För många tycks det vara väldigt viktigt att Katolska kyrkan inte öppnar prästämbetet för kvinnor. Nyligen deltog jag i ett samtal på Facebook-gruppen Katoliker i Sverige. Det räckte att jag uttryckte viss förståelse för att det finns feministteologer som diskuterar denna fråga öppet för att jag skulle få mycket arga reaktioner emot mig.

Nu är det knappast risk att något sådant skulle ske även under vår livstid. Johannes Paulus II satte punkt för diskussionen genom det apostoliska brevet Ordinatio Sacerdotalis från 1984 och påve Franciskus är inte intresserad att öppna diskussionen på nytt utan hänvisar till tidigare påvars ställningstaganden. Troskongregationens prefekt kardinal Ladaria berörde ämnet i ett brev 2018.

Feministteologi är inget som är främmande för Katolska kyrkan. Det  handlar om jämställdhet och teologisk antropologi. Frågan om kvinnors tillträde till prästämbetet är en detaljfråga i sammanhanget. [Se min artikel från 2009 – Katolska kyrkan och feminismen].

Genusperspektivet i teologisk antropologi har utvecklats av feministteologer, medan den mera konservativa delen av kyrkan sett feministteologin som ett hot och varit intresserade av ämnet endast i den mån man kommer fram till att inte rubba nuvarande syn på prästämbetet.

Därför har feministteologerna blivit marginaliserade, samtidigt som det är i deras krets som den intressantaste teologiska utvecklingen sker idag.  Samtalsklimatet idag i Katolska kyrkan liknar det Michel Foucault påpekade att samhällsdebatten handlar om, nämligen en kamp om diskurser mer än om vad som är sant eller falskt. Vilka diskurser giltigförklaras, och vilka avvisas? Vem har tolkningsföreträde? [Se min artikel från 2018 – Kvinnor i kyrkan – angeläget tvärkyrkligt seminarium efter #metoo. Vilka diskurser är giltigförklarade, teoretiskt och i praktiken?]

En av våra mest namnkunniga feministteologer i Katolska kyrkan i Sverige är dominikansyster Madeleine Fredell, priorinna för dominikankommuniteten på Västmannagatan i Stockholm och generalsekreterare för Justitia et Pax i Stockholms katolska stift. I den kamp om diskurserna som råder idag i Katolska kyrkan i Sverige utsätts hon ofta för hårda ord och heresianklagelser på sociala media av vissa, men är också älskad av andra och ofta anlitad föredragshållare i ekumeniska sammanhang. En gång predikade hon i Storkyrkan vid Riksmötets högtidliga öppnande. Hon delar ödet med många av sina likasinnade runtom i världen att marginaliseras av den officiella kyrkan, ratas som talare på katolska konferenser och mobbas och anklagas för heresi av traditionstrogna konservativa på sociala media.

Visst, sr Madeleine tillhör 1968-generationen och har helt klart hjärtat till vänster, men det borde inte innebära att konservativa behöver bilda front och polemisera (jag har hört unga traditionalister uttrycka sig på sociala media att man bara väntar på den dag då 68-generationen, denna parentes i kyrkans historia dött ut). Hon besitter en stor bildning och teologisk skärpa och utgör en omistlig röst i Katolska kyrkan i Sverige idag väl värd att lyssna till och ta samtalet med oavsett politiska och ideologiska preferenser. Här är en halvtimmes lång intervju med henne som Utbildningsradion gjorde 2013. Ta del av den. Det är både ett personligt porträtt och allmänbildande om man vill veta mer om feministisk teologi idag.

Jag vill presentera en text av henne, ett föredrag från 2017 för Arbetsgruppen för jämställdhetsfrågor på Sveriges Kristna Råd: Problematisering av katolska kyrkans komplementaritetslära. Jag refererar också till föreläsningsserien Födda att representera Gud, på spaning efter en teologisk människosyn i vår tid som utgår från den bibliska och kyrkliga traditionen i en reflektion om människan och våra relationer till varandra och det gudomliga i syfte att inspirera till att söka en teologisk antropologi för vår tid. Här erbjuder sr Madeleine en teologisk helhetssyn som man inte behöver hålla med om, men som definitivt är fruktbart att gå i dialog med.

Jag kommer också att jämföra hennes resonemang med andra feministiska teologer och det koncept påve Johannes Paulus II framlade kallat Kroppens teologi och som sedan bearbetats av andra författare som sr Sofie Hamring OP från dominikankommuniteten i Rögle.  Se hennes bok Till man och kvinna skapade han dem och boken som särskilt riktar sig till ungdomar Älska och gör det du vill. Om sr Madeleines utgångspunkt är att bilda front mot patriarkalt maktmissbruk och klerikalism inom kyrkan, så är sr Sofies utgångspunkt att hon själv som ung levt i den sexliberala eran och in på bara huden upplevt dess tomhet.

Mitt intryck vid jämförelse mellan sr Madeleine och Johannes Paulus II och feministteologer som är positiva till hans synsätt är att det som skiljer dem åt är snarare olika betoningar än ett diametralt motsatsförhållande. Vad jag uppfattar att sr Madeleine (med rätta) kritiserar är en fyrkantig övertolkning av det vi kallar komplementariteten av konservativa makteliter enligt vilken kvinnan hör hemma i hemmet och familjen och barnafödandet är hennes viktigaste uppgift och att det är nästan vattentäta skott mellan kvinnan som ontologiskt väsen och mannen, allt i syfte att vidmakthålla en patriarkal maktordning.

Men de flesta feministteologer balanserar det som sägs om komplementariteten med att betona den gemensamma kärnan i varje person, man som kvinna. Samtidigt erkänner sr Madeleine att det finns skillnader mellan kvinnor och män, men att hon talar om relationalitet och vill utmönstra begreppet komplementaritet för att det missbrukas.

I sitt föredrag konstaterar sr Madeleine att det finns mycket i katolska kyrkans traditionsgods som är användbart för en förnyad antropologi. Jag tycker dock att hon går alltför långt och i sin iver att kritisera och kastar ut barnet med badvattnet. T.ex. Johannes Paulus II´s arbete med Kroppens teologi och andra skrivelser avfärdar hon enligt min mening alltför lätt utan att som en del andra katolska feministteologer se de positiva förtjänsterna med detta arbete.

Edith Stein, en katolsk feminist som brukar gå hem även i konservativa kretsar skriver i en antologi om genusfrågor utgiven av Katolska utskottet för äktenskap och familj:

”Men även om vi tänker bortse från det individuella, kan vi fråga oss om det finns en kvinnlig typ. Finns det något gemensamt att upptäcka i den kvinnliga prototyp man möter i Schillers Glocke eller Chamissos 1Frauenliebe und – leben, eller i de bilder som Zola, Strindberg och Wedekind målar upp för oss? Kan den totala mångfald vi möter i livet reduceras till en enkel enhet, och kan denna enhet särskiljas från mannens själ? Det är här inte det rätta tillfället att få fram bevis för att det inom intervallet för det befintliga skulle finnas något som vi kan beteckna som art, som kvinnans själ, och att det skulle finnas en specifik kognitiv funktion som kan uppfatta den.”

Edith Stein menar således att hon inte säkert kan säga om det finns en artskillnad (jag tolkar att det hon beskriver som artspecifik kvinnosjäl är samma som påven Johannes Paulus II menade med ontologisk skillnad mellan kvinna och man) men på ett annat ställe säger hon att hon vill gärna tro att det föreligger en sådan skillnad. Edith Stein levde i en tid då kvinnans plats verkligen var i hemmet, och hon var en pionjär i att verka för kvinnors utbildning och deltagande i yrkeslivet. Hon pläderar för att lyfta fram det bästa hos kvinnan på livets alla plan, från moderskap till yrkesliv och deltagande i samhällslivet i stort. T.ex. läkare var ett passande yrke för kvinnor ansåg hon. Kvinnliga läkare var ovanligt på den tiden. Karolina Widerström blev Sveriges första kvinnliga läkare 1880. Hon engagerade sig bl.a. i rösträttsfrågan och har förresten fått en gata uppkallad efter sig i Fruängen. Nanna Svartz, också läkare blev Sveriges första kvinnliga professor vid en svensk statlig högskola på 1930-talet.

Beatriz Vollmer De Marcellus har doktorerat i filosofi vid Gregorianska Universitet i Rom och varit rektor för filosofiska fakulteten vid Caracas ärkestifts prästseminarium men bor nu i New York. Hon har bland annat författat boken ”Ontological Differentiation – A Critique Of The Philosophical Literature Between 1965 And 1995”. Hon medverkar också i den nämnda antologin från KUÄF med en text översatt från engelskan: Nya definitioner av genus som jag gärna vill lyfta fram några avsnitt från då det är grundläggande materia för att förstå skillnaden mellan sekulär och katolsk syn på genus. Texten är koncis och så pedagogiskt skriven att jag lägger fram några citat utan ytterligare kommentar:

I den senare delen av nittonhundratalets språkbruk har betydelsen av ordet genus skiftat till individuell sexuell identitet. Feministerna har hävdat att den mänskliga sexualiteten inte helt ligger i kroppen och har börjat använda genusordet för att beteckna sexualitetens immateriella aspekt och då ofta i en ateistisk och förbittrad kontext. De har också lagt till att patriarkatet har alienerat kvinnornas genusaspekt genom sociala förväntningar och påtryckningar och därigenom gjort genus till en anpassningsbar social anordning.

Det stora misstag som begåtts när man gjort en distinktion mellan kön och genus är att feministerna skilt de båda begreppen åt så radikalt att de blivit oberoende av varandra och äventyrat den kroppens och själens integritet som är typisk för människan. Den feministiska agendan har haft ett intresse i detta lösgörande för att nå målen för befrielsen.

Genusfeministerna bör tillskrivas förtjänsten av att ha skapat ett ord som pekar på en aspekt av sexualiteten som går utöver det rent kroppsliga. Före deras tid antyddes denna immateriella dimension bara genom den heltäckande termen mänsklig sexualitet. I den meningen har deras terminologiska bidrag ’genus’ varit värdefullt,  men enligt min uppfattning otillräckligt, liksom den av feministerna föreslagna separationen mellan kön och genus, som är en ny och för den mänskliga värdigheten uppenbart stötande form av dualism. Om kroppen (med specifikt kön) görs viktigare än själen, eller vice versa, leder den följande polariteten till ett inskränkt koncept för den mänskliga personen.

S:t Thomas Aquino förklarar varelsernas sammansatta uppbyggnad i De ente et essentia (Om varandet och väsendet). I detta korta men gedigna verk illustrerar han hur alla materiella ting är gjorda av materia och form. Den mänskliga varelsen är klassificerad som den högsta kategorin av alla varelser, därför att själen är vår form och överskrider den fysiska värld i vilken vi existerar. Medan Aquino hävdar att kroppen i människorna relaterar till materien och själen till formen, skulle jag i termer av proportionalitet vilja lägga till att könet är för materien vad genus är för formen och själen, utan att riskera den mänskliga värdigheten och individualiteten.

S:t Thomas hävdar att… materien är individuationsprocessens princip, medan formen svarar för substansen. I fallet med den mänskliga personen säger Aquino att själen är kroppens substansform. Medan han å ena sidan hävdar att materia och form inte kan skiljas åt i sammansatta varelser, bör de likväl särskiljas för att erbjuda en bättre förståelse av hela varelsen. Aquino förklarar sedan att en form inte kan börja existera utan materia och att en själ inte kan börja existera utan en kropp. Om jag får lägga på kön till den materiella, konkreta kroppsliga sidan av den sammansatta mänskliga varelsen och genus på den överskridande, form, och själ, förefaller det inte möjligt att genus (maskulint eller feminint) skulle kunna börja existera utan ett specifikt kön (manligt eller kvinnligt). Detta är det stora felet med den feministiska agendan. De avser att överge genus som en från kroppen, eller det kön i vilket den existerar, fristående enhet…

…Det feministiska kravet på ‘frihet att välja’ mellan flera genus verkar absurt. Fastän det finns utrymme för individuell variation är och förblir kön och genus ömsesidigt beroende av varandra. Frågan är hur mycket eller i vilken grad den ena eller den andra bestämmer den andre och om externa influenser, som familj, samhälle, eller till och med den gudomliga nåden, utgör något som gör skillnad med tanke på den slutliga sammansättningen. Jag tror att det är så och på det sättet finns ett inflytande över vårt genus och vår själ från andra element än själva det egna jaget…

Det är således i den mänskliga personens kroppsliga och själsliga sammansättning som den metafysiska skillnaden mellan mannen och kvinnan uppenbaras.

Mannen och kvinnan kan inte definieras för sig. De står i relation till varandra men är inte fullständigt komplementära. Att tala uteslutande om deras kön som antingen komplementära eller jämlika eller som ett kön är inte bara ensidigt utan ofullständigt för deras del. Olika sätt att närma sig frågan visar att könen kan vara allt detta på olika sätt, men sett i deras integritet (”holistisk synvinkel”), och när man ser till kombinationen av likhets- och olikhetsnivåerna, utgör mannen och kvinnan en asymmetrisk struktur. Det asymmetriska hos könen förstärks också av att deras varande och existens omfattar både det dynamiska och det statiska…

Asymmetribegreppet som jag försökt ge uttryck för antyder det unika. Förhållandet mellan män och kvinnor och skillnaderna mellan dem konstitueras av varje individs unika drag, fastän de ändå kan indelas i två grupper som män och kvinnor. Att var och en för sig är unik betyder inte att de saknar något gemensamt. I så fall skulle vi hamna i solipsism.

Rosalia Azzaro Pulvirenti framför den tanken att om kristendomens civilisation hade erkänt och garanterat att varje mänsklig varelse har en personlig identitet, och om genetisk undersökning kommit fram till att varje mänsklig varelse har en bestämd och specifik biologisk identitet, skulle de tillsammans utgöra en unik struktur. Vi vidhåller i vår tes att båda dessa (personlig och biologisk identitet) inte kan utgöra något annat än en unik ontisk kärna, som är fundament för alla tänkbara utvecklingar i psykisk och fysisk bemärkelse: kärnan är beroende av den och inte vice versa. Det är alltså i detta som absolut värdighet (människans) existerar och som gör en person av den mänskliga varelsen.

Att människan är en helhet med kropp och själ, och att dessa inte kan separeras i en slags dualism och att detta också gäller könet är något jag finner naturligt och självklart.  Kritiken av moderna genusideologier som sekulära feminister anammat och som Beatriz Vollmer De Marcellus framför, att begreppen (biologiskt) kön och (själsligt/psykologiskt) genus skiljs åt så att kroppens och själens integritet som är typisk för människan äventyras, har också framförts av sekulära filosofer som prof Fredrik Svenaeus vid Södertörns högskola. I boken Det naturliga är hans utgångspunkt är att det finns en objektiv verklighet, och det naturliga är att ta plats i den. Det är inte helt okontroversiellt att påstå idag. Människor som tycker att något är ”onaturligt” kritiseras inte sällan för att vara fördomsfulla, och ju mer ”onaturligt” och utanför det vi gängse är vana vid är, ju mer prisas det som höjden av utveckling och frihet. Desto viktigare då att undersöka begreppen filosofiskt.

Svenaeus är kritisk till dem som tror att människan går mot ett ständigt bättre utveckling med slutmålet att befria henne från det som binder henne vid hennes kropp, en föreställning vi ser i transhumanismen där drömmen är att ladda upp den mänskliga hjärnan i datorform för att slutgiltigt göra henne fri från kroppen. Detta är en fåfäng dröm menar Svenaeus eftersom människan de facto är i sin kropp och det är en del av verkligheten som inte kan förbigås. Verkligheten själv spjärnar emot.

Svenaeus granskar queerteorierna och menar att en transhumanistisk dröm återfinns i många av dem.  Könet beskrivs som en social konstruktion som människan behöver befrias från, vilket i sin tur innebär en separation från vår fysiska kropp eftersom könet hänger ihop med kroppen. Men kön och sexualitet är en viktig del av människans identitet som visar att hon inte kan skapa sig själv.

Också sr Madeleine Fredell betonar enheten mellan kropp och själ. I polemik mot dem som uppfattar Bibeln alltför andligt konstaterar hon att Bibeln  inte drar sig för kroppslig påtaglighet för att tala om det gudomliga, det konstaterar hon i sin 18:e föreläsning i serien Födda att representera Gud. Mystik och teologi innebär inte frånvaro av det kroppsliga, tvärtom en fullständig närvaro i kroppen.

Gud kan inte könsbestämmas, han kan inte kallas ”kvinna” eller ”man”, han överskrider alla sådana genusbestämningar men rymmer inom sig samtidigt både kvinnligt och manligt. Han framträder för oss människor som Fadern i det han är vår skapare, men samtidigt som så mycket mer i Treenighetens mysterium som kan beskrivas med många attribut, både feminina och maskulina. Sr Madeleine ger en rikhaltig provkarta på detta i sin föreläsning. Att forska i och lyfta fram den feminina aspekten av Gud är feministteologins viktiga bidrag, Egentligen är detta självklart och vi skulle inte behöva en särskild feministteologi om det inte vore för att denna aspekt tidigare varit undanskymd i det teologiska språket. Att det väcker strid vittnar om att denna fördjupning behövs. Feministteologin i sig innebär inget hot mot kristen tradition och lära. [Min kommentar om föreläsningen här].

Nu åter till sr Madeleines föredrag för SKR 2017 med kritik av komplementaritetsläran. Hon tar upp att en felaktig läsning av skapelseberättelsen (eller de två skapelseberättelserna) i  1 Mos har lett till en överdriven fokusering på mannens primat över kvinnan, särskilt den andra berättelsen där Gud tar ett revben från ”mannen” och skapar kvinnan av detta.  Felaktigheten i nämnda läsart är att det inte var mannen som Gud skapade först, utan en jordvarelse, människan som sådan.

”då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse” (1 Mos 2:7).

Jordvarelsen är människan, ännu inte könsbestämd. Men det blev ingen succé: Det är inte gott för människan att vara ensam.  Alltså gör Gud om jordvarelsen genom att försänka den i dvala och formar nu en man och en kvinna, en ish och en ishshah. Sr Madeleine fortsätter:

”Och nu utropar ish ‘ben av mina ben, kött av mitt kött’. Observera att det är då och först då, som den könsdifferentierade mannen blir till, det vill säga när han ser, och speglar sig i, ishshah. Kvinnan är på sätt och vis först i den lyckade skapelsen, för det är genom ishshah som ish blir en person. Han känner igen sig i henne, och vi får förmoda hon i honom. Det sista ledet i uttrycket, ‘kvinna skall hon heta, av man är hon tagen’, är en ordlek på de hebreiska orden ish och ishshah. Återigen har vi att göra med en jämbördig relation precis som i den första skapelseberättelsen. Den andra berättelsen lägger däremot större vikt vid individualiteten, personligheten, hos de två.

Sedan kommer den lite överraskande versen ‘Det är därför en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett’ (1 Mos 2:24). Redaktören ger genom den här versen ett slags livsregel till oss, för att vi ska bli de vi är menade att bli. Utvecklingsprocessen kan kallas för separation och differentiering. För att bli det vi ska bli måste vi lämna det vi varit, vi måste vidga relationerna annars kommer vi bara att bli en kopia av något. Även om det i texten bara står att mannen bryter upp från sin föräldrageneration, så gör logiskt sett även kvinnan det. De bryter båda upp för något okänt och oförutsägbart. De känner inte varandra men ska lära känna varandra, den andre, och på så sätt utveckla sin egen unicitet och kallelse. Vår kallelse är att bli annorlunda än våra föräldrar. Det kan vi bara bli i en vuxen och mogen relation, vare sig det nu handlar om en man och kvinna, eller en kvinna och en kvinna, eller en man och en man. Separationen och differentieringen sker gentemot vårt biologiska eller sociala ursprung.”

Tolkningen att jordvarelsen i den andra skapelseberättelsen var en ännu inte könsbestämd människa och att mannen blir till som person först när han möter kvinnan delas också av den Påvliga bibelkommissionen. Ett nytt dokument, Vad är människan? En vägvisare till en biblisk antropologi har just kommit ut. Det finns ännu bara på italienska, men det refereras i en artikel av Pietro Botavi SJ i engelskspråkiga upplagan av La Civilta Cattolica. Det är tillkommet på beställning av påve Franciskus som uppenbarligen önskar bringa klarhet i dessa frågor som är av stor vikt för den moderna kulturen och kasta ljus över dem med hjälp av Bibeln.

I början av artikeln refereras grundtankar kring hur bibeltexterna undersöks: Frågan ”Vad är människan?” kan inte besvaras utifrån lösryckta bibelcitat, utan måste innebära djupanalys av texterna, framställningarna och de berättelser som konstituerar uttrycksfullheten i hela Bibeln. Guds ord har inte getts oss för att konfirmera mänsklig kunskap och tankeförmåga, tvärtom är det en uppenbarelse av det gudomliga mysteriet, och vi missar att ta till oss tron om vi inte känner igen grundformen för kristet tänkande i Bibeln.

Artikeln går sedan igenom några av de teman som dokumentet innehåller, bl.a. tittar man på skapelseberättelsen där tolkningen är likartad med sr Madeleines.

Kvinnoprästmotståndare i protestantiska kyrkor brukar motivera sitt motstånd med att det är emot Bibelns ord att kvinnor skall bli präster. I motsats till detta menar Bibelkommissionen att man inte utifrån Bibeln kan utläsa något förbud mot kvinnliga präster. Katolska kyrkan motiverar sitt ställningstagande på annat sätt. I senare delen av sitt föredrag skärskådar sr Madeleine argumenten mot kvinnliga präster som hon menar vilar på bräcklig grund.

Kyrkan reformeras och utvecklas hela tiden. Påve Franciskus är mer för att starta processer än att avgöra frågor i slutna rum. Han sätter verkligheten framför ideologier. Sr Madeleine säger:

”Slutna rum och ideologier vill oftast begränsa och förminska tillvaron, utöva makt och skydda revir. Tid, processer och verkligheten som sådan är öppna, oförutsägbara och siktar mot förändringar.”

Studiet av teologisk antropologi i genusperspektiv har bara börjat. Men processen kan inte hindras. Var detta sedan landar är en öppen fråga: I att hierarkin ändrar sig och tillåter kvinnliga präster, eller i att feministteologerna till sist inser att Katolska kyrkans inställning var rätt från början och består, är en öppen fråga. Kvinnoprästfrågan är inte inkörsporten i denna process, men en detaljfråga för vilken denna process möjligen kan få konsekvenser. En del ser kvinnoprästfrågans som det primära (att kyrkan fortsätter hålla dörren stängd), själv är jag öppen för att det kan ta olika vägar i framtiden.

Jag skulle hävda att Katolska kyrkans språkbruk och tradering av tron än idag, både i förhållande till sina egna i förmedlandet av katekesen och i kontakt med världen, alltför mycket är kvar i ett detaljfixerat legalistiskt förhållningssätt vilket förkväver trons mysterium och inte uppmuntrar till en personlig relation till Jesus Kristus. Ett problem är också att pedofiliskandalerna, klerikalismen och maktmissbruket gjort att hierarkin och prästerna har ett sjunkande förtroende i allmänhetens ögon.

Nu är det inte så att sanningen förändras bara för att de som förfäktar den är bristfälliga, men det gäller att Katolska kyrkan kan återfå balansen så att kommunikationen med världen kan fungera bättre och Kyrkan återvinna sin auktoritet. Kyrkans och kristenhetens uppgift i världen är att vara salt och ljus, förmedla tro hopp och kärlek och vara en röst som världen lyssnar till. Men auktoritet att göra detta är inget man med tvång kan tilltvinga sig utan något som blir givet genom att man vinner förtroende.  Det gör man genom lyssnande och dialog, inte genom att marginalisera och heresiförklara teologer och grupper som inte vill något annat än kyrkans bästa i att efterfölja Jesus och helt i linje med Andra Vatikankonciliets ethos och reformer som ledde till myndigförklarande av varje döpt kristen och att det allmänna prästadömet underströks för kyrkan som gemenskap och institution.

Sr Madeleine fick frågan från UR-reportern i intervjun ovan varför hon stannar kvar i denna patriarkala tröga kyrka där hon blir så motarbetad. En annan feministteolog, Tina Beattie fick samma fråga. Jag avslutar med att citera hennes svar:

”Progress is a dubious concept, and our rights and freedoms are daily corroded by the politics of greed, power and wealth. The Catholic Church has a rich tradition of social teaching and solidarity with the poor which challenges these neo-liberal corporate values and offers a different way of living. It is a rich and diverse tradition, weaving together a vast multicultural family that defies the growing xenophobia and exclusivity of modern western societies. It offers a perspective from which to evaluate our muddled values and short-term goals against a more enduring and hopeful outlook on what it means to be human.

The church’s intellectual heritage is a complex mixture of theology, philosophy, art and science that enriches the mind, even if its own leaders have tended to be the worst enemies of this tradition – the sex abuse scandal has revealed a malignant darkness at the heart of the hierarchy. Yet all this is just as true of life outside the church.

One should expect better of those who claim to be Christian, but in reality we humans are a species with a peculiar proclivity towards violence, shame and corruption. Christians call it original sin, and I find in the Catholic church a powerful narrative of hope and redemption in the midst of that. It is surely worth struggling for.”