Ett av de starkaste budskapen som framfördes vid en nationell allkristen böndag i Katarina kyrka den 2 maj 1981 var Lillemor Hallins profetiska budskap, en uppgörelse med Guds folks splittring. Talet återges här. Det fanns också publicerat i Tidskriften Logos Nr 3 1981

Jag beder, all de skall vara ett, liksom vi är ett: jag i dem och du i mig, för all de skall nå fram till fullkomlig enhet. Då kan världen förstå, att du har sänt mig och att du har älskat dem, liksom du har älskat mig. Joh 17: 22b-23.

Så bad Herren för oss under sina allra sista dagar, innan han dödades på Golgata. Och så ber han för oss än idag, år efter år, dag efter dag.

PROFETISKT BUDSKAP I KANSAS CITY 1977
Mot denna bön av vår egen Herre skall vi ställa ord, som vi fått av Herren idag. För fyra år sedan hölls en stor konferens för andlig förnyelse i de kristna kyrkorna i Kansas City i USA. 50-60 000 personer från alla kyrkor var närvarande. Där talade Herren genom ett profetiskt budskap till sitt folk.

Även om den profetian bars fram för fyra år sedan, så är den precis lika giltig idag. Nu när vi hör den, skall vi ta den till oss i våra hjärtan som ett budskap till oss och till hela vårt land just i denna stund:

Sörj och gråt, ty min Sons kropp är sönderbruten, Sörj och gråt, ty min Sons kropp är sönderbruten. Kom inför mig med förkrossade hjärtan och botfärdiga sinnen, ty min Sons kropp är sönderbruten. Kom in för mig i säck och aska, kom inför mig med tårar och sorgesång, ty min Sons kropp är sönderbruten.

Jag ville ha gjort er till en enda ny människa, men min Sons kropp är sönderbruten. Jag ville ha gjort er till ett ljus uppe på berget, en stad som lyser och glimmar, så att hela världen skulle ha sett det. men min Sons kropp är sönderbruten. Ljuset är bortskymt. Mitt folk är splittrat. Min Sons kropp är sönderbruten.

Vänd om från era fäders synder, vandra på min Sons vägar. Vänd om till er Faders plan. Vänd om till er Guds avsikt. Min Sons kropp är sönderbruten.

Tillståndet i min kyrka och bland mitt folk behagar mig inte… Det råder misstänksamhet och fiendskap bland er, det råder trätlystnad bland er. . . En del av er känner fortfarande mer samhörighet med era vänner och era grannar och era bekanta än ni gör med mitt folk, med dem som bär mitt namn.

Det är nödvändigt, att ni gör bättring. Det är nödvändigt, att ni vänder om från alla dessa synder som skiljer er från era bröder och systrar. Nu är den lägliga tiden för er att vända om från allt detta. Jag vill ge er den insikten och den styrkan ni behöver för att bli ett enda folk.

Det har berättats mig, av människor som var närvarande vid den här konferensen, att vid det här budskapet föll alla på knä och många grät. Den katolske kardinalen som var där gick fram på podiet och bad alla sina protestantiska syskon om förlåtelse för allt det onda som den katolska kyrkan tillfogat dem under alla århundraden. Då gick en luthersk samfundsledare fram och gjorde samma sak: han bad katolikerna om förlåtelse för allt det onda som de tillfogats från lutherskt håll genom tiderna. Den bönen om ömsesidig förlåtelse går nu ut över världen. Den skall spridas till hela kristenheten, hela världen runt. Vi behöver alla be varandra om förlåtelse.

UR SÖNDRINGENS HISTORIA
För något mer än 900 år sedan sprack kristenheten i två stora block: den romersk-katolska och den ortodoxa kyrkan. Påven och patriarken bannlyste varann, en bannlysning som upphävts först i våra dagar. Detta var det första stora, synliga beviset på en lång schism inom kristenheten. Rent praktiskt kom den inte att beröra vårt land direkt. Men splittringens ande fick ett säkert fotfäste inom kristenheten, och en andlig försvagning kom alltmer att framträda.

1500-talets reformation blev det andra väl synliga steget på splittringens väg. Det berörde i högsta grad vårt land. Bekände man sig inte till den rätta läran här, så blev man landsförvisad eller t o m dödad.

Men splittringens ande har fått fortsätta sitt verk, alltmer uppenbart för varje århundrade som gått. Samfund har stagnerat och nya bildats — fler och fler. Människor har hatat varandra, förtalat varandra, uteslutit varandra ur sin gemenskap, förföljt varandra, torterat varandra och t o m dödat varandra, enbart för att de tillhört olika samfund. Falsk och lögnaktig propaganda har spritts.

TILLSTÅNDET IDAG
Detta var den mer historiska delen av vår splittring. Men hur är det idag? Vi förs närmare varandra… lite försiktigt. Vi börjar lite försiktigt att älska varandra. Fast vi håller oss lite på vår kant förstås. Kan man lita på dom där? Bördan av historien finns kvar: avoghet, misstänksamhet, fruktan. Ibland t o m hat.

Men vi har flera lager av splittring. Vi har splittringen inom våra egna led också. Inom samfundet t ex: för och emot kvinnliga präster — traditionella kristna mot förnyade— två församlingar i samma stad av samma samfund kan inte samarbeta.

Slutligen har vi splittringen inom våra egna församlingar: innegruppen och de som systematiskt hålls utanför. Eller församlingarna som inte har en chans att uppnå minsta enhet, därför att alla i stort sett är likgiltiga för varann. Eller kritiska mot allt och alla.
Vi kristna i Sverige är oense också i de flesta viktiga frågor: frågor som rör dop, nattvard, äktenskap och skilsmässa. sexualitet, prästämbete, abort, gudstjänstformer, församlingssyn, evangelisation, osv, osv. Vi är egentligen oense i alla livsavgörande frågor, där vi är kallade att stå eniga, för att världen skall tro på Kristus och på hans kropp.

Vi kan för ett ögonblick jämföra med kristenheten i ett annat land. Och just idag vill jag nämna Polen. Kristenheten där har många stora skavanker. Den bärs ju upp av människor. Men den har en sak: enhet. Landets kristna ledare är eniga, solidariska mot varann. Det kristna budskapet är enhetligt. Därför kan just denna kristenhet lysa som ett ljus inför hela världen idag.

Där pågår just nu en andlig förnyelse, som i stort sett berör hela folket. Förra sommaren samlades 40 000 ungdomar uppe i bergen under ett par veckor för att studera Bibeln och bedja. De blev alla döpta i den helige Ande. Samtidigt och på samma plats. Sommaren innan var de 30000 stycken.

Kanske kan ni ana myndigheternas dilemma. I kommunistländerna år det förbjudet att bilda folksamlingar. Myndigheterna skickas alltså varje är upp i bergen för att skingra dessa människor. Där möts de av tusen och äter tusen jublande ungdomar
bedjande, tungotalande, profeterande. Ungdomar som tar dem i famn och säger att de älskar dem. Att de ber för dem. Så här har det pågått i flera är.

Man räknar med att c:a 10 miljoner arbetare är inblandade i den andliga förnyelsen i Polen. Vi blir förvånade när vi ser bilder av nattvardsgudstjänster på Leninvarvet med hundratals arbetare närvarande. Eller när vi hör, att fackföreningsordföranden går i kyrkan varenda dag och har ett stort kors på sitt arbetsrum. Kort sagt: de nedbrytande krafterna kommer ingen vart mot en enig kristenhet.

Vi blir förvånade, därför att vi med vårt splittrade kristna budskap är vana vid att stöta bort stora delar av värt folk från Kristus. Inte minst inom arbetarklassen.

ATT BEKÄNNA SIN SYND
Att bekänna sin synd. det är att nämna den vid namn — utan förskönande omskrivningar av typen: det var dom som började… Och att be om förlåtelse för den.
Eftersom vi nu står här inför Herren som Hans folk, å hela vårt lands vägnar, har jag förstått, att vi skall be Herren om förlåtelse, inte bara för den synd som vi har bland oss idag på enhetens område, utan för hela vårt folks synd mot enheten genom århundradena. Först efter det kan vi bli användbara på allvar som Kristi kropp. För vår splittring idag är en typisk arv-synd. Vi har ärvt den frän våra förfäder, men vi har också själva byggt på den — varenda en av oss.

BÖN OM FÖRLÅTELSE OCH ENHET
Fader, vi kommer inför Dig som representanter för hela värt folk genom många århundraden. Vi kommer inför Dig med all vår oenighet genom tiderna. Fader, förlåt oss vår synd och rena oss från all vår orättfärdighet.

Far, förlåt allt det som vår splittring fört med sig. Förlåt vårt hat till varandra i tankar, ord och handlingar. Förlåt vår hårdhet. Förlåt, att vi trott på så mycket lögnaktig propaganda om varandra och fört den vidare i förtal.

Förlåt, Far, vårt samfundshögmod. Förlåt vårt förakt för andra samfund och kyrkor och deras ledare. Förlåt vår misstänksamhet. Förlåt att vi, så länge har prioriterat våra olika samfundstillhörigheter, våra olika samfundsprofiler, våra olika inriktningar i andliga frågor även utanför samfundsgränserna — förlåt för att vi genom alla dessa falska prioriteringar har försummat att ta ett helgjutet kristet ansvar för hela värt folk.

Förlåt, Far, att när vi bett om enhet bland oss kristna, så har vi ofta underförstått, att de andra borde komma till oss och bli som vi, bara vi slipper att förändras.

Förlåt, Far, våra kärlekslösa tankar, ord, känslor och handlingar mot alla dem som inte är precis det som vi är. Förlåt vår brist på kärlek till pingstvänner. Förlåt vår brist på kärlek till katoliker, som hånfullt kallats papister. Förlåt vår brist på kärlek till protestanter, som hånfullt kallats kättare. Förlåt vår brist på kärlek till kyrkliga och till frikyrkliga. Förlåt vår brist på kärlek till baptister och alla dem som har en baptistisk dopsyn. Förlåt vår brist på kärlek till dem som håller på barndop.

Förlåt, Far, vår brist på kärlek till högkyrkliga och till lågkyrkliga. Förlåt vår brist på kärlek till förnyade kristna, till karismatiker och till traditionella kristna. Förlåt vår brist på kärlek till sakramentalister och till icke-sakramentalister. Förlåt vår brist på kärlek till kvinnliga präster och till dem som håller på kvinnliga präster. Förlåt vår brist på kärlek till dem som överhuvudtaget har en annan syn på prästämbetet än den vi har.

Förlåt, Far, att vi stretar och drar åt alla häll. Förlåt att vi misstror varann och föraktar varann istället för att älska varann och bedja för varann. Förlåt, att vi ständigt och jämt ber Dig välsigna alla de olika håll som vi stretar åt. Förlåt att vi ibland t o m försöker bortförklara våra murar genom olika förskönande omskrivningar.

Förlåt oss, Far, att många av våra församlingar mer liknar sociala klubbar, där somliga är “inne” och får dela den fulla gemenskapen, andra är “ute” och hålls utanför.
Förlåt oss, Far, att vi ofta inte ger de ensamstående full gemenskap i de giftas klubb. Förlåt, att vi på ett sårande sätt ofta avskärmar ensamma mammor i församlingen. Förlåt oss, att vi retar oss på trötta små- barns föräldrar, därför att deras barn inte är tysta under gudstjänsterna. Förlåt oss, Far, för att så många, som längtar efter gemenskap hålls utanför i våra församlingar. Förlåt oss för att många människor inte får uppleva våra församlingar som enhetliga, kärleksfulla och helande miljöer, utan på något sätt avskärmas.

Vi tar avstånd från splittringens ande. I Jesu Kristi namn tar vi avstånd från splittringens ande. Vi vill inte ha med den att göra. Och vi tar avstånd trän allt, vad splittringens ande har dragit med sig av hat, misstänksamhet, fruktan, högmod, lögn, förakt. Vi tar avstånd från allt detta i Jesu Kristi namn.

Hela oss, Jesus. Läk alla våra sår. Läk de skador, som andra kristna tillfogat oss. Läk de sår som vi själva fått genom att tillfoga andra kristna skador. Gör oss, Herre, till friska lemmar i Din kropp. Inte bara i en liten bit av Din kropp, utan i kroppen som helhet.
Bota oss, Herre, och tyll oss med Din helige Ande. Fyll oss med enhetens, kärlekens och sanningens ande. Så att vi i respekt, ödmjukhet och kärlek kan se varandras olikheter och glädjas över dem. Så att vi får kraft att bedja för varandra över alla  gränser. Så att vi på ett helt nytt sätt kan underordna oss Dig, Herre, och underordna oss varandra. Så att Du, Herre, kan föra oss närmare och närmare varandra ända till den dag och vi vet att den kommer—då vi alla gjuts samman till ett.

Herre, vi vill inte stå i vägen för Dina planer. Rena oss, så att vi på allvar kan gå in i Ditt verk. Ge oss mod att förflytta oss närmare och närmare varandra.

Herren säger: Jag vill att bönen om förlåtelse och denna anda av botgöring skall spridas över hela vårt land. Jag vill att bönen om förlåtelse skall bedjas i alla församlingar, av alla kristna i hela landet, så all jag kan lyfta bort den blockering av synd som hindrar min kropp att fungera i Sverige. Så all jag kan fylla er med min helige Ande på ett sätt som ni ännu inte varit med om, och till en tjänst som ni ännu knappt kan ana. Amen.

/Lillemor Hallin, tal i Vid den allkristna böndagen i Katarina kyrka, Stockholm 2 maj 1981. 

Katarinakonferenserna: I Katarina kyrka på Söder i Stockholm började ett andligt skeende ta fart i och med att Helge Fosseus installerades som kyrkoherde 1970. I Sydafrika hade han kommit i kontakt med den framväxande karismatiska förnyelsen. 1970-talet hade inneburit en våg av karismatisk förnyelse och Katarinakonferenserna hör hemma i den kontexten. Den första konferensen 31 jan – 3 febr 1977 förbereddes som en nordisk konferens. Vid den tiden hade Katolska karismatiska förnyelsen tagit fart och bönegruppen med Lillemor Hallin och p Clyde Rausch i Täby hade blivit känd. Katolikerna kom också med på ett hörn i planeringen, vilket ingalunda var okontroversiellt på den tiden.
Lillemor Hallins här återgivna tal hölls i Katarina kyrka 2 maj 1981 i samband med nationella böndagar i Stockholm 1-2 maj på temat Guds folk tar ansvar. 

Efter slutet på 1970-talet ebbade den karismatiska förnyelsevågen ut, och den chans till genomgripande förändring mot en ny ekumenik som yppade sig var ingen av de etablerade samfunden och rörelserna på allvar villiga att ta. Istället fortsatte väckelsen utanför den etablerade kristenheten i nya samfundsbildningar och grupper som Trosrörelsen, Oasrörelsen, Vineyard och New Wine som fokuserade mera på det interna, och  även om ointresset för ekumenik inte alltid var kompakt, så var det i alla fall inte något huvudfokus.

(Källor: Claes-Göran Bergstrand: DEN KARISMATISKA VÄCKELSEN – vad hände? XP  Media 2018, Lillemor Hallin: GUD KALLAR VANLIGA MÄNNISKOR till att bygga upp hans rike. Om den andliga förnyelsen i Danderyd och Täby 1970-1990-tal. Isidor Nätverk och Data 2019)

Tilläggas kan att under de senaste 15 åren har en våg av nya karismatiska församlingar bildats i Sverige, många med bakgrund i migration. Inte heller dessa fokuserar på den kristna enheten utan mera på evangelisation i kraft av den egna rörelsen.
Men frågan är om en evangeliserande väckelse kan bli effektiv utan att man bekymrar sig om den kristna enheten och låter Jesus egen maning i Joh 17 förbli ignorerad.

Katolska kyrkan har i sina lärodokument alltsedan Andra Vatikankonciliet en stark betoning på ekumeniken (läs några av mina tidigare artiklar om detta), men i praktiken synes intresset lika svalt som inom resten av kristenheten.

Det profetiska ropet från Kansas City 1977 ekar fortfarande ohört genom årtiondena. När skall den samlade kristenheten anta utmaningen?