Katolsk och ekumenisk pingst. Följ allt på internet

De många rörelser som uppkommit i Katolska kyrkan under 1900-talet och lekmannaordnar som också förnyats är ett uttryck för Kyrkans utveckling och förnyelse med Andra Vatikankonciliet som viktig milstolpe där det signaleras allt tydligare att alla döpta, varav lekmännen utgör en överväldigande majoritet, är levande byggstenar i Kyrkan och ansvariga för att genomsyra världen med evangeliet.

Det passar bra att vi just på Pingsten på initiativ av biskop Anders brukar samlas, därför att evangelisationen är beroende av den helige Ande, och rörelserna representerar olika andliga nådegåvor, karismer som Guds folk utrustas med för att göra evangelisationen effektiv.

[Se Kyrka i rörelse på Katolska kyrkans hemsida]

Corona-pandemin hindrar oss inte från att fortsätta gemenskapen och bönen. I år sker det via internet:

—–

Rörelsernas Pingst,  Pingstafton 30 maj kl 15.00 och 17.00.

15.00 Videokonferens med inbjudna representanter för rörelserna, delande av erfarenheter.
17.00 Pingstvigiliemässa med Biskop Anders och representanter för rörelserna från Katolska Domkyrkan.

Direktsändning via Katolska stiftets YouTube-kanal:
https://www.youtube.com/channel/UCOkoF2E8Pz4Y6t43M3jBWCA

—–

CHARIS inbjuder alla kristna till global bön om en ny pingst över världen 30 maj kl 22.00.

CHARIS, det av påve Franciskus förra året i Vatikanen inrättade serviceorganet för den världsvida Karismatiska förnyelsen inbjuder till ett globalt böneinitiativ. Påve Franciskus har särskilt önskat att CHARIS skall bidra till att främja relationerna med kristna i andra samfund. Inbjudan går ut ekumeniskt till alla kristna:

  • Vilket land du än kommer från
  • Vilket språk du talar
  • Vilken tids-zon du bor i
  • Vilket samfund du än tillhör:

Förenas med CHARIS kl 22.00 Romtid (samma tid i Stockholm) för att tillsammans anropa den Helige Ande och be om en ny Pingst över världen.

[Sätt Sverige på kartan –  registrera att din grupp kommer att delta i bönen här]

Anslut till direktsändning på CHARIS YouTube-kanal:
https://www.youtube.com/channel/UCCMdhi9sRVPgjhHfV9H98GA

—-

Ekumenisk Pingst-reträtt med biskop Anders och andra kyrkoledare.

Här är ytterligare ett ekumeniskt initiativ, ett samarrangemang av Stockholms katolska stift och Svenska kyrkan. Med början på pingstafton, 30 maj, leder kardinal Anders Arborelius och Uppsala luthersk-evangeliska stifts biskop Karin Johannesson en digital reträtt i fyra delar. Under fyra lördagar publiceras texter, musik och betraktelser, och registrerade deltagare kan själva avgöra i vilken takt och med vilken intensitet man deltar.

[Mer information och möjlighet att egistrera dig för deltagande här]

—-

Till sist i Corona-tider: Gud välsigna Sverige, att ta till sig för alla som behöver. En ekumenisk välsignelse av biskop Anders och andra kyrkoledare samt sångare från församlingar i hela Sverige. Heliga Trefaldighets Katolska församling i Järfälla är med på ett hörn.

”Våren 2020 präglades globalt och lokalt kraftigt av Covid-19 och de stora utmaningar som följde i kölvattnet. Behovet av Guds närvaro, kärlek, nåd, frälsning, frid och välsignelse var större än någonsin. Och eftersom Herrens välsignelse är Guds ord och löften till oss, våra familjer, våra kyrkor och vårt land bestämde sig ett hundratal sångare, som i sin tur representerar hundratals andra, att komma samman i lovsång online och sjunga Välsignelsen över oss. Vår bön är att den på alla sätt ska få välsigna dig som lyssnar.”

 

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Påven och den globala coronapandemin, Jona och Nineve. Att utlysa bön, fasta och botgöring för hela folket.

Folket i Nineve var hedningar utifrån ett judiskt perspektiv. Ändå leder Jonas profetia till att hela staden fastar och gör bot. Bön och bot hör människan till utifrån ett universellt skapelse-perspektiv. Nineveborna behövde inte vara judar och omskära sig för att kunna ta till sig detta.

Påven liknar den nuvarande corona-pandemin vid situationen i Nineve, den kom som en överraskning:

“Since there was ‘some pandemic,’ we do not know, in the city of Nineveh, a ‘moral pandemic’ perhaps, [the city] was just about to be destroyed. And God sent Jonah to preach: prayer and penance, prayer and fasting. Faced with that pandemic, Jonah was frightened and ran away. Then the Lord called him for the second time and he agreed to go and preach…  We, last year, or rather in November of last year, did not know what a pandemic was: it came like a flood, it came suddenly.”

Påve Franciskus sade att världen nu kanske vaknar upp och ser att det finns fler pandemier i världen än bara coronaviruset som orsakar stort lidande.  Första kvartalet i år dog 3,7 millioner människor av hunger, påpekade han.

“This prayer today to ask the Lord to stop this pandemic must make us think of the other pandemics in the world. There are many! The pandemic of wars, hunger and many others… God stop this tragedy. Stop this pandemic. May God have mercy on us and also stop other bad pandemics: that of hunger, that of war, that of children without education.” (ord vid mässan i S:ta Marta 14 april)

Påven syftade på att han hade accepterat ett initiativ av en interreligiös kommitté som bildades då han besökte Förenade Arabemiraten 2019 att utlysa en gemensam dag för bön, fasta och botgöring den 14 maj.

Cardinal Miguel Angel Ayuso Guixot leads the committee, which is made up of members belonging to Christian, Muslim, and Jewish faiths. Cardinal Ayuso said in an interview with Vatican Insider May 12 that the worldwide day of prayer will not involve any sort of public gathering in order to help prevent the spread of the coronavirus, but invites each person to pray according to their own tradition.

“It is not a question of organizing, nor will it be organized with anything public or shared. Each one on that day will be able to turn his prayer to God to save and protect humanity from this terrible epidemic.”

Stefan Gustavsson tar i en ledare i Världen idag upp faran med ett sådant initiativ: Att det kan framstå som en allmän synkretistisk bekännelse, var och en blir salig på sin tro och distinktionen mellan skapelse och frälsning suddas ut. Ni får läsa Stefans ledare i sin helhet, så ser ni hur han resonerar.  Låt oss ta några citat från Stefans artikel och jämför med vad påve Franciskus säger:

S: Att vi som mänsklighet lär oss att leva tillsammans i fred är självklart något behjärtansvärt… Utifrån skapelsen är vi alla ett, skapade till Guds avbild och därför med samma status och värdighet. På det planet hör vi djupt samman som mänsklighet. Samma sak gäller synden. Vi har alla del av upproret mot Skaparen och utifrån oss själva har ingen av oss kvar gudskontakten. Också som syndare hör vi djupt samman som mänsklighet.

F: We are all united as human beings, as brothers, praying to God, according to our culture, according to our own tradition, according to our beliefs, but brothers and praying to God. This is the important thing.

 

S: Frälsningen är universell i sitt erbjudande: ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv” (Joh 3:16). Erbjudandet är universellt, men måste tas emot. Det finns en skiljelinje mellan dem som ”tror på honom” och de som inte gör det. Mellan att vara ”i Kristus”, för att tala med Paulus ord, och att inte vara det. Den distinktionen suddas ut allt mer i dag. Påven talar ofta om alla människor som Guds barn, trots att det är ett uttryck som i Nya testamentet enbart används om dem som tror på Jesus. Så är det också i en del protestantiska sammanhang där man tonar ner – eller helt förnekar – behovet av frälsning genom tro på Jesus…

F: This interfaith day of prayer, fasting, and charity is not an expression of religious relativism, but a day of fraternity and prayer… Perhaps there will be someone who will say: ‘This is religious relativism and it cannot be done.’ But how can we not pray to the Father of all?

Everyone prays as he knows, how he can, as he has received from his own culture. We are not praying against each other, this religious tradition against this, no.

Stefan sammanfattar sin farhåga: ”Arbetet för fred och förståelse är viktigt i en värld som söndras av konflikter och oförsonlighet. Men det arbetet måste ske utan att de avgörande skillnaderna mellan religionerna slätas över, eller att sanningsfrågan om vem Jesus är förtigs, eller att det osynliggörs att det är skillnad mellan att be i Jesu namn jämfört med alla andra namn.

Om Katolska kyrkan vore otydlig och vag i sin förkunnelse av Jesus Kristus skulle jag förstå Stefan. Men påve Franciskus är helt Kristus-centrerad, och det är utifrån precis det perspektivet som han utan farhåga vänder sig till hela världen.  Han leder en kyrka vars portalparagraf lyder:

”Folkens ljus är Kristus. Därför önskar detta i den Helige Ande församlade koncilium enträget, att genom hans härlighet, som avspeglar sig i Kyrkans ansikte, upplysa alla människor genom att förkunna evangeliet för allt skapat.” (Andra Vatikankonciliets grundkonstitution om Kyrkan, Lumen Gentium p 1.)

joyofthegospelDet är samme påve som i den apostoliska maningen Evangeliets glädje (Evangelii Gaudium) uppmanar alla kristna till en frimodighet i evangelisationen:

1. Evangeliets glädje uppfyller hjärtat och livet i alla som möter Jesus. De som tar emot hans frälsande inbjudan blir fria från synden, sorgsamheten, den inre tomheten och ensligheten. Med Kristus föds glädjen ständigt på nytt. I denna Uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att öppna ett nytt glädjefyllt kapitel i spridandet av evangeliet och samtidigt ange riktningen för Kyrkans resa under de kommande åren.

2. En glädje som alltid är ny och som vi delar med honom och varandra.
Den stora faran i vår värld av i dag, som är så genomsyrad av konsumtionsbegär, är den sorg och den oro som föds i ett både självbelåtet och girigt hjärta som med ett avtrubbat samvete febrilt jagar efter ytliga nöjen. Så fort vårt inre liv trasslar in sig i oro för egen vinning finns inte längre plats för de andra och inget rum för de fattiga. Guds röst hörs inte längre och man känner inte längre av glädjen i hans lugna kärlek och längtan att få göra det goda tonar bort. Det är en verklig fara också för troende. Många råkar ut för det och blir griniga, argsinta och apatiska. Det är inte så man kan leva ett fullkomnat och värdigt liv. Det är inte det Gud vill med oss och det är inte heller Andens liv som har sin källa i den uppståndne Kristus och i hans hjärta.

3. Jag inbjuder alla kristna var de än befinner sig i detta ögonblick att återigen möta Jesus Kristus personligen eller att åtminstone öppna sig för Hans vilja att möta dem. Jag ber er all att utan undantag göra detta varje dag. Ingen får tänka att denna inbjudan inte skulle gälla honom eller henne, eftersom ”ingen är utesluten från den glädje Herren ger”. Herren gör inte dem besvikna som tar denna risk. Så snart vi går Jesus till mötes inser vi omedelbart att han redan väntar på oss med öppna armar. Ögonblicket har kommit då vi får säga ”Herre, jag har gått med på att vilseledas, på tusen sätt har jag undvikit din kärlek, ändå står jag här igen och vill förnya mitt förbund med dig. Jag behöver dig. Rädda mig igen, Herre, inneslut mig i din förlösande omfamning på nytt”. Det känns så fint att få komma tillbaka till honom varje gång man gått vilse! Jag vill säga det igen: Gud tröttnar aldrig på att förlåta oss. Det är vi som tröttnar och slutar söka hans barmhärtighet. Kristus som uppmanat oss att förlåta varandra ”sjuttio gånger sju gånger” (Matt 18:22) har gett oss ett exempel eftersom han har förlåtit oss sjuttio gånger sju gånger. Upprepade gånger har han burit oss på sina axlar. Ingen kan ta ifrån oss den värdighet han har gett oss som gåva i sin gränslösa och aldrig sviktande kärlek.

Med en ömhet som aldrig kan göra oss besvikna men som alltid kan fylla oss med glädje igen gör han det möjligt för oss att lyfta huvudet och börja om. Vi ska aldrig fly bort från Jesu uppståndelse, vi ska aldrig ge upp vad som än händer. Må ingenting annat än hans liv som manar oss att vandra vidare vara vår inspiration. (EG pp 1-3)

Stefan nämner i ledarartikeln att också många kristna blir diffusa kring att hålla fast vid Kristus som vägen till Gud. Påven är inne på samma sak då han nämner att det är en fara också för troende att anamma andra tänkesätt och låta tron svalna.

Det finns ingen motsättning mellan att förkunna Kristus och att söka samförstånd med alla människor av god vilja. Jesus säger att vi skall vara fromma som lamm och listiga som rävar. Fromma som lamm: Respektera andra, visa kärlek utan missunnsamhet och misstanke. Listiga som rävar: Att inte låta sig utnyttjas, inte ”kasta pärlor för svinen”. Inte agera som nyttig idiot åt andra bara för att man är godtrogen.

Båda attityderna, fromhet och listighet behövs. På en skala mellan fromhet och listighet är idealet kanske att ligga lite närmare fromhet än listighet. Varför det och inte exakt i mitten? Låt oss dra en parallell till Aristoteles dygdetik.  Enligt honom är dygderna medelvägar mellan två laster som kännetecknas av överskott respektive brist. Dygden generositet är medelvägen mellan lasten snålhet och lasten slöseri. Dygden mod är medelvägen mellan lasten feghet och lasten dumdristighet (övermod).

Tillämpar vi det skulle vi kunna säga att ännu längre ut på skalan bortanför fromhet ligger ängslan att inte vara tillräckligt from och snäll till den grad att man utplånar sig själv. Om jag säger att Jesus är vägen till Gud och att det är något som är bra för min medmänniska också är jag rädd att kränka hen.

Åt andra hållet bortanför listighet ligger en överdriven ängslighet att inte vara tillräckligt tydlig.  Om jag för mycket söker efter det som förenar och inte framhåller att min medmänniska har en brist, så är jag ängslig att budskapet inte går fram och att andra skall tro att jag inte tycker det är så viktigt med Jesus.

Att vara samtidigt from som ett lamm och listig som en räv kan vi då se som dygden som ligger mellan dessa ytterligheter. Påven lutar sig kanske då mera åt det fromma och söker kontakt med alla människor med risk att bli missförstådd om budskapets tydlighet, medan Stefan betonar tydligheten i det fundamentala budskapet, explicit ideologiskt uttolkat som skiljande ut kristna från andra, och tar risken att han isolerar sig och inte når fram till medmänniskorna.

Jag tror påven väljer rätt väg. Dygden ligger inte exakt mitt emellan ytterlighetslasterna, utan lite närmare överskotts-alternativet än brist-alternativet. Hellre lite mer medmänsklighet och dela det gemensamma än motsatsen. Är jag trygg i min egen tro kan jag vara generös. Tids nog kommer det riktiga tillfället att vara explicit.

 

Publicerat i Church, Religion, Samhälle | Märkt , , , , | 3 kommentarer

Porrmissbruk och sexköp en förnedring av den egna kroppen. Viktigt bryta tabut kring detta, det finns hjälp att få.

I spåren av coronakrisen ökar prostitutionen och pornografin. Elsie Lindqvist arbetar med att hjälpa prostituerade på Malmskillnadsgatan  men det är allt färre tjejer som dyker upp, istället flyttar prostitutionen in i lägenheter och kontakterna sker via internet. ”Jag vet inte var de är. Min största oro är att de blir sjuka och inte vågar uppsöka vård”, säger Elise Lindqvist som fortsätter besöka gatan trots att hon själv är i riskgrupp. Tillsammans med ett team volontärer från S:ta Clara delar hon ut mat och försöker stödja på olika sätt.

exprrobDe som köper sex  är kommer inte från en speciell grupp som kan pekas ut, det sägs att var tionde man någon gång i sitt liv köpt sex och utan det är vanliga män i alla åldrar, många väletablerade och med gott rykte. I dagarna har sexköparen fått ett ansikte genom en känd person som blivit exponerad i media. Är man känd och köper sex är man självdestruktiv i dubbel bemärkelse. Förutom att man utsätter sig själv och sin egen kropp för en förnedring, så riskerar man det sociala traumat att få löpa gatlopp i samhället.

På ett morgonprogram i en av våra TV-kanaler uttryckte en kvinna vad som var fel på denne man: ”Han har inte genomgått en grundkurs i empati”. Om det vore så lätt som att låta alla män genomgå en sådan grundkurs som en lösning på våld, övergrepp och sexuellt utnyttjande så vore det ju bra.  Nu är det inte så enkelt. Människans psyke är långt mer komplext än så. Det är inte alls säkert att de mest drivande i den indignerade hopen har större empati än den som får löpa gatlopp.

Män skall givetvis inte köpa sex, särskilt inte som man vet att kvinnorna som tillhandahåller tjänsterna gör det av fri vilja, utan på grund av fattigdom eller för att de är fast i en cynisk människohandel. Men jag tror inte Roberto och de flesta andra som köper sex i vanliga fall saknar empati och med berått mod tänker att nu skall vi utnyttja förslavade kvinnor som sexobjekt.

Också män utbjuder sina kroppar till sex. I prostitutionen kring Termini-stationen i Rom finns många unga pojkar som bjuder ut sig. I Frederic Martels bok In the Closet of the Vatican – Power, Homosexuality, Hypocricy  intervjuas några av dem som har haft katolska präster som kunder. De flesta prästerna är ångestfyllda, skuldmedvetna. Boken beskriver också en annan typ av präster som uppvisar en arrogans och tar sig rättigheten att göra det de gör, en fullt utvecklad dubbelmoral som vi sett beskriven också i samband med skandaler där högt uppsatta kardinaler figurerat.

Sex är ingen handelsvara.  Att köpa sex är att missbruka sin kropp och förnedra den till något som det inte var tänkt. Det gäller både köpare och säljare, och i den organiserade prostitutionen kommer också människohandel in där fattiga och utsatta kvinnor utnyttjas för ekonomisk vinning.

Det finns en skriande dubbelmoral i moderna attityder till kropp och sex. Dels fördömandet av män som utnyttjar sin makt till att förnedra kvinnor och använda dem som objekt för sina behov, ett helt riktigt och adekvat fördömande av gärningen men en oförsonlighet mot personen som annars inte kännetecknar moderna attityder till brott och straff. Dels en acceptans av pornografi och utnyttjande av den egna kroppen i vilka typer av excesser och lidelser som helst, där den som har några som helst invändningar stämplas som moralist.  Således finns en acceptans för porr-industrin trots att den också använder sig av förslavade kvinnor och leder till ett minst lika destruktivt missbruk och beroende som spelindustrin.

En del blir ertappade på bordeller. Men många fler än var tionde man konsumerar porr på internet. Detta går också långt ner i åldrarna. Vare sig man blir ertappad eller inte så är det en förnedring av den egna kroppen, samtidigt som man göder porrindustrin och i förlängningen  människohandeln. Precis på samma sätt som innegänget som missbrukar kokain på Stockholms innekrogar göder narkotikahandeln och i förlängningen bidrar till gängskjutningarna.

Jag tycker det var ett bra redaktionellt beslut av TV4 att intervjua Roberto. Dels sätter man fokus på det faktum att alla typer av män, även väletablerade, köper sex, men dels låter man Roberto som person komma till tals – han är en människa som du och jag trots det brott han begått. Frågan är bara varför det skall till en känd man för att sätta fokus på detta. Människohandeln har vi känt till länge. åtskilliga prostituerade har intervjuats, Elsie Lindqvist och organisationer som Ecpat och andra har försökt ge uppmärksamhet åt problemet. Därför känns upprördheten nu när en känd TV-profil ertappats inte riktigt äkta. Martin Schibbye skriver om vikten att intervjua också kunder och bordellägare i en krönika på Blankspot.

Roberto får bära hundhuvudet nu. Mitt i allt elände kanske han ändå kan glädja sig åt att han gör en tjänst åt mänskligheten genom att problemet ges ny uppmärksamhet. Han är inte ensam. Det finns tusentals porrmissbrukare ute i samhället. Också bland kristna finns detta problem. En av dem som vågat bryta tabut och tala om detta är Jakob Schönning som nyligen skrev en artikel i Dagen.

Det finns vägar ut ur detta, och det finns hjälp att få. Grunden är att erkänna det som ett problem, något som inte alltid är så lät i vårt sexfixerade porr-accepterande samhälle. Schönning skriver:

”Tittar du på porr fast du egentligen inte vill? Går du tyngd av skam över det? Du är inte ensam. Och även om svaret är nej så känner du högst troligt flera som kämpar med porrsurfande. Män och kvinnor i de flesta åldrar tittar nämligen, men vanligast är det bland sådana som jag själv – unga män. 65 procent av svenska män mellan 16 och 29 år och 10 procent av kvinnor i samma åldrar ser på porr veckovis – 16 procent av samma grupp män nästan dagligen (Folkhälsomyndighetens befolkningsundersökning SRHR 2017). Och ja, det är enligt prästen Ulrika Stigberg väldigt utbrett även bland kristna.”

En organisation som jobbar med att hjälpa människor som är fast i porrberoende och andra former av beroende är Celebrate Recovery. Jag kan rekommendera dem som känner ett behov att bryta med sina ovanor att ta kontakt. CR är ett program för alla som brottas med sår, ovanor och beroenden. Det kombinerar 12-stegsprogrammet med Bibeln – inte minst Saligprisningarna i Jesu bergspredikan. Mer än 4 miljoner människor har gått igenom programmet runt om i världen.

img_2791

 

Publicerat i Samhälle | Märkt , | Lämna en kommentar

Pingstfirande på internet i år. Karismatiska förnyelsen inbjuder alla kristna till bön om en ny Pingst över världen. Pingstafton 22:00

Pentecost-banner_EN

Pingsten 2020 blir inte som vanligt på grund av coronapandemin. Men viruset kan inte stoppa oss från att be.

CHARIS, Catholic Charismatic Renewal International Service, tillsattes av påven pingsten 2019 för att betjäna den katolska karismatiska förnyelsen i hela världen. Idag, ett år senare är vi inne i en period av ofattbar global kris på grund av ett virus som tvingar en stor del av världens befolkning att stanna hemma, som förstör ekonomin i många länder, som stänger kyrkor och som medför fruktansvärda konsekvenser särskilt för de allra fattigaste. Men viruset hindrar oss inte från att be. Tvärtom har det uppfordrat oss till nya böneinitiativ, inkluderande ekumenisk bön världen över.

Med anledning av Pingsten 2020 föreslår CHARIS en fortsättning på denna bönerörelse, att be Herren om denna nya Pingst, detta nya utgjutande av Anden över Kyrkan och världen i enlighet med vår påves böneintention.

Därför föreslår CHARIS alla kristna i hela världen att be tillsammans:

  • oberoende av nation
  • oberoende av språk
  • oberoende av tidszon
  • vilken kyrka eller samfund du än tillhör:

Förenas med oss i en pingstvigilia den 30 maj kl 22.00 Rom-tid (samma i Sverige) för att anropa den Helige Ande tillsammans för en ny Pingst över hela världen. [CHARIS hemsida]

—-

Rörelsernas Pingst
Rörelserna i Katolska kyrkan i Sverige brukar ha en gemensam träff på Pingstaftonen. Preliminärt planerar vi i år att träffas på internet med streaming via Stiftets YouTube-kanal. 15.00 dela erfarenheter. 17.00 Gudstjänst. Vi återkommer med detaljer. [Hemsida Katolsk Karismatisk förnyelse i Sverige]

 

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , | Lämna en kommentar

USA och Polen – två exempel på politikens dekadens – Men det värsta är att vi slutat bry oss.

Bra av Erik Helmerson att uppmärksamma vad som sker och inte glida ner i samma dvalliknande likgiltighet som alltmer karakteriserar vår annars så upplysta västvärld. Idag upprörs man över småsaker (twitterstormar i vattenglas) men låter det verkligen upprörande passera. Jag identifierade mig aldrig med 1968-vänstern, men idag känner jag en viss nostalgisk längtan tillbaka till den tiden. Då slogs man i alla fall för rejäla saker som fred, rättvisa och demokrati.

Men Erik Helmerson håller huvudet högt och beskriver vad president Trump håller på med: Män med automatvapen hotar folkvalda politiker, och presidenten ger sitt godkännande. Inte i Uzbekistan utan i USA. Det sjunker inte in. 

 ”Några hundra, många beväpnade, demonstrerade mot stängningen av delstaten (Michigan). Flera tog sig in i kongressbyggnaden. Bilder visar beväpnade män på åhörarläktaren, de försökte också komma in i själva kammaren. ‘Befria Michigan’, skrev president Trump på Twitter i ett uppenbart stöd…

Går det att hoppas på att det riktiga USA finns kvar där under någonstans? Att det inte vittrat bort alldeles? Att det en dag får nog, kommer ut, blinkar mot solen och tänker ”jaha, det här gick ju inte så bra, nu får vi sätta i gång och fixa det”? Rinner den tiden ut? Är den redan runnen?

De vapenviftande männen har ju alltid funnits där, men de var abnormiteten, rostfläcken som visserligen var jobbig men som verkstaden trots allt hade koll på. Att den vuxit kraftigt står klart. När är bilen bortom räddning?”

Och Polen? Håller PIS-ledaren på att förvandla detta tidigare blomstrande demokratiska land till en bananrepublik? Jaroslaw Kaczynski framhärdar  i att valet skall ske den 10 maj utan föregående valkampanj, utan debatter mellan kandidaterna och med ytterst begränsat tillträde till public service-medier för oppositionen. Bara den sittande presidenten Andrzej Duda hart ostört fått bedriva sin valkampanj i den statskontrollerade televisionen.

DN´s korrespondent Michael Winiarski rapporterar:

Såväl Högsta domstolen som en grupp bestående av 425 av Polens ledande professorer i juridik har slagit fast att poströstningen den 10 maj är oförenlig med landets författning. Den statliga valkommissionen planeras inte organisera valet, utan postverket. Därmed bortfaller den sedvanlig demokratisk kontroll av röstförfarandet.

Det finns ingen existerande lag i kraft som reglerar röstningen, enbart ett lagförslag som PIS pressade igenom i en första omröstning den 6 april. Om PIS-regeringen skulle lyckas få Nationalförsamlingens Sejmen-kammare att säga ja till poströstningslagen återstår högst tre dagar till den 10 maj. Ändå har regeringen beordrat tryckning av röstsedlar och begärt in röstlängder.

Winiarski kommenterar:

”Men det finns inte bara demokratiska problem med att genomföra poströstningen den 10 maj. Även rent praktiskt är det närmast ogenomförbart. Att allt röstmaterial, som fortfarande är under tryckning, ska hinna bli utskickat till 30 miljoner röstberättigade polacker på bara några dygn ter sig orealistiskt. En tragikomisk, men ytterst oroande, faktor är att en del röstmaterial redan har sänts ut, och att det i flera fall tycks vara förfalskat – och försett med telefonnummer till det styrande partiet PIS.”

Vart är vi på väg? På något sätt tror jag att vi snart kommer att få se slutet både för Trump och Kaczynski. De demokratiska krafterna är nog trots allt större. I USA leder Biden framför Trump i opinionsundersökningarna. Det märkliga är att Trump har en fast skara av kärnväljare, till dem räknas många evangelikala kristna och konservativa katoliker som stödjer honom oberoende av vad han säger eller gör. En del skyller på att man avskyr Demokraterna och har inget val. Men Trump har gått för långt nu. Det finns inget försvar för att stödja honom, ens genom proteströstning.

bengtfricks

Publicerat i Politik, Samhälle, Uncategorized | Märkt , , | Lämna en kommentar

Joel Halldorfs kulturgärning att föra tron på tal mitt i den sekulära debatten är också en del av den kristna missionen

Joel Halldorf, kristen skribent har en plattform som kolumnist i Expressen och återkommer ofta till  att diskutera kristendom, religion och de små gemenskapernas betydelse i samhället.  Det är en viktig kulturgärning att representera den kristna rösten i den offentliga debatten. Att det gör intryck visar sig t.ex. i att DN ägnar nästan en helsida på ledarplats åt att kommentera honom. Andrev Walden är fristående kolumnist på ledarsidan och skriver en ärlig artikel där han identifierar sig som en person som representerar precis de sekulärliberalistiska trender Joel beskriver. Konfirmerad, sedan finnande den kristna tron irrelvant för honom och glidande bort från kyrkan.

Joel tar allmänt upp kristendomens och religionens roll för människor i samhällsgemenskapen och tycker inte han är missionerande. Det är inte desto mindre frapperande hur det alltid uppfattas som missionerande när en kristen person utifrån sina perspektiv engagerar sig i samhällsdebatten menar Joel.

jhtweet

Walden är själv, kanske utan att han är medveten om det, missionerande med sin världsbild i det han fastslår att alla religionernas berättelser självklart är påhittade.

Och visst är det mission Joel ägnar sig åt, det är inte fel, en kristen skall ägna sig åt mission. Mission kan vara så mycket olika saker, vi har alla olika gåvor, begåvningar att bidra med. Jag tror det är ett feltänk att man oberoende av utgångspunkt skall kunna förhålla sig neutral till alla andra livsåskådningar. Kristendomen är en missionerande rörelse. Jesus Kristus är världens ljus, i honom finns frälsning för alla människor, det är vad vi säger. Jesus Kristus har alltid varit ett tecken som väcker strid.

Vi kristna tycker inte alla religioner är likvärdiga. Enligt vår verklighetsuppfattning är det demokratiska rättssamhället, och den världsordning som vi försökt bygga upp baserad på människovärdighet och mänskliga fri- och rättigheter ett resultat av vårt samhälles kristna historia.

På samma sätt är det naturligt att människor med ateistiska och värderelativistiska livsåskådningar gör vad de kan för att motverka religioner som de anser fjättrar människor i det liberala samhälle de slåss för. Vi får vara tacksamma för att det sker i ordnade respektabla former i ett demokratiskt samhälle med människovärdigheten som gemensam grund. Det är inte självklart. I många muslimska länder bestraffas avfall från Islam hårt, och Muslimska brödraskapet, också verksamt i Sverige och innästlat i många av våra institutioner tar inte avstånd från den typen av lagar. Jag såg just en dokumentärfilm om hur Hitler och nazistpartiet kom till makten i Tyskland i början av 1930-talet, hur snabbt och lätt det gick att rasera samhällets demokratiska grundval. Minnet av detta ekar idag då auktoritära ledare i tidigare demokratiska stater tar lätt på demokratin och underblåser personförföljelse och antisemitiska strömningar.

sorosfb

Är det inte en nostalgisk dröm att alla livsåskådningar lever i harmoni med varandra hänvisade till den privata sfären medan världen rullar på som vanligt? Det sekulärliberala samhället tycks oförmöget att ta tag i de livsavgörande utmaningar som hotar vår framtid, krigen och konflikterna, flyktingkrisen, isolationismen, rasismen, antisemitismen, miljöförstöringen etc. Är vi inte lika naiva som den tyska medelklass som obekymrat såg på medan Hitler höll på att bygga upp sin maktbas under 1930-talet (läs Stefan Sweig: Världen av igår)?

popegbDen förre påven Benedict XVI varnade katolikerna samlade i Hyde Park i London 2010 för en naivitet som tillåter oss framhärda i liknöjdhet och passivitet:

”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”

Walden beskriver sig som en typiskt postkristen som glidit bort från den kristna tron. Han vet vad han talar om, men idag utarmas kunskapen om den kristna tron alltmer i samhället. Det finns också många kvar inom de kristna kyrkorna vars tro har bleknat men som inte formellt har tagit steget fullt ut och lämnat.

”Guds död blir sällan så påtaglig som när troende opinionsbildare kampanjar för en relansering av religionens roll i samhället för att vi är så vilsna utan den… Gud är praktisk. Lite som en fritidsgård. Fast osynlig… Det en gång rungande effektiva löftet om ett liv efter detta har liksom ersatts av ett folkhälsoperspektiv. Den moderna missionären talar om den behändiga guden; kyrkan som funktionsplagg när det blåser på jorden.”

Gud är död är Waldens credo. Utifrån det väljer han vad han vill se och inte se. Joels text ser han som en bekräftelse av sin världsbild. Och det är klart: Hade kristna bara ett feel good-evangelium att komma med (vilket Joel inte menar), så vore det inte mycket att komma med.

”Nu vill jag minnas att många kristna samhällen i 1300-talets digerdöende Europa använde käpparna och stavarna för att klubba ihjäl de halvt döda som kröp ur elden när tusentals judar brändes på bål för att de antogs ha förgiftat brunnarna och sått fördärv i kristenheten”

Kålsuparargumentet: Kristna är inte moraliskt bättre än andra. Vi kristna påstår inte heller det. Det stora med kristendomen är inte att automatiskt göra oss till bättre människor, utan att erkänna att det finns ett förbättringsutrymme: Att vi alla är syndare och i behov av frälsning. När vi öppnar oss för detta, då kan nåden verka. Men Walden har rätt i att det finns många kristna som inte lever som de lär, vilket urholkar trovärdigheten. Jag behöver knappast nämna alla skandaler inom min egen katolska kyrka.

”Det som bekymrar mig mest med Halldorfs smittspårning är väl att han har rätt. Åtminstone om det där med de stora berättelserna och döden. Om du inte märkte det så var det nog bara mitt tonläge som skymde sikten. En människa som inte tror på någon större berättelse eller mening kommer att bli kort i andetagen när världen skälver. Jag är så rädd för min egen död att jag emellanåt blir som förlamad och jag begriper inte hur människor som är 30-40 år äldre än jag kan se så lugna ut, varför de som är så nära döden inte bara går omkring och skriker av rädsla för det stora ingentinget.”

Walden är ärlig med sin egen existentiella ångest och inte raljerande på något sätt. Men implicit i det han säger är att den existentiella ångesten (som också vi kristna kan känna) knappast kan vara argument nog för att tro. Däri ger jag honom rätt.

”Fast mest var det väl det okända som krympte, så där som det gjort i stor skala de senaste 300 åren. Och det var inte liberalismen som hittade de små partiklarna som gör oss sjuka eller avslöjade varifrån människan egentligen kom. Men även om vetenskapen envisas med att blottlägga världens akuta brist på mening tycks religionens farligaste fiender vara välståndet och tryggheten… ”

Nedmonteringen av tron som något självklart i människors liv började i och med upplysningen, därom är de flesta överens. Vetenskapen har mer och mer ersatt tron. Den moderna berättelsen är att världen började med Big bang. Men vetenskapen är inte tillräcklig för att förklara existensens mysterium, något fattas som inte kan överbryggas hur mycket den vetenskapstroende kulturen i sin hybris än spänner sina muskler.

 

J Huizinga, berömd holländsk kulturhisthisoriker  (Ur medeltidens höst är ett av hans mest uppskattade verk) skrev på 1930-talet boken I morgondagens skugga där han utstakar vetenskapens gränser och att en mångfald kunskap inte är liktydigt med hög kultur, vishet och bildning.

Kultur fordrar en jämvikt av andliga och materiella värden, resonerar Huizinga. En kultur kan frambringa sofistikerad vetenskap, konst och teknik, men om den är i avsaknad av barmhärtighet kan den inte kallas hög.

”…äldre tidsskeden hade såsom allmänt erkänt ideal: Guds ära, fattad på ena eller andra sättet, rättfärdighet, dygd och vishet. Föråldrade och onöjaktigt definierade metafysiska begrepp, säger tidsandan. Men i och med att sådana begrepp prisgivas, är kulturens enhet ställd i tvivelsmål. Ty vad som träder istället är endast en summa av sinsemellan stridiga önskningar. Vad som förbinder alla nutida kultursträvanden är helt till finnandes i serien: välstånd, makt, trygghet (ty också fred och ordning inbegripas däri) – allt detta ideal, mera ägnade att söndra än ena och alla framsprungna ur en av anden oförädlad naturinstinkt. Redan grottinnevånarna kände dem…   Kultur måste ha en metafysisk riktning, eller det finns inte någon kultur.”

Den vetenskapliga utvecklingen från 1600-talet fram till nu har inneburit ett över hela linjen oavbrutet framåtskridande. I slutet av 1800-talet levde man i föreställningen att man höll på att ha uppnå fullkomlighet och en ändpunkt på vetenskapens framskridande. Sedan kom 1900-talet och ställde allt på huvudet. Relativitetsteorin, kvantmekaniken, sådant som var orubbligt säkert tidigare måste omvärderas, samtidigt blir kunskapen alltmer detaljerad. Det är svårare att få överblick, samtidigt som den ökade kunskapen också ökar kunskapen om hur mycket det är vi inte vet. Det självsäkra ”är” reduceras till ”det ter sig så”.

Huizinga skiljer mellan att äga mycket kunskap och vishet. Fokuseringen på kunskap, ännu inte integrerad i kulturen leder till en obalans och grumlar omdömesförmågan, menar han.

”Till och med där hon (människan) besjälas av en uppriktig kunskaps- och skönhetslängtan, skall hon inför de påträngande verkningarna av kulturapparaten ha svårt att undvika faran, att hennes begrepp och omdömen blir henne intalade. En kunskap som på samma gång är mångsidig och ytlig, och en andlig horisont, som är för vid för ett okritiskt öga, måste oundvikligen leda till försvagning av omdömesförmågan”

Huizingas samtidsanalys från 1930-talet känns påfallande aktuell idag. Då ledde den försvagade omdömesförmågan till sådana saker som rasbiologiskt tänkande och framväxten av nazism och fascism. Detta och andra faror lurar också i vår tid. Och nu som då är det det inte främst demagogerna, utan de många passiva som inte reagerar som är den största faran.

Kristendomens roll i dagens värld borde vara att inte dansa med i denna karusell utan stå för fördjupad andlighet, vishet och en etik grundad i människovärdigheten som bas för vårt handlande (läs mer om katolsk sociallära). Varför har då den kristna tron blivit så oattraktiv för den sekulära kulturen i vår tid? Varför upphör människor i den tidigare kristna världen att praktisera sin tro, glider över i agnosticism eller söker sig till andra källor som känns mera lockande?

 

Javier Monserrat SJ har reflekterat över dessa frågor.

JavierMonserratSJ

J Monserrat SJ

I en artikel i La Civilta Cattolica [The ‘Weakness’ of Christ. An argument for His truth] skriver José M. Millás om hur hans broder inom Jesuitorden Javier Monserrat, filosof och vetenskapsman har tacklat frågeställning och sökt efter tillfredsställande svar.  Jag refererar några grundtankar:

Kristendomens sanningsanspråk koncentreras i sanningen om Jesus Kristus. Jesus från Nasaret fortsätter att fascinera och väcka intresse, men den fulla sanningen om honom har bland många blivit skör, borttynande och även motsagd.

Traditionell kristen apologetik framhåller evangeliernas berättelser: Hans undervisning som framförs med makt och myndighet, miraklerna, hans uppståndelse. Idag möter en sådan apologetik starkt motstånd också hos många kristna, och inför en sekulär publik är den närmast omöjlig. De teologiska fakulteterna vid våra statliga universitet är helt genomsyrade av en vetenskapssyn som utesluter mirakel. (Se Micael Grenholms bok DOKUMENTERADE MIRAKLER, intervjun med Cecilia Wassén, docent i Nya Testamentets exegetik vid Uppsala Universitet).

Istället försöker man referera till de för meningsskapande elementen hos Jesus-gestalten. Men inte heller det blir övertygande. Enligt Monserrat är de avgörande argumenten till förmån för sanningen om Jesus Kristus inte de extraordinära händelserna som karakteriserade hans liv, utan hans ”svaghet”, att han underkastade sig det mänskliga livets vanliga villkor och levde och led som en människa.

Ett vanligt traditionellt svar på varats mysterium är antagandet att det finns en Gud, en transcendent verklighet som är upphovet till allt och grundläggare av världen och som är intresserad av alla människors frälsning.  Detta har förmedlats från generation till generation genom social tradition. Somliga människor, upptagna som de är med vardagslivets vedermödor, accepterar detta utan att göra något väsen av det.

Men parallellt med detta finns idag en annan option: Att tänka sig ”en värld utan Gud” som en möjlighet. Två möjliga svar på varats mysterium baserat antingen på Guds existens eller en värld utan Gud.

Den mänskliga tanken behöver utvärdera dessa två svar, vetande att inget av svaren kan fastslås med absolut säkerhet. Det som gör att det tippar över åt en värld utan Gud för många är teodicéproblemet. Om Gud nu finns varför tillåter han så mycket orättvist lidande och död i världen? Kan Gud inget göra? Den som försöker tro försänks i tvivel på grund av Guds tystnad och frånvaro. Gud som skapare och frälsare kan man acceptera, men erfarenheten av Guds tystnad gör att tanken på Gud inte känns övertygande. Tanken på en värld utan Gud lämnar också många frågor obesvarade, men då har man i alla fall frigjort sig från svårigheten med den frånvarande Guden, vilket gör att det ändå känns som det mest acceptabla svaret på varats mysterium.

Men precis genom denna tystnad kan det meningsskapande för mänskligheten komma in menar Monserrat. Därigenom skapas nämligen det  utrymme som behövs för människan att erfara sin frihet. Om Gud ständigt skulle vara närvarande i sin skapelse och utöva makt över allting, så skulle inte personens frihet vara möjlig. Frihet är det största goda Gud har skapat, och Gud vill bibehålla och respektera denna frihet villkorslöst, även till priset av synd och ondska. På detta sätt övervinns motsättningen mellan Guds tystnad och människans utsatthet.

Då vi nu har övervunnit svårigheten med Guds frånvaro och kommit fram till att det fortfarande är rationellt att tro på Guds existens kommer vi till frågan om huruvida Gud har uppenbarat sig i historien, eller mera precist: Kan vi i gestalten Kristus igenkänna en sann uppenbarelse av Gud? Det måste i så fall finnas en korrespondens mellan hur vi resonerade kring att tro på Guds existens och innehållet i den kristna tron.

Det essentiella i den kristna tron finns i Bibeln som är de texter kyrkan förmedlar som den nedtecknade Uppenbarelsen. Där kan vi utläsa följande grundfundament:

Människan står i relation till Gud från första början. Men Gud tvingar sig inte på. Människan är fri att säga ja och säga nej, även avvisa Gud och leva som om han inte fanns. Detta var människans ursynd (1 Mos 3).

Men Gud överger inte sin skapelse. Han kallar Abraham, upprättar ett förbund och lovar honom välsignelse och att alla släkten skall bli frälsta. I enlighet med den kristna trons förståelse av Bibeln sker den definitiva uppfyllelsen av löftet i Jesus Kristus. Han är centrum för det bibliska budskapet och den kristna tron.

Evangelierna beskriver hur Jesus gjorde många övernaturliga tecken och visade att han hade makten att övervinna många mänskliga tillkortakommanden: Han botade sjuka, kastade ut demoner, uppväckte döda, stillade stormar, förmerade bröd och fiskar så att en stor människoskara kunde mättas. Han visade också att han ägde en mystisk likställdhet med Gud som han på ett personligt direkt sätt kallade ”Fader”.

Emellertid ser vi redan av evangelietexterna att dessa kraftgärningar trots sin påtaglighet inte alltid imponerade. De kunde ignoreras, missförstås eller avfärdas av människorna. Jesus anklagades till och med för att vara besatt eller hädisk och blev utsatt för en legal process som ledde honom till döden genom korsfästelse.

Vi finner här en paradox: Kristus hade undergörande krafter, men när han arresteras och döms använder han inte dessa krafter för att försvara sig själv utan fogar sig i den rättsprocess han utsätts för och förblir tyst inför dem som plågar honom. Kristus-gestalten tycks här passa in i mönstret av en Gud som till fullo respekterar människans frihet.

Jesus vittnade om Guds sanning och presenterade sig själv som hans sändebud. Han visade att han hade övernaturlig kraft, men utövade den bara för att hjälpa andra, aldrig för sin egen fördel. Hans förkunnelse av sanningen och tecknen och undren han gjorde manifesterades på ett övertygande sätt, men de hade aldrig en tvingande karaktär. Detta förklaras av det faktum att Kristus levde ett fullt ut mänskligt liv och delade människors svaghet och utsatthet till den punkt att han måste dö på ett kors utan att försvara sig med sina övernaturliga krafter.

Gud uppenbarar sig själv i Kristus, men respekterar vår mänskliga sfär och vår frihet. Han ger oss tillräckliga tecken på sin sanning för att vi skall kunna uppnå frälsning, men tvingar oss inte att acceptera det. Han understödjer mänsklig frihet och respekterar den även till priset att bli motsagd och förkastad.

Om vi bejakat det som rationellt att tro på Gud, så utfaller den kritiska utvärderingen av den kristna tron positivt i det att den inte sätter hinder i vägen utan snarare ger ytterligare argument för tron. Men det handlar fortfarande bara om en moralisk visshet, alltså en visshet som gör att alternativet att tro på Gud framstår som rationellt, men det handlar inte om en visshet som eliminerar det andra alternativet: En värld utan Gud.

Ingen troende kan leva med absolut positiv visshet om att hans tro är sann, då vore det ju inte tro utan vetande. Det avgörande för att komma till tro har aldrig varit, ej ens på Jesus tid, intellektuell överbevisning eller skådande av under, hur påtagliga dessa än må ha varit, utan den inre erfarenheten genom den helige Ande. Denna inre erfarenhet är personlig och kan inte beskrivas i rationella termer. 

—-

Här lämnar jag refererandet till Monserrats tankar men fortsätter på temat Den helige Ande och den inre tros-erfarenheten. Fråga varenda troende som ställts inför trons  existentiella val, så finns detta moment med, att man mötte Jesus på ett existentiellt plan och att det var nyckeln som låste upp hjärtats slutna rum. Det man fick ta emot passade som hand i handske med det man hade inom sig, något man inte kunde förneka om man ville vara sann mot sig själv. Det ledde till omvändelse och en ny inriktning av ens liv. Inte så att man blir en perfekt felfri människa genom omvändelsen, men att man får en ny orienteringsmall att leva efter, både mod att se sina egna brister och att öppna sig för Guds nåd som både innebär förlåtelse och Andens livgivande och förvandlande kraft.

Så länge den sekulariserade människan ser tron framförallt som ett intellektuellt äventyr och kristna apologeter envisas att försöka övertyga andra att tro med huvudsakligen intellektuella argument, så kommer det att vara svårt att nå framgång med evangelisationen. Jag har mött många människor som i likhet med Walden är rik på kunskap och rik på tron att människan genom vetenskapen och liberalismens politiska ideologi kan nå nästan dit man vill. ”Religionens farligaste fiender tycks vara välståndet och tryggheten” skriver Walden och inbegriper som jag förstår i det också sig själv.

I Matt kap 19 berättas att Jesus möter en rik ung man som vill fråga honom vad som ytterligare fattas för att följa honom – han har redan hållit alla buden och anser sig vara en rättfärdig man. Jesus svarar ”om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga.” Bibeltexten fortsätter: ”När mannen hörde svaret gick han sin väg bedrövad, för han ägde mycket.” Rikedom kan vara mycket annat än pengar, personlig makt, kunskap och känsla att kunna behärska världen.

Sebastian Stakset: Lyssna till den inre erfarenheten.

bara-ljuset-kan-besegra-morkretSebastian Stakset, tidigare Sebbe Staxx, medlem i Kartellen, gangsterrapparen som levde ett destruktivt liv som kriminell och drogmissbrukare, vittnar om den viktigaste vägen till en levande tro: Den helige Andes liv i oss som ger en inre intiutiv övertygelse som leder oss till det existentiella valet att följa Jesus. Varje gång det händer är ett under som går utöver (transcenderar) det vi kan förklara. Detta är något som återkommer i varje vittnesbörd om kristen omvändelse.

Det är kanske lättare att ta till sig Jesus om man varit på samhällets botten och inte bär med sig det motstånd som eliternas och de bättre lottades ”rikedom” innebär. Där finns också ett motstånd, fast av annat slag som Sebastian beskriver, men när det motståndet rämnar, då är hjärtat vidöppet för att ta emot Kristus. I boken BARA LJUSET KAN BESEGRA MÖRKRET beskriver han sin väg till frälsning, en berättelse som knappast lämnar någon oberörd. Sebastian beskriver sitt liv innan omvändelsen:

”Alkohol och droger är kedjor och dörrar på en och samma gång. Kedjor, för att man sitter fast i beroendet och det är väldigt, väldigt svårt att bryta sig loss med egen kraft. Dörrar, för att det öppnar dörrar vidöppna för syndiga begär som drar ner en till djup man aldrig trodde man skulle sjunka till. Demonerna får fritt tillträde till ditt innersta när du tänder på. Därför föds så mycket skuld och skam och då är vi tillbaka till kedjorna. Moment 22.”

Vägen till befrielse ur allt detta var inte rak och med flera återfall i drogmissbruk. Men till sist var han fri:

”Den 11 maj stod jag och Isabella och kramades i en park i Stockholm. Det var över. Jag var fri. Tack Jesus! Djävulen hade inte längre någon fullmakt över mitt liv.

Jag hade vandrat i lydnad och lämnat Sebbe Staxx bakom mig. Och allt som han representerade. Jag hade lämnat hela min gamla identitet bakom mig. Jag hade lämnat alla mina ekonomiska tillgångar och all min världsliga status som hiphop-stjärna.

‘Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. 8Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus.'(Filipperbrevet 3:7-8) ”

Sebastian lever nu sedan några år ett helt nytt liv, han har bett dem han skadat genom sitt förflutna destruktiva liv om förlåtelse, inkl grannar och hans mor. Alla, även poliserna som många gånger fått gripa in mot honom och var skeptiska till en början ser nu att han är förvandlad.

Inte nog med det. Han använder nu sin begåvning i ljusets tjänst, han sjunger nya sånger och vittnar om sitt nya liv med Kristus. Han har fått en särskild karisma att nå dem som var i samma situation som han, kriminella, drogmissbrukare, unga som åker ut och in på SIS-hem utan att samhället tycks kunna hjälpa dem. Dem når han ut till. Boken innehåller flera vittnesbörd från dem som också fått sina liv förvandlade genom Sebastians vittnesbörd. Sebastian ser ropen på hjälp från många människor som fortfarande är kvar i samma situation som han var, ja som har det ännu värre. Han känner en kallelse att hjälpa dem.

Han samverkar nu med präster och pastorer från olika kyrkor för att vittna och ge vidare det han själv fått ta emot och har startat organisationen Heart of Evangelism.

Vi behöver evangelisation i den helige Andes kraft idag. Intellektuella argument för tron behövs också, det bygger upp och underlättar för dem som har svårt att tro, men utan det personliga vittnesbördet och öppenheten för den helige Ande blir det svårt att bryta igenom det motstånd som finns i kulturen. Därför behöver kyrkor över hela linjen, från Katolska kyrkan via Svenska kyrkan, frikyrkor och Pingst vara glada för sådana som Sebastian Stakset och understödja initiativ som hans.

En som insett detta är min vän sedan många år pastorn inom Evangeliska Frikyrkan Stefan Swärd. Han har tackat ja till att bli ordförande för Heart of Evangelism. Stefan har haft otaliga styrelseuppdrag i svensk kristenhet senaste 25 åren. Senaste åren har han och hans fru ägnat sig åt mission på Östermalm, berättar han på sin blogg. Men, konstaterar han, det har varit en uppförsbacke, det har visserligen blivit mycket förtroende och förtroendeuppdrag i stadsdelen, de har givit Alpha-kurser, men dörrar har ändå inte öppnats för ett genuint församlingsgrundande arbete som är det de brinner för. Man skall ju inte trampa på i gamla spår om det inte ger något. Ibland manar Anden till uppbrott och att göra något nytt. Gott att Stefan och hans hustru är lyhörda för en ny kallelse.

Det börjar bli sent på jorden nu. Vi har inte obegränsat med tid. Vi kan åka till månen, har förvärvat den mest fantastiska kunskap och teknik, men vi kan inte skapa fred på jorden, och vi kan inte ta hand om vår planet. Arter fortsätter att dö ut, isarna smälter med stigande temperatur. FN och EU är maktlösa. Också i vårt fina Europa lever flyktingar under de mest vidriga förhållanden i läger. Även i Sverige växer många barn upp under svåra förhållanden och rekryteras till droghandel och kriminalitet i olika gäng. Tryggheten som vi berömmer oss av att ha skapat kan inte alla ta del av.

Jorden har visserligen fått en andningspaus nu under Corona-pandemin, men alla åtgärder går ut på att fortsätta med business as usual när pandemin är över. Det är bedrägligt att lita till mänskliga trygghetssystem, varken de nya nationalpopulistiska auktoritära ledarna eller det marknadsliberala systemet har kapacitet att garantera vad de lovar.

Något mer måste till. Kristen evangelisation och mission har många ansikten och behövs i vårt samhälle. Kristna får inte dra sig tillbaka till privatsfären utan behöver ta ansvar i samhällsgemenskapen. Alla de personer jag refererat till i detta inlägg har på sitt sätt bidragit till den kristna evangelisationen:

  • Joel Halldorf:  Civilsamhället och de små gemenskapernas betydelse.
  • Påve em Benedictus XVI: Business as usual duger inte längre. Maning till de kristna att ta samhällsansvar
  • Johan Huizinga: Kultur är mer än teknik och förfinad kunskap. Måste också integreras med etik, dygd, vishet. ”Kultur måste ha en metafysisk riktning, eller det finns inte någon kultur”
  • Javier Monserrat: Intellektuella svårigheter för nutidsmänniskan att tro på Gud men en värld utan Gud inget fullgott alternativ
  • Sebastian Stakset: Lyssna till Andens röst i ditt inre. Ta emot Jesus som förvandlar ditt liv. Evangelium här och nu åt dem som mest behöver det.

Vi får inte ha en för snäv definition av vad evangelisation är. Jag tror allting här ryms inom den vision påve Franciskus lagt fram i sin apostoliska maning Evangeliets glädje. Ett program som hela kristenheten kan låta sig inspireras av.

Jag tror också att evangelisationen idag måste bedrivas i ett ekumeniskt sammanhang. Gärna enskilda initiativ och församlingsbyggande, men samtidigt ett erkännande att vi kristna hör ihop och på olika sätt bidrar med våra nådegåvor till helheten. Ideologisk triumfalism som utesluter andra kristna är inte längre möjligt. De historiska kyrkorna måste uppoffra all översittaranda (teologiskt, andligt, historiskt) och motstå allt nedsättande tal och generaliseringar om frikyrkor. Frikyrkorna å sin sida måste släppa alla krav på överlägsenhet, att se sig själva som den ”återupprättade kyrkan” eller ”framtidens kyrka” och att betrakta de gamla samfunden som döda. De måste ge upp sin förenklade syn på kyrkohistorien enligt vilken inget av värde hände mellan de första århundradena och den protestantiska reformationen och manifestera en öppenhet att lära av tidsåldrarnas vishet. (Peter Hocken, ekumeniskt seminarium om Anden och kyrkan 2011)

Vi är många idag som träffas över samfundsgränserna och ber för Sverige och världen. Sverigebönen 6 juni är ett sådant tillfälle.

Ett annat tips: Nu i Corona-tider inbjuder Oas-rörelsen och prästen Hans Weichbrodt till ekumenisk bönevandring via Facebook varje torsdag kl 12.30. Jag var med förra torsdagen från Johannebergskyrkan i Göteborg.

sebbebmhans

Sebastian Stakset, undertecknad och Hans Weichbrodt, präst i Svenska kyrkan, OAS-rörelsen. Från en ekumenisk träff i S:ta Clara kyrka våren 2020.

 

 

Publicerat i Church, Samhälle | Märkt , , , , , , | 2 kommentarer

Teologisk antropologi och genusperspektiv. Hur hänger det ihop? Feministteologer i framkant att undersöka detta.

För många tycks det vara väldigt viktigt att Katolska kyrkan inte öppnar prästämbetet för kvinnor. Nyligen deltog jag i ett samtal på Facebook-gruppen Katoliker i Sverige. Det räckte att jag uttryckte viss förståelse för att det finns feministteologer som diskuterar denna fråga öppet för att jag skulle få mycket arga reaktioner emot mig.

Nu är det knappast risk att något sådant skulle ske även under vår livstid. Johannes Paulus II satte punkt för diskussionen genom det apostoliska brevet Ordinatio Sacerdotalis från 1984 och påve Franciskus är inte intresserad att öppna diskussionen på nytt utan hänvisar till tidigare påvars ställningstaganden. Troskongregationens prefekt kardinal Ladaria berörde ämnet i ett brev 2018.

Feministteologi är inget som är främmande för Katolska kyrkan. Det  handlar om jämställdhet och teologisk antropologi. Frågan om kvinnors tillträde till prästämbetet är en detaljfråga i sammanhanget. [Se min artikel från 2009 – Katolska kyrkan och feminismen].

Genusperspektivet i teologisk antropologi har utvecklats av feministteologer, medan den mera konservativa delen av kyrkan sett feministteologin som ett hot och varit intresserade av ämnet endast i den mån man kommer fram till att inte rubba nuvarande syn på prästämbetet.

Därför har feministteologerna blivit marginaliserade, samtidigt som det är i deras krets som den intressantaste teologiska utvecklingen sker idag.  Samtalsklimatet idag i Katolska kyrkan liknar det Michel Foucault påpekade att samhällsdebatten handlar om, nämligen en kamp om diskurser mer än om vad som är sant eller falskt. Vilka diskurser giltigförklaras, och vilka avvisas? Vem har tolkningsföreträde? [Se min artikel från 2018 – Kvinnor i kyrkan – angeläget tvärkyrkligt seminarium efter #metoo. Vilka diskurser är giltigförklarade, teoretiskt och i praktiken?]

En av våra mest namnkunniga feministteologer i Katolska kyrkan i Sverige är dominikansyster Madeleine Fredell, priorinna för dominikankommuniteten på Västmannagatan i Stockholm och generalsekreterare för Justitia et Pax i Stockholms katolska stift. I den kamp om diskurserna som råder idag i Katolska kyrkan i Sverige utsätts hon ofta för hårda ord och heresianklagelser på sociala media av vissa, men är också älskad av andra och ofta anlitad föredragshållare i ekumeniska sammanhang. En gång predikade hon i Storkyrkan vid Riksmötets högtidliga öppnande. Hon delar ödet med många av sina likasinnade runtom i världen att marginaliseras av den officiella kyrkan, ratas som talare på katolska konferenser och mobbas och anklagas för heresi av traditionstrogna konservativa på sociala media.

Visst, sr Madeleine tillhör 1968-generationen och har helt klart hjärtat till vänster, men det borde inte innebära att konservativa behöver bilda front och polemisera (jag har hört unga traditionalister uttrycka sig på sociala media att man bara väntar på den dag då 68-generationen, denna parentes i kyrkans historia dött ut). Hon besitter en stor bildning och teologisk skärpa och utgör en omistlig röst i Katolska kyrkan i Sverige idag väl värd att lyssna till och ta samtalet med oavsett politiska och ideologiska preferenser. Här är en halvtimmes lång intervju med henne som Utbildningsradion gjorde 2013. Ta del av den. Det är både ett personligt porträtt och allmänbildande om man vill veta mer om feministisk teologi idag.

fredellur

Jag vill presentera en text av henne, ett föredrag från 2017 för Arbetsgruppen för jämställdhetsfrågor på Sveriges Kristna Råd: Problematisering av katolska kyrkans komplementaritetslära. Jag refererar också till föreläsningsserien Födda att representera Gud, på spaning efter en teologisk människosyn i vår tid som utgår från den bibliska och kyrkliga traditionen i en reflektion om människan och våra relationer till varandra och det gudomliga i syfte att inspirera till att söka en teologisk antropologi för vår tid. Här erbjuder sr Madeleine en teologisk helhetssyn som man inte behöver hålla med om, men som definitivt är fruktbart att gå i dialog med.

Jag kommer också att jämföra hennes resonemang med andra feministiska teologer och det koncept påve Johannes Paulus II framlade kallat Kroppens teologi och som sedan bearbetats av andra författare som sr Sofie Hamring OP från dominikankommuniteten i Rögle.  Se hennes bok Till man och kvinna skapade han dem och boken som särskilt riktar sig till ungdomar Älska och gör det du vill. Om sr Madeleines utgångspunkt är att bilda front mot patriarkalt maktmissbruk och klerikalism inom kyrkan, så är sr Sofies utgångspunkt att hon själv som ung levt i den sexliberala eran och in på bara huden upplevt dess tomhet.

Mitt intryck vid jämförelse mellan sr Madeleine och Johannes Paulus II och feministteologer som är positiva till hans synsätt är att det som skiljer dem åt är snarare olika betoningar än ett diametralt motsatsförhållande. Vad jag uppfattar att sr Madeleine (med rätta) kritiserar är en fyrkantig övertolkning av det vi kallar komplementariteten av konservativa makteliter enligt vilken kvinnan hör hemma i hemmet och familjen och barnafödandet är hennes viktigaste uppgift och att det är nästan vattentäta skott mellan kvinnan som ontologiskt väsen och mannen, allt i syfte att vidmakthålla en patriarkal maktordning.

Men de flesta feministteologer balanserar det som sägs om komplementariteten med att betona den gemensamma kärnan i varje person, man som kvinna. Samtidigt erkänner sr Madeleine att det finns skillnader mellan kvinnor och män, men att hon talar om relationalitet och vill utmönstra begreppet komplementaritet för att det missbrukas.

I sitt föredrag konstaterar sr Madeleine att det finns mycket i katolska kyrkans traditionsgods som är användbart för en förnyad antropologi. Jag tycker dock att hon går alltför långt och i sin iver att kritisera och kastar ut barnet med badvattnet. T.ex. Johannes Paulus II´s arbete med Kroppens teologi och andra skrivelser avfärdar hon enligt min mening alltför lätt utan att som en del andra katolska feministteologer se de positiva förtjänsterna med detta arbete.

Edith Stein, en katolsk feminist som brukar gå hem även i konservativa kretsar skriver i en antologi om genusfrågor utgiven av Katolska utskottet för äktenskap och familj:

”Men även om vi tänker bortse från det individuella, kan vi fråga oss om det finns en kvinnlig typ. Finns det något gemensamt att upptäcka i den kvinnliga prototyp man möter i Schillers Glocke eller Chamissos 1Frauenliebe und – leben, eller i de bilder som Zola, Strindberg och Wedekind målar upp för oss? Kan den totala mångfald vi möter i livet reduceras till en enkel enhet, och kan denna enhet särskiljas från mannens själ? Det är här inte det rätta tillfället att få fram bevis för att det inom intervallet för det befintliga skulle finnas något som vi kan beteckna som art, som kvinnans själ, och att det skulle finnas en specifik kognitiv funktion som kan uppfatta den.”

Edith Stein menar således att hon inte säkert kan säga om det finns en artskillnad (jag tolkar att det hon beskriver som artspecifik kvinnosjäl är samma som påven Johannes Paulus II menade med ontologisk skillnad mellan kvinna och man) men på ett annat ställe säger hon att hon vill gärna tro att det föreligger en sådan skillnad. Edith Stein levde i en tid då kvinnans plats verkligen var i hemmet, och hon var en pionjär i att verka för kvinnors utbildning och deltagande i yrkeslivet. Hon pläderar för att lyfta fram det bästa hos kvinnan på livets alla plan, från moderskap till yrkesliv och deltagande i samhällslivet i stort. T.ex. läkare var ett passande yrke för kvinnor ansåg hon. Kvinnliga läkare var ovanligt på den tiden. Karolina Widerström blev Sveriges första kvinnliga läkare 1880. Hon engagerade sig bl.a. i rösträttsfrågan och har förresten fått en gata uppkallad efter sig i Fruängen. Nanna Svartz, också läkare blev Sveriges första kvinnliga professor vid en svensk statlig högskola på 1930-talet.

Beatriz Vollmer De Marcellus har doktorerat i filosofi vid Gregorianska Universitet i Rom och varit rektor för filosofiska fakulteten vid Caracas ärkestifts prästseminarium men bor nu i New York. Hon har bland annat författat boken ”Ontological Differentiation – A Critique Of The Philosophical Literature Between 1965 And 1995”. Hon medverkar också i den nämnda antologin från KUÄF med en text översatt från engelskan: Nya definitioner av genus som jag gärna vill lyfta fram några avsnitt från då det är grundläggande materia för att förstå skillnaden mellan sekulär och katolsk syn på genus. Texten är koncis och så pedagogiskt skriven att jag lägger fram några citat utan ytterligare kommentar:

I den senare delen av nittonhundratalets språkbruk har betydelsen av ordet genus skiftat till individuell sexuell identitet. Feministerna har hävdat att den mänskliga sexualiteten inte helt ligger i kroppen och har börjat använda genusordet för att beteckna sexualitetens immateriella aspekt och då ofta i en ateistisk och förbittrad kontext. De har också lagt till att patriarkatet har alienerat kvinnornas genusaspekt genom sociala förväntningar och påtryckningar och därigenom gjort genus till en anpassningsbar social anordning.

Det stora misstag som begåtts när man gjort en distinktion mellan kön och genus är att feministerna skilt de båda begreppen åt så radikalt att de blivit oberoende av varandra och äventyrat den kroppens och själens integritet som är typisk för människan. Den feministiska agendan har haft ett intresse i detta lösgörande för att nå målen för befrielsen.

Genusfeministerna bör tillskrivas förtjänsten av att ha skapat ett ord som pekar på en aspekt av sexualiteten som går utöver det rent kroppsliga. Före deras tid antyddes denna immateriella dimension bara genom den heltäckande termen mänsklig sexualitet. I den meningen har deras terminologiska bidrag ’genus’ varit värdefullt,  men enligt min uppfattning otillräckligt, liksom den av feministerna föreslagna separationen mellan kön och genus, som är en ny och för den mänskliga värdigheten uppenbart stötande form av dualism. Om kroppen (med specifikt kön) görs viktigare än själen, eller vice versa, leder den följande polariteten till ett inskränkt koncept för den mänskliga personen.

S:t Thomas Aquino förklarar varelsernas sammansatta uppbyggnad i De ente et essentia (Om varandet och väsendet). I detta korta men gedigna verk illustrerar han hur alla materiella ting är gjorda av materia och form. Den mänskliga varelsen är klassificerad som den högsta kategorin av alla varelser, därför att själen är vår form och överskrider den fysiska värld i vilken vi existerar. Medan Aquino hävdar att kroppen i människorna relaterar till materien och själen till formen, skulle jag i termer av proportionalitet vilja lägga till att könet är för materien vad genus är för formen och själen, utan att riskera den mänskliga värdigheten och individualiteten.

S:t Thomas hävdar att… materien är individuationsprocessens princip, medan formen svarar för substansen. I fallet med den mänskliga personen säger Aquino att själen är kroppens substansform. Medan han å ena sidan hävdar att materia och form inte kan skiljas åt i sammansatta varelser, bör de likväl särskiljas för att erbjuda en bättre förståelse av hela varelsen. Aquino förklarar sedan att en form inte kan börja existera utan materia och att en själ inte kan börja existera utan en kropp. Om jag får lägga på kön till den materiella, konkreta kroppsliga sidan av den sammansatta mänskliga varelsen och genus på den överskridande, form, och själ, förefaller det inte möjligt att genus (maskulint eller feminint) skulle kunna börja existera utan ett specifikt kön (manligt eller kvinnligt). Detta är det stora felet med den feministiska agendan. De avser att överge genus som en från kroppen, eller det kön i vilket den existerar, fristående enhet…

…Det feministiska kravet på ‘frihet att välja’ mellan flera genus verkar absurt. Fastän det finns utrymme för individuell variation är och förblir kön och genus ömsesidigt beroende av varandra. Frågan är hur mycket eller i vilken grad den ena eller den andra bestämmer den andre och om externa influenser, som familj, samhälle, eller till och med den gudomliga nåden, utgör något som gör skillnad med tanke på den slutliga sammansättningen. Jag tror att det är så och på det sättet finns ett inflytande över vårt genus och vår själ från andra element än själva det egna jaget…

Det är således i den mänskliga personens kroppsliga och själsliga sammansättning som den metafysiska skillnaden mellan mannen och kvinnan uppenbaras.

Mannen och kvinnan kan inte definieras för sig. De står i relation till varandra men är inte fullständigt komplementära. Att tala uteslutande om deras kön som antingen komplementära eller jämlika eller som ett kön är inte bara ensidigt utan ofullständigt för deras del. Olika sätt att närma sig frågan visar att könen kan vara allt detta på olika sätt, men sett i deras integritet (”holistisk synvinkel”), och när man ser till kombinationen av likhets- och olikhetsnivåerna, utgör mannen och kvinnan en asymmetrisk struktur. Det asymmetriska hos könen förstärks också av att deras varande och existens omfattar både det dynamiska och det statiska…

Asymmetribegreppet som jag försökt ge uttryck för antyder det unika. Förhållandet mellan män och kvinnor och skillnaderna mellan dem konstitueras av varje individs unika drag, fastän de ändå kan indelas i två grupper som män och kvinnor. Att var och en för sig är unik betyder inte att de saknar något gemensamt. I så fall skulle vi hamna i solipsism.

Rosalia Azzaro Pulvirenti framför den tanken att om kristendomens civilisation hade erkänt och garanterat att varje mänsklig varelse har en personlig identitet, och om genetisk undersökning kommit fram till att varje mänsklig varelse har en bestämd och specifik biologisk identitet, skulle de tillsammans utgöra en unik struktur. Vi vidhåller i vår tes att båda dessa (personlig och biologisk identitet) inte kan utgöra något annat än en unik ontisk kärna, som är fundament för alla tänkbara utvecklingar i psykisk och fysisk bemärkelse: kärnan är beroende av den och inte vice versa. Det är alltså i detta som absolut värdighet (människans) existerar och som gör en person av den mänskliga varelsen.

Att människan är en helhet med kropp och själ, och att dessa inte kan separeras i en slags dualism och att detta också gäller könet är något jag finner naturligt och självklart.  Kritiken av moderna genusideologier som sekulära feminister anammat och som Beatriz Vollmer De Marcellus framför, att begreppen (biologiskt) kön och (själsligt/psykologiskt) genus skiljs åt så att kroppens och själens integritet som är typisk för människan äventyras, har också framförts av sekulära filosofer som prof Fredrik Svenaeus vid Södertörns högskola. I boken Det naturliga är hans utgångspunkt är att det finns en objektiv verklighet, och det naturliga är att ta plats i den. Det är inte helt okontroversiellt att påstå idag. Människor som tycker att något är ”onaturligt” kritiseras inte sällan för att vara fördomsfulla, och ju mer ”onaturligt” och utanför det vi gängse är vana vid är, ju mer prisas det som höjden av utveckling och frihet. Desto viktigare då att undersöka begreppen filosofiskt.

Svenaeus är kritisk till dem som tror att människan går mot ett ständigt bättre utveckling med slutmålet att befria henne från det som binder henne vid hennes kropp, en föreställning vi ser i transhumanismen där drömmen är att ladda upp den mänskliga hjärnan i datorform för att slutgiltigt göra henne fri från kroppen. Detta är en fåfäng dröm menar Svenaeus eftersom människan de facto är i sin kropp och det är en del av verkligheten som inte kan förbigås. Verkligheten själv spjärnar emot.

Svenaeus granskar queerteorierna och menar att en transhumanistisk dröm återfinns i många av dem.  Könet beskrivs som en social konstruktion som människan behöver befrias från, vilket i sin tur innebär en separation från vår fysiska kropp eftersom könet hänger ihop med kroppen. Men kön och sexualitet är en viktig del av människans identitet som visar att hon inte kan skapa sig själv.

Också sr Madeleine Fredell betonar enheten mellan kropp och själ. I polemik mot dem som uppfattar Bibeln alltför andligt konstaterar hon att Bibeln  inte drar sig för kroppslig påtaglighet för att tala om det gudomliga, det konstaterar hon i sin 18:e föreläsning i serien Födda att representera Gud. Mystik och teologi innebär inte frånvaro av det kroppsliga, tvärtom en fullständig närvaro i kroppen.

Gud kan inte könsbestämmas, han kan inte kallas ”kvinna” eller ”man”, han överskrider alla sådana genusbestämningar men rymmer inom sig samtidigt både kvinnligt och manligt. Han framträder för oss människor som Fadern i det han är vår skapare, men samtidigt som så mycket mer i Treenighetens mysterium som kan beskrivas med många attribut, både feminina och maskulina. Sr Madeleine ger en rikhaltig provkarta på detta i sin föreläsning. Att forska i och lyfta fram den feminina aspekten av Gud är feministteologins viktiga bidrag, Egentligen är detta självklart och vi skulle inte behöva en särskild feministteologi om det inte vore för att denna aspekt tidigare varit undanskymd i det teologiska språket. Att det väcker strid vittnar om att denna fördjupning behövs. Feministteologin i sig innebär inget hot mot kristen tradition och lära. [Min kommentar om föreläsningen här].

Nu åter till sr Madeleines föredrag för SKR 2017 med kritik av komplementaritetsläran. Hon tar upp att en felaktig läsning av skapelseberättelsen (eller de två skapelseberättelserna) i  1 Mos har lett till en överdriven fokusering på mannens primat över kvinnan, särskilt den andra berättelsen där Gud tar ett revben från ”mannen” och skapar kvinnan av detta.  Felaktigheten i nämnda läsart är att det inte var mannen som Gud skapade först, utan en jordvarelse, människan som sådan.

”då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse” (1 Mos 2:7).

Jordvarelsen är människan, ännu inte könsbestämd. Men det blev ingen succé: Det är inte gott för människan att vara ensam.  Alltså gör Gud om jordvarelsen genom att försänka den i dvala och formar nu en man och en kvinna, en ish och en ishshah. Sr Madeleine fortsätter:

”Och nu utropar ish ‘ben av mina ben, kött av mitt kött’. Observera att det är då och först då, som den könsdifferentierade mannen blir till, det vill säga när han ser, och speglar sig i, ishshah. Kvinnan är på sätt och vis först i den lyckade skapelsen, för det är genom ishshah som ish blir en person. Han känner igen sig i henne, och vi får förmoda hon i honom. Det sista ledet i uttrycket, ‘kvinna skall hon heta, av man är hon tagen’, är en ordlek på de hebreiska orden ish och ishshah. Återigen har vi att göra med en jämbördig relation precis som i den första skapelseberättelsen. Den andra berättelsen lägger däremot större vikt vid individualiteten, personligheten, hos de två.

Sedan kommer den lite överraskande versen ‘Det är därför en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett’ (1 Mos 2:24). Redaktören ger genom den här versen ett slags livsregel till oss, för att vi ska bli de vi är menade att bli. Utvecklingsprocessen kan kallas för separation och differentiering. För att bli det vi ska bli måste vi lämna det vi varit, vi måste vidga relationerna annars kommer vi bara att bli en kopia av något. Även om det i texten bara står att mannen bryter upp från sin föräldrageneration, så gör logiskt sett även kvinnan det. De bryter båda upp för något okänt och oförutsägbart. De känner inte varandra men ska lära känna varandra, den andre, och på så sätt utveckla sin egen unicitet och kallelse. Vår kallelse är att bli annorlunda än våra föräldrar. Det kan vi bara bli i en vuxen och mogen relation, vare sig det nu handlar om en man och kvinna, eller en kvinna och en kvinna, eller en man och en man. Separationen och differentieringen sker gentemot vårt biologiska eller sociala ursprung.”

Tolkningen att jordvarelsen i den andra skapelseberättelsen var en ännu inte könsbestämd människa och att mannen blir till som person först när han möter kvinnan delas också av den Påvliga bibelkommissionen. Ett nytt dokument, Vad är människan? En vägvisare till en biblisk antropologi har just kommit ut. Det finns ännu bara på italienska, men det refereras i en artikel av Pietro Botavi SJ i engelskspråkiga upplagan av La Civilta Cattolica. Det är tillkommet på beställning av påve Franciskus som uppenbarligen önskar bringa klarhet i dessa frågor som är av stor vikt för den moderna kulturen och kasta ljus över dem med hjälp av Bibeln.

I början av artikeln refereras grundtankar kring hur bibeltexterna undersöks: Frågan ”Vad är människan?” kan inte besvaras utifrån lösryckta bibelcitat, utan måste innebära djupanalys av texterna, framställningarna och de berättelser som konstituerar uttrycksfullheten i hela Bibeln. Guds ord har inte getts oss för att konfirmera mänsklig kunskap och tankeförmåga, tvärtom är det en uppenbarelse av det gudomliga mysteriet, och vi missar att ta till oss tron om vi inte känner igen grundformen för kristet tänkande i Bibeln.

Artikeln går sedan igenom några av de teman som dokumentet innehåller, bl.a. tittar man på skapelseberättelsen där tolkningen är likartad med sr Madeleines.

Kvinnoprästmotståndare i protestantiska kyrkor brukar motivera sitt motstånd med att det är emot Bibelns ord att kvinnor skall bli präster. I motsats till detta menar Bibelkommissionen att man inte utifrån Bibeln kan utläsa något förbud mot kvinnliga präster. Katolska kyrkan motiverar sitt ställningstagande på annat sätt. I senare delen av sitt föredrag skärskådar sr Madeleine argumenten mot kvinnliga präster som hon menar vilar på bräcklig grund.

Kyrkan reformeras och utvecklas hela tiden. Påve Franciskus är mer för att starta processer än att avgöra frågor i slutna rum. Han sätter verkligheten framför ideologier. Sr Madeleine säger:

”Slutna rum och ideologier vill oftast begränsa och förminska tillvaron, utöva makt och skydda revir. Tid, processer och verkligheten som sådan är öppna, oförutsägbara och siktar mot förändringar.”

Studiet av teologisk antropologi i genusperspektiv har bara börjat. Men processen kan inte hindras. Var detta sedan landar är en öppen fråga: I att hierarkin ändrar sig och tillåter kvinnliga präster, eller i att feministteologerna till sist inser att Katolska kyrkans inställning var rätt från början och består, är en öppen fråga. Kvinnoprästfrågan är inte inkörsporten i denna process, men en detaljfråga för vilken denna process möjligen kan få konsekvenser. En del ser kvinnoprästfrågans som det primära (att kyrkan fortsätter hålla dörren stängd), själv är jag öppen för att det kan ta olika vägar i framtiden.

Jag skulle hävda att Katolska kyrkans språkbruk och tradering av tron än idag, både i förhållande till sina egna i förmedlandet av katekesen och i kontakt med världen, alltför mycket är kvar i ett detaljfixerat legalistiskt förhållningssätt vilket förkväver trons mysterium och inte uppmuntrar till en personlig relation till Jesus Kristus. Ett problem är också att pedofiliskandalerna, klerikalismen och maktmissbruket gjort att hierarkin och prästerna har ett sjunkande förtroende i allmänhetens ögon.

Nu är det inte så att sanningen förändras bara för att de som förfäktar den är bristfälliga, men det gäller att Katolska kyrkan kan återfå balansen så att kommunikationen med världen kan fungera bättre och Kyrkan återvinna sin auktoritet. Kyrkans och kristenhetens uppgift i världen är att vara salt och ljus, förmedla tro hopp och kärlek och vara en röst som världen lyssnar till. Men auktoritet att göra detta är inget man med tvång kan tilltvinga sig utan något som blir givet genom att man vinner förtroende.  Det gör man genom lyssnande och dialog, inte genom att marginalisera och heresiförklara teologer och grupper som inte vill något annat än kyrkans bästa i att efterfölja Jesus och helt i linje med Andra Vatikankonciliets ethos och reformer som ledde till myndigförklarande av varje döpt kristen och att det allmänna prästadömet underströks för kyrkan som gemenskap och institution.

Sr Madeleine fick frågan från UR-reportern i intervjun ovan varför hon stannar kvar i denna patriarkala tröga kyrka där hon blir så motarbetad. En annan feministteolog, Tina Beattie fick samma fråga. Jag avslutar med att citera hennes svar:

”Progress is a dubious concept, and our rights and freedoms are daily corroded by the politics of greed, power and wealth. The Catholic Church has a rich tradition of social teaching and solidarity with the poor which challenges these neo-liberal corporate values and offers a different way of living. It is a rich and diverse tradition, weaving together a vast multicultural family that defies the growing xenophobia and exclusivity of modern western societies. It offers a perspective from which to evaluate our muddled values and short-term goals against a more enduring and hopeful outlook on what it means to be human.

The church’s intellectual heritage is a complex mixture of theology, philosophy, art and science that enriches the mind, even if its own leaders have tended to be the worst enemies of this tradition – the sex abuse scandal has revealed a malignant darkness at the heart of the hierarchy. Yet all this is just as true of life outside the church.

One should expect better of those who claim to be Christian, but in reality we humans are a species with a peculiar proclivity towards violence, shame and corruption. Christians call it original sin, and I find in the Catholic church a powerful narrative of hope and redemption in the midst of that. It is surely worth struggling for.”

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , | 2 kommentarer