Knutby: Pusselbitarna faller på plats

Anna Lindman och Uppdrag granskning-teamet har gjort en strålande insats i uppföljningen av Knutby. Onsdagskvällens reportage gjorde att mycket pusselbitar föll på plats kring förhållanden som tidigare kunnat anas, men på grund av att vittnesmålen varit anonyma och ingen har vågat träda fram och den inre kretsen ljugit, som Peter Gembäck och Patrik Waldau nu erkänner, så har det varit höljt i dunkel. Ug-reportaget är ett skolexempel på hur religion skall granskas, oberoende av om det gäller Kristendom, Islam eller något annat.

Nu har tystnaden brutits, flera har trätt fram och berättat, flera i den inre kretsen har brutit tystnaden och slutat ljuga och slutat skydda Åsa Waldau. Den innersta kärnan är sprängd och de har alla lämnat Knutby: Helge Fossmo sitter inspärrad för anstiftan till mord, Åsa Waldau har lämnat församlingen och bytt namn. Efterträdaren till Helge Fossmo som Åsas närmaste kontakt Urban Fält har också flytt fältet och är den ende som konsekvent hållit sig undan det offentliga och vägrat att låta sig intervjuas. Han var avvisande till det nu precis som 2013 då Dagen sökte honom för en intervju.

Efter mordrättegången fanns en berättelse som sade att nu är fallet löst. En psykopatisk galning har ställt till med allt detta och manipulerat andra. Nu är han röjd ur vägen och församlingen kan återgå till det normala. Församlingens pastorer gjorde allt de kunde för att befästa denna bild.

Men samtidigt fanns en annan bild av att det finns fler ugglor i mossen. Anonyma vitnesmål fortsatte att säga något annat. Som en polis från utredningsteamet sade i en Kalla-fakta-intervju 2013: ”Mordet och mordförsöket har vi löst, men vi tror det finns fler bottnar i detta som vi inte vet”.

I min tidigare sammanfattning av Knutby från år 2013 skilde jag på morden och sektproblematiken. Med det vi vet i dag ser vi att det hänger ihop.

knutbykodenHelge Fossmo har också lämnat en hel del material som ger ingångar och nycklar till insidan av Knutby-sekten. 2005-2008 gjorde Eva Lundgren ingående djupintervjuer med honom på fängelset i Kumla som publicerades i boken Knutbykoden. Då kanske man inte fäste så stor vikt vid dessa eftersom man ansåg Helge Fossmo som opålitlig och det var omöjligt att veta vad som är sant och vad som var uppdiktat. Men som vi vet från t.ex. Tomas Quick-fallet kan även brottsdömda sluta ljuga. Eva Lundgrens tes var att Helge Fossmo höll på att tillfriskna från sektindoktrineringen och börjat tala sanning. Materialet som presenteras i Knutbykoden är av allra högsta intresse sett i ljuset av vad som nu avslöjats.

Kanske Helge Fossmo var den första i den inre kretsen som slutade ljuga. Som vi ser i ug-reportaget träder nu en efter en fram och berättar som det var och erkänner att man tidigare ljugit. I berättelserna finns allt med som man tidigare förnekat men som framgick i intervjuerna med Fossmo. Kristi brud-läran, manipulation, våld, sex.

Även Åsa Waldau själv som ug-teamet sökt upp är delvis ångerfull och säger att en del blev fel, men särskilt medveten om eget ansvar verkar hon inte vara utan försvarar sig med att hon blev missförstådd och att alla de andra också var med på det. En del tar delvis på sig ansvar för att de medverkat till att stödja och låta verksamheten fortgå, men genomgående för alla inklusive Helge Fossmo är att ingen tar på sig huvudansvaret, utan beskriver sig som offer för ett sektklimat där alla var delaktiga. Sista kapitlet är inte skrivet än i denna historia, eftersom flera rättsprocesser nu väntar efter att polisanmälningar gjorts från dem som blivit utsatta för fysiskt och psykiskt våld.

Allt material som tagits fram om Knutby måste vara en guldgruva för dem som vetenskapligt studerar mekanismerna bakom sekterism. Knutby handlar om hur en helt vanlig pingstförsamling omvandlades så att praktiskt taget alla de gamla lämnade och bytts ut mot nya unga specialrektryterade personer, om hur man spekulerar i teologiska nytolkningar, om hur man inför ett teokratiskt styrelseskick där pastorerna uppger sig veta bättre för att de har direkt tilltal från Gud och där det gick väldigt väldigt fel.

Mest sorgesam tyckte jag Janne Josefssons intervju med Kim Wincent i slutet av programmet  var. Han var helt förkrossad och kunde inte riktigt förstå vad som hänt med hans församling. Kim Wincent hade en komplicerad uppväxt med missbruksproblem. Vid 21 års ålder hade han en frälsningsupplevelse och mötte Jesus och kom sedan i kontakt med Lewi Pethrus-stiftelsen. Han gifte sig, gick i bibelskola och kände kallelsen att bli pastor. 1985 fick han sin första pastorstjänst i Knutby. Församlingen hade då knappt 30 medlemmar. Han arbetade med att öka församlingens kontakter, och 1986 gick man på nytt samman med Edsbro. Kim hade mycket kontakter i samhället, han blev deltidsbrandman och var aktiv inom den lokala idrottsföreningen.

1992 kom så Åsa Waldau till Knutby. Hon fick ansvar i församlingen och snart var allt som förvandlat. Gamla medlemmar lämnade och ett nytt garde drog in. Kim avgick så småningom som pastor, men nu sitter han där i ruinerna av den församling han en gång hade ansvar för och undrar vad som hänt. Det var som om en tornado drog in och förstörde allt och nu finns bara ett tomt skal kvar.

Jag är skeptisk till dem som säger att det som hände i Knutby var en unik händelse och att det inte skulle kunna hända i kristenheten igen. Kanske det är unikt på så sätt att processen blev särskilt elakartad med flera mord till följd av kombinationen av sekterismutvecklingen och personer med komplexa narcissistiska och psykopatiska drag, men som fenomen skulle jag säga att det tvärtom är typiskt för vad som kan hända med en kristendom som går över styr där det saknas ett sunt läroämbete och ledarskap och där banden kapas till källorna, traditionen och övriga delar av Kristi kropp.

Pingströrelsen som sådan karakteriseras inte av oordning och brist på ansvarigt ledarskap. Men i slutet på 1900-talet hände mycket nytt.  Experimenterande och en ny individualistisk apostlarörelse driven av unga förkunnare som menade att de hade ett uppdrag som apostlar och församlingsbyggare men som gjorde frikostiga egna nytolkningar av evangeliet blev vanligt. Enskilda personer som framstod som kraftfulla karismatiska ledare i nya frikyrkoförsamlingar fick/tog sig för stort oinskränkt inflytande. Med brist på ledning, och gott herdeskap gick det ofta över styr. I USA var problemet med denna typ av ledare som får löpa amok i församlingarna större än i Sverige. En som skrivit väldigt klokt om problemen med detta och behovet av att karismatiska ledare behöver ta ett ledaransvar för att förebygga att det går fel är Dutch Sheets.

Precis detta ser vi i Knutby där Åsa Waldau är den nya karismatiska ledaren som kommer in med nytt blod. Kim Wincent hade inte kraft och urskiljningsförmåga nog att stoppa det hela. Man gör egna teologiska nytolkningar, det är inte bara den kreativa Kristi brud-läran, Peter Gembäck har i intervjuer även gett uttryck för rent arianistiska ideer där han svävar på målet angående Kristi guddom. Att ledarskapet är dispenserat från de regler för sex och trohet i äktenskapet som gäller för andra är ytterligare exempel på kreativ bibeltolkning.  Det rent formella ledarskapet och ansvaret för församlingsordningen blir också upplöst. ”Vi är som en enda familj” sade Peter Gembäck i en intervju tidigare. Inte undra då på att alla skyller på varandra.

 

Publicerat i Church, Uncategorized | Märkt , | 2 kommentarer

Konspirationsteorier och kamp om historiens myter och sanningar i Polen och annorstädes

Jag har länge diskuterat med mina polska vänner om senaste årens utveckling i landet där PiS-partiets ledare alltmer försöker tvinga på det polska folket och nationen sin egen, enligt min mening ganska trångsynta och konspiratoriska, vision. Många delar mina synpunkter och förstår dem, medan andra genast kommer i försvarsställning och menar att jag är influerad av vad man kallar ”antipolish sentiment”. De framhåller också att eftersom jag inte förstår polska och inte är expert på Polen, dess historia och nuvarande politik, så skall jag inte uttala mig eftersom de informationskällor som finns, den västerländska liberala pressen ger en helt missvisande bild. Mest bekymrad är jag att dessa försvarare av PiS inte erkänner det som ett problem  att grundbultar i västerländsk demokrati såsom oberoende press och domstolar samt yttrandefrihet hotas. Polens problem är speciellt menar man, man måste vidta de åtgärder man gör för att återställa ordningen i samhället och främja det ordinära folkets intressen.

 Den sista diskussionen gäller lagen som förbjuder att kalla koncentrationslägren som var belägna i Polen för ”polska” eftersom det skulle kunna ge intrycket att polacker stod bakom dem. Alla, inklusive Israel och Tyskland är rörande eniga om att koncentrationslägren var tyska, så det borde inte vara ett problem av den digniteten att man måste införa lagar som inskränker yttrandefriheten. Om nu någon oenighet rådde om saken skulle det, menar jag och många med mig, se bättre ut om polska regeringen gjorde ett uttalande där de fastslog att lägren var tyska, och att polska staten inte hade något med dem att göra, samtidigt som man fördömde all form av antisemitism, också inom Polen (för Polen är väl inte det enda ”rena” landet som kan svära sig fri från denna farsot?) och bad om ursäkt I den mån polacker varit involverade I antisemitiska handlingar, såsom angiveri av olika slag. och påmint om den tidigare polske presidenten Kwasniewskis ursäkt till judarna för massakern i Jedwabne. Det hade gett polska regeringen en mycket större moralisk trovärdighet, medan man nu istället drar på sig en självförvållad PR-katastrof och hela världen skakar på huvudet.

aus1kolbe

Studiebesök i Auschwitz. Huset där d.h. Maximilian Kolbes dödscell är belägen.

 Polska kritiker menar att förbudslagen istället leder till att den inhemska polska antisemitismen sopas under mattan och därmed leder till historieförfalskning. Jag påstår inte att antisemitismen är mera utbredd i Polen än annorstädes, men den finns bevisligen också där. En av kritikerna är Jan Gross som bl.a. skrivit om massakern i Jedwabne. Han avfärdas av PiS-försvararna som en ”oseriös historiker” som man menar överdriver Polens roll i antisemitismen. Jag kan inte bedöma om han överdriver eller inte, men nog är det viktigt för varje land att så sanningsenligt som möjligt rannsaka sin egen historia. Att någon överdriver betyder inte att man har totalt fel, och sanningen kan man närma sig i en intellektuell dialog istället för yttrandefrihetsinskränkningar.

 Det är som att Polen blivit ett delad nation där man antingen är för eller emot Jaroslaw Kaczynski och det PiS-parti han styr. Kaczinsky har kallat de polacker som inte håller med om PiS ideologi och demonstrerade mot den PiS-ledda regeringen för ”den värsta sortens polacker”.  Jaroslav var tidigare var med i Solidaritets ledning. Senare, blev han avpoletterad och kom att betrakta Lech Walesa som en folkförrädare som samarbetade med de kommunistiska krafter han hade varit med om att besegra. Kacinsky och PiS-partiet omfattar en konspiratorisk ideologi enligt vilken det inte är någon skillnad mellan kommunismens auktoritära system och liberal demokrati eftersom båda systemen vill pracka på ”ordinära polacker” en gudlös minoritets vilja.

  The Guardian tecknade 2016 en bild av Kaczinsky-bröderna, Jaroslaw och brodern Lech som tragiskt omkom I en flygolycka vid Smolensk I västra Ryssland 10 april 2010.

 I Katyn-skogen nära Smolensk inträffade I april 1940 en av de mörkaste ögonblicken I Polens historia, Katyn-massakern då över 20.000 polska officerare mördades av Sovjets hemliga polis. Somliga har även anklagat Nazi-Tyskland för delaktighet. En delegation med medlemmar i polska regeringen och andra nyckelpersoner I Polen flög för att hedra minnet av detta 10 april 2010. Planet störtade I skogen nära flygplatsen och alla 96 passagerarna omkom inkluderande president Lech Kaczynski, militära chefer säkerhetschefer och presidenten för Polens nationalbank och medföljande familjemedlemmar.

 Katastrofen fick monumentala symboliska dimensioner med sambandet mellan massakern 1940 och det som skedde 50 år senare. Trots att undersökningar visat att det var en kombination av dåliga väderförhållanden och pilotfel som orsakade flygolyckan, så har PiS skildrat det som ett mord på dess ledare och skyllt på den ondskefulla alliansen mellan kommunister och liberaler. 2012 talade Jaroslaw Kaczynski I polska parlamentet och anklagade dåvarande premiärministern Donald Tusk för att I politiskt mening bära 100% av ansvaret för katastrofen.

 Precis som var fallet med Palme-mordet upphör inte konspirationsteorierna att florera. Ännu idag samlas PiS-supporters varje månad den 10 för att protestera och kräva att ”sanningen” kommer fram.

Kacinsky har även föreslagit att Angela Merkel kan ha kommit till makten med hjälp av Stasi och att tyska investeringar I Polen I förlängningen rymmer en plan att annektera polska landområden. Denna typ av konspirationsteorier måste med kraft avvisas, och de flesta polacker tror jag är införstådda med fortsatt polsk-tysk förbrödring, men att denna typ av konspirationsteorier underhålls av landets regeringsparti är alarmerande och farligt och ställer givetvis de nuvarande konflikterna med EU I en roddig dager.

Nu är ju den typen av historieförfalskning och konspirationsteorier som odlas av Polens styrande parti ingalunda unikt för Polen eller PiS. Vi känner igen mönstret från diktatorer, auktoritära och populistiska regimer över hela världen.

Det är viktigt för det mentalhygieniska klimatet i varje land att man inte förskönar historien utan är beredd att göra upp med de förbrytelser som skett i tidigare. Det kräver en korrekt sanningsenlig beskrivning. Katolska kyrkan var under påve Johannes Paulus II´s tid fokuserad på att göra upp med Katolska kyrkans förbrytelser mot judar under historien och vid ett besök i Jerusalem år 2000 bad han judarna om förlåtelse å hela kyrkans vägnar. Peter Hocken, katolsk teolog skrev en artikel publicerad i Signum 2005 som beskrev bakgrunden till denna nya inriktning att minnas historien, forska och återge den sanningsenligt och utifrån detta be om förlåtelse för tidigare generationers förbrytelser: Att göra bot för historiens synder. Tänk om polska regeringen kunde ta efter andan av sin älskade påve, då skulle den handla helt annorlunda.

jpiiklagomurenbon

Richard Swartz min favoritkolumnist i DN, bördig från Österrike och en mångårig kännare av Central- och Östeuropa skriver idag på temat historieförfalskning.  Han nämner som ett exempel på historieförfalskning Balkan-krigen och hyllandet av förbrytarna som hjältar.  Haag-tribunalen hade som uppgift att ställa personer från de balkankrigen inför rätta. Rättvisa skipades visserligen, men ingen försoning har uppnåtts, ingen förbrödring, ingen insikt om eget ansvar för krig och förbrytelser. Nationalister och ideologer på Balkan har istället utmålat Haag som ett förnedrande förmynderi. Och folk har trott på dem, därmed har indirekt har domstolen stärkt deras myter på historiens bekostnad.

Swartz reflekterar:

”Historien kan så förfalskas genom att till den lägga vad som inte hör dit eller aldrig hänt, men kanske ännu oftare genom att utplåna vad som faktiskt både funnits och hänt. Det är vad förnekarna ägnar sig åt: de som säger att Shakespeare eller Auschwitz gaskammare aldrig funnits. Eller de som sysslar med censur, förtiger, raderar, klipper bort, stryker över så att mycket levande och verkliga människor blir till icke-personer. Ofta sker detta i egen sak för att kunna framstå i bättre dager, så som man inte är.”

 

dudagdenuppståndne

Bilden: Den uppståndne från Korsväg Jasna Gora, en serie målningar av konstnären Duda Gracz som finns i Jasna Gora-klostret i Czestochowa där man känner igen många personer och händelser från Polens och Europas historia under 1900-talet.

dudajpii

Duda Gracz, från Korsväg Jasna Gora

Mera material:

Ta del av detta mycket intressanta minisymposium om utvecklingen i Polen. Poland At The Crossroads Between Authoritarianism And Democracy

 

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , | Lämna en kommentar

Var finns kyrkornas röst i samhällsdebatten?

Joel Halldorf och Susanna Birgersson tillhör dem som efterlyser mer av kyrkligt deltagande i samhällsdebatten där det finns många etiska och existentiella frågor där ett tillskott av kristet andliga perspektiv skulle bidra till en rikhaltigare belysning och fördjupning. Joel Halldorf tillhör en av de få skribenter som regelbundet syns för en större sekulär publik bl.a. genom sina artiklar i Expressen.

Det handlar inte om att bara uttala sig om sådant man är överens om inom kyrkorna och politisera etiska frågor i upprop och krav på politikerna att agera på ett bestämt sätt. Kyrkliga företrädare får gärna vara oeniga, också i offentliga debatter,  det berikar med flera perspektiv, medan tystnad och duckande bara är deprimerande.

Läs Joel Halldorfs ledartext i Dagen idag: Kyrkan kan lära av tvärvändningen om stängda gränser 2015.

I ett etiskt engagemang för flyktingar och utsatta, för miljö, för ofödda barn och alla människors lika värde måste kyrkorna vara en stark profetisk röst. som t.ex. påve Franciskus i sitt engagemang för flyktingsituationen vid Europas gränser etc. Men det innebär inte att man gör sig till tolk för förenklade lösningar som blundar för reella problem.

Som Joel skriver, ”utmaningen är att argumentera för moraliska övertygelser utan att moralisera – och att påminna sig om att bara för att människor sjunger om att hjälpa de utsatta, så betyder det inte att de är beredda att betala för det”. Kyrkans roll är att väcka hjärtana på ett djupare plan än populismens förenklade lösningar och politikernas moraliserande identitetspolitik.

20170212_131236

 

Publicerat i Church, Politik, Samhälle | Lämna en kommentar

Pingst, United och EFS. Sambandet mellan kyrkans sakramentala och karismatiska dimension

Ekumenik sker på många plan, inte bara genom samarbete och samtal mellan samfund utan också genom faktiska samgåenden mellan samfund vilket vi har haft många exempel på det under senare år. En fördel är om inte annat att det ekumeniska landskapet blir lite lättare att överblicka då man har färre samtalspartners att förhålla sig till.

Men kyrklig enhet får inte betyda likriktning. Enhet i det väsentliga är grunden för att lokalkyrkan skall kunna blomma på lokalplanet. Det är i de små grupperna som lever i den helige Andes kraft och hämtar näring i Ordet och Sakramenten som den verkliga livskraften finns. Karismatiska bönegrupper och nya andliga rörelser inom Katolska kyrkan är exempel på detta liksom många levande församlingsgemenskaper inom Svenska kyrkan och frikyrkornas fokus på plantering av nya församlingar tänkta att fungera på lokalplanet nära människornas vardag. Det är viktigt att centralstyrning och strukturella omorganisationer inte förkväver det fungerande lokala församlingslivet utan tvärtom främjar det.

Nu är det aktuellt att pingstförsamlingen United i Malmö närmar sig Svenska kyrkan genom att ansöka om medlemskap i EFS. Det innebär att man närmar sig en syn på sakrament och ämbete som ansluter sig till de etablerade gamla samfunden. Den eukaristiska gemenskapen stärks och pastorerna kommer väl med tiden att vigas till präster i Svenska kyrkan (jag antar att detta inte blir så enkelt att hantera för Svenska kyrkan, men den diskussionen lämnar jag därhän nu). Det viktiga är att United fortsätter att vara en församling där den Helige Andes liv är i centrum men öppenhet för och praktiserande av de karismatiska nådegåvorna precis som var fallet under Kyrkans första århudraden.

Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen som startade i världskristenheten i början av 1900-talet har spridit sig över hela jorden och blivit en del av livet i alla de etablerade samfunden. Det innebar inget nytt element i Kyrkans liv utan ett återupplivande av en bortglömd men naturlig del av det kristna arvet. Det finns ingen motsättning mellan andedop/karismatiskt liv och ämbete/sakrament. Att Pingströrelsen blev en schismatisk rörelse som skilde ut sig från de etablerade samfunden berodde inte främst på att man hade en ny teologi, utan på att de etablerade samfunden hade svårt att härbärgera och ta emot denna förnyelse.

Så fick vi en pingströrelse med en schismatisk teologi som satte troendedopet och de andliga nådegåvorna i centrum och som tog avstånd från traditionell sakramentalteologi. Pingst FFS står som jag förstår för en sådan syn då föreståndaren, pastor Daniel Alm är tveksam till Uniteds önskan att stå kvar som associerad medlem i Pingst FFS samtidigt som man går med i EFS/Svenska kyrkan. ”I vår teologi kalibrerar dopsynen och synen på Anden också synen på människan, ämbete, ledarskap och församling” säger Daniel Alm.

Men denna schismatiska syn på de etablerade samfunden står inte alla pingstvänner för. Lewi Pethrus var en mycket ekumenisk ledare. Filadelfiakyrkan i Stockholm uteslöts från Svenska Baptistsamfundet för att man gett ickebaptister tillträde till nattvarden. När Stockholms biskop Manfred Björkqvist besökte Filadelfiaförsamlingen presenterade Lewi Pethrus det som en biskopsvisitation.

duplessisPingströrelsen står för ett återupplivande av Andens dop och de karismatiska nådegåvorna. I den delen finns ingen som helst oenighet med Katolska kyrkan. Pingstvännen David du Plessis for världen runt för att bygga brorar mellan Pingströrelsen och den nya karismatiska rörelserna i de etablerade samfunden. Hans budskap var att det är ett och samma Andedop vilket är helt sant.
Att det sedan finns skillnader i synen på ämbete och sakrament får teologerna hantera i framtida dialoger. De nyare pingstkarismatiska församlingarna, till vilka jag räknar United är mera öppna för en sådan dialog än en del av de äldre pingstförsamlingarna som positionerat sig i en viss tradition.

hockenkrakowPeter Hocken, katolsk präst och kännare av den pingstkarismatiska förnyelsen som nyligen gick bort menade att de nyare pingstkarismatiska församlingarna är experimentella till sin natur och därför känner sig mera fria att pröva nya grepp utan att vara bundna av traditionella strukturer, vanor och tänkesätt. Häri ligger deras styrka, men också deras svaghet: Priset för denna frihet är att man missar lärande och visdom som grundlagts genom tiderna. I början finns ofta en naivitet i tron att man kommer att vara immun mot de prövningar och svårigheter som funnits i de äldre samfunden, något som botas med tiden då man konfronteras med egna svårigheter och konflikter.

Peter Hocken föreslår att Katolska kyrkan tar fasta på just denna experimentella sida hos de nya församlingarna då man vill bygga fruktbara ekumeniska broar till dem. Katolska kyrkan och de andra historiska kyrkorna har ännu inte utvecklat en teologi som tar in det experimentella i sin ecklesiologi. Den franske teologen Christian Duquoc skrev 1985: ”…ju mer de erkänner det provisoriska i sina former,strukturer och strategier, ju mer närmar de sig en bättre återspegling av Gudsriket”.

I Johannes Paulus II´s encyklika om ekumeniken, Ut unum sint framläggs visionen av ekumenisk dialog som något som inte bara innebär utbytandet av idéer, men som ett ”utbyte av gåvor” (nr 28). Detta stöder tanken på att förstå de nya församlingarna som ”kyrkliga laboratorier”. De nya församlingarna offrar som en gåva åt de historiska kyrkorna erfarenheterna och frukterna av sitt kreativa experimenterande, både för utvärdering och för mottagande. En sådan modell kräver inte något undertryckande av övertygelser, bara en ödmjukhet så tillvida att man inte betraktar den egna övertygelsen som den nya ortodoxin, och att man är beredd att pröva den.

Peter Hocken påpekar att en sådan modell respekterar det essentiella i både de historiska kyrkorna och i de nya församlingarna. Den går i linje med den beredskap som tycks finnas att lära från de historiska kyrkorna och fråga sig: Vad är det Herren vill att vi skall ta emot från det historiska arvet? – Det är en modell för en tjänande kyrka i dess fulla ekumeniska dimension.

För att modellen skall vara användbar och bära någon som helst frukt krävs en ny fördjupad ödmjukhet från båda sidor:

  • De historiska kyrkorna måste uppoffra all översittaranda (teologiskt, andligt, historiskt) och sluta klassificera de nya församlingarna som ”sekter”, motstå allt nedsättande tal och generaliseringar och att de katolska biskoparna och prästerna blir varse sin plikt  att respektera de nya församlingarna såsom andra kristna som fullvärdiga ekumeniska partners.
  • De nya församlingarna å sin sida måste släppa alla krav på överlägsenhet, att se sig själva som den ”återupprättade kyrkan” eller ”framtidens kyrka” och att betrakta de gamla samfunden som döda. De måste ge upp sin förenklade syn på kyrkohistorien enligt vilken inget av värde hände mellan de första århundradena och den protestantiska reformationen och manifestera en öppenhet att lära av tidsåldrarnas vishet.

Så länge de nya församlingarna bevarar sin flexibilitet och inte stelnar i nya etablerade samfundsbildningar, så borde det vara mycket lättare för de historiska kyrkorna att ta emot från dem än från de erkända protestantiska samfunden. Det faktum att de gåvor de nya församlingarna har inte primärt handlar om dogmatik och teologi borde också underlätta denna process.

Fler länkar:

Unik gemensam teologisk rapport Katolska kyrkan – Pingst om andliga nådegåvor och pingstkarismatisk förnyelse

Iuvenescit Ecclesia – Om karismatiska och hierarkiska nådegåvor i Katolska kyrkan

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Den ekumeniska tidsåldern sätter fokus på Kyrkans enhet

En del undrar kanske över de årtal i den judekristna historien jag listade i mitt förra inlägg. Förklaringen kommer i tabellen som avslutar detta inlägg. Jag har tillfogat ett årtal till som jag glömde: År 313, ediktet i Milano då Kristendomen under Konstantin blev tillåten religion i det Romerska riket. (År 385 blev den till och med statsreligion). Att kristna övergick från att vara förföljda till att deras tro blev upphöjd av staten är en mycket viktig händelse, och då menar jag alls inte bara av godo. Det är som att kristendomen utvecklades mera som en existentiellt relevant livsåskådning under förföljelsetiden, medan detta att hamna i maktens centrum gav upphov till mycket maktmissbruk och korruption vilket ledde till förfall.

Idag är vi tillbaka i kristendomens första tid. Kristna förföljs som aldrig förr i många länder. I andra länder är kyrkan fortfarande en etablerad del av samhället, men allt fler upplever det kristna budskapet som irrelevant och många vänder kyrkan ryggen.

Det sägs från många håll: Kyrkan kan inte leva på gamla lagrar, skall kristendomen bli en kraft som genomsyrar samhällena gäller det att varje döpt kristen tar sin kallelse på allvar och lever ut sin tro i vardagen. En förutsättning för detta är samverkan istället för konkurrens. Inget samfund eller kyrka (inte ens Romersk katolska kyrkan) har monopol på att diktera villkoren. Olika samfund har olika betoningar och är viktiga pusselbitar i att gestalta nådens fullhet.

Vi lever i en ekumenisk tidsålder då majoriteten av Guds folk och nästan alla kyrkoledare uppfattar Andens röst till församlingarna: Samarbeta, se varandra som bröder och systrar, inte som konkurrenter, arbeta målmedvetet mot enheten! Detta sägs tydligt i många dokument från Katolska kyrkan och i det Luthersk-katolska dokumentet FRÅN KONFLIKT TILL GEMENSKAP. Sedan finns vissa triumfatoriska strömningar och kontroversteologier, men jag skulle säga att dessa är perifera idag.

I Katolska kyrkans dialog med de Ortodoxa kyrkorna har man nyligen enats om en gemensam syn på påveämbetets funktion under det första årtusendet. Det största hindret idag för vidare färd mot enhet är Katolska kyrkans alltför långtgående syn på påvens primat och centraliseringen till Rom. Påve Franciskus har tagit flera steg för att tona ner och ta steg tillbaka när det gäller centralistiska maktanspråk och vill i stället betona lokalkyrkornas eget ansvar och självbestämmande. Detta tas dock inte emot med glädje av alla, en del vill se en fortsatt centraliserad påvemakt.

Hur tydliga och radikala de kyrkliga dokumenten än är, hur progressiva beslut man än fattar på bilaterala och ekumeniska möten, så åstadkommer det ändå inte enhet om inte majoriteten av folket och de lokala ledarna i de olika samfunden är med på tåget. T.ex vid konciliet i Florens på 1400-talet beslöts att sätta stopp för schismen mellan väst och öst, men det var ett beslut som inte gick att genomföra eftersom det inte var förankrat.

Idag står vi inför ett val: Skall 500-årsminnet av reformationen bli bortre parentesen i en 500-årig schism, eller skall vi få se 500 år till av schism och ytterligare splittring inom kristenheten där var och ett samfund  är sig själv nog? Det är ingen lätt uppgift, och det räcker inte med mänsklig planering och kyrkopolitik. Det krävs en öppenhet för den helige Andes ledning och de andliga nådegåvorna. Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen som satt fokus på detta är en av de viktigaste och mest signifikanta händelserna under 1900-talets kyrkohistoria. Idag beräknas 25% av kristenheten ha berörts av pingstkarismatisk förnyelse.

Nedanstående tabell tecknar några avgörande milstolpar och epoker i den judekristna historien. Jag försöker ha ett övergripande ekumeniskt perspektiv. Jag har inga anspråk på objektivitet eller fullständighet, andra kanske skulle betonat andra saker, men syftet är att utifrån ett historiskt fågelperspektiv få bättre grepp om var vi som kristenhet står idag.

årtal +
1800 f Kr
Abram
Guds förbund med Israel.
Guds tålamod med folket.
Profeter. Bristfälliga ledare som Gud ändå använder.
Guds beredskap att ständigt börja om.
Folkets bristande tillit till Gud.
Ständiga avfall.
Avgudadyrkan.
0
Kristus
Guds Frälsning till hela mänskligheten.
Kyrkan grundas. Den Helige Ande och andliga nådegåvor gör kyrkan till en levande gemenskap i Kristus
Bibeln konsolideras.
Kyrkan sprids. Biskopen ledare för varje lokalkyrka.
Kyrkofäderna reflekterar över och utlägger tron.
Biskopen av Roms särskilda ställning.
Förföljelse av de kristna. Många får lida martyrdöden.
313
Konstantin. Ediktet i Milano gör kristendomen tillåten i Romerska riket
Konciliet i Nicea. Den kristna trosbekännelserna som omfattas av alla kristna än idag formuleras.

Återkommande förnyelserörelser. Benedictus, Franciskus, Dominicus etc.
Klosterordnar, de teologiska dygderna. Helgonens exempel.

De andliga nådegåvorna på tillbakagång, försvinner nästan helt från 700 e Kr.
Korruption och förvärldsligande. Kyrkan konkurrerar med den världsliga makten.
1054
Schismen väst/öst
Liturgin
Klostren
Helgonens exempel
Klosterreform, Cluny
Alla reflekterande människor var vid senmedeltidens slut ense om att en reform var nödvändig i kyrkan.
Klerikalisering, avlatshandel, ett alltmer förstelnat materialiserat system av benediktioner som prästerna rår över och tvingar på lekmännen. Den personliga tron på tillbakagång. Många blev präster inte av tro utan för att det var en karriärgång.

Förföljelse av judar.

1517
Luther
Den personliga tron sätts åter i centrum.
Humanismen.
Boktryckarkonsten gör Bibeln mera tillgänglig på folkspråken.
TrientkoncilietSlaget vid Wien 1683 hindrar Osmanska rikets fortsatta utbredning i Europa.
Reformationen kidnappas av de världsliga furstarna, det blir politik. Trettioåriga kriget.
Schismen mellan Katolska kyrkan och Protestantismen skärps genom konfrontationsteologi  istället för samtal. Påvens makt allt större. Han regerar som vilken världslig furste som helst, för krig och har soldater.
Fortsatt klerikalisering, lekmännen ses som lydiga konsumenter i ett system som upprätthålls av hierarkin.
1870
Påvestaten förlorar sin makt
VC I
I och med Italiens enande och att Frankrike drar tillbaka sitt stöd för Påvestaten är sagan om påvens världsliga makt all.
Teologer som återknyter till trons källor, bibeln och kyrkofäderna och som vill se en förnyelse av kyrkan. T.ex. Möhler, Newman resourcement-teologerna i Frankrike.
Den saliga Elena Guerra som skrev brev till påven och ville att kyrkan skulle förkunna mer av den helige Andes liv till katolikerna.
Påven Leo XIII skriver den första socialencyklikan som tar upp arbetarnas rätt, stödjer vetenskapen och proklamerar 1900-talet som den helige Andes århundrade.
Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen  startar i USA 1904, Pingströrelsen bildas och influerar även äldre protestantiska samfund.
Påve och kuria på kollisionskurs med den moderna världen. Påven fördömde religionsfrihet, protestantism, rationalism, socialism och alla former av modernism. Påvens makt över människors samveten stärks. Under början av 1900-talet ökar centraliseringen till det kyrkliga Rom och gränserna för påvens ofelbarhet och primat suddas ut så att den påvliga makten stärks på ett sätt som saknar motstycke. Förföljelse av oliktänkande i Katolska kyrkan.
1962
VC II
Påven Johannes XXIII sammankallar Andra Vatikankonciliet.
Öppna kyrkans fönster mot världen. Åter till källorna. Stärkt vision av kyrkan som de troendes gemenskap.
Påvens makt balanseras av betoningen av kollegialiteten i kyrkan, lekmännens roll uppvärderas, klerikalismen ifrågasätts.
Ekumeniken anbefalls som ett måste för Katolska kyrkan.
JPII: UT UNUM SINT
Vatikanen öppnar ekumeniska dialoger med samtliga kristna kyrkor och samfund.
Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan blir en världsrörelse och en del av den pingstkarismatiska förnyelseströmmen som vid århundradets slut innefattar 25% av alla kristna.
Schismen med  det traditionalistiska  Pius X prästbrödraskap och Marcel Lefvebre.
Spänningar i kyrkan angående tolkningen av Andra Vatikankonciliet.
Pedofiliskandalerna.
Sekularisering i västvärlden. Läroämbetets auktoritet försvagas. Majoriteten av lekfolket accepterar inte kyrkans morallära t.ex. när det gäller preventivmedel. År 2000: JPII i Jerusalem, ber om förlåtelse för kyrkans förföljelse av judarna genom århundradena.
2017
Första reformationsminnet i den ekumeniska tidsåldern
Påven och Lutherska världsförbundet möts i Lund (hösten 2016). Det gemensamma dokumentet FRÅN KONFLIKT TILL GEMENSKAP anbefaller nära samarbete mellan samfunden samt förpliktigande arbete mot enheten. Reformationsminnet firas denna gång inte triumfatoriskt, utan man ser också det negativa i form av kyrkosplittring som reformationen fört med sig.
Ökad förståelse och överlåtelse inom hela kristenheten åt ekumeniken.
Kontroversteologier och antikatolsk retorik inom evangeliska samfund fortsätter om än i liten skala.
Katolsk triumfalism inom traditionalistiska kretsar fortsätter att avskräcka protestantiska kristna från ekumenisk dialog med katolikerna.

kreeftbook

 

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | Lämna en kommentar

Nyckelårtal i Kyrkans historia

1800 f. Kr

0

33

1054

1517

1870

1962

2017

Publicerat i Church | Märkt , , | 1 kommentar

Vem är jag? – ”En syndare som Herren såg på med barmhärtighet och utvalde”

Vi nordbor med vår protestantiska prägel har rykte om oss att vara plikttrogna och få väldigt dåligt samvete då vi inte sköter oss, medan katolskt präglade sydeuropéer tar sina felsteg mera med en klackspark.

Det är paradoxalt eftersom den evangeliskt lutherska förkunnelsen präglas av att vi är rättfärdiggjorda genom tron, inte av egen förtjänst medan katolsk förkunnelse går ut på att gärningarna har betydelse. Den betonar att den heliggörande nåden förutsätter vårt frivilliga Ja till Gud, och genom att utan ånger framhärda i det onda kan vi gå miste om frälsningen.

Om man som i vårt sekulariserade samhälle förnekar Gud och betraktar synden som ett icke relevant begrepp kunde man tro att det skulle leda till en mer avslappnad hållning, mindre skuldkänslor och mindre dömande attityder mot andra. Men det verkar vara precis tvärtom. Skuldtyngdheten finns kvar hos oss, och det finns ingen barmhärtighet i de domar vi avkunnar. I #metoodebattens spår förföljer vi människor för sådant som hänt även långt tillbaka, människor avskedas, det blir plötsligt känsligt att uttala att man har förtroende för någon som hängts ut I det offentliga, för då riskerar man att hamna på de ondas sida.

Då det inte finns någon synd finns inte heller förlåtelse, och enda sättet att bli rättfärdiggjord är att lita till vår egen självrättfärdighet. Men vi blir aldrig avslappnade i detta, för vi vet att en annan gång kan det vara vi själva som råkar i odåd och får löpa gatlopp i detta obarmhärtiga system.

Civilkurage handlar inte bara om att se och gå emot reell orättfärdighet, brottslighet, korruption och övergrepp när det inträffar, utan också att se och gå emot denna inbilska självrättfärdighet hos samtiden. Vart skall det annars sluta? Är vi inte i samma situation som de judar som drog den otrogna kvinnan inför Jesus och ville stena henne enligt judarnas stränga lag? Jesus svar ”Den som är utan skuld skall kasta första stenen”  gäller i hög grad även oss.

Ett intressant input till detta är Lena Anderssons artikel i DN där hon ger en ny tolkning åt Ingemar Bergmans film Fanny och Alexander: Den stränge biskopen representerar i själva verket inte kyrkans bigotteri utan det sekulära folkhemmets inbilska självbild och egen puritanism.

Påve Franciskus har som motto Miserando atque Eligendo (genom barmhärtighet och genom att utvälja honom) Det är hämtat från en predikan av Beda den Vördnadsvärde (Beda Venerabilis) på aposteln Matteus festdag citerad i den katolska tidebönen: Vidit ergo Iesus publicanum et quia miserando atque eligendo vidit, ait illi Sequere me. Den utgår från episoden i evangeliet där Jesus kallar tulltjänstemannen Matteus (Matt 9:9 ff). Det är inte helt lätt att översätta detta så att betydelsen fullödigt framgår. Läs denna engelska text från Catholic News Agency för fördjupning.

caravaggio

En målning Bergoglio ofta återvände till under sin tid som kardinal i Buenos Aires var Caravaggios Matteus kallelse som finns i i kyrkan San Luigi dei Francesi i Rom. Målningen föreställer tullindrivaren Matteus sittande vid ett bord med andra män och där just Jesus och Petrus har stigit in i rummet. Konstnären låter en ljusstråle falla på Matteus.  I en utläggning för studenter sade påven om tavlan:  ”Jesus called him and those around him said, ‘This one? He has betrayed, he’s no good. And he holds money to himself!’ But the surprise of being loved overcomes him… Don’t be frightened of surprises. They shake the ground from underneath your feet and they make us unsure, but they move us forward in the right direction” .

I en berömd intervju från 2013 med Antonio Spadaro publicerad i tidskriften la Civiltà Cattolica berättar han att han identifierar sin egen kallelse med aposteln Matteus kallelse:

“That finger of Jesus, pointing at Matthew. That’s me. I feel like him. Like Matthew.” Here the pope becomes determined, as if he had finally found the image he was looking for: “It is the gesture of Matthew that strikes me: he holds on to his money as if to say, ‘No, not me! No, this money is mine.’ Here, this is me, a sinner on whom the Lord has turned his gaze. And this is what I said when they asked me if I would accept my election as pontiff.” Then the pope whispers in Latin: “I am a sinner, but I trust in the infinite mercy and patience of our Lord Jesus Christ, and I accept in a spirit of penance.”

Påven återkommer ofta till detta, att han först och främst är en syndare, förlåten och genom Guds barmhärtighet utvald. I den positionen vilar han ganska tryggt och är inte rädd att gripa sig an missförhållanden inom sitt ansvarsområde och kritiserar ofta förhållningssättet hos sina egna kardinaler likaväl som missförhållanden och orättvisor ute i världen.

– Som i jultalet till kardinalerna 2014 då fokus var på hans kuriareform sade han att Vatikanen lider av andlig Alzheimer vilket innebär en progressiv glömska av andliga färdigheter vilket gör att vi fastnar i totalt beroende av egna förutfattade meningar, som om det första mötet med Herren är som bortglömt, och vi ser bara våra egna känslor, nycker och fixa ideer. Fler exempel från listan av sjukdomar påven ansåg kuriakardinalerna led av var  existentiell schizofreni (dubbelmoral, inte leva som man lär), känslan att vara odödlig och oersättlig, överbetoning av aktivism, mental och andlig förstelning.

Påven kan säga allt detta utan att uppfattas som sårande eller besserwisser just utifrån sin ödmjuka grundattityd. Syftet är inte att leverera nedgörande kritik, utan att uppmuntra till att arbeta med det förbättringsutrymme alla vi människor har. Om någon trots allt blir sårad är det kanske utifrån just övermodig egenrättfärdig men innerst inne anar att det ligger något i kritiken.

Påven är inte heller rädd att på samma sätt vara kritisk mot olika populära attityder i det offentliga sammanhanget. Skulle han märka av det vi talade om tidigare, en moralistisk folkhemsk självbild som  dömer ut andra skulle han vara den förste att kommentera det. Precis som inte alla män skall dömas på förhand i samband med #metoo-anklagelser så skall inte alla präster och biskopar dömas på förhand som förövare innan handfast dokumentation lagts fram.

Men kanske hans frispråkighet och oräddhet för motstånd ibland gör att han drar på sig onödigt negativ PR. Som nu under resan till Chile där han fick kritik för sitt stöd till biskop Juan Barros under vars ledning en präst som begick pedofili-övergrepp kunde fortsätta att härja. Biskopen anklagas inte själv för övergrepp men för att ha känt till vad som skedde utan att agera. Många chilenare var kritiska till att påve Franciskus lät biskopen medverka vid den stora koncelebrerade mässan under påvebesöket. Biskop Barros själv förnekar att han kände till det prästen höll på med, och påve Franciskus säger själv att inga handfasta bevis har visats honom som styrker anklagelserna. Den dagen sådana kommer fram skall han tala.

Det finns allmänt en kritik mot påve Franciskus att han inte tar arbetet mot pedofili på tillräckligt allvar i Katolska kyrkan, att han är för lam helt enkelt, detta trots att han tillsatte en kommission för tre år sedan som skulle arbeta med att följa upp och förhindra fortsatta övergrepp mot barn i framtiden. I just detta blogginlägg är inte fokus på att kommentera vad som är sant och inte sant i detta avseende men jag vill fästa uppmärksamheten på en artikel i La Croix engelskspråkiga webbupplaga som tar upp detta och diskuterar hur man skall förstå påvens agerande utifrån vad som diskussionen här.

Tilläggas kan att kardinal Sean O’Malley, ordförande i kommissionen som påven tillsatte har försökt gjuta olja på vågorna och sagt att han finner det förståeligt med de kritiska känslor mot påven som hans avvisande av de folkliga protesterna i Chile innebar.

 

 

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , , , | 4 kommentarer