EU tar krafttag mot nazism och fascism

Den 25 oktober antog EU-parlamentet, med stor majoritet en resolution  som uppmanar medlemsstaterna att förbjuda nyfascistiska och nynazistiska grupper samt agera hårdare och mer resolut mot hatbrott och främlingsfientlighet i samhället för att på så sätt värna demokratin.


Innehållet i resolutionen bygger bland annat på uppfattningen att den relativa straff- och rörelsefrihet som nyfascistiska organisationer åtnjuter i en del EU-länder är en viktig anledning till den ökning av hat och våld som syns i samhället som helhet och som man noterar drabbar såväl politiker och medlemmar i politiska partier som minoritetsgrupper, t ex “svarta européer/personer av afrikansk härkomst, judar, muslimer, romer, tredjelandsmedborgare, hbt-personer och personer med funktionsnedsättning”.

En mängd exempel nämns bl a NMR, som förutom att regelbundet demonstrera runt om i Skandinavien även står bakom våldsamma attacker mot civila och polisen, liksom mordbrands- och bombattentat mot flyktingförläggningar.

Gica

Gica var välkänd i Huskvarna. Foto: Mikael Good.

Jag tycker det är bra att EU tar tag i dessa frågor. Främlingsfientliga nazistiska och fascistiska grupper kan inte få utnyttja vår lagstadgade frihet och demokrati till att avskaffa just detta. Samhället måste kunna skydda sig. Även om nazistisk och fascistisk propaganda och våldsamheter skapar olust och avsky, så avtrubbar det oss också och ett hårdare klimat sprider sig i samhället även utanför de mer organiserade antidemokratiska grupperna. Just nu har vi mordet på Gica i Huskvarna i färskt minne.

Samtidigt känns det dubbelt att detta kommer från EU, för EU bidrar själv till att urholka känslan för människovärdet och öka likgiltigheten för andras lidande genom sin oförmåga att enas kring en human migrationspolitik som gör Medelhavet till ett dödens hav med många tusen omkomna varje år och flyktingläger med vidriga förhållanden blir permanentade i södra Europa. Rohingierna behandlas vedervärdigt i Myanmar, men Europa behandlar inte heller alla människor humant. Skall man tillrättavisa andra stater måste man sopa rent för egen dörr för att kunna vinna moralisk auktoritet.

De fattigas skri blir ”var dag allt högre men var dag allt mindre lyssnat till”, sade påve Franciskus i en predikan nyligen. Som exempel på fattiga nämnde han, ofödda, hungrande, flyktingar, barn som bara känner till våld, marginaliserade äldre människor och folkgrupper, vars naturtillgångar utnyttjas av andra.

Jag tycker det är mer angeläget och viktigt att politikerna ägnar sig åt att ta upp och försöka angripa alla dessa reella problem än att ägna sig åt signalpolitik och image-byggande som att tävla i vem som är mest emot SD.

[Mer text samt länkar till dokumenten som rör EU-resolutionen på Motargument]

Citat | Posted on av | Märkt , | Lämna en kommentar

USA-biskoparnas sjunkande förtroende har en lång förhistoria

Påven kallar ordförandena i alla världens biskopskonferenser till ett möte i februari där temat skall vara sexövergrepp-skandalerna i kyrkan. Meningen är att man skall ha en ordentlig genomlysning av allt som nu kommit till ytan och diskutera hur man till slut skall komma till rätta med detta.

USA´s biskop-skonferens har just avhållit sitt årliga höstmöte i Baltimore. Den mediala uppmärksamheten i USA har varit enorm och frågor om sexuella övergrepp och bristande förtroende för att biskoparna hanterar detta på ett ansvarsfullt sätt har stått i fokus, samtidigt som i bakgrunden finns striden mellan konservativa traditionalister och progressivister.

Vi har avslöjandena om tidigare Washingtonbiskopen McCarricks olämpliga intima kontakter med seminarister och tidigare nuntien i Washington Viagnos öppna brev där han anklagar påven för att ha sedan länge ha känt till och mörkat sådana övergrepp. Det är inte bara det aktuella mediefokuset på detta och andra avslöjanden relaterade till sexövergreppen som är orsaken till det låga förtroendet för USA´s biskopar både från allmänheten och nu påven själv, utan det har en lång förhistoria.

Påve Franciskus har tidigare förelagt USA-biskoparna att hålla en reträtt i januari för att främja enheten inom kollegiet och i bön urskilja hur man skall agera i denna fas av den aktuella krisen, men som jag förstår har biskoparna avvisat detta.

För den som är intresserad av bakgrunden hänvisar jag till denna bakgrundsartikel publicerad i LaCroix international av  Robert Mickens, journalist i Vatikanen:

 [Why Pope Francis was right to halt the US bishops]

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , | Lämna en kommentar

All populism är inte av ondo – ett försök att förstå en dryg miljon väljare

Jag noterar att Annie Lööf och Jan Björklund stannat vid att beskriva SD som ”ett nationalistiskt och populistiskt parti” då de skall förklara varför de låter avståndstagandet från SD spela huvudrollen i hur man skall få till stånd en handlingskraftig regering. Jag noterar också att de inte använder epitetet ”fascistiskt”. Stefan Löfven har inte heller använt det ordet, men konstaterat att partiet har nazistiska rötter vilket är sant, men det är något man vill ta avstånd från idag.

Själv anser jag det inte finns tillräckligt underlag för att kalla partiet fascistiskt idag, men jag tror säker det finns medlemmar i partiet som har sådana sympatier.

Jag är inte positiv till SD, och jag menar att partiet är besläktat med andra partier i Europa som Orbans parti i Ungern eller Pis i Polen. Republikanerna i USA som fascineras av Trump är av samma anda. Grunden är ett missnöje med de etablerade eliterna och brist på respekt för grundläggande demokratiska institutioner och en vilja att ta över och kontrollera media, kultur, utbildningsväsende och domstolar i kraft av en föreställning att man representerar ”folket” som länge nog nu tryckts ner av ”eliterna”. ”Populistiska” politiker definierar jag som dem som rider på denna missnöjesvåg och uppviglar ”folket” till att tro att det finns enkla lösningar och till och med ger ideologiskt underlag till att strunta i grundläggande regler för medmänsklighet och att ta vara på sin nästa till förmån för ett högre syfte som Gud (vi talar då om ett förvrängt gudsbegrepp), nationen eller folksjälen som då ges en närmast mytisk aura.

Nationalism i en sådan högerpopulistisk tappning är förkastlig och farlig, medan patriotism och fosterlandskärlek är något som är naturligt bra, och ett grundläggande mänskligt behov. Alla människor har behov av ett hem på jorden, inte bara det egna lilla tjället, utan också en hemhörighet i en större gemenskap, kultur, nation. Det är detta senare behov som jag tror många känner ifrågasatt och därför känner sig förrådda av de etablerade eliterna.

Jag tänker att det inte är rationellt att betrakta SD, dess väljare och politiker som alltigenom onda och förkastliga, samtidigt som man betraktar sig själv och övriga partier som höjden av godhet och främjande det allmänna bästa. Jag tänker att det finns något gott och en strävan efter det allmänna bästa också hos SD, även om man inte håller med om alla deras idéer och att detta borde utgöra grunden för att samtala också med dem.

David Goodhart, brittisk debattör som introducerade polariteten någonstansare/varsomhelstare kommer till Stockholm och deltar i en debatt på Kulturhuset.

dngoodhart

Jag tror denna polaritet mellan dem som lever kvar i det naturliga behovet att känna sig hemma någonstans på jorden och storstädernas eliter som dominerar mycket av den offentliga debatten som mera ser livet som ett projekt där man kan göra sig hemmastadd var som helst är en bra förklaringsmodell till varför SD samlat mer än en miljon röster i riksdagsvalet.

Polariteten i västvärlden har gått så långt att det inte finns någon återvändo om inte de etablerade partierna förstår hur man skall närma sig de människor som dras till missnöjespartierna. Det närmast extatiska firandet i Washington efter att Barack Obama segrat i presidentvalet med deltagande av många artister och entusiastiska storstadsbor var nog en av liberalismens sista egotrippade orgiastiska suckar innan den stora tomheten infinner sig och oförmågan att återge samhället en värdegrund som håller och kan accepteras av de flesta blir uppenbar.

Partierna förstår inte att deras vägran att ha något med SD att göra enbart ökar polariteten i samhället och bara driver en allt större del av befolkningen i famnen på det partiet då de uppfattar de etablerade partierna som representerande en nonchalant elit. Särskilt L och C har  inte alls förstått detta, KD, M, S och V tror jag har en något större förståelse, även om S och V står längst politiskt från SD på den traditionella höger vänster-skalan.

Problemet menar Goodhart är att den växande skaran varsomhelstare de senaste tre decennierna har skaffat sig en fullständig dominans över politiken och offentligheten. Ansvaret för att överbrygga klyftan mellan någonstansare och varsomhelstare vilar därför på de senares axlar.

Citat från intervju med Goodhart i DN:

Det nödvändiga första steget är att varsomhelstare blir mer emotionellt intelligenta och självmedvetna om sin makt. Deras värderingar, prioriteringar och intressen har styrt politiken. Någonstansarna har känt sig alltmer obekväma med dessa samhällsförändringar, oavsett om det rört sig om invandring, frihandel eller något annat.

Jag anser att varsomhelstarna inte kan fortsätta att nonchalant hänvisa till att de har rätt (Per Svensson!) och ignorera någonstansarna. Just precis emotionell intelligens är vad som behövs.

Skall man överbrygga klyftan i Sverige är ett bra första steg att övervinna rädslan att tala med SD. Goodhead ser också möjligheter på områden där det borde finnas samförstånd. Klimathotet är ett sådant:

– Grönsinnade personer tenderar att vara högutbildade, postmaterialistiska och individualistiska. Samtidigt har många någonstansare en väldigt stark och instinktiv känsla för natur och miljö, eftersom de har en stark koppling till platser på landsbygden eller i småstäder. De är ofta människor med relativt låg inkomst och har kanske inte råd att betala extra för förnybar energi. Men klimatförändringarna är både en gemensam fiende och en gemensam upplevelse för alla i samhället. Här har någonstansare och varsomhelstare ett gemensamt intresse.

Grundläggande naturrättslig etik som alla människors lika värde, den värdegrund som ligger i den judiskt-kristna etiken och Katolsk sociallära som besjälade Europa-gemenskapen från början då den byggdes upp i ruinerna av Andra Världskriget, är också ett självklart område som borde kunna utgöra gemensam grund.

 

Publicerat i Samhälle | Märkt , , | 1 kommentar

Krisen i Katolska kyrkan den värsta sedan Reformationen. Historiskt perspektiv på kuria-reformen som förbereds av påve Franciskus

Det är inte för mycket sagt att Katolska kyrkan idag genomlever den värsta kris sedan Reformationen för 500 år sedan. Sexövergreppsskandalerna, tystnadskulturen och benägenheten att skydda förövarna istället för att lagföra dem är bara en aspekt av denna kris. Det handlar också om splittring bland dem som vill se en annan dynamik i kyrkan där lekmän, biskopar och påve gemensamt lyssnar till varandra och urskiljer Andens vägledning (det talas om synodalitet) och de traditionalistiska grupper som vill dra tillbaka kyrkan till 1800-talet, innan den utveckling började som ledde fram till Andra Vatikankonciliet och som domineras av centralstyrning och klerikalism. Det handlar också om den Romerska kurian vars struktur varit praktiskt taget oförändrad sedan dess nuvarande struktur grundlades av påve Sixtus V år 1588, efter  Trient-konciliet 1545-1563 och som de senaste påvarna inte gått i land med att reformera trots att medvetenheten om reformbehovet funnits sedan länge.  Kurian fungerar som ett karriär-system utan möjlighet att utöva revision och ställa personer till ansvar, inte bara när det kommer till sexövergreppskrisen, men också i övrigt när det gäller makt och styrning och pastoralt ledarskap över de lokalkyrkor som är anförtrodd åt dess medlemmar. Kurian är starkt underfinansierad och underbemannad i förhållande till de tjänster som den förväntas genomföra såsom prövning, förordnade och tillsyn av mer än 5000 katolska biskopar över hela världen.

Den nya uppmärksamheten på sexövergreppsskandalerna i Katolska kyrkan detta år sätter fokus inte på förövarna, utan på högt uppsatta dignitärer som sett till att täcka upp och mörka övergreppen. När det uppdagades att kardinal Theodore McCarrick, tidigare ärkebiskop i Washington och högt ansedd ledande person i det katolska USA  trädde tillbaka från kardinalskollegiet denna sommar efter att trovärdiga anklagelser om övergrepp på minderåriga och otillbörliga intima relationer med seminarister föranledde det en tidigare påvlig nuntie i USA, ärkebiskop Carlo Maria Viganò, att publicera ett öppet brev där påve Franciskus anklagades att ha känt till McCarricks sexuella övergrepp sedan länge och hjälpt till att mörka dem Viganòs slutsats var att påven borde avgå.

Viganòs brev och den skandal det innebar sände chockvågor genom ett kyrkosystem som redan var i djup kris. Kyrkan är delad i oförsonliga progressiva och konservativa läger vilket blivit särskilt uttalat i USA och som inbegriper både biskopar och lekfolk. Biskoparna står på olika sidor där en neo-traditionalistisk falang stöder Viganòs krav på påvens avgång. Denna falang har redan tidigare ansett att påve Franciskus genom sin progressiva framtoning utgör ett hot mot kyrkans lära om äktenskap och sexualitet, en kritik som kom fram i samband med de två tidigare familjesynoderna och det påvliga dokument, Amoris laetitia som blev slutresultat av synoderna. Denna falang är ser som orsak till sexövergreppsskandalerna det som Viganò kallar en ”pro-gay ideologi” i kyrkan och “homosexuella nätverk” bland prästerna och på prästseminarierna. Lösningen på problemet är enligt dem en återgång till strikt traditionalistisk lärodisciplin vilket också innebär att bekämpa homosexualitet bland prästerskapet, också när det gäller de homosexuella präster som lever kyskt och celibatärt tycks en del mena.

Den mera progressiva falangen försvarar påve Franciskus, men håller samtidigt med om att han varit för svag i att ta itu med sexövergreppskrisen.

Den förre påven, Benedictus XVI var  den som till fullo insåg vidden av sexövergreppen och agerade med kraft för att komma till rätta med problemet. Det första han gjorde när han blev påve var att avsätta en av de mest notoriska barnmissbrukarna i kyrkan, prästen Marcial Maciel Degollado och han införde nya regler i alla stift för hur man skulle hantera och förebygga sexuella övergrepp. Benedictus gjorde också ansatser till att reformera kurian och rensa upp i korruption och maktmissbruk. Han mötte också mycket motstånd inom kurian, man gick bakom ryggen på honom, vi hade Vatileaks-skandalen. Redan då talades om homosexuella nätverk även inom Vatikanen. Jag tror att Benedict XVI var mycket klarsynt och insåg behovet av en genomgripande kuria-reform. Han insåg också det motstånd som fanns inom kyrkan och att han vid sin ålder inte skulle gå iland med att hantera detta, vilket nog var en orsak till att han drog sig tillbaka. Han hade dock gjort en hel del förberedande arbete och krattat manegen för sin efterträdare som kunde fortsätta reformarbetet.

Ganska snart efter sitt tillträde tillsatte påve Franciskus ett kardinalsråd på 9 personer som skulle hjälpa honom i reformarbetet. En hel del reformarbete har redan skett undan för undan och personer har fått avgå och nya har tillsatts på strategiska poster.  Men nu, på sjätte året av hans pontifikat är det dags för den stora reformen. Vi väntar inom de närmaste månaderna på publiceringen av ett nytt dokument med arbetsnamnet Praedicate Evangelium (Predika Evangeliet) som skall dra upp riktlinjerna för en stor och genomgripande kuria-reform och vi väntar med spänning på om påven skall lyckas vända kyrkans kräftgång och kris och göra den livskraftig igen, eller om det blir en halvmesyr. En sak kan vi vara tämligen säkra på: Det kommer att slå ner som en bomb och utlösa livliga debatter och fortsatt skyttegravskrig på sociala media mellan de olika lägren innan det hela så småningom förhoppningsvis landar i något som kan ge kyrkan stabilitet och stärka henne i sitt evangeliserande uppdrag i världen (obs arbetsnamnet på dokumentet som antyder att strukturen skall anpassas för att främja det som är kyrkans grunduppdrag).

För att förstå kyrkans kris idag räcker det inte att fokusera på sexövergreppsskandalerna som enskilt fenomen. Vi måste sätta in krisen i ett större historiskt sammanhang. En som hjälper oss att göra det och som lever mitt i det mediala skyttegravskriget i USA är teologen och kyrkohistorikern Massimo Faggioli, professor vid Villanova-universitetet i Filadelfia. I en artikel i Foreign Affairs 11 okt beskriver han Katolska kyrkans kris idag som den värsta sedan reformationen. Nedan refererar jag hans tankar och återger vissa citat:

Unlike that [crisis] of the sixteenth century, the current situation probably won’t result in a schism or the establishment of new churches. But to understand the magnitude and complexity of what is now taking place, we have to look that far back, and to so significant a rupture.

Liksom vid Reformationen har dagens kris utvecklats mot en bakgrund av genomgripande institutionell korruption. Då som nu har den institutionella kyrkan, speciellt påvarna stretat emot att genomföra nyckelreformer under decennier innan krisen bröt ut.

På 1400-talet efter en period av schism (Rom – Konstantinopel) sammankallades en rad koncilier för att försöka ena Katolska kyrkan. De föreslog ett system där representanter för de lokala kyrkorna kunde utöva viss kontroll av den påvliga makten och förebygga korruptionen (konciliarism). Ungefär så hade det fungerat i den odelade kyrkan det första årtusendet och Katolska och Ortodoxa kyrkorna har i en gemensam samtalsgrupp enats om hur påvens primat fungerade då. Men påvedömet var snabbt med att förklara sådan maktdelning i strid med katolsk lära. Detta bakslag möjliggjorde fortsatt korruption och maktmissbruk inom Katolska kyrkans ledarskap. Det var inte bara Luther som såg maktmissbruket, även Luthers samtida Erasmus av Rotterdam har beskrivit kyrkans eländiga läge, och som Anders Piltz skriver i sitt bidrag i boken Doften av rykande vekar så var varenda förnuftigt tänkande person på den tiden ense om att en genomgripande reform behövdes. Renässanspåvarna uppmuntrade också reform, bara den inte utsträcktes till att också omfatta påveämbetet.

Åren efter Andra Vatikankonciliet 1962-65 har påvedömet ännu en gång stått emot att genomföra nödvändiga reformer menar Faggioli. Konciliet fick ett starkt genomslag i kyrkans kultur och teologi, mässan började firas på lokalspråket istället för latin, lekmännen involverades mer aktivt i kyrkans liv. Ändå åstadkoms ingenting i att reformera kyrkans institutionella struktur och påveämbetet.

Genom åtgärder som att decentralisera den juridiska processen för ogiltigförklarande av äktenskap och att göra biskopssynoderna mera lokalinriktade och med involvering av även lekmän åstadkomma en mera ”synodal” och mindre centraliserad och klerikaliserad kyrka har påve Franciskus försökt ändra på detta och skynda på reformprocessen. Men kanske för lite och för sent:

”So far, the world episcopate has been unwilling to take up the pope’s offer. The most visible change has been Francis’ decision to create more cardinals (compared to the past) from the so-called global South. But this is not a change that can or will affect the central government of the church in Rome in the short term.”

The brittleness that results from a papacy and church resistant to institutional reform make theological disputes all the more dangerous. In Luther’s time, the dispute centered on the role of Scripture in the theological life of Christians. Today, Catholics are divided over the Church’s teachings on sexuality. Consider first the views of many traditionalist Catholics, especially laypeople and clergy in the United States who gravitate toward magazines such as First Things, the Catholic media conglomerate EWTN, traditionalist blogs, and Catholic lobbying groups such as the Napa Institute. They tend to see the abuse crisis as a product of the sexual revolution of the 1960s and 1970s, which they believe contributed to the normalization of LGBT culture within the clergy, among other developments. This wing of the church believes that the abuse crisis will only recede if the church holds the line against any attempt to update the official teaching on sexual issues—especially on homosexuality.

….

The liberal-progressive side of the church, including Francis-appointed U.S. cardinals such as Blase Cupich of Chicago and Joseph Tobin of Newark, generally affirms Catholic teaching on sexuality but advocates a more pragmatic approach to issues such as the situations of gay, divorced, and remarried Catholics, contraception, and pre-marital cohabitation. This group sees the silencing and covering up of the abuses as a toxic result of the hypocrisy of the institutional church, which until recently had denied the need to update the language of its teachings while silently being aware of the huge gap between said teachings and modern culture.

As during the Protestant Reformation, the theological divide has extended beyond the clergy to the laity and the common faithful in the pew. The debates are not over obscure doctrinal questions for specialists, but issues such as sexuality, which are part of lay people’s everyday lives.

Samma jämförelse gäller för de politiska skiljelinjerna på 1500-talet och idag: Reformationen var början på en era av nationalisering, de troende tillhörde inte bara en kyrka, utan också nationer. Framväxandet av nationalstaten innebar en nedgång för Romersk katolska kyrkans doktrin om att kyrkans (särskilt påvens) legitimitet stod över furstarnas.

Idag handlar den Katolska kyrkans kris om djupa skiljelinjer inom kyrkan om den korrekta tolkningen av social-politiska lärofrågor. Konservativt-traditionalistiska katoliker motsätter sig varje legalisering av abort, medan progressiva katoliker bejakar legalisering kopplad till att förbättra kvinnors situation och minimera antalet aborter på annat sätt. I USA är konservativa katoliker ofta för rätten att bära vapen, medan progressiva vill se restriktivare vapenlagar. Konservativa är för dödsstraff och är kritiska till påve Franciskus nyligen ändrade skrivning i katekesen till att dödsstraff inte är tillåtet. Konservativa förordar i allmänhet en krympande statlig administration, medan progressiva ser offentlig samhällsservice som viktigt för att främja det allmänna bästa för medborgarna. Faggioli konstaterar:

These political rifts between the two Catholic camps have never been deeper in modern times, especially in the Western world.

Reformationen innebar nedgången för det tysk-romerska riket under Karl V, på samma sätt har dagens kris geopolitiska dimensioner:

Påve Franciskus ägnar mycket av sin tid åt världen utanför Europa och Nordamerika, särskilt Asien. Påven har t.ex. nått en historisk överenskommelse för att ena den officiella och inofficiella kyrkan i Kina, något många katoliker i USA är misstänksamma mot.  Många av påvens kritiker i västvärlden och särskilt USA ser sexövergreppskrisen inte bara som ett teologiskt-moraliskt misslyckande, men också som Katolska kyrkans misslyckande att förbli Västerlandets själ. Det är ingen tillfällighet att Trumps tidigare mediastrateg Steve Bannon hjälper till att i Europa bygga upp Dignitatis Humanae-institutet, ett högerinriktat romerskt katolskt institut i Italien som av sin grundare beskrivs som en “akademi för det jude-kristna Västerlandet.”

Faggioli tror inte på en schism inom Romersk katolska kyrkan som vid Reformationen. Han spånar om en annan tänkbar utveckling:

A more likely possibility is that the Roman Catholic Church ends up with a structure similar to the Eastern Orthodox Churches. Some individual Orthodox churches have very strong national identities. Nationalism often influences the theology of these churches and the system of global allegiances between them and the Patriarch of Constantinople, who is “first among equals” and center of Orthodox unity. This could be a long-term solution for an overstretched papacy, especially one headed by a Latin American pope with a tenuous grip on the Catholic churches that built the world of Christendom in Europe and North America. The Vatican cannot and should not abandon the globalization of Catholicism, but the process could come at a steep cost to its internal unity.

For now, what’s most likely to happen is a deepening of the church’s preexisting, unofficial divide. Catholics will remain formally obedient to one pope and one episcopal hierarchy. At the same time, neo-traditionalist Catholic groups—with their own parishes and seminaries—will continue on a different course from the rest of the church. Theirs will be a “long march”: an attempt to return Roman Catholicism and Catholic theology to a model that predates Vatican II, and even predates the twentieth century. It would be a great irony of church history if, once the Vatican heals the wound in China, a new and deeper wound opens up in the West.

Så långt referatet av Faggiolis artikel. Några avslutande reflektioner:

Faggiolis beskrivning fokuserar mycket på det strukturella och på kyrkopolitik. Men om det vore allt och det stannar vid mänsklig kamp om makten i dessa sammanhang, så vore kyrkan inte kyrka utan bara vilken sekulär organisation som helst.

Men kyrkan är både en andlig gemenskap (communio) med Kristus i centrum, vägledd av den Helige Ande och en struktur (korporation) grundad av Kristus i världen.  Kyrkan är båda dessa, och de hänger ihop. Joseph Ratzinger reflekterade över detta i sin bok Kallad till gemenskap. Problem uppstår menar Ratzinger om man sysselsätter sig så mycket med det konkreta, korporativistiska att man glömmer eller underbetonar kyrkans identitet som Kristi kropp. Ratzinger beskriver utmaningen såhär:

”Kyrkan måste under historiens gång ständigt vara på sin vakt så att inte de många mänskliga strukturerna vanställer det som är hennes egentliga andliga centrum.

evangelietsgladjeUnder första årtusendet var fokus på communio, under andra årtusendet har fokus mera och mera kommit att fokusera på det korporativa och kyrkan har blivit en steril maktorganisation oförmögen att reformera sig själv. Utmaningen är att återställa balansen mellan communio och korporation. Det är den intentionen jag utläser i påve Franciskus pontifikat. I den apostoliska maningen Evangelii gaudium är visionen kyrkan som gemenskap med Kristus i centrum och evangeliserande i den Helige Andes kraft. Men resten av kyrkan är trög att hänga med på denna resa, och vi behöver ägna också det jordiska, korporativa vederbörlig omsorg så att den fysiska strukturen främjar det andliga målet. Därför behövs en kuriareform.

Obalansen har inneburit att Kyrkan definierats som en pyramid där påven, biskoparna och övriga vigda ämbetsbärare finns längst upp, och ”folket” blir ett bihang, konsumenterna som betjänas och styrs över av de vigda ämbetsbärarna. De vigda är den egentliga kyrkan och resten, folket måste i den strukturen definieras som en egen grupp, ”lekmännen”.

Synodaliteten vänder upp och ner på denna pyramid: Folket = alla döpta, det är vi alla. Alla döpta är myndiga kristna som har del i ”det allmänna prästadömet” (jfr Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan, Lumen Gentium kap 2). Bland folket har vissa en speciell kallelse till tjänst som vigda ämbetsbärare. Begreppet ”lekman” blir i det perspektivet oegentligt.

Sedan ni begrundat denna bloggtext, ta också del av denna föreläsning av prof Massimo Faggioli som talar om begreppet lekman och klyftan mellan klerker och lekmän som uppstått till följd av utvecklingen under historiens lopp. Föreläsningen är 45 minuter lång och har stor bäring på ämnet som avhandlas i detta blogginlägg och till stor nytta för att förstå det skede Katolska kyrkan befinner sig i idag och den aktuella krisen:

2018 VOTF Conference: Prof. Massimo Faggioli from Voice of the Faithful on Vimeo.

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

CHARIS – Den nya tjänstestrukturen för samverkan mellan den Karismatiska förnyelsen och Vatikanen ett led i påvens strävan mot att göra kyrkan mera synodal.

Tidigare har funnits ICCRS (International Catholic Charismatic Renewal Services) och CS (Catholic Fraternity of Charismatic Covenant Communities and Fellowships).

Påve Franciskus har önskat att det på det internationella planet skall finnas en enda struktur för samordning och samverkan med Vatikanen. Denna nya struktur är resultatet av ett utrednings- och samarbete mellan ICCRS, CF och Vatikan-departementet för lekmännen, familjen och livet (eng ”the Dicastery for Laity, Family and Life”) som kommer att vara det vatikandepartement som CHARIS sorterar under.

CHARIS kommer att upprättas den 8 december 2018, samtidigt kommer de framtagna statuterna för denna struktur att träda i kraft ad experimentum.
CHARIS kommer att arbeta som ett service-organ åt alla olika uttryck för den nåd som CCR innebär för kyrkan över hela världen. CHARIS är bara ett service-organ och kommer inte att utöva någon auktoritet över de olika uttrycken för karismatisk förnyelse i världen. Varje enskild karismatisk organisation/gemenskap respekteras fullt ut i dess identitet och förblir under samma jurisdiktion den hittills hört.
Men för att fullfölja sin mission kan var och en av dessa organisationer/gemenskaper räkna med att fritt utnyttja de många tjänster som CHARIS kommer att erbjuda. Att erbjuda dessa tjänster är i själva verket CHARIS fundamentala uppgift.

Efter det att CHARIS har upprättats kommer Vatikanepartementet för lekmännen familjen och livet att tillsätta en moderator, en prästerlig assistent och 18 medlemmar i en internationell service-gemenskap (International Service of Communion) besatående av representanter från de olika världsdelarna.

cantalamessa

Fr Raniero Cantalamessa

Moderator blir dr Jean-Luc Moens från Belgien. Som prästerlig assistent åt CHARIS kommer att utses Fr Raniero Cantalamessa OFM Cap.

Funktionärerna kommer att tillträda Pingsthelgen 2019. Samma dag kommer statuterna att träda i kraft och de tidigare service-organen ICCRS och CF kommer att upphöra. Tidigare kyrklig överhöghet över dessa kommer att överföras till CHARIS så att denna nya service kan förses med nödvändiga finansiella medel för att genomföra sin uppgift i enlighet med påve Franciskus intention. I denna video [Pope Francis and the Catholic Charismatic Renewal] har man samlat vad påve Franciskus sagt genom åren om Karismatisk förnyelse.

CHARIS kommer att ha ett internationellt kontor i Vatikanen.

På den nationella nivån innebär det att de nationella servicekommitteerna för karismatiska förnyelsen (KKS i Sverige) upphör.  Istället skall tillskapas “National Services of Communion” som skall vara ett tecken på det liv och den enhet som finns i landet i hela dess mångfald och bör bestå av medlemmar/representanter från de olika bönegrupperna, kommuniteterna, bibelskolorna, tjänsterna och nätverken som finns ute i församlingarna. Citat från statuterna, stycke IV:

Art. 15. Functions

The goal of National Services of Communion is to build and strengthen the wide and diverse family of Catholic Charismatic Renewal. They should therefore be as inclusive as possible and open to new and emerging realities. The model focuses on communion rather than government or structure.

Ledarna för “National Services of Communion” och representanter för andra internationella nätverk inbjuds till en generalförsamling var tredje år. Generalförsamlingen utser funktionärer på den internationella nivån.

Förändringarna innebär att Karismatiska förnyelsen formellt inte ses som en privat sammanslutning av troende, utan en offentlig juridisk kropp i Katolska kyrkan enligt Kanoniska lagen pp 116-123.

popesynod

Påven tillsammans med biskopar och unngdomar vid ungdomssynoden i Rom 27 okt 2018 (Foto: Fabio Frustaci/EPA/MAXPPP)

Omvandlingen av service-strukturen för Karismatiska förnyelsen innebär en anpassning till den större reform påve Franciskus håller på att genomföra i Katolska kyrkan bort från klerikalism och centralstyrning och till en synodalitet som innebär en samverkan på alla nivåer där hela kyrkans kropp bestående av alla döpta är basen i samverkan med biskoparna i gemenskap med påven. Det innebär en mer lyssnande kyrka där alla nivåer lyssnar till varandra och framförallt att alla tillsamman lyssnar till den Helige Ande i processen att urskilja vad som är Guds vilja. OBS det är inte detsamma som demokrati där majoriteten eller tidsandan avgör kyrkans väg utan att kyrkan som helhet blir mer funktionell i att samverka med Anden. Petrus-ämbetet och läroämbetet är fortfarande grundläggande funktioner i kyrkan, men inte som maktfullkomlig klerikalism eller ultramontanism utan som tjänande ämbeten i Kristi kropps helhet där det allmänna prästadömet och de troendes övernaturliga trosmedvetande, ”sensum fidei” är lika viktiga bestånddsdelar. Det innebär en ökad fokusering på de två första kapitlen i Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan Lumen Gentium.

Jag återkommer angående synodalitet men vill här bara återge ett citat från en bra belysande artikel i ämnet av Antonio Spadaro SJ i La Civilta Cattolica: The Synodal Church:

Synodality configures the Church as the People of God on a journey and as an assembly called by the Lord. The process of walking together to bring about the project of the Kingdom of God and to evangelize peoples includes the fact of being together in assembly to celebrate the risen Lord and to discern what the Spirit says to the Churches. The assemblies – especially the ecumenical councils and episcopal synods at the level of the entire Church – are privileged historical moments of a discernment guided by the Spirit at the service of evangelization. So the Church follows the rhythm of life, which is movement and pause, walking and meeting, synodality and synod.

In one of its concluding passages, the document quotes the words of Francis at the opening of the 70th General Assembly of the Italian Episcopal Conference on May 22, 2017.[7]

The Church is a mystery shaped by the Eucharist. The Eucharistic assembly is the source, center and culmination of every assembly. The People of God listens to the Word of God and celebrates communion with the Body of Christ, thanks to which he is made present fully in history. Ecclesial assemblies arose from the experience of lived out faith, and they seek to discern doctrinal, liturgical, canonical and pastoral questions placed on them over time. They have generated an uninterrupted synodal praxis at the diocesan, provincial, regional and universal levels.

……

Synodality leans on two pillars: the sensus fidei of the entire People of God – the theme of another document of the ITC[11] – and the sacramental collegiality of the episcopate in communion with the See of Rome. It invites us to unfold synodal communion between “all,” “some” and “one,” articulating the gifts of the Christian people, the mission of the bishops and the service of the Successor of Peter.

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Övergreppen: Mycket har blivit bättre i Katolska kyrkan men gay-nätverk finns sannolikt. Jag försöker reda ut bland allt som skrivs.

Internet och sociala media med ständig detaljerad direktinformationen om allt som rör sig i kyrkan, därtill människor som tycker och spekulerar och gör djuplodande analyser och kommer fram till diametralt motsatta ståndpunkter gör att det ibland kan kännas kluvet att vara katolik. Då gäller det att besinna sig: Det viktiga i mitt liv är inte att hänga med i alla turer kring de olika skandalerna, det är ändå för mycket att överblicka och ta ställning till för en enskild person.

Nej, det viktiga är mitt dagliga liv med mina relationer till medmänniskorna och mitt andliga liv med gudstjänstfirande och bön. Detta som på internetspråk kallas irl (”in real life”) är ju det viktiga och primära. ”Real life” fortsätter även om vi slänger bort våra mobiltelefoner och surfplattor, men internet skulle inte kunna fyllas med innehåll om inte ”real life” fanns.

Ändå är det som om internet och sociala media är en egen värld som man kan förlora sig i. Och något ligger det däri. Den kanadensiske litteraturprofessorn och kommunikationsteoretikern Marshall McLuhan präglade uttrycket ”The medium is the message”. Han skrev klassikern Gutenberggalaxen som handlade om hur boktryckarkonsten förvandlade hela vår verklighetsuppfattning. Internet och snabbheten i global elektronisk informationshantering direkt tillgänglig i varje människas hand tar detta till nya höjder. Vi upplever det inte som riktigt verkligt om vi inte skrivit om det eller lagt ut bilder.

Lösningen är inte att avstå från internet och sociala media, det är en del av vår verklighet, däremot att ha en medvetenhet om hur media påverkar oss och vår verklighetsuppfattning. Genom våra sinnen strömmar miljontals bit/sekund till hjärnan, men vårt medvetande förmår att processa endast kring 20 bits/sekund. Då förstår vi hur informationsstress uppkommer. Medvetandet blir snabbt fullt, och för att härbärgera information ordnar vi den aktivt och tolkar ofta nya intryck utifrån det vi tidigare lärt oss. Våra för-föreställningar är viktiga för hur vi processar ny kunskap, vi är ovilliga att lära om och hellre behåller vi ofta en fördom än att förändra våra för-föreställningar i förhållande till det nya. (Referens: Märk världen, en bok om vetenskap och intuition av Tor Nörrestranders)

Detta tycker jag blir tydligt i diskussionerna på sociala media där man ytterst sällan finner initierade nyfikna diskussioner där man är mån om att lyssna till den andre men oftast bergsäkra övertygelser och hårda tuppfäktningar med motståndaren, som om syftet inte är att lära sig något nytt, utan endast att markera det egna reviret och den egna ståndpunkten.

När det gäller allt som sker i Katolska kyrkan, skandalerna kring prästers sexuella övergrepp, klerikalismen och tystnadskulturen och hela processen med hur vi tolkar tron idag finns många bestämda och polariserade åsikter om hur teologerna och prästerna, även påven, sköter sig. Mina vänner på sociala media länkar till artiklar som än pläderar för än den ena än den andra sidan beroende på vilka som bekräftar ens egna preferenser.

Jag märker att det är laddat att skriva om Katolska kyrkan och allt som sker, en del präster tycker nog att vi lekmän inte borde lägga oss i så mycket utan nöja oss med att gå i mässan och förtrösta på att ”kyrkan” ordnar upp det hela. Andra präster uppmuntrar oss lekmän att engagera oss och bidra konstruktivt utifrån de nådegåvor vi har. Det förstnämnda förhållningssättet är väl just ett utslag av det vi kallar klerikalism, medan det senare utgår från att ”kyrkan”, består av alla döpta och där vi alla är ansvariga och utrustade med gåvor (det som kallas ”det allmänna prästadömet”) och har både rätt och plikt att engagera oss utifrån vår kallelse att bygga upp och gestalta de troendes gemenskap.

Utifrån detta senare perspektiv kan vi givetvis inte strunta i att engagera oss i kyrkans kris, eller vara passiva i hur vi tolkar och lever ut tron i vår tid. Att bidra till detta ser jag som drivkraften för mitt bloggande. Att jag ofta blir uppmuntrad av vänner, både av präster och icke ämbetsvigda personer gör att jag för närvarande dragit slutsatsen att jag skall fortsätta.

Oj, detta blev en lång inledning till det jag egentligen tänkte skriva om, nämligen fortsätta att tala om krisen med sexuella övergrepp i kyrkan, tystnadskulturen och de upphettade konflikterna kring dessa frågor.


 

Först att komma ihåg: Utifrån alla krisrapporter som kommer låter det som att allt är upp och ner i Katolska kyrkan. Men åtminstone 97% av alla katolska präster har aldrig varit involverade i sexuella övergrepp och försöker samvetsgrant sköta sitt ämbete med sakramentsförvaltning och själavård. Mycket i Katolska kyrkan fungerar bra, men som man brukar säga: Hälsan tiger still.

För det andra: I den kartläggning av sexuella övergrepp som nu kommer fram i olika stift i världen, t.ex. Pennsylvania-rapporten i USA så handlar det allra mesta om övergrepp som skett för länge sedan, under senare delen av 1900-talet, och de flesta förövarna är döda. Merparten av det som nu kommer fram i USA har varit känt genom tidigare rapporter, tidningen Boston Globes artiklar från 2002 och John Jay-rapporten från 2003 som Katolska kyrkan i USA själv beställde.

För det tredje: Sett från USA´s perspektiv, sedan 2003 då Katolska kyrkan införde nya rutiner för handläggning av anklagelser om sexuella övergrepp har det varit mycket få nya fall. [Läs om det förebyggande arbetet mot sexuella övergrepp i Katolska kyrkan i Sverige här]

För det fjärde: Långtifrån alla övergrepp som skett i Katolska kyrkan handlar om pedofili, d.v.s. vuxnas övergrepp på prepubertala barn. En stor del av fallen rör prästers och biskopars sexuella kontakt med unga i mellan- eller övre tonåren och unga vuxna, t.ex. korgossar och prästseminarister.

Den sexuella dragningen till unga efter puberteten kallar vi efebofili och skall skiljas från pedofili. Det är alltid ett mycket genomgripande trauma att som barn med icke fullt utvecklad hjärna utsättas för ett sexuellt övergrepp, och det leder nästan alltid till att man får ett stört psykosexuellt liv som vuxen, och pedofili är en djupgående störning som gör att man inte kan rekommendera annat än att förövare livslångt skall avhållas från att arbeta med barn.

När det gäller dragningen till tonåringar talar vi om något annat som inte nödvändigtvis klassas som sjukdom, utan här kommer mera vanliga mekanismer in som hur man väljer/förmår att tygla eller ge utlopp för sina sexuella lustar i olika sammanhang. Detta inte sagt för att förneka att präster som lever ett dubbelliv och har älskarinnor eller vanemässigt ger sig in i intima kontakter med tonårspojkar, ibland över, ibland under myndighetsålder inte skulle kunna ha psykiska störningar som orsak till sitt beteende, men i första hand handlar det om moral och hur man väljer att leva sitt liv.

Efebofila som vill ha bättre kontroll på sina impulser kan vara hjälpta av psykoterapi, och tonåringar som råkat ut för detta kan också få hjälp att etablera ett normalt psykosexuellt vuxenliv. Detta gäller vare sig förövaren är heterosexuell eller homosexuell, man eller kvinna.

Homosexualitet: Data från John Jay-rapporten stödjer inte slutsatsen att homosexuell läggning som sådan bland präster skulle vara orsak till övergreppsskandalerna i kyrkan.  Inte desto mindre är det sant att åtta av tio rapporterade övergreppsfall bland präster i USA sista 70 åren handlade om män som förgrep sig på andra av manligt kön.  Förklaringen är att under 1960-talet fram till mitten på 1980-talet då de flesta övergreppen ägde rum så var pojkar vid katolska skolor och seminarier mera tillgängliga för präster än flickor. Det är också rimligt att tänka sig att män som har en sexuell dragning till tonåringar gärna söker sig till yrken som präst, lärare, idrottsledare och liknande, och när det gäller homosexuellt lagda män kan man tänka sig att de söker sig till Katolska kyrkan som är en känd mansdominerad miljö.

Man kan alltså inte förneka att homosexualitet spelat roll i övergreppsskandalerna och skyddet av förövarna. En del vill göra det till hela förklaringen och menar att man borde rensa ut alla präster med homosexuell läggning, så vore problemet ur världen. Men så enkelt är inte sambandet, att tänka så är snarast ett uttryck för homofobi. Sanningen är att prästers sexuella utnyttjande av barn, tonåringar och sårbara vuxna är först och främst ett missbruk av deras prästerliga makt och missbruk av samvetet, inte en fråga om att man råkar ha sexuell dragning till personer av samma kön som en själv. Vi vet att det finns många präster med homosexuell läggning som hedrar sina celibatslöften och lever ett kyskt liv, liksom förhoppningsvis majoriteten av präster med heterosexuell läggning gör.

 

Att studera fallet McCarrick kan belysa frågan om skillnaden mellan pedofili och prästers otuktiga liv i vidare bemärkelse och varför det varit så trögt att komma till rätta med biskopar och präster som lever dubbelliv. Rykten har det funnits det gott om, men viljan att gå till botten och undersöka vad som ligger bakom har varit minimal. Anklagelsen nu är att det måste ha funnits fler som visste men som hellre höll tyst. Mycket tyder på att det ligger mycket i detta.

F.d. kardinalen Theodore Edgar McCarrick utnämndes till kardinal av Johannes Paulus II 2001. Han tillträdde den tunga posten som ärkebiskop av Washington 2001 och avgick 2006 av åldersskäl. McCarrick var aktad och respekterad, en tung person i det katolska USA. Därför blev hans fall desto större då det kom upp i offentlighetens ljus att han under sin karriär ägnat sig åt sexuell misskötsamhet, framförallt genom intima kontakter med unga prästseminarister, även yngre gossar i något fall. Anklagelserna gällde framförallt under den tid han var biskop av Metuchen (1981–1986) och ärkebiskop av Newark (1986–2000). Den 28 juli 2018 accepterade påve Franciskus McCarricks avskedsansökan från kardinalkollegiet.

Kardinal Joseph W Tobin kom till Newark som biskop 2017, drygt ett och ett halvt decennium efter att McCarrick slutat där, men ryktena om honom levde kvar, dock utan att någon ville tala klarspråk. Ingen talade om för Tobin att kyrkans advokater i hemlighet hade ordnat med en förlikning på 180.000 dollar till två personer som sade sig ha blivit utsatta för sexuella övergrepp av hans företrädare. Tobin säger i en intrevju med journalisten Mike Kelly från North Jersey Record att han fick reda på detta först sedan McCarrick tvingats av Vatikanen att avsäga sig kardinalstiteln och förbjöds hålla offentliga gudstjänster.  Han beordrade då att häva sekretessen på alla dokument om ärendet. Tobin ångrar nu att han inte tidigare tog ryktena som fanns kring McCarrick på större allvar. För rykten fanns. Mike Kelly beskriver situationen:

”What McCarrick reportedly orchestrated was a classic power-sex set of relationships. The seminarians or young priests were all beholden to McCarrick for their future careers, possibly even good assignments as priests at graduate schools. Think of now-disgraced Hollywood mogul Harvey Weinstein manipulating young actresses into sleeping with him in order to gain roles in films, and you’ll get an idea of how this sort of creepy relationship works. The key difference between McCarrick and Weinstein is that McCarrick was posing as a holy man who was a leader in a church that proclaimed a set of firm morals. Weinstein was just another Hollywood jerk. Morals were little more than chess pieces in a game of life.

For years, McCarrick would reportedly invite seminarians to his beach house in Sea Girt — usually just five at a time. The problem was that the house had only five beds in three bedrooms. Two of the bedrooms were furnished with twin beds — enough for four visiting seminarians. The master bedroom had just one, double bed.  McCarrick slept on one side and ordered the fifth visiting seminarian to climb into bed next to him.

By the late 1990s – only years before McCarrick was promoted to the high-profile post of archbishop of Washington, D.C., where he was also made a church cardinal — the sleeping arrangements with seminarians had become a tawdry open secret among North Jersey’s Catholics.  Some priests and nuns apparently regularly discussed the rumors of the archbishop’s strange sleeping relationships with his favored seminarians. One priest even phoned this columnist in 1998, asking for The Record to investigate McCarrick.

McCarrick was seen as a savvy, articulate church leader. He traveled the world and became closely tied to a variety of U.S. and international political leaders. How could someone who seemed so smart be so stupid as to force seminary students to sleep with him? Wasn’t McCarrick afraid of being caught?

Apparently not. With several reporters at The Record, I tried to check out the story – and promptly ran into the brick wall of silence. It was akin to investigating the mob.  No seminarians would talk. Certainly McCarrick would not talk. Nor would any priests with direct knowledge of the escapades at the beach house.

Now that shocking, you’ve-got-to-be-kidding-me story is back in the news — with firm confirmations from Catholic leaders who apparently knew about McCarrick for years but never told their flocks.

It turns out that after McCarrick left Newark for Washington in 2000, at least two former seminarians filed legal claims against him. But those claims were settled in secret.  Ordinary Catholic parishioners, who regularly drop cash into church collection baskets, were never told. Nor were front-line priests and nuns who have been valiantly serving the archdiocese for years.”

Tobin vill inte gå så långt att han säger att anklagelserna mot McCarrick aktivt täcktes över, men han delar den frustration som också flera känt när de ville gå vidare och gräva i detta och säger i intervjun: ”All I keep hearing is everybody knew. But if everybody knew, why didn´t somebody speak up?”

”Since then, Tobin said several priests have come forward to talk about McCarrick. But if McCarrick was regularly inviting groups of five seminarians to his beach house during his tenure in Newark, it stands to reason that scores of seminarians had direct knowledge of what took place. It also stands to reason that a large number of those seminarians became priests and are now serving parishes in North Jersey. Why haven’t they spoken up? It’s time to break the code of silence.

Tobin said he plans to launch an internal investigation into why he wasn’t told about McCarrick’s alleged antics. To help in this effort, he said he recently hired Kinsale Management Consultants, an investigative firm run by former FBI official Kathleen McChesney, to examine all of the archdiocesan files on sex abuse to determine if there are landmines.

For now, Tobin says he is trying deal with the imploding crisis that not only involves McCarrick but other reports of sexual abuse from a Pennsylvania grand jury report. He promises transparency – surely a notable goal in a church that has lived with far too many secrets for too many years. But Tobin knows what he faces.

‘It’s a bit like being in the boxing ring with your hands tied behind your back and a blindfold over your eyes,’ he said.  ‘You’re not sure where the next punch is coming from.’ ”

McCarrick rapporteras alltså ha haft intima kontakter med unga vuxna och tonåringar, i några fall också omyndiga unga pojkar, som klart faller inom kategorin sexuellt utnyttjande och övergrepp. Som vanligt är bland medelålders män, heterosexuella som homosexuella så attraherades han av unga kroppar (läs Åsa Beckmans artikel i DN). Eftersom några av hans offer var minderåriga har det nu öppnats en rättslig process mot McCarrick. Det är också orsaken till att han fråntagits sin kardinalstitel, förbjudits hålla offentliga gudstjänster och av påve Franciskus anbefallts ett liv i bön och botgöring.

Jag har tidigare rapporterat om Vatikanens tidigare nuntie i Washington Viagno som nu skrivit tre öppna brev där han bl.a. Anklagar påve Franciskus för att ha hört till dem som känt till McCarricks sexövergrepp men mörkat dem. Viagno anklagar Franciskus för att vara i masskopi med flera höga prelater i USA som skyddat förövare och i första brevet krävde han även påvens avgång. Många har ifrågasatt Viagnos motiv och menar att han tillhör samma falang som av andra skäl vill ha bort påve Franciskus för att han är alltför radikal och globalistiskt inriktad för dem som har en mera konservativ och traditionalistisk syn på vad Katolska kyrkan bör vara (jag återkommer till detta i ett kommande blogginlägg) och att sexövergreppsskandalerna utnyttjas för detta syfte.

Viagno påstår att han i samband med en träff med påve Franciskus 2013 muntligt informerade om ryktena kring McCarrick. Men det känns märkligt att kräva avgång av den enda påve som verkligen vidtog åtgärder mot McCarrick då anklagelserna om att ha förgripit sig på minderåriga ansågs trovärdiga i november 2017 (redan innan slutförd prövning enligt kanonisk rätt). Betänk också att avgångskravet baseras på att Viagno haft en enda muntlig konversation med påven om det hela, utan att ha refererat till några nya anklagelser eller ny rapport och utan någon uppföljande skriftlig kommunikation.

 

Kenneth L. Woodward, tidigare i 38 år redaktör för religionstemat på Newsweek och kännare av Katolska kyrkan  sätter in avslöjandena om McCarrick i ett vidare sammanhang och konstaterar att den typ av rykten som florerade kring McCarrick ingalunda var unika och frågar sig hur många fler än McCarric som levt och fortfarande lever dubbelliv och ger exempel på liknande rykten han hört under sin journalistiska karriär (men som precis som i fallet McCarrick varit för osannolika eller för vaga för att kunna göra något åt):

”…what about all the young men with whom the bishop shared a bed at his beach house and elsewhere? Some were surely coerced, some seduced. They were all initiated by a powerful church figure into a sexual double life to which McCarrick, as a bishop and cardinal, gave sanction by his acts. How many are still living that double life? We’ll never know, and the main reason we won’t is that when a priest violates his promise of celibacy, he is not subject to anything like the sort of clear canonical procedures available in cases of child abuse.

As the Catholic journalist and canon lawyer J. D. Flynn put it in a recent column in the Catholic Register, ‘Church law does not expressly establish that sex between a cleric and an adult is a canonical crime. As a consequence, bishops everywhere find themselves vexed, and frequently, about how exactly they should handle allegations of clerical misconduct involving adults—even in cases like Archbishop McCarrick’s, where coercion is an operative factor.’ ”

Woodward frågar sig utifrån det som uppenbarats i vad mån det finns gay-nätverk inom prästerskapet i USA, dess seminarier och juridiska instanser, och inom Vatikanen själv som jag tidigare skrivit om. Han är övertygad om att McCarrick inte kunde undgå att bli avslöjad under så lång tid bara på grund av klerikalismen och lojaliteten bland prästerna eller på grund av hans höga status, utan det måste ha funnits ett nätverk som hållit honom om ryggen:

”By networks, I mean groups of gay priests, diocesan and religious, who encourage the sexual grooming of seminarians and younger priests, and who themselves lead double lives—breaking their vows of chastity while ministering to the laity and staffing the various bureaucracies of the church.

The question of how networks relate to cases like McCarrick’s is one that veterans in the hierarchy ought to summon the courage to air. The laity has a right to a greater degree of transparency in these matters. Total transparency is probably too much to expect. But if structural reforms are necessary to protect the young from abuse, the scandals of the summer of 2018 ought to be seen as spurs to thoughtful action, not occasions for fruitless displays of anger, shock, shame, and despair. The danger of clerical double lives—of secrets that can be used as weapons to protect other secrets—should now be clear to everyone. There will be clerical hypocrisy as long as there is a church, but we can and should do more to combat it.

A final suggestion: stop treating cardinals and bishops as royalty rather than, as Francis has preached, as servants of the church.”

Woodward undrar om det kan vara så att en orsak till att man drar sig för att lyfta fram problemet med präster som har homosexuella kontakter med äldre tonåringar och unga vuxna är att inte ge extrema trosivrare på högerkanten vatten på sin kvarn och kräva att alla homosexuella präster och biskopar skall rensas ut. För som jag skrivit, sådana krav hörs hela tiden utifrån att man drar slutsatsen att det är homosexualiteten i sig som är problemet, vilket det inte är.  Jag tror det kan finnas en rädsla att grävande i detta skulle göra att man framstår som homofob. Jag drar paralleller till vad jag observerat i Sverige (sekulärt, ej i kyrkan). I den Clapham-rapport om Pride-rörelsen som jag var medförfattare till konstaterades att fortfarande efter #metoo så är benägenheten att lyfta fram övergrepp på tonåringar och sårbara vuxna inom gay-kulturen mycket liten, trots att mycket tyder på att det är ett stort problem även i den miljön.

rättviken

 

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Var firandet i Washington efter det att Obama vunnit presidentvalet liberalismens sista suck? Hur orienterar vi oss i det postsekulära samhället?

mcluhanBoktryckarkonsten förvandlade folkspråken till massmedier, det vill säga slutna system, och skapade därmed den moderna nationalismens enhetliga, centraliserade krafter” skriver Marshall McLuhan i Gutenberggalaxen från 1962. Boktryckarkonsten förvandlade samhället och vår verklighetsuppfattning i grunden. Mediet är budskapet är ett uttryck han myntade liksom begreppet den globala byn. Det är ändå ingenting mot den revolution som den moderna datatekniken och sociala media med möjlighet till global kommunikation i realtid dygnet runt tillgängliga för en stor del av världens människor har skapat.

Detta är på gott och ont. Det möjliggör transparens och effektiv kommunikation, den globala byn har verkligen skapats.  Baksidan är att det inte bara är sanningar som sprids utan också lögner och falska rykten, som att vaccinationer är farliga, att talet om klimatpåverkan överdrivet, förtal av minoritetsgrupper och främmande folk vilket spär på fördomar och skapar splittring.  Möjligheten till manipulation i stor skala av massorna är enorma. Ett problem är också mängden information (och desinformation) vi översköljs med. Sett ur den enskildes perspektiv är det omöjligt att ta ställning till allt som presenteras, och det kan vara ganska slumpmässigt vilken information som råkar dyka upp till ytan där du sitter och fiskar i internethavet. På sista tiden har allmänbildning i källkritik blivit nödvändig.

Förutom desinformation kan både för mycket och för otillräcklig information kan vara ett problem. Ganska snart lär vi oss att sovra, och går med i grupper där vi finner likasinnade, och så stannar vi inom vår lilla internetbubbla och får en hårt filtrerad information som stödjer den världsbild vi redan har medan vi gör oss oåtkomliga för det som skulle kunna rubba den. Agitatorer som förmår att till max behärska sociala medias hela bredd i möjligheten att manipulera och sprida propaganda har försteg. Att diktatorer och demokratins fiender kunnat erövra så mycket mark beror på att de är bättre på att utnyttja internet. Det demokratiska samhället är hopplöst på efterkälken. Sent vaknade man och insåg att demokratin och det liberala samhället inte självklart överlever av sig själv, utan måste ständigt på nytt försvaras.

Om boktryckarkonsten oss centraliserade krafter som kunde skapa enighet kring centrala värderingar inom kulturen/nationen, så har internet slitit sönder detta i en mängd bubblor, var och en centraliserad men sinsemellan inte kommunicerande med varandra. Paradoxalt har vi ett tekniskt system som kan ge oss största bästa detaljerade information i realtid att utnyttja för globalt samarbete och att stifta fred men som nu istället ger en back-lash med en ny antiglobalism och nationalism och egoistiska grupper som istället för att kommunicera odlar sina fördomar om varandra.

För många år sedan då sociala media var i sin linda ansågs det fint att inte befatta sig med dessa, sökte man arbete var det fint att i sitt CV ha ett så tomt avtryck som möjligt vid en internetsökning. Allteftersom tiden gick och skvaller och dåliga saker spreds på internet utan ens egen förskyllan, så gällde det istället att se till att man skaffade sig ett avtryck med bra information man själv hade kontroll över.

Detta är en stor utmaning för framtiden. Det goda samhällets och demokratins försvarare får inte finna sig att bli kallad PK-eliten som manipulerar ”folket” utan måste ligga steget före.  Framtidens krig kommer att vara ett informationskrig. Vinner de destruktiva krafterna kommer vi att få se ökade krig och konflikter, ökade övergrepp på minoriteter, ökad fattigdom och ökad miljöförstöring och klimatpåverkan.  Också människans inre miljö är i fara. Reklamen som ständigt eggar människans egoistiska behov stänger in henne i sitt ego och försvagar hennes förmåga till ansvarstagande och solidaritet, nätporren som förgiftar den psykiska och andliga miljön för våra barn redan från 10-11-årsåldern.

I botten ligger givetvis frågan vilka gemensamma värderingar vi vill bygga vårt samhälle på. Har vi kanske inget att tillföra? Har liberalismen blivit tömd på sitt engagemang och har inte längre något att ge? Var entusiasmen och firandet i Washington efter det att Obama vunnit presidentvalet liberalismens sista suck? Joel Halldorf talar i sin bok Gud återkomsten om det postmoderna tillståndet som kännetecknas av brist på gemensamma stora berättelser och individualismens totala genomslag. Populismen och ego-nationalismen som slår igenom runtom i världen är en reaktion mot detta.

Joel Halldorf talar om den tomhet som finns i hjärtat av det liberala projektet. Hans tes är att liberalismen är stark bara när den har en yttre fiende. Men när fienden är besegrad och alla mål uppnådda har den inte längre något att komma med. Försöker man skapa en övergripande värdegemenskap blir det något stelt, även förtryckande.

Vi går nu in i en postsekulär era där de små gruppernas och gemenskapernas betydelse kommer i fokus. Staten behöver tillhandahålla en övergripande styrning och struktur som främjar medborgarnas välbefinnande och trygghet, men den har varken förmåga eller mandat att besluta om värdegrund i djupare bemärkelse. Staten skall vara sekulär, men samhället är mångkulturellt, och det är en verklighet som är viktig att ta in och räkna med i den postliberala eran.

Utmaningen för framtiden är att vända gruppegoism och populism till kommunikation över gruppgränserna och åstadkomma tolerans och fredlig samexistens i en pluralistisk värld. Det kan inte uppnås utan att det finns vissa gemensamma grundvärderingar, en  värdegrund som respekterar alla människors lika värde och de olika gruppernas bidrag till samhällsgemenskapen. Demokrati, religionsfrihet, yttrandefrihet, föreningsfrihet, respekt för varje människas integritet är viktiga delar av den grunden. Små lokala gemenskaper är i sig någonting gott och bidrar till detta. Vi har inte för många utan för få sådana i det svenska samhället idag. Skall vi kunna vända skutan behöver vi överge den alltför negativa värderingen av de små grupperna som vi ser idag.

…………………..

Tillägg 2018-10-26:

Denna ledartext från DN 25 okt tar upp problemet.

I USA är splittringen i samhället betydligt värre än i Sverige där så många som 30% av de två motstående politiska grupperingarna republikaner och demokrater betraktar motståndarsidan som ”samhällets fiender”, en attityd som exploateras av USA´s nuvarande president.

Publicerat i Religion, Samhälle | Lämna en kommentar