Katolska kyrkan och feminismen

Men stort intresse kastade jag mig över Gösta Hallonstens artikel i sista numret av Signum om katolsk feminism och hur katolska teologer och antropologer tänker kring den ideologibildning kring feminism och könsroller som präglat den sekulära debatten under senare årtionden. Man kan konstatera att det tänkts och skrivits en hel del både från kyrkans herdar och och från akademiskt håll under de senaste 50 åren. Katolska kyrkan har inte varit oberörd av den allmänna diskussionen i samhället. Exempel på personer som varit tongivande och inspiratörer:

Liksom Katolska kyrkan tidigare präglades av en patriarkal hierarkisk struktur där könsrollerna var ganska permanentade och inte föremål för diskussion, precis som i samhället i övrigt, så har man påverkad av den allmänna samhällsutvecklingen utvecklat och reflekterat över vad evangeliet egentligen säger om mannen och kvinnan. Ett gemensamt drag hos de teologer som representerar modern katolsk feminism är kritiken av den sekulära feminismens skarpa åtskiljande mellan biologiskt kön och socialt konstruerad könsroll (genus).  Genom att avvisa att det finns något i naturen som gör människan till kvinna och man avvisar den radikala feminismen en realistisk ontologi och kunskapsteori  och tar ställning för en ren medvetandefilosofi. Michele Schumacher hävdar t.o.m. att de radikala feministerna (utan att märka det själva) rör sig från en argumentation om könsrollernas sociala konstruktion till den den sociala konstruktionen av naturen. (Women in Christ, 23).

Jag sammanfattar några huvudlinjer:

Män och kvinnor är likställda inför Gud. Det gäller både skapelseordningen och frälsningsordningen. Skapelseberättelsen skall inte läsas som att kvinnan är underordnad mannen, utan att de kompletterar varandra och är jämlika. Man och kvinna tillsammans uttrycker vad det är att vara människa och skapad till Guds avbild.

Frälsningsordningen: ”Här gäller fundamental jämlikhet i allt.: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus”. (Gal 3:28)

Andra Vatikankonciliet betonade starkt kvinnans likställdhet med mannen i samhällslivet. (Ex: Pacem in terris nr 41, Gaudium et spec 8,9,60). En rättighetsdiskurs införes som införlivas i den katolska socialläran.

Trots ovanstående förblir Katolska kyrkan avvisande till kvinnliga präster. Motiveringen för detta:

  1. En obruten tradition från Jesus och apostlarnas tid
  2. Att prästen representerar Kristus och handlar in persona Christi. Man kan inte bortse från att Jesus var man.
  3. Brudtemat: Kristus är brudgummen, Kyrkan bruden. (Ef 5:21-33)

Å ena sidan jämställdhet i socialläran, å andra sidan brudmystiken där det finns ett visst förhållande mellan man och kvinna leder till en viss assymetri mellan könen. Ur denna asymmetri uppstår behovet av en teologisk antropologi som motsvarar detta, dvs en antropologi som gör rättvisa åt jämställdheten mellan könen, samtidigt som den räknar med skillnader och komplementaritet mellan könen.

Johannes Paulus II talar om en ny feminism som avvisar frestelsen att efterlikna modeller av manlig dominans för att istället erkänna och bekräfta kvinnans sanna begåvning (true genius of women) i alla aspekter av samhället och livet. (Evangelium vitae, 99). Påven Johannes Paulus II ses av många som en stor inspiratör till den nya katolska feminismen. Som nyvald påve höll han en lång serie meditationer vid onsdagsaudienserna över människans skapelse, kroppens betydelse och äktenskapet (Kroppens teologi). Som ung professor och biskop i Polen hade han skrivit boken Kärlek och ansvar.

Hans Urs von Balthasar är en annan inspirationskälla till den nya katolska feminismen.

En tredje källa är den judiska filosofen och sedan karmeliternunnan Edith Stein. Hon var lärjunge till filosofen Edmund Husserl.

—————————————–

Troskongregationens brev om förhållandet mellan könen från år 2004 samanfattar den nya feminismen:

Utgångspunkten är 1 Mos 2:4-25. ”Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna skapade han dem.” Komplementariteten mellan könen är en grundtanke. När det sägs att den ensamme Adam behövde en hjälp (v 20) tolkas detta som en partner och det betonas att kvinnan är aav samma ”kött” och alltså på samma ontologiska nivå som mannen (jämlikhet). Nakenheten enl 1 Mos 2:25 pekar på könsdifferentieringens gemenskapskaraktär och visar på förmågan att älska, varigenom personen blir en gåva. Genom gåvan förverkligas meningen med existensen.

Den biologiska differentieringen mellan könen är alltså grundläggande för denna antropologi. Den hänvisar till äktenskapet och att varje människa är menad att vara en gåva till en annan. På så sätt avspeglar människans egen existens för den andre Guds gemenskap inom treeningheten. Människan är person, man och kvinna i lika grad. Sexualiteten är fundamental för människan och förmågan att älska är en återspegling av Guds kärlek.

Den mänskliga sexualiteten har en teologisk dimension. Det handlar om sambandet mellan Gudsrelation och de mellanmänskliga relationerna. Syndafallet har rubbat jämvikten utan att upphäva den i grunden. Relationen till Gud och medmänniskan är skadad och behöver helas.

1 Mos 3:15 enl vilket Herren skall sätta fiendskap mellan ormen och kvinnans avkomma, och att kvinnans avkomma skall krossa ormens huvud, brukar kallas protoevangelium och ses som ett förebådande av Kristus. Det visar att komplementariteten mellan man och kvinna även går som en röd tråd genom frälsningshistorien.

En brudmetaforik finns både i GT och NT. Förbundet mellan Gud och Israel ses som ett äktenskapligt förbund. Hosea och Höga Visan är särskilt viktiga i detta sammanhang. Höga Visan tolkas ofta som suftande på Kristus och kyrkan, men enl brevet brudgum-brud förbundet är mer än enkla metaforer. Det rör själva grunden för Guds förhållande till sitt folk. I NT når detta sin fullhet. Maria, dotter Sion som är utvald och som i sin kvinnlighet sammanfattar och förvandlar Israels (brudens) väntan på frälsningen. Jesus som är man sammanfattar och fullföljer allt som GT sagt om Guds kärlek till sitt folk. Ef 5:21-33 är en central text med dess genomförda analogi mellan äktenskapet och Kristi förhållande till kyrkan.

Äktenskapet blir genom frälsningen ett sakrament vilket leder till att förhållandet mellan mannen och kvinnan helas genom att dras in i relationen mellan Kristus och Kyrkan. Frälsningen övervinner antagonismen mellan män och kvinnor utan att upphäva skillnaden dem emellan.

I polariteten mellan manligt och kvinnligt har ofta kvinnliga värden i samhällslivet nedvärderats på bekostnad av det manliga. Katolsk feminism avvisar att kvinnor skall bli som män på männens villkor, utan vill framhäva specifikt kvinnliga egenskaper/värden som också är mänskliga egenskaper och som tillför samhällslivet något nytt som annars skulle saknas. En kvinnlig egenskap är att ha en djup intuition när det gäller att ge liv, låta det växa och bevara dess godhet. Detta är något mycket bredare än moderskapet. Katolsk feminism reserverar sig mot en syn som innebär att kvinnan betraktas enbart ur reproduktionens synpunkt. När det inte stannar vid att ge fysiskt liv handlar det om att låta den andre få sin existens i full mening.

Man betonar att kvinnliga värden som nämns här framförallt är mänskliga värden som också männen kan tillägna sig, även om kvinnor generellt står närmare dem. Att främja kvinnors rättigheter i samhället innebär att främja mänskliga värden, som återupptäcks tack vare kvinnor.

Brudmystiken innebär inte heller en strikt uppdelning av kvinnor och män. Även män är medlemmar i kyrkan, och därmed inkluderade i begreppet ”Kristi brud”. Men analogin kräver ändå till slut att prästen är man eftersom han representerar Kristus.

Även om katolska feminister inte förkastar tanken på att könsrollerna delvis är socialt och kulturellt betingade, så drar man inte slutsatsen att genus inte alls skulle vara beroende av biologiska och även metafysiska förutsättningar. Mot den radikala konstruktivism som dominerar västerländsk feminism vill Micelle Schumacher och andra katolska feminister försvara naturen såsom skapad av Gud. Kulturen ändrar inte på det faktum att det finns en given skapelseordning som måste respekteras eller åtminstone lyssnas till. Om vi konstruerar något som är mot naturen biter vi oss själva i svansen, precis som när vi tror att det går att kompromissa med naturen när det gäller klimatfrågorna bara för att vi prioriterar att världsekonomins hjul skall rulla framför en långsiktigt hållbar utveckling till förmån för jordens hälsa.

Anledning till att vi behöver en feminism är att det tidigare funnits en patriarkal samhällstruktur och felaktig manlig dominans vilket gjort att kvinnor varit i underläge. Sådana strukturer har smugit sig in i kyrkan också. Feminismens legitima ärende en återställning av en riktig balans där kvinnor och män fortsätter att vara olika men jämlika. I en sådan ny balanssituation förändras ju även männens roller, eftersom de måste förhålla sig till denna nya situation där de inte givet är i överläge. Också den manliga rollen behöver därför utvecklas, det handlar inte främst om att ”träda tillbaka” för att ge kvinnorna plats, utan att på ett positivt sätt utveckla manliga egenskaper som samverkar med de kvinnliga i ett jämställt samhälle och en jämställd kyrka.

Guds förhållande till skapelsen och kyrkan beskrivs som ett förhållande man/kvinna. Gud skapar, skapelsen blir skapad, mottagare av Guds skaparkraft. Kristus var man och Kyrkan beskrivs som bruden. Sara Coakley framhåller att mottagande-underordning-lydnad är ett viktigt, nödvändigt element i människans förhållande till Gud. Detta brukar betecknas som en kvinnlig egenskap, men det är en egenskap som även män behöver ha. Att detta bildspråk finns i skapelseordningen och frälsningsordningen får inte missbrukas för att hävda kvinnans underordning under mannen. Kristi manlighet får inte betonas på bekostnad av hans fulla mänsklighet. Män och kvinnor utgör i kyrkan tillsammans Kristi brud, och kvinnliga egenskaper är främst allmänmänskliga egenskaper.

Det är bara i mässan som prästen agerar in persona Christi där han representerar  Kristi manlighet. Alla andra män, också präster i andra situationer än i mässan agerar in persona ecclesiae, d.v.s de representerar bruden, den kvinnliga principen. Det är alltså tydligt att genusmetaforerna inte är helt bundna till biologiskt kön.

Irène Nordgren, katolsk eldsjäl för feministiska frågor har också skrivit om Signumartikeln och lägger till några radanmärkningar. Irène är väl bevandrad i detta tänkande och tycker det är intressant att manliga katoliker i vår nordiska utpost nu upptäcker detta sedan länge kända katolska tänkande. När det kommer ur männens mun låter det plötsligt hur naturligt och enkelt som helst. Ett tecken på att vi fortfarande lever i en kyrka med manlig dominans. Kvinnor förblir ropande röster i öknen, mäns ord väger mycket tyngre.

Irène påpekar att inte alla de slutsatser  som dessa feminsttteologer kommit fram till är  accepterade inom katolska kyrkan. Tex deras åsikt att det inte föreligger några teologiska hinder för kvinnliga präster. Sarah Coakley är präst inom anglikanska kyrkan, påpekar Irène.

Irène fortsätter:

Och om TREENIGHETSTANKEN är ett uttryck för något ”relationellt” snarare än genus så borde det i grund och botten inte spela någon roll vilken terminologi vi använder för att uttrycka detta med. Och om Gud skapat människan till sin avbild GENOM att skapa man OCH kvinna så borde det i grund och botten inte spela någon roll om Gud SAKRAMENTALT representeras av en man ELLER kvinna om sakramentstanken är ett uttryck för en slags helig och mystisk relation mellan den i sig ?relationella? Guden och hans AVBILD. Dvs mannen OCH kvinnan.Det vågar nog inte Hallonsten hålla med om ????.än.

Irène säger slutligen att hon med egna öron  hört både Sarah Coakley och Tina Beattie erbjuda sig att åka till Vatikanen och ta en dialog  direkt med påven Benediktus XVI om argumenten FÖR kvinnliga präster.

Irène Nordgren hör till dem som inte anser att det finns några hinder för att öppna för kvinnliga präster i Katolska kyrkan, som jag tror menar hon som flera andra att detta är en moraliskt tvingande fråga eftersom frågan i första hand skall förstås som en jämställdhetsfråga. Om det vore en jämställdhetsfråga i första hand, så vore det emot katolsk teologi och sociallära att utestänga kvinnor från prästämbetet. Nu har vi hört, troskongregationens brev från 2004 sammanfattar Katolska kyrkans syn på läget, att Katolska kyrkan ser det inte så. Det finns ett utvecklat feministiskt tänkande inom Katolska kyrkan som framgår av ovanstående redovisning, ingen kan enbart hänvisa till Katolska kyrkans påstådda konservatism i genusfrågor, men när det gäller prästämbetet som ett manligt ämbete, så finns en grundmurad uppfattning bland världens katolska biskopar med påven i centrum att det är en riktig andlig urskiljning att det skall förbli så. Det främsta argumentet är att prästen i mässan agerar in persona Christi och man kan inte betrakta det som en oviktigt faktum att Jesus var man.

Coacley, Bettie m.fl lär nog inte kunna övertyga påven och världens biskopar om motsatsen så länge läroämbetets uppfattning i denna fråga är så grundmurad som den är. Påven har knappast något intresse att bedriva ett opinionsarbete bland sina biskopskolleger i denna fråga, snarare ser han nog som sin uppgift att förvalta och bevara trons skatt som man har tagit emot i samförstånd med världens biskopar.

Det här inlägget postades i Katolska kyrkan och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Katolska kyrkan och feminismen

  1. Ping: Teologisk antropologi och genusperspektiv. Hur hänger det ihop? Feministteologer i framkant att undersöka detta. | Bengts Blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s