Stefan Gustavsson inbjuder till dialog evangeliska protestanter – katoliker

sgntreverktygStefan Gustavsson, välkänd apologet skriver idag i Världen idag om teologiska metoder och tre ”verktyg” som kyrkan har till sitt förfogande. Det handlar om hur vi förhåller oss till:

1. Bibelns texter
2. Den kristna traditionen
3. Vår egen samtid

Stefan skriver att ”alla befinner vi oss i dialog med Skriften, traditionen och den egna samtiden och vad den påstår är sant och förnuftigt”. Det är sant och klokt skrivet och grunden för all dialog. Dessa tre punkter är input till hur vi förstår och tolkar vår tro.

Det skrivna Ordet är grundläggande. Det är bra att evangeliska protestanter framhåller detta.

Ett läroämbete ger struktur åt kyrkan och hur man tolkar skriften. Eftersom kyrkan inte bara är en andlig gemenskap utan också har en jordisk struktur har den en historia och en tradition som grundlagts genom seklerna. Även Bibelns kanon är ju frukten av en tradition. Det är bra att Katolska kyrkan framhåller detta.

Evangeliet måste framläggas i den kulturella kontext som människorna befinner sig i. Samtidigt utvecklas hela tiden kyrkans förståelse av tron i dialogen med samtiden. All sekularism är inte av ondo, det finns bra och dålig sådan. Det sker en dogmutveckling. Förnyelse och att återvända till källorna går hand i hand. Det är bra att det finns progressiva kristna som utmanar kyrkan att tala på ett språk som dagens människor kan ta till sig.

Om man bara håller sig till en av dessa tre punkter och avskärmar sig från de andra hamnar man vid sidan av vägen i olika extremismer.

Evangelisk fundamentalism
Katolsk traditionalism
Liberalteologisk modernism

De båda förstnämnda är egentligen samma andas barn. Man vill ta kontroll över tron och behärska den. Ofta leder det till att man vill behärska andra människor också, evangelisationen blir inte ett frälsande budskap att fritt ta emot, utan upplevs som en tvångströja. Den sistnämnda kastar av sig all beroende av auktoriteter, proklamerar människans frihet och det egna projektet som överordnad norm. Kortsiktigt kan man starta olika projekt som blir populära i den rådande tidsandan, men man missar den kollektiva sidan av tron och att det är viktigt att ha en rot i något som är mera beständigt än tidsandan.

Den avgörande skillnaden mellan evangeliska protestanter och katoliker är som Stefan säger att de förra utgår från Bibeln som enda normerande källa, medan katoliker utgår från kyrkans tradition och läroämbetet.

Men Stefan framhåller samtidigt att evangeliska kristna också lyssnar till traditionen och sin samtid och erkänner att det finns goda auktoriteter inom olika områden. På motsvarande vis ser katoliker självklart Bibeln som en normerande källa, vi är inte oense med evangeliska protestanter om textens värde som Guds levande Ord, det är i tolkningstraditionen som olikheterna kommer in. Vi katoliker lyssnar också till vår tid och är öppen för dogmutveckling, en linje i Katolska kyrkans historia sista 150 åren som varit nog så framträdande som traditionalismen och fasthamrandet svårgripbara dogmer som den om påvens ofelbarhet.

Jag välkomnar ett ekumeniskt samtal mellan evangeliska protestanter och katoliker som lyfter upp det bästa i våra olika traditioner och från båda sidor är öppna för att utvecklas och lära något nytt. Stefan Gustavssons ledare tycker jag är i den andan.

Jag brukar citera förre påven, Benedictus XVI´s syn på det ekumeniska samtalet. Ingen har uttryckt det bättre än han.  I en intervjubok med den tyske journalisten Peter Seewald: ”Joseph Ratzinger Benedikt XVI, Gud och världen” svarar Ratzinger på den direkta frågan angående de kristnas återförening ”Vem ska egentligen ansluta sig till vem?”,  (intervjun gjordes år 2000):

”Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troendes vidaregående under ledning av Herren – som vet vägen. och som vi anförtror oss.” (Gud och Världen, Veritas förlag)

Jag tror att vägen framåt på ekumenikens område är just att begrunda Kyrkans väsen på detta sätt och upptäcka enheten i denna ena kyrka som vi alla egentligen genom dopet tillhör.

bxvibooks

Den tyske journalisten Peter Seewald har sista 20 åren gett ut flera intressanta intervjuböcker med förre kardinalen och prefekten för Troskongregationen, Joseph Ratzinger, som sedan blev påve Benedictus XVI. Här kommer en helt annan bild fram av människan Joseph Ratzinger än som han ofta framställs som en sträng konservativ och världsfrånvänd vakt av traditionell lära.

Publicerat i Church | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Påve Franciskus i förbön för hela världen. Unik Urbi et Orbi-välsignelse.

I kristider får man ta till extraordinarie åtgärder. Det var en sällsam kväll fredag 27 mars då påve Franciskus på en regnig Petersplats tömd på människor höll förbön för världen i samband med Corona-pandemin. Han förmedlade den apostoliska välsignelsen Urbi et Orbi som annars bara förmedlas på jul, påsk och i samband med att en ny påve installeras.

CNA 3,5 min reportage från Vatican News Service:

 

Hela ceremonin från Vatican News (1 tim 5 min) här:

 

Trots att det var folktomt på Petersplatsen var det ett moment fyllt av gemenskap och nära kontakt med hela världen där miljontals människor följde det hela.
Själv satt vi framför TV´n kl 18.00 och streamade från Vatikanens YouTube-kanal istället för att som brukligt titta på Aktuellt. I dessa Corona-tider är det verkligen för väl att kyrkan satsar på media så att man kan följa vad som sker trots att man inte är på plats. Jag brukar följa påvens morgonmässa kl 07.00 i S:ta Marta och på kvällen kl 20.30 kan man ta del i Taizébröderna kvällsbön. Det känns som en läkedom för själen att välja detta framför någon av alla serier, dokusåpor, tävlingsprogram med kändisar och annat som verkar mera till för att fylla sändningstiderna och rastlösheten i vår sysslolöshet än att vara verklig föda för själen.

I samband med förbönen och välsignelseakten talade påven angelägna ord om gemenskap, samhörighet och klarsynthet i den storm som härjar i världen. Han är en världsledare som visar att han tar ett pastoralt ansvar i denna storm som nu härjar världen. Påven utgick i sin predikan från bibeltexten där lärjungarna är ute på sjön med en båt och det blåser upp till storm. Lärjungarna är rädda men Jesus sover.  De väcker honom och Jesus stillar stormen. (Mark 4:35 ff). Vi sitter alla i samma båt:

”…The storm exposes our vulnerability and uncovers those false and superfluous certainties around which we have constructed our daily schedules, our projects, our habits and priorities. It shows us how we have allowed to become dull and feeble the very things that nourish, sustain and strengthen our lives and our communities. The tempest lays bare all our prepackaged ideas and forgetfulness of what nourishes our people’s souls; all those attempts that anesthetize us with ways of thinking and acting that supposedly ‘save’ us, but instead prove incapable of putting us in touch with our roots and keeping alive the memory of those who have gone before us. We deprive ourselves of the antibodies we need to confront adversity.

In this storm, the façade of those stereotypes with which we camouflaged our egos, always worrying about our image, has fallen away, uncovering once more that (blessed) common belonging, of which we cannot be deprived: our belonging as brothers and sisters.

‘Why are you afraid? Have you no faith?’ Lord, your word this evening strikes us and regards us, all of us. In this world, that you love more than we do, we have gone ahead at breakneck speed, feeling powerful and able to do anything. Greedy for profit, we let ourselves get caught up in things, and lured away by haste. We did not stop at your reproach to us, we were not shaken awake by wars or injustice across the world, nor did we listen to the cry of the poor or of our ailing planet. We carried on regardless, thinking we would stay healthy in a world that was sick. Now that we are in a stormy sea, we implore you: ‘Wake up, Lord!’.

‘Why are you afraid? Have you no faith?’ Lord, you are calling to us, calling us to faith. Which is not so much believing that you exist, but coming to you and trusting in you. This Lent your call reverberates urgently: “Be converted!”, “Return to me with all your heart” (Joel 2:12). You are calling on us to seize this time of trial as a time of choosing. It is not the time of your judgement, but of our judgement: a time to choose what matters and what passes away, a time to separate what is necessary from what is not. It is a time to get our lives back on track with regard to you, Lord, and to others…”

Två heliga ikoner hade förflyttats från Roms kyrkor för att vara med under akten.

1) Det berömda krucifixet från St Marcelluskyrkan i Rom. Denna kyrka ligger vid Corso och byggdes på 500-talet sponsrad av påven Marcellus I.
Två mirakel är knutet till krucifixet: Det berättas att natten mot 23 maj 1519 då kyrkan härjades av en förödande eld så att den brändes ner helt till aska, så fanns krucifixet kvar hängande över huvudaltaret och det var helt intakt.
Tre år senare, 1522 härjades Rom av en pestsjukdom så svår att man trodde staden skulle gå under. I det desperata läget bestämde man att föra krucifixet i en botprocession genom staden från St Marcelluskyrkan för att slutligen nå fram till St Peterskyrkan. Processionen gick genom hela staden och varade flera dagar. När krucufixet återvänt till sin plats upphörde pestplågan helt.

Sedan 1650 har korset burits till St Peterskyrkan varje heligt år. Under fastetiden det stora Jubileumsåret 2000 placerades krucifixet på ett altare i St Peterskyrkan. Det var detta krucifix påven Johannes Paulus II omfamnade då han bad förlåtelse för kyrkans alla förbrytelser och övergrepp genom historien.

mariamaggiore2) Maria-ikonen i Sta Maria Maggiore-basilikan, en av romarnas mest älskade Mariabilder kallad Salus populi romani (Det romerska folkets frälsning) . Maria-ikonen vördas också av påven Franciskus. Dagen efter det att han valts till påve i mars 2013 gjorde han sitt första besök hos henne och han ber alltid framför denna bild före och efter sina utlandsresor. Enligt traditionen ska bilden av Gudsmodern med det välsignande Jesusbarnet i sin famn ha gjorts i Jerusalem och kommit till Rom under påven Sixtus III på fyrahundratalet då den första kyrkan på denna plats på  Esquilin-kullen uppfördes. Minnet av invigningen av basilikan firas den 5 augusti varje år. År 358 det datumet fick påven Liberius enligt traditionen ett budskap från Gud att bygga denna kyrka. Pesten härjade i Rom och påven drömde att det snöade på Esquuilinen. Gud talade till honom och sade att han skulle bygga ett altare på denna kulle och be så skulle pesten försvinna.

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Att bedja är att delta i Guds skapande nåd

Människan är helt beroende av Gud och kan inte frälsa sig själv. Samtidigt är det ett mysterium att det framstår som om Gud gjort sig beroende av oss.

  • Han skapade människan till sin avbild, till man och kvinna, fria att säga Ja och säga Nej. (1 Mos 1)
  • Han lät sig födas i mänsklig gestalt av människan Maria och var beroende av hennes Ja (Luk 1)

Dagens bibeltexter är en underbar illustration till hur denna bönens dialog mellan Gud och människa kan förflyta.

I 2 mos 32 skildras Israels avfall och hur de gjort ett beläte i form av en guldkalv samtidigt som Mose var på Sinai berg för att ta emot lagens stentavlor:

Herren sade till Mose: ‘Jag ser att detta folk är ett hårdnackat folk. Så låt mig nu vara, för att min vrede må brinna mot dem och för att jag må förgöra dem.’ …

Men Mose bönföll inför Herren, sin Gud, och sade: ”Herre, varför skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du med stor kraft och stark hand har fört ut ur Egyptens land? Varför skulle egyptierna få säga: ‘Till deras olycka har han fört dem ut, till att dräpa dem bland bergen och förgöra dem från jorden’? Vänd dig från din vredes glöd, och ångra det onda du nu har i sinnet mot ditt folk. Tänk på Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, åt vilka du med ed vid dig själv har gett det löftet: ‘Jag skall göra er säd talrik som stjärnorna på himmelen. Och hela det land som jag har talat om skall jag ge åt er säd, och de skall få det till evig arvedel’.”

Då ångrade Herren det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.

På ett plan framstår Gud här som en nyckfull person som i sin impulsiva vrede får för sig att förgöra sitt folk, men som tur är kom Mose emellan och fick Gud på andra tankar. Stackars oss människor, vad mycket möda vi får att ständigt blidka denne impulsive Gud. Ungefär som en alkoholisthustru som ständigt måste parera mannens vrede och försöka ställa till rätta.

Psaltarpsalmen 106 framställer det på samma sätt:

Då hotade han att förgöra dem,
men Mose, den man som han hade utvalt,
trädde fram som medlare inför honom
för att avvända hans vrede,
så att den inte skulle fördärva.

Men det är givetvis inte den rimliga tolkningen av texten. Gud kallar oss människor att vara hans partner. Han vill inte förgöra oss, han vill inte frälsa oss genom tvång, utan det sker genom en dialog där Gud gör sig beroende av att vinna människans hjärta och få med henne i detta partnerskap samtidigt som hans tålamod är oändligt. Slutligen sänder han sin Son för att på ett konkret sätt visa oss människor vem han är. Evangelietexten från Joh kap 5 ger oss perspektiv på de ovanstående texterna:

(Vid den tiden sade Jesus) ”De verk som Fadern har gett mig i uppdrag att fullborda, just de som jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig. Och Fadern som har sänt mig har själv vittnat om mig. Men ni har aldrig hört hans röst eller sett hans gestalt, och ni har inte behållit hans ord, eftersom ni inte tror på honom som han har sänt.

Ni forskar i skrifterna därför att ni tror att de kan ge er evigt liv. Just dessa vittnar om mig, men ni vill inte komma till mig för att få liv. Människors ära vill jag inte ha, men jag har förstått att ni inte har någon kärlek till Gud. Jag har kommit i min faders namn och ni tar inte emot mig. Men kommer någon i sitt eget namn, så tar ni emot honom.

Hur skall ni kunna tro, ni som vill bli ärade av varandra och inte söker äran hos den ende Guden? Tro inte att jag skall anklaga er hos Fadern; den som anklagar er är Mose, han som ni har satt ert hopp till. Om ni trodde på Mose, skulle ni tro på mig, ty det var om mig han skrev. Men om ni inte tror på vad han har skrivit, hur skall ni då kunna tro på vad jag har sagt?”

Gud är kärlek, han söker människans hjärta. Det är inte Gud som anklagar, det är vi som konstrar och försöker anklaga Gud och göra honom till vår slav. Men om Guds kärlek väcker anklang i våra hjärtan så som den helige Ande manar oss, så blir vi Guds medarbetare och vår bön blir ett med Guds hjärta.

Av kärlek kan vi framhärda i detta bönens partnerskap med Gud, samtidigt förtrösta på hans nåd och inte känna oss stressade av att allt ligger på våra axlar. Gund kräver inte mer av oss än vi förmår, men han vill att vi skall handla av kärlek.
Ignatius av Loyola uttryckte det så: Ansträng dig som om allt berodde på dig och inget på Gud, och förtrösta på honom som om inget berodde på dig och allt på honom.

Dagens kollektbön:

Ge oss, Herre, uthållighetens gode Ande, så att det blir vår lust att hålla dina bud och vi med bot och goda gärningar bereds för påskens högtid. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig Fader och den helige Ande lever och råder från evighet till evighet. Amen.

$lamb[1]

[Läs också Peter Halldorf: Krisen tvingar oss att lyfta blicken]

Publicerat i Church | Märkt , | Lämna en kommentar

Steve Bannon och Lars Enarson. Katolska traditionalister och evangelikala högerkristna i ohelig allians för att frälsa världen med global nationalpopulism

Det finns något paradoxalt med nationalpopulister. Trots ideologins antiglobalistiska karaktär försöker man bli en världsvid rörelse.

En av dess företrädare, Trumps tidigare politiske rådgivare Steve Bannon, uppväxt i traditionsbundna katolska kretsar i USA, reste världen runt för att dela med sig av sitt stora kunnande om hur man manipulerar folkmassorna genom sociala media och gav sitt stöd till högerpopulistiska ledare. Han sades ligga bakom mycket av framgångarna för Brasiliens president Bolsonaro och i Europa har han stöttat ledare som Orban och Salvini. Hans kristna tro tycks vara nedbantad, viktigare och desto större är entusiasmen för att frälsa världen med en antiglobalistisk nationalistisk agenda. För ett par år sedan inleddes samarbete med ett konservativt katolskt institut i Italien, Dignitatis Humanae. Syftet var att utbilda nationalistiska politiker över hela Europa inför EU-valet 2019. Nu gick det inte så bra, och på senare tid har det varit ganska tyst kring institutet.

I USA finns inte så få traditionalistiska katoliker som är positiva till Trump, och tillsammans med den evangelikala frikyrkorörelsen i USA utgör de Trumps starkaste kärntrupper. 81% av vita evangelikaler i USA röstade på honom i presidentvalet. I Brasilien sägs de starka protestantiska pingstkarismatiska grupperna vara garanten för att Bolsonaro kan behålla sin makt.

bannonenarson

Steve Bannon och Lars Enarson har mycket gemensamt

Vi har varit förskonade från de mest extrema uttrycken för denna högerpopulism i Sverige, men genom Lars Enarsons återvändande till Sverige har den fått ett ansikte också här. Stefan Swärd skriver i en debattartikel i Dagen om en bönekonferens i Solnahallen med Enarson som huvudtalare för en dryg vecka sedan. Swärds beskrivning av Enarson och den rörelse han representerar har en del likheter med Bannon och Dignitatis Humanae.

Swärd konstaterar att det var en politiserad kristendom som proklamerades på mötet:

”Högernationalismen lyftes fram som det politiska idealet, sekulära partier och sekulära partiledare framställdes som föredömen medan kristna ledare misstänkliggjordes…

Enarson talade om högerledarna Trump och Orbán med beundran och värme, medan svensk kristenhet avfärdades som avfällig. Visst, de öststatsländer som går i en högerextrem inriktning bejakar kristet arv och skriver om Gud i grundlagen, men samtidigt gör de inskränkningar i grundläggande demokratisk pressfrihet och domstolarnas självständighet. Det gör även Putins Ryssland, det katolska Polen och Orbáns Ungern. Värt att notera är att den helt dominerande kristna kyrkan i Ungern är den katolska kyrkan, vilken Enarson klassar som antikristlig, det är inte helt enkelt att begripa hur ekvationen går ihop.”

(Det liknar 1960-talet, fast i andra ändan av den politiska skalan: Då hyllade de kristna vänsterledarna Mao och Lenin och sågade pingstpastorer och vanliga präster).

Swärd fortsätter:

”Solnahallens bönemöte hade mer fokus på att be fram högernationalistiska regeringar i länderna än att be om människors frälsning och församlingstillväxt. Enarson hävdade att det var den kristna församlingens avfall i Sverige som bidrog till att Sverigedemokraterna inte kunde ta över regeringsmakten efter valet 2018.

Precis som de evangelikala i USA och Brasilien stödjer Trump respektive Bolsonaro uppmanas kristna i Sverige stödja SD. De tillhör alla samma antiglobalistiska nationalpopulistiska strömning som går över hela världen.  Dit kan också räknas ledare son Putin (vilka det finns de inom SD som hyllar) och Polens starke man Kaczynski.

På grund av att svensk kristenhet inte förstår att hylla detta ideal och samfällt lägga sina röster på SD betraktar Enarson den som avfällig. I Enarsons konspiratoriska värld är hela Sveriges kristenhet från pingstpastorer, Trosrörelsen, Svenska kyrkan, Katolska kyrkan, tidningen Dagen till Sveriges Kristna Råd avfälliga och står för ett antikristligt inflytande.

I Enarsons värd betyder inte tron så mycket. Därför har det ingen betydelse om Orban eller Kaczynski är katoliker eller inte (Ungern är ett huvudsakligen katolskt land, Orbans familj är katoliker men själv är han medlem i ungerska reformerta kyrkan). Tron spelar ingen roll, bara man har rätt politisk agenda.

Publicerat i Church, Politik, Religion, Samhälle | Märkt , | 3 kommentarer

En kairos-tid för mänskligheten. Kyrkan salt och ljus som visar vägen eller irrelevant i sammanhanget?

Grekerna hade två ord för tid, chronos och kairos. Chronos är tiden som vi oreflekterat föreställer oss den, linjärt förflytande indelad i timmar och minuter (jfr kronometer), från en början någonstans, Skapelsen eller Big Bang. Det finns ett före och ett efter det nuvarande ögonblicket. Vid en tidpunkt föddes jag, vid en tidpunkt, okänt vilken, skall jag dö. Tar tiden slut någon gång? Föreställningen om ett slut ingår inte i vår medvetna sekulära världsbild på samma sätt som att vi föreställer oss en början. I den kristna världsbilden ingår både en början och ett slut. Begynnelsen och änden. Skapelsen och Kristi återkomst vid tidens slut.

Kairos, ”det rätta ögonblicket” betyder ett ögonblick av obestämd tid där allt händer. Vi kanske lättare kan förstå innebörden om vi jämför med hur det används som begrepp inom retoriken: Att säga rätt ord vid rätt tillfälle, något som är oerhört viktigt i en retorisk situation. Det handlar om att behärska konsten att veta var i ett tal olika argument, exempel och liknande bör placeras. Kairos är de möjligheter man får som talare, de kritiska ögonblick där vi får möjlighet att säga något som verkligen går fram. Hur många har inte varit med om situationer i diskussioner eller där vi talat till flera och i efterhand kommit på vad vi skulle ha sagt och tänker: Varför sade jag inte det då?

I Bibelns värd är Ordet skapande. Det finns ingen skillnad mellan Guds Ord och den skapade realiteten. Gud sade, och det blev till (jfr 1 Mos kap 1). ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud och Ordet var Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till.” (Joh 1:1,3)

Också människans ord kan sätta igång mycket på gott och ont. Vår tunga kan vara giftigt elak, såra, förtala och åstadkomma mycket skada. Därför heter det att tala är silver men tiga är guld. Men vårt tal kan också förmedla tröst, läkedom, frid. Som kristna är vi kallade att använda det talade ordet till att bygga upp och välsigna. Vi är också kallade att tala till Gud i bön. Bönen är också uppbyggande, skapande. Men vi vet ofta inte hur vår bön bör vara därför ber anden i oss i ”suckar utan ord” (jfr Rom kap 8). [Se min artikel om tungotal].

Åter till kairos som tidsbegrepp. Det finns avgörande situationer i livet som kräver något extra av oss, ett rättrådigt och modigt handlande mycket står på sin spets. Inte så att det är egalt att handla modigt och rättrådigt i andra situationer, men här är det frågan om något extra, ett ögonblick som aldrig kommer igen. Här möts tid och evighet.

Sådana kairos-ögonblick kan förekomma både i vårt personliga liv och i vår kollektiva historia. Det sägs att när man dör så genomlever man liksom en snabbspolad film hela sitt liv från födelsen och framåt. Där identifierar vi nog lätt dessa avgörande moment för vårt handlande, valsituationer där vi ibland känner att vi gjorde rätt, och ibland sådana som vi känner djup ånger över och är i behov av förlåtelse och upprättelse genom Guds nåd och barmhärtighet. Jag tänker mig människans tillstånd efter döden som att den kronologiska tiden upphör men man ändå känner igen sig som den varelse man var under jordelivet, som barn, ungdom och gammal på en gång.

COVID-19 pandemin är inget kairos-ögonblick i sig, men det  föranleder oss att reflektera över om inte mänskligheten befinner sig i en kairos-tid just nu.  Pandemin i sig är inte särskilt allvarligt ställd i relation till många tidigare  betydligt svårare sådana eller till den aktuella situationen för många miljoner människor i världen idag som lider under fruktansvärda situationer med krig, svält och med flyktingar i flyktingläger med de mest vidriga förhållanden också i Europa. Stefan Löfven uttryckte sig visserligen i kairos-termer när han sade att nu är den rätta tiden för personliga uppoffringar och att visa solidarietet, men nog måste det ställas i relation till allt annat. Betänk bara att 15.000 barn dör av svält varje dag. Hur många dör en förtidig död av luftföroereningar? Nog finns det betydligt allvarligare saker att mobilisera vår solidaritet och offervilja för, även om det inte kan vara fel att pandemin erbjuder ett tillfälla att öva upp den. Men panikreaktionerna denna relativt milda pandemi utlöser världen runt visar hur sårbara vi är, hur oförberedda och ovana att hantera kriser och sådant som hotar den vardagstillvaro vi tar för självklar, och samtidigt hur snävt och kortsiktigt vårt perspektiv är att se elände och lidande som hela tiden äger rum bara strax utanför vår egen tryggade sfär.

Varför är vi nu beredda att offra allt, stänga ner hela stater och riskera att utlösa depressioner med massarbetslöshet och hyperinflation när vi i kontrast till detta inte är beredda att göra nästan någonting alls för att lösa situationen för människorna som lider svårt i flyktinglägren i Grekland eller lyckas enas om hur vi löser klimatkrisen. 

Inte tillräckligt akuta kriser eller sådant som sker en bit bort hanterar vi genom förnekande och önsketänkande, urakuta kriser som drabbar vår egen vardag hanterar vi genom panikåtgärder och att sluta tänka förnuftigt. En positiv bieffekt av panikstoppet av stater och regioner är att luften håller på att bli renare på grund av att vi flyger mindre, åker bil mindre och industrier står stilla. Kanske det räddar många liv hos äldre och multisjuka? Ingen vet och ingen frågar efter det, klimatkrisen är som bortblåst ur medvetandet.  I bästa fall kan den aktuella pandemin få den positiva bieffekten att vi blir mera medvetna om vår sårbarhet och om vårt ansvar för det allmänna goda. I sämsta fall är allt bortglömt om ett år och vi återgår till business as usual.

Strävan efter det allmänna goda tar aldrig slut varken för individen eller mänskligheten. Det verkade som att vi efter de blodiga världskrigen under 1900-talet var på väg mot en ny världsordning där  den demokratiska världen var inne i en utveckling där man lagt den värsta formen av grymheter som Förintelsen bakom sig. ”Aldrig mer” var ett uttryck som ofta myntades. FN skapades, Deklarationen om de mänskliga rättigheterna togs fram och Europagemenskapen tog form såsom ett fredsprojekt med kristdemokratiska politiker som arkitekter. De byggde på den katolska socialläran med dess fundament människovärdighet, solidaritet, subsidiaritet och det allmänna goda, värden som har sin grund i det judiskt-kristna arv som präglat västerlandet.

I Katolska kyrkan hade Andra Vatikankonciliet öppnat fönster och dörrar till den moderna världen och det fanns en optimistisk syn på att kyrkan andligt förnyad skulle göra det kristna arvet levande för dagens människor. Påven Johannes Paulus II präglade uttrycket Ny evangelisation och man såg milennieskiftet som ett tillfälle av Guds kairos att nå ut med evangeliet. Evangelisationen som är kyrkans grundläggande uppdrag sågs som en uppgift för varje döpt kristen och även västvärlden, behövde återevangeliseras. Ekumeniken blomstrade. Johannes Paulus II skrev encyklikan Ut unun sint (Att de alla må vara ett) och från den allkristna karismatiska konferensen i Kansas City 1977 kom ettstarkt profetiskt budskap till Guds folk om omvändelse från splittringens synd. Endast med en enad kristenhet kunde evangelisationen vinna trovärdighet i världen.

Men början av tjugoförsta århundradet infriade inte alls de förhoppningar som fanns. Katolska kyrkan har fått uppleva sin svåraste trovärdighetskris någonsin med fortsatt upprullning av pedofiliskandalerna, korruption, maktmissbruk och klerikalism. Den ekumeniska rörelsen har gått i stå och stannar vid deklarationer på ytan samtidigt varje samfund fortsätter att vara sig själv nog. Somliga pingstkarismatiska och evangelikala samfund förkunnar en förkrympt politiserad och fundamentalistisk kristendom och garanterar genom sitt stöd åt ledare som Bolsonaro i Brasilien och Trump i USA att dessa kan sitta kvar. Även om kristendomen växer på många håll i världen (också i muslimska länder verkar ske konversioner till kristendomen trots förtryck) så har den samlade kristenheten inte lyckats med projektet att genomsyra världen med kristna världen och vara den positiva kraft man önskat, särskilt inte i västvärlden.

Vi har fått se fler krig och terroraktioner råare än någonsin under de sista 50 åren. Fredssträvanden och samarbete får stå tillbaka för snöda nationalistiska egenintressen.  Också i tidigare demokratiska stater ges stöd åt maktfullkomliga ledare som säger sig företräda ”folkets intressen” men bryter med grundläggande demokratiska principer.

Själva liberalismen med dess ideer om frihet, jämlikhet, broderskap förmår inte längre upprätthålla de grundvärderingar som skapade den, de fria marknadskrafterna löper amok och skapar nya ojämlikheter och sociala problem samtidigt som många medborgare inte litar på de eliter som är tongivande och har makten.

Också stora delar av kristenheten har blivit en del av detta system och flyter med och litar på att samhället och det politiska systemet garanterar att den nuvarande ordningen består och att man kan fortsätta att leva tryggt i sin privata nisch.  I ett banbrytande tal till katolikerna samlade i Hyde Park i London 2010 varnade Benedikt XVI för att slå sig till ro med att allt bara skall rulla på som vanligt utan att vi kristna engagerar oss aktivt i samhället för människovärdighet och goda värderingar. Han sade:

”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet” 

Religion och samvetsfrågor privatiseras alltmer ut i periferin, eller också kidnappas de av auktoritära religiösa eller politiska ledare och intressegrupper som tycks söka mera egen makt än sträva efter det allmänna goda. Islamism, Erdogan, ortodox, katolsk och evangelikal fundamentalism som lierar sig med populistiska ledare som Putin, Trump, Bolsonaro, Salvini, Orban, Kaczynski. Om denna utveckling fortsätter finns en risk att det demokratiska samhället förlorar sin legitimitet som bas för en allmängiltig bestämning av en rad etiska och moraliska frågor vilket som ett slags kitt binder ihop våra gemensamma strukturer och får samhället att fungera.  Redan ser vi att en uppluckring av detta kitt är på gång, istället för att referera till den gemensamma grunden söker sig människor till auktoritära ledare som erbjuder enkla lösningar som ofta genererar konflikter med omvärlden. 

Se där kärnan i den kairos-tid mänskligheten nu befinner sig i: Fortsätta bygga på den rika tradition vi ärvt med den etiska grund som byggt vår demokrati och som också visat bärkraft i förnyelse för varje ny epok, eller fortsätta att såga av den gren vi sitter på och fortsätta i riktning mot egoism, att låta marknadskrafterna löpa amok eller mot isolering i nationalstater som sätter sina egna intressen framför global solidaritet och bäddar för nya krig och konflikter i framtiden.

Tradition och förnyelse hör ihop och är integrerade i vårt kristna västerländska arv. Tonsättaren Gustav Mahler lär ha sagt ”tradition is the passing on of the fire, not the worship of the ashes”. Påven Franciskus påminde om detta vid en presskonferens förra året. Jag tror påve Franciskus vision för kyrkan handlar mycket om detta, att inte tillbe askan utan låta oss inspireras av traditionen till en förnyelse som bär frukt för vår tid.
Han sade att det finns de traditionalister som vill ”återvända till det förgångnas aska hellre än att använda de djupa rötterna i Kyrkans tradition i syfte att växa, blomstra och gå framåt.” Kyrkans tradition är alltid i rörelse, sade han till reportrarna som var med på flygresan hem från Rumänien 2 juni 2019. ”The nostalgia of the ‘integralists’ is to return to the ashes,” men det är inte katolsk tradition; äkta katolsk tradition är ”the roots that guarantee the tree grows, blossoms and bears fruit,” sade han.

Om Kristenheten skall kunna ta en ledande roll i att hjälpa världen på rätt väg måste den också omvända sig och förnyas. Ansatserna inför milennieskiftet, den Nya evangelisationen och maningarna till omvändelse från splittringens synd var inte fel, men kriserna som följt, pedofiliskandalerna, maktmissbruk och korruption, det halvhjärtade ekumeniska engagemanget, människors fortsatta obenägenhet att se evangeliet som en del av lösningen på världens problem visar att Kristenheten inte var mogen att ta vara på detta kairosögonblick. Det innebär inte att chansen har gått oss ur händerna, men nu är tid för självrannsakan, omvändelse och ett helhjärtat engagemang för ekumeniken.

Omvändelsen måste också innebära ett fortsatt starkt socialt engagemang och samverkan med den sekulariserade världen. Kyrkan är i världen, inte av världen, men all sekularisering är inte fel. Det finns god och dålig sekularisering. Om kyrkan skall kunna agera i världen och genomsyra den med evangeliet samt medverka till det allmänna goda kan man inte isolera sig från världen och se den som sin fiende utan finnas mitt i den.  Med påve Franciskus bild: Som ett fältsjukhus dit alla som behöver förbindande kan komma, inte som en borg som håller allt för sig själv och stänger människor ute.

Samvetet och moralen har en kollektiv dimension. Vi är alla förpliktigade att arbeta för det allmänna goda.  En kontaktyta mot den sekulära världen som Katolska kyrkan har kunnat bevara oanfrätt av alla kriser är den katolska socialläran. Socialläran var drivkraften för de kristdemokratiska politiker som grundlade Europa-gemenskapen, och den   som hela utvecklas hela tiden genom nya dokument, nu senast med fokus på klimatet genom miljö-encyklikan Laudto Si.

sociallarancover

Ny bok från Veritas förlag

Katolska kyrkans sociallära är inte inomkyrklig i första hand, utan skall ses som en dialog med hela mänskligheten om bedömningsgrunder för solidarisk humanism. Där finns principer för eftertanke, bedömningsgrunder och riktlinjer för konkret handling. Den är en normativ samhällsvetenskap som vill ställa krav på människor att handla i enlighet med denna insikt. Den föreskriver ingen konkret politik eller tar ställning för något politiskt parti men står i dialog med alla kunskapsområden och vetenskapsgrenar som reflekterar över människans verklighet.

Inte bara kristdemokratiska partier, utan alla politiska riktningar som söker det gemensamma bästa har intresse av att studera och hämta inspiration från socialläran. Olof Palme som på sin tid drev igenom att Sverige skulle ha diplomatiska förbindelser med Vatikanen studerade de påvliga socialencyklikorna och uppskattade dem mycket. Min förhoppning är att socialläran skall kunna fortsätta att vara ett nyttigt instrument som Kyrkan ställer till förfogande för hela världen i den kairos-tid som nu råder.

Detta år har lanserats som ett Sociallärans år i Sverige. Nyligen har en volym med alla viktiga dokument tillsammans med kommentarer, noter och referenser getts ut av Veritas förlag, och man kommer att resa runt i landet för att presentera den. [Läs mera här om socialläran och lanseringen av den nya boken].

bengtfricks

(texten uppdaterad 2020 03-24 kl 15:36)

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Politik, Samhälle | Märkt , , , , , | 2 kommentarer

Håll huvudet kallt i den akuta Corona-epidemin och använd tiden i karantän att fundera på framtiden. Välj mellan business as usual eller en ny mera hållbar livsstil.

Sverige och England har valt liknande strategier för att hantera Corona-pandemin.
Vi har i Sverige med Anders Tegnell och hans team expertis med hög kompetens och integritet, och i Storbritannien likaså världsledande experter inom epidemiologi med Professor Chris Whitty (Chief Medical Officer and the Department of Health and Social Care’s Chief Scientific Adviser) och Sir Patric Vallance. Jag har stort förtroende för dem alla.

Sveriges strategi för bekämning av Corona-viruset skrev jag om i mitt förra inlägg.
[Englands aktionsplan här]
[Frågor och svar på gov.uk. här]
[Frågor och svar Folkhälsomyndigheten Sverige här]

En kort YouTube-video från England har blivit viral. Han som gjorde den är inte epidemiologisk expert, men desto bättre på att göra pedagogiska videosnuttar. Han har med vatten försökt förklara det som ligger bakom Englands strategi för att bekämpa epidemin. Den är illustrativ och han har som jag förstått det fattat ganska rätt vad det handlar om. Det gäller att i varje specifikt skede av epidemin sätta in rätt åtgärder.

Andra experter, verkliga och kanske en del självutnämnda, under tryck av oro bland allmänheten pressar på politikerna att göra mer, och politikerna å sin sida vill visa sig handlingskraftiga. Men det gäller att inte handla i panik. Att göra mesta möjliga av allt nu är inte säkert bästa strategi. De länder som nu bromsar in hela samhället som t.ex. Frankrike kanske inte alls gör rätt.

Bakom paniken döljer sig kanske en orealistisk förhoppning att stoppa epidemin helt och efter en kort men intensiv period skall samhället gå tillbaka till business as usual. Men vi vet att det är inte möjligt att stoppa epidemin, bara fördröja den. En stor del av befolkningen kommer att smittas, det är bara frågan om förr eller senare och därefter förhoppningsvis uppnå immunitet. Att stänga ner hela samhället kan också leda till långtgående skadeverkningar och kanske mycket svårare att återhämta sig från än själva epidemin. Vi befinner oss i ett läge då paniken i sig mycket väl kan bli ett större problem än själva viruset.

Till sist borde vi också reflektera över positiva effekter av denna kris. Plötsligt får vi illustrerat att det går att snabbt ställa om samhället så att det blir renare miljö. Luften blir renare, kväveoxid-halterna i luften sjunker, det går att få folk att flyga mindre, allmänheten är villiga att anpassa sig när det väl är kris.

Är det inte så vi borde agera när det gäller klimatkrisen också? Det är ju ett än värre hot. Många äldre och multisjuka dör i förtid av luftföroreningar, och på sikt hotas hela planeten och vår överlevnad. Men hot som inte är omedelbart förestående tenderar vi att förneka, medan akuta hot leder till överreaktioner och panikåtgärder.

Inte så att vi skall gå in i en fas av långvarigt undantagstillstånd för klimatets skull, men vi borde vakna ur vår slummer och inse att business as usual, kanske med hjälp några tekniska innovationer, inte håller om vi vill rädda planeten. Den aktuella Corona-pandemin har lärt oss att snabba omställningar är möjligt, att människor är beredda till det. Kanske skall vi inte gå tillbaka till samma nivå på flygresor efter att corona-epidemin är över, kanske några flyg- och charterbolag behöver läggas ner samtidigt som vi mera radikalt börjar satsa på en mer hållbar livssti. Det vore väl en bra följdeffekt av denna kris!

Publicerat i Samhälle | Märkt , | 1 kommentar

Virusepidemiologiska aspekter på Corona – Det gäller att uppnå långsam flockimmunitet

Coronaviruset, COVID-19 är en ny typ av influensa som sprids pandemiskt över världen. En majoritet av befolkningen kommer att insjukna, de flesta lindrigt, men en del med svåra symtom som kräver sjukhusvård. Eftersom det inte finns någon tidigare immunitet blir det förödande konsekvenser med stor belastning på sjukvården. Många har kanske sett dessa kurvor som beskriver kort respektive långsamt spridningsförlopp.

 

 

Hur det till slut blir utifrån de åtgärder som sätts in, en långsam eller mera akut spridning utifrån insatta åtgärder vet ingen säkert. En del vill panikbromsa hela samhället, andra förespråkar andra inte så drastiska punktinsatser.

Agnes Wold citerar på Twitter Annika Linde, virolog och influensaexpert och tidigare statsepidemiolog. Det är en kunskap jag gärna sprider:

[15 mars 2020 kl 13:12: Jag har tagit bort den citerade texten eftersom Agnes Wold tagit bort den från  sitt twitterflöde med motiveringen att ”några har tolkat den på ett sätt som verkligen inte var avsett” ]
Jag återger istället med egna ord vad jag uppfattar som elementa när det gäller influensaepidemiologi och pandemier:

När kring 60% av befolkningen smittats av ett nytt virus som tidigare saknades immunitet mot uppstår s.k. flockimmunitet vilket hindrar fortsatt snabb spridning i samhället (det är därför det också är viktigt att alla vaccinerar sig mot t.ex. mässling som ingår i det allmänna vaccinationsprogrammet. Om det sprider sig en skepsis mot vaccinationer och många förblir ovaccinerade i samhället finns risken för nya utbrott. Man skyddar inte bara sig själv utan också andra genom att låta vaccinera sig).

Att uppnå flockimmunitet är inget man kan planera låta ske eller inte låta ske, det är den oundvikliga slutpunkten för varje pandemi (om man inte innan dess hunnit ta fram ett vaccin, fast vaccinering är ju ett sätt att på konstgjord väg uppnå flockimmunitet).

Det vi kan göra är att fördröja förloppet av smittspridning genom olika åtgärder, tvätta händerna, nysa i armvecket, stanna hemma när man är sjuk och andra mera långtgående former för social isolering som t.ex. att förbjuda stora folksamlingar.

Det är viktigt att fördröja spridningen för att undvika stor belastning på sjukvården under den akuta fasen. Om 60% sjuknar och 1% blir svårt sjuka är innebär det 60 000 människor som kan behöva sjukhusvård. Det klarar vi inte. För många svårt sjuka på en gång är vad som drabbat Kina och Italien.

Jag tycker nog Folkhälsomyndigheten varit tydlig med sin strategi hela tiden. Man har också sagt att det är svårbedömt läge, och att saker kan ändras men att man ändå måste välja en grundad strategi.

I första läget var det att smittspåra och isolera alla kända fall.

I andra läget, då smittan fått fäste i befolkningen och det inte går att hålla koll på varje enskilt fall och det dykt upp fall som inte relaterar till dem som rest in i landet, då handlar det om att skydda riskgrupper från smitta och att skydda sjukvårdens funktion och planera för ett läge med fler svåra fall som behöver sjukhusvård.

Det kräver basalt att man får en så låg spridning som möjligt i hela befolkningen, inte för att unga människor och barn riskerar blir svårt sjuka, det brukar de inte bli, utan för att varje smittad individ är en risk för spridning till riskgrupperna eller till sjukvårdspersonal.

Alltså:
-Fördröja smittspridning i hela befolkningen för att skydda vården och riskgrupperna.
-Ha extra restriktioner för att förhindra att personer i riskgrupper insjuknar (besöksförbud på äldreboende, farmor och farfar skall inte vara hemma med sjuka barn etc).

Om skolstängningar är bra eller dåliga diskuteras självklart i smittskyddskretsar men det finns ingen som kan vara helt säker på svaret – det beror på epidemins skede, hur samhället runtomkring är organiserat och andra miljöfaktorer.

Publicerat i Samhälle | Märkt | 3 kommentarer