”Hur kan omvärlden, EU, Sverige, se på när detta folkrättsbrott utspelas för våra ögon?”

Erdogan: Fredsoperation. Inga civila offer. Kritiker till invasionen åtalas för terroristbrott.

Verkligheten: Bomberna faller, civila skadade och döda, tiotusentals på flykt. Ta del av intervjun med Evin Cetin, advokat och uppvuxen på de gator där bomberna nu faller. Hon har anhöriga i regionen som hon står i ständig kontakt med.

Detta får inte fortsätta. Europeiska rådets ordförande Donald Tusk har sagt att EU inte accepterar att Erdogan använder flyktingarna som förhandlingsargument. Hoppas att detta är mera än ord och att alla medlemsländer backar upp honom. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker uttrycker sig mer försiktigt vädjande.

Europa måste nu agera. Kurderna får inte överges ännu en gång. Europa såg också på och gjorde eftergifter för Hitler när han började invadera grannländerna. Vi har hört så många fördömanden och indignerade ord, men brist på handling när det väl kommer till krita. Var finns den Churchill idag som kan sätta stopp för eftergifterna?

Erdogan envisas med att kalla den tappra YPG-milisen som gjort en så stor insats för världen genom att besegra IS för terrorister. Han vill väl upprätthålla denna bild för att Turkiet är NATO-medlem, och medlemssstaterna är förbundna att hjälpa varandra då de är militärt hotade. Men detta är ett anfallskrig, det kan NATO rimligtvis inte vara skyldigt att stödja. Hoppas EU inför vapenembargo och andra sanktioner och förhåller sig kallsinnigt till Erdogans hot att lotsa över flyktingarna till Europa.

 

 

Publicerat i Politik, Samhälle, Uncategorized | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Greta

gretapåvetrump

Det mesta har sagts om Greta i den upphettade debatten sista veckorna. Hon är onekligen ett tecken som väcker strid. Få är likgiltiga. Antingen tycker man om hennes budskap och engagemang, eller så tycker man inte alls om det och försöker förminska eller misstänkliggöra henne.

Som person är Greta enkel och rak på sak. Jag uppfattar henne som genomärlig i sitt uppsåt. Hon har en autismspektrumstörning vilket en del använder som argument för att misskreditera henne, men det är inte adekvat. Hon har hittat en nisch där hon går in helhjärtat för att driva en meningsfull fråga, och hennes autism hjälper henne snarast att hålla fokus utan att tröttas.

Hennes framträdande på den globala scenen har många kännetecken som kan jämföras med en profet. Budskapet står i centrum, inte hon själv. Hon drivs av ett etiskt imperativ. Budskapet väcker strid. Det talar till människors hjärtan och manar till omvändelse.

Det är möjligt att även gamla testamentets profeter hade sina psykiska egenheter och handikapp, vad vet jag. Men det hindrar inte att Gud kan använda dem att föra fram viktiga budskap. Likaså med Greta. Relevansen av hennes budskap ändras inte av hennes autism.

Avsändaren – Budskapet – Mottagarna.

Budskapet har en relevans i sig. Greta är som jag sade en enkel person, hennes psykologi är av underordnat intresse, intressantare är  budskapet i sig och hur det tas emot och den interaktion som sker i den sociala kontext där Greta verkar.

En del kallar henne undergångsprofet och fnyser åt det. Men det profetiska ligger inte i det hon säger om framtiden – hon hänvisar bara till vad forskarna och FN´s klimatpanel säger. ”Lyssna till dem!” är hennes uppmaning. Man behöver inte vara profet för att bedöma vart vi är på väg. Att koldioxid har en växthuseffekt visste forskarna redan på 1800-talet. Svante Arrhenius (nobelpris kemi 1903) hör till dem som studerat detta. Att havsnivåerna stiger snabbare än någonsin, att korallreven håller på att dö ut, att artrikedomen i faunan minskar, att koldioxidvärdet i atmosfären nu är det högsta på 800.000 år och att de 5 sista åren varit de varmaste sedan man började mäta är fakta. Att människans utsläpp av växthusgaser bidrar till detta är de flesta forskare överens om. Att det finns en diskussion om att ”klimatalarmismen” är överdriven och att det finns en diskussion i marginalen om hur mycket som beror på människan och hur mycket som beror på naturliga cykliska förändringar är en annan sak, det gör inte att mänskligheten kan ignorera de tecken vi ser och köra på som vanligt och hoppas att de slutsatser forskarna kommit fram till är fel. Det vore inte etiskt försvarbart mot kommande generationer.

Det är rätt att vi inte skall hemfalla åt undergångsstämningar och en alarmism som förlamar vårt handlande. Däremot handlar det om en realism och att mobilisera ansvarstagande och framtidstro utifrån perspektivet, att vi människor inte bara har möjlighet utan också är kapabla att fatta rationella ansvarsfulla beslut.

De sista rapporterna från FN´s klimatpanel talar sitt tydliga språk. Det handlar nu inte om utan när vi når punkten för no return, där processer i naturen människan inte kan kontrollera tar över och fortsätter det vi satt igång. Att vissa processer redan är igång på ett sätt som inte kan hindras ens med de mest radikala begränsningarna av utsläpp är klart, t.ex. korallrevens troliga död och andra förändringar som förändrar den ekologiska balansen i världshaven och höjningen av havsytans nivå. Vi kommer sannolikt att få se stora skaror klimatflyktingar som gör dagens flyktingsituation på grund av krig och konflikter till en västanfläkt.  – Och de fattiga blir de som drabbas hårdast, medan de rika länderna kommer att försöka skydda sig.

Den brittiske professorn Jem Bendell skrev förra sommaren ett betänkande, Deep Adaptation: A Map for Navigating Climate Tradgedy där han reflekterar över hur vi kan förbereda oss och på bästa sätt förhålla oss till de förändringar som väntar. För förändringar kommer det att bli, mänskligheten kommer sannolikt inte att kunna samla sig till effektiva åtgärder för att helt avvärja ett sammanbrott av något slag.

Bendell säger att han funnit att människor väljer att tro på ett scenario som inte har så mycket med en realistisk analys av data att göra, men med vilken berättelse de väljer att leva med om klimatförändringarna och framtiden. Psykologin lär oss att vi inte är logiska maskiner, utan inrangerar information i berättelser vi redan har om hur saker hänger ihop och varför (Marshall 2014). Ingen av oss är immuna mot sådana processer. Bendell räknar med tre scenarion att överväga:

  • Oundviklig kollaps
  • Trolig katastrof
  • Möjlig utplåning

Det finns de som helt förnekar problemet och säger att forskarna ljuger och är i händerna på eliter som vill bedra folket. Kvantitativt är det en liten grupp, men högljudd på sociala media och kan få med sig fler som i klimatångestens spår väljer att hellre tro på konspirationsteoretikerna än att konfronteras med problemet och hitta drivkrafter till förändring.

En klar analys är första steget till förändring, då kan vi bättre förhålla oss till förväntade katastrofer och också vidta de åtgärder som behövs för att minimera skadeverkningarna. Bendells beskrivning av hur hans studenter reagerar bekräftar detta:

In my work with mature students, I have found that inviting them to consider collapse as inevitable, catastrophe as probable and extinction as possible, has not led to apathy or depression. Instead, in a supportive environment, where we have enjoyed community with each other, celebrating ancestors and enjoying nature before then looking at this information and possible framings for it, something positive happens. I have witnessed a shedding of concern for conforming to the status quo, and a new creativity about what to focus on going forward.

Det profetiska hos Greta ligger inte i en förutsägelse av framtiden, utan i att hon uppenbarar människornas, inklusive våra ledares, irrationella och kluvna förhållande till vad som pågår. Hon är klockren i det hon säger.

  • Å ena sidan bejakar de flesta att klimatet håller på att förändras på ett sätt som medför stora framtida problem och att det är troligt att miljöutsläpp av människan delvis är orsak till detta. Man bejakar också det moraliskt riktiga i att vida de åtgärder man kan för att begränsa utsläppen.
  • Å andra sidan gör mänskligheten alldeles för lite för att råda bot på det hela. Inte ens Parisavtalets mål på att begränsa temperaturhöjningen till 1,5 grader verkar möjligt att uppnå idag.

Det var bisarrt att höra alla applåder Greta fick vid sitt tydliga och för en gångs skull också känslosamma tal i FN. Här sitter delegater och ger acklamation till att de själva är otillräckliga och inte gör det de borde göra. Vad handlar detta om egentligen?

Den bästa analys hittills av Greta är den rysk-amerikanska journalisten och författaren Masha Gessens artikel publicerad i The New Yorker och översatt till svenska i DN kultur 27 sept: Därför är Greta Thunberg anti-Trump. Texten kommenterades sedan både av Peter Wolodarski och Björn Wiman.

Gessen påpekar att många ungdomar tidigare jobbat för det som Greta nu gör, och Björn Wiman har skrivit många engagerade artiklar i DN om miljön. Påve Franciskus har givit ut miljö-encyklikan Laudato Si som prisades av alla när den kom precis som Greta nu prisas.

Greta Thunberg är den enda som lyckats fånga våra kollektiva fantasier, skriver Gessen. Det är riktigt, och det är på gott och ont. På gott om det verkligen leder till en omvändelse där vi bli blir konstruktiva och utifrån realism och god etik handlar och gör vad vi kan till fromma för vår planet och våra barns framtid. På ont om vi låter Greta bara spegla de olika inre berättelser vi har utan att låta budskapet tala för sig själv, och utan att låta oss själva förändras.

Lov och pris hjälper inte långt om det inte åtföljs av omvändelse och handling. Greta själv är väl medveten om detta. Jag vill inte ha era presenter sade hon i en intervju med Skavlan, jag vill ha en bebolig planet.

Jag citerar Gessen i valda delar:

”Thunberg tänker och talar på logikens sätt. Hennes aktivism inspirerades av en motsägelse: planeten höll på att dö, men de vuxna betedde sig inte som om det var en kris. Detta var absurt, otänkbart och ohållbart – och det var verkligheten.
Varje gång Thunberg talar gör hon ett obestridligt argument för handling, mot hyckleri. Hon poängterar att vuxna säger åt barn att känna hopp och drömma om en storslagen framtid, samtidigt som de själva agerar som om det inte finns en morgondag och att det är acceptabelt.”

”Thunberg och Trump har motsatta världsbilder. Hon ser universum som moraliskt. Han anser att det är ruttet. Hon tror på begreppen rätt och fel. Han är nihilist. När hon talade i FN sade Thunberg: ‘Om du verkligen förstod situationen men ändå fortsatte vägra agera så skulle du vara ond och det vägrar jag att tro’. ”

”Logiken i Thunbergs budskap och den grundläggande övertygelsen om att människor är moraliskt kapabla får sådant genomslag just för att vi lever i en tid som domineras av en man som konstant fläker ur sig nonsens utifrån premissen att världen i grund och botten är härsken.

Thunberg får mig alltid att tänka på de sovjetiska dissidenter som skar igenom dimman av sen-totalitär propaganda genom att insistera på att ord som för länge sedan förlorat sin innebörd måste tas på allvar. De krävde de rättigheter som garanterats i Sovjets konstitution, som rätten till mötesfrihet. Alla omkring dem hade länge förstått att lagen bara var ord, men dissidenterna började agera som om orden hade betydelse. De slängdes i fängelser och mentalsjukhus eller kastades ut ur landet, men ändå fortsatte de och deras vänner, för det var så du gjorde i ett universum som var moraliskt.

De hade inga bevis för att universum var moraliskt, men genom att insistera på att agera som om det vore det lyckades de med viljekraft få till stånd en bättre framtid.”

”Thunberg har diagnostiserats med Aspergers syndrom, vilket hon refererat till som en ”superkraft”. I en tidig intervju jag gjorde med henne sade hon att diagnosen gör det möjligt att koncentrera på ett ämne under en lång period och det ämnet är klimatkrisen. Det gör det även omöjligt för henne att acceptera felaktig information, ologiska uttryck och beteenden eller oförmågan att förutse konsekvenserna av en handling – alla kännetecken för Trumpismen.”

Så långt Gessen. Nu till profeten Jesaja:

”Jorden sörjer och vissnar, hela världen förtorkar och vissnar, jordens höjder förtorkar. Jorden har vanhelgats av dem som bor där: de har överträtt lagarna, kränkt rätten, brutit det eviga förbundet. Därför fräter förbannelse jorden och de som bor där får bära sitt straff. Därför blir jordens invånare färre, bara en liten rest blir kvar” (Jes 24:4 – 6).

Det låter som en undergångsprofetia, men skall nog mera ses som en varning. Om vi inte omvänder oss och fortsätter med business as usual och handlar oansvarigt händer detta.

Skall man likna Greta vid en profet, så tänker jag på Jona. Han sändes av Gud till Nineve för att förkunna stadens undergång om folket inte omvände sig från sin ondska.

Men Nineve omvände sig, och staden utplånades inte. Jona blev först sur på Gud som inte verkställde det som han profeterat om då han satt under en ricinbuske för att se skådespelet. Men Gud lärde Jona något om vad barmhärtighet innebär (se Jona kap 4).

Huruvida Greta visar sig vara en äkta profet eller inte kommer att visa sig. Om det verkligen leder till en rörelse där människor engagerar sig och reagerar ansvarsfullt och får till stånd en förändring är hon en sann profet. Profeten Jesaja igen:

Liksom regnet och snön faller från himlen
och inte återvänder dit,
förrän det har vattnat jorden och gjort den fruktbar
och ger säd till att så
och bröd till att äta,

så skall det vara med ordet
som går ut från min mun.
Förgäves skall det inte vända tillbaka till mig
utan att ha verkat vad jag vill,
och utfört det vartill jag har sänt ut det. (Jes 55:10-11)

Om hela rörelsen urartar till en sekt som idoliserar Greta men inte åstadkommer någon förändring är inget vunnet. Några kommer att idolisera henne utan att själva vara beredda att förändras. Några kommer att misskreditera henne, försöka förminska och misstänkliggöra henne. Så sker med alla profeter. Men vad det kommer an på är om det finns en kritisk massa som verkligen lyssnar och tar till sig budskapet och låter sitt hjärta förvandlas.

Olika människor har olika vägar att gå:

Att gå från idoliserande till handling.

Att gå från förnekande via medvetandegörande till handling.

Att gå från likgiltighet till moraliskt medvetandegörande och handling.

……..

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Politik, Samhälle, Tro och vetande, vetenskap | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Varför är somliga katoliker motståndare till påve Franciskus?

Motståndet mot påve Franciskus är kanske inget som människor i allmänhet som inte följer den inomkatolska debatten är medvetna om, men för de som följer den är det uppenbart att det finns ett inomkatolskt motstånd mot påve Franciskus i form av en liten men röststark och mäktig grupp bestående av lekmän, teologer, biskopar och kardinaler som helst skulle vilja se påven dra sig tillbaka i väntan på en ny konklav som skall ändra kyrkans inriktning.

Påven har sina fiender också inom kurian, men i USA har denna konflikt mellan konservativt inriktade anti Franciskus-katoliker och radikala Franciskus-vänliga katoliker varit särskilt påtaglig, man har t.o.m. talat om risken för en schism i kyrkan.

Någon schism tror jag inte på, en sådan är långt borta, och vilka ledare skulle i så fall ta på sig ansvaret för att bilda en med Rom schismatisk kyrka, och hur skulle den se ut? Nej, när vi nu fått perspektiv på denna långa debatt kan det vara skäl att sätta in den i ett historiskt sammanhang och konstatera att konflikter alltid har funnits i kyrkan, och de konflikter som finns idag, hur uppslitande de än förefaller vara och hur viktigt kombattanterna än finner det vara för kyrkans framtid att just deras falang vinner, så är det inget principiellt nytt med de strider som utspelas idag jämfört med dem som förekommit i historien. Tvärtom är de tecken på att vi har en levande kyrka och att teologi och dogmer alltid utvecklas på en nivå som ligger högre än vad som kan innefattas i en specifik kyrkopolitisk agenda. Jag erinrar mig vad Anders Piltz sade en gång: En kyrka som inte håller sig med kättare är ingen levande kyrka.

Konflikter går tillbaka ända till urkyrkan, studerar vi Paulus-breven finns många exempel. T.ex. polemiken mellan Petrus och Paulus som beskrivs i Gal 2. Vid de ekumeniska koncilierna har det alltid funnits falangstrider, det gäller också de sista två, Första Vatikankonciliet 1870 och Andra Vatikankonciliet 1962-65. Vid VCI stod striden om den pregnanta formuleringen om påvens ofelbarhet som många biskopar och teologer motsatte sig. En del accepterade inte beslutet och gick så långt att de separerade sig från Katolska kyrkan och bildade Gammalkatolska kyrkan (i Sverige idag Nordisk-katolska kyrkan).

Andra gick inte så långt som till schism, men menade att det måste krävas ytterligare fördjupning för att få rätt perspektiv på detta. Kardinal Newman var kritisk till ofelbarhetsdogmen som tillkom i ett skede då påvens politiska makt var i dalande och det var ett försök att stärka hans makt (ref: Eamon Duffy: Ten popes who shook the World, Yale university press). Den innebar en överbetoning som medfört en olycklig förvanskning av vad Kyrkans väsen egentligen är som försvårar ekumeniken ända in i vår egen tid, både med ortodoxa och protestantiska kyrkor.

Andra Vatikankonciliet fortsatte att reflektera över ofelbarheten och balanserade påvens del i det hela med kollegialiteten och hela det troende folkets allmänna trosmedvetande. Ofelbarheten är något som tillkommer hela kyrkan, inte en enskild person, så som det uttrycks i Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan, art 12:

”De troende som har mottagit smörjelse från den Helige kan, betraktade som ett helt, inte fara vilse i sin tro; denna särskilda egenskap hos det hela framträder i och genom hela folkets övernaturliga trosmedvetande (supernaturali sensu fidei totius populi) när helheten, alltifrån biskoparna till de sista lekmännen ger uttryck för sin universella samstämmighet i tros- och sedefrågor.”

Kyrkan skulle se löjlig ut utan lekfolket”, framhöll Newman. Kyrkan blomstrar när hon är ett med det troende lekfolket, menade han, inte när ”hon skär av de troende från att studera den gudomliga läran och från att vara med i den gudomliga kontemplationen, och istället av dem kräver indirekt tro på hennes ord. För de utbildade klasserna kommer det att sluta i likgiltighet, och de fattiga slutar i vidskepelse.”

Efter VCII har kontroversen kring ofelbarheten fortsatt i olika teologiska dispyter, en av de namnkunnigaste kritikerna var teologen Hans Küng som ju miste sin rätt att undervisa vid katolska universitet på kuppen. Andra, som Yves Congar och moderata tyska teologer som Walter Kasper har fortsatt den inomkatolska reflektionen i Newmans anda.

Teologin och kyrkans dogmatik utvecklas hela tiden. Teologer som i ett skede fördöms kan sedan upphöjas igen. 1950 fördömde påven Pius XII i encyklikan Humani Generis den franska ”nouvelle théologie”, och teologer som jesuiterna Henri de Lubac och Jean Daniélou och dominikanerna Yves Congar och Marie-Dominique Chenu fick lämna sina lärostolar i Lyon och Paris. Tio år senare utnämnde påven Johannes XXIII dem alla som teologiska experter under VCII.

Men motståndet mot VCII var stort från vissa kretsar, och precis som vid VCI ledde det till kyrkoschism. Den franske biskopen Marcel Lefebvre avvisade hela konciliet som neo-modernistiskt och neo-protestantiskt. Han började ordinera biskopar utan tillstånd från Rom, till det nygrundade Pius X´s prästbrödraskap (SSPX), vilket ledde till att han 1988 blev exkommunicerad av Johannes Paulus II. Alltsedan dess har det funnits en falang inom Katolska kyrkan som sympatiserat med SSPX och verkat för att firandet av den förkonciliära liturgin skall återinföras och att SSPX skall restitueras i Katolska kyrkan.

Således finns ingen anledning att vara förvånad att det även idag finns kritiska röster även mot påven. Jag läste nyligen en artikel i jesuittidskriften America Magazine  av Victor Cordina, S.J. som analyserar det aktuella konfliktläget. I korthet kan man säga att det handlar om en en pastoral evangeliserande syn på kyrkan som påve Franciskus i hög grad har gett uttryck för under sitt pontifikat och en dogmatisk institutionell syn som mera betonar rättrogenheten i detaljer.

Det är samma skiljelinje som går igen i den historik som beskrivs ovan alltsedan VCI. Men någon ny schism är det inte frågan om, den har i så fall redan inträffat genom Marcel Lefvebre och SSPX, och det är ju Inte så många är beredda att gå över till denna tämligen marginella rörelse, utan det är den stora Romersk-katolska kyrkan man är ute efter att ta makt över.

När traditionell kristendom dominerar uppstår progressiva och profetiska röster i kyrkan, och då evangelisk kristendom som söker förnyelse genom kontakt med källorna dominerar, så uppstår reaktionära, fundamentalistiska och konservativa röster, säger Cordina. Han ser två dimensioner i kritiken av påve Franciskus: en teologisk, och en mera socio-politisk. Ibland konvergerar dessa.

 

Teologisk kritik

Den teologiska kritiken utgår från övertygelsen att Franciskus saknar teologisk professionalism utan kommer från den globala Södern, från ”världens ände” vilket ställs i bjärt kontrast till Benedict XVI som var en utpräglad akademisk teolog, säger Cordina. Därför ser man överallt i hans pastorala framtoning risker för att hamna i teologiska felaktigheter. Till exempel:

Hans skrivelse Misericordiae Vultus från 2015 till Barmhärtighetens jubelår uppfattades som innehållande kommunistiska tendenser i stödjandet av de fattiga och det excessiva framhävandet av Guds barmhärtighet sågs som skandalöst för att det förminskade nåden och betydelsen av Kristi kors.

Framhävandet av folkfromheten och nya rörelser i påvens teologiska programskrift  Evangelii Gaudium från 2013 sågs som problematiskt.

Man såg hans antydan om en öppning för bikt och eukaristi i vissa fall efter noggrann prövning för frånskilda omgifta katoliker i Amoris Laetitia som ett bevis på hans moralteologiska tillkortakommanden.

chdec2_2016popecardinalsdubia

Miljöencyklikan Laudato Si som infogade miljön och omsorgen om vår jord som en del av kyrkans sociallära kritiserades för brist på vetenskaplig och ekologisk kompetens.

Cordina kommenterar kritiken:

In the face of these accusations, I would like to recall a classic affirmation of St. Thomas Aquinas that distinguishes between the magisterial chair, proper to theologians and professors of universities, and the pastoral chair assigned to bishops and pastors of the church. Cardinal John Henry Newman returned to this tradition by affirming that although there may sometimes be tension between the two chairs, in the end there is convergence between them.

This distinction applies to Francis. Although he had studied and taught pastoral theology at San Miguel de Buenos Aires as Jorge Mario Bergoglio, S.J., now his pronouncements belong to the pastoral seat of the bishop of Rome. He does not aspire to fulfill this role as a theologian but as a pastor. As has been said of him with a certain touch of humor, it is necessary to move on from the Bergoglio of history to the Francis of faith.

Att påve Franciskus skulle sakna teologisk skolning är naturligtvis nonsens. Det är sant att han sätter det pastorala i centrum, men inte utan teologisk reflektion. Jag vill tillägga att han själv många gånger svarat på kritiken. T.ex. vid en privat träff med jesuitbröder i Cartagena, Colombia i samband med Sydamerikaresan 2017 då han sade:

”Jag vill klart och tydligt upprepa att moralläran i Amoris Laetitia är thomistisk”, sade påven och refererade till medeltidens store filosof dominikanmunken Thomas av Aquino. ”Jag vill förklara detta så att ni kan hjälpa dem som tror att moral bara handlar om kasuistik”, sade påven till jesuiterna.
”Filosofi skall inte äga rum i ett laboratorium, utan i livet, i dialog med verkligheten”, sade påven och hänvisade till hur påve Benedictus XVI hade talat om sanningen ”som ett möte, det vill säga inte längre som en typ av klassifikation, utan en väg”.
”Jesus teologi var det mest verkliga av allting; den började med verkligheten och sträckte sig mot Fadern”, sade påve Franciskus. ”Det började med ett sädeskorn, en liknelse, en händelse…. som sedan förklarades.”
Jag vill upprepa, sade påven ”att för att vara en god teolog räcker det inte med studier, utan du måste vara hängiven, vaken och greppa tag om verkligheten, och du behöver reflektera över allt detta på dina knän. En man som inte ber, en kvinna som inte ber kan inte vara en teolog.”
Påven fortsatte: ”Idag handlar det om hur du uttrycker Gud, hur du förklarar vem Gud är, hur du synliggör Anden, Kristi sår, Kristi mysterium.” (Text publicerad 28 sept 2017 i La Civilta Cattolica, min översättning)

[Se mitt tidigare blogginlägg ”Påve Franciskus besvarar kritiken. Genuin thomistisk moralfilosofi bakom Amoris Laetitia, ej nythomistisk antimodernism”]

Cordina skriver att vad som oroar påvens kritiker är i själva verket att hans teologi handlar om verkligheten: Realiteten av orättvisor, fattigdom, miljöförstörelse och kyrklig klerikalism.

”What really bothers his detractors is that his theology stems from reality: from the reality of injustice, poverty and the destruction of nature, and from the reality of ecclesial clericalism.”

”It is all right for him to hug children and the sick, but it is definitely upsetting when he visits Lampedusa, and refugee and migrant camps like the one on Lesbos. It bothers people when he says that we should not build walls against refugees but bridges of dialogue and hospitality. He is annoying when, following in the footsteps of Pope John XXIII, he says that the church has to be poor and exist for the poor, that the shepherds have to smell like sheep, that it has to be an outgoing church that reaches out to the peripheries and that the poor are a theological locus, topic or source.”

Påven har varit rakt på sak då han kritiserat kuriakardinalerna och påpekat att klerikalism är som spetälska i kyrkan och i sitt jultal till kurian december 2014 listade han 14 frestelser som kuriakardinalerna lätt föll för innefattande allt från känslan att vara oumbärlig, girighet, att leva dubbelliv och att lida av andlig Alzheimer, det sistnämnda innebär ”en progressiv glömska av andliga färdigheter vilket gör att vi fastnar i totalt beroende av egna förutfattade meningar. Som om det första mötet med Herren är som bortglömt, och vi ser bara våra egna känslor, nycker och fixa ideer.”

självrannsakan

Problemet för kritikerna är inte att påve Franciskus inte är en teolog, utan att hans teologi är pastoral, skriver Cordina. Franciskus tar steget från dogma till kerygma, från teoretiska principer till pastoral urskiljning och mystik.

Francis passes from dogma to kerygma, from theoretical principles to pastoral discernment and mystagogy. 

 

Socio-politisk kritik

Cordina skriver:

”Confronting those who accuse Francis of being a third-worldist and a communist, we must affirm that his messages are in perfect continuity with the prophetic biblical tradition and the church’s social teachings. What hurts is his prophetic clairvoyance: He says no to an economy of exclusion and inequality, no to an economy that kills, no to an economy without a human face, no to an unjust social and economic system that locks us into unjust social structures, no to a globalization of indifference, no to the idolatry of money, no to money that governs rather than serves, no to an inequality that engenders violence, no to anyone who tries to hide behind God to justify violence, no to the social insensitivity that anesthetizes us in the face of the suffering of others, no to weapons and the war industry, no to human trafficking, no to any form of provoked death (as seen in “Evangelii Gaudium,” 52-75)…..

Also disturbing is Francis’ criticism of the anthropocentric and technocratic paradigm that destroys nature, pollutes the environment, attacks biodiversity and excludes the poor and indigenous from a dignified human life (as seen in “Laudato Si’,” 20-52). It bothers the multinational corporations when he criticizes the timber, oil, hydroelectric and mining companies that destroy the environment, harm the indigenous people of those lands and threaten the future of our common home. Irksome, too, is his criticism of political leaders incapable of taking courageous decisions (“Laudato Si’,” 53-59).”

I oktober börjar synoden om Amazonas som kommer att sätta fokus på nödvändigheten att skydda miljön och att skydda inhemska folkgrupper från utrotning. Detta har börjat skava hos kritikerna som nu riktar misstro mot det arbetsmaterial som givits ut vilket kritiseras som heretiskt och panteistiskt och förnekande av behovet av frälsning genom Kristus.

popeusa

Otvivelaktigt finns ofta en konvergens mellan den teologiska och den sociala kritiken av påve Franciskus med reaktionära kyrkliga grupper som lierar sig med ekonomiskt kraftfulla grupper.

I USA finns som jag förstår inte så få traditionalistiska katoliker som är positiva till president Trump. Jag har tidigare skrivit om Steve Bannon, tidigare rådgivare åt Trump som nu engagerar sig politiskt i Europa i uppbyggande av det katolska institutet Dignitatis Humanae som är beläget i ett kloster i de italienska bergen en bit från Rom, ett institut som även kardinal Burke, en av de mest påvekritiska kardinalerna varit knuten till. Bannon vill bygga upp en populistisk fraktion innanför den katolska kyrkan. Det är ett led i hans strävan att kunna påverka det konservativa tänkandet inom kyrkan och fostra en ny generation katolska aktivister och ledare som kan samarbeta med Europas nationalpopulistiska partier och ledare. Man vill bygga upp en rörelse, (The Movement, ”Rörelsen”) i Europa med bas i Bryssel.

Benjamin Harnwell, grundare och chef för Dignitatis Humanae, sade 2018 till nyhetsbyrån Reuters att Bannon i fyra års tid aktivt har deltagit i uppbyggandet av institutet. Kardinal Raymond Burke, som hör till institutets rådgivande grupp, har sagt att Bannon kommer att få en ledande roll. Bannon samlar också in pengar för institutet både i Europa och i USA.

En av avsikterna med Rörelsen sägs vara att upplösa EU. Kardinal Burke har flera gånger träffat Italiens inrikesminister Matteo Salvini, säger Harnwell. Efter ett möte med Steve Bannon i Rom hösten 2018 meddelade Salvini att han ansluter sig till ”Rörelsen”.

Åter till artikeln i America Magazine: Cordina drar slutsatsen att oppositionen mot påve Franciskus är liktydigt med opposition mot Andra Vatikankonciliet och den evangeliska reform av kyrkan som påven Johannes XXIII ville genomföra.

The opposition to Francis is opposition to the Second Vatican Council and to the evangelical reform of the church that Pope John XXIII wanted to promote.

Franciskus är målmedveten och har fortfarande mycket reformarbete att genomföra. För dörren står en kuriareform som hans kardinalsråd jobbat med i flera år.  Ett dokument är under utarbetande med arbetsnamnet Praedicate Evangelium. I somras fick vi en föraning om vad som skall komma. Namnet antyder att evangelisationen kommer att stå i fokus för den framtida kyrkan och att alla delar inklusive kurian skall anpassas till det uppdraget. Ett departement för evangelisationen är tänkt att bli det viktigaste superdepartementet (fast man brukar säga ”dikasteri” istället för departement då det gäller Vatikanen) medan Troskongregationens betydelse växlas ner.  Säkert kommer detta också att väcka protester då det offentliggörs, och påve-kritikerna får ännu mer vatten på sin kvarn.

Påven sade nyligen att han är inte rädd för en schism i kyrkan, även om han inte vill ha någon sådan. Han är till åren kommen och har rimligen inte så många år kvar på sitt pontifikat.

Påvar kommer och går, med Jesus lever i sin kyrka och vi tror att pingstens Ande inte överger henne utan leder henne trots alla mänskliga intriger, maktmissbruk och tillkortakommanden. Synden tillåts inte triumfera över heligheten i det långa loppet.

Låt oss be för Kyrkan, för påve Franciskus, för kardinal Anders Arborelius och för alla hennes herdar och för hela Guds folk. Kom Helige Ande!

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Samhälle, Vatikanen | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Människovärdighet och naturrättens återkomst

I veckan var jag på en samtalskväll med Christer Sturmark, David Thurfjell och Joel Halldorf. Existentiell salong på Folkets Bio med temat Är Sverige ett kristet land? Arrangör var förlagen Fri tanke och Libris.

joeldavidchrister

Joel, David, Christer

Det var en upplyftande kväll med olika åsikter ventilerade i ömsesidig respekt och med sans och förnuft – så som det alltid borde vara i vårt samhälle men som det alltför sällan är i det aggressivt uppskruvade tonläge vi ofta möter.

Jag tänker inte referera hela debatten, men vill fokusera på en viktig punkt:
Ibland talas om ”kristna värderingar” som något som är bra och som vårt samhälle av hävd bygger på. Sedan har det blivit en polarisering där andra menar att kristna värderingar inte alls är bra, rentav dåliga och att de goda värderingarna är sekulära eller allmänmänskliga och har inget med kristendom att göra. I debatten har det nästan blivit till en tävling om vem som står för de bästa och riktigaste värderingarna och hur man skall etikettera dessa. Men det är en pseudodebatt.

Christer menade att det finns många goda värderingar i kristendomen, men också dåliga sådana. Grunden i en god etik vill han inte rubricera som kristen utan som sekulär. Joel var inte heller bekväm med att framhäva begreppet ”kristna värderingar” som något överlägset alla andra. (Vilka är de i så fall, och på vilket sätt är de unika för kristendomen?)

Kristendomens bidrag till kulturen är framförallt att man framhäver dygderna, menade Joel, och att människan skall sträva efter att stärkas i dessa (kärlek till medmänniskan, oegennytta, hålla fred, inte ljuga och manipulera etc). Kristendomens människosyn är att människan är ofullkomlig, behäftad med synd och därför i behov av att förbättras och växa i dygderna. Detta leder i och för sig fram till en konsistent etik som sätter människovärdet i centrum. Men denna etik är inte specifikt kristen utan något människan intuitivt anar. Det har med naturrätten att göra. Naturrätten verkar åter få en renässans som resultatet av denna diskussion mellan sekulär humanism och kristendom. Christer var inte helt avvisande till naturrättsbegreppet och hänvisade till en filosof som jag inte antecknade och som jag i skrivande stund inte minns namnet på.

Men kristendomen har en konsistent och logiskt argumentation för naturrätten, vilket sekulär filosofi inte har, menade Joel. En del sekulära tänkare avvisar naturrätten helt och hållet (Hägerström: tanken på en given moral är vidskepelse), andra menar att moraliska värden är det vi politiskt beslutar om skall gälla. Men resonemanget att Gud skapat människan till sin avbild och att människan därför har ett oantastligt värde och att alla människor är lika värda är konsistent och logiskt sammanhållet  medan resonemanget att människan är tillkommen av en slump genom evolutionen och att vi därför har ett oantastligt värde inte är logiskt konsistent.

 

Braw m.fl. om naturrätt och människovärdighet.

Jag vill i sammanhanget också framhäva en text av prästen och författaren Christian Braw m.fl medlemmar i Claphaminstitutet publicerad i Kyrka & Folk 35/2019: MÄNNISKOVÄRDE OCH MÄNSKLIG VÄRDIGHET.

Det finns en bred konsensus i det svenska samhället om att ”människovärdet” är viktigt. Vad detta värde innebär och vilken grund det har nämner politikerna däremot sällan. Författarna menar att människovärde är ett missvisande ord, eftersom det antyder att det skulle vara mätbart. Bättre att tala om människovärdighet.

Författarna konstaterar för det första att ”människovärdet i sig saknar vetenskaplig grund. Det finns inget naturvetenskapligt stöd för föreställningen om ett människovärde, än mindre om ett lika värde för alla. Svante Nordin har påpekat, att Darwins stora idéhistoriska insats är att han strukit ut gränsen mellan människa och djur.”

För det andra kan människovärdet inte innebära att alla människor ur nyttosynpunkt är lika värda i alla sammanhang (t.ex: Zlatan mer värdefull än andra i ett fotbollslag, Clark Olofssons kriminella beteende mindre värdefullt än Carl Gustaf von Rosens flyghjälp i svältens Etiopien).

Människovärde skulle kunna innebära att alla har lika mänskliga rättigheter. Men, konstaterar författarna, inte bara människovärdet saknar naturvetenskaplig grund, detsamma gäller de mänskliga rättigheterna.

Hur har man då resonerat filosofiskt sett: Under 1900-talet dominerade i Sverige rättspositivismen: ”Det finns inga mänskliga rättigheter utan endast lagtexter. Axel Hägerström – rättspositivismens främste ideolog – såg de mänskliga rättigheterna som ren vidskepelse. Thage G. Petersson trodde att mänskliga rättigheter endast gällde sedan de fastlagts av den politiska majoriteten.

Men, menar författarna, i begreppet mänskliga rättigheter ligger att människan har sådana oavsett majoritetsbeslut. Detta blev viktigt att hävda inte mins efter Andra världskrigets moraliska katastrof. Nu blev det viktigt att plocka fram tankegångar från tidigare filosofer som Aristoteles, Thomas av Aquino och William Wilberforce. Naturrättstänkandet återkom. FN formulerade mänskliga rättigheter, Europarätten växte fram på naturrättens grund. Varje människa har en värdighet och därmed vissa rättigheter bara genom att vara människa, oavsett vilket politiskt system hon lever i.

Författarna avslutar:

”En värdighet är absolut. Det tillhör en människas värdighet att kunna äga och att kunna yttra sig fritt. För kristna är det oproblematiskt att se det så, eftersom vi ser varje människa som en Guds skapelse, ja, ser i varje människa en Guds avbild, en skugga av Gud. För dem som bygger enbart på naturvetenskap blir människovärdet i högsta grad problematiskt. Vissa hamnar där Hägerström stod och ser hela saken som vidskepelse. Andra glider ner i Erlanders och Tage G:s ståndpunkt och ser det hela som något den politiska majoriteten har inrättat – och kan ändra på. Men så mycket kan man begära av dem alla, att de talar om vad de menar med ”människovärde”. Vi för vår del menar att ett hållbart sätt att tala om människovärde/lika värde eller mänsklig värdighet är att tala om att varje människa utifrån skapelsen äger samma mänskliga rättigheter.”

Publicerat i Religion, Samhälle, Tro och vetande | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Broder Alois från Taizé om förutsättningarna för Europas enhet

br AloisTill den ekumeniska Taizé-kommuniteten i Frankrike vallfärdar kristna från hela världen. Man anordnar också regelbundet utbytesprogram där ungdomar får komma till andra länder i Europa och tas emot och bo i familjer. Detta bidrar till relationsbyggande och skapar en anda av förtroende.

Bröderna i Taizékommuniteten som kommer från olika samfund firar med påvligt tillstånd gemensam nattvard. Broder Alois, priorn för bröderna förklarade grunderna för detta i ett föredrag vid Eukaristiska kongressen i Dublin 2012.

Ibland får man intrycket att kristna genom århundraden har vant sig vid att vara splittrade sade br Alois. Som förberedelse till en försoning borde man istället betona det bästa i de olika traditionerna. Då kan ett utbyte av gåvor ske: vi delar vad vi har fått från Gud och ser samtidigt de gåvor Gud har givit andra. Och detta utbyte är möjligt just därför att vi har en gemensam grund som förenar oss: ett gemensamt dop.

Ett delande av gåvor såsom br Alois talar om har börjat. Genom kyrkans bön och personliga möten har ömsesidig uppskattning fördjupats. Det sker i Taizé och i många andra sammanhang där kristna kommer tillsammans över samfundsgränserna.

Lyssna till br Alois föredrag som genomsyras av en lidelse för Kristi kropps enhet.

Om kristna förmår att verka för enhet på detta sätt, så kan vi också bidra konstruktivt till enhet i Europa där enheten alltmer sätts i fråga till förmån för nationalistiska intressen.

I april publicerades en artikel i La Croix engelska upplaga av br Alois, Building a Europe based on encounter. Jag återger här några tankar från artikeln som jag uppskattar, framförallt för att den uttrycker förståelse för enhetens betydelse och protester mot en centralism där enskilda människor känner sig överkörda:

Desillusion är en dominerande känsla när vi idag tänker på Europa. Ekonomiska och sociala svårigheter, miljöhotet, ja, att själva Europaprojektet är hotat gör att människor ser på framtiden med pessimism och fruktan.

Det gäller att inte glömma det positiva som uppnåtts, och att fråga oss vad vi egentligen vill få ut av ett samarbetande Europa. Vad vill vi åstadkomma tillsammans? Vilka värden formar vår gemensamma identitet?

De sista två årtiondena har utvidgningen av EU tveklöst gått för långt för snabbt, därför att det inte balanserats av integration och tid för dialog att diskutera meningen med detta gemensamma projekt.

Några länder ger uttryck för att utvecklingen av denna Europa-konstruktion – som de dragit mycket nytta av – har skett på bekostnad av att deras identitet som nationer och folk har skadats.

En autentisk känsla för enheten kan bara utvecklas när människor är kapabla att åstadkomma ett delande av gåvor som respekterar mångfalden av länder och regioner. Tanken på ömsesidig respekt och delande av gåvor kommer här igen på samma sätt som när br Alois talade om delande av gåvor inom de kristna samfunden, se ovan. Samma princip som gäller för enheten mellan kyrkor gäller för enheter mellan nationer och folk.

Br Alois refererar till erfarenheterna ”Pilgrimage of Confidence” som Taizé har arrangerat under de sista 40 åren där människor får mötas i varandras hem mellan olika länder.

”Families and even elderly people choose to open their doors to young people unknown to them and host them for five nights.During these encounters an experience of confidence develops that overcomes fear and the need to turn inwards.Sometimes I am also astonished to hear people tell me that they have maintained contact with young people they hosted ten years ago.

The European Union needs to forge an identity but in fact European identity is also developing beyond its existing borders.Thus, more than 2000 young people from Ukraine traveled across the continent to join our latest European meeting in Spain and they will undoubtedly be equally numerous in Poland at the end of this year. In order for the European Union to once again become a project that generates enthusiasm in our communities, could we listen to the aspirations of young people?”

Ungdomar engagerar sig nu för klimatet besjälade av en ny impuls att förändra.  Det gäller att ta till vara detta. Är det möjligt för nationella ledare att undvika att tala nedsättande om Europas institutioner som så ofta händer då man skall fatta svåra beslut?

Europagemenskapen har något vackert att förmedla till dagens värld, nämligen den process av förlåtelse och överseende som utgjorde själva grunden för Europagemenskapens utveckling efter 1900-talets blodiga krig. EU´s grundare lyckades att förhindra att hatet från det förgångnas sår överfördes till nästa generation. Rättvisa och förlåtelse är nödvändigt, nu som då, för att komma vidare efter sådana smärtsamma händelser.

Idag är utan tvekan tiden kommen att bygga ett Europa på möten och dialog – både inom Europa men också utåt till hela den mänskliga familjen.

Broder Alois avslutar:

”We see that our community as well as the whole Church has a particular responsibility here to support this new impulse of hope for the present.”

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Minns Holocaust. Man kan inte bygga en ny värld på lögnens och förnekelsens mycket lösa sand. Mästerlig text av Kallifatides.

I DN 2 augusti presenterades en text av Theodor Kallifatides som byggde på ett föredrag han hållit på Konstakademin tidigare i år.

Holocaust är en mörk historia som rör hela Europa. Ändå är det många som nu, inte ens ett sekel senare saknar medvetenhet om vad som hänt eller gärna vill förringa, t.o.m. förneka och glömma det hela.

I Grekland fanns kring 100.000 judar före Andra världskriget, efter kriget bara 5000. Och många länder i Europa har en liknande historia. Det handlar inte bara om nazisterna och fascisterna, Förintelsen skulle inte ha gått att genomföra i så stor skala som skedde utan medlöpare i de olika länderna och underströmmar av antisemitism som än idag gör sig gällande genom trakasserier och hatbrott mot judar. Därför får vi inte glömma.

Ondskan är allt annat än banal, därför, skriver Kallifatides…

”…är det av yppersta vikt att inte glömma hur monstren såg ut. Att inte glömma deras gärningar. Förlåta dem måste vi ändå göra eftersom vi inte kan göra annat. Men glömma dem? Aldrig. Minnet är hjärnans ädlaste funktion. Den ska användas, den ska förfinas, den ska förstärkas. Vi ska inte låta de tomma hålen i Europa fyllas av lögner och förfalskningar.
Där bodde människor. Där bodde judar. Och alla vet vad som hänt. Man har dödat dem. Man har velat utplåna dem från människornas minnen. Det får inte lyckas. Förintelsen ska inte upprepas genom glömskan. Människorna skall inte dö två gånger.”

De flesta av överlevarna från Förintelsen är nu döda, men det är viktigt att vi fortsätter att minnas historien. Därför är texter som denna livsviktiga. Detta är en mästerlig text av som levande beskriver vad som hänt. Den förtjänar plats i en antologi för skolelever som läsning i anslutning till 1900-talets historia.

Auschwitzskor

Auschwitz museum. Skor från personer som mötte döden i lägren.

Publicerat i Samhälle | Märkt , , | 1 kommentar

Kyrkan mitt i byn förr och även nu

Stora katedraler i städerna och sockenkyrkor på landet påminner om vår historia, och trots sekulariseringen har vi alla en relation till dessa byggnader och den historia de minner om. Det blev tydligt inte minst när Notre Dame i Paris brann för en tid sedan.

Ibland finns ett starkt engagemang för att bevara våra kulturella minnesmärken, ibland en påtaglig okänslighet, rentav blindhet för kulturmiljöerna till förmån för nya projekt.

Ett exempel på det senare är exploateringen av det kulturminnesskyddade området kring Botkyrka kyrka som Skanska i samarbete med Botkyrka kommun nu vill sätta tänderna i. [Mer info i denna Fb-grupp].

IMG_3302

Men även det nya behöver utformas på ett sätt som tilltalar hela människan. Det handlar inte bara om funktion och estetik utan också om det andliga och att det finns ett samband mellan yttre form och innehåll. Vi bygger gärna idrottsanläggningar, arenor, köpcentrum som stora monument, men kyrkbyggnadernas tid är över tänker man. Eller inte? De människor som samlas till gudstjänst överskrider vida de som samlas för idrottsarrangemang varje vecka. Skall inte kyrkor kunna synas lika mycket som idrottsanläggningar och för yttervärlden spegla det som faktiskt försiggår i samhället?

Svenska kyrkan har av historiska skäl ett överskott av byggnader som man inte har resurser att underhålla, medan de nya frikyrkorna i Sverige samlar stora skaror människor, och man nöjer sig ofta med att samlas i befintliga industrilokaler, idrottsanläggningar eller andra lokaler bakom stadens fyrkantiga fasader.

Därför tyckte jag det var mycket intressant att läsa om Göteborgs stadsarkitekt  Björn Siesjö i en artikel av Joakim Hagenius i Dagen med rubriken ÄVEN ARKITEKTUR ÄR EXISTENTIELL. Bakgrunden är att den anrika Pingstförsamlingen Smyrnakyrkan skall bygga nytt på en tomt i Frihamnen. Siesjö hade sett ritningarna på den nya kyrkan ställde sig undrande. Han hade insett att ett stort centralt område kommer att bebyggas och formas runt en kyrka, och för den som anländer till staden kommer den vara ett landmärke. Utformningen påverkar långt flera än kyrkans egna medlemmar, det är en angelägenhet för hela staden. Innan beslut skulle fattas besökte han församlingens gudstjänst. Han ställde tillspetsade frågor till församlingen som: Varför hade de ritat något som såg ut som ett kommunhus? Varför speglades inte kraften som han upplevde i gudstjänstrummet i byggnaden? Hur kan man kommunicera Smyrnas identitet tydligare genom arkitekturen?

Väldigt intressant att en stadsarkitekt ställer sådana frågor till en kyrka som tydligen inte själva tänkt i det perspektivet. Kanske tänkte man det var lättare att få planen godkänd om man byggde in sig i den vanliga stadsmiljön. Hagenius skriver:

”Byggnader är också budskap. Måhända att Siesjös engagemang i den nya kyrkan förlänger resan fram till slutgiltig gestaltning, men engagemanget kan visa sig vara en betydande gåva. En dag kanske man tackar Gud för stadsarkitekten som ville både stadens och församlingens bästa. Och som såg en möjlighet till existentiell arkitektur.”

Hagenius refererar till Rasmus Waern som skrev i SvD 3/6 om neurovetenskap som ett redskap att få fatt i arkitekturens påverkan på människan. Waern menar att arkitekturens uppgift är att vara ett ställföreträdande sällskap, något som påminner oss om tidigare generationers kärlek och som därmed ger tröst och sällskap, dygnet runt och året om. Det finns vetenskapliga rön för att beskriva somlig arkitektur som existentiell.

Dessa tankar som är grundläggande och viktiga både när det skall byggas nytt och när kulturminnesvärden skall bevaras. Det är vad jag alltid har tänkt. Vi mår helt enkelt bra av av att ha kontakt med vår historia och låta oss inspireras av det som vittnar om bästa i människors strävan. Det gäller också nutiden. Nu bygger vi det som andra får ta del av i framtiden. Kyrkligt liv är fortfarande en viktig del av vår kultur, låt oss inte vara så blygsamma. Låt kyrkan fortfarande byggas mitt i byn.

katarinamoske

Katarina kyrka ligger centralt på Söders höjder i Stockholm och är en viktig del av Stockholms stadssiluett.  1990 eldhärjades den och brann ner till grunden. Men snart hade man byggt upp kyrkan igen. I förgrunden moskén vid Björns trädgård.

Publicerat i Church, Konst och kultur, Religion, Samhälle | Märkt , | Lämna en kommentar