Anita Lindblom har gått ur tiden

Jag ser att Anita Lindblom gått ur tiden. Hon var en av de artister jag minns väl från min barndom. Förutom ”Sånt är livet” tillsammans med Sven-Olof Walldoffs orkester minns jag hennes inspelning av Edith Piafs världshit ”Milord” och ”Det har Stjärnorna sagt”. Senare samarbetade hon med Marcus Österdahls orkester i schlagers som ”Balladen om den blå baskern” (låg på Svensktoppen länge, 1966), ”Kring de små husen i gränderna vid hamnen” och ”Ja det var då…”

Hon har också spelat in gospel (Anita Sjunger Gospel På Svenska, 1982, finns på Spotify) och kristen julmusik i albumet ”Jul med tradition”.

Jag spelade in en liten julvideo med tidigare Dagens Eko-medarbetaren och tillika min kusin Egon Malmgren i december 2014, en remix med ekonyheter om våld och katastrofer i världen med Anita Lindblom sjungande Stilla Natt i bakgrunden.
Sett i perspektiv är de nyheter som lästes upp då en västanfläkt av allt vi fått uppleva under senare år. Varsågoda, här är videon:

Publicerat i Samhälle | Märkt , | Lämna en kommentar

Mitt anförande på Sveriges Kristna Råds årsmöte: Ge upp samfundspatriotismen och låt enheten bli en hjärtesak

10 september 2020 var jag tillsammans med tre andra personer inbjuden till SKR´s årsmöte för att dela några av våra erfarenheter och reflektioner om ekumenik. Här återger jag texten till mitt bidrag:

———————-

Det finns många kyrkosamfund. Även om ekumenik anbefalls i högtidliga dokument kan man få intrycket att alla är sig själva nog. Vi har vant oss att acceptera det som en normal tingens ordning. Men kristna är en enda gemenskap med en enda tro och alla har vi fått en och samma Ande. Hur mycket vi än stretar emot lämnar oss Jesus inget val. Han vill sin kyrkas enhet.

Redan från början fanns stridigheter, Paulus klagade på att församlingen i Korint delade upp sig i olika läger. Politik och maktmissbruk tvingade fram schismen mellan öst och väst och sedan uppdelningen mellan katoliker och protestanter och avknoppningar i olika frikyrkor. Ofta har funnits en god ansats till förnyelse då avknoppningar sker, splittring beror inte bara på de som gör uppror, utan också på rigiditet hos de gamla samfunden.

Skiljelinjer finns inte bara mellan samfund, de skär också rakt genom dem. Idag rör det sig t.ex. om antropologiska frågor kring sexualetik, manligt och kvinnligt, frågor som det råder förvirring kring också i det sekulära samhälle som kyrkan är en del av och som hon både påverkas av och påverkar. Hennes uppgift är inte att anpassa sig till tidsandan, utan många gånger att vara ett korrektiv. Kontroverser har alltid funnits i kyrkan och kan ta generationer att bilägga. Vi behöver både lyssna till traditionen och ta till oss ny kunskap. För detta har vi alla ett ansvar och vi behöver inte vara rädda för att det finns olika åsikter. Kristen enhet är inte detsamma som åsiktslikriktning.

Däremot förutsätter enheten att vi håller oss nära Jesus och tar emot den Helige Ande. Dessa två hör ihop. Petrus säger till folket i Jerusalem: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn… Då får ni den Heliga Anden som gåva.” (Apg 2:38) Paulus konstaterar att sambandet gäller i andra riktningen också: ”Ingen kan säga Jesus är Herre om han inte är fylld av den Heliga Anden” skriver han till församlingen i Korint. (1 Kor 12:3)

Med upprinnelse i helgelserörelser under 1800-talet uppstod den pingstkarismatiska förnyelseströmmen. Den skulle aldrig gett upphov till nya samfund om det inte vore för motstånd att ta emot rörelsen i de samfund den uppstod i. Men denna ström av pingstkarismatisk förnyelse som är ett av de mest påtagliga fenomenen i kristenheten under 1900-talet har sökt sig tillbaka in i de gamla samfunden inklusive Katolska kyrkan och i vår tid också givit upphov till nya fria församlingssbildningar.

Det fulla livet i den Helige Ande är ingen särskild spiritualitet utan tillhör den universella kristna kyrkans gemensamma arv. Andedöpta personer finner varandra lätt över samfundsgränserna, vilket gör förnyelsen till en starkt drivande kraft för praktisk ekumenik.

 

Vid en internationell ekumenisk karismatisk konferens i Kansas City 1977 med över 50.000 deltagare frambars en mycket stark profetia där kärnbudskapet var ”Sörj och gråt, ty min Sons kropp är sönderbruten…

[Läs mera: Lillemor Hallins tal vid den karismatiska konferensen i Katarina kyrka 1981 där hon ger eko åt Kansas City-profetian.  Mitt folk vänd om från era onda vägar!]

Det är ingen slump att påve Franciskus nyligen givit CHARIS, samordningsorganisationen för karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan, i uppdrag att tjäna alla kristnas enhet.

På det lokala planet finns och har funnits initiativ som varit uppmuntrande åskådningsexempel på vad den helige Ande kan åstadkomma då man samarbetar. Jag tänker på den andliga förnyelsen i Danderyd och Täby under 1970 till 1990-talet som innebar en blomstrande ekumenik med bönegrupper, pastoralt arbete och bön för helande, gemensamma präst- och pastorsträffar, socialt och karitativt arbete med second-handbutik och mycket mera. Idag är mycket av detta glömt men det finns beskrivet i Lillemor Hallins bok GUD KALLAR VANLIGA MÄNNISKOR TILL ATT BYGGA UPP HANS RIKE som kom ut förra året.

 

Det sociala arbetet i S:ta Clara kyrka i centrala Stockholm är ett annat exempel. Där finns volontärer från många olika samfund och man har tagit ansvar för att stå som värd för regelbundna ekumeniska pastors- och ledarträffar.

Jag var på ett sådant möte igår då det presenterades ett evangelisationsprojekt i Stockholm i maj 2021 som hittills 25 församlingar beslutat sig att stödja. Det är en tältkampanj på 6 dagar med Sebastian Stakset med temat Det finns Hopp Stockholm. Syftet är att nå ut speciellt till dem som allra mest behöver det. Ett konkret bidrag att ge ungdomar ett alternativ till att hamna i drogmissbruk och kriminalitet. Sebastian känner ni till, Kartellmedlemmen som levde som kriminell och drogmissbrukare på samhällets botten vars liv blev totalt förvandlat. Kanske är det lättare att ta till sig Jesus om man befunnit sig just där. ”När motståndet rämnar är hjärtat vidöppet för att ta emot Jesus Kristus” säger han boken BARA LJUSET KAN BESEGRA MÖRKRET som skall distribueras till 125000 hushåll i södra Stockholm i samband med kampanjen. Sebastian har visat sig ha en alldeles särskild nådegåva att nå ut till dem som befinner sig i samma situation som han var. Nådegåvor tillhör hela Kristi
kropp som har ansvar för att förvalta dem. Att en sådan här kampanj inte sker genom en enda församling som vill exploatera den, utan som en samverkan med församlingarna på orten är ett tecken på den nya ekumenik som visar vägen framåt.

[Heart of Evangelism – organisationen till stöd för Sebastian Staksets evangeliserande gärning]

[Det finns hopp Stockholms hemsida]

 

Om nu ekumeniken med vissa undantag går trögt i praktiken, så har desto mer hänt i teorin. Det finns knappast något samfund idag som säger att kristen enhet inte är viktig eller förnekar sin samhörighet med resten av kristenheten.

Före Andra Vatikankonciliet var Katolska kyrkan som en fästning som skulle skydda de troende mot liberala och modernistiska inflytanden till vilket också räknades protestantismen. Nu har Katolska kyrkan helt bytt riktning och ekumenik är ett måste som anbefalls alla katoliker. Det uttrycks tydligt i konciliedokumenten.

Påven Johannes Paulus II gav ut ekumenikencyklikan Ut Unum Sint där han inbjöd ledare och teologer från andra kyrkor att arbeta tillsammans med honom för att se hur biskopen av Roms primat och tjänst kan utövas på ett sätt som tjänar enheten istället för att hindra den. (Ut Unum Sint p96).

[Läs mera i mitt tidigare blogginlägg Enhet med eller under påven?]

Den förre påven Benedictus XVI sade i en intervjubok:

”Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där… ”

[ref: Peter Seewald: ”Joseph Ratzinger Benedikt XVI, Gud och världen” (Veritas förlag). Svar på Seewalds direkta fråga när man kommer in på de kristnas återförening ”Vem ska egentligen ansluta sig till vem?” (intervjun gjordes år 2000)]

Också ekumeniska dokument är vältaliga och radikala. Jag tänker på det gemensamt katolska-lutherska dokumentet ”Från konflikt till gemenskap” som sammanställdes inför 500-åsminnet av reformation. Det visar att man teologiskt kommit långt i en samsyn på Kristi enda kyrkas katolicitet. Man säger att Dopet förenar oss, Kyrkan är en enda, splittringen är en synd och att man vill göra bot och gå framåt på en gemensam väg. De fem imperativen som avslutar dokumentet är en kodex som vi alla borde följa i våra relationer till kristna bröder och systrar:

  • Enhetsperspektivet skall prioriteras.
  • Vara öppen för de andres vittnesbörd och beredskap att själv förändras i mötet.
  • Förpliktelse att söka synlig enhet och ta konkreta steg.
  • Gemensamt fokus på Jesus Kristus och kraften i evangeliet med sikte på dess förmedling till vår tid.
  • Gemensamt vittnesbörd genom förkunnelse och tjänande i världen.

De två sista punkterna knyter ihop ekumenik och evangelisation, två begrepp som är starkt sammanbundna. Evangelisation blir inte trovärdig utan inbördes enhet.

Pingströrelsen har från start haft evangelisationen i fokus. Från katolskt håll har fokuseringen på evangelisation ständigt förstärkts sedan Andra Vatikankonciliet. Påven Paulus VI skrev den apostoliska maningen Evangelii nuntiandi (Om evangeliets förkunnelse i dagens värld). Där framhävs att alla döpta har ansvar för evangelisationen och att evangelisation innebär både att tjäna medmänniskan genom kärlekens gärningar och att i ord ge skäl för sin tro genom en klar förkunnelse av Jesus Kristus.
Påven Johannes Paulus II myntade begreppet Ny evangelisation för att betona att nu handlar det inte som tidigare om missionsländerna utan en återevangelisation av västerlandet, att kyrkan måste börja med att förkunna evangeliet för sig själv och lyssna med ett fräscht och öppet sinne. Det handlar om en evangelisation som är ny till sina metoder, ny till sin inriktning och ny i sin intensitet.

Påve Franciskus programskrift Evangelii Gaudium från 2013 är en uppföljare till Evangelii Nuntiandi. Där upprepar han och skärper utmaningen till alla kristna och vill nydana hela kyrkan till att främja evangelisationen: ”Jag har en dröm om en ‘missionsoption”, skriver han, ”det vill säga en impuls som kan ge allt en ny form, så att Kyrkans vanor, hennes sätt att handla och tänka, tidsplaner och tabeller, språk och strukturer anpassas bättre till att kanalisera evangelisationen i dagens värld och inte bara syfta till ett vidmakthållande av det befintliga”.

[Evangelii Gaudium på svenska]

Ekumenik och evangelisation måste utgå från samma grundprinciper. Dialog, inte monolog. Människokärleken är omedelbar och kan förstås av alla och öppnar alltid dörrar. Vi kristna måste vara dialogens människor. Tron i sig själv är en akt av frihet. Grundmönstret är inte bud och lydnad, som i en yttre rättsordning, utan ett personligt vittnesbörd som leder till hjärtats omvändelse och en auktoritet som vinns genom förtroende, inte genom tvång.

Om vi kristna inte tar kallelsen till evangelisation och inre enhet på allvar, så stänger vi in oss i kyrkostrukturer som blir alltmer självbespeglande, våra kyrkliga institutioner fastnar i en teologisk narcissism och blir alltmer irrelevanta. Det framkallas en samfundspatriotism där medkristna förvandlas till motståndare.

Istället borde vi se den helige Andes verk i andra kristna traditioner som en möjlighet att bli varse våra egna misslyckanden, luckor och fördomar. De historiska kyrkorna måste uppoffra all översittaranda och sluta klassificera nya frikyrkor som ”sekter”, utan se dem som fullvärdiga ekumeniska partners. De nya frikyrkorna å sin sida måste släppa alla krav på överlägsenhet och sluta betrakta de gamla samfunden som döda. De måste ge upp sin förenklade syn på kyrkohistorien enligt vilken inget av värde hände mellan de första århundradena och reformationen och manifestera en öppenhet att lära av tidsåldrarnas vishet.

En viktig faktor är världsläget. Det börjar bli sent på jorden, vi har inte obegränsat med tid. Vi kan åka till månen, har förvärvat den mest fantastiska kunskap och teknik, men vi kan inte skapa fred och rättvisa, och vi kan inte ta hand om vår planet.
Maktfullkomliga ledare backar inte upp den demokratiska världsordningen och gör världen osäker. Globala institutioner som FN står maktlösa. Världsläget ropar på kyrkornas etiska och andliga engagemang. Kanske också vi kristna behöver lära oss att inte enbart lita till vår egen duktighet, intelligens och bildning utan erkänna att vi behöver assistans utifrån. Få oss att kliva ner från våra egentillverkade plattformar och be om att bli förlösta i den helige Ande.

Sammanfattningsvis:

  • Det finns en stark maning till Guds folk idag att vända om, sörja över splittringen och låta enheten bli en hjärtesak.
  • Teoretiskt vet alla detta, men insikten har inte sjunkit ner från hjärnan till hjärtat.
  • Om vi är öppna för att tyda tidens tecken och handla i enlighet det samverkar vi med Guds nåd och då kan stora ting hända.

/Bengt Malmgren, 10 september 2020.

Publicerat i Church | Märkt , , | Lämna en kommentar

Biskop Barron: Andra Vatikankonciliet är avslutat och giltigt. Nu gäller det att tillsammans med påve Franciskus genomföra dess principer: Alla kristnas ansvar att ge vidare evangeliet till hela världen.

Biskop Robert E Barron är hjälpbiskop i Los Angeles ärkestift. Han är grundare av den evangeliserande organisationen Word on Fire som använder moderna media för att informera om och sprida katolsk tro. Han ligger bakom den i USA prisvinnande TV-serien Catholicism. Tidigare har han verkat som präst i Chicago under kardinal George.

I denna mycket sevärda video talar han om attackerna idag mot Andra Vatikankonciliet och mot påve Franciskus. Andra Vatikankonciliet är avslutat och stadfäst, dess olika konstitutioner antogs av konciliefäderna med mycket stor majoritet. Det handlar idag inte om att fortsätta koncilieprocessen som om det vore öppet för ständig diskussion, utan det handlar om att göra det som konciliet pekade på, mämligen att förkunna Kristus som världens ljus för världen.

Det är något fel när det uppstår en splittring i kyrkan så att dess högsta auktoritativa organ ifrågasätts, ett ekumeniskt koncilium och en sittande påve.
Biskop Barron kritiserar attackerna mot konciliet och mot påve Franciskus som är särskilt uttalade i USA, bland unga i Sociala media känner vi igen tongångarna även i Europa och Sverige.

Lyssna till denna verkligt intressanta och pastoralt viktiga utläggning av en sann kyrkans herde. Han tolkar påve Franciskus pontifikat i ljuset av att lämna koncilieprocessen bakom sig och nu gå vidare för att genomföra konciliets principer: En ny evangelisation som inbegriper varje döpt person. Talet har en ekumenisk bredd, och jag rekommenderar alla teologiskt intresserade kristna att lyssna:

Biskop Barron nämner särskilt två yttringar av påve Franciskus som tydliggör sammanhanget mellan hans pontifikat och Andra Vatikankonciliet:
1. Talet han höll vid konklaven, då ärkebiskop Bergoglio, innan han blev vald till påve. Detta korta men mycket kärnfulla tal har översatts till svenska och presenteras på Predikoverkstans hemsida.

En kärnmening som uttrycker påvens kritik av en kyrka som inte förmår att gå ut ur sig själv:

”När Kyrkan inte går utanför sig själv för att evangelisera blir den själv-bespeglande och blir sjuk (man tänker på kvinnan i en av evangelierna som gick dubbelvikt). Med tiden så kommer de kyrkliga institutioner som är självbespeglande att fastna i en slags ond teologisk narcissism.”

2. Den apostoliska maningen Evangelii Gaudium.

Påvens apostoliska maning om   ny evangelisation som kom ut 2013 (på svenska här), en uppföljare till Paul VI´s Evangelii Nuntiandi, det stora evangelisationsdokumenten av den påve som slutförde Andra Vatikankonciliet.

Jag skrev om Evangelii Gaudium 2013: Det  är ett mycket starkt dokument som borde läsas med eftertanke och begrundan av varje biskop, varje präst och ordensperson och varje katolik, ja varje kristen oberoende av samfundstillhörighet som bejakar det som Kyrkan betonat alltsedan Andra Vatikankonciliet: Att vi alla döpta har ett ansvar att vara representanter för Guds rike och vittna om evangeliet i världen.

Citat från inledningen:

1. …”Med Kristus föds glädjen ständigt på nytt. I denna uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att med sin inre glädje börja på ett nytt kapitel i evangelisationen. Samtidigt vill jag visa på nya vägar för Kyrkans resa under de år som ligger framför oss.

2. Den stora faran i vår tids konsumtionsinriktade värld ligger i den plågsamma ödeläggelse ett självbelåtet och girigt hjärta föder fram i sin ständiga jakt på ytliga förströelser med så okänsligt samvete. Så fort det inre livet fångas i egenintresset och bekymren finns inte plats för andra och för fattiga. Guds röst hörs inte längre och känslan av hans kärlek saknar glädjen. Viljan att göra gott blir bara tunnare och tunnare. Också för troende finns en stor fara. Många faller offer och blir till slut
förbittrade, argsinta och håglösa. Så kan man inte leva värdigt och uppfylla livets mål. Det är inte Guds vilja för oss och inte det liv i Anden som har sin källa i den uppståndne Kristi hjärta.

3. Jag inbjuder i denna stund alla kristna, var de än bor och lever, till ett förnyat personligt möte med Jesus Kristus, eller åtminstone till att öppna sig för honom som vill detta möte med dem….”

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , , | 2 kommentarer

Vatikanen om corona-pandemin, den globala ekonomiska nedgången och den pågående ekologiska krisen: Krävs eldupphör, solidaritet och globalt samarbete för att möta framtiden

I en tid då världen befinner sig i ett läge med akut corona-pandemi, nedåtgående konjunktur, en pågående klimatkris, många krigs- och konfliktzoner samt 80 miljoner människor på flykt, så tycks världens ledare allt mindre intresserade av att uppnå politisk vänskap och internationella överenskommelser som en del av det allmänna bästa som världens nationer och folk skulle behöva.

Istället ser vi ökad splittring inom och mellan nationer och ledare som bara ser till kortsiktigt egenintresse. Vi skulle behöva ett globalt ledarskap som kan återuppbygga band av enhet och som undviker att utse syndabockar,  att ömsesidigt skylla på varandra, chauvinistisk nationalism, isolationism och alla former av själviskhet.

Vatikanen, genom sin COVID-19-kommission adresserade dessa frågor vid en presskonferens 7 juli där den akuta hälsokris som corona-viruset utlöst sattes in i sitt sammanhang med ekonomisk nedgång, tilltagande fattigdom och arbetslöshet och samtidigt mot bakgrund av en pågående ekologisk kris.

COVID-19 kommissionen leds av kardinal Peter Turkson som också är prefekt för Dikasteriet för främjande av integrerad human utveckling (Integral Human Development)

Kardinal Turkson sade att världen står inför en tsunami av hotande humanitära kriser orsakade av den akuta corona-pandemin, konflikter och minskad säkerhet runt hela vår jord.

”As we all know, we are facing one of the worst humanitarian crises since World War II. As the world takes emergency measures to address a global pandemic and a global economic recession, both underpinned by a global climate emergency, we must also consider the implications for peace of these interconnected crises.” 

Han återupprepade påvens ord om behovet av ett eldupphör för alla konflikter under pandemin så att hjälp kan nå säkert fram till de behövande och nämnde Yemen och Venezuela.

FN´s säkerhetsråd hade 1 juli antagit en resolution som kräver allmänt och omedelbart upphörande av alla stridigheter och att alla parter bör enas om en fortlöpande humanitär period.  Påven uttalade sitt stöd för det under söndagens Angelus: “The call for a global and immediate ceasefire is commendable, which would allow the peace and security essential to provide the humanitarian assistance so urgently needed”.

Turkson sade att det finns ett omedelbart behov av nedrustning så att pengarna istället kan användas för att finansiera hälsovårdssystemen.

Den globala akuta hälsosituationen, ekonomisk nedgång och den pågående klimatkrisen innebär minskad tillgång till vatten och mat, ökad social oro, våld, kollaps av lag och ordning och olyckligtvis en normalisering av brist på säkerhet, misstro och framtidsoro menade Turkson och fortsatte:

“The confluence of all of these crises has engendered a veritable tsunami of humanitarian crises, which has spread and spared no human life [or] institution from its disruptive consequences especially its impact on harmony and peace.”

Turkson anknöt till påve Johannes XXIII´s fredsencyklika Pacem in terris från 1963 och menade att vi måste återdefiniera innebörden av fred som innefattande erkännande, respekt, säkerställande och främjande av den mänskliga personens rättigheter. Fredsskapande faktorer är också tillgång på mat, solidaritet och ett inkluderande allmänt hälsovårdssystem. Det behövs lokala fred- och rättvisekommissioner och krav på försoning och global solidaritet, sade han.

Komissionen talar också om att engagera på fältet arbetande institutioner och grupper som Caritas Internationalis och Sant’ Egidio i arbetet att hitta fredliga lösningar på konflikterna. 

Syster Alessandra Smerilli, professor i ekonomi är också medlem i COVID-19 kommissionen och en av de föredragande vid presskonferensen. Hon uppmärksammade påve Franciskus vädjan om att förbereda framtiden, inte bara förbereda sig för framtiden.

Den globala ekonomiska nedgången leder till att miljarder jobb försvinner, och pandemin känner inga gränser, därför behöver vi lösningar som också är gränslösa.

Det talas ofta om att verka för ett återhämtande av ekonomin, men nu bör man hellre tala om ett återskapande, eftersom det handlar om att göra något nytt.

[Alla anföranden vid presskonferensen här i utskrift, engelsk text]

Citat från presskonferensen:

Kardinal Turkson:

Until now, the interconnected crises (health, socio-economics and ecology) are widening the gap not only between the rich and the poor, but also between zones of peace, prosperity and environmental justice and zones of conflict, deprivation and ecological devastation. There can be no healing without peace. Reducing conflicts is the only chance for reducing injustices and inequalities. Armed violence and conflict and poverty are indeed linked in a cycle that prevents peace, furthers human rights abuses and hampers development.

—-

The current interconnected crises I mentioned (health, socio-economics and ecological) demonstrate the urgent need for a globalisation of solidarity to reflect our global interdependence. In the last two decades, international stability and security have deteriorated.[iii] It seems that political friendship and international concord increasingly cease to be the supreme good that nations desire and are ready to commit to.

Regrettably, instead of being united for the common good against a common threat that knows no borders, many leaders are deepening international and internal divisions. In this sense, the pandemic, through health fatalities and complications, economic recession and conflicts represents the perfect storm! We need global leadership that can re-build bonds of unity while rejecting scapegoating, mutual recrimination, chauvinistic nationalism, isolationism, and other forms of selfishness. As Pope Francis said last November in Nagasaki, we must “break down the climate of distrust” and prevent the “erosion of multilateralism”[iv]. In the interest of building a sustainable peace, we must foster a ‘culture of encounter’ where men and women discover one another as members of one human family, share the same belief. Solidarity. Trust. Encounter. Common good. Nonviolence. We believe these are the foundations of actual human security.

—-

The COVID-19 pandemic, the economic recession, and the climate change make ever clearer the need to give priority to positive peace over narrow notions of national security. Pope John XXIII already signalled the need for this transformation by re-defining peace in terms of the recognition, respect, safeguarding, and promotion of the rights of the human person (Pacem in terris, 139).  Now, more than ever, is the time for nations of the world to shift from national security by military means to human security as the primary concern of policy and international relations. Now is the time for the international community and the Church to develop bold and imaginative plans for collective action commensurate with the magnitude of this crisis. Now is the time to build a world that better reflects a truly integral approach to peace, human development, and ecology.

Sr Alessandra Smerilli:

The pandemic, which is a common enemy, has brought out at an experiential level the importance of the common good. As Pope Francis reminds us, no one can do it alone. We can face a common and global enemy only if we understand that we are all linked to each other: a humanity with a common destiny. We can only succeed with everyone’s commitment.

The pandemic has revealed the true extent of our interconnectedness. We know that health is a global commons, and prevention and care services must be global as well. In particular, global health must be considered a common good in the sense that everyone has an equal right to it, but also an equal responsibility to promote it.

—-

Pope Francis has asked us for creative solutions. So, we have been asking ourselves: if instead of doing the arms race, we ‘race’ towards food, health and work security? What are citizens asking for right now? Do they need a strong military state, or a state that invests in common goods? How would every citizen want their money to be spent today? Does it make sense to continue to make massive investments in weapons if human lives cannot be saved because there is no adequate healthcare system? If I have a sick person in the family, for example, who needs medical treatment, won’t I direct all my resources to treating my family member? Military spending in the world in 2019 reached its peak.

—-

The pandemic knows no borders.

We know that the issue is more complicated than it seems: the arms race is a dilemma that sees states, out of fear of other states, or wanting to excel, to continue to increase their military power. This generates a vicious circle that never ends, pushing in turn towards a constant increase in military spending, a positional competition that causes irrational expenses. This type of race stops only with a collective will of self-limitation. We need courageous leaders who can demonstrate that they believe in the common good, who are committed to guaranteeing what is most needed today. We need a collective pact to direct resources for health security and wellbeing.

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , | Lämna en kommentar

Polariseringen på sociala media västs akilleshäl. Katolska kyrkan inget undantag men borde vara det

Polariseringen på sociala media med drev och en oförsonlig uppdelning i vi, de goda och de andra, de som har onda avsikter och inte förstår känner vi så väl igen i västvärlden. Det karakteriserar mer och mer också politiken. ”Färre möts i samförstånd. Ilskan har blivit politikens drivkraft. Polariseringen marginaliserar mittenskriver Henrik Sundbom i SvD

Detta gäller tyvärr inte bara  den sekulariserade delen av världen, utan  i hög grad även Katolska kyrkan. Polariseringen mellan traditionella, påve-kritiska och ofta Trump-vänliga grupper och progressiva som är positiva till den utveckling kyrkan genomgår under påve Franciskus pontifikat  har blivit mycket stark, särskilt i USA.

Men även i Sverige märks detta tydligt i ofta ganska hätska skärmytslingar på sociala media där oförsonligheten och de personliga påhoppen blir allt grövre vilket gör att de olika grupperna hellre än att mötas isoleras i olika internet-bubblor där de kan trivas med likasinnade och odla sina fördomar om motståndarna.

Det borde inte vara så. Vi katoliker borde föregå med gott exempel och visa vägen för ett respektfullt samtal. Jag tycker i grunden det är bra med sociala media och deltar ofta i Facebook-grupper och tror det är nyttigt att  vi katoliker talar med varandra. Låt mig nämna tre olika Fb-grupper för att exemlifiera vad jag menar:

Katoliker i Sverige är en grupp jag ofta besöker och ibland gör inlägg i. Den har c:a 3000 medlemmar, offentlig för alla att läsa, bara medlemmar kan göra inlägg. Den skapades av en privatperson 2009 som en mötesplats för katoliker i Sverige och svenska katoliker i utlandet, men också som en möjlighet för intresserade att möta kyrkan och lära mer om henne genom dess medlemmar. Det betonas (på förekommen anledning) att den inte är tänkt som  en diskussionssida för olika fraktioner att drabba samman på, utan en sida för trivsamma samtal, andligt utbyte och tips om katolska aktiviteter. Inte desto mindre blev det mer och mer av diskussion och mer och mer av fraktionsstrider. Det styrdes upp genom moderatorer, man tillät bara inlägg från medlemmar, men trots det har tonen ibland varit ganska hård. Särskilt hård har diskussionen blivit när människor från grupper som förespråkar fri diskussion om olika kontroversiella frågor såsom t.ex. manligt/kvinnligt, HBTQ, den pågående tyska synoden publicerar information om sådant. Det leder genast till skarp kritik och ofta personangrepp. 

Katolskt samtalsforum har c:a 1000 medlemmar och bildades 2013 efter en diskussion på Katoliker i Sverige just för att kunna vara mer av ett diskussionsforum. Den är sluten och modereras av tre personer. Medlemmar kan bjuda in nya medlemmar. Jag är inte själv medlem i gruppen, men vad som entydigt sägs från många som har haft kontakt med den är att det är en ganska militant traditionalistisk linje som drivs i gruppen med stark kritik mot progressiva katoliker som anses heretiska och inte riktiga katoliker. Gruppen tycks besjälad av samma anda som Church militant i USA.

Vi är kyrka – Sverige är en nyare öppen grupp, idag c:a 150 medlemmar. Den är startad av katoliker som tillhör de mer reformvänliga som i likhet med katoliker i andra länder ser positivt på parrhesia, det öppna samtalet som gäller i dagens kyrka och där man är öppen för diskussion även av de mer kontroversiella frågorna i kyrkan idag kring antropologi manligt/kvinnligt etc.

Man säger sig utifrån Andra Vatikankonciliets dokument mötas i dialog kring bibelstudier, seminarier, bön, praktiskt och socialt arbete och föra en mångsidig, engagerad och respektfull dialog kring frågor, såsom

* samarbete och gemenskap i kyrkan
* relationen mellan lekfolk och kyrkans vigda ämbetsbärare
* jämlikhet mellan män och kvinnor
* kvinnors kallelser till kyrkans vigda ämbeten
* homosexuellas situation i kyrkan
* situationen för skilda och omgifta

Presentationen avslutas: ”I en levande och trovärdig kyrka får alla viktiga frågor plats
Kärleken till Kristus och evangeliet är rörelsens centrum och alla som söker detta centrum är välkomna”

Jag har inte varit med i denna grupp tidigare, men har nu gått med och tänkte hänga där lite under sommaren när Katoliker i Sverige har stängt.

Några avslutande tankar: Det är inte fel med engagerade och heta debatter í kyrkan, det gäller både inomkatolskt och i det större ekumeniska sammanhanget. Det är tecken på en levande kyrka och att tron är en existentiellt viktig dimension i livet. Därför skall vi inte överdramatisera att det blir bråk ibland. Men vi måste hantera det på ett bra sätt.

Det är det tråkigt när det uppstår en polarisering som går så långt att en och annan präst och många fler lekmän på forumet Katoliker i Sverige beskyller katoliker i den mer reformvänliga gruppen för heresi och att endast vara styrda av sin egen personliga (ideologiska, politiska) agenda ovilliga att i ödmjukhet underkasta sig någon som helst kyrklig auktoritet.  Vi går mot samma polarisering i Sverige som i USA där Katoliker i Sverige definierar sig som ”de riktiga katolikerna” i motsats till de heretiska reformisterna.

Jag menar att det är nödvändigt med parrhesia, och vi katoliker måste kunna tala med varandra inte bara om varandra. Den andan anbefaller påve Franciskus och majoriteten av världens biskopar. Ett sådant öppet samtal innebär på intet sätt att man är olojal med kyrkans läroämbete som en del tycks befara. För mer tankar om detta, läs mitt tidigare inlägg: [Missförståndet om påvens ”ofelbarhet” och Katolska kyrkans klerikalisering har historiska rötter som sträcker sig till medeltiden.]

Samtalsklimatet är viktigt i Katolska kyrkan, ytterst handlar det om evangelisationen och vilket intryck vi gör på människor som söker sig till kyrkan. Därför är det bra som jag hörde talas om att frågan skulle tas upp med stiftets prästråd. Jag hoppas då att man tar ett vidare grepp och att det inte reduceras till disciplinärendn och att ta fram syndabockar.

Om vi inte kan hålla sams inbördes, hur skall vi då kunna agera i det ekumeniska samtalet, och i den yttre evangelisationen och presentera den kristna tron på ett trovärdigt sätt? Vi katoliker, lekmän såväl som vigda ämbetsbärare behöver samarbeta med vår biskop kring detta. Jag tror det kommer att gå bra.

bengtberså

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt | 9 kommentarer

Missförståndet om påvens ”ofelbarhet” och Katolska kyrkans klerikalisering har historiska rötter som sträcker sig till medeltiden.

Som ung reste Erasmus av Rotterdam, samtida med Martin Luther, till Italien för att studera. Där fick han se missförhållanden som försatte honom i chock. Han kom till Bolonga just som staden stod under belägring av självaste påven Julius II. Erasmus bevittnade påvens inridande i staden i full stridsmundering, och Bolongas invånare tvingades hylla honom. Påvarna uppfattade sig vid denna tid som territorialfurstar och Kyrkostaten bestod av ett  stort landområde på Italienska halvön. På väg till Bologna hade Erasmus också sett påvens män avkräva fattiga bönder deras sista slantar. Italien var inte det humanistiska paradis han drömt om. Efter Italien-resan skrev han den satiriska skriften Till dårskapens lov där han bl.a. häcklar vidskepelse och dekadent religion, obildade munkar och flärdfulla biskopar.

1513 dog Julius II i en febersjukdom, och hans eftermäle började på tidens vis formuleras i hyllande ordalag. Men diskret viskades om helt andra saker, som hans förtjusning i rusdrycker och hans älsklingsdotters stora inflytande. Snart dök en anonym satir upp, man förmodade att Erasmus var författaren där den döde Julius II upptäckte att hans nyckel inte passade till Himmelrikets port utan bara till hans kassakista, och då lät han sin vana trogen belägra paradiset. [Ref: Nina Burton, Gutenberggalaxens nova, Bonniers 2016]

Under högmedeltiden stod striden mellan påven och kejsaren/kungamakten. Man kan förstå att de maktstrider som utkämpades som rena krig var korrumperande för påvemakten. Samtidigt var det en kamp om kyrkans frihet gentemot den världsliga furstemakten. Resultatet blev en betoning av biskoparna och det högre prästerskapets makt och befogenhet att styra kyrkan utan inblandning av lekmän, det vill säga furstar och adelsmän. Här grundläggs klerikalismen och föreställningen vi har än idag om påven som en monark i toppen av en hierarki.

Kampen fortsatte under den västliga schismen 1378-1415 då den latinska kyrkan var delad under två, tidvis tre påvar. Först vid konciliet i Konstanz 1417 löstes tvisten och en ny påve kunde väljas. Därefter följde en period där man betonade vikten av allmänna kyrkomöten, koncilier, som överordnade påvens makt genom vilka man försökte reformera kyrkan. Det gick inte så bra på grund av motstånd från påvarna och kurian. Frustrationen över detta var en bidragande orsak till reformationens framgång.

Konciliarismen gick heller inte att skilja från nationalstaternas inflytande och kampen mellan påven och mera nationellt inriktade biskopar som fortsatte ända fram till franska revolutionen.

Under 1800-talet uppstod ultramontanismen som verkade för ett stärkande av påvens ställning gentemot liberala och modernistiska rörelser. Tillkomsten av dogmen om påvens primat och ofelbarhet vid Första Vatikankonciliet år 1870 måste förstås mot hela denna bakgrund. Dogmen var inte inriktad mot vare sig protestanter eller  östkyrkan, utan hade en helt inomkatolsk bakgrund.

I och med Fransk-tyska kriget 1870-71 förlorade påven all politisk makt och Kyrkostaten blev av med huvuddelen av sina landområden i och med Italiens enande. Istället ville man nu befästa kyrkans makt över själarna. Tiden mellan Första och Andra Vatikankonciliet var kyrkan som en fästning som skulle skydda tron och de troende mot liberala och modernistiska inflytanden. Katolska fackföreningar, politiska partier och andra lekmannaorganisationer byggdes upp. På det vardagliga planet var de troendes liv reglerat av en mängd bud och föreskrifter. Bismarcks kulturkamp i Tyskland var ett tidigt försök att begränsa den katolska miljöns inflytande.

Ofelbarhetsdogmen har missförståtts ända sedan den proklamerades 1870. Bismarck, kanslern i Tyska kejsarriket skickade ut en depechskrivelse där han hävdade att de lokala biskoparna nu måste behandlas som representanter för en främmande makt. Påven Pius IX som själv varit drivande vid tillkomsten av dogmen svarade då att så inte är fallet: Biskoparna har sitt ämbete direkt från Kristus via den apostoliska successionen och är ingalunda påvens delegater. Inte desto mindre har ofelbarhetsdogmen, de ultramontanistiska strömningarna i början av 1800-talet samt antimodernismen och den lekmannakontrollerande katolska kulturen mellan de två Vatikankoncilierna frammanat en bild av Katolska kyrkan med drag av en hierarkisk feodalstat med biskopar och präster som furstar och vasaller och lekfolket som passiva konsumenter som beskyddas av ledarna, ett synsätt som kastar sin skugga över kyrkan intill denna dag.

Än idag lider många katoliker av en fixering vid den yttre auktoriteten och har svårt att ta till sig Andra Vatikankonciliets vision om Kyrkan som Guds folk där alla är levande lemmar utrustade med andliga nådegåvor och med delansvar för kyrkans liv. Även utifrån betraktas Katolska kyrkan som framförallt dess hierarki som styr över lekmännen.

Samtidigt finns traditionalistiska grupper som ser den antimodernistiska eran före Andra Vatikankonciliet som ett ideal att återgå till.  Men den detaljstyrning av det katolska lekfolket som präglade den antimodernistiska epoken är det varken möjligt eller önskvärt att uppehålla. Och teologiskt ser inte Kyrkan så på sig själv idag. Redan många av de teologer som förberedde marken för Andra Vatikankonciliet som kardinal Newman, Henri de Lubac, Yves Congar, Karl Rahner m.fl hade visionen av en mer levande kyrka med modell av Kyrkans första tid. Åter till källorna, urkyrkan och kyrkofäderna, samt att öppna Kyrkan mot den moderna världen var Andra Vatikankonciliets ärende, och de grundläggande dokumenten ger uttryck för en kyrkosyn som ger grundförutsättningarna för en levande kyrka där alla, präster som lekfolk, är lika viktiga och utrustade med en mångfald nådegåvor.

Men idag, mer än ett halvsekel senare är konciliets intentioner långtifrån genomförda. Påve Franciskus driver reformarbetet vidare. Kardinal Suenens hade rätt när han liknade konciliedokumenten vid rosenknoppar som fanns där och bidade tiden i väntan på att slå ut i full blom.

Vi väntar fortfarande på blomningen. Betraktar vi kyrkan idag är det som om man tagit med sig det sämsta av det man borde ha lagt bakom sig, auktoritetsbundenheten och den överdrivna fokuseringen på hierarkin, men samtidigt inte gått in i det som är de bästa av konciliets intentioner, Kyrkan som Guds folk och lekmännen som fullvärdiga ansvarstagande lemmar i Kristi kropp utrustade med andliga nådegåvor och samarbetande med de vigda.

Vi ser en fruktlös kamp mellan traditionalister som vill bevara en hierarkisk struktur och reformister som i likhet med generationer av katoliker kommit att uppfatta kyrkans påbud som bestämmelser som begränsar den individuella friheten. Detta låser reformarbetet och fler och fler i västvärlden lämnar kyrkan.

Att beskylla kyrkan för att utfärda påbud och förbud och ställa sig utanför den kyrka man skulle vara en levande del av är att göra det lätt för sig. När man fixerar sig vid den yttre auktoriteten gör man det svårare för sig att noga tänka igenom vad som är det väsentliga: Lagen beskriver principerna för vårt handlande men nåden verkar på ett inre plan. Kyrkans bud är inte ämnade att sätta upp hinder för oss, utan att vara grunden för ett lyckligt och fullödigt liv.

Vi behöver alla döpta lyssna till traditionen och ta ansvar för det gemensamma målet, att förkunna evangelium för hela skapelsen. De mest kontroversiella frågorna idag både i kyrkan och i samhället utanför rör antropologin, de fundamentalt mänskliga frågorna kring livets början och slut, sexualetiken, manligt och kvinnligt, de nya biovetenskapernas konsekvenser.

För reflektion över detta har vi alla ett ansvar, inte enbart teologer och specialister. Ett rent pliktmoraliskt perspektiv är otillräckligt. Grundmönstret är inte bud och lydnad som i en yttre rättsordning, utan auktoritet och förtroende. Vars och ens lojalitet med kyrkans tro och ordning måste vara förankrad i en inre identifikation, annars blir det ett utanverk som inte bär frukt, som vetekornet som faller på stengrunden eller bland ogräset enligt Jesus liknelse om sådden.

Professor Gösta Hallonsten, teolog från Lund och tidigare medlem i Katolska kyrkans internationella teologkommission, avslutar en artikel från vilket jag hämtat grundmaterial till denna utläggning med följande ord:

”Det kan förefalla optimistiskt att tro att en sådan samstämmighet skall komma till stånd i kyrkan kring de frågor som nu är som mest kontroversiella. Men kyrkan har fått löftet om den helige Andes bistånd, ett löfte som är själva grunden för tron på kyrkans ofelbarhet. Men ofelbarheten är ingen vaccinering mot kontroverser. Erfarenhetsmässigt måste kyrkan ofta genomlida kontroverser under lång tid för att till slut finna sanningen. Kyrkan är ingen demokrati som fattar snabba beslut med enkel majoritet. Men hon är inte heller en ”helig pyramid” där bud och lydnad gäller. Varje kristen är uppfordrad att tillägna sig traditionen, att använda sitt ”trosmedvetande”(sensus fidei) för att bidra till att den kristna visionen om människan skall förverkligas och bli klarare.

[Ref Gösta Hallonsten: Från auktoritetsfixering till den kristna visionen om människan, Signum nr 5 2005]

grödingeka

Grödinge medeltidskyrka på Södertörn

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , , , | 9 kommentarer

Yves Congar och ekumeniken

congarFörra veckan (22 juni) var det 25 år sedan Yves Congar gick ur tiden 91 år gammal. Han var fransk dominikanpräst och en av 1900-talets mest betydande katolska teologer och en av dem som genom sitt teologiska tänkande beredde marken för Andra Vatikankonciliet.  Han var också kontroversiell och från 1947 till 1956 censurerades hans författarskap av Katolska kyrkan, och 1954 förbjöds han att undervisa och tvingades lämna Frankrike.

Congar brukar räknas till den grupp teologer som på franska benämns Nouvelle théologie (nya teologin), en skola med främst franska och tyska teologer som ville balansera den totala dominansen av nyskolastik i Katolsk teologi under början av 1900-talet med dess manualiserade läror, kritik av modernismen och försvarsinställda hållning till allt icke katolskt. Detta var betydelsefullt och öppnade upp för en utveckling som möjliggjorde Andra Vatikankonciliets reformer.

Congar underströk Kyrkans uppgift att som Kristi kropp solidarisera sig med människorna på olika plan, och han underströk lekmännens roll i kyrkan och den helige Ande.

1960 upphörde hans kyrkliga exil då påve Johannes XXIII inbjöd honom att vara med i den förberedande teologiska kommissionen för Andra Vatikankonciliet. Congar hade viktiga bidrag till många dokument och har utövat ett stort inflytande på Katolska kyrkan under och efter konciliet. 1994 utnämndes han av påve Johannes Paulus II till kardinaldiakon.

Yves Congar har alltid varit känd för att skriva dagböcker. Han skrev om Första världskriget, Journal de la guerre 1914-18 då var han ännu mycket ung, sedan Journal  d´un théologien 1946-56 under åren i exil, och slutligen om hans erfarenheter från Andra Vatikankonciliet, (Mon Journal du Concile), där han medverkade som sakkunnig teolog (peritus), liksom många andra namnkunniga personer som t.ex. Joseph Ratzinger, Hans Küng och Karl Rahner.

Långt innan Katolska kyrkan blivit en aktiv aktör inom den ekumeniska rörelsen arbetade Yves Congar outtröttligt för enheten i Kristi kropp.

Kyrkan och dess mysterium har varit och är mitt hela liv som kristen och teolog” sade han i samband med att han mottog sin kardinalshatt. Alla vi som är engagerad i den ekumeniska rörelsen nu inom alla samfund har all anledning att i tacksamhet hedra honom för hans teologiska gärning.

Congar betonade just Kyrkan som mysterium, så att vi inte förväxlar Kyrkan med enbart dess yttre jordiska struktur och prästerliga hierarki, kristet engagemang med militant politiskt handlande, inte förväxlar att leva i Kristi efterföljelse med religiös känslosamhet och att  lovprisning av Gud inte förväxlas med fromma känslor och intellektuell lättja och konfliktundvikande.

Några dagar innan Congars död publicerade påven Johannes Paulus II Katolska kyrkans första encyklika om ekumenik, Ut unum sint (25 maj 1995). På encyklikans 25-årsdag sände påve Franciskus ett brev till Kardinal Kurt Koch, president för Påvliga rådet för främjande av kristen enhet där han framhöll de framsteg som gjorts på ekumenikens område,  men tillade ”Också jag delar den hälsosamma otålighet hos dem som ibland tänker att vi kan och borde göra mera.”

Påve Franciskus nämnde två viktiga initiativ som vittnar om att Katolska kyrkan menar allvar med ekumeniken:

Tidskriften Acta Œcumenica, som finns på det påvliga rådets hemsida samt att rådet denna höst kommer att publicera ett ekumeniskt dokument för biskoparna, hur de skall applicera kyrkans principer för ekumeniken i verkligheten. Detta är tänkt att komplementera det tidigare ”Directory for the Application of Principles and Norms on Ecumenism” som redviderades senast 1993, liksom riktlinjerna i arbetsdokumentet från 1997 med titeln ”The Ecumenical Dimension in the Formation of Those Engaged in Pastoral Work”.

Läs mer om Yves Congar och Katolska kyrkans ekumeniska arbete i denna artikel  i La Croix engelska upplaga av Luc Forestier direktor för  Institute for Advanced Studies in Ecumenism (ISEO) vid Katolska universitetet i Paris.

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , | Lämna en kommentar

5 år med Laudato Si, men en omedveten mänsklighet stoppar fortfarande huvudet i sanden

Det är nästan patetiskt att så mycket fokus läggs på coronapandemin, som om det vore det största hotet mot mänskligheten idag. Det är det inte. Möjligen kan man se den som ett symtom på den mycket värre kris som mänskligheten själv genom sin rovdrift på naturen åstadkommit. Pandemins spridning och kraft att lamslå en hel värld är en konsekvens av vår behandling av ekosystemen, skövling av skogar, vår djurhållning och mathållning. Virussjukdomar kommer från djurs onaturliga samröre med människan.

Makthavande politiker och affärsidkare tågar glatt vidare i förnekande arrogans mot en alltmer accelererande förstörelse av vår planet. Klimatförändringarna accelererar allt snabbare, glaciärer som stora delar av mänskligheten är beroende av för sin vattenförsörjning smälter bort i snabb takt, utrotningen av arter progredierar och faunan av vilda djur krymper alltmer. Inte nog med att skogar som är världens lungor dör på grund av skadeinsekter, avverkning fortsätter också i stor skala för kortsiktiga ekonomiska vinster genom produktion av kött och palmolja. Vi har i dag 80 miljoner flyktingar i världen på grund av att vi inte kan hålla fred med varandra, i framtiden kommer vi att få betydligt större antal klimatflyktingar, då hjälper det nog inte de rika länderna håller gränserna stängda, vi går mot en ny folkvandringstid som inte kan stoppas av vare sig taggtråd eller vapen.

gretapope

Det var passande att Greta Thunberg fick inleda raden av sommarpratare. Hon säger som en Kassandra som det är men blir inte trodd och kan därför inte avstyra katastrofen: Inte bara kejsaren är naken, hela världens skara av styrande och makthavare inom politik och näringsliv är nakna, en enda stor nudisttillställning. Lisa Röstlund skriver i DN: ”Den vuxna i rummet-begreppet känns kring henne lika orwellskt som den biologiska benämningen på oss själva, Homo sapiens sapiens – människan som vet att hon vet. Greta Thunberg är en av väldigt få som tycks kunna bära själva idén om vår art.

Greta är ingen frälsare, men hon är en ärlig och frimodig sanningssägare, och skulle hon inte säga det hon säger måste någon annan säga det, och hon är värd mer än en vuxens klapp på huvudet och beröm för att hon engagerar sig. Vart det hela slutar vet ingen. Greta klär av världens politiker och makthavare men hyser ett hopp om att de stora massorna skall vakna och i demokratins namn driva igenom förändringar. Hur realistiskt det är återstår att se, vi får varken vara naiva eller cyniska och inte ge upp hoppet.

perlarssonDet är fler än Greta som talar, låt oss lyssna till tidens tecken. Jag vill uppmärksamma prästen och teologen Per Larsson som nyligen skrev en text i VLT som jag gärna vill att alla läser i sin helhet: Coronan är naturens klimatnödrop. ”Det handlar om inget mindre än en ny existensförståelse! Och den tycks vara både svår att ta till sig och ännu mer omtumlande att söka förvandla i konstruktiv handling. Men sökandet efter en långsiktigt dräglig framtid för mänskligheten måste i första hand handla om en ny relation till våra medvarelser på denna unika planet.” 

laudatosisvKyrkornas engagemang i ekologi, klimat och miljö har blivit allt starkare. För fem år sedan gav påve Franciskus ut miljö- och klimatencyklikan Laudato Si där han klargjorde att hur vi vårdar miljön och vår planet är en viktig del av Katolska kyrkans sociallära. Den förordar en integrativ ekologi som sammanbinder omsorgen om vår jordiska miljö med ansvaret för de mest fattiga och utsatta. Bara genom att radikalt omskapa vår relation med Gud, med våra medmänniskor och med naturen kan vi tackla de hot som vår planet står inför idag och lämna över den beboelig åt kommande generationer.

Precis som Greta blev påven lovordad för sitt miljöengagemang, men precis som Greta konstaterar han att inte mycket händer. Det är bakgrunden till att man nu vill följa upp det hela: Med ett nytt 200-sidigt dokument presenterat på 5-årsdagen av publiceringen av Laudato Si vill Vatikanen uppfordra katolikerna och alla människor av god vilja att sätta sin tro i verket och handla i enlighet med encyklikans intentioner. Det handlar om att verkligen sätta kraft bakom intentionen att ta hand om vårt gemensamma hem, att rannsaka vårt beteende i det vardagliga livet och ändra oss.

Dokumentet presenterades den 18 juni, det finns nu på italienska, men fler språkversioner väntas inom kort.

Texten har tagits fram i av olika dikasterier i Vatikanen genom en samarbetsgrupp för integrativ ekologi som tillsattes 2018. Det innehåller 12 temasektioner som alla börjar med ett citat från Laudato Si.

Också andra initiativ som Laudato Si-veckan i maj har lanserats av påven:

Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Samhälle, Vatikanen | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

”Mamma är inget monster” – Knutby, slutet på historien, läka såren

Jag har just sett Uppdrag gransknings dokumentärserie i sex delar. Den är mycket bra. Först tänkte jag inte se den, för jag tänkte att jag kan hela historien från början till slut, jag har tagit del av reportage, läst åtskilliga böcker och själv skrivit en hel del i ämnet.

Efter att ha sett serien inser jag hur fel jag hade. Serien bygger på intervjuer med dem som varit med under alla år, men nu kommit till insikt och håller på att reparera sina liv. Det gäller tidigare pastorer och medlemmar i den inre kretsen samt de barn som vuxit upp i denna destruktiva miljö.

Vändpunkten kom när Peter G, Patrik W och några till i hemlighet började prata med varandra om att det var fel det de höll på med. Sedan gick de till Åsa och talade med henne. Det var början till slutet. Den destruktiva slutenheten bröts och en process av medvetandegörande kunde starta. Alltfler övergav Åsa och till slut stod hon alldeles ensam och var tvungen att lämna Knutby.

Efter domarna mot barnflickan Sara och pastor Helge hävdade församlingen envist att allt nu var normalt igen och Knutby var en helt vanlig församling. Vi utanför tvivlade och såg många tecken på en pågående sekterism. Nu har vi fått facit. Den enda effektiva lösningen var att lägga ner församlingen viket nu skett.

Kraften till denna, som man ändå får säga lyckliga utgång, har kommit inifrån församlingen själv, försök att styra och tvinga på åtgärder utifrån har inte varit framgångsrika, det har istället lett till att den inre kretsen slutit sig mer och mer. Däremot har runtomkring funnits psykoterapeuter, församlingskonsulter och anhöriga som inte bara givit hjälp åt avhoppare, men också givit stöd åt dem därinne till medvetandegörande och handlingskraft.

Samtliga intervjuade får man säga har kommit ut på andra sidan och blivit medvetna om att de varit med i en sekt och låtit sig styras av de psykologiska mekanismer som råder inom en sekt. Trots skammen som man naturligt känner har man haft mod att ta tjuren vid hornen och låta sig granskas både i en rättsprocess och genom intervjuer i media där de berättar vad de varit med om. Jag kan tänka att det är en viktig del i helandeprocessen.

Jag noterar också att man alls inte bara skyller på några onda människor som lurat dem in i detta, utan de tar sitt ansvar i att de varit delaktiga i att låta detta ske, att de bidragit till att lyfta upp ”Kristi brud” o.s.v. Det är också en viktig del i helandeprocessen att erkänna det egna ansvaret och inte bara se sig som offer (det är annars ett beteende som följt med i mänsklighetens hela historia, jfr 1 Mos 3:12). Inget blir bättre av att se världen i svart-vitt. Vi har alla både ont och gott inom oss, vi är både offer och ansvariga aktörer. 

Generellt sett gäller att det ligger i den mänskliga naturen att låta sig förföras av sektmentalitet, och i vetenskapliga studier visar det sig att det långtifrån bara drabbar sköra och svaga människor. De som rekryteras till sekter är ofta väletablerade intelligenta personer. Vem som helst kan råka ut för detta.

Stort intryck gjorde Åsas son Victor på mig. Han har genomgått en svår process men försöker nu förstå och reparera sig själv och komma ut ur detta som en mogen människa, vilket jag tror han har stora möjligheter att göra. Han inser mammans delaktighet i det som hänt och vill att hon skall ta ansvar för sina handlingar, men samtidigt framhäver han att mamman är ”inget monster”. Jag förstår verkligen att han vill framhålla det, och så är det. Också de som varit mest insyltade och det drivande navet i processen är också människor och kan vilja väl.

De tre centralfigurerna i dramat, Åsa, Helge och Urban, får man intrycket av är de som ännu inte bearbetat vad som hänt och sitter fast i föreställningen att de bara gjort gott och blivit offer för omständigheternas spel. Urban skriver visserligen i ett brev att han ångrar sig och idag inte står för det han gjorde, men det är omöjligt att veta hur mycket detta är en omvändelse under galgen eftersom han inte ville låta sig intervjuas.

knutby-kodenHelge Fossmo var inte så mycket i fokus i den aktuella serien,men han har djupintervjuats tidigare  2005-2008 under fängelsetiden i Kumla av Eva Lundgren. Se boken Knutbykoden. Lundgrens teori är att det finns en begynnande tillnyktringsprocess hos Helge där han delvis erkänner sin delaktighet i det som skett. Det lilla som kom fram om Helge i den aktuella dokumentärserien får mig dock att tro att han har en lång väg kvar att gå.

Jag vill ge en stor eloge till Anna Lindman och teamet på Uppdrag Granskning som gett oss denna välgjorda dokumentärserie. Helt utifrån perspektivet att lyssna och försöka förstå, inte dömande. Medlemmarna i sekten är värda att presenteras och få komma till tals inför svenska folket på detta sätt från sin mänskliga sida, inte bara som sektmedlemmar som något vi har en skrämmande bild av och som vi vill ta avstånd från. Det är terapeutiskt för oss alla som följt Knutbydramat under många år att få komma människorna in på livet och få en förklaring och se att de är människor precis som var och en av oss. Tanken att det kunde drabba vem som helst av oss kan kännas skrämmande, men vi får också erfara att hur låst och djupt ner i det helvetiska man än sjunkit, så finns det vägar ut. Det ger oss alla hopp.

img_2791

Publicerat i Religion, Samhälle | Märkt , | 1 kommentar

Nationaldag 2020: Gud välsigna Sverige

panoramaenskede

Särskilt i extraordinära tider får vi inte glömma att be för vårt land och tänka på all den nåd och välsignelse som Gud ger varje dag och fokusera på hur vi faktiskt kan samverka med Guds välsignelsebringande nåd i att bygga upp landet.

En del ateister förstår inte varför vi kristna envisas med att be och tacka Gud i livets alla skeden. Det är teodocéproblemet som ständigt gäckat mänskligheten. Hur kan Gud tillåta katastrofer och lidande om han är en god Gud?

Jag läste en bra artikel i SvD av Mats Wahlberg, docent i systematisk teologi vid Umeå universitet som gick i svaromål mot Ulvaeus m.fl.

Jag för min del fortsätter att be för landet. Välsigna är bättre än att förbanna. Idag gick jag inspirerad av Sverigebönen upp till den högsta punkten i trakten där jag bor och bad i gemenskap med många andra runtom i landet:

 

Kyrkoledare inom Sveriges kristna råd i gemenskap med många församlingar vill också förmedla välsignelsen till Sveriges folk. När vi gör det gemensamt, som enad kristenhet sker det med en särskild styrka och kraft. Jag tycker det framgår av denna video:

Publicerat i Church, Samhälle, Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar