Nu samlas biskopssynoden i Rom för sin oktobersession. För första gång är också ett antal lekmän med, ett tecken på att kyrkan sakta ändras från en klerikal kyrka med strikt åtskillnad mellan präster och lekmän, till en kyrka som omfattar hela Guds folk och ett nära samarbete mellan präster och lekfolk där allas nådegåvor tas tillvara. Synoden som har som tema synodalitet (betyder: vandra tillsammans) är en del i en pågående process som påve Franciskus initierade 2021 och som har involverat hela världskyrkan från enskilda församlingar till stift och kontinentala samlingar med syftet att ge hela kyrkan, alla troende, möjlighet att lyssna både till varandra och att öppna oss för vad den Helige Ande vill säga till kyrkan i vår tid.

I arbetsdokumentet inför synoden [Instrumentum laboris] redogörs för en metod som utvecklats och anbefalls för dialogerna som kallas Konversation i Anden. Syftet är att inte bli kvar i polariserade ideologiska särpositioner, utan arbeta sig framåt genom en kombination av lyssnande och bön och låta sig ledas av den helige Ande. Jag sammanfattar här hur det beskrivs i arbetsdokumentet:

”Under hela första fasen av synoden på alla kontinenter har varit man funnit den metod man kallat ”konversation i Anden” eller ”den synodala metoden” som fruktbar. Ordet ”konversation betyder etymologiskt mer än bara utbyte av idéer, utan en dynamik där det talade och hörda ordet genererar en familjaritet som gör det möjligt för deltagarna att komma närmare varandra.

Specifikationen ”i Anden” pekar på vem som är den autentiske protagonisten: önskan hos de konverserande att dras till att lyssna till Hans röst. Genom att i bönen göra sig mottaglig öppnar vi upp till ett fritt flöde av Honom som, likt vinden, blåser vart den vill. (Joh 3:8)

Undan för undan öppnar en konversation mellan bröder och systrar i tron ett utrymme för att ”höra tillsammans”, dvs ett lyssnande tillsammans till Andens röst. Det är inte en konversation i Anden om det inte finns ett steg framåt, i en definierad, ofta oväntad riktning som visar vägen till konkret handling.

I de lokala kyrkorna har konversation i Anden blivit accepterad och ibland ”upptäckt” som beredande vägen för en atmosfär som möjliggör att dela livserfarenheter och ett rum för urskillning i en synodal kyrka.

I slutdokumenten från- de kontinentala samlingarna beskrivs det som ett pentekostalt moment, som ett tillfälle att erfara att vara kyrka och röra sig från att lyssna till bröderna och systrarna i Kristus till att lyssna till Anden, som är den autentiske protagonisten, och att sändas ut i mission av Honom. Samtidigt, genom denna metod, uppfattas nåden i Ordet och Eukaristin ännu mera.”

Jag tänker att detta kan bli mycket bra om man verkligen följer den principen och att alla deltagare verkligen är beredda att gå in i detta fördjupade lyssnande och bön. Det räcker inte med att anslå tid för bön, det handlar också om hur den används, det är en inre process där bara den enskilda personen vet sitt förhållningssätt. Men skall kyrkan som institution i världen kunna helas och lyckas med sitt evangeliserande uppdrag så krävs verkligen bön, bön som kommer från hjärtat och i öppenhet för den helige Ande.