Amy Coney Barrett, People of Praise och rädslan för engagerade kristna i samhällslivet

Amy Coney Barrett är praktiserande katolik och har relationer till den karismatiska kommuniteten People of Praise där hon bl.a haft uppdrag som lekmannaledare. Detta ses nu som ett problem, speciellt här i Sverige, men delvis också i USA.

[People of Praise, hemsida] [Wikipediaartikel om PoP]

Annars är förståelsen för kristendom och kristet engagemang långt större i USA än i Sverige. Denna artikel i NY Times bygger visserligen på en ytlig kännedom om PoP men är ändå nyanserad. I Sverige är beröringsskräcken för kristna vars engagemang för sin tro sträcker sig längre än till att gå i kyrkan då och då och i övrigt hålla den privat. Grupper som berörts av pingströrelse och karismatisk förnyelse, som talar i tungor och ber för sjuka ses på med extra stor misstänksamhet. Det kan gälla People of Praise, Livets Ord (som är medlem i Sveriges kristna råd), Oas-rörelsen i Svenska kyrkan eller nya karismatiskt inspirerade församlingar som uppstår idag, alla dras över en kam.

Det ses närmast som en förtjänst att sekulära journalister upprätthåller sin okunnighet om dessa grupper och sektbegreppet används gärna. Som nu Jenny Norberg i en artikel i SvD där hon utan att blinka i förbifarten beskriver PoP som ”den kristna sekt där hon (Amy Coney Barrett) är medlem”. Försåtligt frambringar Jenny Norberg bilden av det hemlighetsmakeri som ligger bakom sekter genom att skriva ”Amy Coney Barrett har själv inte öppet sagt att hon är medlem. Men internet glömmer ju aldrig, och bilder på henne och hennes familj finns på arkiverade medlemssidor”. Som om detta vore något att smyga med och gömma undan.

Den Pingstkarismatiska förnyelsen började med den klassiska Pingströrelsen som uppstod i USA i början på 1900-talet. Den spred sig sedan till de tidigare etablerade samfunden i form av karismatiska förnyelserörelser och under slutet av 1900-talet fram till nu har vi också sett många nya fria församlingar etableras. Det handlar om en och samma förnyelseström som manifesteras inom hela kristenheten. Därför har den också en ekumenisk spännvidd. Man räknar idag med att 25% av alla kristna är berörda av denna förnyelse. Tungotal är idag inget exotiskt utan praktiseras inom alla samfund. [Läs min artikel om tungotal, glossolalia]

I Katolska kyrkan fick den Karismatiska förnyelsen sin start åren efter Andra Vatikankonciliets avslutning i studentkretsar i USA. Det var vid universiteten Duquesne i Pittsburgh 1967 och Notre Dame 1968. Kardinal Leo Joseph Suenens (1904-1996), ärkebiskop i Malines-Brussel var en betydelsefull person i 1900-talets katolska kyrka och en av de ledande gestalterna under Andra Vatikankonciliet. Han gav sitt stöd åt den Karismatiska rörelsen, det var hans övertygelse att pingstens nåd är en gåva till hela kyrkan och att de karismatiska gåvorna är en självklar del av detta. Under dess första år, då den karismatiska rörelsen ofta missförstods var han dess outtröttlige försvarare och vägledare. Han såg till att det utarbetades pastorala och teologiska riktlinjer för rörelsen, och han övertygade personligen påven Paul VI om rörelsens värde för kyrkan. Därefter har samtliga påvar inklusive Franciskus givit den Karismatiska förnyelsen sitt stöd och vägledning. 

Med från första början vid studentreträtten i Pittsburg 1967 som var startpunkten för förnyelsen var Kevin och Dorothy Ranaghan, de två som startade kommuniteten People of Praise. Jag har själv mött Kevin flera gånger, bl.a. samband med en internationell konferens i Prag 1997.

Kevin Ranaghan (längst t.h. vid konferens i Prag 1977 med temat BYGG BROAR RIV NER MURAR arrangerad av ICC (International Charismatic Consultation) och ICCOWE (International Charismatic Consultation on World Evangelization). Längts t.v. Fr Michael Harper. Foto: Bengt Malmgren

Kevin och Dorothy har skrivit boken Catholic Pentecostals och de var arrangörer för den stora ekumeniska karismatiska konferensen i Kansas City 1977 med dess starka profetiska budskap om Guds folks enhet. Den karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan som idag berört många miljoner katoliker över hela världen har tagit sig uttryck dels i karismatiska kommuniteter av den typ PoP reprersenterar, dels i församlingsförnyelse med bönegrupper i de lokala katolska församlingarna. 

En bra historik av Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan är Alan Schrecks bok A Mighty Current of Grace: The Story of the Catholic Charismatic Renewal (2017). Boken ger en bra översikt över Karismatiska förnyelsen, dess förhistoria och historia med uppdatering till dags dato. Den ger både en teologisk fördjupning och historiska inblickar från en person som varit med nästan från första början, då han och hans fru var medlemmar i en av de kommuniteter som uppstod. Schreck är professor i teologi vid Franciskanska universitetet Steubbenville i Ohio, USA. Hans specialitet är katolsk doktrin, kyrkohistoria och Andra Vatikankonciliet. Han har skrivit många böcker såsom Vatican II: The Crisis and the Promise, Catholic and Christian: An Esplanation of Commonly Misunderstood Catholic Beliefs, The Legacy of Pope John Paul II: The central Teaching of his 14 Encyclical Letters.  

Att det i samband med utfrågningarna av den nya nominerade domaren till USA´s högsta domstol blir uppmärksamhet på People of Praise och karismatiska kommuniteter är bara bra, dels för kommuniteterna själva – evangelisation kan bara bli effektiv i öppenhet och transparens, dels för att människor som inte känner Karismatiska förnyelsen så väl och undrar hur en överlåtelse av det slaget påverkar en domares arbete har all rätt att få detta belyst.  Massimo Faggioli, själv katolik, kyrkohistorier och professor i teologi vid Villanova-universitetet i USA diskuterar detta i en artikel i Politco. Barrett själv har under förhören klargjort att hennes uppgift som domare är att tolka lagen och att hon noga skiljer det från personliga och religiösa uppfattningar. Jag tänker att hennes kristna tro och förankringen i katolsk sociallära med dess betoning av det allmänna goda om något gör henne ännu mera samvetsgrann i sin domaruppgift.

Pingströrelse och Karismatisk förnyelse har varit ett påtagligt element i kristenhetens utveckling under det sista seklet. Dess betydelse ligger i den gudomliga gåvan, inte i avvikelserna och överdrifterna. Att sådana finns, det kan vi inte förneka. Knutby är ett sådant exempel.  I boken Skammen och härligheten (Livets Ords förlag) beskriver den katolske prästen och forskaren i karismatisk förnyelse Peter Hocken denna blandade karaktär hos Pingströrelsen och de karismatiska rörelserna: ”De uppvisar Herrens härlighet och hans gåvor; likväl utgör missbruket av dessa gåvor bland pingstvänner och karismatiska kristna också skäl till skam.”

Denna tvetydighet, svagheterna och manifestation av synd kan inte ignoreras. Det undergräver dessa rörelsers andliga kraft. Egentligen borde vi inte bli överaskade av berömda predikanters moraliska förnedring eller ekonomiska oegentligheter inom framstående andliga rörelsen. Människans natur och uppblåsta ego manifesterar sig överallt. Bara för att man gjort en upplyftande andlig erfarenhet är man inte fri från den fallna mänskliga naturen.  Hocken skriver: ”De som upplever den upprymdhet som andedopet medför är ofta offer för en naiv optimism som avfärdar risken för moraliska försyndelser… Jesus har möjliggjort seger genom sitt blod och sitt kors, men han har ännu inte undantagit oss från vår fallna natur.”

Hocken nämner också den västerländska kulturens orientering mot egot ingalunda är något som kristna är immuna mot. Vi indoktrineras och anpassas till konsumtionssamhället, dess ”må bra värld”, krav på snabb behovstillfredsställelse där allt obehagligt hålls på avstånd. Han skriver: ”Det är inte svårt att se hur Guds gåvor kan bli till redskap för vårt egoistiska självförverkligande: hur den nyligen upptäckta gudomliga kraften kan utnyttjas för att främja vår rikedom, våra karriärer, våra familjer; hur människor som förtärs av framgångsambitioner i världen kan förtäras av framgångsambitioner i tjänst för Gud – och fortfarande tro att de är Herrens nitiska tjänare.” Peter Hocken avled 2017. Jag har träffat honom flera gånger, bl.a. i Rom och Prag, men också i Sverige. Han har tidigare gästat Sverige flera gånger på inbjudan av Livets Ord.

Peter Hocken vid ICCRS Europeiska subkommittés konferens i Prag 2004.

Prag 2004. Undertecknad och F Hocken i åhörarskaran. T.v. Dariusz Jeziorny från Polen.

Att det kan uppstå problem relaterade till detta i täta kristna gemenskaper är inte svårt att förstå. Botemedlet är urskillningsförmåga. Det behövs undervisning, det behövs själavård. Det är viktigt att ledare ingår i ett sammanhang där de också står under auktoritet och i gemenskap med biskoparna. CHARIS, det organ inom Vatikanen som samordnar och främjar alla uttryck för karismatisk förnyelse inom Katolska kyrkan har alltid bemödat sig om att peka på farorna och utbilda goda ledare
[Läs mer om påvens intention med CHARIS]

—-

Mer boktips:
Bra om karismatiska förnyelsen på svenska:

hallinstrommarLillemor Hallin: Strömmar av liv. Om den helige Andes verk i vår tid (2006). Lättläst och inspirerande översikt över förnyelsen av en erfaren person med livslångt praktiskt engagemang i den andliga förnyelsen med förbön för läkedom, socialt arbete och ekumeniskt arbete Lillemor Hallin var under många år ordförande i AKKS, Arbetsgruppen för Karismatisk förnyelse i Katolska kyrkan i Sverige har ett stort kontaktnätverk både i Sverige och internationellt. (Kan beställas via mig, 200 kr inkl frakt)

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Temat för påvens nya socialencyklika Fratelli tutti: Hur håller vi samman i en värld som håller på att falla sönder?

Miljöencyklikan Laudato si som kom 2015 har vi fortfarande i färskt minne och den fick ett brett mottagande långt utanför Katolska kyrkans gränser. Den liksom den nya socialencyklikan Fratelli tutti som betonar allas vårt syskonskap och ansvar för den globala gemenskapen riktar sig till alla människor av god vilja. Den bygger på klassisk katolsk sociallära omsatt till vår tids situation med tilltagande polarisering och fragmentisering.  Påven fortsätter genom denna encyklika att ta ett globalt ledaransvar och visa en väg framåt. Syftet är inte att det skall stanna vid vackra ord, utan encyklikan framhäver en ny vision om syskonskap och social vänskap som måste omsättas i handling.

Encyklikan har inga anspråk på att vara en komplett lärobok i syskonkärlek (”fraternal love”), skriver påven, ”men snarare att begrunda dess universella spännvidd, och dess öppenhet för varje man och kvinna” (FT 6)

Joel Halldorf har redan hunnit skriva en ledartext i Dagen om den, [Moraliskt ledarskap i sönderfallets tid], jag citerar honom:

”Den kritiska udden är riktad mot det som sliter sönder vår värld: populism, rovkapitalism, självcentrerad individualism och näthat. Mänskligheten har förlorat insikten om att vi alla tillhör samma familj, menar påven. Banden mellan personer, grupper och nationer bryts. Därför lever vi i en tid präglad av nationalism, tribalism och sociala spänningar.

Franciskus är svår att passa in på de vanliga politiska skalorna. I svensk politik uppfattas den nyliberalism som delar av Centern omfamnar som raka motsatsen till Sverigedemokraternas nationalism – men påven kritiserar både dessa projekt. För nyliberalismens idé om att låta de globala marknadskrafterna regera slår lika mycket mot de svaga som nationalismens murar.

I båda fallen blir resultatet samhällen där de starka har och kan ta för sig ännu mer, medan de svaga blir utestängda och allt mer utsatta.

Politikerna tycks indragna i en dödsdans som jag tror att rätt få av dem vill dansa, men ingen lyckas ta sig ur.”

Halldorf ser och uppskattar påvens vision vilket tydligt märks i hans text.

Vad som annars är tråkigt nu liksom när andra storartade påvliga texter kommer ut är att man nagelfar dem på detaljer som om de vore lärotexter där något kan tyda på ändringar i Katolska kyrkans tidigare lära. I denna encyklika finns t.ex. skrivningar som ifrågasätter dödsstraffet och som är starkt kritisk till krig över huvud taget. Jag tror det är helt fel att läsa på det sättet, då missar man hela poängen. Fokus är i detta fall inte på lärofrågor utan på en situation i världen då krigen, igångsatta av starka ekonomiska intressen, genererar outsägliga plågor och umbäranden för civila och framförallt barn och att det finns en oacceptabel tolerans och tystnad kring detta på den internationella nivån.

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , | Lämna en kommentar

Populistisk fascism och girig rovkapitalism hotar vårt samhälle

Jag reflekterar i detta blogginlägg över ett par fenomen som jag tror vi måste ta på ännu större allvar idag om vi vill bevara en stabil grund för samhället. Jag reflekterar också över att samma tendenser inbegriper kyrkorna som har en nyckelposition i sammanhanget. Genom att bekämpa dessa tendenser internt kan kyrkorna inta positionen som de egentligen är kallade till, att vara salt och ljus i samhället och därmed påverka hela samhällsklimatet.

Vi trodde den demokratiska samhällsordningen i väst var stabil, men idag framstår populistisk fascism och girig rovkapitalism närmast som systemkritiska hot.

Populistisk fascism:

Vi trodde att ledare som Trump, Erdogan, Orban, Kaczyński var en parentes, att människor skulle ta sitt förnuft tillfånga när de ser varåt det lutar och rösta fram ledare med större respekt för sanning och demokratins spelregler. Men det verkar inte så. Kanske närmar vi oss en gräns där den upplysta tanken född ur en lagom långsam reflexion och diskussionens stötande och blötande av olika perspektiv håller på att mönstras ut av förenklade slagfärdiga budskap och konspiratoriska teorier. Erdogans popularitet är visserligen i sjunkande då det går sämre ekonomiskt för landet, men då han slår an de nationalistiska strängarna har han hela folket med sig, t.ex. i förnekandet av det Armeniska folkmordet eller i aggressionen mot Grekland rörande rätten till havsområdena utanför kustlinjen. Det var fyra år sedan Turkiska riksförbundets vice ordförande utropade från en talarstol på Sergels torg ”D*d åt de A**e*iska  hundarna” (det fick mig att rysa).

Internet passar som hand i handske för de populistiska ledare som vill spela på dessa strängar med syfte att leda massorna dit de vill. Trumps viktigaste kommunikationskanal har blivit Twitter.  [Se t.ex. boken av James Bridle: New Dark Age]

I diktatoriska länder som Ryssland och Belarus förföljs intellektuella som har en kapacitet att analysera vad som är sant. Också i länder som Turkiet, Ungern och Polen försöker man begränsa det fria ordet.  I andra fria länder som Sverige utövas självcensur genom att idéer om identitetspolitik och vem som har rätt att uttala sig om olika frågor tillåts dominera eller där grupper med konkurreerande världsbilder låser in sig i sina egna bubblor utan att tala med varandra. Det hela underlättas inte av att vi har en skola som misslyckas med att ge alla en tillräckliga färdigheter läsförståelse vilket är nödvändigt för kritiskt tänkande.

 

Girig rovkapitalism:

Vi ser hur våra sociala institutioner och banker som byggts på förutsättningen att människor är goda, ärliga och vill göra rätt för sig infiltreras av tjuvar och kriminella ligor som utnyttjar denna godtrogenhet. Detta har kunnat fortsätta trots att oegentligheter uppmärksammats sedan länge. Vi hör att miljarder svarta pengar fortsätter att slussas och tvättas i våra banksystem, också i svenska banker.

Att man inte kommer tillrätta med det tycks också bero på en bristande vilja hos chefer att verkligen ta itu med det hela, miljardrullningen genererar ju också stora vinster för bankerna. I slutändan är det medborgarna som får stå för notan i form av upptrissade priser och högre skatter.

Länder tänker mer och mer på sig själva. ”America first”, Brexit etc. Internationellt samarbete för humanitet, fred, rättvisa och miljö fungerar dåligt.

 


 

Jag skriver inte detta för att sprida hopplöshet. Jag vill inte vara cynisk, snarare realistisk och urskilja vilken grund vi måste stå på då vi vill bygga det goda samhället. Något nytt måste till. Skall Europa kunna spela en ledande konstruktiv roll i världen måste denna kontinent främst ta tag i sina egna inre problem och inse att även här finns fullt av girighet och korruption.

Uppdelningen i vi – de goda och dem – de onda fungerar inte. Vi måste bli familjära med det förhållande att människan är en syndig varelse. Alla hållbara politiska system måste inse att systemet som sådant inte kan göra något för att ändra detta. Därför fungerade inte stalinismen, därför är religiösa statsfundamentalistiska system, såväl muslimska som kristna, t.ex. katolsk integralism dömda att misslyckas.

Sedan detta är sagt, och vi förhoppningsvis uppnår en hälsosam realism är det dags att fokusera på det positiva: Människor är inte bara giriga egoister, det finns också nedlagt en dragning till rättfärdighet och rätt. Kristendomen talar om att människohjärtat är skadat, men den gudomliga gnistan finns kvar där. När vi stöter på vittnesbördet om det goda och sanna, uppenbarat i Jesus Kristus väcks tron hoppet och kärleken till liv och en viljeyttring till omvändelse, vilken blir möjlig, inte av egen kraft men i samverkan med Guds nåd.

Styrkan i kristendomen ligger i att bejaka förbättringsutrymmet hos människan, samtidigt som det inte finns något utrymme för att upphöja sig själv och skylla det onda på andra. Detta kulturarv har format Europa, och Europa behöver fortsätta bygga på det.

Det handlar också om att återuppvärdera det intellektuella samtalet. Intellektuella fungerar som en korrigerande faktor i samhället. Därför vill diktatorer tysta dem. Kim Salomon har skrivit en bok om de intellektuellas historia, jag läste en recension av Jonas Thente i DN i lördags. Med den franske författaren Emile Zola stadfästes begreppet ”intellektuell”. Han skrev 1898 ett inlägg i dagstidningen L’Aurore där han gick till storms mot den farsartade rättegången med antisemitiska övertoner mot artillerikaptenen Alfred Dreyfus. Det ledde till en våldsam debatt och att Dreyfus så småningom frikändes.

Det är inte det att det intellektuella samtalet inte finns idag. Det finns lite överallt, på de tryckta tidningarnas kultursidor, på samtalskvällar av olika slag, t.ex. Katolskt forum vid Kungsträdgården i Stockholm som jag själv ofta besöker. Problemet är att allt färre lyssnar, det blir en egen skyddad värld utan kraft att påverka som drunknar i mängden av alla internetvärldens mera lättköpta budskap av svartvit och ofta konspiratorisk karaktär.

Konspirationsteorier kring judar har alltid funnits och bildat en bakgrund till de förföljelser som uppstått i alla tider och tyvärr inte upphört efter Förintelsen. Tre vanliga stereotyper kan urskiljas:

  • Judar som blodtörstiga och ritualmördare

  • Judar som giriga och i besittning av ekonomisk makt

  • Judar som spinner en världsomspännande konspiration med världsherravälde i sikte

Sion vises protokoll (eng: Protocols of the Elders of Zion) är ett exempel på den sistnämnda.  Det är dokument som påstås bevisa att det finns en judisk sammansvärjning mot Västvärlden, men som 1921 påvisades vara förfalskningar. Texterna baseras i själva verket på äldre satiriska texter.  Inte desto mindre hänvisas på fullt allvar till dessa protokoll i många ny-nazistiska kretsar. SSPX-biskopen Richard Williamson (han som förnekade Förintelsen) hänvisade till protokollen i ett brev till sina vänner och välgörare daterat 1 maj år 2000 som låg ute på internet tidigare på SSPX kanadensiska hemsida (numera är det borttaget).

Vi tänker väl att skruvade konspirationsteorier som dessa inte spelar någon roll i upplysta demokratiska länder idag. Men västerländsk antisemitism lever idag parallellt med muslimsk sådan. Vi ser det t.ex. i Malmö. Viktor Orban tillhör dem som omhuldar myten att affärsmannen Georges Soros styr bakom kulisserna över Europas ekonomi.

I USA florerar nu en konspirationsteori under namnet Qanon enligt vilken demokrater och Hollywoodkändisar är satanistiska barnätande pedofiler och Trump har ett särskilt uppdrag att infiltrera och oskadliggöra nätverket. Teorin har fått fäste i föräldragrupper på Facebook och nu även nästla sig in i den republikanska politiska eliten. Republikanen Marjorie Taylor Greene som i början av augusti segrade i ett primärval i Georgia och på god väg mot den amerikanska kongressen har  gett stöd åt konspirationsteorin. President Trump har vägrat att ta avstånd från detta. Han kallade Greene en ”stigande stjärna” och vägrade sedan själv svara på om han tror på QAnon. Över hälften av de republikanska väljarna tror enligt en undersökning att QAnons konspirationsteorier är ”mostly true” (33 procent) eller ”partly true” (23 procent). Hur kan ledare som mot bättre vetande skamlöst återger sådant vinna brett folkligt stöd, och hur kan så många upplysta människor tro att deras land i hemlighet styrs av ett nätverk av satanistiska pedofiler? Tyvärr kan vi inte avfärda dessa frågor, hur tokigt det än låter. Europa är inte immunt mot detta heller.

Lidelsen för sanningen har försvagats, allt är lika relativt och ur informationsflödet griper man tag i det man helst vill höra som passar den egna världsbilden och gör det till sin sanning. Som ledare på alla nivåer i samhället har vi ett samhällsansvar att hantera detta menar Joakim Pettersson och skriver ett mycket bra inlägg på Ledarna, Sveriges chefsorganisations blogg: [Sanning och ledarskap i en digital värld]. Jag rekommenderar alla i chefsposition att ta del av det inlägget. Alla vi medborgare har självklart också ett ansvar att informera oss och använda sunt förnuft och vårt upplysta samvete. Politiker har ansvar för att se till att våra barn får en god grund i skolan till kritiskt tänkande.

Vad hjälper det om några intellektuella sitter på ett café i Paris eller Stockholm och diskuterar ideologier samtidigt som världen utanför håller på att gå under och slitas i stycken på grund av oförmåga till fredlig interaktion? Hur förhåller man sig till en värld med helt andra förutsättningar än de i början av 1900-talet? Jag tror att ett intellektuellt uppvaknande faktiskt går hand i hand med ett andligt uppvaknande.  Joel Halldorf är en intellektuell profil som mer och mer når ut från den trängre kristna kretsen till den större intellektuella arenan. I en artikel i Expressen skriver han:

”Själv utforskar jag gärna det rum där jag anar en vibrerande helighetslängtan. Jag tror att den finns där, även om den ofta avfärdas som en dårarnas längtan. Orsaken till att detta rum är så dolt är att vi förlorat förmågan att tala om denna dimension av våra liv. Vi har ord för alla politiska nyanser, men håller på att bli existentiella analfabeter.”

Salomon menade att det intellektuella samtalet började hotas redan i och med framväxandet av de politiska ideologierna under senare delen 1800-talet. Med dem kom dogmatismen, vägran att se problem hos den egna politiska övertygelsen. Nog känner vi igen detta i dagens situation. Om det existentiella rum som Halldorf talar om nu finns där, så gäller det att också hitta fönster mot världen så att det intellektuella samtalet verkligen kan bli relevant.

Kyrkorna har ett stort ansvar. Andra Vatikankonciliet ville öppna fönstren på vid gavel mot världen. Tyvärr har den processen i mångt och mycket gått i stå. Vi har rörelser som vill se en reservationslös anpassning till tidsandan och andra rörelser som vill se en återgång till en av tidsandan oförstörd tradition som den tedde sig före konciliet. Båda dessa är återvändsgränder. Vi behöver återuppväcka intellektualismen och det fria samtalet som alternativ till polariserad teologisk positionering. John Henry Newman var en förebild liksom många andra av de teologer som förberedde marken för Andra Vatikankonciliet.

Kardinal Ravasi ledde nyligen från Vatikanen ett projekt som hette Hedningarnas förgård med syfte att träda i dialog med världens intellektuella och vetenskapsmän. 2014 hade man en session här i Stockholm på Kungliga Vetenskapsakademin och Fryshuset.

Den förre påven, Benedictus XVI hade också trots sitt rykte om sig att vara konservativ och tillbakadragen en intellektuell skärpa och förmåga att kommunicera med den moderna världen när det väl kom till kritan. T.ex. i samband med sin resa till Storbritannien 2010 gjorde han ett starkt intryck på britterna, och uppfattningen om honom bland journalister och allmänhet ändrades totalt.

Vår nuvarande påve Franciskus tillhör också de intellektuellas skara och har en klar intention att öppna kyrkans fönstren och han har en förmåga att kommunicera som vinner gehör. På fredag skall han tala i FN.

Publicerat i Church, Samhälle | Märkt , | Lämna en kommentar

Anita Lindblom har gått ur tiden

Jag ser att Anita Lindblom gått ur tiden. Hon var en av de artister jag minns väl från min barndom. Förutom ”Sånt är livet” tillsammans med Sven-Olof Walldoffs orkester minns jag hennes inspelning av Edith Piafs världshit ”Milord” och ”Det har Stjärnorna sagt”. Senare samarbetade hon med Marcus Österdahls orkester i schlagers som ”Balladen om den blå baskern” (låg på Svensktoppen länge, 1966), ”Kring de små husen i gränderna vid hamnen” och ”Ja det var då…”

Hon har också spelat in gospel (Anita Sjunger Gospel På Svenska, 1982, finns på Spotify) och kristen julmusik i albumet ”Jul med tradition”.

Jag spelade in en liten julvideo med tidigare Dagens Eko-medarbetaren och tillika min kusin Egon Malmgren i december 2014, en remix med ekonyheter om våld och katastrofer i världen med Anita Lindblom sjungande Stilla Natt i bakgrunden.
Sett i perspektiv är de nyheter som lästes upp då en västanfläkt av allt vi fått uppleva under senare år. Varsågoda, här är videon:

Publicerat i Samhälle | Märkt , | Lämna en kommentar

Mitt anförande på Sveriges Kristna Råds årsmöte: Ge upp samfundspatriotismen och låt enheten bli en hjärtesak

10 september 2020 var jag tillsammans med tre andra personer inbjuden till SKR´s årsmöte för att dela några av våra erfarenheter och reflektioner om ekumenik. Här återger jag texten till mitt bidrag:

———————-

Det finns många kyrkosamfund. Även om ekumenik anbefalls i högtidliga dokument kan man få intrycket att alla är sig själva nog. Vi har vant oss att acceptera det som en normal tingens ordning. Men kristna är en enda gemenskap med en enda tro och alla har vi fått en och samma Ande. Hur mycket vi än stretar emot lämnar oss Jesus inget val. Han vill sin kyrkas enhet.

Redan från början fanns stridigheter, Paulus klagade på att församlingen i Korint delade upp sig i olika läger. Politik och maktmissbruk tvingade fram schismen mellan öst och väst och sedan uppdelningen mellan katoliker och protestanter och avknoppningar i olika frikyrkor. Ofta har funnits en god ansats till förnyelse då avknoppningar sker, splittring beror inte bara på de som gör uppror, utan också på rigiditet hos de gamla samfunden.

Skiljelinjer finns inte bara mellan samfund, de skär också rakt genom dem. Idag rör det sig t.ex. om antropologiska frågor kring sexualetik, manligt och kvinnligt, frågor som det råder förvirring kring också i det sekulära samhälle som kyrkan är en del av och som hon både påverkas av och påverkar. Hennes uppgift är inte att anpassa sig till tidsandan, utan många gånger att vara ett korrektiv. Kontroverser har alltid funnits i kyrkan och kan ta generationer att bilägga. Vi behöver både lyssna till traditionen och ta till oss ny kunskap. För detta har vi alla ett ansvar och vi behöver inte vara rädda för att det finns olika åsikter. Kristen enhet är inte detsamma som åsiktslikriktning.

Däremot förutsätter enheten att vi håller oss nära Jesus och tar emot den Helige Ande. Dessa två hör ihop. Petrus säger till folket i Jerusalem: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn… Då får ni den Heliga Anden som gåva.” (Apg 2:38) Paulus konstaterar att sambandet gäller i andra riktningen också: ”Ingen kan säga Jesus är Herre om han inte är fylld av den Heliga Anden” skriver han till församlingen i Korint. (1 Kor 12:3)

Med upprinnelse i helgelserörelser under 1800-talet uppstod den pingstkarismatiska förnyelseströmmen. Den skulle aldrig gett upphov till nya samfund om det inte vore för motstånd att ta emot rörelsen i de samfund den uppstod i. Men denna ström av pingstkarismatisk förnyelse som är ett av de mest påtagliga fenomenen i kristenheten under 1900-talet har sökt sig tillbaka in i de gamla samfunden inklusive Katolska kyrkan och i vår tid också givit upphov till nya fria församlingssbildningar.

Det fulla livet i den Helige Ande är ingen särskild spiritualitet utan tillhör den universella kristna kyrkans gemensamma arv. Andedöpta personer finner varandra lätt över samfundsgränserna, vilket gör förnyelsen till en starkt drivande kraft för praktisk ekumenik.

 

Vid en internationell ekumenisk karismatisk konferens i Kansas City 1977 med över 50.000 deltagare frambars en mycket stark profetia där kärnbudskapet var ”Sörj och gråt, ty min Sons kropp är sönderbruten…

[Läs mera: Lillemor Hallins tal vid den karismatiska konferensen i Katarina kyrka 1981 där hon ger eko åt Kansas City-profetian.  Mitt folk vänd om från era onda vägar!]

Det är ingen slump att påve Franciskus nyligen givit CHARIS, samordningsorganisationen för karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan, i uppdrag att tjäna alla kristnas enhet.

På det lokala planet finns och har funnits initiativ som varit uppmuntrande åskådningsexempel på vad den helige Ande kan åstadkomma då man samarbetar. Jag tänker på den andliga förnyelsen i Danderyd och Täby under 1970 till 1990-talet som innebar en blomstrande ekumenik med bönegrupper, pastoralt arbete och bön för helande, gemensamma präst- och pastorsträffar, socialt och karitativt arbete med second-handbutik och mycket mera. Idag är mycket av detta glömt men det finns beskrivet i Lillemor Hallins bok GUD KALLAR VANLIGA MÄNNISKOR TILL ATT BYGGA UPP HANS RIKE som kom ut förra året.

 

Det sociala arbetet i S:ta Clara kyrka i centrala Stockholm är ett annat exempel. Där finns volontärer från många olika samfund och man har tagit ansvar för att stå som värd för regelbundna ekumeniska pastors- och ledarträffar.

Jag var på ett sådant möte igår då det presenterades ett evangelisationsprojekt i Stockholm i maj 2021 som hittills 25 församlingar beslutat sig att stödja. Det är en tältkampanj på 6 dagar med Sebastian Stakset med temat Det finns Hopp Stockholm. Syftet är att nå ut speciellt till dem som allra mest behöver det. Ett konkret bidrag att ge ungdomar ett alternativ till att hamna i drogmissbruk och kriminalitet. Sebastian känner ni till, Kartellmedlemmen som levde som kriminell och drogmissbrukare på samhällets botten vars liv blev totalt förvandlat. Kanske är det lättare att ta till sig Jesus om man befunnit sig just där. ”När motståndet rämnar är hjärtat vidöppet för att ta emot Jesus Kristus” säger han boken BARA LJUSET KAN BESEGRA MÖRKRET som skall distribueras till 125000 hushåll i södra Stockholm i samband med kampanjen. Sebastian har visat sig ha en alldeles särskild nådegåva att nå ut till dem som befinner sig i samma situation som han var. Nådegåvor tillhör hela Kristi
kropp som har ansvar för att förvalta dem. Att en sådan här kampanj inte sker genom en enda församling som vill exploatera den, utan som en samverkan med församlingarna på orten är ett tecken på den nya ekumenik som visar vägen framåt.

[Heart of Evangelism – organisationen till stöd för Sebastian Staksets evangeliserande gärning]

[Det finns hopp Stockholms hemsida]

 

Om nu ekumeniken med vissa undantag går trögt i praktiken, så har desto mer hänt i teorin. Det finns knappast något samfund idag som säger att kristen enhet inte är viktig eller förnekar sin samhörighet med resten av kristenheten.

Före Andra Vatikankonciliet var Katolska kyrkan som en fästning som skulle skydda de troende mot liberala och modernistiska inflytanden till vilket också räknades protestantismen. Nu har Katolska kyrkan helt bytt riktning och ekumenik är ett måste som anbefalls alla katoliker. Det uttrycks tydligt i konciliedokumenten.

Påven Johannes Paulus II gav ut ekumenikencyklikan Ut Unum Sint där han inbjöd ledare och teologer från andra kyrkor att arbeta tillsammans med honom för att se hur biskopen av Roms primat och tjänst kan utövas på ett sätt som tjänar enheten istället för att hindra den. (Ut Unum Sint p96).

[Läs mera i mitt tidigare blogginlägg Enhet med eller under påven?]

Den förre påven Benedictus XVI sade i en intervjubok:

”Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där… ”

[ref: Peter Seewald: ”Joseph Ratzinger Benedikt XVI, Gud och världen” (Veritas förlag). Svar på Seewalds direkta fråga när man kommer in på de kristnas återförening ”Vem ska egentligen ansluta sig till vem?” (intervjun gjordes år 2000)]

Också ekumeniska dokument är vältaliga och radikala. Jag tänker på det gemensamt katolska-lutherska dokumentet ”Från konflikt till gemenskap” som sammanställdes inför 500-åsminnet av reformation. Det visar att man teologiskt kommit långt i en samsyn på Kristi enda kyrkas katolicitet. Man säger att Dopet förenar oss, Kyrkan är en enda, splittringen är en synd och att man vill göra bot och gå framåt på en gemensam väg. De fem imperativen som avslutar dokumentet är en kodex som vi alla borde följa i våra relationer till kristna bröder och systrar:

  • Enhetsperspektivet skall prioriteras.
  • Vara öppen för de andres vittnesbörd och beredskap att själv förändras i mötet.
  • Förpliktelse att söka synlig enhet och ta konkreta steg.
  • Gemensamt fokus på Jesus Kristus och kraften i evangeliet med sikte på dess förmedling till vår tid.
  • Gemensamt vittnesbörd genom förkunnelse och tjänande i världen.

De två sista punkterna knyter ihop ekumenik och evangelisation, två begrepp som är starkt sammanbundna. Evangelisation blir inte trovärdig utan inbördes enhet.

Pingströrelsen har från start haft evangelisationen i fokus. Från katolskt håll har fokuseringen på evangelisation ständigt förstärkts sedan Andra Vatikankonciliet. Påven Paulus VI skrev den apostoliska maningen Evangelii nuntiandi (Om evangeliets förkunnelse i dagens värld). Där framhävs att alla döpta har ansvar för evangelisationen och att evangelisation innebär både att tjäna medmänniskan genom kärlekens gärningar och att i ord ge skäl för sin tro genom en klar förkunnelse av Jesus Kristus.
Påven Johannes Paulus II myntade begreppet Ny evangelisation för att betona att nu handlar det inte som tidigare om missionsländerna utan en återevangelisation av västerlandet, att kyrkan måste börja med att förkunna evangeliet för sig själv och lyssna med ett fräscht och öppet sinne. Det handlar om en evangelisation som är ny till sina metoder, ny till sin inriktning och ny i sin intensitet.

Påve Franciskus programskrift Evangelii Gaudium från 2013 är en uppföljare till Evangelii Nuntiandi. Där upprepar han och skärper utmaningen till alla kristna och vill nydana hela kyrkan till att främja evangelisationen: ”Jag har en dröm om en ‘missionsoption”, skriver han, ”det vill säga en impuls som kan ge allt en ny form, så att Kyrkans vanor, hennes sätt att handla och tänka, tidsplaner och tabeller, språk och strukturer anpassas bättre till att kanalisera evangelisationen i dagens värld och inte bara syfta till ett vidmakthållande av det befintliga”.

[Evangelii Gaudium på svenska]

Ekumenik och evangelisation måste utgå från samma grundprinciper. Dialog, inte monolog. Människokärleken är omedelbar och kan förstås av alla och öppnar alltid dörrar. Vi kristna måste vara dialogens människor. Tron i sig själv är en akt av frihet. Grundmönstret är inte bud och lydnad, som i en yttre rättsordning, utan ett personligt vittnesbörd som leder till hjärtats omvändelse och en auktoritet som vinns genom förtroende, inte genom tvång.

Om vi kristna inte tar kallelsen till evangelisation och inre enhet på allvar, så stänger vi in oss i kyrkostrukturer som blir alltmer självbespeglande, våra kyrkliga institutioner fastnar i en teologisk narcissism och blir alltmer irrelevanta. Det framkallas en samfundspatriotism där medkristna förvandlas till motståndare.

Istället borde vi se den helige Andes verk i andra kristna traditioner som en möjlighet att bli varse våra egna misslyckanden, luckor och fördomar. De historiska kyrkorna måste uppoffra all översittaranda och sluta klassificera nya frikyrkor som ”sekter”, utan se dem som fullvärdiga ekumeniska partners. De nya frikyrkorna å sin sida måste släppa alla krav på överlägsenhet och sluta betrakta de gamla samfunden som döda. De måste ge upp sin förenklade syn på kyrkohistorien enligt vilken inget av värde hände mellan de första århundradena och reformationen och manifestera en öppenhet att lära av tidsåldrarnas vishet.

En viktig faktor är världsläget. Det börjar bli sent på jorden, vi har inte obegränsat med tid. Vi kan åka till månen, har förvärvat den mest fantastiska kunskap och teknik, men vi kan inte skapa fred och rättvisa, och vi kan inte ta hand om vår planet.
Maktfullkomliga ledare backar inte upp den demokratiska världsordningen och gör världen osäker. Globala institutioner som FN står maktlösa. Världsläget ropar på kyrkornas etiska och andliga engagemang. Kanske också vi kristna behöver lära oss att inte enbart lita till vår egen duktighet, intelligens och bildning utan erkänna att vi behöver assistans utifrån. Få oss att kliva ner från våra egentillverkade plattformar och be om att bli förlösta i den helige Ande.

Sammanfattningsvis:

  • Det finns en stark maning till Guds folk idag att vända om, sörja över splittringen och låta enheten bli en hjärtesak.
  • Teoretiskt vet alla detta, men insikten har inte sjunkit ner från hjärnan till hjärtat.
  • Om vi är öppna för att tyda tidens tecken och handla i enlighet det samverkar vi med Guds nåd och då kan stora ting hända.

/Bengt Malmgren, 10 september 2020.

Publicerat i Church | Märkt , , | 1 kommentar

Biskop Barron: Andra Vatikankonciliet är avslutat och giltigt. Nu gäller det att tillsammans med påve Franciskus genomföra dess principer: Alla kristnas ansvar att ge vidare evangeliet till hela världen.

Biskop Robert E Barron är hjälpbiskop i Los Angeles ärkestift. Han är grundare av den evangeliserande organisationen Word on Fire som använder moderna media för att informera om och sprida katolsk tro. Han ligger bakom den i USA prisvinnande TV-serien Catholicism. Tidigare har han verkat som präst i Chicago under kardinal George.

I denna mycket sevärda video talar han om attackerna idag mot Andra Vatikankonciliet och mot påve Franciskus. Andra Vatikankonciliet är avslutat och stadfäst, dess olika konstitutioner antogs av konciliefäderna med mycket stor majoritet. Det handlar idag inte om att fortsätta koncilieprocessen som om det vore öppet för ständig diskussion, utan det handlar om att göra det som konciliet pekade på, mämligen att förkunna Kristus som världens ljus för världen.

Det är något fel när det uppstår en splittring i kyrkan så att dess högsta auktoritativa organ ifrågasätts, ett ekumeniskt koncilium och en sittande påve.
Biskop Barron kritiserar attackerna mot konciliet och mot påve Franciskus som är särskilt uttalade i USA, bland unga i Sociala media känner vi igen tongångarna även i Europa och Sverige.

Lyssna till denna verkligt intressanta och pastoralt viktiga utläggning av en sann kyrkans herde. Han tolkar påve Franciskus pontifikat i ljuset av att lämna koncilieprocessen bakom sig och nu gå vidare för att genomföra konciliets principer: En ny evangelisation som inbegriper varje döpt person. Talet har en ekumenisk bredd, och jag rekommenderar alla teologiskt intresserade kristna att lyssna:

Biskop Barron nämner särskilt två yttringar av påve Franciskus som tydliggör sammanhanget mellan hans pontifikat och Andra Vatikankonciliet:
1. Talet han höll vid konklaven, då ärkebiskop Bergoglio, innan han blev vald till påve. Detta korta men mycket kärnfulla tal har översatts till svenska och presenteras på Predikoverkstans hemsida.

En kärnmening som uttrycker påvens kritik av en kyrka som inte förmår att gå ut ur sig själv:

”När Kyrkan inte går utanför sig själv för att evangelisera blir den själv-bespeglande och blir sjuk (man tänker på kvinnan i en av evangelierna som gick dubbelvikt). Med tiden så kommer de kyrkliga institutioner som är självbespeglande att fastna i en slags ond teologisk narcissism.”

2. Den apostoliska maningen Evangelii Gaudium.

Påvens apostoliska maning om   ny evangelisation som kom ut 2013 (på svenska här), en uppföljare till Paul VI´s Evangelii Nuntiandi, det stora evangelisationsdokumenten av den påve som slutförde Andra Vatikankonciliet.

Jag skrev om Evangelii Gaudium 2013: Det  är ett mycket starkt dokument som borde läsas med eftertanke och begrundan av varje biskop, varje präst och ordensperson och varje katolik, ja varje kristen oberoende av samfundstillhörighet som bejakar det som Kyrkan betonat alltsedan Andra Vatikankonciliet: Att vi alla döpta har ett ansvar att vara representanter för Guds rike och vittna om evangeliet i världen.

Citat från inledningen:

1. …”Med Kristus föds glädjen ständigt på nytt. I denna uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att med sin inre glädje börja på ett nytt kapitel i evangelisationen. Samtidigt vill jag visa på nya vägar för Kyrkans resa under de år som ligger framför oss.

2. Den stora faran i vår tids konsumtionsinriktade värld ligger i den plågsamma ödeläggelse ett självbelåtet och girigt hjärta föder fram i sin ständiga jakt på ytliga förströelser med så okänsligt samvete. Så fort det inre livet fångas i egenintresset och bekymren finns inte plats för andra och för fattiga. Guds röst hörs inte längre och känslan av hans kärlek saknar glädjen. Viljan att göra gott blir bara tunnare och tunnare. Också för troende finns en stor fara. Många faller offer och blir till slut
förbittrade, argsinta och håglösa. Så kan man inte leva värdigt och uppfylla livets mål. Det är inte Guds vilja för oss och inte det liv i Anden som har sin källa i den uppståndne Kristi hjärta.

3. Jag inbjuder i denna stund alla kristna, var de än bor och lever, till ett förnyat personligt möte med Jesus Kristus, eller åtminstone till att öppna sig för honom som vill detta möte med dem….”

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , , | 2 kommentarer

Vatikanen om corona-pandemin, den globala ekonomiska nedgången och den pågående ekologiska krisen: Krävs eldupphör, solidaritet och globalt samarbete för att möta framtiden

I en tid då världen befinner sig i ett läge med akut corona-pandemi, nedåtgående konjunktur, en pågående klimatkris, många krigs- och konfliktzoner samt 80 miljoner människor på flykt, så tycks världens ledare allt mindre intresserade av att uppnå politisk vänskap och internationella överenskommelser som en del av det allmänna bästa som världens nationer och folk skulle behöva.

Istället ser vi ökad splittring inom och mellan nationer och ledare som bara ser till kortsiktigt egenintresse. Vi skulle behöva ett globalt ledarskap som kan återuppbygga band av enhet och som undviker att utse syndabockar,  att ömsesidigt skylla på varandra, chauvinistisk nationalism, isolationism och alla former av själviskhet.

Vatikanen, genom sin COVID-19-kommission adresserade dessa frågor vid en presskonferens 7 juli där den akuta hälsokris som corona-viruset utlöst sattes in i sitt sammanhang med ekonomisk nedgång, tilltagande fattigdom och arbetslöshet och samtidigt mot bakgrund av en pågående ekologisk kris.

COVID-19 kommissionen leds av kardinal Peter Turkson som också är prefekt för Dikasteriet för främjande av integrerad human utveckling (Integral Human Development)

Kardinal Turkson sade att världen står inför en tsunami av hotande humanitära kriser orsakade av den akuta corona-pandemin, konflikter och minskad säkerhet runt hela vår jord.

”As we all know, we are facing one of the worst humanitarian crises since World War II. As the world takes emergency measures to address a global pandemic and a global economic recession, both underpinned by a global climate emergency, we must also consider the implications for peace of these interconnected crises.” 

Han återupprepade påvens ord om behovet av ett eldupphör för alla konflikter under pandemin så att hjälp kan nå säkert fram till de behövande och nämnde Yemen och Venezuela.

FN´s säkerhetsråd hade 1 juli antagit en resolution som kräver allmänt och omedelbart upphörande av alla stridigheter och att alla parter bör enas om en fortlöpande humanitär period.  Påven uttalade sitt stöd för det under söndagens Angelus: “The call for a global and immediate ceasefire is commendable, which would allow the peace and security essential to provide the humanitarian assistance so urgently needed”.

Turkson sade att det finns ett omedelbart behov av nedrustning så att pengarna istället kan användas för att finansiera hälsovårdssystemen.

Den globala akuta hälsosituationen, ekonomisk nedgång och den pågående klimatkrisen innebär minskad tillgång till vatten och mat, ökad social oro, våld, kollaps av lag och ordning och olyckligtvis en normalisering av brist på säkerhet, misstro och framtidsoro menade Turkson och fortsatte:

“The confluence of all of these crises has engendered a veritable tsunami of humanitarian crises, which has spread and spared no human life [or] institution from its disruptive consequences especially its impact on harmony and peace.”

Turkson anknöt till påve Johannes XXIII´s fredsencyklika Pacem in terris från 1963 och menade att vi måste återdefiniera innebörden av fred som innefattande erkännande, respekt, säkerställande och främjande av den mänskliga personens rättigheter. Fredsskapande faktorer är också tillgång på mat, solidaritet och ett inkluderande allmänt hälsovårdssystem. Det behövs lokala fred- och rättvisekommissioner och krav på försoning och global solidaritet, sade han.

Komissionen talar också om att engagera på fältet arbetande institutioner och grupper som Caritas Internationalis och Sant’ Egidio i arbetet att hitta fredliga lösningar på konflikterna. 

Syster Alessandra Smerilli, professor i ekonomi är också medlem i COVID-19 kommissionen och en av de föredragande vid presskonferensen. Hon uppmärksammade påve Franciskus vädjan om att förbereda framtiden, inte bara förbereda sig för framtiden.

Den globala ekonomiska nedgången leder till att miljarder jobb försvinner, och pandemin känner inga gränser, därför behöver vi lösningar som också är gränslösa.

Det talas ofta om att verka för ett återhämtande av ekonomin, men nu bör man hellre tala om ett återskapande, eftersom det handlar om att göra något nytt.

[Alla anföranden vid presskonferensen här i utskrift, engelsk text]

Citat från presskonferensen:

Kardinal Turkson:

Until now, the interconnected crises (health, socio-economics and ecology) are widening the gap not only between the rich and the poor, but also between zones of peace, prosperity and environmental justice and zones of conflict, deprivation and ecological devastation. There can be no healing without peace. Reducing conflicts is the only chance for reducing injustices and inequalities. Armed violence and conflict and poverty are indeed linked in a cycle that prevents peace, furthers human rights abuses and hampers development.

—-

The current interconnected crises I mentioned (health, socio-economics and ecological) demonstrate the urgent need for a globalisation of solidarity to reflect our global interdependence. In the last two decades, international stability and security have deteriorated.[iii] It seems that political friendship and international concord increasingly cease to be the supreme good that nations desire and are ready to commit to.

Regrettably, instead of being united for the common good against a common threat that knows no borders, many leaders are deepening international and internal divisions. In this sense, the pandemic, through health fatalities and complications, economic recession and conflicts represents the perfect storm! We need global leadership that can re-build bonds of unity while rejecting scapegoating, mutual recrimination, chauvinistic nationalism, isolationism, and other forms of selfishness. As Pope Francis said last November in Nagasaki, we must “break down the climate of distrust” and prevent the “erosion of multilateralism”[iv]. In the interest of building a sustainable peace, we must foster a ‘culture of encounter’ where men and women discover one another as members of one human family, share the same belief. Solidarity. Trust. Encounter. Common good. Nonviolence. We believe these are the foundations of actual human security.

—-

The COVID-19 pandemic, the economic recession, and the climate change make ever clearer the need to give priority to positive peace over narrow notions of national security. Pope John XXIII already signalled the need for this transformation by re-defining peace in terms of the recognition, respect, safeguarding, and promotion of the rights of the human person (Pacem in terris, 139).  Now, more than ever, is the time for nations of the world to shift from national security by military means to human security as the primary concern of policy and international relations. Now is the time for the international community and the Church to develop bold and imaginative plans for collective action commensurate with the magnitude of this crisis. Now is the time to build a world that better reflects a truly integral approach to peace, human development, and ecology.

Sr Alessandra Smerilli:

The pandemic, which is a common enemy, has brought out at an experiential level the importance of the common good. As Pope Francis reminds us, no one can do it alone. We can face a common and global enemy only if we understand that we are all linked to each other: a humanity with a common destiny. We can only succeed with everyone’s commitment.

The pandemic has revealed the true extent of our interconnectedness. We know that health is a global commons, and prevention and care services must be global as well. In particular, global health must be considered a common good in the sense that everyone has an equal right to it, but also an equal responsibility to promote it.

—-

Pope Francis has asked us for creative solutions. So, we have been asking ourselves: if instead of doing the arms race, we ‘race’ towards food, health and work security? What are citizens asking for right now? Do they need a strong military state, or a state that invests in common goods? How would every citizen want their money to be spent today? Does it make sense to continue to make massive investments in weapons if human lives cannot be saved because there is no adequate healthcare system? If I have a sick person in the family, for example, who needs medical treatment, won’t I direct all my resources to treating my family member? Military spending in the world in 2019 reached its peak.

—-

The pandemic knows no borders.

We know that the issue is more complicated than it seems: the arms race is a dilemma that sees states, out of fear of other states, or wanting to excel, to continue to increase their military power. This generates a vicious circle that never ends, pushing in turn towards a constant increase in military spending, a positional competition that causes irrational expenses. This type of race stops only with a collective will of self-limitation. We need courageous leaders who can demonstrate that they believe in the common good, who are committed to guaranteeing what is most needed today. We need a collective pact to direct resources for health security and wellbeing.

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , | Lämna en kommentar

Polariseringen på sociala media västs akilleshäl. Katolska kyrkan inget undantag men borde vara det

Polariseringen på sociala media med drev och en oförsonlig uppdelning i vi, de goda och de andra, de som har onda avsikter och inte förstår känner vi så väl igen i västvärlden. Det karakteriserar mer och mer också politiken. ”Färre möts i samförstånd. Ilskan har blivit politikens drivkraft. Polariseringen marginaliserar mittenskriver Henrik Sundbom i SvD

Detta gäller tyvärr inte bara  den sekulariserade delen av världen, utan  i hög grad även Katolska kyrkan. Polariseringen mellan traditionella, påve-kritiska och ofta Trump-vänliga grupper och progressiva som är positiva till den utveckling kyrkan genomgår under påve Franciskus pontifikat  har blivit mycket stark, särskilt i USA.

Men även i Sverige märks detta tydligt i ofta ganska hätska skärmytslingar på sociala media där oförsonligheten och de personliga påhoppen blir allt grövre vilket gör att de olika grupperna hellre än att mötas isoleras i olika internet-bubblor där de kan trivas med likasinnade och odla sina fördomar om motståndarna.

Det borde inte vara så. Vi katoliker borde föregå med gott exempel och visa vägen för ett respektfullt samtal. Jag tycker i grunden det är bra med sociala media och deltar ofta i Facebook-grupper och tror det är nyttigt att  vi katoliker talar med varandra. Låt mig nämna tre olika Fb-grupper för att exemlifiera vad jag menar:

Katoliker i Sverige är en grupp jag ofta besöker och ibland gör inlägg i. Den har c:a 3000 medlemmar, offentlig för alla att läsa, bara medlemmar kan göra inlägg. Den skapades av en privatperson 2009 som en mötesplats för katoliker i Sverige och svenska katoliker i utlandet, men också som en möjlighet för intresserade att möta kyrkan och lära mer om henne genom dess medlemmar. Det betonas (på förekommen anledning) att den inte är tänkt som  en diskussionssida för olika fraktioner att drabba samman på, utan en sida för trivsamma samtal, andligt utbyte och tips om katolska aktiviteter. Inte desto mindre blev det mer och mer av diskussion och mer och mer av fraktionsstrider. Det styrdes upp genom moderatorer, man tillät bara inlägg från medlemmar, men trots det har tonen ibland varit ganska hård. Särskilt hård har diskussionen blivit när människor från grupper som förespråkar fri diskussion om olika kontroversiella frågor såsom t.ex. manligt/kvinnligt, HBTQ, den pågående tyska synoden publicerar information om sådant. Det leder genast till skarp kritik och ofta personangrepp. 

Katolskt samtalsforum har c:a 1000 medlemmar och bildades 2013 efter en diskussion på Katoliker i Sverige just för att kunna vara mer av ett diskussionsforum. Den är sluten och modereras av tre personer. Medlemmar kan bjuda in nya medlemmar. Jag är inte själv medlem i gruppen, men vad som entydigt sägs från många som har haft kontakt med den är att det är en ganska militant traditionalistisk linje som drivs i gruppen med stark kritik mot progressiva katoliker som anses heretiska och inte riktiga katoliker. Gruppen tycks besjälad av samma anda som Church militant i USA.

Vi är kyrka – Sverige är en nyare öppen grupp, idag c:a 150 medlemmar. Den är startad av katoliker som tillhör de mer reformvänliga som i likhet med katoliker i andra länder ser positivt på parrhesia, det öppna samtalet som gäller i dagens kyrka och där man är öppen för diskussion även av de mer kontroversiella frågorna i kyrkan idag kring antropologi manligt/kvinnligt etc.

Man säger sig utifrån Andra Vatikankonciliets dokument mötas i dialog kring bibelstudier, seminarier, bön, praktiskt och socialt arbete och föra en mångsidig, engagerad och respektfull dialog kring frågor, såsom

* samarbete och gemenskap i kyrkan
* relationen mellan lekfolk och kyrkans vigda ämbetsbärare
* jämlikhet mellan män och kvinnor
* kvinnors kallelser till kyrkans vigda ämbeten
* homosexuellas situation i kyrkan
* situationen för skilda och omgifta

Presentationen avslutas: ”I en levande och trovärdig kyrka får alla viktiga frågor plats
Kärleken till Kristus och evangeliet är rörelsens centrum och alla som söker detta centrum är välkomna”

Jag har inte varit med i denna grupp tidigare, men har nu gått med och tänkte hänga där lite under sommaren när Katoliker i Sverige har stängt.

Några avslutande tankar: Det är inte fel med engagerade och heta debatter í kyrkan, det gäller både inomkatolskt och i det större ekumeniska sammanhanget. Det är tecken på en levande kyrka och att tron är en existentiellt viktig dimension i livet. Därför skall vi inte överdramatisera att det blir bråk ibland. Men vi måste hantera det på ett bra sätt.

Det är det tråkigt när det uppstår en polarisering som går så långt att en och annan präst och många fler lekmän på forumet Katoliker i Sverige beskyller katoliker i den mer reformvänliga gruppen för heresi och att endast vara styrda av sin egen personliga (ideologiska, politiska) agenda ovilliga att i ödmjukhet underkasta sig någon som helst kyrklig auktoritet.  Vi går mot samma polarisering i Sverige som i USA där Katoliker i Sverige definierar sig som ”de riktiga katolikerna” i motsats till de heretiska reformisterna.

Jag menar att det är nödvändigt med parrhesia, och vi katoliker måste kunna tala med varandra inte bara om varandra. Den andan anbefaller påve Franciskus och majoriteten av världens biskopar. Ett sådant öppet samtal innebär på intet sätt att man är olojal med kyrkans läroämbete som en del tycks befara. För mer tankar om detta, läs mitt tidigare inlägg: [Missförståndet om påvens ”ofelbarhet” och Katolska kyrkans klerikalisering har historiska rötter som sträcker sig till medeltiden.]

Samtalsklimatet är viktigt i Katolska kyrkan, ytterst handlar det om evangelisationen och vilket intryck vi gör på människor som söker sig till kyrkan. Därför är det bra som jag hörde talas om att frågan skulle tas upp med stiftets prästråd. Jag hoppas då att man tar ett vidare grepp och att det inte reduceras till disciplinärendn och att ta fram syndabockar.

Om vi inte kan hålla sams inbördes, hur skall vi då kunna agera i det ekumeniska samtalet, och i den yttre evangelisationen och presentera den kristna tron på ett trovärdigt sätt? Vi katoliker, lekmän såväl som vigda ämbetsbärare behöver samarbeta med vår biskop kring detta. Jag tror det kommer att gå bra.

bengtberså

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt | 9 kommentarer

Missförståndet om påvens ”ofelbarhet” och Katolska kyrkans klerikalisering har historiska rötter som sträcker sig till medeltiden.

Som ung reste Erasmus av Rotterdam, samtida med Martin Luther, till Italien för att studera. Där fick han se missförhållanden som försatte honom i chock. Han kom till Bolonga just som staden stod under belägring av självaste påven Julius II. Erasmus bevittnade påvens inridande i staden i full stridsmundering, och Bolongas invånare tvingades hylla honom. Påvarna uppfattade sig vid denna tid som territorialfurstar och Kyrkostaten bestod av ett  stort landområde på Italienska halvön. På väg till Bologna hade Erasmus också sett påvens män avkräva fattiga bönder deras sista slantar. Italien var inte det humanistiska paradis han drömt om. Efter Italien-resan skrev han den satiriska skriften Till dårskapens lov där han bl.a. häcklar vidskepelse och dekadent religion, obildade munkar och flärdfulla biskopar.

1513 dog Julius II i en febersjukdom, och hans eftermäle började på tidens vis formuleras i hyllande ordalag. Men diskret viskades om helt andra saker, som hans förtjusning i rusdrycker och hans älsklingsdotters stora inflytande. Snart dök en anonym satir upp, man förmodade att Erasmus var författaren där den döde Julius II upptäckte att hans nyckel inte passade till Himmelrikets port utan bara till hans kassakista, och då lät han sin vana trogen belägra paradiset. [Ref: Nina Burton, Gutenberggalaxens nova, Bonniers 2016]

Under högmedeltiden stod striden mellan påven och kejsaren/kungamakten. Man kan förstå att de maktstrider som utkämpades som rena krig var korrumperande för påvemakten. Samtidigt var det en kamp om kyrkans frihet gentemot den världsliga furstemakten. Resultatet blev en betoning av biskoparna och det högre prästerskapets makt och befogenhet att styra kyrkan utan inblandning av lekmän, det vill säga furstar och adelsmän. Här grundläggs klerikalismen och föreställningen vi har än idag om påven som en monark i toppen av en hierarki.

Kampen fortsatte under den västliga schismen 1378-1415 då den latinska kyrkan var delad under två, tidvis tre påvar. Först vid konciliet i Konstanz 1417 löstes tvisten och en ny påve kunde väljas. Därefter följde en period där man betonade vikten av allmänna kyrkomöten, koncilier, som överordnade påvens makt genom vilka man försökte reformera kyrkan. Det gick inte så bra på grund av motstånd från påvarna och kurian. Frustrationen över detta var en bidragande orsak till reformationens framgång.

Konciliarismen gick heller inte att skilja från nationalstaternas inflytande och kampen mellan påven och mera nationellt inriktade biskopar som fortsatte ända fram till franska revolutionen.

Under 1800-talet uppstod ultramontanismen som verkade för ett stärkande av påvens ställning gentemot liberala och modernistiska rörelser. Tillkomsten av dogmen om påvens primat och ofelbarhet vid Första Vatikankonciliet år 1870 måste förstås mot hela denna bakgrund. Dogmen var inte inriktad mot vare sig protestanter eller  östkyrkan, utan hade en helt inomkatolsk bakgrund.

I och med Fransk-tyska kriget 1870-71 förlorade påven all politisk makt och Kyrkostaten blev av med huvuddelen av sina landområden i och med Italiens enande. Istället ville man nu befästa kyrkans makt över själarna. Tiden mellan Första och Andra Vatikankonciliet var kyrkan som en fästning som skulle skydda tron och de troende mot liberala och modernistiska inflytanden. Katolska fackföreningar, politiska partier och andra lekmannaorganisationer byggdes upp. På det vardagliga planet var de troendes liv reglerat av en mängd bud och föreskrifter. Bismarcks kulturkamp i Tyskland var ett tidigt försök att begränsa den katolska miljöns inflytande.

Ofelbarhetsdogmen har missförståtts ända sedan den proklamerades 1870. Bismarck, kanslern i Tyska kejsarriket skickade ut en depechskrivelse där han hävdade att de lokala biskoparna nu måste behandlas som representanter för en främmande makt. Påven Pius IX som själv varit drivande vid tillkomsten av dogmen svarade då att så inte är fallet: Biskoparna har sitt ämbete direkt från Kristus via den apostoliska successionen och är ingalunda påvens delegater. Inte desto mindre har ofelbarhetsdogmen, de ultramontanistiska strömningarna i början av 1800-talet samt antimodernismen och den lekmannakontrollerande katolska kulturen mellan de två Vatikankoncilierna frammanat en bild av Katolska kyrkan med drag av en hierarkisk feodalstat med biskopar och präster som furstar och vasaller och lekfolket som passiva konsumenter som beskyddas av ledarna, ett synsätt som kastar sin skugga över kyrkan intill denna dag.

Än idag lider många katoliker av en fixering vid den yttre auktoriteten och har svårt att ta till sig Andra Vatikankonciliets vision om Kyrkan som Guds folk där alla är levande lemmar utrustade med andliga nådegåvor och med delansvar för kyrkans liv. Även utifrån betraktas Katolska kyrkan som framförallt dess hierarki som styr över lekmännen.

Samtidigt finns traditionalistiska grupper som ser den antimodernistiska eran före Andra Vatikankonciliet som ett ideal att återgå till.  Men den detaljstyrning av det katolska lekfolket som präglade den antimodernistiska epoken är det varken möjligt eller önskvärt att uppehålla. Och teologiskt ser inte Kyrkan så på sig själv idag. Redan många av de teologer som förberedde marken för Andra Vatikankonciliet som kardinal Newman, Henri de Lubac, Yves Congar, Karl Rahner m.fl hade visionen av en mer levande kyrka med modell av Kyrkans första tid. Åter till källorna, urkyrkan och kyrkofäderna, samt att öppna Kyrkan mot den moderna världen var Andra Vatikankonciliets ärende, och de grundläggande dokumenten ger uttryck för en kyrkosyn som ger grundförutsättningarna för en levande kyrka där alla, präster som lekfolk, är lika viktiga och utrustade med en mångfald nådegåvor.

Men idag, mer än ett halvsekel senare är konciliets intentioner långtifrån genomförda. Påve Franciskus driver reformarbetet vidare. Kardinal Suenens hade rätt när han liknade konciliedokumenten vid rosenknoppar som fanns där och bidade tiden i väntan på att slå ut i full blom.

Vi väntar fortfarande på blomningen. Betraktar vi kyrkan idag är det som om man tagit med sig det sämsta av det man borde ha lagt bakom sig, auktoritetsbundenheten och den överdrivna fokuseringen på hierarkin, men samtidigt inte gått in i det som är de bästa av konciliets intentioner, Kyrkan som Guds folk och lekmännen som fullvärdiga ansvarstagande lemmar i Kristi kropp utrustade med andliga nådegåvor och samarbetande med de vigda.

Vi ser en fruktlös kamp mellan traditionalister som vill bevara en hierarkisk struktur och reformister som i likhet med generationer av katoliker kommit att uppfatta kyrkans påbud som bestämmelser som begränsar den individuella friheten. Detta låser reformarbetet och fler och fler i västvärlden lämnar kyrkan.

Att beskylla kyrkan för att utfärda påbud och förbud och ställa sig utanför den kyrka man skulle vara en levande del av är att göra det lätt för sig. När man fixerar sig vid den yttre auktoriteten gör man det svårare för sig att noga tänka igenom vad som är det väsentliga: Lagen beskriver principerna för vårt handlande men nåden verkar på ett inre plan. Kyrkans bud är inte ämnade att sätta upp hinder för oss, utan att vara grunden för ett lyckligt och fullödigt liv.

Vi behöver alla döpta lyssna till traditionen och ta ansvar för det gemensamma målet, att förkunna evangelium för hela skapelsen. De mest kontroversiella frågorna idag både i kyrkan och i samhället utanför rör antropologin, de fundamentalt mänskliga frågorna kring livets början och slut, sexualetiken, manligt och kvinnligt, de nya biovetenskapernas konsekvenser.

För reflektion över detta har vi alla ett ansvar, inte enbart teologer och specialister. Ett rent pliktmoraliskt perspektiv är otillräckligt. Grundmönstret är inte bud och lydnad som i en yttre rättsordning, utan auktoritet och förtroende. Vars och ens lojalitet med kyrkans tro och ordning måste vara förankrad i en inre identifikation, annars blir det ett utanverk som inte bär frukt, som vetekornet som faller på stengrunden eller bland ogräset enligt Jesus liknelse om sådden.

Professor Gösta Hallonsten, teolog från Lund och tidigare medlem i Katolska kyrkans internationella teologkommission, avslutar en artikel från vilket jag hämtat grundmaterial till denna utläggning med följande ord:

”Det kan förefalla optimistiskt att tro att en sådan samstämmighet skall komma till stånd i kyrkan kring de frågor som nu är som mest kontroversiella. Men kyrkan har fått löftet om den helige Andes bistånd, ett löfte som är själva grunden för tron på kyrkans ofelbarhet. Men ofelbarheten är ingen vaccinering mot kontroverser. Erfarenhetsmässigt måste kyrkan ofta genomlida kontroverser under lång tid för att till slut finna sanningen. Kyrkan är ingen demokrati som fattar snabba beslut med enkel majoritet. Men hon är inte heller en ”helig pyramid” där bud och lydnad gäller. Varje kristen är uppfordrad att tillägna sig traditionen, att använda sitt ”trosmedvetande”(sensus fidei) för att bidra till att den kristna visionen om människan skall förverkligas och bli klarare.

[Ref Gösta Hallonsten: Från auktoritetsfixering till den kristna visionen om människan, Signum nr 5 2005]

grödingeka

Grödinge medeltidskyrka på Södertörn

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , , , | 9 kommentarer

Yves Congar och ekumeniken

congarFörra veckan (22 juni) var det 25 år sedan Yves Congar gick ur tiden 91 år gammal. Han var fransk dominikanpräst och en av 1900-talets mest betydande katolska teologer och en av dem som genom sitt teologiska tänkande beredde marken för Andra Vatikankonciliet.  Han var också kontroversiell och från 1947 till 1956 censurerades hans författarskap av Katolska kyrkan, och 1954 förbjöds han att undervisa och tvingades lämna Frankrike.

Congar brukar räknas till den grupp teologer som på franska benämns Nouvelle théologie (nya teologin), en skola med främst franska och tyska teologer som ville balansera den totala dominansen av nyskolastik i Katolsk teologi under början av 1900-talet med dess manualiserade läror, kritik av modernismen och försvarsinställda hållning till allt icke katolskt. Detta var betydelsefullt och öppnade upp för en utveckling som möjliggjorde Andra Vatikankonciliets reformer.

Congar underströk Kyrkans uppgift att som Kristi kropp solidarisera sig med människorna på olika plan, och han underströk lekmännens roll i kyrkan och den helige Ande.

1960 upphörde hans kyrkliga exil då påve Johannes XXIII inbjöd honom att vara med i den förberedande teologiska kommissionen för Andra Vatikankonciliet. Congar hade viktiga bidrag till många dokument och har utövat ett stort inflytande på Katolska kyrkan under och efter konciliet. 1994 utnämndes han av påve Johannes Paulus II till kardinaldiakon.

Yves Congar har alltid varit känd för att skriva dagböcker. Han skrev om Första världskriget, Journal de la guerre 1914-18 då var han ännu mycket ung, sedan Journal  d´un théologien 1946-56 under åren i exil, och slutligen om hans erfarenheter från Andra Vatikankonciliet, (Mon Journal du Concile), där han medverkade som sakkunnig teolog (peritus), liksom många andra namnkunniga personer som t.ex. Joseph Ratzinger, Hans Küng och Karl Rahner.

Långt innan Katolska kyrkan blivit en aktiv aktör inom den ekumeniska rörelsen arbetade Yves Congar outtröttligt för enheten i Kristi kropp.

Kyrkan och dess mysterium har varit och är mitt hela liv som kristen och teolog” sade han i samband med att han mottog sin kardinalshatt. Alla vi som är engagerad i den ekumeniska rörelsen nu inom alla samfund har all anledning att i tacksamhet hedra honom för hans teologiska gärning.

Congar betonade just Kyrkan som mysterium, så att vi inte förväxlar Kyrkan med enbart dess yttre jordiska struktur och prästerliga hierarki, kristet engagemang med militant politiskt handlande, inte förväxlar att leva i Kristi efterföljelse med religiös känslosamhet och att  lovprisning av Gud inte förväxlas med fromma känslor och intellektuell lättja och konfliktundvikande.

Några dagar innan Congars död publicerade påven Johannes Paulus II Katolska kyrkans första encyklika om ekumenik, Ut unum sint (25 maj 1995). På encyklikans 25-årsdag sände påve Franciskus ett brev till Kardinal Kurt Koch, president för Påvliga rådet för främjande av kristen enhet där han framhöll de framsteg som gjorts på ekumenikens område,  men tillade ”Också jag delar den hälsosamma otålighet hos dem som ibland tänker att vi kan och borde göra mera.”

Påve Franciskus nämnde två viktiga initiativ som vittnar om att Katolska kyrkan menar allvar med ekumeniken:

Tidskriften Acta Œcumenica, som finns på det påvliga rådets hemsida samt att rådet denna höst kommer att publicera ett ekumeniskt dokument för biskoparna, hur de skall applicera kyrkans principer för ekumeniken i verkligheten. Detta är tänkt att komplementera det tidigare ”Directory for the Application of Principles and Norms on Ecumenism” som redviderades senast 1993, liksom riktlinjerna i arbetsdokumentet från 1997 med titeln ”The Ecumenical Dimension in the Formation of Those Engaged in Pastoral Work”.

Läs mer om Yves Congar och Katolska kyrkans ekumeniska arbete i denna artikel  i La Croix engelska upplaga av Luc Forestier direktor för  Institute for Advanced Studies in Ecumenism (ISEO) vid Katolska universitetet i Paris.

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , | Lämna en kommentar