Ljuset uppenbaras för världen. Vår respons på det heliga.

Epifania eller HERRENS UPPENBARELSE som vi firar den 6 januari är för många kristna den egentliga juldagen.  De vise männen representerar världen utanför det judiska sammanhanget, ”hedningarna”, de första icke-judarna som fick upptäcka den nyfödde konungen. Det är dagen då Guds frälsning blir uppenbarad för hela världen.

”Herren visar sin makt och helighet inför alla folk, hela jorden skall se hur vår Gud räddar oss.” (Jes 52:10)

bkrubba

Kardinal Anders Arborelius sade i predikan i Katolska domkyrkan:

Mitt i en värld, där krigets och våldets mörker tycks härska, bryter ljuset in med gudomlig kraft när Gud blir människa i Jesus Kristus. Men han måste tas emot. Han måste efterföljas. Hans evangelium måste lysa upp vår värld. Hans bud måste åtlydas. Hans ord måste bli en ledstjärna för vår väg genom livet. Den stjärna som ledde Österns vise till Jesusbarnet i Betlehem måste lysa för oss alla och leda oss allt djupare in i vänskapen och föreningen med Jesus. Som döpta har vi fått del av trons inre ljus, av kärleken som brinner inom oss och hoppet som driver oss framåt mot målet.

Barnet Jesus representerar det som är alltigenom sant och gott. Det finns ett ord för det: HELIGT. Scenen i Betlehem med Jesusbarnet i krubban är ett heligt ögonblick.  Det som är heligt är värt vår oreserverade tillbedjan, hyllning och lovsång. Det engelska ordet WORSHIP täcker mer fullödigt den mänskliga hållning vi vill beskriva. Kardinalen konstaterade att det inte finns något motsvarande bra svenskt ord för detta, men hyllning, tillbedjan och lovsång är aspekter av denna hållning.

Alla vi människor, allt jordiskt är behäftat med brister och fel, endast Gud är förbehållen denna tillbedjan, och eftersom barnet i krubban är Guds Son inkarnerad i världen är han värd vår tillbedjan. Att sätta något annat i Guds ställe och tillbe det kallas AVGUDADYRKAN.  Att tillbe något som är begränsat och mindre än Gud själv leder bort från livet.

Guds ljus lyser i mörkret och mörkret  har inte övervunnit det. Därför hyllar och tillber vi det lilla barnet. Det leder till liv och frälsning.

[Läs också Kardinal Anders Arborelius nyårshälsning]

 

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , | Lämna en kommentar

Två invändningar till Lisa Magnusson

Att kalla Joel Haldorfs sista inlägg i religion-liberalismdebatten för ”slutreplik” rimmade naturligtvis illa när han samtidigt slungar ut den provocerande frågan ”Vad tror liberalerna på?”.

Tiden då andliga frågor tegs ihjäl eller betraktades som icke-frågor är förbi. Lisa Magnusson plockar upp den kastade handsken och försöker inta en så ”renlärigt” liberal hållning som möjligt (DN ledare 28/12). Det är bra att Lisa är konsekvent i sin liberalism på detta sätt, samtidigt som Joel är konsekvent utifrån sin position, det gagnar klarhet och vi får ett samtal med engagemang och intresse.

Joel har julledigt och vill inte bryta julledigheten för att svara Lisa just nu. Det tycker jag han gör rätt i, den här debatten försvinner inte på några dagar, men låt mig nu göra några reflektioner:

Lisas svar på Joels fråga är att han har inget att göra med vad hon som liberal tror på. Därför vad en liberal tror på håller man för sig själv. Religion och livsåskådningar hör till den privata sfären och har helt enkelt inte med samhällslivet och politiken att göra. Därmed tror hon sig ha löst hela problemet, med ett svärdshugg lossat den gordiska knuten.

Det finns några positiva aspekter på en sådan hållning:
1. Erkännande att liberalismens avgränsning, att den inte befattar sig med det som ligger utanför det som har med praktiska ramar för det politiska livet att göra.
2. En adekvat religionskritik: Att religion lätt övergår i fundamentalism med totalitära anspråk på människorna när den får politisk makt. Detta gäller ju alla fundamentalistiska ideologier, även ateistiska sådana. Kina, Nordkorea, salafistisk islam etc.

Jag är enig med Lisa Magnusson om att staten skall vara sekulär och att religionsfrihet bör vara en av staten skyddad mänsklig rättighet. Att skilja på stat och kyrkan är en god grund för samhället, ett tänkande som är väl förankrat i katolsk sociallära och har god grund i Bibeln genom vad Jesus själv sagt: ”ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud” (Matt 22:21).

Även kristendom lierad med den statliga makten kan utöva tvång och förtryck. Kristendomen har därför utvecklats bäst då den kämpat i underläge. Lierad med makten blir dess makthavande företrädare lätt korrumperade.

Men min första stora invändning mot hennes resonemang är att man kan inte eliminera människors drive att agera i samhället utifrån sin tro och övertygelse. Detta är på gott och ont: Salafisterna som styr i Saudiarabien agerar utifrån sin tro, men det gjorde också de kristdemokrater som lade grunden till Europagemenskapen. Religionskritik är på sin plats, all religion är inte av godo utan kan åstadkomma mycket ont, men de människor som inspireras av sin tro kan också göra mycket gott i samhällsgemenskapen. Därför är det bättre att redovisa sina motiv än att hålla dem dolda. Det som är i öppen dag vet man var man har. Joels hållning att redovisa sin metafysik är därför mycket mera sympatiskt och konstruktivt än Lisa Magnussons nonchalanta ”det har du inte med att göra”.

Det är sant att kristendomen har en universell mission som innefattar alla människor. Jesus Kristus är världens ljus, Guds kärlek gäller var och en som vandrar på denna jord. Men katolsk sociallära som tolkar den kristna trons etos tar inte det till intäkt för att tvinga människor till något, tvärtom framhävs alla människors lika värde, mänskliga fri- och rättigheter och religionsfrihet och att kärleken till medmänniskan är trons första väg.

Lisa Magnusson ser detta som ”tilltalande sidor” av religionen, vilket man väl får se som ett erkännande. Men, resonerar hon, det finns ju i det sekulära samhället också, man behöver ingen Gud för det.

Verkligen inte? Här kommer min andra invändning mot Lisa Magnusson. När man uteslutit Gud går livet till en början vidare som om ingenting hänt, men med tiden framstår människan mer och mer som ett objekt för sig själv. Men om människan bara är ett objekt för sig själv vad skall då människan tänka om människan? Hur ska människorna förhålla sig till varandra om de inte längre förmår se ett gudomligt mysterium i den andra? Känslan för moral försvinner mer och mer och i takt med den känslan för medmänniskan. Vad säger att respekt för medmänniskan och demokrati är mera moraliskt än den starkes överlevnad och diktatur? (Idag finns en oroande öppenhet bland unga för starka ledare som alternativ till vårt demokratiska politiska system)

Leszek Kolakowski har visat hur våra värdesystem inte längre har någon grund om vi utesluter Gud. Och Joseph Ratzinger skriver i förordet till sin bok INTRODUKTION TILL DEN KRISTNA TRON:

Om världen och människan inte har sitt ursprung i ett skapande förnuft som bär på sina egna inre måttstockar och som har nedlagt dessa i människan, då styrs i slutändan människans handlande bara av vissa trafikregler som antingen kan antas eller förkastas beroende på hur användbara de är. Det återstår då bara att göra en konsekvenskalkyl, vilket kallas för teleologisk etik eller konsekventialism.

Kristendomen är en religion som inte förkastar förnuftet, utan betraktar det uppenbarade ur förnuftets ljus. Fundamentalism som stänger in sig i dogmer på ett sådant sätt att de blir det enda viktiga att påtvinga människor framför öppenheten för sanning, förnuft och samvete har urartat och är i själva verket en fråga om brist på tro.

Därför har kristendomen mycket att erbjuda för hela mänsklighetens bästa. Ratzinger igen:

När vi tror på logos, att ordet var i begynnelsen, betyder det även att vi tolkar ett värdesystem som ett ‘an-svar’, ett svar på ordet, vilket skänker våra värdesystem rationalitet och en grundläggande inriktning. Hit hör även uppdraget att tillsammans med alla människor vars förnuft styr deras uppriktiga sökande och tillsammans med mänsklighetens stora religioner, försöka finna en gemensam förståelse för vad ansvar innebär.”

Publicerat i Church, Politik, Religion, Samhälle | Märkt , , , , , | 4 kommentarer

Påvens jultal till kurian fokuserade på sexövergreppsskandalerna, plan för framtiden och helande av kyrkan och alla som blivit offer för det onda

”Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Låt oss då lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning.” (Rom 13:12).

I veckan före Jul höll påve Franciskus sitt årliga jultal till kurian, staben i Vatikanen som hjälper till med styrningen av världskyrkan. Det var inget propagandatal som bara fokuserade på framgångar. Som förväntat var en av huvudpunkterna sexövergreppsskandalerna där lokalkyrkorna ute i världen varit dåliga på att gå till botten med dessa. Fortfarande finns mycket under täcket som inte är redovisat.

Under resan till Chile fick påven, som tidigare avfärdat anklagelser mot vissa biskopar att tysta ner vittnesbörd om övergrepp såsom skvaller en tankeställare. Han sände ärkebiskop Scicluna för att utreda anklagelserna som under åren inte velat tystna, och det visade sig att biskoparna i Chile inte gjort sitt jobb och flera fick avgå, och påven bad offren för övergreppen om ursäkt.

I USA har det skett utredningar av domstolar i Pennsylvania och Illinois, och det visade sig att det fanns mycket mer under ytan än det som kyrkan redovisat. Slutsatserna från utredningsledarna även här är att biskoparna inte gjort sitt jobb. Detta har skakat om kyrkan i USA och även använts som tillhygge i konflikten mellan konservativa och progressiva där även påven blivit anklagad för att inte göra sitt.

Bland progressiva, och i den sekulära opinionen anses allmänt att påven varit naiv och gjort för lite, men man har ändå förtroende för påvens ledning av den fortsätta processen.

Bland konservativa finns det de som menar att sexövergreppsskandalerna uteslutande beror på att kyrkan har avfallit från den traditionella läran och menar att påven är en av dem som skyndat på detta. Lösningen är att backa bandet till den antimodernism och traditionalism som rådde innan Andra Vatikankonciliet, eller ännu längre tillbaka, till slutet av 1800-talet.

Bland stora prövningar under 2018 nämner påven i sitt tal flyktingsituationen i världen samt förföljelsen av kristna i många länder. Vi upplever en ny martyr-era, som om den grymma förföljelsen under Romarriket ännu inte slutat:

”A new Nero is always being born to oppress believers solely because of their faith in Christ. New extremist groups spring up and target churches, places of worship, ministers and members of the faithful. Cabals and cliques new and old live by feeding on hatred and hostility to Christ, the Church and believers. How many Christians even now bear the burden of persecution, marginalization, discrimination and injustice throughout our world. Yet they continue courageously to embrace death rather than deny Christ. How difficult it is, even today, freely to practice the faith in all those parts of the world where religious freedom and freedom of conscience do not exist.”

I allt detta finns många heroiska exempel på martyrer och goda samariter, unga, familjer, volontärer och hjälporganisationer och så många enskilda troende och hängivna personer som genom sina insatser givit ett strålande vittnesbörd. Men, säger påven, detta kan inte få oss att förbise det mot-vittnesbörd som de många övergreppsskandalerna och trolöshetsskandalerna som begåtts av några av kyrkans tjänare och kommer så in på övergreppen.

Kyrkan har under en tid varit inriktad på att eliminera den ondska som övergreppen inneburit som ropar på utkrävande av ansvar till Gud som alltid kommer ihåg det lidande hans minsta blivit utsatta för på grund av präster och vigda personer: Missbruk av makt och samvete och sexuellt utnyttjande. Detta är en stor skam som underminerar kyrkans trovärdighet, säger påven och lovar att inga ansträngningar skall sparas för att gå till botten med detta:

”Let it be clear that before these abominations the Church will spare no effort to do all that is necessary to bring to justicewhosoever has committed such crimes. The Church will never seek to hush up or not take seriously any case. It is undeniable that some in the past, out of irresponsibility, disbelief, lack of training, inexperience, or spiritual and human short-sightedness, treated many cases without the seriousness and promptness that was due. That must never happen again. This is the choice and the decision of the whole Church.”

Sedan vänder han sig direkt till dem som missbrukar minderåriga och uppmanar dem att omvända sig och överlämna sig till rättvisan. Men han säger också att Katolska kyrkan planerar en nystart för arbetet med att komma till rätta med övergreppen och nämner det möte som skall äga rum i Rom i februari dit ordförandena i hela världens biskopskonferenser är kallade:

”This coming February, the Church will restate her firm resolve to pursue unstintingly a path of purification. She will question, with the help of experts, how best to protect children, to avoid these tragedies, to bring healing and restoration to the victims, and to improve the training imparted in seminaries. An effort will be made to make past mistakes opportunities for eliminating this scourge, not only from the body of the Church but also from that of society. For if this grave tragedy has involved some consecrated ministers, we can ask how deeply rooted it may be in our societies and in our families. Consequently, the Church will not be limited to healing her own wounds, but will seek to deal squarely with this evil that causes the slow death of so many persons, on the moral, psychological and human levels.”

Påvens tal innehöll också fördjupade andliga reflektioner över gott och ont, synd och frälsning. Han anknöt till Kristi födelses fest:

In the firm conviction that the light always proves stronger than the darkness, I would like to reflect with you on the light that links Christmas (the Lord’s first coming in humility) to the Parousia (his second coming in glory), and confirms us in the hope that does not disappoint. It is the hope on which our individual lives, and the entire history of the Church and the world, depend.

Jesus was born in a social, political and religious situation marked by tension, unrest and gloom. His birth, awaited by some yet rejected by others, embodies the divine logic that does not halt before evil, but instead transforms it slowly but surely into goodness. Yet it also brings to light the malign logic that transforms even goodness into evil, in an attempt to keep humanity in despair and in darkness. “The light shines in the darkness, and the darkness did not overcome it” (Jn 1:5).

För att knyta an till den bibliska historien och dra paraleller till sexövergreppskandalerna och trolösheten bland kyrkans tjänare idag lyfte påven fram två personer: Kung David och Judas Iskariot.

Kung David var av Herren utvald och smord till kung. Inte desto mindre förföll han till svår synd i trefaldig mening: Sexuellt missbruk (Batsheba), maktmissbruk (såg till att Batshebas make Uria stupade och röjdes ur vägen), missbruk av samvetet (förnekade och trängde bort sin egen orättfärdighet och lät livet fortgå som om inget hänt). Ni kan läsa hela historien i 2 Sam kap 11. Denna kedja av synder förvärrades och resulterade i en härva av korruption. Påven säger:

The king neglects his relationship with God, disobeys the divine commandments, damages his own moral integrity, without even feeling guilty. The ‘anointed’ continues to exercise his mission as if nothing had happened. His only concern was to preserve his image, to keep up appearances. For ‘those who think they commit no grievous sins against God’s law can fall into a state of dull lethargy. Since they see nothing serious to reproach themselves with, they fail to realize that their spiritual life has gradually turned lukewarm. They end up weakened and corrupted‘ (Gaudete et Exsultate, 164). From being sinful, they now become corrupt.

Påven citerar från sin egen apostoliska maning om kallelse till helighet i dagens värld från 2018 där han klargör hur synd förfaller till vana, till slut kommer vi in i ett sömndrucket tillstånd där vi inte ens uppmärksammar att vi syndar, vilket leder till tredje steget ett korrupt leverne, vilket får särskilt allvarliga konsekvenser för många människor om det gäller personer i ledande ställning och mycket makt. De fruktar inte Guds dom, utan bara att bli ertappade på bar gärning. Detta är just vad som hänt med de präster som missbrukar sin makt, de göder en korrupt kultur i kyrkan, fortsätter att leva i omedvetenhet om sitt fördärvade moraliska status.  Påven igen:

Today, there are many Davids who, without batting an eye, enter into the web of corruption and betray God, his commandments, their own vocation, the Church, the people of God and the trust of little ones and their families. Often behind their boundless amiability, impeccable activity and angelic faces, they shamelessly conceal a vicious wolf ready to devour innocent souls.

Påven kritiserar sedan dem som är negativa till nyhetsrapportörer som avslöjat sexskandalerna i kyrkan. De är kritiska till media eftersom de tycker Katolska kyrkan ställs i en orättvist dålig dager eftersom det inte framhävs att liknande saker sker överallt i samhället, inte bara i Katolska kyrkan. Även om det är rätt, så bör man inte vara negativ till sekulära media, menar påven, utan tacksam mot dem som hjälpt till att klarlägga sanningen.

Påven jämförde media med profeten Natan som var den som fick David att inse sin egen skuld i all dess nakna skamfullhet.

Today we need new Nathans to help so many Davids rouse themselves from a hypocritical and perverse life. Please, let us help Holy Mother Church in her difficult task of recognizing real from false cases, accusations from slander, grievances from insinuations, gossip from defamation. This is no easy task, since the guilty are capable of skillfully covering their tracks, to the point where many wives, mothers and sisters are unable to detect them in those closest to them: husbands, godfathers, grandfathers, uncles, brothers, neighbours, teachers and the like. The victims too, carefully selected by their predators, often prefer silence and live in fear of shame and the terror of rejection.

Sedan säger påven att det alltid i kyrkans historia funnits både gott och ont, vi får inte vara naivt omedvetna. Ogräset och vetet växer hela tiden bredvid varandra. Men bakom de som sår ogräs i åkern finns alltid de trettio silverpenningarna, d.v.s. mänskliga intressen av vinning. Det för oss över från David till att betrakta Judas Iskariot, en annan utvald av Herren som förråder honom och utlämnar honom till döden. David syndaren och Judas den trolöse förrädaren kommer alltid att finnas närvarande i kyrkan, därför att de representerar en svaghet som är en del av vårt mänskliga tillstånd. De är sinnebilder för de synder och brott som begåtts av de som är särskilt kallade och vigda.

David och Judas är förenade i grovheten i sina synder, men deras historier skiljer sig åt när det kommer till omvändelsen: David bättrade sig och förtröstade på Guds barmhärtighet, medan Judas gick och hängde sig.

Denna betraktelse över David och Judas, svår synd som vi blir alltmer insnärjda i och som leder till korruption är inte bara något som är en anekdot. Den har bäring på dagens situation i kyrkan och de grova synder som begåtts som stått i fokus under senare år, men jag tror den också kan ha bäring på våra egna liv, var och en av oss. Därför är det nyttigt, inte bara för kuriamedlemmarna, utan för oss alla att lyssna till och begrunda påvens jultal.

Alla har vi ansvar och är förpliktigade till att bekämpa all form av andlig korruption, för korruption är värre än synd. Enskilda synder kan vi fortfarande resa oss från och ha föresatsen att bättra oss, men korruptheten innebär komfortabel liknöjdhet och blindhet. Allting släpps igenom med samma slapphet: självbedrägeri, skvaller, egoism och olika subtila former av själv-centrering.

Vi hoppas att denna självrannsakan får omfattas av hela kyrkan, från påven och biskoparna till alla oss vardagskristna som bär upp kyrkan i vardagen och att en sådan  får bära frukt under det kommande året. Vi kanske märker att vi har egna synder att göra upp med, men en del är kanske också kallade att vara Natan-personer som pekar på orätter och hjälper dem som är i korruptionens träsk att komma till besinning. Låt oss be att vi har mod att gå in i också detta och inte falla till föga.

Påven tar till sist upp en hel del glädjeämnen och bra saker som hänt i kyrkan under 2018, men det får ni läsa om själva. God Jul och Gott Nytt År 2019 önskar jag alla mina läsare!

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , | Lämna en kommentar

Kristen tro inte en ideologi eller något vi hittat på utan något som kommit till oss. Dialog med det sekulära samhället kräver att vi utgår från grunden.

I vårt samhälle är kunskapen om kristen tro ytlig och vrångbilder omfattas ofta med större iver än önskan att förstå och utforska. Sekulariseringen har gjort sitt, men det handlar också om att vi kristna är splittrade och blivit självtillräckliga och ser oss själva/vårt eget samfund som normen genom vilket alla andra skall bedömas. Vår teologi och lära förfaller till ideologi vilket framkallar en samfundspatriotism och krigsretorik som demoniserar motståndarna. [Se min tidigare text Enhet med eller under påven.]  [Läs också Sofia Lilly Jönssons blogginlägg där hon försöker kategorisera några ideologiska riktningar inom kristendomen.]

Det ideologiska sinnet har mycket svårt att erkänna misstag och svagheter. För en utomstående betraktare framstår kristendomen därför lätt som en samling inbördes konkurrerande ideologier uppblandat med vissa trosföreställningar som tolkas på varierande sätt. Skall vi kristna kunna föra en dialog med det sekulariserade samhället, så förstår alla att det blir svårt om vi utgår från en sådan kakafoni.

Detta är mer än ett filosofiskt problem utan får direkta praktiska konsekvenser t.ex. för asylsökande som konverterat till kristen tro och som förföljs i sina hemländer. Migrationsverkets bedömning av sådana ärenden lämnar mycket övrigt att önska. Ledare för Sveriges kyrkor och samfund tog upp frågan i en debattartikel i DN i veckan. Det finns systematiska brister. Man pekar på brist på förståelse av konversionens natur. Migrationsverket verkar ha en syn på religion som något man väljer i en jämförelse mellan olika alternativ. ”Men”, skriver man ”religionssociologisk forskning visar att det som drar människor till kristen tro och kristna församlingar oftare är relationer. Religiös tro är ett sammansatt fenomen av inre övertygelse och synlig praxis. Den uttrycks i riter och manifesteras i gemenskap.” Man tar också upp att intyg från präster och pastorer som följt personerna under åratal väger lätt jämfört med korta handläggarintervjuer och att man har en lättvindig syn på att man kan dölja sin tro om man blir förföljd i hemlandet.

Kyrkoledarna skiljer inte på samfund och samfund utan utgår från det universella i den kristna tron och som utgör grunden för förståelse av konversionen/omvändelsen.

Mitt Rike är inte av denna världen”, sade Jesus, och i den berömda bibeltexten där frågan om det är rätt att betala skatt till kejsaren sade han ”ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud” (Matt 22:21) och lade så grunden till den kristna tanken att skilja på kyrka och stat.

Det fanns en tid då kristendomen var statsreligion, det hade sina avigsidor med maktmissbruk och tynande vitalitet, men nu är vi tillbaka i samma läge som under kyrkans första tid. Kristendomen blir ett alltmer främmande element i den tongivande kulturen eller bevaras endast som en ytlig fernissa. Därför är det lätt att förstå sekulära tjänstemäns svårigheter att utvärdera kristen omvändelse.

Joel Halldorf är också klar över att man måste utgå från det universella när han på ett förtjänstfullt inlett en debatt om kristen tro och liberalism och pekar på kristendomen som en faktor att räkna med i samhället. Frikyrkorna var med och byggde upp vårt demokratiska samhälle och kristendomen tillhandahåller små vardagsnära gemenskaperna som skapar sammanhang och gemenskap, något som det är brist på i vårt extremt individcentrerade samhälle. Joels bok GUD – ÅTERKOMSTEN har satt igång en diskussion där främst skribenter inom den liberala sekulära pressen tagit upp tråden. Man närmar sig ämnet med visst intresse, dock med misstänksamhet. Vad vill pingstvännen Joel Halldorf nu pracka på oss som vi inte redan har i vår liberala ideologi? [Läs Joel Halldorfs mycket välskrivna slutreplik i Expressen]

Joel använder den kristna trosbekännelsen, som i urkyrkan kallades symbolum och som är den gemensamma nämnaren som alla kristna känner igen sig i, när han förklarar sin tro.

Något väsentligt som inte bara handlar om affektionsvärden utan om sådant som är avgörande för vår kulturs överlevnad håller på att gå förlorat då det kristna arvet utmönstras ur vår kultur. Liberalismen som gängse statsbärande ideologi står inte på egna ben, då de stödstrukturer som kristendomen utgjort rycks undan så brakar hela huset. Liberalismen är oförmögen att möta de utmaningar såsom rovdriften på vår jord, girighet som riskerar att underminera hela det ekonomiska systemet, organiserad brottslighet samt medelklassens krav på enkla lösningar som göder den nya nationalpopulismen. [Läs denna artikel av Margit Richert.] [Läs också vad påve Benedictus XVI sade till katolikerna samlade i Hyde Park under hans London-besök 2010.]

ratzingerintroJoseph Ratzinger (påve em Benedictus XVI) är tveklöst en av vår tids största teologer. Hans klassiker Einfuhrung in das Christentums skrevs 1968. Det är en reflektion över symbolum, den kristna trosbekännelsen. Som av en händelse kom den ut på svenska just nyligen, och kan läsas som en fördjupning av den aktuella debatten utifrån kristet perspektiv. INTRODUKTION TILL KRISTENDOMEN – FÖRELÄSNINGAR ÖVER DEN APOSTOLISKA TROSBEKÄNNELSEN, Veritas förlag.

Boken innehåller också en översättning av förordet till den upplaga som kom ut år 2000 där Ratzinger kommenterar och beskriver utveckling i samhället och inom kyrkan från 1800-talet och fram till nu som lett fram till de samhällsproblem vi ser idag.

Många har kanske bilden av Ratzinger som en konservativ katolsk traditionalist, konservativa grupper försöker utnyttja honom så, men den bilden stämmer inte alls när man sätter sig in i hans tänkande. Han framhäver den kristna trons universalitet, huvudfokus ligger inte på att försvara enskildheter i katolicismen, inte heller att kritisera andra kristna, utan han ser till helheten, sambanden.

Kritisk är han däremot till den utveckling inom kristendomen som skett under 1900-talet där tron på Gud som ett personligt väsen som möter människan och tron på Kristus dubbla natur, sann Gud och sann människa undan för undan urholkats till förmån för ett materialistiskt helt och inomvärldsligt perspektiv.

När man uteslutit Gud går livet till en början vidare som om ingenting hänt, skriver Ratzinger. Livets grundstrukturer finns fortfarande kvar, trots att de inte längre vilar på fast mark. Men med tiden framstår människan mer och mer som ett objekt för sig själv. Ratzinger lyfter fram som exempel hur vetenskapen behandlar det mänskliga livet. Knappt någon reagerar längre på att vetenskapen odlar fram embryon för att få tillgång till forskningsmaterial. Allt har ju ädla syften och kan förbättra människors livskvalitet. Men om människan bara är ett objekt för sig själv vad skall då människan tänka om människan? Hur ska människorna förhålla sig till varandra om de inte längre förmår se ett gudomligt mysterium i den andra, utan bara ett resultat av vad hon själv gjort, frågar sig Ratzinger.

Jag tänker att känslan för moral försvinner mer och mer och i takt med den känslan för medmänniskan. Man talar ofta om värdesystem, och har oegentligheter inträffat i någon institution talas om att man måste ha mera ”värdegrundsarbete”, vilket ofta klingar ihåligt som en omskrivning av att man tekniskt måste få till en ersättning för den bristande moraliska kompassen. Leszek Kolakowski har visat hur våra värdesystem inte längre har någon grund om vi utesluter Gud.

Ratzinger skriver:

”Om världen och människan inte har sitt ursprung i ett skapande förnuft som bär på sina egna inre måttstockar och som har nedlagt dessa i människan, då styrs i slutändan människans handlande bara av vissa trafikregler som antingen kan antas eller förkastas beroende på hur användbara de är. Det återstår då bara att göra en konsekvenskalkyl, vilket kallas för teleologisk etik eller konsekventialism. ”

Att dryfta frågan om värdesystem står högst på dagordningen när det gäller att hantera de utmaningar världen står inför idag. Här har kristendomen mycket att erbjuda. Ratzinger skriver:

”När vi tror på logos, att ordet var i begynnelsen, betyder det även att vi tolkar ett värdesystem som ett ‘an-svar’, ett svar på ordet, vilket skänker våra värdesystem rationalitet och en grundläggande inriktning. Hit hör även uppdraget att tillsammans med alla människor vars förnuft styr deras uppriktiga sökande och tillsammans med mänsklighetens stora religioner, försöka finna en gemensam förståelse för vad ansvar innebär.

För den kristna gudsbilden är alltså ordet logos – ordet som står i begynnelsen, det skapande förnuftet och kärleken – avgörande och när nu begreppet logos utgör själva kristologins och Kristustrons mittpunkt ser vi än en gång hur tron på Gud och tron på hans Son som blev människa inte går att skilja åt.”

Ratzinger påpekar att det idag i kristenheten finns en vida spridd oro att tron på Kristus gudomlighet skulle fjärma oss från honom och inte minst av hänsyn till andra religioner skulle man vilja tona ner den sidan av tron. Men här handlar det mest om vår egen västerländska oro, menar Ratzinger, sådana saker verkar inte höra hemma i en modern världsbild. En sådan skenbart ödmjuk realism vilar på föreställningen att Gud befinner sig väldigt långt från världen, och därmed går samtidigt Guds närvaro förlorad:

”Om Gud inte finns i Kristus försvinner han i ett oändligt fjärran, och om han inte är en Gud med oss, då är han inget annat än en frånvarande Gud: En Gud som inte kan verka är inte en Gud.

Vad gäller oron att vår tro på att Jesus är Gud skulle rycka honom bort från oss är fallet snarare det omvända: är han bara en människa hör han obönhörligen till det förgångna… Men om Gud verkligen har antagit vår mänskliga natur och därigenom är sann Gud och sann människa i Kristus, då har han såsom människa del i Guds närvaro och omfattar alla tider. Då, och endast då, hör han inte bara till gårdagen, utan är närvarande bland oss, vår samtida idag.”

Ratzinger konkluderar:

”Om kristologin ska kunna förnyas – detta är jag fast övertygad om – måste den ha modet att se Kristus i hela hans storhet, liknande den dynamiska och enhetliga bild som framträder i de fyra evangelierna.”

Om det handlar om en ung fiskare i Gallileen som heter Petrus eller en lika ung  och engagerad man som vänder om från ett liv i kriminalitet och drogmissbruk och heter Sebastian i Sverige 2018 och som nu ägnar sin kraft åt att förmedla evangeliet, så är det samma möte, samma Ande, samma förvandlande kraft.

———————————–

Symbolum, faktaruta:

Ordet symboloum kommer från symballein, vilket betyder att samlas, att kastas samman. Enligt en antik sedvänja kunde man ha en ring eller en stav eller liten platta som delades i två delar som sedan kunde fogas samman igen såsom ett kännemärke för gäster, budbärare eller avtalsparter. Ägde man en av delarna hade man rätt att motta en viss sak eller bli visad gästfrihet.

Ett symbolum är något som behöver kompletteras av något annat och som då frambringar erkännande och enhet. När vi kallar trosbekännelsen symbolum betyder det något vi kristna har gemensamt. Den gemensamma bekännelsen av tron, fogar oss samman. Den hänvisar alltid till andra människor, till Andens enhet i det enda Ordet. Detta är universellt och går utöver samfundsgränser och sträcker sig över alla tider.

———————————–

Publicerat i Church, Religion, Samhälle, Uncategorized | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

”Salig den som lever rättfärdigt och talar sanning”

”Salig den som lever rättfärdigt och talar sanning.” Så lyder en av antifonerna till Laudes, i kyrkans tideböner för dagen. Antifonen följs av Jesaja 33:13 ff som beskriver Gud som en förtärande eld som det är svårt att uthärda. Men rättfärdigheten är det som vaccinerar oss, det som gör att vi känner oss hemma med den gudomliga elden och att den inte förtär oss. Jämför när vi varit i ett mörkt rum och kommer ut i bländande solsken. Det tar ett tag att adaptera till ljuset:

”Vem kan bo vid en förtärande eld,
vid ständigt brinnande lågor?”

Den som lever rättfärdigt och talar sanning,+
den som skyr vad som vinns med våld
och slår ifrån sig när han erbjuds mutor,
den som inte vill höra talas om dråp
och inte vill se åt det som är ont.

Han får bo på höjderna,
klippfästet skall vara hans tillflykt,
han skall ha nog med bröd
och aldrig sakna vatten.” (Jes 33:14-16)

Här handlar det inte om någon ytlig moralism eller självrättfärdighet eller att följa en ideologi, utan den moraliska kompass som varje människa har inom sig, det upplysta samvetets röst som talar om vad som är genuint gott och rätt.

stjärna

Publicerat i Religion, Samhälle | Märkt | Lämna en kommentar

Barnen på operationsbordet i transaktivismens och identitetspolitikens namn

Ett lagförslag har lagts om att minderåriga mellan 15 och 18 år skall ha rätt till könsalternerande kirurgi utan absolut krav på vårdnadshavares godkännande. Helt naturligt har förslaget mött massiv kritik och det kan vara skäl att djupare analysera de politiska processer i samhället som lett fram till att ett sådant förslag över huvud taget kan läggas fram. I sista numret av tidskriften Kvartal finns en artikel av sociologen Heather Brunskell-Evans, Rosa hjärtan i blå kroppar, barnen på operationsbordet som förtjänstfullt gör detta.

H Brunskell-Evans är filosof och sociolog, seniorforskare vid Kings College i London och intresserad av Michel Foucaults tänkande. Hennes forskning har fokuserat på nutida diskurser kring sexualitet och medicin, kropp och politik. Särskilt har hon analyserat pornografi, prostitution, människohandel och queer-aktivism som praktiker som uppstått i kontexten sexism, neo-liberalism, global kapitalism och utvecklingen av den moderna informationsteknologin.

Hon är också politiskt aktiv feminist, stödjer den nordiska modellen för hur man hanterar prostitution jobbar inom volontärorganisationen FiLia med att stoppa våldet mot kvinnor och flickor.

Brunskell-EvansbokTransgenderBland hennes böcker märks Transgender Children and Young People – Born in Your Own Body, en samlingsvolym med henne och Michele Moore som redaktörer samt  The Sexualised Body and the Medical Authority of Pornography (Cambridge Scholars Publishing 2016).

Att tillåta minderåriga att genomgå könsalternerande kirurgi vore inte en utvidgning av barns rättigheter, utan tvärtom ett övergrepp i progressivitetens namn mot barns kroppar. Att det snart kan vara lag i Sverige ”borde vara en varningssignal om de extrema faror som följer av identitetspolitik och teorier om transgender”, skriver hon i den aktuella Kvartal-artikeln.

Brunskell-Evans är kritisk  till den populära medikaliserade definitionen av ”det transsexuella barnet” som en ung person vars ”sanna” genus finns i hjärnan eller en pre-social ”identitet”.  Sjukvården, socialpolitiken och lagstiftarna bygger vidare på detta paradigm och hon argumenterar för att detta handlar om politik, inte vetenskap och ser i detta en förklaring till den kraftiga ökningen under senare år av barn som söker till könsbytesklinikerna (se Clapham-rapporten Det färgglada mörkret, sid 20). Hon menar att dagens medicinska och sociala trend att hantera dessa frågor inte är liberala och progressiva, tvärtom politiskt reaktionära och fysiskt och psykologiskt farliga och kränkande.

De som stödjer tillhandahållandet av könsalternerande kirurgi för minderåriga menar att det är en mänsklig rättighet, och det finns de som anser att en stat som inte juridiskt godkänner detta borde anses bryta mot FN:s barnkonvention  och att rättigheter för vuxna transpersoner också bör omfatta barn.

Den teoretiska grunden för den gängse uppfattningen om transrättigheter har formulerats i de s.k. Yogyakartaprinciperna som finns översatta till svenska på Regeringens hemsida. Brunskell-Evans menar att Yogyakartaprincipernas definition av könsidentitet är vag och försvårar distinktionen mellan kön (biologiskt) och genus (socialt), och återspeglar en essentialistisk, stereotyp syn på könen.

I Kvartal-artikeln som jag rekommenderar till läsning i sin helhet för dem som vill sätta sig in i dessa frågor argumenterar hon ingående för detta. Det till synes harmlösa, allomfattande begreppet ‘könsidentitet’ har omfamnats av vänstern som progressivt, och är nu mer efterfrågat än den tidigare, genuskritiska modellen, menar hon.

—————————————

Genuskritisk modell:

Kön – dvs huruvida någon är född till kvinna eller man (kvinna XX, producerar äggceller, man XY, producerar sädessceller + medföljande sekundära kroppsliga kvinnliga resp manliga könskarakteristika) – är inte ‘tilldelat’, utan en biologisk realitet. Genus (sociala aspekter) är således inte ‘varje persons djupt kända, inre och individuella erfarenhet’, som automatiskt bör bekräftas, utan de strukturella, hierarkiska stereotyper som samhället tillskriver det biologiska könet.

—————————————-

Transaktivister har bedrivit en framgångsrik kampanj för att ‘könsidentitet’ ska vinna social acceptans som en påstått mera sofistikerad analys av genus, och från slutet av 1900-talet till i dag har könsidentitet etablerats som en medborgerlig rättighet. Man påstår att mänskliga rättigheter grundade i könsidentitet är ‘universella, beroende av varandra, odelbara och sammanlänkade’, men detta håller inte för en närmare granskning argumenterar Brunskell-Evans. Skulle Sverige stifta en lag som tillåter ungdomar mellan 15 och 18 att genomgå könsalternerande kirurgi innebär det inte en utvidgning av barns rättigheter, utan ett hårresande brott mot dessa.

Vad är ‘barnets bästa’ frågar sig författaren:

”Tanken att staten tilldelar sina myndigheter rätten att inte kräva någon ‘psyko-medicinsk diagnos’ och ‘minimi- eller maxålder’ innebär inte från ett genuskritiskt perspektiv att man värnar barnens bästa, utan prioriterar vuxna transaktivisters politiska strävan att omdefiniera transgenderism till ett ‘medfött’ snarare än psykologiskt tillstånd.

Det existerar inget trovärdigt neurovetenskapligt stöd för narrativet att det finns en manlig eller kvinnlig medfödd hjärna, för att inte tala om att det skulle finnas en ‘rosa’ eller ‘blå’ hjärna i en kropp med ‘fel’ kön.”

Jag tror ingen som är insatt i dessa frågor förnekar att betydelsen av trans inte vilar på några påvisbara fundamentala sanningar, utan formas och omformas ständigt i vår sociala kontext. Barnets förmåga att ge sitt godkännande till könsalternerande kirurgi är beroende av att hen får och kan ta in en korrekt information om procedurens natur och dess negativa hälsoeffekter. Även andra modeller, som den genuskritiska måste göras tillgänglig som medel för att förstå det upplevda obehaget inför sitt kön.

Det är ju inte så att procedurerna, behandling med kroppsfrämmande könsrelaterade hormoner och könskorrigerande kirurgin på något sätt omvandlar en man till kvinna eller tvärtom utan modifierar endast utseendet och funktionen hos barnets egen kropp. Det måste tas med i den information som föregår ingreppet.

Dessutom behöver information ges om de många biverkningar och konsekvenser som behandlingen ger:

”…bortsett från oundviklig sterilitet, medför komplexa konsekvenser, kräver kontinuerlig hormonanvändning, och skapar ett livslångt beroende av medicinsk omvårdnad.

Ett godkännande grundat på kunskap måste inkludera synpunkter från praktiserande läkare och endokrinologer som, även om de själva utför de medicinska ingreppen, påpekar de oundvikliga, allvarliga nackdelar som följer av hormonbehandling.

Kirurgi på manskroppar för att skapa en låtsad vagina kräver ständig utvidgning för att kaviteten inte ska slutas; kirurgi på kvinnokroppar för att skapa en penis skapar inte ett funktionsdugligt och känsligt organ. Det andra könets genitalier kan aldrig faktiskt skapas och kirurgi innebär att den sexuella upplevelsen går förlorad.”

Brunskell-Evans sammanfattar sina slutsatser såhär:

”Kan femtonåringar verkligen förutse vilka konsekvenser ett beslut i tonåren kommer att få för deras framtida, vuxna jag?  Den etiska frågan huruvida barnet kan ge sitt godkännande till könsalternerande kirurgi går bortom bedömningar av om den unga människan äger mental förmåga och kan ge ett självständigt uttryck för sina önskningar. Barn är både sociala varelser och självständiga agenter som antar de normativa identiteter som erbjuds dem inom den rådande kulturen, och som kan leda till att de efterfrågar och ger sitt medgivande skadliga behandlingar. Bakgrunden i barnens vardagsliv skapas tillsammans av medier, internet och utbildningsprogram, som utgår från föreställningen om transsexualitet, och erbjuder studiematerial om ‘könsidentitet’ dels åt lärare, dels åt barn ibland så unga som i förskoleåldern.

Transdiskussionen är i hög grad politiserad och framväxten av identitetspolitik har inneburit att varje antydan att ‘könsidentitet’ är psykologisk och sociologisk tolkas som transfobisk. Ett allmänt klimat av rädsla – rädsla att kränka, rädsla att anklagas för transfobi eller för föräldrar den fruktansvärda rädslan att förlora sina barn i samma ögonblick man vägrar ge sitt godkännande till kirurgi – innebär att en saklig debatt blivit närmast omöjlig.”

Jag hoppas att beslutsfattare är kloka nog att inte fatta förhastade beslut utan tar in en bredare diskussion som också måste innefatta de genuskritiska perpektiven.

bengtma%cc%8ansken

 

 

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , , , | 1 kommentar

Påven reformerar Vatikanens ledning i den största reformen sedan 1588

(texten uppdaterad 8 dec kl 19.10)

Påvens reform av Vatikanens ledning har planlagts tillsammans med hans kardinalsråd ända sedan han tillträdde sitt pontifikat. Mycket förberedelsearbete gjordes redan under påve Benedikt XVI, och jag tror att en av orsakerna till att han avgick var att han insåg att han till följd av ålder inte hade den kraft som behövdes för att genomföra reformerna. Nu har ett s.k. motu proprio publicerats som skisserar planen för styrningen av själva Vatikanstaten. Det finns än så länge bara på italienska.

Alltifrån början av min tjänst på Petri stol har jag känt behovet av en grundläggande omorganisation”, skriver påven. Han skriver att han har gjort ”en systematisk legislativ reform med principerna för rationalisering, kostnadseffektivitet och förenkling som ledstjärna och följt kriterier för funktionalitet, transparens, normativ samstämmighet och organisatorisk flexibilitet.

Kardinalsrådet, 9 särskilt utvalda personer ur kardinalskollegiet samlas i nästa vecka igen. Man planerar en kuriareform  som skall tillkännages i ett dokument med  arbetsnamnet Praedicate Evangelium (“Predika Evangelium”).

Vi lär återkomma till mera detaljer om denna som jag förstår ganska omfattande reform som säkert inte tas emot med samma entusiasm av alla medlemmar i kurian som sitter på urgamla privilegier och maktpositioner. Kurian har varit praktiskt taget oförändrad sedan dess nuvarande struktur grundlades av påve Sixtus V år 1588.

VATICAN CHRISTMAS TREE SAND NATIVITY

Vatikanens julkrubba och julgran är nu på plats. Foto: CNS

————————

Liten ordbok:
Den Heliga Stolen: ledningen för katolska kyrkan.
Kurian: Kontoren för detta, leds i allmänhet av kuriakardinaler.

Vatikanstaten: Det lilla landområdet i Rom som är en självständig stat med diplomatiska relationer till övriga stater. Där finns Peterskyrkan, Sixtinska kapellet, Vatikanmuseerna m.m. Halva Petersplatsen (närmast Peterskyrkan) tillhör Vatikanstaten, andra halvan är italiensk mark.

Publicerat i Katolska kyrkan, Uncategorized, Vatikanen | Märkt , | Lämna en kommentar