Som ung var jag starkt influerad av liberalism och filosofen John Stuart Mill och hans idealistiska syn på människans förnuft och sanningssökande. Därför borde yttrandefrihet var nyckeln till sanning och framsteg och det kritiska förnuftet skulle göra att fördomar och auktoriteter byggda på mänskligt maktbegär skulle försvinna och ersättas av upplysta idéer och ledare. Claes Ryn minns som en politisk filosof redan på 1970-talet, nu 50 år senare är han professor emeritus i statskunskap och gästskribent på Svenska Dagbladets ledarsida.
Min ungdoms politiska idealism har verkligheten fått mig att ompröva. Som Ryn konstaterar i sin gästledare kan det knappast sägas att ärligt sanningssökande varit den kraft som drivit samhällsutvecklingen framåt. De mest hängivna ivrarna av vetenskap och förnuft kan samtidigt visa sig vara de mest tvärsäkra och intolerans mot avvikande åsikter.
Att få sin egen vilja fram visar sig vara en betydligt starkare drivkraft för människor än sanningslidelse.
Detta innebär inte att sanningen blivit mindre viktig. Men det behövs en moralisk kompass för att hålla sig till den. Sanningen skall göra er fria, säger Jesus. Det förutsätter självkännedom och personlig mognad, något som knappast främjas i dagens mediakultur. Snarare är det självgodhet, inskränkthet och fanatism som dominerar och som de sociala mediernas algoritmer underblåser.
Gud som grundvalen för sanning och rätt, människans värdighet och kärleken till våra medmänniskor är ingen lyx eller önsketänkande. Det finns orättvisor som fullständigt skriar mot himmelen. Att anta att vårt samvete har sin grund i något högre än vi själva är inget orimligt antagande, trots vad tvärsäkra vetenskapsmän säger om att Big Bang för 13,8 miljarder år sedan och evolutionsläran utesluter Gud. Tro och vetande är två dimensioner i existensen som inte utesluter varandra utan kompletterar varandra.
”Den som hävdar att Inget förvandlades till Något som förvandlades till Liv som förvandlades till Medvetande alldeles spontant eller efter en miljard misslyckade försök som slutligen råkade resultera i människan, detta kosmiska lyckokast (eller missöde), lanserar inte en rimligare teori än den som tror att Gud har skapat världen med en kombination av nödvändighet och slumpfaktorer och att människan är danad till Guds avbild, utrustad med uppfinningsförmåga och ansvar.” (p Anders Piltz)
Låt oss ta del av påvens juldagstal. Han nämner de olika oroshärdarna i världen och manar till fred. Det är på intet sätt ett skrytsamt tall där han lovar att åstadkomma fred, utan han vädjar till varje människas hjärta och att fred uppstår när var och en tar sitt ansvar att upprätthålla den – så som kan ske om vi tar Jesus på allvar, omvänder oss och öppnar våra hjärtan för tron, hoppet och kärleken. Annars är vi förlorade (mina markeringar):
”…he [Jesus] showed us what we alone can do, which is to take on our own share of responsibility. Indeed, God, who created us without us, will not save us without us (cf. Saint Augustine, Sermon 169, 11, 13), that is, without our free will to love. Those who do not love are not saved; they are lost. And those who do not love their brother or sister whom they see, cannot love God whom they do not see (cf. 1 Jn 4:20). Sisters and brothers, responsibility is the sure way to peace.If all of us, at every level, would stop accusing others and instead acknowledge our own faults, asking God for forgiveness, and if we would truly enter into the suffering of others and stand in solidarity with the weak and the oppressed, then the world would change. Jesus Christ is our peace first of all because he frees us from sin, and also because he shows us the way to overcome conflicts — all conflicts, whether interpersonal or international. Without a heart freed from sin, a heart that has been forgiven, we cannot be men and women of peace or builders of peace. This is why Jesus was born in Bethlehem and died on the cross: to free us from sin. He is the Savior. With his grace, we can and must each do our part to reject hatred, violence and opposition, and to practice dialogue, peace and reconciliation.”
Bland världens oroshärdar nämner han särskilt: Mellanöstern Gaza Jemen Libanon Palestina Israel Syrien Ukraina Sudan Sydsudan Mali Burkina Faso Demokratiska republiken Kongo Haiti Latinamerika Myanmar Thailand-Kambodja Naturkatastrofer i Oceanien och södra Asien Flyktingar över Medelhavet och den Amerikanska kontinenten
För Europas solidaritet med dem i nöd:
”Let us entrust the entire European continent to the Prince of Peace, asking him to continue to inspire a spirit of community and cooperation, in fidelity to its Christian roots and history, and in solidarity with – and acceptance of – those in need. Let us pray in a particular way for the tormented people of Ukraine: may the clamor of weapons cease, and may the parties involved, with the support and commitment of the international community, find the courage to engage in sincere, direct and respectful dialogue.”
För ledarna i Latinamerika:
”May the Child Jesus inspire those in Latin America who hold political responsibilities, so that, in facing the numerous challenges, space may be given to dialogue for the common good, rather than to ideological and partisan prejudices.”
Flyktingsituationen:
”In becoming man, Jesus took upon himself our fragility, identifying with each one of us: with those who have nothing left and have lost everything, like the inhabitants of Gaza; with those who are prey to hunger and poverty, like the Yemeni people; with those who are fleeing their homeland to seek a future elsewhere, like the many refugees and migrants who cross the Mediterranean or traverse the American continent; with those who have lost their jobs and those who are looking for work, like so many young people who struggle to find employment; with those who are exploited, like many underpaid workers; with those in prison, who often live in inhumane conditions…”
”On this holy day, let us open our hearts to our brothers and sisters who are in need or in pain. In doing so, we open our hearts to the Child Jesus, who welcomes us with open arms and reveals his divinity to us: ‘But to all who received him… he gave power to become children of God’ (Jn 1:12).”
Påve Franciskus arbetade under hela sitt pontifikat målmedvetet på att reformera kyrkan, både uppifrån genom en kuriareform och nedifrån, vilket den synodala processen handlar om, och göra alla kyrkans medlemmar medvetna om deras roll som medvandrare och ansvariga medlemmar i kyrkans gemenskap för det övergripande målet som är att nå ut med evangeliet till hela mänskligheten, särskilt de fattiga. Det handlar i grund och botten om att omsätta Andra Vatikankonciliets dokument i praktiken.
Påve Leo fortsätter i samma riktning. Han har understrukit vikten av synodalitet, och nu i sin julhälsning till kurian tar man inte miste på var hans prioriteringar ligger. Det är ett fint och trosstärkande tal som uppfordrar till omvändelse. Det kunde lika gärna vara riktat till oss alla. Han refererar till Evangelii gaudium, en programförklaring för hela Franciskus pontifikat, och backar upp kuriareformen:
”His [Franciskus] prophetic voice, pastoral style and rich magisterium have marked the Church’s journey in recent years, encouraging us above all to place God’s mercy at the center, to give renewed impetus to evangelization, and to be a joyful Church, welcoming to all and attentive to the poorest.”
Franciskus ville genom kuria-reformen forma kurian att vara inriktad på evangelisation och inte låta gamla maktstrukturer stå i vägen. Påve Leo säger:
”Structures must not weigh down or slow the progress of the Gospel or hinder the dynamism of evangelization; instead, we must “make them more mission-oriented” (Evangelii Gaudium, 27). In the spirit of our baptismal co-responsibility, therefore, we are all called to cooperate in Christ’s mission. The work of the Curia, too, must be animated by this spirit and foster pastoral solicitude in service to the particular Churches and their pastors. We need an ever more missionary Roman Curia, in which institutions, offices and tasks are conceived in light of today’s major ecclesial, pastoral and social challenges, and not merely to ensure ordinary administration.”
Han drar också kontinuitetslinjerna bakåt till påve Paul VI´s viktiga postkonciliära dokument, evangelisationsmaningen Evangelii nuntiandi som promulgerades för 50 år sedan:
”Lastly, I would recall that fifty years ago, on the Solemnity of the Immaculate Conception, Saint Paul VI promulgated the Apostolic Exhortation Evangelii Nuntiandi, written after the Third Ordinary General Assembly of the Synod of Bishops. Among others, it emphasizes two essential realities: first, that “it is the whole Church that receives the mission to evangelize, and the work of each individual member is important for the whole” (no.15). Second, it affirms that “the first means of evangelization is the witness of an authentically Christian life, given over to God in a communion that nothing should destroy and at the same time given to one’s neighbor with limitless zeal” (no. 41).
Let us remember this also in our curial service: the work of each is important for the whole, and the witness of a Christian life, expressed in communion, is the first and greatest service we can offer.”
Nyss firade vi sextioårsminnet av Andra Vatikankonciliets avslutning. En del har skrivits om detta, P Fredrik Heiding SJ har skrivit en faktabok om ämnet som nyligen presenterades (Veritas förlag). Men en faktabok, hur välstrukturerad och relevant den än är kan inte tillnärmelsevis förmedla betydelsen av konciliet. Samtidigt som medvetenheten om konciliet idag är väldigt låg, även bland praktiserande katoliker, så skulle jag säga att allt som händer idag i kyrkan har med konciliet att göra. Jag tänker återkomma när jag har tid med en längre artikel om konciliet. [Här länkar till vad jag tidigare skrivit].
Det har uppstått en idolbildning i USA kring den mördade Charlie Kirk inte minst underblåst av presidenten själv och vicepresident Pence (som är katolik). Jag måste erkänna att innan mordet hade denna person gått under min radar. Som jag förstår är han bekännade kristen och politiskt engagerad på den republikanska sidan. En positiv sak som alla nämner om honom är hans bredvillighet att debattera med alla oberoende av deras åsikt, även med dem till vänster, feminister, abortförespråkare, queer-ideologer och andra. Det är ett sak jag sympatiserar med i motsats till vår tids polariserande cancel-kultur som i förväg dömer ut människor. Å andra sidan sägs om honom att han var auktoritativt fördömande på ett kränkande sätt mot vissa grupper. Det har framförts hypoteser om att mördaren var högerextremist och motivet var att Kirk var alltför moderat genom att gå med på att samtala med meningsmotståndare på vänstersidan, medan andra är tvärsäkra på att mordet var framdrivet av vänstersympatisörer. Vi vet inte motivet ännu, så vi bör inte spekulera.
Jag är inte ute efter att bedöma eller döma Kirk som person. Däremot aktualiserar hans uppträdande på den amerikanska politiska och kristna scenen intressanta observationen rörande olika kristna gruppers förhållande till politiken, främst i USA, men även Europa. Joel Halldorf beskriver detta i ett inlägg på Substack.
Några hållpunkter:-Kirk kom från evangelikal miljö. Som 11-åring blev han en s.k. pånyttfödd kristen genom att aktivt ta ställning för Jesus. 18 år gammal startade han Turning Point USA (2012), en organisation präglad av den gamla formen av högerpolitik, fri kapitalism och en så liten stat som möjligt. Under 2010-talet var Kirks politik uttalat sekulär, han undvek kulturkrigsfrågor och att använda staten för att sprida kristna värderingar var han helt emot.
Kring år 2020 förändrades detta, vilket sammanföll med kontakt med pastor Rob McCoy, ledare för en megakyrka i Kalifornien. Nu hävdade han att Bibeln skall forma politiken, något som sprang fram ur en teologi kallad “The Seven Mountain Mandate”, Joel Halldorf reder ut det i sin artikel. De sju bergen är sju områden i samhället: familj, religion, utbildning, media, konst och underhållning, affärsvärlden och politiken. Att kristna skall vara salt och ljus i samhället och utöva ett positivt inflytande och sprida kärlekens civilisation på alla områden är i sig inget kontroversiellt. Det är grunden i katolsk sociallära, och t.ex. varje år i samband med riksdagens öppnande har vi en nationell ekumenisk bönevandring här i Stockholm där vi ber för alla de stora institutionerna i samhället.
Problemet uppstår när denna kristna hållning inte är grundad i livet i den helige Ande utan övergår i ideologi och gifter sig med auktoritär nationalistisk högerpolitik och man talar om att ”dominera” dessa berg. Då har man lämnat kristendomens huvudfåra, därför att kristendomen vill påverka genom vittnesbörd och hjärtats omvändelse, inte genom att påtvinga. Joel Halldorf skriver:
”Det som verkar uppstå här är, som jag uppfattar det, ett äktenskap mellan reformert och karismatisk politisk teologi. I den reformerta traditionen har det sedan Jean Calvins försök att etablera en “gudsstat” i Geneve på 1500-talet funnits en idé om att kristendomen kan och bör forma hela samhället – inklusive dess grundläggande institutioner (lagstiftning, parlament, skola och så vidare). I den karismatiska rörelsen talar man hellre om påverkan genom väckelse, andliga genombrott och “segrande bön”. Traditionellt avskyr karismatiker och reformerta varandra – benhårda reformerta är cessationister och tror inte på Andens gåvor – men här verkar alltså en syntes uppstå.”
En karismatik som slår följe med en politisk ideologi som prioriterar dominans och nationalism framför demokrati finns all anledning att förhålla sig skeptisk till. Här gäller det att skilja på andarna. Allt som kallas ”karismatiskt” är inte av den helige Ande, det finns massor med fällor och fallgropar som den karismatiska förnyelsen behöver se upp för, en sådan är högmod. Tyvärr finns det rörelser som hamnat snett och vars mål är att USA ska ledas av kristna och ha deras tolkning av Bibeln som grund. Teologin brukar kallas ”Dominion theology” och statsvetare brukar kalla rörelsen “Christian nationalism”, säger Joel. Det finns också en katolsk integralism som på liknande sätt vill integrera staten i kristendomen, och här uppstår en ohelig allians mellan evangelikaler och katoliker i USA, illustrerat t.ex. genom vicepresidenten.
I den evangelikala frikyrkorörelsen i USA stödjer överväldigande majoriteten Trump. Bland katolikerna är stödet inte lika stort, men det finns inte så få traditionalistiska katoliker som är positiva till honom. ”Evangelicals bring the votes, Catholics bring the brains” löd rubriken på en artikel 2018. Den katolska intelligentian utgör en oproportionerligt stor andel av den religiösa högern i USA konstateras i artikeln.
Jag har tidigare skrivit om hur katolska katoliker som Steve Bannon försökt influera dessa strömningar också i Europa. Steve Bannon växte upp i en konservativ katolsk miljö i södra USA och var ministrant som barn. Idag är Bannons huvudfokus politiken och att med alla medel stödja den populistiska alternativhögern. Innan han blev Trumps mediastrateg hjälpte han Jair Bolzonaro att komma till makten i Brasilien. Han har engagerat sig i katolska högerpopulistiska kretsar i Europa med målsättning att bygga upp en populistisk fraktion innanför den katolska kyrkan. Det var ett led i hans strävan att kunna påverka och fostra en ny generation aktivister och ledare som kan samarbeta med Europas nationalpopulistiska partier och ledare som Salvini i Italien, Marie Le Pen i Frankrike och Orban i Ungern.
Karismatisk förnyelse handlar om Andens fulla liv i kyrkan. Det förutsätter hjärtats omvändelse och öppenhet för den helige Andes gåvor. Det skall på intet sätt sammanknippas med kristen integralism och dominansteologi. I det senare fallet har tron övergått till ideologi. Som jag förstått är integralism även förknippat med cessationism också på den katolska sidan, d.v.s. tanken att de andliga nådegåvorna bara var avsedda för apostlatiden och ej verksamma idag. Under Andra Vatikankonciliet fanns en falang som hävdade detta (anförd av kardinal Ottaviani), men den andra falangen som företräddes av bl.a. kardinal Suenens segrade, vilket sedan formulerades i den dogmatiska konstitutionen om kyrkan, Lumen gentium (§12).
Liksom man inte kan påtvinga andra medborgare kristendom kan man inte heller påtvinga andra kristna att bli katoliker. Ekumeniken blev påbjuden i Katolska kyrkan, vilket innebar dialog och samarbete med andra kristna och erkännande att det finns element av den universella katolska kyrkan också i andra samfund. Dopet är t.ex. gemensamt för alla kristna, liksom den Nicenska trosbekännelsen vars 1700-årsjubileum vi just firat). Andra Vatikankonciliet medförde en uppluckring av den ideologiska föreställningen bland katoliker att ingenting viktigt händer utanför Katolska kyrkan. Påve Johannes Paulus II var en mycket kreativ tänkare, samtidigt som han var förankrad i den katolska traditionen. I encyklikan om kristen enhet från 1995 Ut Unum Sint (Att de alla må bli ett) betonar han att den ekumeniska dialogen måste vara ömsesidig och att vi också rannsakar våra egna samveten:
”Dialogen kan inte ske på enbart horisontell nivå och begränsa sig till möten, meningsutbyten eller ens utbytet av de gåvor som kännetecknar olika gemenskaper. Den innehåller också en vertikal rörelse, riktad till den Ende, som i egenskap av världens frälsare och historiens Herre, också är vår ‘försoning’ ”(p35)
Vi inser då att
”…vi är män och kvinnor som har syndat… vilket skapar ett inre utrymme bland syskonen i de gemenskaper som inte lever i full gemenskap med varandra, i vilket Kristus, källan till kyrkans enhet, effektivt kan verka, genom kraften i hans Ande, Hjälparen.” (p35)
Påven menar alltså att det är i vårt möte med varandra som åtskilda kristna gemenskaper, där vi bekänner vår synd inför Herrens närvaro, som den helige Ande kan rena våra sinnen och läromässiga formuleringar. Det är just insikten om den helige Andes verk i andra kristna traditioner som ställer oss inför våra egna misslyckanden, luckor och fördomar. Det är en grundläggande en rening från ideologi till levande tro. Vår teologi och lära förfaller till ideologi när de tappar siktet på sin grund i vår levande Herre och i den helige Ande. Ideologin är tydligast i de sätt på vilka våra samfund och institutioner har blivit självtillräckliga och ser sig själva som normen genom vilket alla andra skall bedömas.
Ideologin framkallar en samfundspatriotism och krigsretorik. Motståndarna demoniseras. Det ideologiska sinnet har mycket svårt att erkänna misstag och svagheter. Om man dessutom gör politik av detta blir det ännu mer problematiskt och farligt.
F. Kilian McDonnell som just skulle fira sin 104:e födelsedag har 8 sept 2025 gått hem till Herren. Han var en pionjär i vår tids ekumenik och bidrog till att bygga enhetens och försoningens broar både bland medkatoliker och mellan katoliker och andra samfund och rörelser i Kristi kropp.
Inom Karismatiska förnyelsen känner vi honom som en av nyckelteologerna som tillsammans med kardinal Suenens sammanställde Malines-dokumenten vilka för den bredare kyrkan presenterade legitimiteten och den ekumeniska signifikansen av den Karismatiska förnyelsen, vilket underlättade att introducera vikten av dopet i den helige Ande för de troende.
Privataudiens hos påve Paulus VI med medlemmarna i den första fasen av den Internationella dialogen katoliker-pingst 26 maj 1976. Bland deltagarna märks pastor David du Plessis (t.v. om påven) och F Kilian McDonnell OSB.
“Fr. Kilian patiently and lovingly facilitated thoughtful and respectful conversations and relationships with Pentecostals. As a theologian who understood the Charismatic Renewal, Baptism in the Holy Spirit, and the Pentecostal movement, Fr. Kilian actually knew Pentecostals better than they understood themselves! But through his kindness, his humility, and his winsome, whimsical personality, Fr. Kilian modeled how to not just talk about unity, but more importantly, how to live it out
A new generation of Pentecostals and Catholics are pursuing common ground and spiritual ecumenism together today because of a great pioneer in the faith, the theologian, historian, ecumenist, and mentor, Fr. Kilian McDonnell.
On a personal level, I was most privileged to engage with Fr. Kilian in several sessions of Catholic-Pentecostal Dialogue in the 1990s, and I truly consider him a key ecumenical mentor in my life.”
Förberedelserna inför det kommande påvevalet har inletts. Igår reste vår kardinal Arborelius till Rom. Kardinalerna träffas dagligen för överläggningar och strax efter påve Franciskus begravning stundar valprocessen då kardinalerna stängs in i Sixtinska kapellet och inte kommer därifrån innan ny påve utsetts.
Det spekuleras mycket om vem som kommer att bli nästa påve, och olika synpunkter framförs på vilka egenskaper han bör ha. Men lika mycket som fokus är på ledaren borde fokus vara på vilken slags kyrka Gud kallar hela Guds folk att vara. Ända sedan Andra Vatikankonciliet har det upprepats och upprepats att alla döpta är ansvariga för att representera kyrkan genom evangelisationen, men ändå är det som att klerikalismen och dyrkan av hierarkin sitter i väggarna. Påve Franciskus gjorde vad han kunde för att luckra upp detta.
Kardinalerna har redan bestämt vilka som skall hålla de inledande reflektionerna innan påvevalet. Den första kommer att hållas av benediktinfadern Donato Ogliari, abbot vid kyrkan S:t Paulus utanför murarna i Rom strax efter begravningen, den andra kommer att hållas av f Raniero Cantalamessa, tidigare predikant vid det påvliga hushållet och andlig rådgivare åt CHARIS. Hans meditation kommer att hållas inne i Sixtinska kapellet strax innan valprocessen tar vid. Cantalamessa utsågs tidigare till kardinal, men eftersom han är över 80 år deltar han inte i själva valet.
Meditationerna skall fokusera på de problem kyrkan står inför i den nuvarande tidsepoken och en noggrann urskiljning av vilka överväganden som behöver göras i samband med valet (konstitutionen Universi Dominici Gregis).
Det kan vara skäl att återknyta till vad en då hos oss i Europa tämligen okänd kardinal från Buenos Aires, Jorge Maria Bergoglio sade inför förra påvevalet för 12 år sedan. Det publicerades i en tidning i Latinamerika, Greger Hatt översatte till svenska. Han anknyter till och citerar påve Paul VI´s apostoliska maning Evangelii nuntiandi och nämner att evangelisera måste innebära apostolisk glöd och att evangelisationen är ett uppdrag för alla döpta. Skall vi komma vidare kräver det att vi inte är rädda för att tala om tidens brännande frågor. Här är hans tal:
”1. Att evangelisera innebär apostolisk glöd. Det förutsätter att Kyrkan lever i parresia, att komma ut ur sig själv. Kyrkan är kallad att komma ut ur sig själv och gå till utkanterna, inte bara de geografiska utan också de existentiella: i syndens mysterier, i lidandet, i orättvisa, i okunskapen och i frånvaron av tro och tillit, i utkanten av tanken och i varje form av misär.
2. När Kyrkan inte går utanför sig själv för att evangelisera blir den själv-bespeglande och blir sjuk (man tänker på kvinnan i en av evangelierna som gick dubbelvikt). Med tiden så kommer de kyrkliga institutioner som är självbespeglande att fastna i en slags ond teologisk narcissism. I Uppenbarelsen säger Jesus att han står på tröskeln och kallar. I texten står han utanför och knackar för att bli insläppt.. Men ofta tror jag Jesus knackar från insidan, så att vi ska släppa ut honom. Den självupptagna kyrkan understår sig att den håller Jesus inom sig och släpper inte ut honom.
3. Den självrefererande kyrkan tror, utan att den kanske märker det, att den är sitt eget ljus; den upphör att vara ”mysterium lunae” och det odlar en allvarlig ondska, den om kyrklig världslighet (enligt De Lubac den värsta synden Kyrkan kan hemfalla åt): den att ge ära åt varandra. För att förenkla: det finns två bilder av Kyrkan: Den evanliserande kyrkan som går utanför sig själv, den Dei Verbum religiose audiens et fidenter proclamans, eller den världsliga Kyrkan som lever inom sig själv, av sig själv och för sig själv. Dessa bilder klargör vilka reformer som behövs för att rädda själar.
4. Om nästa påve: En man som, genom kontemplation och tillbedjan av Jesus Kristus kan hjälpa Kyrkan att gå ut från sig själv till de existentiella utkanterna, som kan hjälpa henne att bli en fruktbar moder som lever av ”den ljuva och trösterika glädjen att evangelisera.” (1)
—————–
(1)”Låt oss alltså förbli brinnande i anden. Låt oss behålla den ljuva och trösterika glädjen att evangelisera, även om vi måste så i tårar. Må i oss finnas – såsom hos Johannes döparen, Petrus och Paulus, de andra apostlarna och många storartade förkunnare genom kyrkans hela historia – en inre iver som ingen och intet kan utsläcka. Må detta vara den stora glädjen i ett liv helt skänkt åt Gud. Och må den moderna världen, som söker i både hopp och ångest, få ta emot det glada budskapet, inte av förkunnare som är sorgsna och missmodiga, otåliga och ängsliga, utan av sådana Guds ords förvaltare vilkas liv utstrålar tro, som de som försttagit emot Kristi glädje vågar sätta sitt liv på spel för att Guds rike skall bli kungjort i världen.” (Paulus VI´s apostoliska maning Evangelii Nuntiandi (1975); 80)
Massimo Faggioli skriver i La Croix om katolikerna i USA under Trump-eran. När trumpismen förvränger sanningen och historien står katoliker inför ett avgörande val, skriver han. Kyrkan måste stå emot angrepp på fakta och moral och återta sin roll som en sanningssägande institution i ett tilltagande auktoritärt styre.
I denna situation befinner sig kristna vid ett vägskäl. Det handlar om valet av hur man ska svara på det krig mot sanningen som vi ser komma från Vita huset med Donald Trump, vicepresident JD Vance (som ju är katolik) och Elon Musk. Trumps andra seger och det starka katolska stödet för honom har utlöst närmast en postkristen stressjukdom menar Faggioli. Det finns en förväntan från katoliker (och inte bara katoliker) att biskoparna, prästerskapet och lekmannaledarna har modet att tala sanning till den makt som nu omdefinierar vad sanning är.
Det finns ett stort antal katoliker i Trump-rörelsen och i hans kabinett. Faggioli beskriver så här hur man försöker omarbeta synen på katolsk sociallära och moralteologi:
”Det finns försök, från inflytelserika intellektuella kretsar, särskilt nära vicepresidenten (en katolik), att driva igenom en viss typ av offentlig teologi som vänder upp och ner på den allians som katolicismen och demokratin undertecknade under andra hälften av 1900-talet. Denna typ av ’katolicistisk’ politik syftar till att göra kyrkan till en pelare för illiberalism och personligt styre, som visar förakt för rättsstatsprincipen.”
Uppdatering 2025-02-28: I ett brev till USA´s biskopar 11 februari framhöll påve Franciskus att de massiva utvisningarna av flyktingar inte får kränka den mänskliga personens värdighet. Han kritiserade en alltför snäv förståelse av begreppet ”ordo amoris” (som Vance gjort sig till tolk för) att det skulle gälla att man bara behöver bry sig om sina närmaste:
”Den kristna kärleken är inte en koncentrisk utvidgning av intressen som så småningom sträcker sig till andra personer och grupper. Med andra ord: Den mänskliga personen är inte bara en individ, relativt expansiv, med vissa filantropiska känslor! Den mänskliga personen är ett subjekt med värdighet som genom det konstituerande förhållandet till alla, särskilt med de fattigaste, gradvis kan mogna i sin identitet och kallelse… Det sanna ordo amoris som måste främjas är det som vi upptäcker genom att ständigt meditera över liknelsen om den barmhärtige samariten, det vill säga genom att meditera över den kärlek som bygger ett brödraskap öppet för alla, utan undantag.”
”Jag var på denna konferens 2007 när Vladimir Putin levererade ett anförande som lät tala om sig i åtskilliga år. Med den salva mot Europa som JD Vance riktade nu var nog trots allt strået värre. Det var alldeles uppenbart att vi nu befinner oss i en helt ny situation i den transatlantiska relationen. Är vi längre allierade? Vad har vi längre som förenar oss? Det formulerades åtskilliga skarpa frågor i korridorerna. Och den eniga slutsatsen var att vi européer nu måste ta oss samman och stå på egna ben på ett helt annat sätt än förr.”
Jag växte upp i en trygg värld, Västsverige, 1950-tal. Andra världskriget var långt bakom oss och allt vilade i en trygg förvissning om att det fruktansvärda som skedde då aldrig skulle upprepas.
I historieböckerna nämndes Molotov-Ribbentrop-pakten, men höljt bakom nuets horisont hade jag vaga begrepp om vad det betydde. Mera påtaglig var då ”järnridån”, muren mellan Väst och Öst och de stackars människorna bakom den som led under Sovjet-diktaturens förtryck. Som barn uppfattade jag Berlinmuren som grundmurad, inget som tiden kunde ändra. Det första glädjeämnet som fick den övertygelsen att rämna var Prag-våren, sedan kom den polska resningen med strejken på Lenin-varvet i Gdansk. Det åtföljdes av glasnost och perestrojka och slutligen Berlinmurens fall. Euforin var stor när detta hände och förhoppningarna ljusa om en framtid i frihet och fred för Europas ALLA folk. Just nu läser jag en spännande skildring av denna tidsepok från en som levde på andra sidan järnridån – Angela Merkel. Igenkänningspunkterna är många och det är med stark nostalgisk känsla jag ser tillbaka på den tiden då jag läser boken.
Alexej Navalnyjs självbiografi Patriot ligger också på mitt läsbord, men den tillägnar jag mig med så mycket större smärta, fasa och obehag. Den handlar om en epok som är närvarande men utan den anda av framtidshopp som rådde åren innan muren föll. Särskilt mot bakgrund av hur situationen nu utvecklar sig med risken för ett sammanbrott av den nuvarande världsordningen är det skrämmande att se hur diktaturens grepp hårdnar alltmer och hur människor samtycker till vad som sker. Majoriteten av Moskva-statens medborgare verkar stödja P*tin och kriget i Ukraina, och i väst finns många som blundar för krigsbrotten.
München är nära förbundet med Europas öde i modern tid. ”München-överenskommelsen” från 1938 innebar att Tjeckoslovakien fick avträda Sudetlandet till Tyskland för att blidka Hitler, som alla vet till ingen nytta. Idag befarar vi en parallell att Ukraina kan tvingas avträda dela av sitt territorium till P*tin, knappast någon tror att det kan utgöra en grund för varaktig fred.
Och så detta med Molotov-Ribbentrop: Att Trump och Putin vill göra upp om saker som berör Europas säkerhet utan att länderna det berör involveras påminner om non-aggressions-pakten mellan Stalin och Hitler [Ni kan läsa om det här] och som jag nu plötsligt anar betydelsen av mera påtagligt och politiskt. Tove Lifvendahl skriver i SvD:
”Det är många som har dragit paralleller mellan presidenterna P*tins och Trumps inledda samtal med det handslag som gjordes 1939 mellan Sovjetunionens utrikesminister Vjatjeslav Molotov och Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop. Det är ingen grundlös liknelse. Europas länder behöver nu ta sig samman och se vad det är som sker. Den amerikanske presidenten har varit tydlig: han anser att Europa får ta eget ansvar för sin säkerhet, och tycks inte ha intresse av att fortsätta skicka understöd som tidigare. Den ryske presidenten har också varit tydlig: han anser att Ukraina tillhör Ryssland och inte kan betraktas som en egen stat.”
I varje fall måste nu Europa stå på egna ben, staka demokratiska stater i samverkan som står upp mot Trumps narcissistiska påhitt och Putins långsiktiga imperiestrategi. Här krävs enighet, ledarskap och militära muskler. Hittills har jag sett många bra uttalanden i den riktningen, men nu krävs handling. Det enda hotet inifrån är att man inte förmår samla sig till handling, utan det förblir deklarationer utan innehåll.
Jag rekommenderar också [bloggen Cornucopia] som jag följer med dagliga uppdateringar och kommentarer om det som rör Moskvastatens fullskaliga anfallskrig, terrorbombningar, tortyr av civila, tvångsförflyttningar och repatriering av barn i Ukraina.
Bengts Blogg 