Barnen på operationsbordet i transaktivismens och identitetspolitikens namn

Ett lagförslag har lagts om att minderåriga mellan 15 och 18 år skall ha rätt till könsalternerande kirurgi utan absolut krav på vårdnadshavares godkännande. Helt naturligt har förslaget mött massiv kritik och det kan vara skäl att djupare analysera de politiska processer i samhället som lett fram till att ett sådant förslag över huvud taget kan läggas fram. I sista numret av tidskriften Kvartal finns en artikel av sociologen Heather Brunskell-Evans, Rosa hjärtan i blå kroppar, barnen på operationsbordet som förtjänstfullt gör detta.

H Brunskell-Evans är filosof och sociolog, seniorforskare vid Kings College i London och intresserad av Michel Foucaults tänkande. Hennes forskning har fokuserat på nutida diskurser kring sexualitet och medicin, kropp och politik. Särskilt har hon analyserat pornografi, prostitution, människohandel och queer-aktivism som praktiker som uppstått i kontexten sexism, neo-liberalism, global kapitalism och utvecklingen av den moderna informationsteknologin.

Hon är också politiskt aktiv feminist, stödjer den nordiska modellen för hur man hanterar prostitution jobbar inom volontärorganisationen FiLia med att stoppa våldet mot kvinnor och flickor.

Brunskell-EvansbokTransgenderBland hennes böcker märks Transgender Children and Young People – Born in Your Own Body, en samlingsvolym med henne och Michele Moore som redaktörer samt  The Sexualised Body and the Medical Authority of Pornography (Cambridge Scholars Publishing 2016).

Att tillåta minderåriga att genomgå könsalternerande kirurgi vore inte en utvidgning av barns rättigheter, utan tvärtom ett övergrepp i progressivitetens namn mot barns kroppar. Att det snart kan vara lag i Sverige ”borde vara en varningssignal om de extrema faror som följer av identitetspolitik och teorier om transgender”, skriver hon i den aktuella Kvartal-artikeln.

Brunskell-Evans är kritisk  till den populära medikaliserade definitionen av ”det transsexuella barnet” som en ung person vars ”sanna” genus finns i hjärnan eller en pre-social ”identitet”.  Sjukvården, socialpolitiken och lagstiftarna bygger vidare på detta paradigm och hon argumenterar för att detta handlar om politik, inte vetenskap och ser i detta en förklaring till den kraftiga ökningen under senare år av barn som söker till könsbytesklinikerna (se Clapham-rapporten Det färgglada mörkret, sid 20). Hon menar att dagens medicinska och sociala trend att hantera dessa frågor inte är liberala och progressiva, tvärtom politiskt reaktionära och fysiskt och psykologiskt farliga och kränkande.

De som stödjer tillhandahållandet av könsalternerande kirurgi för minderåriga menar att det är en mänsklig rättighet, och det finns de som anser att en stat som inte juridiskt godkänner detta borde anses bryta mot FN:s barnkonvention  och att rättigheter för vuxna transpersoner också bör omfatta barn.

Den teoretiska grunden för den gängse uppfattningen om transrättigheter har formulerats i de s.k. Yogyakartaprinciperna som finns översatta till svenska på Regeringens hemsida. Brunskell-Evans menar att Yogyakartaprincipernas definition av könsidentitet är vag och försvårar distinktionen mellan kön (biologiskt) och genus (socialt), och återspeglar en essentialistisk, stereotyp syn på könen.

I Kvartal-artikeln som jag rekommenderar till läsning i sin helhet för dem som vill sätta sig in i dessa frågor argumenterar hon ingående för detta. Det till synes harmlösa, allomfattande begreppet ‘könsidentitet’ har omfamnats av vänstern som progressivt, och är nu mer efterfrågat än den tidigare, genuskritiska modellen, menar hon.

—————————————

Genuskritisk modell:

Kön – dvs huruvida någon är född till kvinna eller man (kvinna XX, producerar äggceller, man XY, producerar sädessceller + medföljande sekundära kroppsliga kvinnliga resp manliga könskarakteristika) – är inte ‘tilldelat’, utan en biologisk realitet. Genus (sociala aspekter) är således inte ‘varje persons djupt kända, inre och individuella erfarenhet’, som automatiskt bör bekräftas, utan de strukturella, hierarkiska stereotyper som samhället tillskriver det biologiska könet.

—————————————-

Transaktivister har bedrivit en framgångsrik kampanj för att ‘könsidentitet’ ska vinna social acceptans som en påstått mera sofistikerad analys av genus, och från slutet av 1900-talet till i dag har könsidentitet etablerats som en medborgerlig rättighet. Man påstår att mänskliga rättigheter grundade i könsidentitet är ‘universella, beroende av varandra, odelbara och sammanlänkade’, men detta håller inte för en närmare granskning argumenterar Brunskell-Evans. Skulle Sverige stifta en lag som tillåter ungdomar mellan 15 och 18 att genomgå könsalternerande kirurgi innebär det inte en utvidgning av barns rättigheter, utan ett hårresande brott mot dessa.

Vad är ‘barnets bästa’ frågar sig författaren:

”Tanken att staten tilldelar sina myndigheter rätten att inte kräva någon ‘psyko-medicinsk diagnos’ och ‘minimi- eller maxålder’ innebär inte från ett genuskritiskt perspektiv att man värnar barnens bästa, utan prioriterar vuxna transaktivisters politiska strävan att omdefiniera transgenderism till ett ‘medfött’ snarare än psykologiskt tillstånd.

Det existerar inget trovärdigt neurovetenskapligt stöd för narrativet att det finns en manlig eller kvinnlig medfödd hjärna, för att inte tala om att det skulle finnas en ‘rosa’ eller ‘blå’ hjärna i en kropp med ‘fel’ kön.”

Jag tror ingen som är insatt i dessa frågor förnekar att betydelsen av trans inte vilar på några påvisbara fundamentala sanningar, utan formas och omformas ständigt i vår sociala kontext. Barnets förmåga att ge sitt godkännande till könsalternerande kirurgi är beroende av att hen får och kan ta in en korrekt information om procedurens natur och dess negativa hälsoeffekter. Även andra modeller, som den genuskritiska måste göras tillgänglig som medel för att förstå det upplevda obehaget inför sitt kön.

Det är ju inte så att procedurerna, behandling med kroppsfrämmande könsrelaterade hormoner och könskorrigerande kirurgin på något sätt omvandlar en man till kvinna eller tvärtom utan modifierar endast utseendet och funktionen hos barnets egen kropp. Det måste tas med i den information som föregår ingreppet.

Dessutom behöver information ges om de många biverkningar och konsekvenser som behandlingen ger:

”…bortsett från oundviklig sterilitet, medför komplexa konsekvenser, kräver kontinuerlig hormonanvändning, och skapar ett livslångt beroende av medicinsk omvårdnad.

Ett godkännande grundat på kunskap måste inkludera synpunkter från praktiserande läkare och endokrinologer som, även om de själva utför de medicinska ingreppen, påpekar de oundvikliga, allvarliga nackdelar som följer av hormonbehandling.

Kirurgi på manskroppar för att skapa en låtsad vagina kräver ständig utvidgning för att kaviteten inte ska slutas; kirurgi på kvinnokroppar för att skapa en penis skapar inte ett funktionsdugligt och känsligt organ. Det andra könets genitalier kan aldrig faktiskt skapas och kirurgi innebär att den sexuella upplevelsen går förlorad.”

Brunskell-Evans sammanfattar sina slutsatser såhär:

”Kan femtonåringar verkligen förutse vilka konsekvenser ett beslut i tonåren kommer att få för deras framtida, vuxna jag?  Den etiska frågan huruvida barnet kan ge sitt godkännande till könsalternerande kirurgi går bortom bedömningar av om den unga människan äger mental förmåga och kan ge ett självständigt uttryck för sina önskningar. Barn är både sociala varelser och självständiga agenter som antar de normativa identiteter som erbjuds dem inom den rådande kulturen, och som kan leda till att de efterfrågar och ger sitt medgivande skadliga behandlingar. Bakgrunden i barnens vardagsliv skapas tillsammans av medier, internet och utbildningsprogram, som utgår från föreställningen om transsexualitet, och erbjuder studiematerial om ‘könsidentitet’ dels åt lärare, dels åt barn ibland så unga som i förskoleåldern.

Transdiskussionen är i hög grad politiserad och framväxten av identitetspolitik har inneburit att varje antydan att ‘könsidentitet’ är psykologisk och sociologisk tolkas som transfobisk. Ett allmänt klimat av rädsla – rädsla att kränka, rädsla att anklagas för transfobi eller för föräldrar den fruktansvärda rädslan att förlora sina barn i samma ögonblick man vägrar ge sitt godkännande till kirurgi – innebär att en saklig debatt blivit närmast omöjlig.”

Jag hoppas att beslutsfattare är kloka nog att inte fatta förhastade beslut utan tar in en bredare diskussion som också måste innefatta de genuskritiska perpektiven.

bengtma%cc%8ansken

 

 

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Påven reformerar Vatikanens ledning i den största reformen sedan 1588

(texten uppdaterad 8 dec kl 19.10)

Påvens reform av Vatikanens ledning har planlagts tillsammans med hans kardinalsråd ända sedan han tillträdde sitt pontifikat. Mycket förberedelsearbete gjordes redan under påve Benedikt XVI, och jag tror att en av orsakerna till att han avgick var att han insåg att han till följd av ålder inte hade den kraft som behövdes för att genomföra reformerna. Nu har ett s.k. motu proprio publicerats som skisserar planen för styrningen av själva Vatikanstaten. Det finns än så länge bara på italienska.

Alltifrån början av min tjänst på Petri stol har jag känt behovet av en grundläggande omorganisation”, skriver påven. Han skriver att han har gjort ”en systematisk legislativ reform med principerna för rationalisering, kostnadseffektivitet och förenkling som ledstjärna och följt kriterier för funktionalitet, transparens, normativ samstämmighet och organisatorisk flexibilitet.

Kardinalsrådet, 9 särskilt utvalda personer ur kardinalskollegiet samlas i nästa vecka igen. Man planerar en kuriareform  som skall tillkännages i ett dokument med  arbetsnamnet Praedicate Evangelium (“Predika Evangelium”).

Vi lär återkomma till mera detaljer om denna som jag förstår ganska omfattande reform som säkert inte tas emot med samma entusiasm av alla medlemmar i kurian som sitter på urgamla privilegier och maktpositioner. Kurian har varit praktiskt taget oförändrad sedan dess nuvarande struktur grundlades av påve Sixtus V år 1588.

VATICAN CHRISTMAS TREE SAND NATIVITY

Vatikanens julkrubba och julgran är nu på plats. Foto: CNS

————————

Liten ordbok:
Den Heliga Stolen: ledningen för katolska kyrkan.
Kurian: Kontoren för detta, leds i allmänhet av kuriakardinaler.

Vatikanstaten: Det lilla landområdet i Rom som är en självständig stat med diplomatiska relationer till övriga stater. Där finns Peterskyrkan, Sixtinska kapellet, Vatikanmuseerna m.m. Halva Petersplatsen (närmast Peterskyrkan) tillhör Vatikanstaten, andra halvan är italiensk mark.

Publicerat i Katolska kyrkan, Uncategorized, Vatikanen | Märkt , | Lämna en kommentar

Vad går först, moral eller njutning och egennytta?

Det är glädjande att det uppstått en diskussion runt Joel Halldorfs bok Gud – återkomsten, speciellt på liberala debatt- och ledarsidor. Jag tror det är precis denna diskussion Joel eftersträvade när han skrev boken. Men från vänsterhåll har det varit ganska tyst. Joel twittrade nyligen:
joeltweet

Lisa Magnusson, ledarskribent på DN hör till dem som kommenterat Joels bok, och jag håller delvis med om hennes slutsatser, om annat håller jag inte alls med om, men hon sätter ord på viktiga skiljepunkter som är värda att diskutera.

Först: Lisa erkänner att liberalismen inte är självtillräcklig, det är bara att hålla med:

”Liberalismen är inte tillräcklig. Den är en form, en ram, den är handlingsutrymmet. Men i sig är den tom. Den kan inte berätta något om själva livet. ”Alla har sin egen sanning” är en fantastisk form, men ett värdelöst innehåll. Individens valfrihet är bara ett medel, inte ett svar utan en fråga.”

Sedan presenterar hon adekvat religionskritik:

Religionen får i sin tur inte göra anspråk på att ta över formen, för då blir den begränsande, totalitär.

Jag är helt enig om detta, inom den kristna tradition som utvecklat katolsk sociallära finns detta uttalat: Man förordar inte en teokratisk stat byggd på kyrkliga dogmer. Det politiska livet skall vara skilt från religionen. Åtskiljande mellan det profana och sakrala har sin grund i Jesus egna ord i evangelierna där han skiljer mellan ”det som tillhör kejsaren” och ”det som tillhör Gud” och där han säger att ”mitt rike är inte av denna världen”.  Kyrkofadern Augustinus konstaterade att Guds rike aldrig kan identifieras med någon konkret nation i denna värld. Denna åtskillnad mellan stat och kyrka var självklar för de kristdemokratiska politiker som grundlade Europagemenskapen i spillrorna efter Andra världskriget.

Sedan påstår Lisa Magnusson saker som jag inte alls håller med om och som sätter fingret på kärnan i den kritik som jag, Joel och andra kristna apologeter anför mot liberalismen:

Moral? Vad är väl det annat än något gammaldags gudsväsens grymma godtycklighet, ett upphöjande av religiösa levnadsregler till allmän lag, till form?

Man behöver inte ha en gud för att ha en själ. Det är den viktiga läxa religionen måste lära sig av liberalismen: Det finns ingen helhetslösning, även den gemensamma berättelsen måste ständigt utgå från individen och hennes fria vilja, inte från en given högre makt. Annars är den bara samma gamla vanliga förtryck.

Lisa Magnusson tycks här företräda en värdenihilistisk filosofisk uppfattning. Hon sågar därmed 2000 års filosofiskt tänkande alltifrån de gamla grekerna till 1700-talet där man självklart sammanknippade existensen av sanning och begriplighet och uppfattningen av det goda (samvetet) med gudsbegreppet. Efter 1700-talet har man mer och mer övergått till en materialistisk världsbild som inte har plats för vare sig Gud eller själen eller den fria viljan. Det finns ingen universell grund för moralen,  inget underlag för ett rättssystem annat än vad vi själva kommer överens om. Demokrati är i det perspektivet inte mera att föredra framför oligarki, diktatur eller allas kamp mot alla. Med en sådan filosofi får liberalismen mycket svårt att försvara sig mot angrepp på det öppna demokratiska samhället som vi nu ser från de nya högerpopulistiska strömningarna. Kvar finns endast njutning och egennytta. Samverka med och uppoffra sig för andra kan man visserligen fortfarande göra, men inte utifrån hänvisande till någon allmängiltig etik, endast till den välförstådda egennyttan. Se mitt tidigare inlägg i detta ämne där jag pläderar för att liberaler borde lära mer av och ta till sig katolsk sociallära.

Min största kritik mot Lisa Magnusson, en kritik jag har mot många liberala debattörer är svårigheten att skilja mellan religion och moralfilosofi och en mycket grund insikt i vad religion och i synnerhet kristendom är för något. Man tenderar att dra all religion över en kam och främst se det som något problematiskt som inte hör hemma i det moderna samhället. Religionskritik välkomnar jag, men jag efterlyser större kunskap och nyans.

Denna obildning på religionsområdet blir särskilt tydlig då man diskuterar etiska frågor med kristna. Kristnas etiska uppfattningar anses som särmeningar. De erkänns inte såsom baserade på förnuft och grundade ställningstaganden utan förutsätts vara dikterade av fundamentalistisk tro på vad som står i Bibeln eller vad som dikteras av kyrkliga traditioner som man blint ansluter sig till.  Detta blev tydligt t.ex. i samvetsfrihetsmålen med de abortvägrande sjuksköterskorna där domsluten motiverades med att det var särmeningar relaterade till deras kristna tro.

När Lisa Magnusson skriver att även den gemensamma berättelsen måste utgå från individen och hennes fria vilja, inte från en given högre makt, så ger hon uttryck för samma vanföreställning om hur ett etiskt resonerande utgående från den stora kristna traditionen fungerar. Här finns en skillnad mellan katolsk sociallära och evangelisk förkunnelse. Evangeliskt kristna motiverar ofta sina ställningstaganden fundamentalistiskt, utifrån att ”Gud har sagt det” eller att ”det står i Bibeln”. Katolsk sociallära utgår istället från naturrättstänkandet och den stora västerländska filosofiska traditionen. Människans rättsuppfattning och samvete är något som föregår den gudomliga Uppenbarelsen. Att det inte finns någon konflikt mellan samvete och uppenbarelse (tio Guds bud, Jesus liv och lära, det dubbla kärleksbudskapet) är en annan sak. Katolsk filosofi alltsedan Thomas av Aquino har alltid utgått från den naturrättsliga grunden.

Min uppfattning är att även många evangeliska apologeter som anstränger sig för att argumentera i etiska frågor som t.ex. Stefan Swärd och Stefan Gustavsson närmar sig katolsk sociallära. Men det hjälper liksom inte, eftersom alla vi kristna, evangeliska som katoliker bedöms enligt samma mall då vi resonerar om etiska frågor: Våra etiska uppfattningar är särmeningar baserade på fundamentalistiska trosföreställningar och kan därför inte tillmätas giltighet i debatten i det moderna liberalsekulära samhället.

Jag skulle önska större kännedom och acceptans av katolsk sociallära inte bara från liberaler, utan också från evangeliskt kristna. Då skulle vi ha en mera likvärdig grund att utgå från i den etiska diskussionen, såväl kristna som icke kristna. Sedan kan man ju ha olika uppfattningar om naturrätten också, men om vi diskuterar det så är vi åtminstone på samma spelplan.

adventvikarbyvy

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Liberaler borde bejaka katolsk sociallära

Är sanning godhet och skönhet bara mänskliga tankekonstruktioner eller äger de en substans som existerar oberoende av oss människors gottfinnande?

Som jag skrev igår då jag refererade Ulf Jonssons nya bok om fundamentalteologi så har i den västerländska filosofin alltsedan de gamla grekerna fram till 1700-talet frågan om begriplighet, sanning och godhet alltid sammanknippats med gudsbegreppet.  Om vi säger att vi rör oss med godtyckliga mänskliga tankekonstruktioner, så existerar egentligen ingen moral, inget underlag för ett rättssystem annat än vad vi själva kommer överens om. Demokrati är i det perspektivet inte mera att föredra framför oligarki, diktatur eller allas kamp mot alla.

Katolskt tänkande har alltid bejakat att det finns en grundläggande moral som har sin grund i Gud, inte bara för att det står i Bibeln (tio Guds bud, kärleksbudskapet) utan att det finns nedlagt i själva skapelsen. Vi talar om naturrätten eller den naturliga lagen vilken ligger till grund för Katolska kyrkans sociallära.

I sin nya bok Gud – återkomsten pekar Joel Halldorf på liberalismens inre tomhet och oförmåga att försvara den västerländska kulturens grundläggande värden mot den nya högerpopulismens angrepp. Det beror på att man mentalt sågat av den gren man själv sitter på genom att i det jagcentrerade frihetsbegreppets namn förneka de värden som tidigare varit grundläggande för vår västerländska kultur där den judiskt-kristna traditionen varit en bärande del.  Halldorf pekar på frikyrkornas framväxt under 1800-talet och 1900-talet som en bärande del i folkrörelse-Sverige som bidrog till framväxt av demokrati och respekt för jämlikhet och människovärde, en kunskap som glömts bort eller förnekas i vårt extremt sekulariserade land där alla frikyrkliga församlingar betraktas som potentiella Knutby.

Liberalismen bejakar visserligen alla människors lika värde och rätten till olika friheter, men man har ingen substans att underbygga detta med, därför är det liberala samhället nu sårbart och mottagligt för attacker från olika håll. Flera inte bara kristna utan även sekulära tänkare delar denna kritik, t.ex. Jürgen Habermas och Lena Andersson.

Katolska kyrkan pläderar inte för en teokratisk stat byggd på kyrkliga dogmer. Det politiska livet skall vara skilt från religionen. Västerlandets åtskiljande mellan det profana och sakrala har sin grund i Jesus egna ord i evangelierna där han skiljer mellan ”det som tillhör kejsaren” och ”det som tillhör Gud” och säger att ”mitt rike är inte av denna världen”.  Kyrkofadern Augustinus konstaterade att Guds rike aldrig kan identifieras med någon konkret nation i denna värld.

Europagemenskapens fäder

Men detta innebär inte att vi inte skall bejaka de grundvärden som genom den judiskt-kristna traditionen präglat vårt västerländska samhälle. De politiker som efter Andra världskriget bidrog till att skapa försoning i det sargade Europa och bygga upp den Europagemenskap vi nu ser knaka i fogarna som Adenauer, Schuman, de Gasperi och Monnet var alla präglade av ett nyktert förstånd och politisk realism som hade sin grund i ett kristet ethos. I den mån Europa idag kan ses som ett fäste för rättsstatlighet och mänskliga rättigheter så beror det på att Europa efter fascismens sammanbrott fokuserade på sitt kristna arv och hämtade sina moraliska måttstockar från denna tradition.

Katolska kyrkans sociallära har utvecklats alltsedan slutet av 1800-talet då påve Leo XIII skrev den första socialencyklikan Rerum Novarum där arbetarnas socioekonomiska rättigheter försvarades och rätten att organisera sig i fackföreningar. Det sista tillskottet är påve Franciskus encyklika om miljön Laudato Si där det sägs att omsorgen om miljön också är en del av socialläran eftersom det handlar om vilken miljö vi lämnar över åt kommande generationer. Det går en rak linje från skydd av människolivet (inklusive de ofödda) via alla människors lika värde och rättigheter och att socialt ta vara på medmänniskan till att ta omsorg om vår jord som vi lämnar över som livsmiljö åt kommande generationer.

Vi behöver fortsätta att bygga på det andliga arv som präglat vår kultur. Eftersom många av våra samhällen präglas politiskt av liberala ideer och liberaler i princip är för människovärde, demokrati och allas lika rättigheter, så borde man också intressera sig för katolsk sociallära som ger en andlig förankring av dessa värden. För detta pläderar Henrik Friberg-Fernros i en artikel i septembernumret av tidskriften Signum.

Eftersom liberalismen vill vara livsåskådningsmässigt neutral har man förhållit sig distanserat inte bara till katolicism utan även till dess rivaler såsom ateistisk materialism konstaterar Friberg-Fernros. Men de grundvärden man säger sig omfatta kan knappast robust försvaras om man inte antar att människan har en själ. Vår kultur präglas av att verkligheten reduceras till materia. Han visar på en bristande konsekvens i hur man försvarar människovärdet.

Om människan har en substantiell själ som grund för människovärdet innebär det att även ofödda, spädbarn, intellektuellt handikappade, medvetslösa och döende har ett värde som inte får kränkas. (jfr Bishofberger, människan som person och aktör, människovärdet knutet till personen, ej aktören).

manniskosyn

Människan som person och aktör enl Erwin Bishofberger

Men liberaler försvarar inte oföddas människovärde. Friberg-Fernros konstaterar: ”Nu kan nog många politiska liberaler ‘leva’ med att somliga av dessa kategorier utesluts från den moraliska gemenskap inom vilken man tillerkänns rättigheter.”  Konsekvensen blir att många liberaler som inte vill komma i konflikt med materialismen baserar uppfattningen om människors jämlikhet mera på vad människan gör än på vad hon är.  Men med en sådan hållning blir det svårt att t.ex. förklara vad det är för moralisk skillnad på en abort och att döda ett spädbarn.

Men problemet är större än så. Friberg-Fernros skriver:

”Om vi människor inte är den enhetliga entitet som en substans utgör, var finns då den likhet mellan människor som motiverar att vi tillerkänner människor generellt grundläggande fri- ochrättigheter? Hur motiverar vi då uppfattningen om att den arbetsoförmögne åldringen ska tillerkännas liknande rättigheter som den högpresterande ungdomen? Utan en uppfattning om att jämlikheten mellan människor baseras på hennes varande – i egenskap av en substans av rationell natur -så tycks liberaler sakna principiella skäl.”

Författaren säger att man då hänvisas till någon form av konsekventialism, som den utilitaristiska principen största möjliga nytta/lycka åt största möjliga antal. Men jag håller med författaren om att en sådan princip är problematisk och knappast en robust grund för att försvara människors jämlikhet.

Författarens slutsats:

”Det förefaller som om politiska liberalers ambition att hålla distans till den katolska socialläran är problematisk. Denna distans försvårar nämligen deras möjligheter att försvara centrala liberala ställningstaganden för människans frihet och jämlikhet.”

Vad är då så speciellt med den katolska socialläran? Alla kristna inriktningar erkänner ju existensen av människans själ. Den katolska socialläran bygger mycket på Thomas av Aquinos tänkande och, menar Friberg-Fernros, är detta tänkande (även om det är teistiskt som all filosofi på den tiden) mera generellt och inte så uppenbarelseorienterat som andra kristna traditioner som i högre grad tillskriver Bibeln exklusiv auktoritet. Katolskt tänkande utgår från den naturliga lagen som föregår uppenbarelsen.

Att människan har både kropp och själv kallas en dualistisk uppfattning, men katolsk sociallära har som sådan den fördelen att den ser förhållandet mellan kropp och själ på ett integrativt sätt (jfr Inkarnationens mysterium – Jesus Kristus sann Gud och sann människa på en gång). Mycket fler intressanta tankar utvecklar Friberg-Fernros i Signumartikeln som ni själva kan upptäcka om då ni läser den.

adventsstjärna

 

 

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , | 1 kommentar

P Ulf Jonsson SJ presenterar första boken om fundamentalteologi på svenska. Den handlar om varats begriplighet, dvs något helt annat än religiös fundamentalism

4deckungstrpanorama

  • Varför finns någonting till istället för ingenting?
  • Är tillvaron begriplig, går det att förstå varför saker och ting sker?

Det är exempel på grundläggande frågor om tillvaron som människor ställer sig. Alla tänker kanske inte som filosoferna systematiskt över sådana frågor, men de val vi gör i livet visar att vi ändå underförstått gjort grundantanganden om dessa frågor.  T.ex. att det går att förstå sig på omvärlden (om än inte i dess helhet) tar de flesta för givet.

I botten på detta ligger frågan om Gud. Det tycks ligga i människans natur att ha en uppfattning om begreppet Gud. Här ligger begynnelsen till fundamentalteologin. Med fundamentalteologi avses det filosofiska begrundandet av hur vi kan tänka och resonera intellektuellt redligt kring tron, alltså ej att förväxla med utan snarare raka motsatsen till religiös fundamentalism. Utgångspunkten är människans nyfikenhet och förmåga till förundran.

Det är en vanföreställning att Kristendomen är irrationell och inte tål förnuftets ljus. Jag brukar ofta citera den katolske prästen Anders Piltz som skrev följande i en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet 2006:

Den som hävdar att Inget förvandlades till Något som förvandlades till Liv som förvandlades till Medvetande alldeles spontant eller efter en miljard misslyckade försök som slutligen råkade resultera i människan, detta kosmiska lyckokast (eller missöde), lanserar inte en rimligare teori än den som tror att Gud har skapat världen med en kombination av nödvändighet och slumpfaktorer och att människan är danad till Guds avbild, utrustad med uppfinningsförmåga och ansvar.”

4deculfjbokUlf Jonsson, jesuitpater och professor i religionsfilosofi vid Newmaninstittutet i Uppsala och chefsredaktör för den katolska kulturtidskriften Signum har just kommit ut med den första boken någonsin på svenska i ämnet fundamentalteologi. Han presenterade boken i ett möte arrangerat av Katolskt forum i S:ta Eugenia-församlingen här i Stockholm nu i veckan.

MED TANKE PÅ TRON är den första volymen av två och avhandlar naturlig teologi. Senare planeras en volym som handlar om uppenbarelseteologi.  Detta är de två underavdelningar som fundamentalteologin sysslar med.

Naturlig teologi: Det naturliga resonerande om Gud, tillvarons mening och begriplighet som föregår den institutionaliserade religionen. Även sekulariserade svenskar som tagit avstånd från kyrkan sägs uppleva något heligt i naturen, och om många erkänner att de någon gång i sitt liv, i samband med svåra krissituationer bett till Gud. Om nu tillvaron är begriplig (vilket inte alls är självklart) så finns det orsaker och verkan som går att förstå. Ända sedan de gamla grekerna har frågan om begripligheten sammanknippats med Gud. Någonting kan inte uppkomma ur ingenting, det måste finnas en första orsak till allt vilket då är Gud. Så resonerade de grekiska filosoferna, och detta var självklart tankegods ända in på 1700-talet. Gud som upphov till sanning och begriplighet, liksom till det goda (moralen) och det sköna (estetiken).

Från 1700-talet kom mer och mer att ifrågasätta tanken på Guds handlande i världen. Man började se på världen som ett slutet system som fungerar som en maskin som Gud kanske satt igång, men inte längre interfererar med (deism).

4deculfj1

I vår tids modernitet har tanken på Guds handlande i världen blivit svår, konstaterade Ulf.  Man avvisar den, även inom teologin. I katolskt tänkande har det alltid varit naturligt att se Guds skaparverk som något hela tiden pågående, han har inte bara skapat världen och lämnat den åt sitt öde, utan han upprätthåller den hela tiden och handlar.

Ulf Jonsson säger att det blivit en renässans för för naturlig teologi under sista decennierna av 1900-talet. Vid de svenska universiteten har fundamentalteologi inte varit en egen disciplin, men det har ändå funnits teologer som tagit upp fundamentalteologiska frågor i sitt tänkande. Ulf nämnde Anders Jeffner.

Inom den anglikanska världen nämnde Ulf också Sarah Coakley som en representant för den naturliga teologin.

Uppenbarelseteologi kommer Ulf att behandla i den andra volymen av sitt verk, men kommer in på temat i de sista kapitlen i denna bok. Det handlar då om hur vi kan förstå och resonera kring religiös erfarenhet och hur vi kan tänka kring frågan hur Gud uppenbarar sig i världen.

4deculfjbokinnehåll

En avslutande egen reflektion: Som kristna, åtminstone som mera aktiva sådana som ber och deltar regelbundet i gudstjänster så vittnar våra handlingar om att vi gör grundantagandet att Gud uppenbarat sig i världen och handlar i världen. Katolska kyrkan har aldrig varit främmande för att resonera förnuftigt kring detta, inte så att man påstår sig kunna vetenskapligt bevisa Guds existens, men ändå att det går att resonera intellektuellt redligt kring tron och att det är fruktbart med en dialog mellan teologi och andra vetenskapliga discipliner.

Det finns ingen motsättning mellan ett sådant synsätt och den mera dogmatiska framställningen av vad Kyrkan tror och lär. Men ibland konstrueras sådana falska motsättningar.

Å ena sidan kanske de som är skeptiska till det övernaturliga men ändå vill tro hänger sig fast vid att vilja tro hoppas på den naturliga teologin som en väg till övertygelse och kunskap. Men då hamnar man i gnosticism. Mänsklig kunskap kan aldrig uttömmande förklara tron. Uppenbarelsen enligt kristen tro är och förblir något som kommit till oss, inte något vi kunde hitta på eller uppfinna själva. Fundamentalteologin är en hjälpvetenskap till den systematiska teologin, den är inte den ultimata teologin.

Å andra sidan kanske de mera bibelfundamentalistiskt troende på den evangeliska sidan och de mera traditionalistiska på den katolska sidan kan se fundamentalteologin som ett hot mot den traditionella tron genom att man utgår från förnuftet istället för från att köpa de bibelfundamentalistiska eller traditionsfundamentalistiska trossatserna rakt av. En sådan rädsla är överdriven. Tro och förnuft står inte i motsats till varandra, och det är naturligt för människan att vara nyfiken och reflekterande. Det är med de egenskaperna Gud har skapat henne.

 

 

Publicerat i Church, Tro och vetande | Märkt , | 1 kommentar

Realism hellre än stora ord, men helst att ord och handling blir ett

Jag funderar mycket på bakslagen för det globala samarbetet i dagens värld. Vi skyller på en vulgär oupplyst ondskefull högerpopulism underblåst av maktgalna ledare som vill rasera allt det fina som den liberala demokratin har byggt upp.

Huliganer slåss på Paris gator mot Macron som inte alls lyckats förankra sitt sociala ingenjörskonstprojekt hos den stora massan . G20 i Buenos Aires lyckades inte enas om ett gemensamt uttalande om klimatet och att respektera Parisavtalet och det görs high five med journalistmördare. Självaste FN som vi investerat så mycket positiva förhoppningar i är det något ruttet med. FN-soldater som gör övergrepp på barn. På hög nivå mörkas dokument som styrker höga militärers inblandning i mordet på Zaida Catalan och de mäktigaste staterna blockerar med sitt veto resolutioner mot de mest vidriga folkrättsbrott. Det spelar ingen roll om Margot Wallström anstränger sig ända från tårna till hjässan om inget händer, den goda viljan blir då bara en symbolpolitik som överskyler att inget händer i verkligheten.

Liberalismen som frihetsprojekt fungerar inte längre. I frihetliga länder fortsätter vi att leva över våra tillgångar och åker till Thailand på klimatdestruktiva flygresor och berömmer oss av vår egen godhet på det ideologiska planet samtidigt som vi ledsagar planeten på dess väg mot undergången. Liberalismen fungerar att kämpa i underläge, men när man kämpat ner allt som står i vägen för individens frihet och demonterat ner allt bestående i sina beståndsdelar, då finns inget kvar utom tomhet. Man försöker återskapa något genom att tala om ”värdegrund” men det finns liksom inget att fylla den med annat än symbolpolitik.

adventvikarbyvy

Det är inte konstigt om människor är frustrerade. Dagens antiglobalism handlar inte om angrepp från onda yttre högerpopulistiska krafter, utan framförallt handlar det om det liberala projektets eget inre förfall. Med nedrasade murar och inre tomrum är flanken öppen för allehanda yttre krafter att invadera och fylla upp tomrummet.

Tiden av dekonstruktion och bildstormande har kommit till vägs ände. Nu handlar det om att återupptäcka de stora berättelserna och se sammanhang och mening. De stora berättelserna som ligger till grund för den judiskt-kristna traditionen har mycket att säga om detta som kan ge underlag för ett etiskt predikament som kan sätta kraft bakom orden höja det politiska trycket för verklig förändring till förmån för freden och för att rädda planeten. Men då måste vi överge symbolpolitiken och vara beredda att kritisera de stora orden när vi ser att de bara uttrycker till inget förpliktigande tomhet.

adventsstjärna

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , , | 1 kommentar

Mer än ett halvt sekel med karismatisk väckelse – men vad blev det av den?

Förra året firade Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan 50 år. Patti Gallhager Mansfield var en av de studenter som var med vid den världsberömda reträtten i Pittsburg 1967 som var den början som sedan spred sig till en världsvid rörelse. Lagom till jubileet kom hennes bok AS BY A NEW PENTECOST ut i nyupplaga och är en fyllig beskrivning av förnyelsens historia i Katolska kyrkan fram till idag.

Karismatisk väckelse, eller som vi med en bredare definition kallar det, den pingstkarismatiska förnyelseströmmen i kristenheten, är en världsvid rörelse initierad av den Helige Ande som inte känner av några samfundsgränser utan är till sin natur ekumenisk. Det är ingen särskild spiritualitet utan de andliga nådegåvor som främjas till förnyelsen är ämnade att förnya hela kristenheten.

Förra veckan träffade jag Claes-Göran Bergstrand vid ett pastors- och ledarmöte i S:ta Clara kyrka. Han var inbjuden att tala om sin nya bok DEN KARISMATISKA VÄCKELESEN – VAD HÄNDE?. S:ta Claras dynamiske direktor Mats Nyholm vill upprätthålla traditionen från Carl-Eric Sahlbergs tid att låta S:ta Clara vara en ekumenisk mötesplats och står därför som värd för dessa återkommande möten för gemensam andlig fördjupning och förbön bland Stockholms kristna.

CGBergstrandClaraweb

Claes-Göran Bergstrand talar om sin bok Den Karismatiska väckelsen – vad hände? i S:ta Clara kyrka.

Claes-Göran kommer ur den baptistiska traditionen, pastor och riksevangelist inom Svenska Baptistsamfundet 1970-1995 och aktivt engagerad i många karismatiska sammanhang under den tiden. Claes-Göran har skrivit en bok om sina erfarenheter från 1960-, 70- och 80-talets andliga förnyelserörelse i Sverige och reflekterar också över vad som hände sedan.  Boken ger en inblick, i vad som hände under dessa år, jag märker att jag själv hör till dem som omnämns vid flera tillfällen i det rika persongalleriet.

2karismbok

Två böcker av två pionjärer. Den ena beskriver Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan under 50 år, den andra beskriver den Karismatiska väckelsen på ekumenisk grund i Sverige under 1960- 70- och 80-talet.

Bergstrands bok är givetvis inte heltäckande. Att beskriva hela det dynamiska och myllrande liv som förnyelsen utgjorde under dessa decennier kan inte en enda person göra, men Bergstrand stod mitt i det hela och var med i många sammanhang, och han berättade att han alltid varit något av en nörd att skriva upp allt som händer i sin almanacka, så han har en hel serie årgångar av almanackor med ganska detaljerade anteckningar. Men det är inte bara en anekdotisk bok, utan det märks att den är skriven av en kunnig och reflekterande teologiskt medveten person. Det var nödvändigt att skriva denna bok som är ett ovärderligt tillskott till dokumentationen om denna tid och till den teologiska reflektionen över vad Anden säger till församlingarna och vad vi gör med det. Han har också haft kontakt med en forskare om pingströrelse och karismatisk förnyelse,  Torbjörn Aronsson vid STH i Uppsala och har haft tillgång till hans material.

Fram till början av 1970-talet var det en mycket levande utveckling med  konferenser med 1000-tals deltagare, andefylld lovsång, profetia och andra andliga nådegåvor i bruk. Det fanns förväntningar på ett nytt skede i kristenheten där Andens liv skulle genomsyra och levandegöra alla samfund i en ny era av andlig väckelse och evangelisation där kyrkorna verkligen kunde vara salt och ljus i samhället. Men som många har beskrivit ebbade det hela ut i mitten på 1970-talet, förnyelsen nådde inte ut utan splittrades upp i olika fåror, ofta att det fanns konkurrens och misstänksamhet som hindrade Andens flöde. Det är inte lätt att förklara vad denna nedgång berodde på men Bergstand resonerar kring detta och försöker hitta olika förklaringar. Slutkapitlet i boken sammanfattar och blickar framåt.

cgbcitat1

Om vi gör en grov sammanfattning tror jag det är några huvudpunkter man kan peka på som bidrog till nedgången:

  1. Brist på ekumeniskt engagemang.
  2. Inbördes konkurrens med olika läror istället för att fokusera på Jesus.
  3. Inre sekularisering i församlingarna. Fokusering på tidsandan istället för på en levande tro.

cgbcitat2

Trots att förnyelsen ebbade ut tror jag inte vi står på ruta noll idag. Det andliga skeendet i Sverige under senare delen av 1900-talet var väsentligt. Förnyelsen dog inte ut men övervintrade i olika lokala gemenskaper och bönegrupper i församlingarna. Men jag tror att Anden talar till församlingarna idag igen om att det räcker inte längre med business as usual. Det räcker inte med små mysiga grupper, än så andligt levande,  om man inte når ut ens i den egna församlingen och än mindre förmår adressera de stora utmaningar som vårt samhälle står inför idag.

Jag tycker Bergstrands fråga i slutkapitlet är en utmaning till hela kristenheten idag:

”Om vi erkänner att det är så [kristenhetens försvagning, nedlagda församlingar, tidsandan viktigare än levande kristen förkunnelse, kyrkan inget salt och ljus i världen], önskar vi då att det skall bli en förändring?

Anden säger till församlingarna idag att det behövs en förändring, och då behöver man öppna sig för andlig väckelse.

För att sätta in Bergstrands utmaning i ett större sammanhang, låt mig citera två kristna världsledare.

1. Benedictus XVI predikan till katolikerna samlade i Hyde Park i London vid påvebesöket 2010:

”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”

2. Påve Franciskus i sin apostoliska maning till evangelisation Evangelii Gaudium från 2013:

”In this Exhortation I wish to encourage the Christian faithful to embark upon a new chapter of evangelization marked by this joy, while pointing out new paths for the Church’s journey in years to come.

The great danger in today’s world, pervaded as it is by consumerism, is the desolation and anguish born of a complacent yet covetous heart, the feverish pursuit of frivolous pleasures, and a blunted conscience. Whenever our interior life becomes caught up in its own interests and concerns, there is no longer room for others, no place for the poor. God’s voice is no longer heard, the quiet joy of his love is no longer felt, and the desire to do good fades. This is a very real danger for believers too.”

”I dream of a ‘missionary option’, that is, a missionary impulse capable of transforming everything, so that the Church’s customs, ways of doing things, times and schedules, language and structures can be suitably channeled for the evangelization of today’s world rather than for her self-preservation. The renewal of structures demanded by pastoral conversion can only be understood in this light: as part of an effort to make them more mission-oriented, to make ordinary pastoral activity on every level more inclusive and open, to inspire in pastoral workers a constant desire to go forth and in this way to elicit a positive response from all those whom Jesus summons to friendship with himself. As John Paul II once said to the Bishops of Oceania: ‘All renewal in the Church must have mission as its goal if it is not to fall prey to a kind of ecclesial introversion’.”(27)

En orealistisk dröm? Lika lite eller lika mycket orealistisk som Martin Luther Kings dröm om ett samhälle utan diskriminering. Vare sig realistiskt eller inte betraktad ur ett inomvärldsligt perspektiv, som kristna är vi kallade att vända våra hjärtan till Gud som kommer oss till mötes i Jesus Kristus och följa honom. För människor är det omöjligt men för Gud är allt möjligt. För oss kristna finns därför ingen genväg förbi en andlig väckelse.

  • Nej till självtillräcklighet, ja till en ekumenik som inbegriper hela kristenheten
  • Nej till att låta lärostrider skymma sikten för den enhet vi redan har i Jesus Kristus
  • Nej till att låta tidsandan överskölja oss och stå i vägen för ett överlåtet lärjungaskap
  • Total öppenhet för den helige Ande och Andens gåvor
Publicerat i Church | Märkt , , | 2 kommentarer