Mitt anförande på Sveriges Kristna Råds årsmöte: Ge upp samfundspatriotismen och låt enheten bli en hjärtesak

10 september 2020 var jag tillsammans med tre andra personer inbjuden till SKR´s årsmöte för att dela några av våra erfarenheter och reflektioner om ekumenik. Här återger jag texten till mitt bidrag:

———————-

Det finns många kyrkosamfund. Även om ekumenik anbefalls i högtidliga dokument kan man få intrycket att alla är sig själva nog. Vi har vant oss att acceptera det som en normal tingens ordning. Men kristna är en enda gemenskap med en enda tro och alla har vi fått en och samma Ande. Hur mycket vi än stretar emot lämnar oss Jesus inget val. Han vill sin kyrkas enhet.

Redan från början fanns stridigheter, Paulus klagade på att församlingen i Korint delade upp sig i olika läger. Politik och maktmissbruk tvingade fram schismen mellan öst och väst och sedan uppdelningen mellan katoliker och protestanter och avknoppningar i olika frikyrkor. Ofta har funnits en god ansats till förnyelse då avknoppningar sker, splittring beror inte bara på de som gör uppror, utan också på rigiditet hos de gamla samfunden.

Skiljelinjer finns inte bara mellan samfund, de skär också rakt genom dem. Idag rör det sig t.ex. om antropologiska frågor kring sexualetik, manligt och kvinnligt, frågor som det råder förvirring kring också i det sekulära samhälle som kyrkan är en del av och som hon både påverkas av och påverkar. Hennes uppgift är inte att anpassa sig till tidsandan, utan många gånger att vara ett korrektiv. Kontroverser har alltid funnits i kyrkan och kan ta generationer att bilägga. Vi behöver både lyssna till traditionen och ta till oss ny kunskap. För detta har vi alla ett ansvar och vi behöver inte vara rädda för att det finns olika åsikter. Kristen enhet är inte detsamma som åsiktslikriktning.

Däremot förutsätter enheten att vi håller oss nära Jesus och tar emot den Helige Ande. Dessa två hör ihop. Petrus säger till folket i Jerusalem: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn… Då får ni den Heliga Anden som gåva.” (Apg 2:38) Paulus konstaterar att sambandet gäller i andra riktningen också: ”Ingen kan säga Jesus är Herre om han inte är fylld av den Heliga Anden” skriver han till församlingen i Korint. (1 Kor 12:3)

Med upprinnelse i helgelserörelser under 1800-talet uppstod den pingstkarismatiska förnyelseströmmen. Den skulle aldrig gett upphov till nya samfund om det inte vore för motstånd att ta emot rörelsen i de samfund den uppstod i. Men denna ström av pingstkarismatisk förnyelse som är ett av de mest påtagliga fenomenen i kristenheten under 1900-talet har sökt sig tillbaka in i de gamla samfunden inklusive Katolska kyrkan och i vår tid också givit upphov till nya fria församlingssbildningar.

Det fulla livet i den Helige Ande är ingen särskild spiritualitet utan tillhör den universella kristna kyrkans gemensamma arv. Andedöpta personer finner varandra lätt över samfundsgränserna, vilket gör förnyelsen till en starkt drivande kraft för praktisk ekumenik.

 

Vid en internationell ekumenisk karismatisk konferens i Kansas City 1977 med över 50.000 deltagare frambars en mycket stark profetia där kärnbudskapet var ”Sörj och gråt, ty min Sons kropp är sönderbruten…

[Läs mera: Lillemor Hallins tal vid den karismatiska konferensen i Katarina kyrka 1981 där hon ger eko åt Kansas City-profetian.  Mitt folk vänd om från era onda vägar!]

Det är ingen slump att påve Franciskus nyligen givit CHARIS, samordningsorganisationen för karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan, i uppdrag att tjäna alla kristnas enhet.

På det lokala planet finns och har funnits initiativ som varit uppmuntrande åskådningsexempel på vad den helige Ande kan åstadkomma då man samarbetar. Jag tänker på den andliga förnyelsen i Danderyd och Täby under 1970 till 1990-talet som innebar en blomstrande ekumenik med bönegrupper, pastoralt arbete och bön för helande, gemensamma präst- och pastorsträffar, socialt och karitativt arbete med second-handbutik och mycket mera. Idag är mycket av detta glömt men det finns beskrivet i Lillemor Hallins bok GUD KALLAR VANLIGA MÄNNISKOR TILL ATT BYGGA UPP HANS RIKE som kom ut förra året.

 

Det sociala arbetet i S:ta Clara kyrka i centrala Stockholm är ett annat exempel. Där finns volontärer från många olika samfund och man har tagit ansvar för att stå som värd för regelbundna ekumeniska pastors- och ledarträffar.

Jag var på ett sådant möte igår då det presenterades ett evangelisationsprojekt i Stockholm i maj 2021 som hittills 25 församlingar beslutat sig att stödja. Det är en tältkampanj på 6 dagar med Sebastian Stakset med temat Det finns Hopp Stockholm. Syftet är att nå ut speciellt till dem som allra mest behöver det. Ett konkret bidrag att ge ungdomar ett alternativ till att hamna i drogmissbruk och kriminalitet. Sebastian känner ni till, Kartellmedlemmen som levde som kriminell och drogmissbrukare på samhällets botten vars liv blev totalt förvandlat. Kanske är det lättare att ta till sig Jesus om man befunnit sig just där. ”När motståndet rämnar är hjärtat vidöppet för att ta emot Jesus Kristus” säger han boken BARA LJUSET KAN BESEGRA MÖRKRET som skall distribueras till 125000 hushåll i södra Stockholm i samband med kampanjen. Sebastian har visat sig ha en alldeles särskild nådegåva att nå ut till dem som befinner sig i samma situation som han var. Nådegåvor tillhör hela Kristi
kropp som har ansvar för att förvalta dem. Att en sådan här kampanj inte sker genom en enda församling som vill exploatera den, utan som en samverkan med församlingarna på orten är ett tecken på den nya ekumenik som visar vägen framåt.

[Heart of Evangelism – organisationen till stöd för Sebastian Staksets evangeliserande gärning]

[Det finns hopp Stockholms hemsida]

 

Om nu ekumeniken med vissa undantag går trögt i praktiken, så har desto mer hänt i teorin. Det finns knappast något samfund idag som säger att kristen enhet inte är viktig eller förnekar sin samhörighet med resten av kristenheten.

Före Andra Vatikankonciliet var Katolska kyrkan som en fästning som skulle skydda de troende mot liberala och modernistiska inflytanden till vilket också räknades protestantismen. Nu har Katolska kyrkan helt bytt riktning och ekumenik är ett måste som anbefalls alla katoliker. Det uttrycks tydligt i konciliedokumenten.

Påven Johannes Paulus II gav ut ekumenikencyklikan Ut Unum Sint där han inbjöd ledare och teologer från andra kyrkor att arbeta tillsammans med honom för att se hur biskopen av Roms primat och tjänst kan utövas på ett sätt som tjänar enheten istället för att hindra den. (Ut Unum Sint p96).

[Läs mera i mitt tidigare blogginlägg Enhet med eller under påven?]

Den förre påven Benedictus XVI sade i en intervjubok:

”Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där… ”

[ref: Peter Seewald: ”Joseph Ratzinger Benedikt XVI, Gud och världen” (Veritas förlag). Svar på Seewalds direkta fråga när man kommer in på de kristnas återförening ”Vem ska egentligen ansluta sig till vem?” (intervjun gjordes år 2000)]

Också ekumeniska dokument är vältaliga och radikala. Jag tänker på det gemensamt katolska-lutherska dokumentet ”Från konflikt till gemenskap” som sammanställdes inför 500-åsminnet av reformation. Det visar att man teologiskt kommit långt i en samsyn på Kristi enda kyrkas katolicitet. Man säger att Dopet förenar oss, Kyrkan är en enda, splittringen är en synd och att man vill göra bot och gå framåt på en gemensam väg. De fem imperativen som avslutar dokumentet är en kodex som vi alla borde följa i våra relationer till kristna bröder och systrar:

  • Enhetsperspektivet skall prioriteras.
  • Vara öppen för de andres vittnesbörd och beredskap att själv förändras i mötet.
  • Förpliktelse att söka synlig enhet och ta konkreta steg.
  • Gemensamt fokus på Jesus Kristus och kraften i evangeliet med sikte på dess förmedling till vår tid.
  • Gemensamt vittnesbörd genom förkunnelse och tjänande i världen.

De två sista punkterna knyter ihop ekumenik och evangelisation, två begrepp som är starkt sammanbundna. Evangelisation blir inte trovärdig utan inbördes enhet.

Pingströrelsen har från start haft evangelisationen i fokus. Från katolskt håll har fokuseringen på evangelisation ständigt förstärkts sedan Andra Vatikankonciliet. Påven Paulus VI skrev den apostoliska maningen Evangelii nuntiandi (Om evangeliets förkunnelse i dagens värld). Där framhävs att alla döpta har ansvar för evangelisationen och att evangelisation innebär både att tjäna medmänniskan genom kärlekens gärningar och att i ord ge skäl för sin tro genom en klar förkunnelse av Jesus Kristus.
Påven Johannes Paulus II myntade begreppet Ny evangelisation för att betona att nu handlar det inte som tidigare om missionsländerna utan en återevangelisation av västerlandet, att kyrkan måste börja med att förkunna evangeliet för sig själv och lyssna med ett fräscht och öppet sinne. Det handlar om en evangelisation som är ny till sina metoder, ny till sin inriktning och ny i sin intensitet.

Påve Franciskus programskrift Evangelii Gaudium från 2013 är en uppföljare till Evangelii Nuntiandi. Där upprepar han och skärper utmaningen till alla kristna och vill nydana hela kyrkan till att främja evangelisationen: ”Jag har en dröm om en ‘missionsoption”, skriver han, ”det vill säga en impuls som kan ge allt en ny form, så att Kyrkans vanor, hennes sätt att handla och tänka, tidsplaner och tabeller, språk och strukturer anpassas bättre till att kanalisera evangelisationen i dagens värld och inte bara syfta till ett vidmakthållande av det befintliga”.

[Evangelii Gaudium på svenska]

Ekumenik och evangelisation måste utgå från samma grundprinciper. Dialog, inte monolog. Människokärleken är omedelbar och kan förstås av alla och öppnar alltid dörrar. Vi kristna måste vara dialogens människor. Tron i sig själv är en akt av frihet. Grundmönstret är inte bud och lydnad, som i en yttre rättsordning, utan ett personligt vittnesbörd som leder till hjärtats omvändelse och en auktoritet som vinns genom förtroende, inte genom tvång.

Om vi kristna inte tar kallelsen till evangelisation och inre enhet på allvar, så stänger vi in oss i kyrkostrukturer som blir alltmer självbespeglande, våra kyrkliga institutioner fastnar i en teologisk narcissism och blir alltmer irrelevanta. Det framkallas en samfundspatriotism där medkristna förvandlas till motståndare.

Istället borde vi se den helige Andes verk i andra kristna traditioner som en möjlighet att bli varse våra egna misslyckanden, luckor och fördomar. De historiska kyrkorna måste uppoffra all översittaranda och sluta klassificera nya frikyrkor som ”sekter”, utan se dem som fullvärdiga ekumeniska partners. De nya frikyrkorna å sin sida måste släppa alla krav på överlägsenhet och sluta betrakta de gamla samfunden som döda. De måste ge upp sin förenklade syn på kyrkohistorien enligt vilken inget av värde hände mellan de första århundradena och reformationen och manifestera en öppenhet att lära av tidsåldrarnas vishet.

En viktig faktor är världsläget. Det börjar bli sent på jorden, vi har inte obegränsat med tid. Vi kan åka till månen, har förvärvat den mest fantastiska kunskap och teknik, men vi kan inte skapa fred och rättvisa, och vi kan inte ta hand om vår planet.
Maktfullkomliga ledare backar inte upp den demokratiska världsordningen och gör världen osäker. Globala institutioner som FN står maktlösa. Världsläget ropar på kyrkornas etiska och andliga engagemang. Kanske också vi kristna behöver lära oss att inte enbart lita till vår egen duktighet, intelligens och bildning utan erkänna att vi behöver assistans utifrån. Få oss att kliva ner från våra egentillverkade plattformar och be om att bli förlösta i den helige Ande.

Sammanfattningsvis:

  • Det finns en stark maning till Guds folk idag att vända om, sörja över splittringen och låta enheten bli en hjärtesak.
  • Teoretiskt vet alla detta, men insikten har inte sjunkit ner från hjärnan till hjärtat.
  • Om vi är öppna för att tyda tidens tecken och handla i enlighet det samverkar vi med Guds nåd och då kan stora ting hända.

/Bengt Malmgren, 10 september 2020.

Det här inlägget postades i Church och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s