Det ofödda barnet elefanten i rummet

Publicerat den 7 september, 2026 av Bengt Malmgren

I lördags, på Moder Teresa av Calcuttas minnesdag var jag på en manifestation för de ofödda barnen på Norra bantorget i Stockholm. C:a 600 personer hade samlats för att kasta ljus på det som är tabu att tala om i vårt land: Aborternas mörka sida och det absurda i att låta människovärdet som grundval i samhället övertrumfas av att genomdriva en grundlag som fastslår rätten till abort. Moder Teresa sade då hon mottog Nobels fredpris att aborterna är det största hotet mot freden i världen. Flera talare tog upp de juridiska och medicinska aspekterna av grundlagsändringen och konstaterade att det är en symbolhandling utan juridiskt bindande konsekvenser. Så skall man inte förfara med grundlagen.


Som ung läkare var själv engagerad i Ja till livet-rörelsen, men man kan konstatera att trots att många med mig lyft dessa frågor, så har tabubeläggandet mot att diskutera abort som ett etiskt problem blivit alltmer kompakt i samhället till förmån för att se abort som en okomplicerad hälsovårdande insats. Lika tabubelagt är det att tala om aborternas negativa konsekvenser, alltifrån sjunkande födelsetal till  kvinnors psykiska och mentala hälsa. Många vittnar om att den som talar öppet om abortmotstånd i dagens Sverige får betala ett högt socialt pris. Likriktningen blir särskild uppenbar i att det inte finns ett enda riksdagsparti man kan rösta på om man vill prioritera frågan att inte skriva in aborträtten i grundlagen. Länge trodde jag att Kristdemokraterna skulle hålla ställningen i denna fråga och försvara människovärdet och katolsk sociallära som är partiets ideologiska grund, men med sorg konstaterar jag och många med mig att partiet föll till föga.


Kanske sker en omsvängning nu, mot en mera pluralistisk kultur också på detta område. Adam Frisk, representerande Studenter som är för livet konstaterade att en fjärdedel av generation Z aldrig har fått födas. Jag kollade födelsetal och abortstatistik från åren 1995-2012 och konstaterade att det stämde med råge. Adam vill lägga grunden för en ny prolife-rörelse bland unga. På en ungdomskonferens i Huddinge nyligen sade han att han skulle vilja tala om abortmotstånd som en kristen patriotism. Många ryggar inför ett sådant språkbruk, man får lite vibbar av Charlie Kirk som fick ikonstatus i USA efter mordet på honom. Men många är förespråkare av en liknande radikal hållning, vilket man får förstå utifrån den kompakta tystnad kring abortfrågan som råder i det offentliga rummet och som också kyrkorna många gånger har anpassat sig till. Om det gemensamma målet är att ge röst åt en opinion som delas av många är det en god strategi att samla alla. Det är så vår demokrati skall fungera.

Huvudarrangör var organisationen Livsval som grundades av fyra engagerade kvinnor 2017 och vars målsättning är ett Sverige där ingen önskar abort trots att den medicinska tekniken finns och att fler mammor och pappor ska välja livet och göra ett val för sina egna liv. Man vill väcka opinion, därför vill man genom manifestationen samla Sveriges pro life-rörelse och inspirera och engagera för ett fortsatt engagemang.

Bland talarna märktes Åsa-Karin Brunninge, ordförande i Livsval, Mats Selander, ordförande i Människorätt för ofödda (MRO), Björn Håkonsson, diakon i Katolska kyrkan, Peter Artman, präst i Svenska kyrkan, Linda Bergling, pastor i församlingen Arken och Per Arvidsson, läkare, Claphaminstitutet.

Jag tror den absoluta majoriteten av dem som samlades var kristna och har sitt engagemang utifrån sin kristna tro. Det handlar inte om att tvinga på resten av samhället sin kristna tro, men som fallet är med katolsk sociallära att utifrån Jesus undervisning och Bibelns lära om människovärde och kärlek till varje medmänniska dra slutsatser om allmänna principer för sitt handlande i samhället och det politiska livet.

I socialläran finns principer för eftertanke, bedömningsgrunder och riktlinjer för konkret handling som bildar utgångspunkt för att främja en fullödig och solidarisk humanism. Den föreskriver ingen konkret politik eller tar ställning för något politiskt parti men står i dialog med alla kunskapsområden och vetenskapsgrenar som reflekterar över människans verklighet.

Stort intryck på mig gjorde Mats Selanders tal som avslutade manifestationen där han vädjade om mod att gå emot tabut att försvara de oföddas rätt till liv. Vi, alla kristna, du och jag har också del i den tystnadskultur som råder genom att vi anpassar oss. Han kritiserade präster och kyrkoledare som kan hålla många och långa tal om människovärdet, men inte med ett enda ord nämna elefanten i rummet: aborterna. Du och jag har ett ansvar, men vi viker tillbaka. Mats illustrerade med profeten Jesajas ord: ”Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk med orena läppar” (Jes 6:5). Våra läppar är orena för att vi inte står upp för det vi håller för sanning och rätt.

Det får mig att minnas vad påven Benedict XVI sade till katolikerna samlade i Hyde Park under hans London-besök 2010:

”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”

Några slutsatser framträdde som gemensamma under denna manifestation:
Livet är heligt och skyddsvärt från början till slutet.
Rätten till liv fastslås i de etiska dokument som ligger till grund för vårt rättssamhälle.
Rätten till liv kan inte lagstadgas bort.
I abort står den etiska konflikten mellan fostrets rätt till liv och moderns rätt till autonomi
Betoningen är inte så mycket på att ändra på lagen (detta var mera i fokus tidigare), nu handlar det om att ändra attityder till förmån för att inte vilja göra abort trots att möjligheten finns.
 

Katolsk morallära är strikt i att abort är likställt med mord och därför inte tillåtet. Inte desto mindre är katoliker ganska accepterade i samhället trots tabut kring att ha en sådan inställning till abort. Det beror kanske på att predikan av detta inte hörs så mycket utanför kyrkväggarna. Förväntan i samhället är att katoliker inte gör något väsen av detta, utan att det stannar vid privatmoral.

Den finns dock de katoliker, i USA ofta republikaner med sympati för MAGA-rörelsen, som menar att katolsk moral måste tillämpas strikt i samhället, och politiker som inte strikt verkar för att förbjuda aborter i lag bör exkommuniceras (t.ex. tidigare president Biden som är katolik, men för legal abort). Jag konstaterar att kyrkans herdar inte tagit initiativ till något sådant och att det torde vara fullt möjligt för katoliker att både rösta på och verka som aktiva politiker i sekulära politiska partier utan att bryta mot katolsk sociallära. Detta utifrån principen att man bör samverka med alla goda krafter i samhället och verka för det allmänna bästa på det sätt som är praktiskt möjligt.

Katolska kyrkan uppmanar därför de troende att engagera sig i demokratiska val och söka påverka politikens inriktning genom att kandidera, att på annat sätt arbeta politiskt och, under alla omständigheter, att rösta i allmänna val. Men i vissa frågor blir det särskilt knepigt, och mycket eftertanke krävs. Det gäller sådant som berör de absoluta värdena till vilka hör varje människas rätt till liv från första början till den naturliga döden. I socialläran utgör denna rätt grundfundamentet för personalitetsprincipen eller principen om den mänskliga personens värdighet. Denna grundprincip motiverar Kyrkans engagemang för mänskliga rättigheter, rättvisa och fred liksom för omsorgen om hela den fysiska skapelse som också ger mänskligheten dess levnadsbetingelser.

I en skrift från Justitia et Pax, Katolska kyrkans kyrkans kommission för rättvisa och fred, Uppmaning till alla katoliker i Stockholms katolska stift och alla människor av god vilja med anledning av valet i Sverige den 13 september 2026 problematiseras frågan om att grundlagsfästa rätten till abort:

”En grundlagsförändring som skriver in vad som kallas »rätten« till abort i Regeringsformens rättighetskatalog vilar i skrivande stund för att i en andra och slutlig läsning godkännas av den riksdag som väljs i höst. Detta innebär att man grundlagsfäster en ordning där över 30 000 ofödda barn mister livet varje år. Alla nuvarande riksdagspartier står bakom detta förslag liksom de står bakom gällande svensk abortlagstiftning. Att abort på så sätt betraktas som en politisk självklarhet är något som Kyrkan djupt beklagar, och alla människor av verklig, god vilja med henne.”

Läs också:
Livets eller dödens kultur. Min artikel i tidskriften Keryx (numera Teologi och ledarskap) från 2011.

Publicerat i Church, Politik, Samhälle | Märkt , , | 2 kommentarer

Att brottas med texter handlar om kärlek

Publicerat den 29 juli, 2026 av Bengt Malmgren

Maxim Grigorievs understreckare i förra söndagens Svd ”Det finns inga lättlästa mästerverk” tog jag emot med igenkännandets glädje.  Det handlar både om mödan att brottas med texten (som jag inte förstår och väcker frustration), och tålamodet att stå ut och fortsätta, vilket ofta ger utdelning. Just nu läser jag Prousts På spaning efter den tid som flytt, sju delar med tätskriven text. Gunnel Wallquists översättning förstklassig, varhelst man dyker ner i texten och orkar koncentrera sig ger den mycket utbyte i målande iakttagelser av yttre miljöer och landskap, bokens karaktärer och författarens egen inre monolog. Men ändå: Att tränga igenom detta mastodontverk sida för sida, nej, det är mer än jag hinner med.

Jag kan inte säga att jag är någon storläsare, men en del av litteraturens klassiker har jag hunnit igenom under min livstid. Just nu är Homeros Odysseen aktuell genom Christopher Nolans storfilm. Jag tror inte jag läst eposet från pärm till pärm, men är ändå förtrogen med innehållet genom att det var en del av den bildning man fick sig till del i skolundervisningen. Jag tror inte heller nu att jag skall försöka mig på att läsa hela verket, men återvänder gärna till utvalda sånger och repeterar innehållet. Filmen skall jag nog också se så småningom.

Nu till Grigorievs artikel. Han konstaterar att man reagerar på en svårtillgänglig text med frustration och motvilja. Vill man inte spotta ut texten utan gå vidare med den krävs disciplin och uthållighet samt passion och ett villkorslöst förtroende för författaren, tilliten till att författaren har något att säga som är mödan  värd att tillägna sig. Han drar ut parallellen till kärleken:

”Den som delar sitt liv med en annan, eller har en någorlunda nära relation med någon, ställs ofrånkomligen inför nödvändigheten att stå ut med saker… Att lära sig att hantera sin egen olikhet med det man omges av och kommer i beröring med; att kalibrera om sin förväntningshorisont; att ge sig till tåls i förtroendet.”

Så också i mötet med texter. Tolkningen är en brottning med texten. Där man inte förstår texten söker man genom en dialogisk process hitta fram till en gemensam plattform med författaren.  Detta kräver att jag inte bara läser för att få mina egna perspektiv bekräftade, utan att jag är öppen för att författaren har något att ge som jag ännu inte förstår. Alla mästerverk måste ha något att ge i den bemärkelsen. Därför finns inga lättillgängliga mästerverk.

Här kommer problemet in med vår tids digitala kultur med appar och algoritmer som alltmera urholkar förmågan att läsa och tillägna sig komplicerade texter. Apparna främjar ögonblickliga hermeneutiska cirklar: ju kortare desto bättre. Den direkt igenkännbara känslan premieras, ju mer omedelbar, ju mer ”äkta” och genuin bedöms den vara. Detta är naturligtvis ett stort problem som hindrar djupare förståelse och analys. För att åter dra parallellen till kärleken:  När vi inte förstår vår motpart, utan hen förorsakar oss inre obehag kan reaktionen vara avfärdande: jag förstår inte dina bevekelsegrunder, alltså har vi inget att skaffa med varandra. Låt oss göra slut.

Uthålligheten, tålamodet eller bristen på tålamod, de känslor en text eller en person väcker, hat, frustration, sympati eller vad det kan vara utspelar sig alltid på en privat nivå liksom liksom hur vi beslutar att agera på dessa känslor. Om vi väljer att fortsätta att läsa en bok eller inte stannar på den privata nivån, hur vi väljer att hantera relationen till en annan person får konsekvenser utöver det privata. 

Samma resonemang gäller även den tredje parallellen författaren drar oss in i: Politiken och demokratin.

”Oförståelsen är en privat upplevelse som blir politisk när den lyfts ur sin ögonblickliga ovisshet, körs genom den hermeneutiska cirkeln och förses med en förklaring. I den allra simplaste hermeneutiska kortslutningen har den upphört att vara oförståelse nästan på direkten: är omedelbart viss och säker på sin sak. Men själva den frustrerande upplevelsen har inte upphört. När det inte finns några otacksamma invandrare att hata kommer en annan, inhemsk grupp att ta deras plats och irritera.”

Men om oförståelsen som sagts ses som en privat förutsättning för att gå vidare genom att stå ut och fördjupa tankeprocessen, så kan den skydda oss för subjektivitet och ideologisk kolonisering. Det är en akt av kärlek att se den andre och medmänniskorna i samhället som unika personer, annorlunda än vi själva. Som subjekt för relation snarare än som objekt att manipulera och styra. Att välja den vägen innebär att avsäga sig ett visst mått av frihet till förmån för något större:

”I den mån den fria människan alls kan älska – och därmed göra sig ofri ur pragmatisk synvinkel – gör hon det genom att avsäga sig en viss egennytta och underkasta sig ett absurt nödtvång att stå ut med något hon egentligen inte godtar. Vi älskar inte ‘för att’. Vi älskar ‘trots’. På samma sätt är det fria, demokratiska samhället präglat inte av det gemensamma, utan av det motsägelsefulla. Det byggs inte på ”värderingar” som alla måste dela av egen fri vilja – utan på att oliktänkande står ut med varandra därför att de annars vore ofria.”

Två bestående intryck lämnar mig läsningen av Grigorievs artikel med:

  1. Att det är naturligt att texter bjuder motstånd och väcker känslor av frustration.
  2. Att det lönar sig med tålamod och att stå ut. Att det i förlängningen handlar om den gudomliga kärleken som är nödvändig för ett drägligt civiliserat samhälle.

”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. 6Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. 7Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.” (1 Kor13: 4-10)

Publicerat i filosofi, Konst och kultur, Samhälle | Lämna en kommentar

Lärt, klargörande och matnyttigt av f Gustav Ahlman om traditionalism kontra levande tradition i kyrkan.

Publicerat den 27 juli, 2026 av Bengt Malmgren

Heresi förklädd till Tradition – Fader Gustavs predikningar

F. Gustav Ahlman är kaplan i Kristus Konungens församling i Göteborg. Han publicerar sina predikningar på bloggen Fader Gustavs predikningar. De är oftast uppbyggande och trosstärkande att ta del av. Hans predikostil präglas av stor lärdom kombinerat med att han applicerar bibeltexterna på livet här och nu på ett sätt som talar till hjärtat, inte enbart intellektet.

F. Gustav kommer från Södertälje, döpt enligt Svenska kyrkans ordning 1985 och upptogs i Katolska Kyrkans fulla gemenskap 2006. Han har studerat industriell ekonomi och arbetat som certifieringsingenjör på Scania i Södertälje. 2014 påbörjade han präststudier, först på på S:t Sigfrids prästseminarium i Uppsala sedan hos Sankt Martins kommunitet i Évron, Frankrike. Han prästvigdes 2023 av kardinal Anders Arborelius.

Jag skriver om honom för att jag blivit uppmärksammad på ett föredrag han höll under en församlingskväll våren 2025 om traditionalism i kyrkan och hur det som vid en första anblick verkar vara ett värnande om det traditionella kan innehålla fröet till kyrkosplittring och heresi.

Efter att ha fått ta del av många partinlagor om dokument som Benedict XVI´s Summorum Pontificum och påve Franciskus´ Traditionis Custodes känns det befriande och klargörande att få kasta av sig oket av polariserande narrativ och få ett lärorikt perspektiv som griper över hela kyrkohistorien.

”Idag ligger spänningen ofta mellan renlärighet och pastoral omsorg. Dessa är inte varandras motsatser, men att förena båda kräver mycket vishet och tålamod. Då kan det vara frestande att släppa på spänningen och överbetona det enda på bekostnad av det andra”, skriver han.

Tålamod, lugn, att vara förankrad i hjärtas tro, inte överge sin första kärlek, inte tappa det långsiktiga perspektivet är sådant som läsning av detta föredrag inspirerar till.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | Lämna en kommentar

Ryska barbarer ger sig på kulturarvet i Ukraina – skjuter sig själva i foten

Publicerat den 15 juni, 2026 av Bengt Malmgren

Ryssland barbarer ger sig medvetet på kulturarv och kyrkor. Samtidigt skjuter de sig själva i foten, för det är roten till den egna historien de ger sig på.

foto via sociala media

Petjersk-katedralen i Kyiv är den viktigaste kyrkan för ortodox kristenhet i Ukraina. Den är tillsammans med Sofiakatedralen upptagen på UNESCOS världsarvlista. Grundades som ett kloster, Grott-klostret, av munkarna Antonius och Teodosius 1051, 100 år innan Moskva.

Fire Erupts at Kyiv Lavra in Overnight Russian Barrage

Publicerat i Church, Konst och kultur, Samhälle | Märkt , , | Lämna en kommentar

Magnifica humanitas: Människans värdighet i centrum

Publicerat den 27 maj, 2026 av Bengt Malmgren

Påve Leo XIV har publicerat sin första encyklika, Magnifica humanitas. Inledningsorden lyder: ”Mänskligheten, skapad av Gud i all dess storslagenhet, står i dag inför ett avgörande val: att antingen bygga ett nytt Babels torn, eller att bygga en stad där Gud och människan bor tillsammans.”

AI kan användas på gott och ont, precis som alla andra uppfinningar. Encyklikan sätter in AI i det stora perspektivet av katolsk sociallära som alltid sätter människan i centrum: Personens värdighet som Guds avbild, solidaritet, allas ansvar för särskilt de svagaste, subsidiaritet, att beslut ska fattas på en nivå så nära de berörda som möjligt, omvårdnaden av skapelsen, vårt gemensamma hem och fred genom dialog. Om inte AI används på ett ansvarsfullt sätt hotar den att avhumanisera människan (ännu mer).

Tekniken i sig är neutral, den är varken god eller ond. Påven säger att valet inte står mellan ja eller nej till teknologin utan mellan Babel och Jerusalem – mellan lusten att erövra världsherraväldet och beredskapen att tjäna andra, att bygga en stad tillsammans med och för dem.

Anders Pilz har skrivit en kulturartikel i Dagen om encyklikan som jag tycker analyserar och sammanfattar den på ett bra sätt [länk till artikeln här].

Citat från Piltz artikel:

AI har inga erfarenheter, ingen kropp, ingen glädje och sorg, mognar inte genom relationer och vet inte inifrån vad arbete, vänskap, kärlek och ansvar är. AI har inget moraliskt samvete, kan inte bedöma vad som är ont och gott, uppfattar inte den yttersta meningen med en situation och tar inte ansvar för sina anvisningar.

[Hela encyklikan på engelska här]

Dikasteriet för integrerad mänsklig utveckling har en utärkt presentation av encyklikan med sammanfattningar, youtube-filmer och infografik som sammanfattar encyklikans huvudtankar. [Länk här].

[Vatican News, nyhetsartikel]

Första delen i filmserie från Katolska kyrkan i Sverige om AI:


Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Samhälle, Vatikanen, vetenskap | Märkt , , | Lämna en kommentar

Epstein, Ryssland och konspirationen mot EU och demokratin

Publicerat den 5 februari, 2026 av Bengt Malmgren

Det tycks inte finnas någon ände på vad de offentliggjorda Epsteinfilerna avslöjar. Jag bortser från en del bildcollage som fladdrar förbi i sociala mediebruset som nog uppenbart är AI-genererade, men det finns tillräckligt mycket verifierat material för att huvudet skall kännas som en torktumlare. Media fokuserar nu på snaskiga personliga avslöjanden om högt uppsatta personer i samhället, men betydligt intressantare än skvallerinnehållet är det som berör säkerhet och samhällsomstörtande verksamhet. Pressen borde fokusera mera på det.

Det visar sig nu att Epstein också hade kopplingar till Ryssland, vilket fått Donald Tusk att reagera och inleda en utredning om dess inverkan på Polens inre säkerhet. Det finns anledning för hela Europa att ta detta på största allvar.

2018 skrev jag på min blogg om Steve Bannon och hans mission i Europa att ena nationalpopulistiska partier i syfte att störta EU:

Bannon har sin politiska agenda att frälsa världen med en global nationalpopulism. Till sin hjälp har han internet och sociala media som visat sig vara ett kraftfullt vapen för att manipulera massorna för dem som behärskar det, och det gör Bannon till fullo och drar sig inte för att sprida rena lögner och det vore ingen överraskning om han samarbetar med ryska trollfabriker. Putin och de nationalpopulistiska ledarna världen runt har mycket gemensamt. Det är en mycket farlig utveckling. Förutom att provocera fram motsättningar och konflikter mellan folk och folk, inhuman behandling av medmänniskor i nöd, så ifrågasätter man och misstänkliggör arbetet för att minimera klimatförändringarna. Nästa stora krig kanske inte utkämpas med vapen, utan det blir ett informationskrig – och det har redan börjat.

Bannon, själv katolik förankrad i traditionalism hade nära kontakt med kardinal Burke och Benjamin Harnwell, grundare och chef för det konservativa institutet Dignitatis Humanae. Harnwell bekräftade för nyhetsbyrån Reuters att Bannon i flera års tid aktivt har deltagit i uppbyggandet av institutet. Kardinal Raymond Burke, som då hörde till institutets rådgivande grupp, sade att Bannon kommer att få en ledande roll. Nu får vi genom Epsteinfilerna mer inblick i detta. Här ett dokument där Bannon berättar om planerna för JE:

Från att förutom ha varit en historia om grov kriminell pedofili och en pikant skandal för skvallerpressen växer Epsteinaffären till en av de värsta säkerhetsskandalerna i mannaminne med förgreningar till många av världens statsmän, politiker och affärsmän som äventyrat sina länders säkerhet genom att fastna i denna honungsfälla, som kanske gillrats av KGB.

Utöver detta finns den moraliska indignationen över att så många statsmän och diplomater som jobbat för högt uppsatta ideal nedlåtit sig till att involveras i detta. Men kanske vi inte borde vara förvånade. Intet nytt under solen. Människans benägenhet att snärjas in och lockas av det onda har varit det återkommande temat sedan tidernas begynnelse. Just nu handlar mässans läsningar i Katolska kyrkan om kung David, som sannerligen inte var Guds bästa barn utan lät döda en av sina bästa officerare för att han åtrådde dennes hustru. Erik Helmerson kommentera i en krönika i Dagen: ”De mäktigas orgier med Epstein känns hämtade ur Gamla testamentet”

Nobelpristagaren Mario Vargas Llosas Bockfesten kommer upp i minnet, romanen om Dominikanska republikens diktator Rafael Trujillo och hans perversa hopkok av sex och makt. Den italienska regissören Pier Paolo Pasolinis Salò eller Sodoms 120 dagar har samma tema och hamnar regelbundet på listor över de obehagligaste filmer som gjorts. Eller varför inte gå direkt till 1 Moseboken, där Herren sade om Sodom och Gomorra: ”deras synd är mycket svår”?

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , , , , , | 1 kommentar

Att få sin vilja fram starkare drivkraft än sanningslidelse i samhällsutvecklingen.

Publicerat den 2 januari, 2026 av Bengt Malmgren

Som ung var jag starkt influerad av liberalism och filosofen John Stuart Mill och hans idealistiska syn på människans förnuft och sanningssökande. Därför borde yttrandefrihet var nyckeln till sanning och framsteg och det kritiska förnuftet skulle göra att fördomar och auktoriteter byggda på mänskligt maktbegär skulle försvinna och ersättas av upplysta idéer och ledare. Claes Ryn minns som en politisk filosof redan på 1970-talet, nu 50 år senare är han professor emeritus i statskunskap och gästskribent på Svenska Dagbladets ledarsida. 

Min ungdoms politiska idealism har verkligheten fått mig att ompröva. Som Ryn konstaterar i sin gästledare kan det knappast sägas att ärligt sanningssökande varit den kraft som drivit samhällsutvecklingen framåt. De mest hängivna ivrarna av vetenskap och förnuft kan samtidigt visa sig vara de mest tvärsäkra och intolerans mot avvikande åsikter.  

Att få sin egen vilja fram visar sig vara en betydligt starkare drivkraft för människor än sanningslidelse.  

Detta innebär inte att sanningen blivit mindre viktig. Men det behövs en moralisk kompass för att hålla sig till den. Sanningen skall göra er fria, säger Jesus. Det förutsätter självkännedom och personlig mognad, något som knappast främjas i dagens mediakultur. Snarare är det självgodhet, inskränkthet och fanatism som dominerar och som de sociala mediernas algoritmer underblåser. 

Gud som grundvalen för sanning och rätt, människans värdighet och kärleken till våra medmänniskor är ingen lyx eller önsketänkande. Det finns orättvisor som fullständigt skriar mot himmelen. Att anta att vårt samvete har sin grund i något högre än vi själva är inget orimligt antagande, trots vad tvärsäkra vetenskapsmän säger om att Big Bang för 13,8 miljarder år sedan och evolutionsläran utesluter Gud. Tro och vetande är två dimensioner i existensen som inte utesluter varandra utan kompletterar varandra.

”Den som hävdar att Inget förvandlades till Något som förvandlades till Liv som förvandlades till Medvetande alldeles spontant eller efter en miljard misslyckade försök som slutligen råkade resultera i människan, detta kosmiska lyckokast (eller missöde), lanserar inte en rimligare teori än den som tror att Gud har skapat världen med en kombination av nödvändighet och slumpfaktorer och att människan är danad till Guds avbild, utrustad med uppfinningsförmåga och ansvar.” (p Anders Piltz)

Publicerat i filosofi, Politik, Samhälle, Tro och vetande | Märkt , , | Lämna en kommentar

Påve Leos juldagstal till staden och världen (URBI ET ORBI): Jesus kommer med fred, men den kan inte förverkligas utan människors omvändelse och ansvarstagande

Publicerat den 26 december, 2025 av Bengt Malmgren

Låt oss ta del av påvens juldagstal. Han nämner de olika oroshärdarna i världen och manar till fred. Det är på intet sätt ett skrytsamt tall där han lovar att åstadkomma fred, utan han vädjar till varje människas hjärta och att fred uppstår när var och en tar sitt ansvar att upprätthålla den – så som kan ske om vi tar Jesus på allvar, omvänder oss och öppnar våra hjärtan för tron, hoppet och kärleken. Annars är vi förlorade (mina markeringar):

”…he [Jesus] showed us what we alone can do, which is to take on our own share of responsibility. Indeed, God, who created us without us, will not save us without us (cf. Saint Augustine, Sermon 169, 11, 13), that is, without our free will to love. Those who do not love are not saved; they are lost. And those who do not love their brother or sister whom they see, cannot love God whom they do not see (cf. 1 Jn 4:20).
Sisters and brothers, responsibility is the sure way to peace. If all of us, at every level, would stop accusing others and instead acknowledge our own faults, asking God for forgiveness, and if we would truly enter into the suffering of others and stand in solidarity with the weak and the oppressed, then the world would change.
Jesus Christ is our peace first of all because he frees us from sin, and also because he shows us the way to overcome conflicts — all conflicts, whether interpersonal or international. Without a heart freed from sin, a heart that has been forgiven, we cannot be men and women of peace or builders of peace. This is why Jesus was born in Bethlehem and died on the cross: to free us from sin. He is the Savior. With his grace, we can and must each do our part to reject hatred, violence and opposition, and to practice dialogue, peace and reconciliation.”

Bland världens oroshärdar nämner han särskilt:
Mellanöstern
Gaza
Jemen
Libanon
Palestina
Israel
Syrien
Ukraina
Sudan
Sydsudan
Mali
Burkina Faso
Demokratiska republiken Kongo
Haiti
Latinamerika
Myanmar
Thailand-Kambodja
Naturkatastrofer i Oceanien och södra Asien
Flyktingar över Medelhavet och den Amerikanska kontinenten

För Europas solidaritet med dem i nöd:

”Let us entrust the entire European continent to the Prince of Peace, asking him to continue to inspire a spirit of community and cooperation, in fidelity to its Christian roots and history, and in solidarity with – and acceptance of – those in need. Let us pray in a particular way for the tormented people of Ukraine: may the clamor of weapons cease, and may the parties involved, with the support and commitment of the international community, find the courage to engage in sincere, direct and respectful dialogue.”

För ledarna i Latinamerika:

”May the Child Jesus inspire those in Latin America who hold political responsibilities, so that, in facing the numerous challenges, space may be given to dialogue for the common good, rather than to ideological and partisan prejudices.”

Flyktingsituationen:

”In becoming man, Jesus took upon himself our fragility, identifying with each one of us: with those who have nothing left and have lost everything, like the inhabitants of Gaza; with those who are prey to hunger and poverty, like the Yemeni people; with those who are fleeing their homeland to seek a future elsewhere, like the many refugees and migrants who cross the Mediterranean or traverse the American continent; with those who have lost their jobs and those who are looking for work, like so many young people who struggle to find employment; with those who are exploited, like many underpaid workers; with those in prison, who often live in inhumane conditions…”

”On this holy day, let us open our hearts to our brothers and sisters who are in need or in pain. In doing so, we open our hearts to the Child Jesus, who welcomes us with open arms and reveals his divinity to us: ‘But to all who received him… he gave power to become children of God’ (Jn 1:12).”

[Hela jultalet här]

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle, Vatikanen | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Påve Leos julhälsning till kurian: Backar upp Franciskus kuriareform, betonar allas vårt ansvar för evangelisationen och uppfordrar till omvändelse

Publicerat den 23 december, 2025 av Bengt Malmgren

Påve Franciskus arbetade under hela sitt pontifikat målmedvetet på att reformera kyrkan, både uppifrån genom en kuriareform och nedifrån, vilket den synodala processen handlar om, och göra alla kyrkans medlemmar medvetna om deras roll som medvandrare och ansvariga medlemmar i kyrkans gemenskap för det övergripande målet som är att nå ut med evangeliet till hela mänskligheten, särskilt de fattiga. Det handlar i grund och botten om att omsätta Andra Vatikankonciliets dokument i praktiken.

Påve Leo fortsätter i samma riktning. Han har understrukit vikten av synodalitet, och nu i sin julhälsning till kurian tar man inte miste på var hans prioriteringar ligger. Det är ett fint och trosstärkande tal som uppfordrar till omvändelse. Det kunde lika gärna vara riktat till oss alla. Han refererar till Evangelii gaudium, en programförklaring för hela Franciskus pontifikat, och backar upp kuriareformen:

”His [Franciskus] prophetic voice, pastoral style and rich magisterium have marked the Church’s journey in recent years, encouraging us above all to place God’s mercy at the center, to give renewed impetus to evangelization, and to be a joyful Church, welcoming to all and attentive to the poorest.”

Franciskus ville genom kuria-reformen forma kurian att vara inriktad på evangelisation och inte låta gamla maktstrukturer stå i vägen. Påve Leo säger:

”Structures must not weigh down or slow the progress of the Gospel or hinder the dynamism of evangelization; instead, we must “make them more mission-oriented” (Evangelii Gaudium, 27).
In the spirit of our baptismal co-responsibility, therefore, we are all called to cooperate in Christ’s mission. The work of the Curia, too, must be animated by this spirit and foster pastoral solicitude in service to the particular Churches and their pastors. We need an ever more missionary Roman Curia, in which institutions, offices and tasks are conceived in light of today’s major ecclesial, pastoral and social challenges, and not merely to ensure ordinary administration.”

Han drar också kontinuitetslinjerna bakåt till påve Paul VI´s viktiga postkonciliära dokument, evangelisationsmaningen Evangelii nuntiandi som promulgerades för 50 år sedan:

”Lastly, I would recall that fifty years ago, on the Solemnity of the Immaculate Conception, Saint Paul VI promulgated the Apostolic Exhortation Evangelii Nuntiandi, written after the Third Ordinary General Assembly of the Synod of Bishops.  Among others, it emphasizes two essential realities: first, that “it is the whole Church that receives the mission to evangelize, and the work of each individual member is important for the whole” (no.15).  Second, it affirms that “the first means of evangelization is the witness of an authentically Christian life, given over to God in a communion that nothing should destroy and at the same time given to one’s neighbor with limitless zeal” (no. 41).

Let us remember this also in our curial service: the work of each is important for the whole, and the witness of a Christian life, expressed in communion, is the first and greatest service we can offer.”

Nyss firade vi sextioårsminnet av Andra Vatikankonciliets avslutning. En del har skrivits om detta, P Fredrik Heiding SJ har skrivit en faktabok om ämnet som nyligen presenterades (Veritas förlag). Men en faktabok, hur välstrukturerad och relevant den än är kan inte tillnärmelsevis förmedla betydelsen av konciliet. Samtidigt som medvetenheten om konciliet idag är väldigt låg, även bland praktiserande katoliker, så skulle jag säga att allt som händer idag i kyrkan har med konciliet att göra. Jag tänker återkomma när jag har tid med en längre artikel om konciliet. [Här länkar till vad jag tidigare skrivit].

God Jul till er alla!

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , | Lämna en kommentar

Ohelig allians av kristna integralister ej av den helige Ande

Publicerat den 16 september, 2025 av Bengt Malmgren

Det har uppstått en idolbildning i USA kring den mördade Charlie Kirk inte minst underblåst av presidenten själv och vicepresident Pence (som är katolik). Jag måste erkänna att innan mordet hade denna person gått under min radar. Som jag förstår är han bekännade kristen och politiskt engagerad på den republikanska sidan. En positiv sak som alla nämner om honom är hans bredvillighet att debattera med alla oberoende av deras åsikt, även med dem till vänster, feminister, abortförespråkare, queer-ideologer och andra. Det är ett sak jag sympatiserar med i motsats till vår tids polariserande cancel-kultur som i förväg dömer ut människor. Å andra sidan sägs om honom att han var auktoritativt fördömande på ett kränkande sätt mot vissa grupper. Det har framförts hypoteser om att mördaren var högerextremist och motivet var att Kirk var alltför moderat genom att gå med på att samtala med meningsmotståndare på vänstersidan, medan andra är tvärsäkra på att mordet var framdrivet av vänstersympatisörer. Vi vet inte motivet ännu, så vi bör inte spekulera.

Jag är inte ute efter att bedöma eller döma Kirk som person. Däremot aktualiserar hans uppträdande på den amerikanska politiska och kristna scenen intressanta observationen rörande olika kristna gruppers förhållande till politiken, främst i USA, men även Europa. Joel Halldorf beskriver detta i ett inlägg på Substack.

Några hållpunkter:-Kirk kom från evangelikal miljö. Som 11-åring blev han en s.k. pånyttfödd kristen genom att aktivt ta ställning för Jesus. 18 år gammal startade han Turning Point USA (2012), en organisation präglad av den gamla formen av högerpolitik, fri kapitalism och en så liten stat som möjligt. Under 2010-talet var Kirks politik uttalat sekulär, han undvek kulturkrigsfrågor och att använda staten för att sprida kristna värderingar var han helt emot.

Kring år 2020 förändrades detta, vilket sammanföll med kontakt med pastor Rob McCoy, ledare för en megakyrka i Kalifornien. Nu hävdade han att Bibeln skall forma politiken, något som sprang fram ur en teologi kallad “The Seven Mountain Mandate”, Joel Halldorf reder ut det i sin artikel.
De sju bergen är sju områden i samhället: familj, religion, utbildning, media, konst och underhållning, affärsvärlden och politiken. Att kristna skall vara salt och ljus i samhället och utöva ett positivt inflytande och sprida kärlekens civilisation på alla områden är i sig inget kontroversiellt. Det är grunden i katolsk sociallära, och t.ex. varje år i samband med riksdagens öppnande har vi en nationell ekumenisk bönevandring här i Stockholm där vi ber för alla de stora institutionerna i samhället.

Problemet uppstår när denna kristna hållning inte är grundad i livet i den helige Ande utan övergår i ideologi och gifter sig med auktoritär nationalistisk högerpolitik och man talar om att ”dominera” dessa berg. Då har man lämnat kristendomens huvudfåra, därför att kristendomen vill påverka genom vittnesbörd och hjärtats omvändelse, inte genom att påtvinga. Joel Halldorf skriver:

”Det som verkar uppstå här är, som jag uppfattar det, ett äktenskap mellan reformert och karismatisk politisk teologi. I den reformerta traditionen har det sedan Jean Calvins försök att etablera en “gudsstat” i Geneve på 1500-talet funnits en idé om att kristendomen kan och bör forma hela samhället – inklusive dess grundläggande institutioner (lagstiftning, parlament, skola och så vidare). I den karismatiska rörelsen talar man hellre om påverkan genom väckelse, andliga genombrott och “segrande bön”. Traditionellt avskyr karismatiker och reformerta varandra – benhårda reformerta är cessationister och tror inte på Andens gåvor – men här verkar alltså en syntes uppstå.”

En karismatik som slår följe med en politisk ideologi som prioriterar dominans och nationalism framför demokrati finns all anledning att förhålla sig skeptisk till. Här gäller det att skilja på andarna. Allt som kallas ”karismatiskt” är inte av den helige Ande, det finns massor med fällor och fallgropar som den karismatiska förnyelsen behöver se upp för, en sådan är högmod. Tyvärr finns det rörelser som hamnat snett och vars mål är att USA ska ledas av kristna och ha deras tolkning av Bibeln som grund. Teologin brukar kallas ”Dominion theology” och statsvetare brukar kalla rörelsen “Christian nationalism”, säger Joel. Det finns också en katolsk integralism som på liknande sätt vill integrera staten i kristendomen, och här uppstår en ohelig allians mellan evangelikaler och katoliker i USA, illustrerat t.ex. genom vicepresidenten.

I den evangelikala frikyrkorörelsen i USA stödjer överväldigande majoriteten Trump. Bland katolikerna är stödet inte lika stort, men det finns inte så få traditionalistiska katoliker som är positiva till honom. ”Evangelicals bring the votes, Catholics bring the brains” löd rubriken på en artikel 2018. Den katolska intelligentian utgör en oproportionerligt stor andel av den religiösa högern i USA konstateras i artikeln.

Jag har tidigare skrivit om hur katolska katoliker som Steve Bannon försökt influera dessa strömningar också i Europa. Steve Bannon växte upp i en konservativ katolsk miljö i södra USA och var ministrant som barn. Idag är Bannons huvudfokus politiken och att med alla medel stödja den populistiska alternativhögern. Innan han blev Trumps mediastrateg hjälpte han Jair Bolzonaro att komma till makten i Brasilien. Han har engagerat sig i katolska högerpopulistiska kretsar i Europa med målsättning att bygga upp en populistisk fraktion innanför den katolska kyrkan. Det var ett led i hans strävan att kunna påverka och fostra en ny generation aktivister och ledare som kan samarbeta med Europas nationalpopulistiska partier och ledare som Salvini i Italien, Marie Le Pen i Frankrike och Orban i Ungern.

Paradoxalt ser vi mönstret av en de auktoritära nationalisternas international. De högernationalistiska nätverken samverkar världen över. Nyligen var Elon Musk involverad i den stora protestaktionen i London.

Karismatisk förnyelse handlar om Andens fulla liv i kyrkan. Det förutsätter hjärtats omvändelse och öppenhet för den helige Andes gåvor. Det skall på intet sätt sammanknippas med kristen integralism och dominansteologi. I det senare fallet har tron övergått till ideologi. Som jag förstått är integralism även förknippat med cessationism också på den katolska sidan, d.v.s. tanken att de andliga nådegåvorna bara var avsedda för apostlatiden och ej verksamma idag. Under Andra Vatikankonciliet fanns en falang som hävdade detta (anförd av kardinal Ottaviani), men den andra falangen som företräddes av bl.a. kardinal Suenens segrade, vilket sedan formulerades i den dogmatiska konstitutionen om kyrkan, Lumen gentium (§12).

Liksom man inte kan påtvinga andra medborgare kristendom kan man inte heller påtvinga andra kristna att bli katoliker. Ekumeniken blev påbjuden i Katolska kyrkan, vilket innebar dialog och samarbete med andra kristna och erkännande att det finns element av den universella katolska kyrkan också i andra samfund. Dopet är t.ex. gemensamt för alla kristna, liksom den Nicenska trosbekännelsen vars 1700-årsjubileum vi just firat). Andra Vatikankonciliet medförde en uppluckring av den ideologiska föreställningen bland katoliker att ingenting viktigt händer utanför Katolska kyrkan. Påve Johannes Paulus II var en mycket kreativ tänkare, samtidigt som han var förankrad i den katolska traditionen. I encyklikan om kristen enhet från 1995 Ut Unum Sint (Att de alla må bli ett) betonar han att den ekumeniska dialogen måste vara ömsesidig och att vi också rannsakar våra egna samveten:

”Dialogen kan inte ske på enbart horisontell nivå och begränsa sig till möten, meningsutbyten eller ens utbytet av de gåvor som kännetecknar olika gemenskaper. Den innehåller också en vertikal rörelse, riktad till den Ende, som i egenskap av världens frälsare och historiens Herre, också är vår ‘försoning’ ”(p35)

Vi inser då att

”…vi är män och kvinnor som har syndat… vilket skapar ett inre utrymme bland syskonen i de gemenskaper som inte lever i full gemenskap med varandra, i vilket Kristus, källan till kyrkans enhet, effektivt kan verka, genom kraften i hans Ande, Hjälparen.” (p35)

Påven menar alltså att det är i vårt möte med varandra som åtskilda kristna gemenskaper, där vi bekänner vår synd inför Herrens närvaro, som den helige Ande kan rena våra sinnen och läromässiga formuleringar. Det är just insikten om den helige Andes verk i andra kristna traditioner som ställer oss inför våra egna misslyckanden, luckor och fördomar. Det är en grundläggande en rening från ideologi till levande tro. Vår teologi och lära förfaller till ideologi när de tappar siktet på sin grund i vår levande Herre och i den helige Ande. Ideologin är tydligast i de sätt på vilka våra samfund och institutioner har blivit självtillräckliga och ser sig själva som normen genom vilket alla andra skall bedömas.

Ideologin framkallar en samfundspatriotism och krigsretorik. Motståndarna demoniseras. Det ideologiska sinnet har mycket svårt att erkänna misstag och svagheter. Om man dessutom gör politik av detta blir det ännu mer problematiskt och farligt.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Politik, Samhälle | Märkt , , , , , | 1 kommentar