En kairos-tid för mänskligheten. Kyrkan salt och ljus som visar vägen eller irrelevant i sammanhanget?

Publicerat den 24 mars, 2020 av Bengt Malmgren

Grekerna hade två ord för tid, chronos och kairos. Chronos är tiden som vi oreflekterat föreställer oss den, linjärt förflytande indelad i timmar och minuter (jfr kronometer), från en början någonstans, Skapelsen eller Big Bang. Det finns ett före och ett efter det nuvarande ögonblicket. Vid en tidpunkt föddes jag, vid en tidpunkt, okänt vilken, skall jag dö. Tar tiden slut någon gång? Föreställningen om ett slut ingår inte i vår medvetna sekulära världsbild på samma sätt som att vi föreställer oss en början. I den kristna världsbilden ingår både en början och ett slut. Begynnelsen och änden. Skapelsen och Kristi återkomst vid tidens slut.

Kairos, ”det rätta ögonblicket” betyder ett ögonblick av obestämd tid där allt händer. Vi kanske lättare kan förstå innebörden om vi jämför med hur det används som begrepp inom retoriken: Att säga rätt ord vid rätt tillfälle, något som är oerhört viktigt i en retorisk situation. Det handlar om att behärska konsten att veta var i ett tal olika argument, exempel och liknande bör placeras. Kairos är de möjligheter man får som talare, de kritiska ögonblick där vi får möjlighet att säga något som verkligen går fram. Hur många har inte varit med om situationer i diskussioner eller där vi talat till flera och i efterhand kommit på vad vi skulle ha sagt och tänker: Varför sade jag inte det då?

I Bibelns värd är Ordet skapande. Det finns ingen skillnad mellan Guds Ord och den skapade realiteten. Gud sade, och det blev till (jfr 1 Mos kap 1). ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud och Ordet var Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till.” (Joh 1:1,3)

Också människans ord kan sätta igång mycket på gott och ont. Vår tunga kan vara giftigt elak, såra, förtala och åstadkomma mycket skada. Därför heter det att tala är silver men tiga är guld. Men vårt tal kan också förmedla tröst, läkedom, frid. Som kristna är vi kallade att använda det talade ordet till att bygga upp och välsigna. Vi är också kallade att tala till Gud i bön. Bönen är också uppbyggande, skapande. Men vi vet ofta inte hur vår bön bör vara därför ber anden i oss i ”suckar utan ord” (jfr Rom kap 8). [Se min artikel om tungotal].

Åter till kairos som tidsbegrepp. Det finns avgörande situationer i livet som kräver något extra av oss, ett rättrådigt och modigt handlande mycket står på sin spets. Inte så att det är egalt att handla modigt och rättrådigt i andra situationer, men här är det frågan om något extra, ett ögonblick som aldrig kommer igen. Här möts tid och evighet.

Sådana kairos-ögonblick kan förekomma både i vårt personliga liv och i vår kollektiva historia. Det sägs att när man dör så genomlever man liksom en snabbspolad film hela sitt liv från födelsen och framåt. Där identifierar vi nog lätt dessa avgörande moment för vårt handlande, valsituationer där vi ibland känner att vi gjorde rätt, och ibland sådana som vi känner djup ånger över och är i behov av förlåtelse och upprättelse genom Guds nåd och barmhärtighet. Jag tänker mig människans tillstånd efter döden som att den kronologiska tiden upphör men man ändå känner igen sig som den varelse man var under jordelivet, som barn, ungdom och gammal på en gång.

COVID-19 pandemin är inget kairos-ögonblick i sig, men det  föranleder oss att reflektera över om inte mänskligheten befinner sig i en kairos-tid just nu.  Pandemin i sig är inte särskilt allvarligt ställd i relation till många tidigare  betydligt svårare sådana eller till den aktuella situationen för många miljoner människor i världen idag som lider under fruktansvärda situationer med krig, svält och med flyktingar i flyktingläger med de mest vidriga förhållanden också i Europa. Stefan Löfven uttryckte sig visserligen i kairos-termer när han sade att nu är den rätta tiden för personliga uppoffringar och att visa solidarietet, men nog måste det ställas i relation till allt annat. Betänk bara att 15.000 barn dör av svält varje dag. Hur många dör en förtidig död av luftföroereningar? Nog finns det betydligt allvarligare saker att mobilisera vår solidaritet och offervilja för, även om det inte kan vara fel att pandemin erbjuder ett tillfälla att öva upp den. Men panikreaktionerna denna relativt milda pandemi utlöser världen runt visar hur sårbara vi är, hur oförberedda och ovana att hantera kriser och sådant som hotar den vardagstillvaro vi tar för självklar, och samtidigt hur snävt och kortsiktigt vårt perspektiv är att se elände och lidande som hela tiden äger rum bara strax utanför vår egen tryggade sfär.

Varför är vi nu beredda att offra allt, stänga ner hela stater och riskera att utlösa depressioner med massarbetslöshet och hyperinflation när vi i kontrast till detta inte är beredda att göra nästan någonting alls för att lösa situationen för människorna som lider svårt i flyktinglägren i Grekland eller lyckas enas om hur vi löser klimatkrisen. 

Inte tillräckligt akuta kriser eller sådant som sker en bit bort hanterar vi genom förnekande och önsketänkande, urakuta kriser som drabbar vår egen vardag hanterar vi genom panikåtgärder och att sluta tänka förnuftigt. En positiv bieffekt av panikstoppet av stater och regioner är att luften håller på att bli renare på grund av att vi flyger mindre, åker bil mindre och industrier står stilla. Kanske det räddar många liv hos äldre och multisjuka? Ingen vet och ingen frågar efter det, klimatkrisen är som bortblåst ur medvetandet.  I bästa fall kan den aktuella pandemin få den positiva bieffekten att vi blir mera medvetna om vår sårbarhet och om vårt ansvar för det allmänna goda. I sämsta fall är allt bortglömt om ett år och vi återgår till business as usual.

Strävan efter det allmänna goda tar aldrig slut varken för individen eller mänskligheten. Det verkade som att vi efter de blodiga världskrigen under 1900-talet var på väg mot en ny världsordning där  den demokratiska världen var inne i en utveckling där man lagt den värsta formen av grymheter som Förintelsen bakom sig. ”Aldrig mer” var ett uttryck som ofta myntades. FN skapades, Deklarationen om de mänskliga rättigheterna togs fram och Europagemenskapen tog form såsom ett fredsprojekt med kristdemokratiska politiker som arkitekter. De byggde på den katolska socialläran med dess fundament människovärdighet, solidaritet, subsidiaritet och det allmänna goda, värden som har sin grund i det judiskt-kristna arv som präglat västerlandet.

I Katolska kyrkan hade Andra Vatikankonciliet öppnat fönster och dörrar till den moderna världen och det fanns en optimistisk syn på att kyrkan andligt förnyad skulle göra det kristna arvet levande för dagens människor. Påven Johannes Paulus II präglade uttrycket Ny evangelisation och man såg milennieskiftet som ett tillfälle av Guds kairos att nå ut med evangeliet. Evangelisationen som är kyrkans grundläggande uppdrag sågs som en uppgift för varje döpt kristen och även västvärlden, behövde återevangeliseras. Ekumeniken blomstrade. Johannes Paulus II skrev encyklikan Ut unun sint (Att de alla må vara ett) och från den allkristna karismatiska konferensen i Kansas City 1977 kom ettstarkt profetiskt budskap till Guds folk om omvändelse från splittringens synd. Endast med en enad kristenhet kunde evangelisationen vinna trovärdighet i världen.

Men början av tjugoförsta århundradet infriade inte alls de förhoppningar som fanns. Katolska kyrkan har fått uppleva sin svåraste trovärdighetskris någonsin med fortsatt upprullning av pedofiliskandalerna, korruption, maktmissbruk och klerikalism. Den ekumeniska rörelsen har gått i stå och stannar vid deklarationer på ytan samtidigt varje samfund fortsätter att vara sig själv nog. Somliga pingstkarismatiska och evangelikala samfund förkunnar en förkrympt politiserad och fundamentalistisk kristendom och garanterar genom sitt stöd åt ledare som Bolsonaro i Brasilien och Trump i USA att dessa kan sitta kvar. Även om kristendomen växer på många håll i världen (också i muslimska länder verkar ske konversioner till kristendomen trots förtryck) så har den samlade kristenheten inte lyckats med projektet att genomsyra världen med kristna världen och vara den positiva kraft man önskat, särskilt inte i västvärlden.

Vi har fått se fler krig och terroraktioner råare än någonsin under de sista 50 åren. Fredssträvanden och samarbete får stå tillbaka för snöda nationalistiska egenintressen.  Också i tidigare demokratiska stater ges stöd åt maktfullkomliga ledare som säger sig företräda ”folkets intressen” men bryter med grundläggande demokratiska principer.

Själva liberalismen med dess ideer om frihet, jämlikhet, broderskap förmår inte längre upprätthålla de grundvärderingar som skapade den, de fria marknadskrafterna löper amok och skapar nya ojämlikheter och sociala problem samtidigt som många medborgare inte litar på de eliter som är tongivande och har makten.

Också stora delar av kristenheten har blivit en del av detta system och flyter med och litar på att samhället och det politiska systemet garanterar att den nuvarande ordningen består och att man kan fortsätta att leva tryggt i sin privata nisch.  I ett banbrytande tal till katolikerna samlade i Hyde Park i London 2010 varnade Benedikt XVI för att slå sig till ro med att allt bara skall rulla på som vanligt utan att vi kristna engagerar oss aktivt i samhället för människovärdighet och goda värderingar. Han sade:

”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet” 

Religion och samvetsfrågor privatiseras alltmer ut i periferin, eller också kidnappas de av auktoritära religiösa eller politiska ledare och intressegrupper som tycks söka mera egen makt än sträva efter det allmänna goda. Islamism, Erdogan, ortodox, katolsk och evangelikal fundamentalism som lierar sig med populistiska ledare som Putin, Trump, Bolsonaro, Salvini, Orban, Kaczynski. Om denna utveckling fortsätter finns en risk att det demokratiska samhället förlorar sin legitimitet som bas för en allmängiltig bestämning av en rad etiska och moraliska frågor vilket som ett slags kitt binder ihop våra gemensamma strukturer och får samhället att fungera.  Redan ser vi att en uppluckring av detta kitt är på gång, istället för att referera till den gemensamma grunden söker sig människor till auktoritära ledare som erbjuder enkla lösningar som ofta genererar konflikter med omvärlden. 

Se där kärnan i den kairos-tid mänskligheten nu befinner sig i: Fortsätta bygga på den rika tradition vi ärvt med den etiska grund som byggt vår demokrati och som också visat bärkraft i förnyelse för varje ny epok, eller fortsätta att såga av den gren vi sitter på och fortsätta i riktning mot egoism, att låta marknadskrafterna löpa amok eller mot isolering i nationalstater som sätter sina egna intressen framför global solidaritet och bäddar för nya krig och konflikter i framtiden.

Tradition och förnyelse hör ihop och är integrerade i vårt kristna västerländska arv. Tonsättaren Gustav Mahler lär ha sagt ”tradition is the passing on of the fire, not the worship of the ashes”. Påven Franciskus påminde om detta vid en presskonferens förra året. Jag tror påve Franciskus vision för kyrkan handlar mycket om detta, att inte tillbe askan utan låta oss inspireras av traditionen till en förnyelse som bär frukt för vår tid.
Han sade att det finns de traditionalister som vill ”återvända till det förgångnas aska hellre än att använda de djupa rötterna i Kyrkans tradition i syfte att växa, blomstra och gå framåt.” Kyrkans tradition är alltid i rörelse, sade han till reportrarna som var med på flygresan hem från Rumänien 2 juni 2019. ”The nostalgia of the ‘integralists’ is to return to the ashes,” men det är inte katolsk tradition; äkta katolsk tradition är ”the roots that guarantee the tree grows, blossoms and bears fruit,” sade han.

Om Kristenheten skall kunna ta en ledande roll i att hjälpa världen på rätt väg måste den också omvända sig och förnyas. Ansatserna inför milennieskiftet, den Nya evangelisationen och maningarna till omvändelse från splittringens synd var inte fel, men kriserna som följt, pedofiliskandalerna, maktmissbruk och korruption, det halvhjärtade ekumeniska engagemanget, människors fortsatta obenägenhet att se evangeliet som en del av lösningen på världens problem visar att Kristenheten inte var mogen att ta vara på detta kairosögonblick. Det innebär inte att chansen har gått oss ur händerna, men nu är tid för självrannsakan, omvändelse och ett helhjärtat engagemang för ekumeniken.

Omvändelsen måste också innebära ett fortsatt starkt socialt engagemang och samverkan med den sekulariserade världen. Kyrkan är i världen, inte av världen, men all sekularisering är inte fel. Det finns god och dålig sekularisering. Om kyrkan skall kunna agera i världen och genomsyra den med evangeliet samt medverka till det allmänna goda kan man inte isolera sig från världen och se den som sin fiende utan finnas mitt i den.  Med påve Franciskus bild: Som ett fältsjukhus dit alla som behöver förbindande kan komma, inte som en borg som håller allt för sig själv och stänger människor ute.

Samvetet och moralen har en kollektiv dimension. Vi är alla förpliktigade att arbeta för det allmänna goda.  En kontaktyta mot den sekulära världen som Katolska kyrkan har kunnat bevara oanfrätt av alla kriser är den katolska socialläran. Socialläran var drivkraften för de kristdemokratiska politiker som grundlade Europa-gemenskapen, och den   som hela utvecklas hela tiden genom nya dokument, nu senast med fokus på klimatet genom miljö-encyklikan Laudto Si.

sociallarancover

Ny bok från Veritas förlag

Katolska kyrkans sociallära är inte inomkyrklig i första hand, utan skall ses som en dialog med hela mänskligheten om bedömningsgrunder för solidarisk humanism. Där finns principer för eftertanke, bedömningsgrunder och riktlinjer för konkret handling. Den är en normativ samhällsvetenskap som vill ställa krav på människor att handla i enlighet med denna insikt. Den föreskriver ingen konkret politik eller tar ställning för något politiskt parti men står i dialog med alla kunskapsområden och vetenskapsgrenar som reflekterar över människans verklighet.

Inte bara kristdemokratiska partier, utan alla politiska riktningar som söker det gemensamma bästa har intresse av att studera och hämta inspiration från socialläran. Olof Palme som på sin tid drev igenom att Sverige skulle ha diplomatiska förbindelser med Vatikanen studerade de påvliga socialencyklikorna och uppskattade dem mycket. Min förhoppning är att socialläran skall kunna fortsätta att vara ett nyttigt instrument som Kyrkan ställer till förfogande för hela världen i den kairos-tid som nu råder.

Detta år har lanserats som ett Sociallärans år i Sverige. Nyligen har en volym med alla viktiga dokument tillsammans med kommentarer, noter och referenser getts ut av Veritas förlag, och man kommer att resa runt i landet för att presentera den. [Läs mera här om socialläran och lanseringen av den nya boken].

bengtfricks

(texten uppdaterad 2020 03-24 kl 15:36)

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Politik, Samhälle | Märkt , , , , , | 3 kommentarer

Håll huvudet kallt i den akuta Corona-epidemin och använd tiden i karantän att fundera på framtiden. Välj mellan business as usual eller en ny mera hållbar livsstil.

Publicerat den 17 mars, 2020 av Bengt Malmgren

Sverige och England har valt liknande strategier för att hantera Corona-pandemin.
Vi har i Sverige med Anders Tegnell och hans team expertis med hög kompetens och integritet, och i Storbritannien likaså världsledande experter inom epidemiologi med Professor Chris Whitty (Chief Medical Officer and the Department of Health and Social Care’s Chief Scientific Adviser) och Sir Patric Vallance. Jag har stort förtroende för dem alla.

Sveriges strategi för bekämning av Corona-viruset skrev jag om i mitt förra inlägg.
[Englands aktionsplan här]
[Frågor och svar på gov.uk. här]
[Frågor och svar Folkhälsomyndigheten Sverige här]

En kort YouTube-video från England har blivit viral. Han som gjorde den är inte epidemiologisk expert, men desto bättre på att göra pedagogiska videosnuttar. Han har med vatten försökt förklara det som ligger bakom Englands strategi för att bekämpa epidemin. Den är illustrativ och han har som jag förstått det fattat ganska rätt vad det handlar om. Det gäller att i varje specifikt skede av epidemin sätta in rätt åtgärder.

Andra experter, verkliga och kanske en del självutnämnda, under tryck av oro bland allmänheten pressar på politikerna att göra mer, och politikerna å sin sida vill visa sig handlingskraftiga. Men det gäller att inte handla i panik. Att göra mesta möjliga av allt nu är inte säkert bästa strategi. De länder som nu bromsar in hela samhället som t.ex. Frankrike kanske inte alls gör rätt.

Bakom paniken döljer sig kanske en orealistisk förhoppning att stoppa epidemin helt och efter en kort men intensiv period skall samhället gå tillbaka till business as usual. Men vi vet att det är inte möjligt att stoppa epidemin, bara fördröja den. En stor del av befolkningen kommer att smittas, det är bara frågan om förr eller senare och därefter förhoppningsvis uppnå immunitet. Att stänga ner hela samhället kan också leda till långtgående skadeverkningar och kanske mycket svårare att återhämta sig från än själva epidemin. Vi befinner oss i ett läge då paniken i sig mycket väl kan bli ett större problem än själva viruset.

Till sist borde vi också reflektera över positiva effekter av denna kris. Plötsligt får vi illustrerat att det går att snabbt ställa om samhället så att det blir renare miljö. Luften blir renare, kväveoxid-halterna i luften sjunker, det går att få folk att flyga mindre, allmänheten är villiga att anpassa sig när det väl är kris.

Är det inte så vi borde agera när det gäller klimatkrisen också? Det är ju ett än värre hot. Många äldre och multisjuka dör i förtid av luftföroreningar, och på sikt hotas hela planeten och vår överlevnad. Men hot som inte är omedelbart förestående tenderar vi att förneka, medan akuta hot leder till överreaktioner och panikåtgärder.

Inte så att vi skall gå in i en fas av långvarigt undantagstillstånd för klimatets skull, men vi borde vakna ur vår slummer och inse att business as usual, kanske med hjälp några tekniska innovationer, inte håller om vi vill rädda planeten. Den aktuella Corona-pandemin har lärt oss att snabba omställningar är möjligt, att människor är beredda till det. Kanske skall vi inte gå tillbaka till samma nivå på flygresor efter att corona-epidemin är över, kanske några flyg- och charterbolag behöver läggas ner samtidigt som vi mera radikalt börjar satsa på en mer hållbar livssti. Det vore väl en bra följdeffekt av denna kris!

Publicerat i Samhälle | Märkt , | 1 kommentar

Virusepidemiologiska aspekter på Corona – Det gäller att uppnå långsam flockimmunitet

Publicerat den 15 mars, 2020 av Bengt Malmgren

Coronaviruset, COVID-19 är en ny typ av influensa som sprids pandemiskt över världen. En majoritet av befolkningen kommer att insjukna, de flesta lindrigt, men en del med svåra symtom som kräver sjukhusvård. Eftersom det inte finns någon tidigare immunitet blir det förödande konsekvenser med stor belastning på sjukvården. Många har kanske sett dessa kurvor som beskriver kort respektive långsamt spridningsförlopp.

 

 

Hur det till slut blir utifrån de åtgärder som sätts in, en långsam eller mera akut spridning utifrån insatta åtgärder vet ingen säkert. En del vill panikbromsa hela samhället, andra förespråkar andra inte så drastiska punktinsatser.

Agnes Wold citerar på Twitter Annika Linde, virolog och influensaexpert och tidigare statsepidemiolog. Det är en kunskap jag gärna sprider:

[15 mars 2020 kl 13:12: Jag har tagit bort den citerade texten eftersom Agnes Wold tagit bort den från  sitt twitterflöde med motiveringen att ”några har tolkat den på ett sätt som verkligen inte var avsett” ]
Jag återger istället med egna ord vad jag uppfattar som elementa när det gäller influensaepidemiologi och pandemier:

När kring 60% av befolkningen smittats av ett nytt virus som tidigare saknades immunitet mot uppstår s.k. flockimmunitet vilket hindrar fortsatt snabb spridning i samhället (det är därför det också är viktigt att alla vaccinerar sig mot t.ex. mässling som ingår i det allmänna vaccinationsprogrammet. Om det sprider sig en skepsis mot vaccinationer och många förblir ovaccinerade i samhället finns risken för nya utbrott. Man skyddar inte bara sig själv utan också andra genom att låta vaccinera sig).

Att uppnå flockimmunitet är inget man kan planera låta ske eller inte låta ske, det är den oundvikliga slutpunkten för varje pandemi (om man inte innan dess hunnit ta fram ett vaccin, fast vaccinering är ju ett sätt att på konstgjord väg uppnå flockimmunitet).

Det vi kan göra är att fördröja förloppet av smittspridning genom olika åtgärder, tvätta händerna, nysa i armvecket, stanna hemma när man är sjuk och andra mera långtgående former för social isolering som t.ex. att förbjuda stora folksamlingar.

Det är viktigt att fördröja spridningen för att undvika stor belastning på sjukvården under den akuta fasen. Om 60% sjuknar och 1% blir svårt sjuka är innebär det 60 000 människor som kan behöva sjukhusvård. Det klarar vi inte. För många svårt sjuka på en gång är vad som drabbat Kina och Italien.

Jag tycker nog Folkhälsomyndigheten varit tydlig med sin strategi hela tiden. Man har också sagt att det är svårbedömt läge, och att saker kan ändras men att man ändå måste välja en grundad strategi.

I första läget var det att smittspåra och isolera alla kända fall.

I andra läget, då smittan fått fäste i befolkningen och det inte går att hålla koll på varje enskilt fall och det dykt upp fall som inte relaterar till dem som rest in i landet, då handlar det om att skydda riskgrupper från smitta och att skydda sjukvårdens funktion och planera för ett läge med fler svåra fall som behöver sjukhusvård.

Det kräver basalt att man får en så låg spridning som möjligt i hela befolkningen, inte för att unga människor och barn riskerar blir svårt sjuka, det brukar de inte bli, utan för att varje smittad individ är en risk för spridning till riskgrupperna eller till sjukvårdspersonal.

Alltså:
-Fördröja smittspridning i hela befolkningen för att skydda vården och riskgrupperna.
-Ha extra restriktioner för att förhindra att personer i riskgrupper insjuknar (besöksförbud på äldreboende, farmor och farfar skall inte vara hemma med sjuka barn etc).

Om skolstängningar är bra eller dåliga diskuteras självklart i smittskyddskretsar men det finns ingen som kan vara helt säker på svaret – det beror på epidemins skede, hur samhället runtomkring är organiserat och andra miljöfaktorer.

Publicerat i Samhälle | Märkt | 3 kommentarer

GAL-TAN och andra försök till skalor. Var befinner vi katoliker i Sverige oss?

Publicerat den 13 mars, 2020 av Bengt Malmgren

Idag har jag tagit del av två olika videoinslag på internet.

A. Från ett event med NAV Sweden, Joel Halldorf i ett samtal med Per Johansson och Eric Schüldt. Ett samtal om Det Gemensamma i vårt samhälle, politik och andlighet och hur vi mår i ett samhälle där välfärdskurvorna hela tiden pekar uppåt medan vårt psykiska välbefinnande istället pekar neråt. Liberalismen har betonat människors behov av frihet och oberoende, men det leder också till bieffekter som större ensamhet och rotlöshet, vilket får människor att längta efter gemenskap och söka sin identitet i något annat än det mainstream-kulturen förmår att erbjuda. Eric Schüldt observerade att alla idag förväntas vara unika och orginella, gå sin egen väg, men att det paradoxalt nog samtidigt finns en konformism i detta. Gärna unik, men inom strikta ramar. Joel påpekade att vi som individer har svårt att stå emot den konformismens tryck, det kan bara en gemenskap göra. Men en gemenskap kan vara sluten och se samhället utanför som fientligt, eller den kan vara öppen och främja en sund utveckling av personer till ansvarstagande samhällsmedborgare. Var kommer kristendomen in i detta? Strax efter 25 min in i detta samtal ställs frågan vad som menas med ”Kristi kropp” Om du är tillräckligt avstressad, så luta dig tillbaka och ta del av detta intressanta och njutbara samtal där man låter reflektionen få ta sin tid utan brådska.

B. På Katolsk Horisont, en intervju med Max Skalenius angående en nybildad SUK-lokalförening i Göteborg kallad St Eriks legion. Föreningen riktar sig till unga män med syfte att med andra katolska män hämta styrka och inspiration att leva ut  sitt katolska liv och känna en trygghet där de kan dela med sig av sina erfarenheter. Max är 22 år och har tidigare varit vice ordförande i SUK (Sveriges Unga Katoliker). Han berättar i intervjun att han söker hitta en identitet i en katolsk manlighet som han själv känner han behöver och som han tror Sverige behöver. Med likasinnade har de upptäckt det forna katolska arv som finns i Sverige i form av många heliga platser och glömda helgon. Max säger också i intervjun att han vill omvända Sverige till detta katolska arv.

Intervjun illustrerar det som var fokus i samtalet i den första videon: Frustrationen över att mainstream-kulturen inte kan leverera en identitetsstärkande gemenskap, inte ens main-stream Katolska kyrkan i Sverige, utan man söker sig till mindre gemenskap av likasinnade för att finna de identitetsmarkörer man söker. Jag fokuserar inte här på att recensera vad det är för typ av katolsk manlig identitet man söker, men det är  ett underbetyg åt Katolska kyrkan i Sverige att man inte inom församlingsgemenskapen och inom riks-SUK kunnat erbjuda svar på ungdomarnas frågor, utan att de själva nu vill bygga upp något eget som de dessutom vill applicera på hela Sverige och göra Sverige ”katolskt” igen. Att denna intervju publiceras okommenterad får man väl dock tolka som att de vuxna som står bakom Katolsk Horisont tacksamt tar emot ungdomarnas initiativ och inget att invända och gärna lämnar initiativet till dem.

Allmänt i samhället sista åren har det varit ett aggressivt polariserat samtalsklimat där saklighet ofta får vika för positioneringar och moralistiska synpunkter på vilka man kan ha att göra med och vilka inte. Detta samtalsklimat har i lika hög grad funnits inom Katolska kyrkan. Olika grupper positionerar sig gärna, härskartekniker som misstänkliggörande, förtigande och osynliggörande drabbar ofta dem som prövar att föra ett öppet samtal. Det hela kan kännas ganska deprimerande, och jag förstår viljan att söka sig till mindre grupper av likasinnade där man får sin identitet bekräftad. Men jag säger som dominikansyster Madeleine Fredell nyligen uttryckte det: ”jag går den andliga Vishetens väg och vill inte fastna i det depressiva garn som växer fram”.  Så här kan det inte fortsätta. Vänner, vi behöver prata med varandra!

För att förstå vad som händer i Katolska kyrkan i Sverige har jag spånat lite och skissade ett diagram som lånar lite tankegods från den politiska världen:

kontrollutvecklingGALTAN

GAL-TAN-skalan kan ganska lätt appliceras på Katolska kyrkan. TAN (traditionell, auktoritär nationalistisk) betyder då att betona traditionen, extremformen är traditionalism som helt utesluter utveckling. GAL (grön, alternativ, libertariansk) represeenterar då modernism att prioritera den moderna kulturen och människans eget tänkande och självförverkligande samtidigt som traditionen nedtonas eller i extremformen förnekas eller betraktas som ett ok att kasta av sig.

Sedan har jag infört en annan axel som sträcker sig mellan polerna bevara nuvarande ordning genom makt och kontroll å ena sidan och utveckling och sökande å andra sidan.

Kontroll: Rädsla för förändring, kontroll av vad människor tänker (dogmatism) och hur de beter sig.

Utveckling: Blick för att kyrkan behöver förnyas och utvecklas. Varje tidsepok betyder nya utmaningar för att evangelisationen skall kunna nå ut till människorna.

För spåningens skull har jag roat mig med att placera in olika grupper och rörelser inom kyrkan i detta diagram, precis som man brukar göra i motsvarande skalor med de politiska partierna.

Övre högra kvadranten representerar att lägga stor vikt vid och vara trogen traditionen men samtidigt betona utveckling, både på kollektiv nivå och varje persons utveckling och bidrag till utvecklingen. Dogmer är inte skrivna i sten, utan det sker också en dogmutveckling. Andliga nådegåvor ges åt alla döpta som har rätt och plikt att delta i kyrkans utveckling och uppdrag att evangelisera. Andra Vatikankonciliets två ledord, tradition och förnyelse, åter till källorna samt öppna fönstret mot den moderna världen, passar bra in i denna kvadrant.

Vänstra övre kvadranten representerar starkt fasthållande vid traditionen kombinerat med stark skepsis mot förändring. Ofta isolerade grupper som upplever omgivningen, andra mer utvecklingsiriktade grupper i Katolska kyrkan och andra samfund som heretiska, destruktiva, omstörtande. Nej till ekumenik, nej till religionsdialog, nej till för mycket engagemang i socialpolitiska frågor som klimatet eller integrationspolitiken.

Nedre vänstra kvadranten: Kommer inte på några konkreta exempel. Traditionella benediktioner till Maria och andra helgon som starkt knyter frälsningen till att be vissa böner på ett visst sätt. Gnosticerande sekter?

Nedre vänstra kvadranten: Stor del av reformkatolicismen befinner sig här.

Detta är ett förök att förstå det mentala landskapet i Katolska kyrkan idag, inte att värdera. Vi är alla katoliker och tillhör den universella kyrkan, ”Kristi kropp”. Det är inte vår sak att utfärda banbullor, lämna det åt biskopen. Därför säger jag en gång till till er alla:

Vänner, vi behöver prata med varandra!

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Religion, Samhälle, Uncategorized | Märkt | Lämna en kommentar

Från påvens ofelbarhet i en strikt hierarki till Kyrkan som Guds folk och synodalitet

Publicerat den 9 mars, 2020 av Bengt Malmgren

Påve Franciskus har just annonserat att nästa ordinarie biskopsynod år 2022 skall ha temat synodalitet: ”For a synodal Church: communion, participation and mission”.

Synodalitet handlar om gemenskap och samverkan, vi befinner oss på något sätt i ena ändan av ett spektrum där andra ändan är  påvemakt, hierarki, centralstyrning. Det är en lång resa Katolska kyrkan gjort genom detta spektrum från Första Vatikankonciliet 1870 då dogmen om påvens ofelbarhet skapades till i dag då Vatikanen sammankallar till ett möte som handlar om synodalitet. Det har pratats mycket om synodalitet i Katolska kyrkan under senare år, men uppfattningarna om vad det innebär är nog ganska diffusa hos många. Men innan vi går in på det, låt oss börja med några nyckelord:

Påvens ofelbarhet: Denna dogm slogs fast av Första Vatikankonciliet år 1870, men uppfattningen förekom redan i medeltida teologi och var den dominerande synen under motreformationen. Själva dogmen formulerades såhär: ”När den romerske biskopen talar ex cathedna, dvs när han utövar sitt ämbete som herde och lärare över alla kristna och i sin högsta apostoliska auktoritet bestämmer att en lära beträffande tron och sederna skall fasthållas av hela kyrkan, då äger han i kraft av det gudomliga bistånd som i den helige Petrus har utlovats honom den ofelbarhet som den gudomlige Frälsaren har velat utrusta sin kyrka med när hon träffar ett slutgiltigt avgörande över en tros- eller sedelära. Dessa den romerske biskopens avgöranden är därför oåterkalleliga i kraft av sig själva (ex sese) inte genom kyrkans samtycke.”   Observera att själva formuleringen inte direkt utsäger vad som egentligen menas med ofelbarhet. Först den kyrkliga tolkningen upplyser oss om innebörden, nämligen att påven i sådana ”definitioner” bevaras från villfarelse. Läs i denna [Signum-artikel från 1980] av p Herman Seiler SJ om vad dogmen utsäger och inte utsäger.

Läget 1870 var detta att i och med fransk-tyska kriget hade påven förlorat mycket av sin världsliga makt, han hade ju tidigare regerat som vilken världslig furste som helst över stora landområden i Italien. Det fanns ett behov av då istället markera påvens makt över själarna. Utsagan att påven är ofelbar är idiomatiskt provocerande och stöter på så vis redan a priori och bortsett från alla sakliga överväganden på oförståelse eller ett emotionellt motstånd. Men ibland har man kanske önskat väcka just denna provocerande reaktion för att markera mot protestantism och modernism. På så sätt har dogmen fått ett långlivat signalvärde bortom all saklig diskussion om vad det innebär.

När man talar om primatet i Kyrkan uppfattar många det som omedelbart negativt: Varför skall någon anse sig som förmer än någon annan? Men primatet handlar inte om det. Tanken bakom påveämbetet är inte att se det som en härskarmakt som ges åt en viss person, utan det är en tjänstegåva given åt hela kristenheten. Guds tjänares tjänare är den finaste titeln som påven bär. Under första årtusendet var påvens primat okontroversiellt och erkänt i både öst och väst. Den från Rom skilda ortodoxa kristenhetens kritik gäller framförallt de utökade maktanspråk som biskopen av Rom hävdade efter att öst och väst gått skilda vägar. Före år 1054 var man ense om att följande gällde för biskopen av Rom:

  • Han hade rätt att presidera över liturgiska ceremonier i egenskap av biskop från det främsta biskopssätet.
  • Rombiskopens roll vid koncilier uppmärksammas. Han närvarade alltid genom delegater vid koncilier och sanktionerade vad som hade kommits överens om.
  • Biskopar hade rätt att appellera till Rom om man menade att en lokal synod inte hade gått rätt till.

Läs mera: [Katolsk-ortodox dialog: Samförstånd om Primatet under de första 1000 åren]

Kollegialitet: Andra Vatikankonciliet kan sägas ta vid där första slutade. Nu har fokus skiftats från hierarki till hela Guds-folkets gemenskap där herdarna går bakom den hjord de är satta att betjäna. Det sker också ett skifte från påve till kollegialitet. Det är biskopskollegiet som utgör Kyrkans läroämbete, visserligen aldrig utan biskopen av Rom, men kollegiet betonas för att balansera vad som sagts om den påvliga makten. (Lumen Gentium tar först upp hela Guds-folket i kap II, kap III handlar om biskopsämbetet.)

Biskopssynod: Ett möte med biskopar samlade för att diskutera ämnen av teologisk och pastoral betydelse i syfte att förbereda ett dokument som skall vara rådgivande för påven. Biskopssynoden som återkommande möte instiftades av påve Paulus VI 1965 för att underlätta det nära samarbetet mellan påven och kyrkans biskopar och att försäkra att direkt och vederhäftig information delas i frågor situationer som rör kyrkans inre liv och som är nödvändigt för hennes aktivitet i dagens värld. Ordinarie synoder äger rum var tredje år. Man kan också sammankalla extraordinarie synoder.

Sista synoden ägde rum oktober 2019 och handlade om kyrkan i Amazonas. Att synoder inte bara rör biskoparna internt utan hela Guds folk blir tydligt genom att många andra än biskopar också bjuds in att medverka både under själva synoden och i förberedelsearbetet. Efter Amazonas-synoden betonade påven att synodalitet är en kyrklig resa vars själ är den helige Ande.

Stiftsynod: Här blir det ännu tydligare att synodalitet inte bara berör biskoparna utan hela det katolska folket. Representanter för alla verksamma katoliker, vigda, funktionärer, lekfolk i ett stift bjuds in för att tillsammans med sin biskop avhandla för lokalkyrkan angelägna frågor i tiden. I Stockholms katolska stift hade vi en stiftsynod 1995. Per Beskow skrev om synoden i Signum: ”Till skillnad från äldre tiders mera klerikalt dominerade kyrkomöten – där dock kejsare, kungar och stormän ofta satt med och deltog i besluten – präglas dagens synod av en långt större bredd genom sin stora lekmannarepresentation från olika församlingar och organisationer inom stiftet. Också observatörer från andra samfund deltog i de olika grupperna och fick ge synpunkter på arbetsdokumentens utformning.” (Innan synoden fick olika grupper lämna in synpunkter på arbetsmaterialet som getts ut innan synoden. Själv ser jag att jag skrev ett yttrande för AKKS´s räkning. Ytterligare en länk: Anders Arborelius (innan han blev biskop), föredrag om synoden för Mariadöttrarna i Vadstena 1995.)

Synodalitet: Då kommer vi in på den aktuella definitionen av synodalitet. Troskongregationens internationella teologkommission gav i mars 2018 ut ett dokument med titeln “Synodality in the Life and Mission of the Church.” Man konstaterar att under kyrkans historia har synoder och koncilier varit praktiskt taget utbytbara termer för kyrkliga sammankomster. Kommissionen definierar synodalitet som “the action of the Spirit in the communion of the Body of Christ and in the missionary journey of the People of God.” Kommissionen menar att det är något nytt att tala om kyrkan som ”synodal”. Vad som ligger i begreppet är helt klart ett fokus på interaktion med i Guds folk i motsats till enbart hierarkin och att det är den Helige Ande som skall styra processen. Påve Franciskus är uppenbarligen mycket angelägen om detta då han nu väljer synodalitet vara temat för nästa biskopssynod och han har själv sagt att ”utan den helige Ande finns ingen synodalitet”.

Jag uppfattar att påven menar att det är troende kristna upplysta av den helige Ande som för processen framåt, i motsats till maktkamp och intriger och även demokratiska processer där olika intressegrupper står mot varandra och högst mänskligt på maktpolitisk väg försöker få ut så mycket som möjligt för egen del. Inte sällan beskrivs ju motsättningarna inom kyrkan som ett maktspel. I västvärlden beskrivs klerikala och konservativa maktstrukturer stå mot det stora flertalet katoliker som rörelsen ”We are Church” gör anspråk på att representera och som vill kasta gamla lärosatser över bord och bygga en ny kyrka på modernitetens bas – i varje fall är det vad rörelsens kritiker säger att den står för.

Men med synodalitet avses alltså något annat. Det handlar om vad som skiljer kyrkans gemenskap från en rent sekulär ideell organisation. Det handlar om en interaktion mellan troende människor som alla förutsätts dela den gemensamma tron på Jesus Kristus som frälsare och Herre och öppna för den helige Andes ledning i det personliga livet. I den andan försöker man också lösa problem och konflikter som finns i kyrkan. Inte sopa dem under mattan, inte definiera bort motparten som bigott eller heretisk.

En uppenbar konflikt i kyrkan i västvärlden är klyftan mellan traditionellt troende katoliker och de stora massorna som influerade av den sekulära kulturen tänker annorlunda: Att det inte vore fel med kvinnliga präster, att homosexuella gott kan få gifta sig, att kyrkolagen är för sträng när det gäller skilda som lever i en ny relation o.s.v. Det är inte bara lekfolk som tycker så, de får sällskap av en del präster och biskopar också. Det finns alla schatteringar från det mest ärkekonservativa till det mest radikalmodernistiska både bland prästerskap och lekmän.

Problemet måste adresseras och lyftas upp på agendan, det är vad man tycker i Katolska kyrkan i Tyskland där man valt att inleda en synodal process för att tala om just dessa frågor. Vad den synodala vägen går ut på beskriver man på en hemsida som satts upp som kommunikationsforum för processen:

”SYNOD av grekiskans församling – möte. Katolska kyrkan i Tyskland har ett problem. Hon har förlorat i förtroende och många troende är missnöjda. Därför säger biskoparna i Tyskland : Låt oss tala men inte bara i den lilla kretsen utan i ögonhöjd med lekmannarepresentanter för Centralkommittén för tyska katoliker (ZDK) ska vi tala om reformer. Alltså en strukturerad debatt under en överenskommen tidsperiod : Den Synodala vägen. Startpunkten är 1 dec 2019 och reformdialogen beräknas pågå under 2 år. Det synodala arbetet börjar i 4 arbetsgrupper som var och en leds av ett ledarpar – en biskop och en lekmannarepresentant. I arbetsgrupperna sitter män, kvinnor, vigda och icke-vigda. Varje arbetsgrupp arbetar med ett av 4 förutbestämda temata: MAKT SEXUALMORAL PRÄSTERS LEVNADSFORM KVINNANS STÄLLNING. De 4 arbetsgrupperna lämnar förslag till plenarförsamlingen då alla regelbundet samlas. Första plenarförsamlingen planeras till våren 2020. Vatikanen manar till att behålla
enheten inom Världskyrkan. Oavsett resultatet så är biskoparna enligt kyrkorätten fria att förverkliga det eller inte” (svensk översättning lånad av Irène Nordgren på bloggen Katolsk Vision).

Ni som kan tyska, håll till godo med följande informationsvideo:

Beslutet om den synodala vägen i Tyskland har rönt mycket kritik från mera konservativt sinnade katoliker. Men valet står mellan att tiga ihjäl eller belysa och samtala om tidens brännande frågor. Onekligen blir det en annan dynamik när man lyfter fram lokalkyrkans självständighet på detta sätt istället för att lägga locket på genom centralstyrning. En del är rädda för att det leder till kaos i kyrkan. Andra hoppas kanske hoppas på kaos och vill göra revolution. En tredje hållning är att lita på den helige Ande och att det blir en bra process i dialog mellan lokalkyrka och centrum. Mänskligt sett är nog detta omöjligt, men för den helige Ande är allt möjligt. Låt oss se vart detta leder.

Låt oss be om den helige Andes ledning för Tyskland, för oss i Sverige och för hela världskyrkan. Kom helige Ande!

Kom, Guds egen andedräkt,
kom, du rena, varma fläkt
av Guds rikes ljuvlighet.
Kom och fyll vår fattigdom,
kom med all din rikedom,
kom och lys vår vilsenhet.

Gjut ditt mod i rädda bröst,
bo i oss och var vår tröst,
bli vår värme, bli vårt stöd,
vilan när vår nöd blir lång,
frihet mitt i livets tvång,
svalka mitt i smärtans glöd.

Ande, salighetens ljus,
gläd vårt hjärta med ditt rus,
bli dess tysta jubelskri.
Utan dig är allting dött,
åldrat, kraftlöst, tomt och trött
under tidens tyranni.

Tvätta rent det fläckade,
våt med dagg det torkade,
läk vår oros djupa sår.
Väck till liv det domnade,
värm ur död det stelnade,
samla dem som vilse går.

Kom med enhet, kom med frid,
gör vår tid till hoppets tid,
andas i vår längtans bön.
Gör oss visa av ditt råd,
gör oss goda av din nåd,
ge oss härligbetens lön.
Amen. Halleluja.

Publicerat i Katolska kyrkan, Tro och vetande, Vatikanen | Märkt , , , | 2 kommentarer

Rom ställer in alla offentliga mässor, kallar alla katoliker i stiftet till faste- och bönedag 11 mars

Publicerat den 9 mars, 2020 av Bengt Malmgren

Roms katolska stift har ställt in alla offentliga mässor fram till 3 april på grund av coronavirusutbrottet efter ett dekret utfärdat av Italiens regering.

“Kyrkan i Rom … förutsätter en ansvarsfull attityd gentemot samhället i medvetenhet om att skydd mot smitta kräver drastiska åtgärder speciellt vad gäller interpersonell kontakt” säger kardinal Angelo De Donatis, generalvikarie i Rom (påve Franciskus är ju biskop av Rom, men generalvikarien sköter de interna angelägenheterna i stiftet) i ett tillkännagivande den 8 mars. Beslutet är i enlighet med riktlinjer fastställda av italienska biskopskonferensen.

Prästerna som lever i Rom och Vatikanen fortsätter att fira mässan privat, och kyrkor i Rom fortsätter att hålla öppet för personlig förbön framför tabernaklet. På video kan man varje dag följa påve Franciskus dagliga mässa i S:ta Marta via Vatikanens YouTube-kanal:

”Fastetiden hjälper oss att leva denna prövning evangeliskt”, sade generalvikarien. Stiftet Rom kallar alla katoliker i Rom till en dag med fasta och bön för coronavirusets offer den 11 mars och inbjuder människor att ta del i en särskild TV-sänd mässa.

Dagliga mässor har också ställts in tidigare i veckan i Milano, Venedig, Bolonga och andra delar av norra Italien.

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Apropå liturgiskt experiment i S:ta Eugenia: Både sakrament och andedop behövs för att genomsyra världen med evangeliet

Publicerat den 7 mars, 2020 av Bengt Malmgren

Jag hade hört ryktas om att man börjat fira mässan i S:ta Eugenia med prästen vänd bort från församlingen. I veckan var jag på en temakväll om liturgi i församlingen och fick klarhet i vad som är på gång. Kyrkoherde Dominik Terstriep berättade om ett påbörjat ett liturgiskt experiment med att fira vissa delar av mässan med celebranten vänd ad orientem, dvs prästen och hela församlingen vänd mot öster och krucifixet, så som var vanligt före liturgireformen efter Andra Vatikankonciliet och så som man fortfarande gör i Svenska kyrkan.

terstriepliturgi

F Dominik Terstriep förklarar för- och emot-argument till det liturgiska experimentet i S:ta Eugenia-församlingen.

Liturgireformen stadgar inget om hur prästen skall vara vänd, så det är fullt tillåtet med båda alternativen. Seden att flytta fram altaret med prästen vänd mot församlingen har sin grund i betoningen av gemenskapen här och nu av alla döpta samlade runt altaret där mysteriet sker, Kristus är mitt ibland oss. Guds folk hämtar näring för att sedan gå ut i världen och fortsätta sitt evangeliserande uppdrag. Prästen vänd mot öster tillsammans med folket betonar den eskatologiska dimensionen – Guds folk på väg mot fulländningen där de skall möta Kristus som kommer från öster.

Diskussionen var livlig och det fanns många olika synpunkter för och emot. En del tyckte inte alls om förändringen, andra var mera positiva och ville permanenta det hela.

Man kan inte undgå att se experimentet i kontexten av att att det finns de som har förkärlek till den äldre prekonciliära romerska riten, vilken tilläts att firas som extraordinarie rit genom motu propriet Summorum pontificum (Benedict XVI 2007). Än idag finns många anhängare till den också här i Sverige. I Katolska domkyrkan sker ibland att en grupp samlas och firar mässan enligt den extraordinarie riten, det sker också på andra håll i Sverige.

De som uppskattar den gamla mässan ser säkert positivt på experimentet i S:ta Eugenia, men f Dominik var noga med att framhålla att syftet inte var att återgå till den gamla traditionen, utan att pröva något nytt, vilket snarare visar på att traditionalisterna inte har monopol på ad orientem.

Jag tänker inte att jag skall ha några synpunkter åt ena eller andra hållet på detta liturgiska experiment, men jag ser det som ett tecken i tiden. Vi lever i en orolig och händelserik tid, mycket handlar om uppbrott och nyorientering, behov finns att på olika sätt pröva nya grepp. Business as usual, att följa uppkörda spår upplevs inte längre tillräckligt. En del söker sig tillbaka till det gamla, traditionalistiska och tror att det skall ge stabilitet och styrka åt kyrkan, medan andra med hull och hår kastar sig in i det modernistiska.

Klart är att tradition och förnyelse hänger ihop. Att hålla fast vid det traditionella bara för att det är gammalt kallar vi traditionalism och  så har kyrkans genuina tradition aldrig varit. Levande katolsk tradition är också öppen för förnyelse. Förnyelse å andra sidan som inte står på traditionens grund urartar i en modernism som gör kyrkan till en vindflöjel för tidens strömningar. Det är sant som Carl-Erik Sahlberg, tidigare direktor i S:ta Clara kyrka sagt: ”Den som gifter sig med tidsandan blir snart änkling”.

Liturgin är inte allt, den finns i ett större sammanhang. Det större sammanhanget är Kyrkan, Guds folk, ”Kristi kropp” som består av alla döpta (Jfr Andra Vatikankonciliets grundkonstitution om Kyrkan, Lumen Gentium). I mässan samlas de troende för att sedan utrustade med den helige Andes kraft gå ut i världen och förkunna evangeliet:

”Liturgin uppbygger… dem som är innanför Kyrkan till ett heligt tempel i Herren, till en Guds boning i Anden, till att bli fullvuxen intill Kristi fullhet, och det stärker på samma gång deras krafter till att förkunna Kristus.” (Sacrosantum Concilium, Andra Vatikankonciliets konstitution om den heliga liturgin 2)

”Den heliga liturgin utgör inte Kyrkans hela verksamhet, ty innan människorna kan vara med i liturgin måste de kallas till tro och omvändelse… Därför förkunnar Kyrkan för de icke troende budskapet om frälsning för att alla människor må lära känna den ende sanne Guden och den han har sänt, Jesus Kristus…
Men för dem som redan tror måste hon åter och åter predika tro och bättring och dessutom bereda dem för sakramenten, lära dem att hålla allt Kristus har befallt och uppmuntra dem till alla kärlekens, fromhetens och apostolatets gärningar; genom dessa gärningar skall det bli uppenbart att de kristtrogna fast de inte är av denna världen ändå är världens ljus och förhärligar Fadern inför människorna.” (SC9)

Johannes Paulus II präglade begreppet Ny evangelisation och avsåg då en evangelisation ny till sin iver och ny till sin inriktning. Det handlar inte längre om missionsländerna, utan om att den tidigare kristna världen, Europa och Amerika behöver återevangeliseras, och att det är en uppgift för varje döpt kristen att delta i detta. De två stora evangelisation-dokumenten sedan Andra Vatikankonciliet, Paulus VI´s Evangelii Nuntiandi och påve Franciskus´ Evangelii Gaudium har gett ytterligare konkretion åt vad detta innebär. Evangeliet förkunnas både i gärningar och ord.

I gärningar: den konkreta kärleken till medmänniskan, socialt engagemang, att sörja för särskilt de allra fattigaste och utsatta.

I ord: Den kerygmatiska förkunnelsen, att i Jesus Kristus, Guds son finns frälsning och om vi omvänder oss, ångrar våra synder, följer honom och låter döpa oss, då får vi syndernas förlåtelse och ett förvandlat liv. Vi får också den helige Ande som en kraftkälla i vårt liv.

Att ta del av detta är mycket enkelt för den som vill öppna sitt hjärta. Det behövs inga stora åthävor, inga teologiska studier, inte ens katekes. Katekes och teologi är reflektion i efterhand över den hjärtats tro som väcks av den första kerygmatiska förkunnelsen:

  • Öppna helt enkelt ditt hjärta, be Jesus komma in i ditt liv och att ge dig nåden att följa honom.
  • Be om förlåtelse för dina synder.
  • Be Jesus döpa dig i helige Ande.

Om du i ditt hjärta menar detta kommer din bön att bli besvarad. Det är det samstämmiga vittnesbördet från så många kristna som gått denna väg.

(Som av en händelse var jag på ett annat möte under veckan i Katolska domkyrkan med en namne till f Dominik: F Dominic Valanamal från ett karismatiskt retreatcenter i Kerala, Indien och som ofta på biskop Anders´ inbjudan besöker Sverige. F Dominic är något av en katolsk väckelsepredikant. Han uppmuntrar oss att växa i tro, och att tron måste flytta från att inte enbart omfatta intellektet till att också bli rotad i hjärtat. Han talar om andliga nådegåvor, helande och befrielse. Hans predikan åtföljs av att han ber för och lägger händerna på människor. Så skedde också denna kväll. Läs min redogörelse här.)

bgrpDominicValanmanal

Bön om helig Ande i Katolska domkyrkan med f Dominic Valanmanal

F Dominik Terstriep  angav som ett ledande motiv till liturgiexperimentet att människor har svårare att tro idag, och som jag tolkar det, en förändring skulle göra liturgin bättre lämpad att styrka tron. Liturgin, främst eukaristins heliga offer, ”bidrar till att de troende i sina liv uttrycker och för andra uppenbarar Kristi mysterium och den sanna kyrkans genuina väsen” (SC 2).

Att vi lever i en tid av tilltagande sekularisering är sant där det blir allt svårare för människor att tro på Gud är verkligen sant. ”-Vad har det i våra dagar blivit av Evangeliets dolda kraft som förmår att påverka människors samveten?” frågar sig Paulus VI i inledningen till Evangelii Nuntiandi. Men hur och på vilket sätt det aktuella liturgiska experimentet skulle vara ett svar på detta förstod jag inte då jag gick hem den kvällen.

I vilket fall kan en smärre justering av liturgins form knappast vara svaret på den formliga tsunamivåg av sekularism och otro som sveper fram över främst västvärlden. Men dagens sekularism kan knappast vara ett värre problem för den kristna tron än det motstånd och den förföljelse som kristendomen mötte under kyrkans första tid. Vilken form av utmaning som än föreligger, så kan inte svaret vara att kasta in handduken, utan att analysera den och möta den med de verktyg vi har.

Och verktygen har Kyrkan! Då som nu måste svaret vara den helige Ande och de andliga nådegåvorna. Kyrkan har både en sakramental och en karismatisk dimension och för att återge evangeliet dess dolda kraft krävs en mobilisering av den helige Ande i varje döpt kristens personliga liv, det vi med Nya testamentets språk kallar att bli döpt i helige Ande. I över 100 år har detta varit på gång. Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen har fört med sig en mobilisering, återupptäckt av de andliga nådegåvorna, inte bara inom den klassiska Pingströrelsen utan inom hela kristenheten och sedan 1967, ett par år efter konciliets avslutning också i Katolska kyrkan.

Redan i slutet på 1800-talet fanns en nunna i Italien, Elena Guerra som manade påven Leo XIII att undervisa katolikerna mera om den helige Ande. Påven hörsammade Elenas maning och gav ut en encyklika om den Helige Ande (Divinum Illud Munus), införde pingstnovenan och utropade 1900-talet till den helige Andes århundrade. Påven firade en votivmässa till den helige Ande på nyåret 1901 och bad att den helige Ande skulle komma över Kyrkan och världen på ett nytt kraftfullt sätt. (Som av en händelse var det samma dag Pingströrelsen tog sin början med Andeutgjutelsen i Charles Parhams bibelskola i Topeka, Texas.)

Inför öppnandet av Andra Vatikankonciliet formulerade påven Johannes XXIII bönen Gudomlige Ande, förnya dina under i vår tid som i en ny pingst… och han saligförklarade Elena Guerra.

Under konciliet gav kardinal Leon-Joseph Suenens ett avgörande tal om betydelsen av Nya Testamentets andliga nådegåvor för Kyrkan. Det fanns på den tiden en del som ansåg att de andliga nådegåvorna inte längre behövs, att de var ämnade bara för kyrkans första tid, men den linje som segrade under konciliet var kardinal Suenens som menade att karismerna fortfarande ges åt alla döpta till Kyrkans uppbyggelse och skall emottas med tacksamhet (jfr Lumen Gentium 12). Också i konciliedokumenten Apostolicam Actuosittatem (3) och Presbyterorum Ordinis (9) nämns de andliga nådegåvorna.

Alla påvar sedan Paulus VI och framåt har givit sitt stöd åt den karismatiska förnyelsen och den helige Andes dop, inte bara som en speciell spiritualitet, utan som en nåd åt hela kyrkan. Paulus VI var den förste påve som använde ordet  ”karismatisk” som en vanlig del av sitt vokabulär och kallade förnyelsen för ”en chans för kyrkan” (1975). Påve Benedict XVI talade om vikten att fostra en ”pingstens kultur” i hela kyrkan.

Min slutsats är att prästernas förvaltning av sakramenten och utvecklingen av liturgin är viktig, men skall man möta vår tids kraftfulla sekulariseringsvåg med åtföljande svårighet för människor att tro på Gud, så måste alla präster och kyrkoherdar satsa på att sätta sig in i den andliga förnyelsen och se till att katolikerna undervisas om hur man frigör den Andens kraft man tagit emot i dopet och konfirmationen i sitt personliga liv (det som vi med NT´s terminologi kallar dopet i den helige Ande). Först då kan vi få en effektiv evangelisation.

Rekommenderad litteratur för att lära sig elementa om Karismatiska förnyelsen för dem som fortfarande inte känner sig ha grundläggande insikter i den:

hallinstrommarLillemor Hallin: Strömmar av liv. Om den helige Andes verk i vår tid (2006). Lättläst och inspirerande översikt över förnyelsen av en erfaren person med livslångt praktiskt engagemang i den andliga förnyelsen med förbön för läkedom, socialt arbete och ekumeniskt arbete Lillemor Hallin var under många år ordförande i AKKS, Arbetsgruppen för Karismatisk förnyelse i Katolska kyrkan i Sverige har ett stort kontaktnätverk både i Sverige och internationellt. (Kan beställas via mig, 200 kr inkl frakt)

 

 

——————————

schreckAMightyCurrentOfGraceAlan Schreck: A Mighty Current of Grace: The Story of the Catholic Charismatic Renewal (2017). Boken ger en bra översikt över Karismatiska förnyelsen, dess förhistoria och historia med uppdatering till dags dato. Den ger både en teologisk fördjupning och historiska inblickar från en person som varit med nästan från första början, då han och hans fru var medlemmar i en av de kommuniteter som blev frukten av Karismatiska förnyelsens framväxt i universitetsmiljön i Michigan, USA.

Alan Schreck är professor i teologi vid Franciskanska universitetet Steubbenville i Ohio, USA. Hans specialitet är katolsk doktrin, kyrkohistoria och Andra Vatikankonciliet. Han har skrivit många böcker såsom Vatican II: The Crisis and the Promise,  Catholic and Christian: An Esplanation of Commonly Misunderstood Catholic Beliefs,  The Legacy of Pope John Paul II: The central Teaching of his 14 Encyclical Letters.

Jag rekommenderar Schrecks bok som grundlitteratur på prästseminariet och åt alla präster, diakoner och funktionärer inom kyrkan som ännu inte anser sig ha tillräcklig kännedom om Karismatisk förnyelse. Det hör till allmänbildningen för en katolik att känna till detta.  (Boken kan beställas via Amazon. Finns även att ladda ner direkt till läsplatta för den som föredrar det.)

————————-

AsByANewPentecost-228x228Patti Gallagher Mansfield: As by a new Pentecost. The Dramatic Beginning of the Catholic Charismatic Renewal (2016, ny jubileumsutgåva till Karismatiska förnyelsens 50-årsjubileum 2017)

Författaren tillhör dem som var med från första början i studentgruppen där det hela började på en weekend-träff vid Duquene-universitetet i Pittsburg i februari 1967. För den som vill sätta sig in i detalj om vad som hände är detta den bästa boken. Boken innehåller också vittnesbörd från många av de kända personer som var med och hjälpte fram förnyelsen som Ralph Martin, Kevin Ranaghan, kardinal Leon-Joseph Suenens och många flera. En mycket innehållsrik bok. (kan beställas via mig, 200 kr inkl frakt)

Fler länkar:

CHARIS Catholic Charismatic Renewal International Service

Katolsk Karismatisk förnyelse i Sverige

Skrift av teologer och biskopar från USA:
BLÅS LIV I NÅDEGÅVAN – Vad har dopet i den helige Ande att göra med att bli kristen? 1994, översatt av undertecknad och finns tillgänglig på internet här.

Iuvenescit Ecclesia – Vatikandokument om karismatiska och hierarkiska nådegåvor i Katolska kyrkan

 

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Medicinens ideologisering måste mötas med filosofisk reflektion

Publicerat den 5 mars, 2020 av Bengt Malmgren

Fredrik Svenaeus är professor i praktisk filosofi vid Södertörns högskola. Nyss träffade jag honom vid en seminariekväll på Katolskt forum i S:ta Eugenia vid Kungsträdgården, han talade om sin nya bok Det naturliga. Det är en välgärning att hans praktiskt filosofiska granskning inte gör halt inför läkarauktoriteten, utan han vågar sig även på att granska medicinsk diagnostik och behandling, för allt som medicinen sysslar med under förevändning att vara vetenskap är inte det, utan det smyger sig in ideologi och politik som behöver analyseras och medvetandegöras. Det är ett intresse inte minst för den medicinska professionen själv.

svenaeuskatolsktforum

Prof Svenaeus på Katolskt Forum, Sta Eugenia

Exempel på områden där granskning är angelägen:

Svenaeus utgångspunkt är att det finns en objektiv verklighet, och det naturliga är att ta plats i den. Sedan diskuterar han begreppet ”naturligt” och vad som ligger i det. Det är inte helt okontroversiellt idag att påstå något om vad som är naturligt och dess antites, vad som är onaturligt. Människor som tycker att något är ”onaturligt” kritiseras inte sällan för att vara fördomsfulla, och ju mer ”onaturligt” och utanför det vi gängse är vana vid är, ju mer prisas det som höjden av utveckling och frihet. Desto viktigare då att undersöka begreppen filosofiskt.

Svenaeus är kritisk till dem som tror att människan går mot ett ständigt bättre utveckling med slutmålet att befria henne från det som binder henne vid hennes kropp, en föreställning vi ser i transhumanismen där drömmen är att ladda upp den mänskliga hjärnan i datorform för att slutgiltigt göra henne fri från kroppen. Detta är en fåfäng dröm menar Svenaeus eftersom människan de facto är i sin kropp och det är en del av verkligheten som inte kan förbigås. Verkligheten själv spjärnar emot.

Svenaeus granskar queerteorierna och menar att denna transhumanistiska dröm återfinns i många av dem.  Könet beskrivs som en social konstruktion som människan behöver befrias från, vilket i sin tur innebär en separation från vår fysiska kropp eftersom könet hänger ihop med kroppen.

(Jag finner för övrigt att detta synsätt ligger helt i linje med kristen antropologi, den är helt främmande för transhumanism. Kristendomen, liksom religion i allmänhet uppfattas ofta befattande sig med det hinsides, en utomjordisk andlig dimension. Det gäller kanske för vissa religioner, men vad gäller kristendomen är det en felföreställning. Den kristna tron är mycket starkt närvarande i det jordiskt kroppsliga: Skapelseberättelsen, att Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna. Den kristna trons centrum: Inkarnationen, Jesus Kristus samtidigt sann Gud och sann människa. Sakramenten. Kristen sociallära som går ut på att ta hand om sin medmänniska och sörja för hennes jordiska behov. Kristen tro har alltid varit positivt inställd till vetenskap och utifrån kristen horisont finns ingen motsättning mellan tro och vetenskap.)

I en artikel i webb-tidskriften Kvartal, [När könet skaver och diagnoser smittar] utvecklar Svenaeus sina tankar om psykiatriska diagnoser i allmänhet med särskilt fokus på könsdysfori. Man kan dela in sjukdomar i kategorierna naturliga och interaktiva. Naturliga kategorier är etiketter på saker som finns i vår värld oberoende av om och hur vi namnger dem eller inte. Det aktuella corona-viruset är ett exempel på detta. Jag skulle säga att välkända och utforskade psykiska sjukdomar som schizofreni och klassisk mano-depressiov sjukdom (bipolär typ I) har en naturlig bakgrund, de förekommer i alla kulturer, och frekvensen är oförändrad över tid.

Men psykiatriska diagnoser återspeglar ofta den tid som de uppkommer i och fångar upp föreställningar och behov hos människor som har sitt ursprung i samhället och kulturen. Detta innebär inte att psykiatriska diagnoser inte är riktiga sjukdomar – bara att de är såväl naturliga som interaktiva kategorier, resonerar Svenaus och refererar till Ian Hacking som definierar interaktiva kategorier på följande sätt:

”Kategorier som, när de är kända av människor eller dem som finns i deras närhet och har börjat användas i institutionella sammanhang, förändrar hur dessa människor upplever sig själva och till och med leder till att de utvecklar känslor och beteenden, som åtminstone delvis beror på hur de har kategoriserats. Sådana kategorier (av människor och beteenden) är interaktiva kategorier.”

Kategorin könsdysfori har genom queerkulturen blivit hyperinteraktiv. Hälso- och sjukvården har stora svårigheter att hantera den typ av epidemisk utveckling som könsdysfori nu är ett exempel på. Svenaeus skriver:

Frågan är om de läkare och psykologer som arbetar med könsutredningar är medvetna om hur stark effekt de queera teorierna och idealen har för de patienter som de möter. Det är lätt att drabbas av övertygelsen att orsaken till att jag mår dåligt är att jag är född med fel kön när det kanske i stället handlar om att jag är homosexuell eller lider av någon annan diagnos än könsdysfori, som autismspektrumtillstånd.

 

Publicerat i Samhälle, vetenskap | Märkt , , , | 1 kommentar

Moder Tekla har avlidit

Publicerat den 4 mars, 2020 av Bengt Malmgren

Signum meddelade igår att Moder Tekla lämnat detta jordeliv. Hon avled i Rom på eftermiddagen den 3 mars.

Moder Tekla Famiglietti föddes 1936 och ledde från 1979 fram till sin åttioårsdag 2016 den Hesselbladska grenen av Birgittasystrarna från ordens huvudsäte i det gamla Birgittahuset vid Piazza Farnese i Rom (där den helige Birgitta dog). Hon var legendarisk och det var nog få som lämnades oberörda av mötet med henne. Genom Moder Teklas dynamiska ledarskap har orden utvecklats och många nya kloster har grundats framför allt Europa och Asien med nya kallelser varje år.

2013 hade vi äran att ha Moder Tekla som gäst i Katolska domkyrkan i samband med firadet av Birgittasystrarnas Hesselbladska grens jubileum, 90 år i Sverige. Det var 1923 som Moder Elisabeth Hesselblad grundade klostret i Djursholm.

R.I.P.

modertekla1

Moder Tekla talar i Domkyrkosalen, Katolska Domkyrkan Stockholm 13 okt 2013

Publicerat i Katolska kyrkan, Uncategorized | Märkt , , | Lämna en kommentar

Fader Dominic i Katolska domkyrkan: Uppmuntrar oss att tro och ber för helande och Andens utgjutande

Publicerat den 3 mars, 2020 av Bengt Malmgren

Fader Dominic Valanmanal är från provinsen Kerala i södra Indien och tillhör Syro-malabariska katolska kyrkan, en östlig med Rom unierad självbestämmande delkyrka i Indien. I helgen hade han möte med bönegruppsledare och på måndagskvällen var det ett offentligt möte i Katolska domkyrkan med förbön för helande och Andens utgjutande.

bgrpDominicValanmanalBenoy

F Dominic (t.v) talar i Domkyrkosalen tolkad av f Benoy

I Kerala finns en stark karismatisk väckelse som engagerat miljontals indier. Karismatiska katoliker från regionen har också betjänat förnyelsen i Europa och övriga världen. F Fio Mascharenas, SJ som var den förste presidenten för ICCRO (nu CHARIS), karismatiska förnyelsens serviceorgan i Vatikanen och som besökte Stockholm i samband med den Nordiska Karismatiska katolska konferensen 1985 kommer också från Kerala.

Fader Dominic är direktor för ett stort retreatcenter, men reser över hela världen. På inbjudan av kardinal Anders Arborelius brukar han hålla reträtter här i Sverige några gånger om året. Det finns en stor grupp indier i Sverige, och även präster med ursprung i Indien. Vid kvällens möte i Domkyrkan tolkades han av F Benoy som förestår Syrisk-malabariska katolska missionen i Stockholms katolska stift.

Den som tagit initiativ till och sett som sin uppgift att organisera f Dominics arrangemang i Sverige är Dennis Abraham Thazhamoni, medlem i bönegruppen i Järfälla. Dennis är från Indien men är nu bosatt i Sverige och arbetar som affärsman. Han har tagit det som sin uppgift att organisera Fader Dominics arrangemang i Norden. Dennis beskriver sig som en lekmannaevangelist. Tidigare var Jesus och kyrkan något ganska perifert i hans liv säger han, men i början av 2000-talet mötte han Jesus och erfor den helige Andes kraft på ett sätt som ändrade hans liv. Han säger att han är glad att f Dominic tagit Sverige som huvudkvarter för sina resor i Europa.

[Läs mera: Dokument om Katolsk karismatisk förnyelse, tidningen Dagen 2017]

F Dominic är något av en katolsk väckelsepredikant. Han uppmuntrar oss att växa i tro, och att tron måste flytta från att inte enbart omfatta intellektet till att också bli rotad i hjärtat. Han talar om andliga nådegåvor, helande och befrielse. Hans predikan åtföljs av att han ber för och lägger händerna på människor. De flesta som tar emot förbön erfar en välsignelse av det på något sätt, ibland kan också mer exceptionella under och tecken ske, som för ett år sedan då en familj kom med sitt 3 månaders spädbarn till f Dominic. Barnet var hjärnskadat, medvetslöst och måste matas med sond. Läkarna hade sagt att det inte fanns något hopp. Efter förbönen blev barnet helt friskt. Läkarna betraktade tillfrisknandet som oförklarligt.  Att sådana saker sker då och då när vi ber för sjuka är väl känt och ett faktum. Den medicinska vetenskapen kan konstatera att det är oförklarligt, men det är med trons ögon som vi säger att det är Guds verk.

Exemplen från evangelierna är åtskilliga, och vittnesbörden från kristna i alla tider är många. På kristna vallfartsorter som Czestochowa i Polen eller Lourdes i Frankrike är väggarna fullständigt tapetserade med kryckor och olika votivgåvor från tacksamma människor som blivit helade. Också här i Sverige finns många vittnesbörd i nutid, både från frikyrkor och Katolska kyrkan om mirakler.

Läs mera: [Varför helar Gud (inte alla)?] [Mikael Grenholms bok Dokumenterade mirakler] [Kyrkans helande uppdrag. Föredrag av Lillemor Hallin]

Själv ber jag ofta för sjuka i Domkyrkoförsamlings bönegrupp, och det finns ingen motsättning mellan att be för sjuka och att utnyttja den vanliga skolmedicinens resurser.

Läs mera: [Intervju med mig i Dagen: Tron skall befria, inte förtrycka]

Om vi på enklaste sätt

  • kommer inför Gud i tro,
  • bekänner och ångrar våra synder, 
  • bjuder in Jesus att vara centrum i vårt liv och
  • ber om den helige Andes gåva,

då kan Gud förvandla våra liv. Vittnesbörden är otaliga från människor som upplevt detta. Hemligheten är att det är så enkelt. Då vi öppnar vårt hjärta stiger Gud in, men han respekterar vår integritet och tränger sig inte på. (Jfr Upp 3:20)

bgrpDominicValanmanal

Många sjuka och behövande människor söker förbön, utan att de därför har en tvingande förväntan att Gud skall ingripa mirakulöst, och de upplever ofta den kristna miljö som omger förbönen som läkande, tröstande, livgivande. När jag själv som ung fick uppleva den helige Andes verkan i mitt liv på ett djupare sätt blev jag också mera medveten om mina inre brister och sår och vågade lägga fram det inför Gud i samband med förbönssamtal, vilket ledde till ett inre helande, utan vilket jag inte skulle vara den människa jag är idag [se föregående bloggpost].

Inte desto mindre hörs ibland kritiken att det är fel att be för sjukas helande eftersom inte alla blir helade på det sätt de förväntat, och att det leder till frustration och kanske skuldkänslor för att det är ens eget fel att man inte lyckats ”prestera” tillräckligt mycket tro. Jag läser på internet att viss sådan kritik även framförts mot f Dominics mission.
Församlingen Livets Ord fick tidigare liknande kritik. Johan Heltne, tidigare Livets Ord-medlem skildrade i romanform sina inte alls odelat positiva upplevelser som ungdom i Livets Ord. Därför är det viktigt att framhålla att tron är inget man presterar av egen kraft. Den väcks i hjärtat genom det vittnesbörd man hör från andra människor. Tron är alltigenom Guds nåd, en dyrbar skatt att upptäcka. Hade vi ingen tro skulle vi ju inte ha attraherats av kyrkan över huvud taget.

Men visst finns en risk, att om förväntningarna är ställda alltför högt både hos den som blir föremål för förbön och i miljön, så uppstår besvikelse och negativa tankar om helandet uteblir. Berömda helandepredikanter inom frikyrkligheten såväl som inom Katolska kyrkan löper denna risk om man inte är medveten om problemet. Stora möten kan lätt urarta i alltför urskillningslös entusiasm, därför är det viktigt med en medveten själavårdande hållning både hos predikanten och i den organisation och gemenskap som omger liknande missioner. Jesus själv verkade ju vara medveten om människors benägenhet till överentusiasm då han förbjöd dem att berätta att de blivit helade.

Mirakulöst helande av kroppslig sjukdom genom förbön är verkligen ett specialfall, det är inget man kan förvänta sig eller ”kräva” av Gud, men när det sker är det ett andligt tecken på inkarnationens verklighet i vår värld. Men mycket annat kyrkan gör är också helande för kropp och själ på olika sätt. Påve Franciskus har liknat kyrkan vid ett fältsjukhus som tar emot människor snarare än en fästning som stänger ute. Kyrkan är kallad att vara en läkande miljö:

  • Den karitativa vägen, kärlek och omsorg om medmänniskorna är grundläggande. Där kärlek och vänskap finns och omsorg om de fattiga och behövande, läggs en grund för helande.
  • I sakramenten är Jesus själv närvarande med sin helande kraft. Redan i dopet finns läkedom.

Leva har sin tid, dö har sin tid. (jfr Predikaren kap 3) Det är inte alltid förbön för kroppens helande är på sin plats. Varför en Gud som är god och allsmäktig tillåter lidande och ondska (Teoidicé-problemet) är en ständigt återkommande fråga för mänskligheten. Det kristna svaret är att se det som ett mysterium snarare än ett problem – annars hamnar vi obönhörligen i en återvändsgränd. Vår teologi måste därför ha ett utrymme för lidandet. Också Paulus talar om en tagg i hans kött (2 Kor 12:7) Jesus berör själv temat i Nasarets synagoga:

Jesus sade till dem: ”Snart kommer ni med talesättet: Läkare, bota dig själv! och säger: Allt som vi har hört att du har gjort i Kafarnaum, gör det här i din hemstad också… Sannerligen, ingen profet blir erkänd i sin hemstad. Jag försäkrar: det fanns många änkor i Israel på Elias tid, när himlen inte gav regn på tre och ett halvt år och det blev svår hungersnöd i hela landet. Ändå sändes Elia inte till någon av dem utan till en änka i Sarefat nära Sidon. Och det fanns många spetälska i Israel på profeten Elishas tid, och ändå blev ingen av dem botad, däremot syriern Naaman.” (Luk 4: 23-30)

Någon som besökte ett av Moder Teresas hem för döende frågade: ”Alla dessa döende som får en värdig död hos er – är det några av dem som blir helade?” Moder Teresa svarade: ”Ja, femtio procent blir helade till livet. De andra femtio procenten dör helade”.

Då vår högt aktade broder Wilfrid Stinissen avled för några år sedan efter en tids sjukdom citerade  Göran Skytte i ett minnesord ett mail han fick från honom några veckor innan hans död:

”Som du vet har jag inte mått bra i min kropp den senaste tiden. Nu har jag äntligen fått svar på undersökningarna. Det visar sig att det handlar om cancer i bukspottkörteln. Ur medicinsk synpunkt är det ett dåligt besked. Men på ett djupare plan är allting givetvis bra. Mitt liv vilar tryggt i Guds händer.”

Min slutsats: Vi kan med stor frimodighet fortsätta att ha en förväntansfull tro på Guds barmhärtighet och Andens helande kraft, samtidigt som vi med ödmjukhet står inför lidandets mysterium och inser att vi inte kan styra Gud. Att med förnöjsamhet kunna vila i det lite grå och händelselösa och finna en frid och kravlöshet i det och att finna en glädje i att hjälpa andra är också en nådegåva, ett Guds mirakel.

Allt detta ryms inom kyrkans tro, personifierad i vår biskop och kardinal Anders Arborelius som samtidigt bjuder in f Dominic för att han vill att bön för helande och den helige Andes liv skall bli mera känt i kyrkan och låter sig intervjuas i en lokaltidning i Stockholm och säger att ”istället för att jaga den egna lyckan och fly undan tristessen borde vi tänka mer på andra och våga ha tråkigt ibland, vi är inte här för att ha kul. Livet består också av grått”

svenskekardinalen

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , , | 1 kommentar