Roe versus Wade: Ruth Ginsburg var också tveksam.

Beslutet i USA´s högsta domstol att upphöva RvW-beslutet från 1973 är inget jag jublar över, men inte heller något jag är särskilt bedrövad över. Vad jag verkligen är bedrövad över är att en så viktig och livsavgörande fråga tillåts polarisera ett helt land, ja inte bara USA utan också Sverige och många andra länder. Man kan inte ta ställning till abortfrågan, utan att också räkna med det ofödda barnet som en egen person. Därför kan abort aldrig komma att bli en okomplicerad rättighet, utan det är frågan om en intresseavvägning mellan fostrets rätt till liv och kvinnans rätt att bestämma över sin kropp som hyser det ofödda barnet (jfr antologin Den svårlösta konflikten, Bishofberger m.fl Veritas förlag 2009).

I USA finns en partipolitisk polarisering, de flesta republikaner bejublar beslutet, de flesta demokrater sörjer över det. Men det är också en polarisering hos folket som går utöver partipolitiken: 58% av USA´s befolkning ville inte riva upp RvW enl en opoinionsundersökning i maj medan 35% ville. 58% av republikanska väljare ville riva upp lagen, men också 15% av de demokratiska väljarna.

Det är inte bra att en fråga av grundläggande etisk diginitet där det finns stark polarisering i samhället avgörs genom enkla majoriteter.


”Demokratin prövas som mest när majoriteten beslutar sådant som minoriteten inte vill.Då prövas på vilket sätt och efter vilka principer man agerar och om man kan acceptera ett majoritetsbeslut hur illa man än tycker om det eller om man väljer utomparlamentariskt metoder som väg”

Ulf Ekman, twitter

Båda sidor i den infekterade abort-striden i USA har visat prov på antingen utomparlamentariska metoder (hota, bränna abortklinker etc) eller på annat sätt i den politiska retoriken inte visa någon som helst respekt för motståndarsidans bästa argument.

Den kända och i vida kretsar aktade domaren i SC, Ruth Bader Ginsburg som gick bort förra året var mycket medveten om detta och var ingen entusiastisk anhängare av RvW-lagen. Hon uttalade kritik både innan och efter att hon tillsattes som domare i SC. Hon argumenterade för att aborträtten hade säkrats bättre genom ett stegvis införande som följde utvecklingen av det allmänna rättsmedvetandet istället för som skedde 1973, att konstitutionell rätt till abort infördes i ett enda slag, och att lagstiftarna därmed fråntogs initiativet. Ginsburg menade att SC 1973 skulle nöjt sig med att ogiltigförklara den då aktuella Texas-lagen och inte införa en svepande federal lag. Erfarenheten visar att förhastad lagstiftning av nya doktriner ofta är instasbil.

Ginsburg fick rätt. Man fick en obevekligt rasande antiabortrörelse och en inbyggd polarisering i samhället som nu alltså lett till lagens upplösande. Men kanske det inte handlar bara om att gå 50 år tillbaka i tiden, utan det handlar om att nu finns chansen att göra om och göra rätt. Och att det amerikanska rättssystemet förhoppningsvis kan bli mindre polariserat utifrån politiska preferenser och mera förankrat i det allmänna rättsmedvetandet, och att konflikter kan lösas på ett sätt som inte innebär att majoriteten kör över minoriteten, utan utrymme finns för en mer reflekterande process.

Påvliga Livsakademin i Vatikanen har kommenterat beslutet i USA så här:

”Det faktum att ett stort land med en lång demokratisk tradition har ändrat sin hållning i denna fråga utgör en utmaning för hela världen. Frågan om hur det mänskliga livet kan skyddas behöver kunna diskuteras utan ideologiska låsningar. Det är också viktigt att inte glömma bort att frågan inte kan lösas utan att man tar hänsyn till alla relevanta omständigheter.

När stater fattar beslut som syftar till att stödja den mänskliga rätten till liv bör det ske utan kopplingar till ideologiska låsningar. Besluten behöver kompletteras med en välfungerade sexualundervisning, en fungerande hälsovård som är tillgänglig för alla, och med lagar som ger stöd år familjeliv och moderskap.

Det krävs också ett starkt stöd för mödrar, par och det ofödda barnet, som innefattar hela den omgivande livsgemenskapen och som ger blivande mödrar som lever under svåra omständigheter möjligheten att fortsätta graviditeten och att anförtro barnet åt personer som kan ge barnet en god uppväxt.”

Signum
Publicerat i Samhälle | Märkt , | 4 kommentarer

Johan Cullberg R.I.P.

Jag läser att Johan Cullberg har avlidit 88 år gammal efter en kort tids sjukdom. Johan var en stor humanist och nydanare av psykiatrin, trots att hans psykodynamiska inriktning ständigt hade sina kritiker, även då Nacka-projektet var som mest blommande. Hans psykiatriska studier av berömda svenska författare kommer säkert många att skriva om på tidningarnas kultursidor.

Som läroboksförfattare slog han igenom med den folkbildande boken Kris och utveckling (1975). Dynamisk psykiatri, en lärobok i psykiska sjukdomar kom 1984 och fick ett internationellt genomslag. Själv genomgick jag min vidareutbildning till psykiatriker under den tiden i Nacka där han handledde oss läkare. Att jag sökte mig till psykiatrin var mycket Johans förtjänst då jag uppskattade den humanistiska och psykodynamiska inriktning med användning av hermeneutiskt tolkande metoder han banade vägen för genom det då så omtalade Nacka-projektet.

Johans far var biskop John Cullberg (1895–1983) och han växte upp på biskopsgården i Västerås. Jag var redan på den tiden jag arbetade i Nacka en profilerad katolik, och Johan och jag hade ibland samtal om filosofi och religion. Jag uppfattade att Johan inom ramen för sitt humanistiska engagemang också hade en känsla för den religiösa dimensionen i livet. Han lutade mest åt en sekulärhumanistisk hållning, men hade en ödmjuk hållning som gjorde att han aldrig kunde förmå sig bli en kämpande ateist.

P.C Jersild var en av Johans nära vänner, och Jersild skriver i DN att de länge hade en överenskommelse om att den av dem som levde längst skulle fungera som officiant vid den andres begravning, men att någon vecka innan han dog sade han upp det kontraktet – I stället önskade han att bli jordfäst i Västerås domkyrka av en riktig biskop.

Jag förvånas inte över detta och är glad att Johan får vigas till den sista vilan i kyrkans gemenskap. Jersild skriver att Johan på äldre dar ”hade en allt starkare känsla av samhörighet med sin far biskopen. Han kände sig inte ‘färdig’ med Gud. Han tog nattvarden och sökte kontakt på andra sätt – men tyckte till sin besvikelse att Gud aldrig svarade.

Känslan av Guds frånvaro, detta att leva i hunger efter en Gud som inte svarar men ändå inte ge upp tron. Det erinrar mig om ett samtal jag en gång hade med Johan i matsalen på Nacka sjukhus. Han sade att han hade svårt med den kristna offertanken, detta att ge upp sig själv till förmån för något större. Han kände att han blivit begåvad med så mycket och fått så mycket i livet och hade svårt att föreställa sig att ge upp det.

Ja, Johan var rikt begåvad, och han använde dessa gåvor väl i livet med ödmjukhet och förstånd. De eviga frågorna med Guds frånvaro, hur man urskiljer det goda från det onda, vad man behöver ge upp och vad man är kallad att utveckla och förvalta i de gåvor man fått engagerar oss människor och är något vi brottas med hela livet. Jag tror det var i sin självbiografi han skrev uppskattande om Cordelia Edvardsson och det judiska begreppet tikkun olam, att laga världen. Vi lever i en ond och bristfällig värld, men ändå är vår kallelse hela tiden att inte ge upp, utan vara inriktade på att reparera, laga. Att ha det som riktmärke i livet kan knappast vara något som för bort från Gud.

Publicerat i Tro och vetande | Märkt , | 2 kommentarer

Hur kan vi tro på Jesus seger över ondskan när ett brutalt krig med vidriga övergrepp sker utanför vår knut? Om det goda och det onda, predikan av F Miroslaw Dudek 5:e påsksöndagen 2022

F Miroslaw Dudek ger ett aktuellt perspektiv på godheten och ondskan när ett brutalt krig med vidriga övergrepp utspelas inför våra ögon varje dag. Predikan 5:e Påsksöndagen 2022 i Katolska domkyrkan återgiven med tillåtelse av författaren.

Läsningar: Apg 14:21b–27, Upp 21:1–5a, Joh 13:31–33a, 34–35

Utanför vår dörr pågår ett hemskt krig i Europa. Bilder och rapporter därifrån skakar om oss och väcker stor smärta och vrede. Det är helt enkelt vedervärdigt och groteskt det vi får bevittna. Så mycket våld, så mycket meningslöst dödande, och sådan förstörelse. Varför? Konsekvens bl.a. flyktingar i miljontals. Är det verkligen möjligt att människor kan utföra sådana djävulska gärningar mot sina bröder och systrar? I vems namn och varför? Sådant är inte nytt i människans historia och ändå påverkar det vår syn på människor och det påverkar vår tro på Gud. Godheten kan vi inte ta för givet.

Men motkrafter finns också, som består av människor, volontärer och andra som mobiliserat sig till en hjälpverksamhet utan dess like. Alla de säger: Det onda får inte segra! Det onda måste stoppas med alla medel. Lindra nöden, trösta och visa på nya vägar. Det finns något som heter kristen kärlek, att i Jesu namn hjälpa, trösta och stötta. En del av dessa människor är besjälade av orden i dagens evangelium:

”Ett nytt bud ger jag er: ni skall älska varandra. Såsom jag har älskat er, skall också ni älska varandra”.

Misericordia och Caritas. Barmhärtighet och kärlek. Hur ska det gå, undrar vi? Hur får vi kraft att inte tappa hoppet? Hur får vi kraft att ta vårt ansvar? Vad vill Gud säga oss?

Under påsktiden läser vi Uppenbarelseboken, bibelns sista och mest knepiga bok att förstå sig på, en bok som är full av symbolik. En bok, som handlar om Guds plan med mänsklighetens historia. Vad skall hända? Hur har Gud tänkt sig det hela?

Uppenbarelseboken är ett svar på den situation som församlingarna i Mindre Asien befann sig i. Man råkade ut för ständiga förföljelser, men blev betraktade som statsfiender, när man vägrade att ställa upp på statens gudomliga krav att få ha totalanspråk på den enskilde, genom att visa kejsaren gudomlig vördnad. På tronen i Rom härskar kejsar Domitianus. En envåldshärskare som krävde total underkastelse. Att visa kejsaren någon form av tillbedjan, var att visa lojalitet mot staten. Men kan någon kejsare vilket namn han än bär, under historiens lopp komma med sådana anspråk? De kristna i Mindre Asien sa nej tack – vi ställer inte upp på det här. Vi vill inte anpassa oss till detta. Endast Gud tillkommer tillbedjan. Ondskan får inte segra. Följden blev att de kristna i Mindre Asien blev förföljda, en del blev torterade och dödade.

Livet blev svårt i en stat med en sådan maktfullkomlighet. Så varifrån fick de hopp? Johannes tecknar historien först i mörka färger. I världen finns förföljelser, lidanden och mycken ondska. Räddningen kan till slut bara komma från Gud, som kommer att leda historien mot sitt mål. En gång är måttet rågat, säger apokalyptikern Johannes. Gud skall besegra ondskans makter slutgiltigt, en gång för
alla.


Denna seger började med Jesus Kristus, som besegrade döden och öppnade livets portar för dem som tror. Hans vapen var inte soldater och tanks, utan kärleken från Gud, som kan få människor på bättre tankar. Han vädjade till människans frihet att använda sin förmåga till att älska och inte till att söndra. Frid var med er sa han till sina lärjungar efter uppståndelse. Var inte rädda. Jag har besegrat världen. Allt sedan dess är detta grundackordet, fundamentet i skapelsen och i historien en gång för alla. ”Se, jag gör allting nytt”.

Sista ordet inskrivet i historien är att den tillhör Gud, all ondska till trots. Ja, skriver Johannes,
apokalyptikern:

Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk och Gud själv skall vara hos dem och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte mer finnas, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta finnas mer.

Det nya Jerusalem som Johannes talar om tillhör den nya skapelsen; Där Gud bor, där skall hans folk bo. Och där Gud bor, där finns ingen sorg mer och ingen klagan och ingen smärta. Gud själv skall torka alla tårar från deras ögon.

Denna oerhört positiva bild av historiens yttersta mening och mål får alltså sin kraft utifrån Jesu seger över död och ondska. Lidandet varar ännu en tid, ondskans makt plågar oss ännu en liten tid, men i slutändan kommer Ondskans odjur att kastas ner i avgrunden i en sjö av eld och svavel. Då skall ingen mer hungra och inte längre törsta, varken solen eller någon annan hetta skall träffa dem. Ty Lammet (dvs. Jesus Kristus) som står framför tronen skall vara deras herde och leda dem fram till livets vattenkällor. Detta perspektiv ger Johannes åt sin församling. I Johannes apokalyptikerns församling lovprisar man Lammet som skänker tröst och kraft för det dagliga livet. Eukaristin blir platsen där denna seger firas i förskott. Där sjunger man: Frälsningen finns hos vår Gud, som sitter på tronen och hos Lammet.

Vad innebär då detta konkret? Jag tror så här: Om det är så som Herren säger: Jag är med er alla dagar till tidens slut; om det är så att ondskan kommer att besegras slutgiltigt, då är det något som inger hopp och tro redan nu. Om jag verkligen vågar tro på att Gud finns i mitt liv, trots allt, vågar jag älska och inspireras av hans testamente. Detta är hoppet för vårt liv: Jesus säger i dagens evangelium:

”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra, så som jag har älskar er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek.”

Vågar vi tro på det? Vågar vi leva så med en sådan inre frihet? Även i svåra stunder? Den heliga mässan är platsen där vi kan hämta kraft för vårt liv: Här lovar Jesus oss: Jag är med er alla dagar till tidens slut.

/Miroslaw Dudek

Publicerat i Church | Märkt , , | Lämna en kommentar

Katolsk karismatisk förnyelse. Svar till Kontaktgruppen för synodarbetet i Stockholms katolska stift.

Jag presenterar här det svar på frågorna i samband med Synod 2021-2023 som jag i veckan skickat in till Kontaktgruppen för synodarbetet i Stockholms katolska stift. Sista datum för att skicka in svar från församlingar, grupper och enskilda i stiftet är ju den 15 maj.

Jag tog initiativ till detta svar från Karismatiska förnyelsen och tog kontakt med bönegruppsledare och kontaktpersoner inom förnyelsen. Till min glädje svarade Lillemor Hallin, tidigare ordförande i AKKS 1984-2007 på detta och Kerstin Jonsson som också var ledamot i AKKS styrelse liksom jag själv.

Vi har tidigare samarbetat kring ett liknande dokument, det i samband med Stockholms katolska stifts synod i Vadstena 1995. Vad som slår mig är hur aktuellt det vi skrev då fortfarande är och att Karismatiska förnyelsen legat i framkant när det gäller den utveckling som nu sker genom den synodala processen i Katolska kyrkan.

[Katolska kyrkans synodalaprocess, tidigare inlägg på denna blogg]
[Om synoden 2021-2023 på Stockholms katolska stifts hemsida]

___________________________________________

Detta svar är sammanställt av Bengt Malmgren, Lillemor Hallin och Kerstin Jonsson med utgångspunkt från tidigare liv och erfarenheter inom Karismatiska förnyelsen i Sverige.  Alla tre har varit verksamma inom AKKS (Arbetsgruppen för Karismatisk förnyelse i Katolska kyrkan i Sverige), Lillemor Hallin var ordförande åren 1984 – 2007.

Den karismatiska förnyelsen är ingen begränsad ”rörelse” och har inga ”medlemmar”. Den erbjuder sina erfarenheter och kunskaper till hela Kyrkan. Den är inriktad på att ta emot den helige Andes fulla liv i ett förtroendefullt samarbete mellan präster och lekmän. Till Stiftsynoden i Stockholms katolska stift 1995 sammanställde AKKS ett dokument, ”Vad kan Karismatiska förnyelsen bidra med till Katolska kyrkan idag”. Det äger aktualitet också idag.

Förnyelsen är mycket liten i Sverige. Från 1970 till början på 2000-talet var en aktiv period med konferenser, bönegrupper, Liv-i-Anden-seminarier, ekumeniskt samarbete nationellt och lokalt, social mission och annat.  För närvarande är tendensen vikande med få människor engagerade, men man kan ändå tydligt skönja tendenser i dess kallelse och uppgift.

CHARIS är den av påve Franciskus inrättade strukturen för att ge ledning och service åt alla uttryck för den Karismatiska förnyelsen i världen och regleras av statuter och är underställd Dikasteriet för lekmännen, familjen och livet. Enligt statuterna skall i varje land (eller för varje biskopskonferens) finnas en gemenskap, Charis National Service of Communion (CNSC) som alla grupper som definierar sig som karismatiska erbjuds att ansluta sig till. På så sätt får man tillgång till den vägledning och det stöd som CHARIS erbjuder, t.ex. kvalificerade kurser för funktionärer och ledare.

I de nordiska länderna finns ingen CNSC ännu upprättad, de få grupper som finns fungerar oberoende av varandra. Ibland tas på privat initiativ högprofilerade karismatiska präster hit från andra delar av världen för konferenser och retreater. I bästa fall bär det frukt som kommer det missionerande arbetet i församlingarna till del, men karismatiska grupper är inte befriade från problem och misstag, som alltför stor exklusivitet, tron att man besitter gåvor som gör att man står över behovet av ledning från kyrkans ordinarie auktoriteter etc. Det finns ett behov av att kyrkoherdarna orienterar sig om vilka grupper som finns i resp. församling, inte bara för att söka samarbete och ta till vara dessas missionerande potential, men också för att ge pastoral ledning och bidra till stadga.

Ett särskilt dokument, brevet Iuvenescit Ecclesia gavs ut av Troskongregationen 2016 till vägledning för biskoparna angående relationen mellan hierarkiska och karismatiska gåvor i Kyrkans liv och mission. Det är en bra utgångspunkt i kontakten med de karismatiska grupperna.

Svar utifrån de tio frågeställningarna:

1. LEDSAGARNA (MEDVANDRARNA är ett ord som bättre uttrycker vad som avses)

Vår kyrka består av alla döpta som är upptagna i Katolska kyrkans fulla gemenskap, men också de döpta som inte är upptagna i Katolska kyrkans fulla gemenskap utan tillhörande andra samfund. Med de sistnämnda har vi har dopet, trosbekännelsen och livet i den helige Ande gemensamt. De är inte bara föremål för evangelisation, utan också medarbetare i den större ekumeniska gemenskapen och vi har mycket att lära av dem.

Ytterst är det Kristus som i sin översteprästerliga förbön uppmanar oss att vandra tillsammans. Han ber för sin kyrkas enhet och ber oss vara ett för att kunna ge ett trovärdigt vittnesbörd i världen. Mera konkret idag är det biskop Anders och påve Franciskus med stöd av Katolska kyrkans tydligt formulerade lärodokument alltsedan Andra Vatikankonciliet som ber oss att på djupet reflektera över och besinna vårt uppdrag som katolskt kristna i världen. Att evangelisationen är en angelägenhet för hela kyrkan, alla döpta, och att det sker både i handlingar och ord, genom den sociala dimensionen, och genom en klar och tydlig bekännelse av vår tro på Jesus Kristus har tydligt framhävts i kyrkliga dokument alltifrån VCII och Paulus VI´s Evangelii nuntiandi till de uppfordrande formuleringarna riktade till alla kristna i påve Franciskus apostoliska maning Evangelii gaudium.

2. LYSSNANDET

Grundläggande är att lyssna till Evangeliet och höra det på nytt. Vi behöver lyssna till den helige Ande och urskilja Andens röst i våra hjärtan och förvänta att han talar till oss idag som under kyrkans första tid. För detta krävs undervisning. Karismatiska förnyelsen erbjuder Liv i Anden-seminarier som en introduktion till Andens fulla liv.

Ett grundläggande problem är bristen på balans mellan präster och lekfolk där prästrollen överbetonas och lekmännens roll reduceras så att deras potential som aktiva medarbetare inte blir utnyttjad, påve Franciskus brukar använda termen klerikalism för att beskriva det. Det är en stereotypi som sitter i väggarna och det är inte främst prästerna som upprätthåller den, utan lika mycket lekmännen genom sina förväntningar.

Många lämnas utanför idag, förtroendet för kyrkan minskar, trons låga hålls inte levande. Endast radikal omvändelse och en öppenhet för den helige Andes fulla liv kan vända trenden. Den karismatiska förnyelsen vill föra människor in i ett personligt förhållande till Jesus Kristus, fyllt av den helige Ande, i Kyrkans och församlingens gemenskap.

Den processen måste börja med lyssnande. Karismatiska bönegrupper har en låg tröskel in, alla som vill delta i en småskalig bedjande gemenskap eller är i en situation i livet där man önskar förbön och mänskligt stöd är välkomna.

4. GUDSTJÄNSTEN

Allt börjar i bön: När organisationen och församlingslivet sviktar är det viktigt att återvända  till bönen. Det sker i den personliga bönen, i bönegrupperna och i Mässan. För våra karismatiska bönegrupper är detta en huvudangelägenhet. Många har genom den karismatiska förnyelsen kommit tillbaka till Kyrkan eller nyupptäckt hennes rikedom. Sakramenten har fått ny betydelse. Genom den själavård som ofta kommit in i bönegruppernas verksamhet har många börjat bikta efter åratals uppehåll.

Vi bör vara beredda på att Gud hör våra böner och vara öppna för den helige Andes ingivelser. Karismatiska förnyelsen vill vara i interaktion med församlingen, lyssna till och pröva Andens ingivelser i församlingsgemenskapen och ta steg framåt när Anden kallar.  Om vi inte brukar våra nådegåvor och agerar då Anden kallar kommer gåvorna att förtvina och ingen frukt frambringas. Faran att bli en isolerad klubb för särskilt fromma måste till varje pris undvikas.

Karismatiska förnyelsen vill bidra till att i samverkan med prästerna bygga upp församlingarna genom ett intensifierat böneliv, undervisning/utbildning av lekfolk, inrättande av olika tjänster som t.ex. bönegruppsledare, samtalsledare, kursledare osv.

5. MEDANSVAR I UTSÄNDNINGEN

Varje gång en icke-katolik kommer i kontakt med Kyrkan är den enskilde katoliken kallad att vittna om sin tro, i handling och ord, allt efter situation. Jag vittnar om min tro genom att göra mitt arbete väl, vara en god medmänniska, sprida kärlek där jag är – oavsett om de andra vet att jag är kristen eller ej. Det är Gud som lever i mig, som ska beröra de andra. Vi bör också alltid vara beredda att när rätt tillfälle bjuds, ge skäl för vår tro genom ett klart vittnesbörd om Jesus Kristus.

Karismatiska förnyelsen stödjer katolikerna i detta genom att medvetandegöra alla om uppdraget och genom uppbyggnadsarbete av olika slag. Själavård, samtal, bön för helande. Reträtter för äkta par. Dela erfarenheter i våra bönegrupper, förbön för det nätverk av relationer (oikos) människorna i grupperna befinner sig i och medvetandegöra sändningsorden i slutet av Mässan. I den tidiga kyrkan var Andens gåvor och frukter självklara. Utan dem ingen evangelisation. Kyrkan behöver åter fyllas med kraft: ”Den som tror på mig han skall utföra gärningar som jag och ännu större” (Joh 14:12), Apg 2:2 ff och helighet: ”Andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning” (Gal. 5:22-23).

6. ATT FÖRA EN DIALOG I KYRKAN OCH SAMHÄLLET

Karismatiska förnyelsen vill föra en dialog med hela kyrkan. Den helige Ande förenar och känner inga gränser. Öppenhet för Andens dop och de andliga nådegåvorna och frukterna är inte en särskild spiritualitet, det är Kyrkans spiritualitet, de är ämnade för alla.

 7. ANDRA KRISTNA KYRKOR OCH SAMFUND

Andens fulla liv och de andliga nådegåvorna känner inga samfundsgränser. Det innebär att katolska karismatiker har mycket bra kontakt och samarbete med karismatiska kristna i andra samfund, t.ex. Pingströrelsen, Oas-rörelsen (Svenska kyrkans karismatiska förnyelserörelse), EFS-gemenskapen i S:ta Clara lutherska kyrka i Stockholm, andra nya pingstkarismatiska samfund. Vi ber tillsammans, arrangerar gemensamma konferenser som skett t.ex. i S:ta Clara och i Katolska domkyrkan, deltar i ekumeniska bönegrupper, har gemensamma sociala projekt, gemensamma utbildningar, t.ex. Liv i Anden-seminarier, delvis gemensam själavård (typ samtal med förbön).

Det innebär inte att alla hinder för enheten är undanröjda. Från vårt katolska perspektiv är det givetvis en svårighet att vi inte kan fira gemensam eukaristi. Men från att på 1970-talet mött en ganska oförstående syn på oss katoliker från andra samfund finns idag en respekt för olikheter, vilket inte hindrar samarbete på de områden som är gemensamma. T.ex. har katolsk undervisning länge varit efterfrågad i Oas-rörelsen. P Raniero Cantalamessa, kardinal Anders Arborelius och Lillemor Hallin, har alla vid flera tillfällen undervisat där.

8. AUKTORITET OCH DELTAGANDE

Karismatiska förnyelsen önskar tjäna hela kyrkan och ta ansvar i en anda av gemenskap och delaktighet. Våra församlingsanknutna bönegrupper vill gärna stå till hela församlingens förfogande och vara en integrerad del av församlingens liv. Grupperna erbjuder en plats för dem som önskar be och dela erfarenheter i en mindre gemenskap, och välkomnar dem som i olika situationer i livet önskar stöd i förbön och gemenskap.

Det finns en stor potential i smågrupper. Många sådana med olika inriktning finns i församlingarna, de är resurser som kan tas tillvara i missionens tjänst ännu bättre genom satsningar på samarbete och ledarutbildning. I karismatiska förnyelsen har vi haft kontakt med församlingar som medvetet satsar på cellgrupper för evangelisation. En sådan församling är San Eustorgio katolska församling i Milano. Man anordnar varje år internationella seminarier, och från Sverige gjorde vi studiebesök där under 1990-talet. Det inspirerade oss till att införliva en del av deras utbildningsmaterial i AKKS´ evangelisationsprogram, en utbildning bestående av 4 grundkurser (se under punkt 10).

 Församlingen har en stor evangeliserande uppgift och möjlighet. Att människor hälsas välkomna vid kyrkdörren, att predikan är kärleksfull och kristocentrisk, att förbönsdelen även har plats för personliga förbönsämnen, att nykomlingar tas om hand vid kyrkkaffet: den typiska svenska seden med kaffedrickning efter söndagsmässan, att församlingen överhuvudtaget framträder som en kärleksfull gemenskap – allt detta gör att den växer.

Den ”nya evangelisation” som påven idag talar om i varje land han besöker är en kallelse till hela Kyrkan. Det karismatiska världsvida samarbetsnätet och karismatikernas beredvillighet att gå i tjänst för Kyrkan gör att dessa ofta blivit pionjärer.

9. URSKILJA OCH AVGÖRA

 Katolska kyrkan är till stor del en hierarkiskt uppbyggd organisation. I liturgin och sakramentsförvaltningen har alla sina givna roller, prästens och övriga aktörers agerande är reglerat och det finns uttömmande svar på hur var och en skall agera. Även om det finns utrymme för improvisation sätter detta sin prägel på hela organisationen, även utanför liturgin.

Men kyrkan består också från början av en lika viktig karismatisk dimension där de andliga nådegåvorna förväntas utövas av alla, såväl lekmän som de vigda tjänarna. Inom Karismatiska förnyelsen söker man etablera ett nära och förtroligt samarbete mellan lekmän och präster, en öppenhet för att lyssna till den helige Ande och varandra och i ljuset av det tyda tidens tecken.

I församlingarna idag ser vi inte mycket av samarbete mellan de karismatiska grupperna och kyrkoherdar och präster. Det finns en stor potential i att utveckla ett närmare samarbete här: Gud har betydligt mycket mer att ge till kyrkan än vad hon hittills tagit emot.

10. ATT LÄRA SIG I SYNODALITET

AKKS introducerade på 1990-talet AKKS EVANGELISATIONSPROGRAM som ett svar på Andra Vatikankonciliets kallelse att mobilisera Guds folk, i synnerhet lekfolket, till evangelisation. Det presenteras här i korthet, då det förmodas kunna ge impulser och inspiration för program anpassade till dagens behov i kyrka och församlingar.

Programmet består av 4 grundkurser: 1) Nytt liv i den helige Ande (”Liv i Anden seminarier”). 2) Bön för helande (med inspiration från den katolska kyrkan i USA). 3) Praktisk evangelisation. 4) Evangelisation i församlingen med hjälp av cellgrupper. Kursen syftar till att introducera en evangelisationsmodell där – när den väl är utbyggd – hela församlingen tar sitt ansvar. Innehåller momenten Oikos-evangelisation, att ge Kristus vidare, andlig utveckling, cellgruppens dynamik, ledarskap, lärjungaskap.

Målsättning med programmet var att ge kunskap om vad Bibeln och Kyrkan säger om evangelisation, föra de studerande fram till en förnyad och fördjupad Kristus-relation, hjälpa de studerande att vända sig bort från synd och leva ett Kristuscentrerat liv lett av den helige Ande, kalla till gemensam bön för förnyelse av jordens ansikte och utrusta och träna de studerande att evangelisera på ett sätt som motsvarar vars och ens personliga kallelse.

Programmet var ekumeniskt inriktat, Intresserade från andra kristna samfund var välkomna och lärarna/handledarna i de olika delkurserna bestod i regel av ekumeniska team.

/Bengt Malmgren, Lillemor Hallin, Kerstin Jonsson

__________________________________________

Referenser:


Killian McDonnell OSB, George Montague SM (red) Blås Liv i Nådegåvan – Vad har dopet i den helige Ande att göra med att bli kristen? (AKKS 1994)

AKKS svar till Stiftsynoden 1995: Vad kan Karismatiska förnyelsen bidra med till Katolska kyrkan idag?

Lillemor Hallin: Strömmar av Liv (Kornet 1997, Libris 2006)

Lillemor Hallin: Läkedom i Kristus (Libris 2003)

Lillemor Hallin: Något om Katolsk Karismatisk förnyelse i Sverige 1972-2007 (Isidor Nätverk och Data 2017)

Lillemor Hallin: Gud kallar vanliga människor till att bygga upp hans rike. – Om den andliga förnyelsen i Danderyd och Täby 1970 – 1990-tal (Isidor Nätverk och Data 2019)

AKKS evangelisationsprogram

YouTube-film om Cellgruppssystemet i församlingen för evangelisation. San Eustorgio församling i Milano.

Karismatisk förnyelse i Sverige, hemsida http://karismatiskfornyelse.se

CHARIS hemsida http://charis.international/en

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , | Lämna en kommentar

Ansikte mot ansikte. Lars Gerdmar, en av Nordens ledande ikonmålare ställer ut i Berlin

”Ikonen är ett fönster mot himmelen och en andlig spegel, där ögon möter ögon, en plats för möte och dialog mellan Guds Du och människans Jag.”

Lars Gerdmar från Lund målar ikoner efter den ryska stilen som den utvecklats från 1400-talet. Han anses allmänt som en av de viktigaste representanterna för- nordiskt ikonmåleri och står internationellt i frontlinjen.

13 maj till 12 juni arrangeras en utställning på Katholische Akademie i Berlin med hans verk. I samband med öppnandet 13 maj hålls en seminarieeftermiddag där bl.a. kardinal Anders Arborelius medverkar. Denna kan följas via YouTube. Även fler seminarier hålls under den tid utställningen varar, program, se nedan.

[Lars Gerdmar hemsida]

Publicerat i Church, Konst och kultur | Märkt , | Lämna en kommentar

Den ryska ideologin hel-fascistisk. Bucha inga impulsiva krigsförbrytelser utan medveten utrensning.

Nu har Rysslands ledarskap sjunkit till absoluta bottenläge. Enda jämförelsen är 30-talets Europa och Bosnien-kriget 1992-95. Putin visar sig vara en krigsförbrytare av samma diginitet som Hitler och Milosevic.

Bucha, som nog bara är en västanfläkt av vad som återstår att uppdagas måste en gång för alla öppna ögonen på Europa och Västvärlden och inse att man inte kan förhandla med en krigsförbrytare. Istället måste processer inledas som leder till rättsprocesser som Nurnbergrättergångarna efter Andra Världskriget och processerna i Haag efter Bosnienkriget.

Men det är inte bara vad som händer på slagfältet, det är också retoriken och ideologin som blir alltmer fullödigt fascistisk i Ryssland. Dels det oförblomerade ljugandet, dels att man helt öppet i statskontrollerad media talar om elimination av de ukrainska eliterna, ”de-ukrainisering”, även att utrota namnet Ukraina och förstöra all ukrainsk kultur. Ukrainare beskrivs i termer som liknar hur judarna beskrevs under nazismen, underlägsna människor som inte förmår återgå till rysk patriotism och som därför måste utrotasEngelskspråkiga NV översatte en artikel presenterad i en rysk mediakanal som beskriver detta. Man gjorde noga övervägande om man skulle publicera detta eller inte, men tog beslutet att göra det för att vi i väst måste förstå vilka ideologiska tankar som driver på de brott mot mänskligheten, kanske folkmord, som nu utspelar sig i Ukraina. [Artikeln här]

Helt klart rör det sig inte bara om impulsiva brott mot krigets lagar, den ideologi som utvecklas av Putin och som återges i den ryska propagandan visar att det är en medveten strategi.

Alla i Europa har inte fattat detta ännu, allra minst Tyskland som inte vill sluta att låta pengar från exporten av rysk gas och olja gå rakt in i Putins krigskassa. Det behövs totalstopp för import av gas och olja från Ryssland, det behövs flygförbudszon över Ukraina och flygplan och andra effektiva vapen som ukrainarna efterfrågar för att försvara sig och stoppa ännu värre folkrättsbrott som ligger i den logiska förlängningen om Ryssland tillåts fortsätta.

FN är lamslaget. Det är absurt att Ryssland har veto och kan blockera alla resolutioner om sina krigsförbrytelser i Säkerhetsrådet. Låt oss inte stå där om något år och ångerfullt fråga oss varför vi inte gjorde mer för att stoppa detta.

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , , | 3 kommentarer

Det kalla informationskriget splittrar ryska familjer men också väst och det globala samarbetet.

Det är skrämmande att se hur den ryska desinformationsmaskinen verkar på den egna befolkningen. Vi hör massor av historier som denna:

Dessa berättelser är inte anekdoter, så många ryssar vittnar om att det pågår ett kallt inbördeskrig i Ryssland mellan dem som tror på den statliga propagandan som säger att det inte pågår något krig i Ukraina, att det är Ryssland som är hotat och måste försvara sig och att rapporterna om massakrer och övergrepp är falska eller att de i själva verket är iscensatta av ukrainarna själva och mera välinformerade ryssar som vet vad som pågår och inte blundar för det. Detta kalla krig splittrar varenda familj. Det är främst de äldre som inte har tillgång till annat än den statliga TV´n som orubbligt tror på lögnerna och avvisar vad de yngre som har tillgång till oberoende källor påstår.

Lavrov demonstrerar öppet den ryska desinformationen. På hemmaplan går detta hem, men när Lavrorv uttalar sig offentligt för hela världen, så är inte syftet med lögnerna att övertyga folk om att tro på dem, utan huvudsyftet är att presentera så många versioner som möjligt av händelseförloppet, ifrågasätta allting, introducera konspirationsteorier så att åhörarna i slutändan skall bli förvirrade och inte lita på någonting.

Strategin biter kanske inte på en välinformerad och källkritisk västerländsk publik, men den ryska desinformationsmaskinen arbetar hårt över hela världen och i BRICKS-länderna, Brasilien, Sydafrika, Indien, Kina och i hela Sydasien och Latinamerika går propagandan hem, kanske för att ledarna inte ifrågasätter den, och många länder är auktoritära och utan fri press. Men propagandan går också hem hos delar av den fria och demokratiska världens publik, särskilt bland högernationalistiska partier som Trump-falangen av Republikanerna i USA, i Ungern och bland extremistpartier och grupper som är benägna att tro på konspiarationer som Qanon och liknande.

Vi i väst måste fortsätta att rusta oss i detta informationskrig och inte tro att slaget är vunnet bara för att påståendena som motståndarsidan kommer med är så bisarra och förnuftsvidriga.

Våra ledstjärnor:

  • Källkritik.
  • Saklighet
  • Hålla huvudet kallt
  • Inte kompromissa med grundläggande moraliska värden.

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , , | 1 kommentar

”Gråt inte över Ukraina utan gråt över er själva”. Om Europa, Ryssland och vigningen till Marias obefläckade hjärta.

En rysk diktators aggression mot Ukrainas folk-med outsägligt lidande som följd och repression av sitt eget folk fortsätter. Han hotar också resten av Europa med kärnvapen. Säkerhetsläget har allvarligt försaämrats. Plötsligt är det inte osannolikt att vi själva skulle drabbas av krigets fasor.
Europa är redan indraget i kriget genom att vi understödjer Ukraina med pengar och vapen och därmed försvårar Putins mål att demilitarisera nationen. Det är inte en artskillnad utan en gradskillnad mellan sådant understöd och att gå in med militärt understöd i luften eller på marken. Och trappar Putin upp ytterligare t.ex. med kemiska stridsmedel kanske det är oundvikligt att Europa involveras.

Det är inte så att detta hot dykt upp som en blixt från klar himmel i ett annars soligt och fredligt Europa. Alltför länge har vi på grund av girighet och vår egen bekvämlighet sett mellan fingrarna på säkerhetshot vi borde tagit på allvar och reagerat tidigare. Senast idag hörde jag på nyheterna att ledande svenska företag sista åren levererat komponenter till Rysslad för tillverkning av kärnvapen trots att det varit förbjudet sedan 2014.

Citatet i rubriken är en parafras på Jesus ord till de gråtande kvinnorna under korsvandringen: ”Gråt inte över mig, gråt över er själva och era barn” (Luk 23). Det är lätt att dröja vid fromma och känslor som inte får några konsekvenser i vårt liv. Är vi villiga att på allvar gå Jesu väg eller nöjer vi oss med att vara sympatisörer? Vi i Europa måste verkligen besinna hur vi tar vårt ansvar på allvar för de värden vi sympatiserar med. Det är inte bara krigshot vi sett mellan fingrarna på. Miljön och klimatkrisen har vi varit alltför senfärdiga med att reagera på, och det är fortfarande en öppen fråga om vi går iland med att klara av att vidta tillräckliga åtgärder eller om girighet och kortsiktigt handlande kommer att leda till ännu större katastrofer.

Utmaningarna är av en sådan diginitet att det inte hjälper med enbart teknik och uppfinningar, överlägsen styrka eller att utse syndabockar för att ta oss ur krisen. Det behövs sinnesändring och en reell omvändelse. Det gäller dig och mig, såväl som hela nationer, den europeiska kontinenten.

Det är här vigningen av hela världen, och i synnerhet Ryssland och Ukraina åt Marias obefläckade hjärta som påven tillsammans med världens alla katolska biskopar genomförde på Mariebebådelsedagen den 25 mars kommer in. I botfärdighet och ånger frambär vi våra egna synder, vi tar i solidaritet på oss nationernas synder och ber om fred.

Jag rekommenderar alla att läsa och begrunda denna vigningsbön som kommer från påve Franciskus. Jag tror att den är av monumental betydelse för det läge Europa och världen befinner sig i idag. Inte så att den magiskt skulle utverka något, men om vi, Europas och världens folk verkligen tar det till oss som uttrycks i bönen och låter det leda oss till äkta omvändelse och sinnesändring, då kan spelplanen förändras.

Ni katoliker som är skeptiska till detta, det handlar inte om att spekulera i mystifikationer från uppenbarelserna i Fatima 1917, ni protestanter som över huvud taget är skeptiska till att dra in Guds moder Maria i frälsningens ekonomi, det handlar inte om att tillbe Maria eller sätta henne framför Jesus, det handlar helt enkelt om att med henne som ledsagerska ställa oss under korset och i bot och ånger fokusera på Jesus Kristus. Jag menar att denna bön är av monumental och vikt för hela Guds folk och för nationerna att ta till sig att jag ber er att bortse från radanmärkningar som stör er och fokusera på huvudinnehållet. Läs! Begrunda! Låt er förvandlas!

[Hela vigningsbönen på svenska här]

Utdrag ur bönen återges nedan:

”… Vi har avvikit från fredens väg.
Vi har glömt lärdomen från det senaste seklets tragedier,
miljonerna offer för de två världskrigen.
Vi har bortsett från åtaganden vi gjort
som en gemenskap av nationer.
Vi har förrått folkens drömmar om fred
och de ungas hopp.
Vi har blivit slöa av girighet,
bara tänkt på våra egna folk och deras intressen,
blivit kallsinniga och upptagna
av själviska behov och fördelar för oss själva.
Vi har valt att bortse från Gud,
vi har nöjt oss med våra illusioner,
blivit arroganta och aggressiva,
förtryckt oskyldiga och samlat vapen på hög.
Vi har upphört att sörja för vår nästa
och ta hand om vårt gemensamma hem.
Vi har skövlat jorden genom krig.
Våra synder har fått vår himmelske Faders hjärta att brista
– han som vill att vi lever som bröder och systrar.
Vi har blivit likgiltiga för alla och allt utom oss själva.
Med skam ropar vi: Herre, förlåt oss…

Vi är förvissade om att du [Guds Moder],
särskilt i tider av prövning,
aldrig är döv för vårt rop
och skall komma till vår hjälp.
Det är vad du gjorde i Kana i Galileen,
när du vädjade till Jesus
och han gjorde det första av sina tecken.
För att glädjen skulle fortsätta att råda vid bröllopet
sade du till honom: ”De har inget vin” (Joh 2:3).
Upprepa nu, Moder, dessa ord och denna bön,
för i vår tid har vi slut på hoppets vin,
glädjen har flytt, broderskapet förbleknat.
Vi har glömt vår mänsklighet
och slösat bort fredens gåva.
Vi har öppnat oss för våld och förstörelse.
O vad vi behöver din moderliga hjälp!
Därför, Moder: hör vår bön.
Du Stjärna över haven,
låt oss inte lida skeppsbrott i krigets storm.
Du Det nya förbundets ark,
ge kraft och inspiration åt planer på försoning.
Du Himlens drottning,
låt Guds fred återupprättas i världen.
Förinta allt hat och all törst efter hämnd,
och lär oss förlåtelse.
Befria oss från kriget,
skydda vår värld för kärnvapenhotet…

Heliga Guds Moder, när du stod vid korset
såg Jesus lärjungen vid din sida
och sade: “Där är din son” (Joh 19:26.)
Så anförtrodde han var och en av oss till dig.
Till lärjungen, och till var och en av oss,
sade han: ”Där är din mor” (v. 27).
Moder Maria, vi längtar efter
att ta emot dig i våra liv och vår historia.
I denna stund står mänskligheten,
utom sig av oro och bekymmer,
tillsammans med dig vid korset
och måste få anförtro sig själv till dig
och, genom dig, viga sig själv åt Kristus.
Folket i Ukraina och Ryssland,
som vördar dig med stor kärlek,
vänder sig nu till dig,
vars hjärta ömmar för dem och för alla folk
som sargats av krig, hunger, orättvisa och fattigdom…

Den apostoliske nuntien i Norden, ärkebiskop James Patrick Green och fader Andrii Melnychuk, rektor för Ukrainska katolska missionen i Sverige förrättade vigningsbönen till Marias obefläckade hjärta i Katolska domkyrkan i Stockholm 25 mars 2022. Samtidigt som detta skedde i Stockholm och som liknande gudstjänster firades i katolska församlingar runt om i Sverige och världen, vigde påven Franciskus Ryssland och Ukraina till Jungfru Marias obefläckade hjärta i Peterskyrkan i Rom. (Foto: Nausikaa Haupt)

Påvens bön för fred i Ukraina på audiensen 16 mars är också i botens anda och i solidaritet med alla den som värst drabbats av krigets fasor.

Enheten i Kristi kropp.
Kyrkan, hela Guds folk bestående av alla döpta i världen kallar vi med Paulus liknelse Kristi kropp. Paulus beskriver kyrkan som en kropp med många lemmar. Splittringen bland oss kristna har stor del i den kris världen upplever idag. Det gäller både avsaknaden av fred mellan folken och fred och harmoni med vår jord, klimatkrisen. Jesus bad i sin översteprästerliga förbön (Joh 17) för kyrkans enhet. Utan enhet kan vi inte avge ett rätt vittnesbörd i världen och förlorar kraften att vara salt och ljus. När det gäller invasionen i Ukraina är det särskilt sorgesamt att patriarken av Moskva har identifierat sig med aggressorn och konfronterat sig mot övriga kristenheten.

Vid den ekumeniska karismatiska konferensen i Kansas City 1977 uttrycktes detta med profetisk skärpa.
Lillemor Hallin som var med vittnade om detta vid en konferens i Katarina kyrka 1981.


Lillemor Hallin, talade vid den allkristna böndagen i Katarina kyrka, Stockholm 2 maj 1981
om den starka profetian om enhet i Kristi kropp från konferensen i Kansas City 1977

Tidigare artikel: [Från profetian i Kansas City 1977 till Lutherjubileum 2017]

I den karismatiska väckelsen på 1970-talet i Sverige som bl.a. ledde till flera stora konferenser i Katarina kyrka i Stockholm, jag var själv med, så var undervisningen om botfärdighet och att ställföreträdande ta på sig kristenhetens och nationens synder stark. Jag kommer särskilt ihåg en bön som framfördes från predikstolen av Sven Nilsson (Örebromissionen). Jag minns att den berörde mig till tårar, precis som påvens bön nu på Marie bebådelsedagen. Jag hittade den nedskriven i en av mina pärmar:

Sven Nilsson, Bön för Guds folk. Framförd i Katarina kyrka vid en av de karismatiska konferenserna på 1970-talet.

Men att något berör en känslomässigt aldrig så djupt får ingen betydelse om det inte också leder till sinnesändring och omvändelse och på så sätt får praktiska konsekvenser i livet.

Tyvärr ledde inte den karismatiska väckelsen på 1970- 0ch 80-talet till den förnyelse och enhet bland Guds folk som man hoppades på, den rann ut i sanden med olika samfund lika splittrade och konkurrensinriktade som förut, och även de pingstkarismatiska samfunden som sade sig vara öppna för den helige Andens ledning manifesterade också stora inre problem. Våra hjärtan förblev hårda och våra sinnen stängda för det verk Anden ville göra.

Skall det gå bättre i vår tid? Påve Franciskus är en profet att lyssna till. I programförklaringen för sitt pontifikat Evangelii gaudium vill han inbjuda alla kristna i en ny evangelisation.

I sitt arbete med den synodala processen och reformeringen av kurian vill han göra hela kyrkan, från biskoparna och de centrala institutionerna till de sista lekmännen indragna i det som är kyrkans grundläggande uppdrag: missionen.

Hela världen är i kris. Vi kristna har inte råd att bråka inbördees och undanhålla världen de nycklar till fred som vi faktiskt är satta att förvalta.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , , , , , , , | 1 kommentar

Ni krigsherrar och andliga ledare som stödjer dem: Lyssna till Herrens ord, sodomfurstar!

Läsningarna tisdag vecka 2 i Fastan talar direkt in i vår tid och ger associationer till Rysslands orättfärdiga våldtäckt på Ukraina och dess civilbefolkning.

Furst Putin, lyssna:

Lyssna till Herrens ord, sodomfurstar!
Hör vad vår Gud har att säga,gomorrafolk!
Tvätta er, rena er!
Låt mig slippa se era illdåd.
Sluta göra det onda och lär er göra det goda.
Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte.
För den faderlöses talan, skaffa änkan rätt.
(Jes 1:10, 15-16)

Evangelietexten hjälper oss kanske att sätta in Moskva-patriarken Kirill i sitt sammanhang:

Sedan talade Jesus till folket och sina lärjungar och sade: ‘De skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol. Gör därför allt vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat.’ (Matt 23:1-3)

Därmed inte sagt att bibelorden inte också avser oss själva och skall läsas som uppbyggnad och självrannsakan för var och en. Vi är alla syndare och behöver göra bot. Men som kristna har vi också ett profetiskt uppdrag att sjunga ut. Stefan Swärd skrev ett blogginlägg där han påpekade att Putins agerande stämmer med det som i Bibeln beskrivs som en antikrist.

Det är en stor sorg att den samlade kristenheten i världen inte kan tala med en röst och fördöma kriget och de övergrepp som sker genom krigsherren Putin, och de oligarker och de ryssar som hejar på hela invasionsprojektet.

Delvis är den ryska befolkningen förd bakom ljuset av en vedervärdig repression med statlig propaganda, tystande av fria media och maktövergrepp på varje protestyttring, men de 50% eller mer av Rysslands folk som verkar stödja kriget är väl inte helt blinda och utan skuld. Det är skrämmande hur människor låter sig styras av starka ledare och gärna ta till sig konspiratoriska och vilseledande budskap utan källkritik. Vi såg det också i USA där många fortfarande köper Trumps propaganda att förra presidentvalet var riggat och att han var den rättmätige segraren. Vi ser det i olika rörelser som antivax och Qanon. I en värld där sociala media har så stort genomslag kan dessa massrörelser bli mycket farliga då de exploateras av samvetslösa härskare.

Angående Moskva-patriarkatets maktabitioner och konfrontation mot resten av den ortodoxa kristenheten med patriarken av Konstantinopel som enande centrum, så har detta belysts bra i media och jag upprepar inte det här utan hänvisar till följande länkar:

På TV4 Nyhetsmorgon presenterades detta mycket intressanta inslag, en intervju med F Misha Jaksic (ortodox samordnare, Sveriges kristna råd) och Dr Michael Hjälm (Teologiska högskolan Stockholm).


[Joel Halldorf i Expressen: Det här är ett heligt krig för Vladimir Putin]

[Signum: Om alliansen mellan Putin och patriark Kirill]

Jag håller med dem som säger att kriget har en andlig dimension med en dröm om ett stor-Ryssland med Rysk-ortodoxa kyrkan som enande ideologisk grund, och att Putin använder denna idé för att legitimera sina krig. När Kirill svarade på Kyrkornas världsråds vädjan genom dess generalsekreterare Ioan Sauca gav han uttryck för den andligt-politiska maktambition som ligger bakom att han inte förmår fördöma krigshandlingarna.

H.H. Patriark Kirill av Moskva och hela Ryssland. Foto: Ivars Kupcis/WCC


Jag citerar valda avsnitt ur svaret som tydligt beskriver denna vision:

Han framhäver enheten i det ryskortodoxa i Storryssland under Moskvas överhöghet:

”As you know, this conflict did not start today. It is my firm belief that its initiators are not the peoples of Russia and Ukraine, who came from one Kievan baptismal font, are united by common faith, common saints and prayers, and share common historical fate.”

Väst och Nato framställs som det stora hotet. Konflikten är i själva verket mellan Väst och Storrysslands folk, inte mellan Ryssland och Ukraina:

”The origins of the confrontation lie in the relationships between the West and Russia. By the 1990s Russia had been promised that its security and dignity would be respected. However, as time went by, the forces overtly considering Russia to be their enemy came close to its borders. Year after year, month after month, the NATO member states have been building up their military presence, disregarding Russia’s concerns that these weapons may one day be used against it.”

Kirill påstår att Väst försöker indoktrinera Ukrainas folk att ta avstånd från Ryssland. Men det är ju deras eget val att söka sig till den större friheten och demokratin än till rysk repression. Samtidigt är han inte alls kritisk till den ryska repressionen, fängslandet av regimkritiker, tystande av fria media, centralstyrd propaganda etc.:

”Yet, the most terrible thing is not the weapons, but the attempt to ‘re-educate’, to mentally remake Ukrainians and Russians living in Ukraine into enemies of Russia.”

Här kritiseras patriark Bartolomeus av Konstantinopel för att splittra genom att ha erkänt Ukrainas ortosoxa kyrka som självständig:

”Pursuing the same end was the church schism created by Patriarch Bartholomew of Constantinople in 2018. It has taken its toll on the Ukrainian Orthodox Church.”

Här stöder han Putins narrativ att Ukraina är orsaken till konflikten och att Väst försöker försvaga Ryssland:

”That was also when an armed conflict broke out in the Donbas region, whose population was defending their right to speak the Russian language, demanding respect for their historical and cultural tradition. However, their voices went unheard, just as thousands of victims among the Donbas population went unnoticed in the Western world. This tragic conflict has become a part of the large-scale geopolitical strategy aimed, first and foremost, at weakening Russia.”

Han kallar inte framställningen av Väst som ett hot mot Ryssland för Väst-fobi, däremot menar han att Väst lider av russofobi (jämför att islamister försöker framställa adekvat kritik av islamistisk ideologi som islamofobi). Sådant gagnar inte fredlig dialog utan uppviglar bara till ändå större splittring:

”Russophobia is spreading across the Western world at an unprecedented pace.”

I rättvisans namn skall säga att Rysk-ortodoxa kyrkan som helhet inte delar Kirills ideologi. Många rysk-ortodoxa präster har tagit kraftigt avstånd från honom och instämmer med resten av kristenheten i fördömandet av kriget.

Lyssna slutligen till den ukrainske läraren Taras Tymo vid Katolska universitetet i Lviv som beskriver utvecklingen av kriget från sin horisont: YouTube


För övrigt anser jag att Europa alltför länge stått vid sidan och sett på hur denna massaker på civilbefolkningen fortgår. Några europeiska nationer måste gå samman och som Ukraina begär införa flygförbudszon över landet.

_____________________________

Publicerat i Church, Politik, Religion, Samhälle | Märkt , , , , | 1 kommentar

Splittring i den ortodoxa kristenheten bekymmersam

Kathpress har en nyhetsartikel om läget i den ortodoxa kristenheten i förhållande till Rom översatt i Signum: Problematiska relationer mellan Rom och olika ortodoxa kyrkor.

På 2010-talet fanns hoppfulla tecken på ljusning i dialogen mellan Rom och den ortodoxa kristenheten. Se mina tidigare artiklar [Min broder Andreas] och [Katolsk – ortodox dialog: Samförstånd om primatet under de första 1000 åren]. Men så drabbades hela den ortodoxa kristenheten efterhand av Krimkonflikten 2014 och man ser en splittring mellan Moskva-patriarkatet å ena sidan och Konstantinopel och Alexandria å andra sidan.

Under första millenniet var de kristna indelade under fem patriarkala säten, där Rom betraktades som ett hedersprimat. Inget av patriarkaten kunde fatta beslut under deras jurisdiktion utan samtycke från de andra patriarkaten. Detta kallas synodalitet.

Moskva har länge sett med misstänksamhet på närmanden mellan Rom och Konstantinopel. När patriark Bartolomaios I av Konstantinopel, understödd av patriarken av Alexandria, år 2019 erkände en av Moskva oavhängig ortodox kyrka i Ukraina som ”autokefal” (självständig), klippte Moskva av alla band med dessa patriarker. Putin å sin sida drar sig inte för att utnyttja denna splittring i sin propaganda och har insinuerat att moskvatrogna kristna förföljs i Ukraina.

När nu fullskaligt krig utbrutit i Europa borde kristenheten inbördes enad tala med en röst om fred och försoning. Påven vädjade under onsdagsaudiensen 23 februari om fred och inbjuder hela världen till bön och fasta på Askonsdagen 2 mars.

“I would like all those who have the political responsibility to make a serious examination of conscience before God, who is the God of peace and not of war … He wants us to be brothers and not enemies. I pray that all parties involved will refrain from any action that will cause even more suffering for people, destabilizing coexistence among nations and undermining international law….

And now, I would like to appeal to everyone, believers and non-believers alike. Jesus taught us that the diabolical evil of violence is answered with the weapons of God, with prayer and fasting. I invite everyone to make next March 2, Ash Wednesday, a day of fasting for peace. I encourage believers in a special way to devote themselves intensely to prayer and fasting on that day. May the Queen of Peace preserve the world from the madness of war.”

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar