Det har uppstått en idolbildning i USA kring den mördade Charlie Kirk inte minst underblåst av presidenten själv och vicepresident Pence (som är katolik). Jag måste erkänna att innan mordet hade denna person gått under min radar. Som jag förstår är han bekännade kristen och politiskt engagerad på den republikanska sidan. En positiv sak som alla nämner om honom är hans bredvillighet att debattera med alla oberoende av deras åsikt, även med dem till vänster, feminister, abortförespråkare, queer-ideologer och andra. Det är ett sak jag sympatiserar med i motsats till vår tids polariserande cancel-kultur som i förväg dömer ut människor. Å andra sidan sägs om honom att han var auktoritativt fördömande på ett kränkande sätt mot vissa grupper. Det har framförts hypoteser om att mördaren var högerextremist och motivet var att Kirk var alltför moderat genom att gå med på att samtala med meningsmotståndare på vänstersidan, medan andra är tvärsäkra på att mordet var framdrivet av vänstersympatisörer. Vi vet inte motivet ännu, så vi bör inte spekulera.
Jag är inte ute efter att bedöma eller döma Kirk som person. Däremot aktualiserar hans uppträdande på den amerikanska politiska och kristna scenen intressanta observationen rörande olika kristna gruppers förhållande till politiken, främst i USA, men även Europa. Joel Halldorf beskriver detta i ett inlägg på Substack.
Några hållpunkter:-Kirk kom från evangelikal miljö. Som 11-åring blev han en s.k. pånyttfödd kristen genom att aktivt ta ställning för Jesus. 18 år gammal startade han Turning Point USA (2012), en organisation präglad av den gamla formen av högerpolitik, fri kapitalism och en så liten stat som möjligt. Under 2010-talet var Kirks politik uttalat sekulär, han undvek kulturkrigsfrågor och att använda staten för att sprida kristna värderingar var han helt emot.
Kring år 2020 förändrades detta, vilket sammanföll med kontakt med pastor Rob McCoy, ledare för en megakyrka i Kalifornien. Nu hävdade han att Bibeln skall forma politiken, något som sprang fram ur en teologi kallad “The Seven Mountain Mandate”, Joel Halldorf reder ut det i sin artikel.
De sju bergen är sju områden i samhället: familj, religion, utbildning, media, konst och underhållning, affärsvärlden och politiken. Att kristna skall vara salt och ljus i samhället och utöva ett positivt inflytande och sprida kärlekens civilisation på alla områden är i sig inget kontroversiellt. Det är grunden i katolsk sociallära, och t.ex. varje år i samband med riksdagens öppnande har vi en nationell ekumenisk bönevandring här i Stockholm där vi ber för alla de stora institutionerna i samhället.
Problemet uppstår när denna kristna hållning inte är grundad i livet i den helige Ande utan övergår i ideologi och gifter sig med auktoritär nationalistisk högerpolitik och man talar om att ”dominera” dessa berg. Då har man lämnat kristendomens huvudfåra, därför att kristendomen vill påverka genom vittnesbörd och hjärtats omvändelse, inte genom att påtvinga. Joel Halldorf skriver:
”Det som verkar uppstå här är, som jag uppfattar det, ett äktenskap mellan reformert och karismatisk politisk teologi. I den reformerta traditionen har det sedan Jean Calvins försök att etablera en “gudsstat” i Geneve på 1500-talet funnits en idé om att kristendomen kan och bör forma hela samhället – inklusive dess grundläggande institutioner (lagstiftning, parlament, skola och så vidare). I den karismatiska rörelsen talar man hellre om påverkan genom väckelse, andliga genombrott och “segrande bön”. Traditionellt avskyr karismatiker och reformerta varandra – benhårda reformerta är cessationister och tror inte på Andens gåvor – men här verkar alltså en syntes uppstå.”
En karismatik som slår följe med en politisk ideologi som prioriterar dominans och nationalism framför demokrati finns all anledning att förhålla sig skeptisk till. Här gäller det att skilja på andarna. Allt som kallas ”karismatiskt” är inte av den helige Ande, det finns massor med fällor och fallgropar som den karismatiska förnyelsen behöver se upp för, en sådan är högmod. Tyvärr finns det rörelser som hamnat snett och vars mål är att USA ska ledas av kristna och ha deras tolkning av Bibeln som grund. Teologin brukar kallas ”Dominion theology” och statsvetare brukar kalla rörelsen “Christian nationalism”, säger Joel. Det finns också en katolsk integralism som på liknande sätt vill integrera staten i kristendomen, och här uppstår en ohelig allians mellan evangelikaler och katoliker i USA, illustrerat t.ex. genom vicepresidenten.
I den evangelikala frikyrkorörelsen i USA stödjer överväldigande majoriteten Trump. Bland katolikerna är stödet inte lika stort, men det finns inte så få traditionalistiska katoliker som är positiva till honom. ”Evangelicals bring the votes, Catholics bring the brains” löd rubriken på en artikel 2018. Den katolska intelligentian utgör en oproportionerligt stor andel av den religiösa högern i USA konstateras i artikeln.
Jag har tidigare skrivit om hur katolska katoliker som Steve Bannon försökt influera dessa strömningar också i Europa. Steve Bannon växte upp i en konservativ katolsk miljö i södra USA och var ministrant som barn. Idag är Bannons huvudfokus politiken och att med alla medel stödja den populistiska alternativhögern. Innan han blev Trumps mediastrateg hjälpte han Jair Bolzonaro att komma till makten i Brasilien. Han har engagerat sig i katolska högerpopulistiska kretsar i Europa med målsättning att bygga upp en populistisk fraktion innanför den katolska kyrkan. Det var ett led i hans strävan att kunna påverka och fostra en ny generation aktivister och ledare som kan samarbeta med Europas nationalpopulistiska partier och ledare som Salvini i Italien, Marie Le Pen i Frankrike och Orban i Ungern.
Paradoxalt ser vi mönstret av en de auktoritära nationalisternas international. De högernationalistiska nätverken samverkar världen över. Nyligen var Elon Musk involverad i den stora protestaktionen i London.
Karismatisk förnyelse handlar om Andens fulla liv i kyrkan. Det förutsätter hjärtats omvändelse och öppenhet för den helige Andes gåvor. Det skall på intet sätt sammanknippas med kristen integralism och dominansteologi. I det senare fallet har tron övergått till ideologi. Som jag förstått är integralism även förknippat med cessationism också på den katolska sidan, d.v.s. tanken att de andliga nådegåvorna bara var avsedda för apostlatiden och ej verksamma idag. Under Andra Vatikankonciliet fanns en falang som hävdade detta (anförd av kardinal Ottaviani), men den andra falangen som företräddes av bl.a. kardinal Suenens segrade, vilket sedan formulerades i den dogmatiska konstitutionen om kyrkan, Lumen gentium (§12).
Liksom man inte kan påtvinga andra medborgare kristendom kan man inte heller påtvinga andra kristna att bli katoliker. Ekumeniken blev påbjuden i Katolska kyrkan, vilket innebar dialog och samarbete med andra kristna och erkännande att det finns element av den universella katolska kyrkan också i andra samfund. Dopet är t.ex. gemensamt för alla kristna, liksom den Nicenska trosbekännelsen vars 1700-årsjubileum vi just firat). Andra Vatikankonciliet medförde en uppluckring av den ideologiska föreställningen bland katoliker att ingenting viktigt händer utanför Katolska kyrkan. Påve Johannes Paulus II var en mycket kreativ tänkare, samtidigt som han var förankrad i den katolska traditionen. I encyklikan om kristen enhet från 1995 Ut Unum Sint (Att de alla må bli ett) betonar han att den ekumeniska dialogen måste vara ömsesidig och att vi också rannsakar våra egna samveten:
”Dialogen kan inte ske på enbart horisontell nivå och begränsa sig till möten, meningsutbyten eller ens utbytet av de gåvor som kännetecknar olika gemenskaper. Den innehåller också en vertikal rörelse, riktad till den Ende, som i egenskap av världens frälsare och historiens Herre, också är vår ‘försoning’ ”(p35)
Vi inser då att
”…vi är män och kvinnor som har syndat… vilket skapar ett inre utrymme bland syskonen i de gemenskaper som inte lever i full gemenskap med varandra, i vilket Kristus, källan till kyrkans enhet, effektivt kan verka, genom kraften i hans Ande, Hjälparen.” (p35)
Påven menar alltså att det är i vårt möte med varandra som åtskilda kristna gemenskaper, där vi bekänner vår synd inför Herrens närvaro, som den helige Ande kan rena våra sinnen och läromässiga formuleringar. Det är just insikten om den helige Andes verk i andra kristna traditioner som ställer oss inför våra egna misslyckanden, luckor och fördomar. Det är en grundläggande en rening från ideologi till levande tro. Vår teologi och lära förfaller till ideologi när de tappar siktet på sin grund i vår levande Herre och i den helige Ande. Ideologin är tydligast i de sätt på vilka våra samfund och institutioner har blivit självtillräckliga och ser sig själva som normen genom vilket alla andra skall bedömas.
Ideologin framkallar en samfundspatriotism och krigsretorik. Motståndarna demoniseras. Det ideologiska sinnet har mycket svårt att erkänna misstag och svagheter. Om man dessutom gör politik av detta blir det ännu mer problematiskt och farligt.
Bengts Blogg 