Författaren Lars Wilderäng driver bloggen ”Cornucopia?” den bästa siten för information och analyser av utvecklingen av Rysslands orättfärdiga anfallskrig mot Ukraina. I sina dagliga uppdateringar upprepar han följande:
”Om kriget i Ukraina ska ta slut de närmsta åren måste Västs stöd öka i omfattning, ske snabbare och Väst kan helt i enlighet med internationell rätt och FN-stadgan behöva gå in aktivt med trupp till stöd för Ukraina på plats i landet för att avsluta kriget.”
Istället för att ta till sig sanningen i detta tycks Väst slumra ackompanjerad av den rysk desinformation. Man tar inte till sig att det inte bara är Ukrainas existens som är hotad, utan hela den demokratiska världsordningen i Väst.
Ryssland är inte svårt att besegra om det bara finns uthållighet och målmedvetenhet. Men det är är just vad som tycks fattas hos många länder i Väst.
Ett undantag är Estland där man är mycket medvetna om vad som står på spel. Edvard Lucas vid Center for European Policy Analysis skriver i The Economist om en rapport från Estlands försvarsdepartement. Artikeln fanns översatt till svenska i SvD 26 dec. I rapporten sägs: ”Även om Ryssland inte låter sig påverkas av resonerande logik, förblir de känsliga för påtryckningar.”
Att besegra Ryssland är inte alls ogörbart, bara man vill. Lucas skriver:
”Givet västländernas tyngd vore det lätt görbart. Den så kallade Ramsteingruppens 54 medlemsstater, som samordnar stöd till Ukraina, har en samlad BNP om 47 000 miljarder euro, mer än 20 gånger större än Rysslands. Ländernas samlade försvarsbudgetar uppgår till 1 240 miljarder euro, mer än 13 gånger Rysslands. Det saknas alltså inte medel, utan målmedvetenhet och kanske främst uthållighet.”
Rapporten från Estland beskriver vilka konkreta åtgärder som behövs för att få Ryssland på knä, och kostnadsanalysen säger att det långtifrån kommer att ruinera Ramsteinländerna: Det kommer att kosta 120 miljarder euro, eller 0,25 procent av ländernas BNP. Detta i kombination med effektiva sanktioner är mer än nog för att Ukraina tryggt ska klara 2024, och besegra Ryssland senast 2026 enl. rapporten.
Den största faran är inte Rysslands styrka, den är överskattad, utan västländernas sömngångaraktighet. Lucas skriver:
”[Fram till 2026] kan låta länge, givet västländernas mandatperioder, skiftande allmänna opinion och annat som pockar på beslutsfattarnas uppmärksamhet. Men en förlust för Ukraina skulle påverka världen under betydligt längre tid, och innebära enormt mycket större kostnader. Det vet Estland alltför väl. Frågan är om vi andra inser det.”
Vill vi inte ha ett tredje världskrig gäller det för västvärlden att agera resolut nu, inte att behandla Putin lika släpphänt som man behandlade Hitler på 1930-talet.
Julkrubba Katolska domkyrkan Stockholm
In the Scriptures, the Prince of Peace is opposed by the “Prince of this world” (Jn 12:31), who, by sowing the seeds of death, plots against the Lord, “the lover of life” (cf. Wis 11:26). We see this played out in Bethlehem, where the birth of the Saviour is followed by the slaughter of the innocents. How many innocents are being slaughtered in our world! In their mothers’ wombs, in odysseys undertaken in desperation and in search of hope, in the lives of all those little ones whose childhood has been devastated by war. They are the little Jesuses of today, these little ones whose childhood has been devastated by war.
Frågan om det är helt uteslutet att en kvinna kan bli prästvigd har länge diskuterats i katolska kyrkan. Det har varit en naturlig del i feministteologins utveckling att också den frågan nagelfarits. Läroämbetet har genom tydliga uttalanden av de tre sista påvarna, inkl. påve Franciskus tydligt sagt att det är inte aktuellt att öppna den dörren. Således var inte heller ämnet på agendan i den syntesrapport som oktobersessionen av synoden om synodalitet lade fram nyligen.
Inte desto mindre har den teologiska diskussionen varit levande under många år, och jag märker att jag skrivit en hel del här på bloggen genom åren. [Se denna länk] Min inställning har hela tiden varit att jag accepterar läroämbetets inställning i denna fråga, d.v.s. att Katolska kyrkans nuvarande självförståelse är att prästämbetet är för män, men att om Katolska kyrkan vid ett framtida ekumeniskt koncilium kom fram till något annat, så skulle jag inte protestera och lämna kyrkan.
Människan är enligt Bibeln skapad till Guds avbild, till man och kvinna. För naturvetenskapen framträder människan också så. Biologin bestämmer vårt kön och det behövs en man och en kvinna för att frambringa en avkomma. Att det finns avvikelser i form av olika inriktningar av sexualdriften (homo/hetero) och könsidentiteten (känsla att vara född i fel kropp) motsäger inte detta. Vi är beroende av vår biologi och det kan vi inte frigöra oss från. Moderna ideologier som queer och transhumanism försöker anpassa verkligheten till ideologin, vilket skaver genom att verkligheten helt enkelt är som den är. Kristendomen är också till sitt väsen mycket påtagligt i kroppen, Gud inkarnerades, blev människa, och det är människan i sin helhet, innefattande också kroppen som blir frälst.
Det finns olika aspekter på kön, och det gäller att skilja på olika betydelser:
Dikotomin maskulinitet/femininitet som universell kosmisk princip, yang och yin. Den går igen i polariteter som himmel/jord, dag/natt. I de flesta kulturer är solen, dagen, jorden, ljuset, himlen maskulinum, medan månen, natten, havet, mörkret, jorden är femininum
Enligt den tredje aspekten är Gud som den judiskt-kristna religionen känner honom maskulinum i förhållande till allt annat eftersom han är skaparen: i förhållande till änglarna, i förhållande till skapelsen. Han är den som skapar, ger liv, stakar ut havens gränser, ger moralen, kärleken, människovärdet… Därför kallas han Fadern. Att Jesus, Människosonen kom i jordisk gestalt som man- och inte som kvinna har en betydelse, det kan inte vara slumpmässigt. Vad det innebär är ett av trons mysterier, liksom att Gud lät sig födas av en kvinna, en skapad varelse. Att Jesus var man kan dock inte betyda att män är viktigare än kvinnor. Han är den universelle Frälsaren som i sig innefattar alla människor.
Det är inte heller så att Gud kan könsbestämmas, han kan inte kallas ”kvinna” eller ”man”, han överskrider alla sådana genusbestämningar men rymmer inom sig samtidigt både kvinnligt och manligt. Han framträder för oss människor som Fadern i det han är vår skapare, men samtidigt som så mycket mer i Treenighetens mysterium och kan beskrivas med många attribut, både feminina och maskulina.
Det hittills framförda ger heller ingen slutgiltig vägledning i frågan om kvinnor kan bli präster. Svenska kyrkan och Katolska kyrkan är spegelbilder av varandra i synen på kvinnliga präster: I Svenska kyrkan är det tabu att vara mot kvinnliga präster och Svenska kyrkans ledning och politikerstyre verkar vilja göra allt för att manövrera ut präster som inte följer huvudlinjen. I Katolska kyrkan är det tabu att vara för kvinnliga präster. Men i både Svenska kyrkan och Katolska kyrkan är frågan allt annat än död. I Svenska kyrkan finns många präster och lekmän fortfarande som menar att prästämbetet är förbehållet män. I Katolska kyrkan finns grupper, speciellt i Västvärlden som hävdar att Katolska kyrkan måste öppna prästämbetet för kvinnor, inte bara lekmän, utan en del präster anser också så.
2011 deltog jag i ett seminarium om manlig spiritualitet (som med nödvändighet också måste beröra komplementet – kvinnlig spiritualitet) arrangerat av Justitia et Pax. Biskop William Kenney som medverkade då sade att även om prästämbetet är förbehållet män enligt Katolska kyrkans självförståelse, så är det inte förbjudet att diskutera frågan. Det är vad jag utgått från i allt jag skrivit sedan dess. Feministteologin har gett många bidrag till ämnet, och speciellt under påve Franciskus har det inte funnits några tabun, tvärtom har påven uppmuntratparrhesia. Frågan kan inte heller reduceras till en rent intern katolsk angelägenhet, ekumeniskt utbyte ger också ett input till oss katoliker, och det faktum att det sedan länge finns många kvinnliga präster i Svenska kyrkan som med värdighet utövar sitt ämbete ger en praktisk erfarenhet som vi inte kan undgå att ta in.
Vad som föranledde mig att skriva denna uppföljande artikel om prästämbete och kvinnor var nedanstående video av Fr Luigi Gioia, professor i systematisk teologi vid San Anselmo i Rom. Han menar att det inte finns någon grundläggande dogmatisk definition som tvingar Katolska kyrkan att avstå från att viga kvinnor. Den springande punkten är sakramentets materia som kyrkan inte har mandat att ändra. Han menar att tanken att den materiella grunden i vigningssakramentet att det just skall vara en man inte är fastlagd i någon dogm, utan det handlar mera om ett narrativ som permanentats genom vana och strukturell makt, och alltså något som borde kunna undersökas teologiskt.
Jag tar inte ställning, men det är viktigt att frågan belyses från alla håll. Håll därför till godo med denna video.
Till skillnad från tidigare biskopssynoder fanns också fler röstande medlemmar anslutna, innefattande biskopar från östkyrkorna, ett antal präster och lekmän utsedda av påven själv, präster, ordensfolk, lekmän och -kvinnor. 365 medlemmar deltog, lika många som årets dagar, vilket inkluderar 364 röstberättigade och påve Franciskus som president för synoden. 54 av de röstberättigade var kvinnor. [Hela listan på delegater här]
Rapporten redovisas utifrån de huvudteman som diskuterats och är uppdelad i tre avsnitt:
1) ”The face of the synodal Church”. Här tas synodalitet upp, hur det tillämpas i praktiken och hur man förstår det och dess teologiska grund. Synodaliteteen utgår från en kontemplation över Treenigheten, kyrkan som Guds folk, en gemenskap i mångfald.
2) ”All disciples, all missionaries”. Här betonas att kyrkans gemenskap innefattar alla döpta, att mångfalden av nådegåvor och tjänster är fördelade på alla i kraft av dopet och konfirmationen och att alla, såsom betonats i kyrkliga dokument alltsedan VCII har ansvar för evangelisationen. Detta utesluter all form av missbrukad klerikalism och implicerar ett nära samarbete mellan vigda ämbetsbärare och hela Guds folk i tjänsten att bygga upp Guds rike.
3) ”Weaving bonds, building community”. Här tar man upp de relationer, processer och nätverk som berör ekumeniken och dialogen med hela världen.
Varje punkt i rapporten röstades igenom med minst två tredjedels majoritet enligt ansvariga för synoden. Efter omröstningen sade påven att han ville påminna alla om att ”synodens protagonist är den Helige Ande”. Samtalen under synodsessionen hade föregåtts av en process som startade i församlingarna runt om i världen 2021 och sedan förts vidare i stift, biskopskonferenser och kontinentala samlingar. Nu är det riggat för ytterligare ett år av reflektion innan del två av denna synodsamling som äger rum oktober 2024.
Rapporten är därför inget slutdokument, utan en syntes av de samtal som förts kring de 35 runda borden i det man tillämpat vad man kallat [”konversation i Anden”]. Varje tema presenteras från tre perspektiv: 1) ”Convergences”, vad man är överens om, 2)”Matters for consideration”, vad som kräver vidare överläggningar och slutligen 3) ”Proposals”, förslag för framtiden.
Många diskussioner har säkert föregått det som blev slutresultatet i denna rapport, och jag menar att det är ett gediget dokument som ger en god inblick i vad som sker i Katolska kyrkan idag. De som läser rapporten med fokus på deras egna högt ställda förväntningar på vad som skall förändras i kyrkan, eller farhågor på att för mycket skall förändras blir säkert besvikna, men om man bara har det perspektivet missar man det mesta. Jag rekommenderar att läsa den med öppna ögon och tillämpa konversation i Anden som synoden själv tillämpat, lyssnande, tystnad, reflektion, bön och först därefter tänka efter vad som väcker genklang i mig och vad som framkallar motstånd.
Exempel på en sak som gjort många besvikna: Att inget nämns explicit om hbtq i rapporten. Detta tänker jag beror på att man inte vill kasta mer bensin den identitetspolitiska polariseringens eld. Men jag vet inte om det känns lugnare för dem som är rädda för att kyrkan skall anpassa sig för mycket till tidsandan. Rapporten tar nämligen på flera ställen upp behovet för kyrkan att se över och fördjupa sin syn på dessa frågor. Här ett par citat:
”The experience of Conversation in the Spirit was enriching for all who took part. Our style of communication, privileging freedom in expressing one’s views and listening to each other, was greatly appreciated. It avoided us moving too quickly to a debate based on the reiteration of our own positions without listening first to the reasoning that supports the position of others. This basic approach creates a context that enables careful consideration of matters that are controversial within the Church, such as the anthropological effects of digital technologies and artificial intelligence, non-violence and legitimate self-defence, issues related to ministry, and issues related to sexuality and ‘bodiliness’, among others.” (15 a, b)
”Certain issues, such as those relating to matters of identity and sexuality, the end of life, complicated marital situations, and ethical issues related to artificial intelligence, are controversial not only in society, but also in the Church, because they raise new questions.
Sometimes the anthropological categories we have developed are not able to grasp the complexity of the elements emerging from experience or knowledge in the sciences and require greater precision and further study. It is important to take the time required for this reflection and to invest our best energies in it, without giving in to simplistic judgements that hurt individuals and the Body of the Church. Church teaching already provides a sense of direction on many of these matters, but this teaching evidently still requires translation into pastoral practice. Even where further clarification is required, Jesus’ actions, assimilated in prayer and conversion of heart, show us the way forward” (15 g)
”The Church needs to listen with special attention and sensitivity to the voices of victims and survivors of sexual, spiritual, economic, institutional, power and conscience abuse by clergy members or persons with Church appointments. Authentic listening is a fundamental element of the path to healing, repentance, justice and reconciliation. (16 f)
Mitt helhetsintryck av rapporten är att den är väldigt välskriven, den andas sund katolsk teologi med hänvisningar till bibeltexter och till kyrkliga dokument från Andra Vatikankonciliet och postkonciliära dokument. Betoningarna känns väl igen från konciliet, Kyrkan som Guds folk med dopet och de andra initiationssakramenten som ingång och övervinnande av klerikalism. I inledningen skriver man:
”Our meeting took place in Rome, gathered around the successor of Peter, who confirmed us in our faith and encouraged us to be audacious in our mission… At the behest of the Holy Father, the Assembly saw other members of the People of God gathered together and around the bishops. The bishops, united among themselves and with the Bishop of Rome, made manifest the Church as a communion of Churches. Lay people, those in consecrated life, deacons and priests were, together with the bishops, witnesses of a process that intends to involve the whole Church and everyone in the Church.” …
”The Second Vatican Council was, in fact, like a seed sown in the field of the world and the Church. The soil in which it germinated and grew was the daily lives of believers, the experience of the Churches of every people and culture, the many testimonies of holiness, and the reflections of theologians. The Synod 2021-2024 continues to draw on the energy of that seed and to develop its potential. The synodal path is, in fact, implementing what the Council taught about the Church as Mystery and People of God, called to holiness. It values the contribution all the baptised make, according to their respective vocations, in helping us to understand better and practice the Gospel. In this sense, it constitutes a true act of further reception of the Council, prolonging its inspiration and reinvigorating its prophetic force for today’s world.”
Bäst är avsnitten som beskriver vad man är överens om (Convergences). Läser man dem finner man en kyrka som ändå är enad i mycket, åtminstone i teorin och texten andas öppenhet och framtidshopp mitt i den mörka tid vi lever i.
Alla förstår att detta inte är hela sanningen, konfliktämnena har man varsamt dolt i formuleringar som ”behöver utredas ytterligare” och liknande i avsnitten under ”Matters for consideration” och ”Proposals”.
Det är ändå inte dåligt att allt kommit upp på bordet, och vi befinner oss vid en brytpunkt där det knappast är möjligt att gå tillbaka till gamla tiders klerikalism. Nu vidtar ett intensivt synodalt år då man på nytt får diskutera detta ute i församlingarna med konversationen i Anden som grund innan det är dags för nästa synodsession oktober 2024.
Dokumentet är mycket innehållsrikt och syftet med denna artikel var inte att gå in i detalj, utan att väcka intresse hos var och en att studera det. Redan har kommit många kommentarer i olika media, både ris och ros. Här bara några exempel:
16:de ordinarie generalförsamlingen av Biskopssynoden i Katolska kyrkan har pågått sedan 4 oktober i Rom. Det är en annorlunda generalförsamling som nu går mot sitt slut. De 364 deltagarna, både vigda tjänare och icke vigda, kvinnor och män, har deltagit i gruppsamtal och plena i Paulus VI konferenshall i Vatikanen. Konferenshallen är möblerad med runda bord som vardera rymmer tio deltagare. Deltagarna är nog ganska trötta vid det här laget då man nu samlar sig kring slutdokumenten.
Från synodens arbete, Paulus VI´s audienshall i Vatikanen
Synoden har inte haft som syfte att åstadkomma någon ändring i grundläggande lära, som en del hoppats eller befarat, men att visa vägen till en helt ny samtalston och sätt för andlig urskiljning i kyrkan. Bort från klerikalism, till en kyrka som räknar med hela Guds folk där man tar på allvar att dopet och konfirmationen, de kristna initiationssakramenten, förmedlar den helige Ande lika mycket som vigningssakramentet.
Vid samtalen kring de runda borden har tillämpats en metod, ”konversation i Anden”:
Ämnet presenteras.
Varje deltagare får 4 minuter på sig att ge sitt perspektiv utifrån sin erfarenhet och utifrån att ha förberett sig genom att begrunda frågan i bön.
Gruppen lyssnar uppmärksamt utan att omedelbart respondera.
Paus några minuter för tyst bön och reflektion.
Utifrån vad som sagts delar varje gruppmedlem med de andra vad som gett mest respons och vad som berett mest motstånd inom honom/henne.
Ny paus för tyst bön och reflektion.
Öppen dialog baserat på vad som tidigare kommit fram med syfte att urskilja och skörda frukten av konversationen i Anden. Ordet är fritt. Syftet är inte att forcera fram samstämmighet, utan att upptäcka intuitioner och konvergenser, identifiera dissonanser, hinder och nya frågor; att vara öppen för det profetiska och låta profetiskt tilltal komma fram.
Långtifrån att vara en akademisk konferens om synodalitetens teologi, så har synoden gjort och demonstrerat synodalitet i praktiken. Jämför skillnaden mellan att tala om kärlek och- praktisera kärlek, eller att åka på en konferens som diskuterar bön och att vara med på en böneretreat.
Jag tror de flesta mötesverksamma katoliker har erfarenhet av tröttsamma församlingsmöten där människor argumenterar högljutt men inte mycket kommer ut av det hela i alla fall annat än att man går hem med huvudvärk. Det finns förbättringsutrymme att hämta hem.
Synoden visas på en annan väg som vi alla kan lära oss att tillämpa, det är meningen att frukterna av den skall spridas i hela kyrkan. Det är vad påve Franciskus hoppas på. Han vill överbrygga polariseringen i kyrkan så att hon verkligen framstår som det hon är kallad att vara, ett levande och verksamt instrument för kommunion med Gud och hela mänskligheten där hela Guds folk uppfyller sitt ansvar att sprida Evangeliet, d.v.s. att hela kyrkan blir synodal. Det viktigaste är inte att läsa [dokumenten som synoden producerar], utan att hela kyrkan börjar leva det som synoden handlat om.
_____________ Synodalitet betyder ”Vandra tillsammans”. Den pågående synoden är del i en längre synodal process som påve Franciskus initierade 2021 och som innefattar hela världskyrkan. [Läs mer om detta på Stockholms katolska stifts hemsida]
Oktobersessionen av synoden går mot sitt slut. 25 oktober publicerades ett kort dokument från synoden, [”Brev till Guds folk”] som beskriver vad som förevarit under de veckor synoden sammmanträtt. För första gången är det inte bara biskopar som sammanträtt, även ordensfolk och lekmän, män och kvinnor har närvarat, och alla har rösträtt. Intressant och signifikant är att man undviker ordet ”lekmän” och talar istället om den myndighet alla kristna har i kraft av dopet.
”For the first time, at Pope Francis’ invitation, men and women have been invited, in virtue of their baptism, to sit at the same table to take part, not only in the discussions, but also in the voting process of this Assembly of the Synod of Bishops. Together, in the complementarity of our vocations, our charisms and our ministries, we have listened intensely to the Word of God and the experience of others.”
25 oktober talade påve Franciskus till synoden där han gav sin syn på hur kyrkan är en enhet i mångfald, som både rymmer enhet om det centrala, men olika synvinklar i andra frågor och att det därför är viktigt att lyssna till alla [talet, engelsk text här].
Från synodens vardag i Paul VI´s audienshall, Vatikanen. Foto: Vatican media
Förutom det två ovan länkade texterna väntas ett längre dokument som sammanfattar sessionen. Det kommer enligt Brevet till Guds folk att redovisa både vad det fanns konsensus om och vad det rådde delade meningar om, samt vägledning vilka steg man behöver ta framöver. Jag återkommer så snart detta dokument publicerats.
Ytterligare ett dokument som jag rekommenderar att ta del av är påve Franciskus nyss publicerade apostoliska maning om klimatkrisen, [Laudate Deum]
Synoden i Paul VI audienshall i Vatikanen fortgår. I den orostid vi nu lever med krig och oförsonliga terrordåd är det av största vikt att lyssna, tala med varandra. Ur den synvinkeln inger den nuvarande synoden hopp. Bilderna från audienshallen antyder just detta. Metoden är som jag tidigare skrivit om Konversation i den helige Ande. Det är inte den vanliga bilden man är van vid från biskopssynoder med ett antal biskopar på rad i en stor hörsal och en person som håller föredrag. Här är man istället samlade i grupper runt runda bord. Och det är inte bara biskopar som deltar, även ordensfolk och lekmän, män och kvinnor. På en bild syns påven själv deltagandes i en samtalsgrupp. Det råder tystnadsplikt och ingen får yppa för utomstående vad man talar om.
Deltagare i Biskopssynodens samling i Paul VI audienshall okt 2023. (Foto: CNS/Lola Gomez)
10 juli riktar sig fem kardinaler med tvivelsmål till påven kring om han upprätthåller strikt katolsk lära om den gudomliga uppenbarelsen. Tvivelsmålen gällde att välsigna samkönade partnerskap, synodalitet som en konstitutiv dimension i kyrkan, prästvigning av kvinnor samt ånger som nödvändig förutsättning för absolution inom ramen för bikt. Kardinalerna krävde klara ja- eller nej-svar från påven, men istället gav påven längre och resonerande svar.
Augusti: De fem kardinalerna nöjde sig inte med detta utan vände sig på nytt till påven och krävde klara ja- eller nej-svar. Denna andra skrivelse svarade inte påven på.
2 oktober: Kardinal Burke, en av de fem, publicear på sin hemsida [ett brev till de kristtrogna undertecknat av de fem kardinalerna] där de redogör för dialogen med påve Franciskus och att de inte funnit hans svar tillfredsställande. De uppmanar de kristtrogna till bön för den universella kyrkan, särskilt för påven, att evangeliet skall förkunnas än mer klart och följas än mer troget.
Påvens svar finner jag mycket tillfredsställande och klargörande. Jag tänkte först lyfta fram några citat som illustration, men hela texten är så koncentrerad och sammanhängande att det är svårt att rycka ut enskilda delar. Den förtjänar bäst att läsas och begrundas i sin helhet.
De fem kardinalernas frågor och påvens svar illustreras tydligt skillnaden mellan ett synsätt som ser endast till dogmernas ordalydelse i manualistisk yttre bemärkelse och en hållning som också innebär pastoral hänsyn och ser till människors situation i enskilda fall och att dogmer alltid måste förstås och fördjupas allteftersom förståelsen för kyrkans tro fördjupas. Kyrkans stora tradition alltsedan Jesus på den senare sidan. Läser man noga teologer alltifrån Thomas av Aquino [som påven själv ofta refererar till] till [Joseph Ratzinger] finner man inga belägg för en ytlig dogmatism, utan en fördjupad teologi som bottnar både i kärlek och intellektuell reflektion.
Min moralteologi är helt thomistisk, sade påven i samband med en privat träff med jesuitbröder i Cartagena, Colombia under sin Sydamerika-resa 2017, en text från det mötet publicerades 28 september 2017 i La Civilta Cattolica. Påven menar att han lutar sig mot klassisk och genuin thomistisk moralfilosofi och refererar till medeltidens store filosof dominikanmunken Thomas av Aquino. ”Jag vill förklara detta så att ni kan hjälpa dem som tror att moral bara handlar om kasuistik”, sade påven till jesuiterna. ”Filosofi skall inte äga rum i ett laboratorium, utan i livet, i dialog med verkligheten”, sade han och hänvisade till hur påve Benedictus XVI hade talat om sanningen ”som ett möte, det vill säga inte längre som en typ av klassifikation, utan en väg”. ”Jesus teologi var det mest verkliga av allting; den började med verkligheten och sträckte sig mot Fadern”, sade påve Franciskus. ”Det började med ett sädeskorn, en liknelse, en händelse…. som sedan förklarades.” Jag vill upprepa, sade påven ”att för att vara en god teolog räcker det inte med studier, utan du måste vara hängiven, vaken och greppa tag om verkligheten, och du behöver reflektera över allt detta på dina knän. En man som inte ber, en kvinna som inte ber kan inte vara en teolog.” Påven fortsatte: ”Idag handlar det om hur du uttrycker Gud, hur du förklarar vem Gud är, hur du synliggör Anden, Kristi sår, Kristi mysterium... Vi har sett vilken skada som uppstod då den storartade och briljanta thomistiska skolastiken urartade, föll ner, ner, ner till en manualistisk skolasticism utan liv.”
Den nythomistiska filosofi som präglar katolsk traditionalism och antimodernism är, menar jag ett otillräckligt och reducerande hembygge, en perversion av Thomas filosofi, man tar till vara den systematiserande dimensionen och gör det till en hård yta som saknar den djupdimension som skulle göra den tillämpbar i levande livet.
Christopher Lamb, Rom-korrespondent för brittiska The Tablet, skrev på f.d. Twitter att man inte kan låta bli att associera de fem kardinalernas krav på strikta ja- eller -nej-svar till de laglärda som försökte snärja Jesus:
Nu samlas biskopssynoden i Rom för sin oktobersession. För första gång är också ett antal lekmän med, ett tecken på att kyrkan sakta ändras från en klerikal kyrka med strikt åtskillnad mellan präster och lekmän, till en kyrka som omfattar hela Guds folk och ett nära samarbete mellan präster och lekfolk där allas nådegåvor tas tillvara. Synoden som har som tema synodalitet (betyder: vandra tillsammans) är en del i en pågående process som påve Franciskus initierade 2021 och som har involverat hela världskyrkan från enskilda församlingar till stift och kontinentala samlingar med syftet att ge hela kyrkan, alla troende, möjlighet att lyssna både till varandra och att öppna oss för vad den Helige Ande vill säga till kyrkan i vår tid.
I arbetsdokumentet inför synoden [Instrumentum laboris] redogörs för en metod som utvecklats och anbefalls för dialogerna som kallas Konversation i Anden. Syftet är att inte bli kvar i polariserade ideologiska särpositioner, utan arbeta sig framåt genom en kombination av lyssnande och bön och låta sig ledas av den helige Ande. Jag sammanfattar här hur det beskrivs i arbetsdokumentet:
”Under hela första fasen av synoden på alla kontinenter har varit man funnit den metod man kallat ”konversation i Anden” eller ”den synodala metoden” som fruktbar. Ordet ”konversation betyder etymologiskt mer än bara utbyte av idéer, utan en dynamik där det talade och hörda ordet genererar en familjaritet som gör det möjligt för deltagarna att komma närmare varandra.
Specifikationen ”i Anden” pekar på vem som är den autentiske protagonisten: önskan hos de konverserande att dras till att lyssna till Hans röst. Genom att i bönen göra sig mottaglig öppnar vi upp till ett fritt flöde av Honom som, likt vinden, blåser vart den vill. (Joh 3:8)
Undan för undan öppnar en konversation mellan bröder och systrar i tron ett utrymme för att ”höra tillsammans”, dvs ett lyssnande tillsammans till Andens röst. Det är inte en konversation i Anden om det inte finns ett steg framåt, i en definierad, ofta oväntad riktning som visar vägen till konkret handling.
I de lokala kyrkorna har konversation i Anden blivit accepterad och ibland ”upptäckt” som beredande vägen för en atmosfär som möjliggör att dela livserfarenheter och ett rum för urskillning i en synodal kyrka.
I slutdokumenten från- de kontinentala samlingarna beskrivs det som ett pentekostalt moment, som ett tillfälle att erfara att vara kyrka och röra sig från att lyssna till bröderna och systrarna i Kristus till att lyssna till Anden, som är den autentiske protagonisten, och att sändas ut i mission av Honom. Samtidigt, genom denna metod, uppfattas nåden i Ordet och Eukaristin ännu mera.”
Jag tänker att detta kan bli mycket bra om man verkligen följer den principen och att alla deltagare verkligen är beredda att gå in i detta fördjupade lyssnande och bön. Det räcker inte med att anslå tid för bön, det handlar också om hur den används, det är en inre process där bara den enskilda personen vet sitt förhållningssätt. Men skall kyrkan som institution i världen kunna helas och lyckas med sitt evangeliserande uppdrag så krävs verkligen bön, bön som kommer från hjärtat och i öppenhet för den helige Ande.
Från Instrumentum laboris. Schematisk beskrivning av Konversation i Anden
Bengts Blogg 