Katolska kyrkans sociallära – en dialog med hela mänskligheten om bedömningsgrunder för solidarisk humanism

Det katolska förlaget Veritas har gjort ett jättejobb genom att ge ut den digra volymen Den katolska socialläran med ett stort antal påvliga dokument publicerade alltifrån Leo XIII´s Rerum novarum från 1891 som tog upp arbetarnas rättigheter under industrialismen via Johannes XXIII´s Pacem in Terris från 1963 som handlade om behovet av fred i en värld som kärnvapenkapprustningen gjorde alltmer instabil till Laudato Si, påve Franciskus klimatencyklika från 2015 som tar upp  klimatet och miljön och vårt ansvar för vår jord som i snabb takt mår allt sämre.  Varje dokument föregås av en introduktion som sätter in dokumentet i sitt sammanhang och sammanfattar innehållet, författad av någon av medarbetarna, Andreas Carlgren, Anders Piltz, Madeleine Fredell m.fl. Det finns också en gedigen notapparat och referenslista vilket gör boken till en guldgruva för forskare som vill studera socialläran.

Att vara människa innebär att vi har ett ansvar att samarbeta, inte bara inom den egna familjen utan även inom den familj som utgörs av alla människor. Kyrkans kallelse är att sträva efter ”det gemensamma goda” (bonum commune) sett ur hela mänsklighetens perspektiv. Socialläran har sin grund och inspiration i den kristna tron, men argumentationen bygger inte på kristen tro utan utgår från ett naturrättstänkande, dvs att alla människor utifrån förnuft och samvete kan förstå och bejaka det sanna och rätta. De politiker som var Europaprojektets pionjärer såsom Robert Schuman, Jean Monnet, Alcide de Gasperi och Konrad Adenauer var alla katoliker och inspirerade av katolsk sociallära. Deras vision var en sekulär stat byggd på kristna värderingar. I dessa värderingar är människans värdighet och respekten för alla människors lika värde grundläggande, liksom subsidiaritetsprincipen och solidariteten med de svagaste.

Inte bara kristdemokratiska partier, utan alla politiska riktningar som söker det gemensamma bästa har intresse av att studera och hämta inspiration från socialläran. Olof Palme som på sin tid drev igenom att Sverige skulle ha diplomatiska förbindelser med Vatikanen studerade de påvliga socialencyklikorna och uppskattade dem mycket.

Vid ett seminarium i S:ta Eugenia katolska kyrka 3 december presenterade Andreas Carlgren tillsammans med förlagschef Anna Minara Ciardi den nya boken. 2020 kommer att vara ett år man ägnar åt den Katolska socialläran och Anna Minara och Andreas kommer att åka runt och presentera den, inte bara i katolska församlingar, utan mycket bredare än så. Låt oss hoppas att denna skatt kan bli allmänt känd och användas som inspirationskälla för beslutsfattare och politiker i alla läger.

Grundprinciper i socialläran är subsidiaritet, solidaritet och det gemensamma goda. Det gemensamma goda är summan av de sociala villkor som möjliggör för grupper och enskilda att fullkomnas lättare och mera fullständigt. Samhället måste utformas så att människan själv och människor i gemenskap kan fullkomnas. Det förutsätter att inte egenintresset kan styra, utan var och en är skyldig att bidra till det gemensamma goda.

I socialläran finns principer för eftertanke, bedömningsgrunder och riktlinjer för konkret handling som bildar utgångspunkt för att främja en fullödig och solidarisk humanism. Den är en normativ samhällsvetenskap som vill ställa krav på människor att handla i enlighet med denna insikt. Den föreskriver ingen konkret politik eller tar ställning för något politiskt parti men står i dialog med alla kunskapsområden och vetenskapsgrenar som reflekterar över människans verklighet.

Andreas Carlgren konstaterade i sin presentation att de mänskliga rättigheterna som vi känner dem i västerländsk kontext har sin grund i kristendomen. Enligt kristen och judisk syn är människan skapad till Guds avbild, Gud är allas fader och därför är vi alla bröder och systrar och skall behandlas som likar. Som Guds skapelse har människan en grundläggande värdighet (eng dignity), inte bara ett värde. Detta är ett universellt synsätt, alla omfattas, som är bredare än Franska revolutionens utrop om broderskap som gällde medborgarna i staten.

Men om nu sekulariseringen fortsätter och tron på Gud försvinner, vilken grund finns då kvar att försvara människans värdighet och rättigheter utifrån? Den tyske filosofen Jurgen Habermas såg detta dilemma och talade om att de västerländska demokratierna behöver ”räddande översättningar” av religiösa värden som kan översättas till ett språk som är tillgängligt för dem som själva inte är troende.  Själv kallade sig Habermas ”religiöst tondöv” men såg ändå behovet av detta.

bxvihydeparkPåve Benedikt XVI som för övrigt hade en dialog med Habermas underströk starkt humanismen och de mänskliga rättigheternas samband med den kristna tron. Det finns en tendens bland kristna idag att ta allt för givet, och att sådana saker som demokrati och mänskliga rättigheter kommer att bestå därför att civilisationen uppnått en sådan utvecklingsnivå och att Kyrkan som institution finns i världen och klarar sig utan mitt aktiva engagemang. Men dessa värden försvarar sig inte själva. Påve Benedikt betonade detta då han talade till katolikerna samlade i Hyde Park i London 2010:

”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”

Någonstans inser vi att det räcker inte att ”översätta” grundmotiveringen för vårt etiska handlande till ett sekulärt språk. Någonting måste ju etiken till slut bottna i. Vi kan inte både äta kakan och ha den kvar, d.v.s inte både kräva att människans värdighet, universellt lika rättigheter och demokrati skall bestå och samtidigt vara lättjefullt likgiltiga inför vilken grund dessa vilar på.

Jag tror många kan identifiera sig med vad Martin Luther King sade då han tog emot Nobels fredspris:

”Jag vägrar att acceptera att hopplöshet är det slutgiltiga svaret… Jag vägrar att acceptera idén att människan bara är vrakgods och strandfynd i livets flod, oförmögen att påverka händelseförloppet.”

Den rörelse som nu växer underifrån med Greta och Fridays for Future känns som besjälad av samma anda. Detta handlar inte om klimatalarmism utan om en känsla för att ha ett ansvar för vårt gemensamma hem på jorden och kommande generationers livsmiljö. Vår värld är en gåva (som Gud ger oss) att (tillsammans med honom) göra till vår egen. Skapelsen är en gåva som ska delas. Det är den rymd som gives oss till att bygga upp den mänskliga gemenskapen.

gretapåvetrump

Påve Benedikt XVI/kardinal Joseph Ratzinger hör inte till de religiöst tondöva. Trots att han ofta av människor betraktas som sträng och torr ser jag honom som en av 1900-talets största teologer, och tränger man bakom det akademiska språket ser man att hans teologi grundar sig mitt i den mänskliga existensen. Hans klassiker Einfuhrung in das Christentums skrevs 1968. Det är en reflektion över symbolum, den kristna trosbekännelsen. Den kom i svensk översättning 2018, också på Veritas förlag: INTRODUKTION TILL KRISTENDOMEN – FÖRELÄSNINGAR ÖVER DEN APOSTOLISKA TROSBEKÄNNELSEN. [Läs mer om boken här]

Ratzinger är kritisk till den utveckling inom kristendomen som skett under 1900-talet där tron på Gud som ett personligt väsen som möter människan och tron på Kristus dubbla natur, sann Gud och sann människa undan för undan urholkats till förmån för ett materialistiskt helt och hållet inomvärldsligt perspektiv.

När man uteslutit Gud går livet till en början vidare som om ingenting hänt, skriver Ratzinger. Livets grundstrukturer finns fortfarande kvar, trots att de inte längre vilar på fast mark. Men med tiden framstår människan mer och mer som ett objekt för sig själv. Ratzinger lyfter fram som exempel hur vetenskapen behandlar det mänskliga livet. Knappt någon reagerar längre på att vetenskapen odlar fram embryon för att få tillgång till forskningsmaterial. Allt har ju ädla syften och kan förbättra människors livskvalitet. Men om människan bara är ett objekt för sig själv vad skall då människan tänka om människan? Hur ska människorna förhålla sig till varandra om de inte längre förmår se ett gudomligt mysterium i den andra, utan bara ett resultat av vad hon själv gjort Ratzinger skriver:

”Om världen och människan inte har sitt ursprung i ett skapande förnuft som bär på sina egna inre måttstockar och som har nedlagt dessa i människan, då styrs i slutändan människans handlande bara av vissa trafikregler som antingen kan antas eller förkastas beroende på hur användbara de är. Det återstår då bara att göra en konsekvenskalkyl, vilket kallas för teleologisk etik eller konsekventialism. ”

Att dryfta frågan om värdesystem står högst på dagordningen när det gäller att hantera de utmaningar världen står inför idag. Här har kristendomen mycket att erbjuda. Ratzinger skriver:

”När vi tror på logos, att ordet var i begynnelsen, betyder det även att vi tolkar ett värdesystem som ett ‘an-svar’, ett svar på ordet, vilket skänker våra värdesystem rationalitet och en grundläggande inriktning. Hit hör även uppdraget att tillsammans med alla människor vars förnuft styr deras uppriktiga sökande och tillsammans med mänsklighetens stora religioner, försöka finna en gemensam förståelse för vad ansvar innebär.

För den kristna gudsbilden är alltså ordet logos – ordet som står i begynnelsen, det skapande förnuftet och kärleken – avgörande och när nu begreppet logos utgör själva kristologins och Kristustrons mittpunkt ser vi än en gång hur tron på Gud och tron på hans Son som blev människa inte går att skilja åt.”

Läs mera om Ratzingers bok Introduktion till Kristendomen i mitt tidigare inlägg [Kristen tro inte en ideologi eller något vi hittat på utan något som kommit till oss. Dialog med det sekulära samhället kräver att vi utgår från grunden].

Sammanfattningsvis: Incitamentet för att arbeta för det gemensamma goda och slå vakt om humanism och människans värdighet hänger samman med tron på att det finns en grund för detta. Kyrkans uppgift i samhället och den universella mänskliga gemenskapen är därför inte bara att förmedla goda etiska principer för vårt handlande (som är syftet med Katolska kyrkans sociallära) utan också att fortsätta förmedla Evangeliet i dess fullhet med tron på Jesus Kristus som Logos – det skapande förnuftet och kärleken förmedlat till hela mänskligheten.

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Samhälle | Märkt , , , , , , , , | 4 kommentarer

Orationellt och farligt att vara klimatförnekare.

Att snabba klimatförändringar är på gång är helt uppenbart. Att det är korrelerat till växthusgaser är också sedan länge allmänt känt. Det har funnits tidigare perioder med förändringar i koldioxidhalten i atmosfären och därtill hörande temperaturförändringar. Det är också känt att dessa tidigare perioder medfört drastiska förändringar då klimatet förändrades snabbt med stora konsekvenser för livet på jorden, ibland med massutrotning av arter som följd.

Medeltemperaturen stiger nu snabbt på jorden och i haven. Glaciärer smälter, korallreven håller på att försvinna. Samtidigt ser vi koldioxidhalter som stiger snabbare och till högre nivåer än vad vi någonsin sett tidigare. Om tidigare peakar legat vid 300 ppm eller lägre uppmäter vi nu 400 ppm. (se diagram).

dnklimatmyter
Det är klart att detta kommer att förorsaka stora rubbningar i livsbetingelserna på jorden. Att tro att dagens klimatförändringar inte skulle vara något att oroa sig för är att helt strunta i alla lärdomar från snabba klimatförändringar i det förflutna. Karin Bojs, vetenskapsjournalist i DN reflekterar över orsakerna till att klimatförnekandet fortfarande existerar mot allt förnuft: Fåfänga, oljepengar och troll driver klimatmyter.

Läs denna bakgrundsartikel i DN som listar de vanligaste myterna om klimatet som klimatkris-förnekarna odlar.

Kunskapen har vi. Det allvarliga är att politikerna ändå inte förmår samla sig till behövlig handling. Samma politiker som sitter på klimatmötet i Madrid är det som på hemmaplan har bäddat för fortsatt exploatering av olja och kolkraft som kommer att spä på utsläppen av växthusgaser under kommande decennier så att vi inte kan uppnå de uppställda målen på 1,5 grader.

Tiden håller på att rinna ifrån oss. Det är inte fråga om katastrofen kommer, utan hur omfattande den blir, hur vi kan mildra den och hur vi kan hantera flyktingströmmar och konflikter om begränsade resurser som uppstår i klimatkrisens spår.

Går vi mot oundgänglig kollaps, förmodad katastrof eller möjlig utplåning? Vilket är det frantidsscenario du föreställer dig? Matbrist i vissa områden, svält, översvämningar, brist på dricksvatten, odlingsbara jordar minskar. Hur kommer människorna att reagera? Historien visar att det leder till rivalitet, våld, uppror, maktmissbruk, eliters maktövertagande och massflykt. Det finns ingen anledning att tro att mänskligheten blivit visare och bättre rustade att hantera sådana situationer idag.

Läs också min tidigare blogginlägg: Greta

 

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , | 6 kommentarer

Kommunism och nazism har många gemensamma nämnare.

I SVT´s dramaserie Vår tid är nu får vi inblick i 1970-talets vänsterextremism. Vi får följa en maoistisk ungdomsgrupp som väntar på den snara revolutionen.  Hur främmande känns inte den sekterism som beskrivs utifrån dagens perspektiv. Jag har aldrig stått nära sådana rörelser, men jag minns från min skoltid på 1970-talet att de ändå sågs som mainstream då och inte alls okontroversiellt att kritisera. Var man för kritisk hade man hamnat i ”högerburen” och stod på kapitalets och förtryckarnas sida.

Utopier går lätt överstyr om man inte har en god portion sunt förnuft och realism att bottna i. Förtecknen kan vara olika, men mönstret går igen. Per Svensson skriver i en ledarartikel i DN idag om en bok där två personers politiska bana skildras – en som gick från kommunism till nazism och en som gick motsatta vägen, Nils Flyg och Sven Olov Lindholm. Ändå upplevde de att det var samma ideal de styrdes av både före och efter deras byte av ideologisk inriktning.

I boken ”Renegater” pekar lundahistorikern Johan Stenfeldt på några av dessa gemensamma drag mellan nazism och kommunism:

  • Antikapitalism
  • Antiimperialism
  • Avståndstagande från den ”borgerliga” liberala demokratin
  • Utnyttjande av demokratin för att undergräva densamma
  •  Apokalyptisk mytologi:  Berättelsen om en värld som efter ödeskampen mellan två dödsfiender går under för att återuppstå, renad och helbrägdagjord. En ”idé”  som så många varit redo att mörda för.

Mellan dessa berättelser om extremideologierna står berättelsen om Liberalismen som trodde att man genom den liberala demokratin hade uppfunnit den bästa av världar och att historien därmed kommit till sin slutpunkt.

Men så enkelt visade det sig inte vara. Vägen framåt måste innehålla både idealism och realism. Skall den liberala demokratin överleva måste den inse att det inte bara handlar om att bekämpa extremister som kommit och ”kraschat festen” utan om att komma bort från all självgodhet och inse att man måste ta tag i de stora framtidsfrågorna utan att överlämna formuleringsprivilegiet till extremisterna.

Jag tror mycket på den tredje väg Joel Halldorf försöker beskriva som han kallar relationell liberalism och där katolsk sociallära är en grundsten:

 ”Jag menar att vi behöver en politik som stärker samhället. Det handlar om att se till att rättsväsende och välfärd fungerar och de ekonomiska klyftorna hålls i schack. Men också om att institutioner, organisationer och beteenden som bygger gemenskap gynnas: Familjer, frivilligengagemang, föreningar, folkrörelser, fackföreningar.

Ludvigsson beskriver detta som konservativt, själv har jag prövat att kalla det relationell liberalism. För jag har inte uppfattat liberalismen som så smal att den skulle vara oförenlig med en aktiv familje- och civilsamhällespolitik.

Men om den är det, då har vi problem på allvar. För då kommer vi få läsa ledartexter som hävdar att liberalismen är felfri – och skulle det eventuellt finnas några problem kan politiken ändå inte göra något åt dem – tills Åkesson blir statsminister. Men som jag ser det är en politik för små gemenskaper det enda som står mellan oss och en massiv nationalistisk backlash.”

bengt1advent

Vi tänder första adventsljuset i hoppets tecken. Advent står för ett realistiskt hopp. Vi människor är inte fullkomliga utan behöver frälsning, d.v.s. hjälp utifrån. Samtidigt är vi inte maktlösa utan förmår öppna våra hjärtan för det som är sant och gott och samverka med det. Men vi måste inse både vår egen brist och att våra meningsmotståndare inte är alltigenom onda. Inser vi inte det urartar utopin i sin motsats.

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , | Lämna en kommentar

KD:s resa – Från kristen kulturkamp till samhällsengagemang med socialläran som arbetsinstrument

lewisresaI P O Enquists roman Levis resa beskrivs Lewi Pethrus livsresa från den enkla stugan vid Hunneberg till en världsledare för Pingströrelsen och vars strategiska vägval fick stor betydelse för hur Pingströrelsen växte fram och gestaltades här i Sverige. Han tog initiativ till grundandet av tidningen Dagen och till bildandet av Kristen Demokratisk Samling, KDS, som sedemera bytte namn till KD.

Ett strategiskt vägval var att just ge sig in i politik och opinionsbildning vilket inte var självklart för en kristen andlig förnyelserörelse. Man ville föra en kulturkamp för att förankra kristna värden i samhället, något man ansåg de andra partierna och sekulär press inte var bra på. Men att kanalisera den andliga väckelsen och frälsningens styrka till politik var kontroversiellt också då. Många menade att den kristna församlingen bäst fullgjorde sin mission i världen utanför politiken.

De reflektioner som förs i boken har hög aktualitet för de diskussioner som förs idag angående förhållandet mellan kristen tro och politik. Cirkeln är sluten. Då  handlade det om att bilda ett politiskt parti på kristen grund. Nu handlar det om att samma parti skall frigöra sig från sitt konfessionella arv.

Ett intressant perspektiv i Enquists roman är att han ser Lewis dröm om moralisk renhet som en del av den svenska 1900-talsmodernismen. Denna modernism tog sig många uttryck i konst, kultur och arkitektur, inte minst Filadelfiaförsamlingens funktionalistiska slott på Rörstrandsgatan var ett exempel på detta. Men Lewi var den ende som talade om sinnets och moralens renhet. Det stämde inte in i helhetsbilden av modernismen med dess kulturradikalism, frigjordhet, stadens puls med jazz, dans,sexualitet etc. Lewi hatade kulturradikalerna och framstod på så sätt som modernismens värsta fiende, men var likväl en del av den, menar Enquist.

Tanken är intressant, för samma renhetsiver kan man urskilja i de strömningar som präglat sista decenniet med identitetspolitik, rasifieringsdebatten, normkritik etc, bara med andra förtecken. Nu är det liberala frihetsidealet med individens självförverkligande och friheten från alla begränsningar i form av traditionella normer och  värderingar som gäller. I det perspektivet blir kristendomen närmast en fiende. Är man kristen, dessutom vit och heterosexuell tillerkändes man ingen auktoritet att uttala sig om någonting. Men min känsla är att även denna sekulära renhetsivrande era går mot sitt slut, de värsta avarterna av detta ser man inte så ofta numera. Det börjar bli lättare att andas, och det finns en öppenhet för att se komplexiteten i tillvaron och myntets olika sidor. Då kan man plötsligt börja uppskatta kyrkornas och religionens roll i samhället igen, fast på ett annat sätt.

Skall vi inte med förbundna ögon springa in i en ny återvändsgränd som heter nationalism, populism, liberalistisk superegoism, eller hamna i nya polariserade strider mellan högerpopulister och vänsterliberala, så gäller det att  bevara förnuft och sans. Kristna som engagerar sig i samhällsdebatten kan här göra en stor insats. Fast då handlar det inte om kulturkamp och att tvinga på samhället ”kristna värderingar” utan om något helt annat. Inför KD´s riksting i Umeå har skrivits flera kloka artiklar, t.ex. dessa tre:

Thomas Idergard i Signum: Det finns inget kristet partiprogram.

Joel Halldorf i Dagen: Äktenskapet mellan frikyrkorna och KD är över.

Viktor Barth-Kron i Kvartal: Den betydelselösa striden om KD:s själ.

På Levi Pethrus tid handlade det om att som väckelserörelse ge sig in i kulturkampen. Idag handlar det om att KD håller på att avveckla sin kristna profil och bli ett parti bland andra, en process som jag och de skribenter jag länkat till ovan bejakar och tycker är bra. Som kristna skall vi ändå vara med och påverka politiken och genomsyra den med kristna värden, men på annat sätt, i samverkan med alla goda krafter.

Kyrkan står för absoluta värden, t.ex. livets helighet och helgd, men det gäller att skilja på absoluta värden och praktisk visdom påpekar Thomas Idergard. Absoluta värden skyddar bestämda, fundamentala nyttigheter som krävs för att uppfylla den mänskliga naturens ändamål och därmed den mänskliga personens växt, praktisk visdom däremot handlar om rangordningen av och prioriteringen mellan värden som inte har absolut karaktär.

Att kräva att ett politiskt parti skulle garantera alla absoluta värden på jorden fungerar inte, eftersom vi inte lever i himmelriket utan i vår högst ofullkomliga värld. Teokratiska system har visat sig snart hamna i sin motsats och bli brutalt förtryckande. Politiken rör sig istället på den praktiska visdomens område. Här ger vare sig Bibeln eller kyrkans tradition några entydiga svar. Inte ens Katolska kyrkans sociallära ger några entydiga svar hur man praktiskt skall lösa olika konkreta situationer, däremot ger den vägledning till politiker med den praktiska visdomens avvägningar i olika frågor.

I den meningen kan Kristdemokraterna fortsätta att vara ett parti som bidrar till samhällsbygget och genomsyra det med kristna värden väglett av praktisk visdom med socialläran som arbetsinstrument. Hoppas många kristna även i framtiden engagerar sig i KD, men man behöver inte vara kristen för att uppskatta katolsk sociallära.

bengthunneberg

Vid Lennart Torstensonsmonumentet nära Forstena gård nedanför Hunneberg, Västra Tunhems socken. I bakgrunden industrierna vid Vargön. I dessa trakter föddes Lewi Pethrus.

Publicerat i Church, Politik, Samhälle | Märkt , , | Lämna en kommentar

Amazonassynoden och vissa arga mäns problem med det kvinnliga.

Under oktober pågår Amazonas-synoden i Vatikanen. Synoden lyfter upp och försöker lösa de speciella problem i världskyrkan som tillhör den delen av världen. Det är ett område som kulturellt är annorlunda än Europa och USA. I ett kapell i kyrkan Santa Maria Trasponita i Rom (en församlingskyrka belägen vid Via della Conciliazione, ett sidokapell är invigt åt den helige Knut) finns framställt symboler som representerar den delen av världen, bl.a. i trä snidade skulpturer föreställande en naken gravid kvinna.

amazonsynodtransponiakyrkan

Foto: CNS/Paul Haring

Detta har väckt ont blod hos en liten men välartikulerad grupp av företrädesvis män på sociala media som menar att detta innebär en profanering av kyrkan, man talar rentav om avgudadyrkan och drar paralleller till en av Inka-folket dyrkad gudinna. Robert Moynihan på plats i Rom har fler detaljer.

På förmiddagen 21 oktober spreds ett rykte att två män vid gryningen hade smugit sig in i kyrkan och rövat bort statyetterna och slängt dem i Tibern från St Angelico-bron. Det hela hade dokumenterats på en video som spreds på YouTube. Man ser en man med randig skjorta uppknäppt i halsen och med uppkavlade ärmar (det verkar fortfarande vara varmt i Rom) bärande två statyetter. Hans ansikte syns inte i bild. Filmen avslutas med att en statyett dumpas i Tibern.

bortrövande

skärmdump från video

I en annan med text och musik redigerad video kan man läsa om motivet för att kasta figurerna i Tibern: “for only one reason: Our Lord and saviour Jesus Christ, his blessed Mother, and everybody who follows Christ, are being attacked by members of our own Church. We do not accept this! We do not longer stay silent! We start to act NOW!

Hannah Brockhaus, reporter på CNA berättar: Vid en presskonferens 21 okt kallar Paolo Ruffini, chef för Vatikanens kommunikationsavdelning kallar det hela för stöld och ett jippo. Han säger att det är svårt att bli tillfrågad om något som hänt bara några timmar tidigare, men att stjäla något från en plats och kasta bort det är ett jippo. Ruffino återgav kommentarer som givits veckan innan om statyetterna. De representerar livet, fruktsamheten, jorden. Att stjäla dem är i total motsats till dialogens anda som borde genomsyra allt, sade han.

Fr. Giacomo Costa som är officiell talesperson för Amazon-synoden sade att dessa snidade figurer representerar livet i Amazonas på samma sätt som ett glas vatten eller papegojor representerar livet i regionen. Fokuseringen på statyetterna och dådet att kasta dem i Tibern har ingen mening, det går inte ihop, sade han och tillade att det är aldrig konstruktivt att stjäla en sak.

De kontroversiella figurerna var del av en trädplanteringsceremoni i Vatikanens trädgård 4 oktober och de var med vid korsvägsandakten 19 oktober och har även varit med i andra sammanhang under synoden. Biskopssynoden om Amazonas handlar om livet i Amazonas och om kyrkans tjänst i regionen och äger rum 6-27 oktober.

Ja, nog är stölden ett jippo och en kupp eftersom en viktig del i dådet också var att ge offentlighet åt det genom att sprida bilder på sociala media och att förklara varför man gör det. Det var ju inget fysiskt våld mot människor, men skrattet fastnar ändå i halsen eftersom det handlar om en militant grupp som vill ta saken i egna händer och med våld tvinga på andra sin egen världsbild. Osökt går tankarna till ISIS videofilmer på avrättningar av otrogna. Namnen på dem som utfört dådet är inte känt av mig, och jag vet inte heller om det är polisanmält.

Jag har inte sett någon kommentar från påve Franciskus, men i sin katekesserie över Apostlagärningarna talade han under onsdagen om avgudadyrkan vilket indirekt kan ses som en kommentar till uppståndelsen kring Amazonas-synoden.

Utgående från Apg 15:7.21 (kontroversen kring hedningarnas omskärelse) pratade påven om kyrkans evangelisation, konfliktlösning och dialog med omvärlden. Jag citerar från CNA:

In the Acts of the Apostles, “a very delicate theological, spiritual and discipline issue is addressed, that is, the relationship between faith in Christ and the observance of the Law of Moses… They proposed not to impose circumcision on the pagans, but only to ask them to reject idolatry and all its expressions…

It reminds us that the ecclesial method for conflict resolution is based on a dialogue made of attentive and patient listening and on the discernment carried out in the light of the Holy Spirit. It is the Holy Spirit, in fact, that helps to overcome closures and tensions and works in hearts so that, in truth and in goodness, they may reach unity… This text helps us to understand synodality,” he said, adding that “the presence of the Holy Spirit is precisely synodality….

The nature of the Church emerges from the Book of Acts, which is not a fortress, but a tent capable of widening its space and giving access to all… The Church is called to always be the open house of the Father. Thus, if someone wants to follow a movement of the Holy Spirit and approach, seeking God, he will not meet with the coldness of a closed door,” he said.

“But the novelty is for whom are the doors open? To the pagans, because the Apostles preached to the Jews, but the pagans also came to knock on the door of the Church; and this newness of the doors open to the pagans triggers a very lively controversy”

 

Jag undrar var denna nit att rensa ut avgudadyrkan i kyrkan kommer ifrån. Jag reflekterar såhär:

Först, det är självklart att alla kristna är medvetna om första budet och att all dyrkan och tillbedjan av annat än Gud, en enda i tre personer är av ondo och vid sidan av det varje sant kristen ägnar sig åt. När man därför anklagar påven och kyrkans ledning för sådant är det en mycket allvarlig sak. Avgudar kan vara beläten av sådant slag som förekommer i hedniska religioner. Det kan också vara att dyrka annat skapat framför Skaparen, såsom pengar, makt eller det egna egot. Om vi ser avgudadyrkan i detta bredare perspektiv kan det visst vara så att det finns stora problem med avgudadyrkan också i Katolska kyrkan. Maktkamper, pedofiliskandaler, klerikalism och brist på tro och att Gud hjälper så att man i alla lägen måste försäkra sig på det mänskliga planet.

Men det är ju inte avgudadyrkan i denna senare bemärkelse som Amazon-synodens belackare kritiserar kyrkan för. Kritikerna som främst kommer från den konservativa och traditionalistiska falangen verkar tvärtom inte ha några problem med denna senare form av avgudadyrkan. Deras kritik här gäller just att kyrkan tillber beläten. Som vi sett ovan har informationsansvariga för Vatikanen och den pågående synoden dementerat alla sådana anklagelser. Varför vidhåller då belackarna så enträget sina anklagelser? Om nu figurerna inte är framställda som avgudabilder, och ingen intention finns vare sig från deltagarna från Amazonas eller från ansvariga biskopar och kardinaler i Vatikanen att tillbe på det sättet, vad är då problemet?

  • Är det så att statyetterna ändå, genom att ha yttre likheter med bilder som tillämpas i vissa inhemska hedniska riter eller riter hos Inka-folket (som levde i Anderna, inte i Amazonas) ändå på ett närmast magiskt sätt är laddade med farliga onda andemakter som kyrkan riskerar att kontamineras med? En sådan argumentation liknar den diskussion som förs inom frikyrkligheten i Sverige där man fördömer inte bara konfessionell Yoga och nyandlighet, utan också psykologiska tekniker som mindfulness för att vara kontaminerade och som man därför måste akta sig för.
  • Eller är det så att man tror att deltagarna från Amazonas eller några av biskoparna i själva verket bejakar avgudatillbedjan och detta är ett sätt att smygvägen introducera det?

Jag tror inte på någon av dessa förklaringar. Jag tror framförallt inte på att ingjuta onödig ängslan i människor för sådana saker. Som kristna tror vi att Gud och den Ande som bor inom oss är starkare än världen. Överdriven rädsla och ängslan signalerar att vi har en kraftlös Gud där vi behöver vakta på varje steg för att inte trampa fel och därmed förlora vår frälsning. Vi blir på det viset också förkrympta handlingsförlamade människor som inte förmår att vara det salt och ljus vi är kallade att vara i världen.  Istället är det tvärtom: Påverkan går åt andra hållet. Kraften strömmar från kyrkan och de troende ut i världen och förmår förvandla den. Det är kärnan i det frimodiga budskap om evangelisation som påve Franciskus förkunnar i Evangelii Gaudium och som kännetecknade Apostlagärningarnas kyrka. Vi behöver inte frukta världen eller känna oss för goda att beblandas med den och låta kyrkan inkultureras i allt mänskligt. (Jfr Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution Gaudium et Spes):

”The joys and the hopes, the griefs and the anxieties of the men of this age, especially those who are poor or in any way afflicted, these are the joys and hopes, the griefs and anxieties of the followers of Christ. Indeed, nothing genuinely human fails to raise an echo in their hearts. For theirs is a community composed of men. United in Christ, they are led by the Holy Spirit in their journey to the Kingdom of their Father and they have welcomed the news of salvation which is meant for every man. That is why this community realizes that it is truly linked with mankind and its history by the deepest of bonds.  (GS 1)”

Det enda vi behöver frukta är att förtorka i vår tro och att den ursprungliga nådegåvans eld skall slockna.

Statyetterna, gravida kvinnor representerar enligt de ansvariga för synoden liv, fruktsamhet och naturen. Och det är här kvinnan som får representera detta på ett frodigt livsbejakande och aktivt sätt. Detta verkar vara för mycket för vissa av en klerikal och patriarkal kultur präglad kyrka som inte tillåter det kvinnliga att träda fram annat än i en mycket timid och undergiven form.

Jag tror det är här skon klämmer. Amazon-synoden lyfter fram den feminina principen i mänskligheten,  något som enligt kritikerna bör fortsätta att vara undertryckt i en fortsatt klerikal, patriarkal kyrka som betonar renlärighet framför pastoral öppenhet, dialog och evangelisation.

 

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , , , , | 2 kommentarer

”Hur kan omvärlden, EU, Sverige, se på när detta folkrättsbrott utspelas för våra ögon?”

Erdogan: Fredsoperation. Inga civila offer. Kritiker till invasionen åtalas för terroristbrott.

Verkligheten: Bomberna faller, civila skadade och döda, tiotusentals på flykt. Ta del av intervjun med Evin Cetin, advokat och uppvuxen på de gator där bomberna nu faller. Hon har anhöriga i regionen som hon står i ständig kontakt med.

Detta får inte fortsätta. Europeiska rådets ordförande Donald Tusk har sagt att EU inte accepterar att Erdogan använder flyktingarna som förhandlingsargument. Hoppas att detta är mera än ord och att alla medlemsländer backar upp honom. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker uttrycker sig mer försiktigt vädjande.

Europa måste nu agera. Kurderna får inte överges ännu en gång. Europa såg också på och gjorde eftergifter för Hitler när han började invadera grannländerna. Vi har hört så många fördömanden och indignerade ord, men brist på handling när det väl kommer till krita. Var finns den Churchill idag som kan sätta stopp för eftergifterna?

Erdogan envisas med att kalla den tappra YPG-milisen som gjort en så stor insats för världen genom att besegra IS för terrorister. Han vill väl upprätthålla denna bild för att Turkiet är NATO-medlem, och medlemssstaterna är förbundna att hjälpa varandra då de är militärt hotade. Men detta är ett anfallskrig, det kan NATO rimligtvis inte vara skyldigt att stödja. Hoppas EU inför vapenembargo och andra sanktioner och förhåller sig kallsinnigt till Erdogans hot att lotsa över flyktingarna till Europa.

 

 

Publicerat i Politik, Samhälle, Uncategorized | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Greta

gretapåvetrump

Det mesta har sagts om Greta i den upphettade debatten sista veckorna. Hon är onekligen ett tecken som väcker strid. Få är likgiltiga. Antingen tycker man om hennes budskap och engagemang, eller så tycker man inte alls om det och försöker förminska eller misstänkliggöra henne.

Som person är Greta enkel och rak på sak. Jag uppfattar henne som genomärlig i sitt uppsåt. Hon har en autismspektrumstörning vilket en del använder som argument för att misskreditera henne, men det är inte adekvat. Hon har hittat en nisch där hon går in helhjärtat för att driva en meningsfull fråga, och hennes autism hjälper henne snarast att hålla fokus utan att tröttas.

Hennes framträdande på den globala scenen har många kännetecken som kan jämföras med en profet. Budskapet står i centrum, inte hon själv. Hon drivs av ett etiskt imperativ. Budskapet väcker strid. Det talar till människors hjärtan och manar till omvändelse.

Det är möjligt att även gamla testamentets profeter hade sina psykiska egenheter och handikapp, vad vet jag. Men det hindrar inte att Gud kan använda dem att föra fram viktiga budskap. Likaså med Greta. Relevansen av hennes budskap ändras inte av hennes autism.

Avsändaren – Budskapet – Mottagarna.

Budskapet har en relevans i sig. Greta är som jag sade en enkel person, hennes psykologi är av underordnat intresse, intressantare är  budskapet i sig och hur det tas emot och den interaktion som sker i den sociala kontext där Greta verkar.

En del kallar henne undergångsprofet och fnyser åt det. Men det profetiska ligger inte i det hon säger om framtiden – hon hänvisar bara till vad forskarna och FN´s klimatpanel säger. ”Lyssna till dem!” är hennes uppmaning. Man behöver inte vara profet för att bedöma vart vi är på väg. Att koldioxid har en växthuseffekt visste forskarna redan på 1800-talet. Svante Arrhenius (nobelpris kemi 1903) hör till dem som studerat detta. Att havsnivåerna stiger snabbare än någonsin, att korallreven håller på att dö ut, att artrikedomen i faunan minskar, att koldioxidvärdet i atmosfären nu är det högsta på 800.000 år och att de 5 sista åren varit de varmaste sedan man började mäta är fakta. Att människans utsläpp av växthusgaser bidrar till detta är de flesta forskare överens om. Att det finns en diskussion om att ”klimatalarmismen” är överdriven och att det finns en diskussion i marginalen om hur mycket som beror på människan och hur mycket som beror på naturliga cykliska förändringar är en annan sak, det gör inte att mänskligheten kan ignorera de tecken vi ser och köra på som vanligt och hoppas att de slutsatser forskarna kommit fram till är fel. Det vore inte etiskt försvarbart mot kommande generationer.

Det är rätt att vi inte skall hemfalla åt undergångsstämningar och en alarmism som förlamar vårt handlande. Däremot handlar det om en realism och att mobilisera ansvarstagande och framtidstro utifrån perspektivet, att vi människor inte bara har möjlighet utan också är kapabla att fatta rationella ansvarsfulla beslut.

De sista rapporterna från FN´s klimatpanel talar sitt tydliga språk. Det handlar nu inte om utan när vi når punkten för no return, där processer i naturen människan inte kan kontrollera tar över och fortsätter det vi satt igång. Att vissa processer redan är igång på ett sätt som inte kan hindras ens med de mest radikala begränsningarna av utsläpp är klart, t.ex. korallrevens troliga död och andra förändringar som förändrar den ekologiska balansen i världshaven och höjningen av havsytans nivå. Vi kommer sannolikt att få se stora skaror klimatflyktingar som gör dagens flyktingsituation på grund av krig och konflikter till en västanfläkt.  – Och de fattiga blir de som drabbas hårdast, medan de rika länderna kommer att försöka skydda sig.

Den brittiske professorn Jem Bendell skrev förra sommaren ett betänkande, Deep Adaptation: A Map for Navigating Climate Tradgedy där han reflekterar över hur vi kan förbereda oss och på bästa sätt förhålla oss till de förändringar som väntar. För förändringar kommer det att bli, mänskligheten kommer sannolikt inte att kunna samla sig till effektiva åtgärder för att helt avvärja ett sammanbrott av något slag.

Bendell säger att han funnit att människor väljer att tro på ett scenario som inte har så mycket med en realistisk analys av data att göra, men med vilken berättelse de väljer att leva med om klimatförändringarna och framtiden. Psykologin lär oss att vi inte är logiska maskiner, utan inrangerar information i berättelser vi redan har om hur saker hänger ihop och varför (Marshall 2014). Ingen av oss är immuna mot sådana processer. Bendell räknar med tre scenarion att överväga:

  • Oundviklig kollaps
  • Trolig katastrof
  • Möjlig utplåning

Det finns de som helt förnekar problemet och säger att forskarna ljuger och är i händerna på eliter som vill bedra folket. Kvantitativt är det en liten grupp, men högljudd på sociala media och kan få med sig fler som i klimatångestens spår väljer att hellre tro på konspirationsteoretikerna än att konfronteras med problemet och hitta drivkrafter till förändring.

En klar analys är första steget till förändring, då kan vi bättre förhålla oss till förväntade katastrofer och också vidta de åtgärder som behövs för att minimera skadeverkningarna. Bendells beskrivning av hur hans studenter reagerar bekräftar detta:

In my work with mature students, I have found that inviting them to consider collapse as inevitable, catastrophe as probable and extinction as possible, has not led to apathy or depression. Instead, in a supportive environment, where we have enjoyed community with each other, celebrating ancestors and enjoying nature before then looking at this information and possible framings for it, something positive happens. I have witnessed a shedding of concern for conforming to the status quo, and a new creativity about what to focus on going forward.

Det profetiska hos Greta ligger inte i en förutsägelse av framtiden, utan i att hon uppenbarar människornas, inklusive våra ledares, irrationella och kluvna förhållande till vad som pågår. Hon är klockren i det hon säger.

  • Å ena sidan bejakar de flesta att klimatet håller på att förändras på ett sätt som medför stora framtida problem och att det är troligt att miljöutsläpp av människan delvis är orsak till detta. Man bejakar också det moraliskt riktiga i att vida de åtgärder man kan för att begränsa utsläppen.
  • Å andra sidan gör mänskligheten alldeles för lite för att råda bot på det hela. Inte ens Parisavtalets mål på att begränsa temperaturhöjningen till 1,5 grader verkar möjligt att uppnå idag.

Det var bisarrt att höra alla applåder Greta fick vid sitt tydliga och för en gångs skull också känslosamma tal i FN. Här sitter delegater och ger acklamation till att de själva är otillräckliga och inte gör det de borde göra. Vad handlar detta om egentligen?

Den bästa analys hittills av Greta är den rysk-amerikanska journalisten och författaren Masha Gessens artikel publicerad i The New Yorker och översatt till svenska i DN kultur 27 sept: Därför är Greta Thunberg anti-Trump. Texten kommenterades sedan både av Peter Wolodarski och Björn Wiman.

Gessen påpekar att många ungdomar tidigare jobbat för det som Greta nu gör, och Björn Wiman har skrivit många engagerade artiklar i DN om miljön. Påve Franciskus har givit ut miljö-encyklikan Laudato Si som prisades av alla när den kom precis som Greta nu prisas.

Greta Thunberg är den enda som lyckats fånga våra kollektiva fantasier, skriver Gessen. Det är riktigt, och det är på gott och ont. På gott om det verkligen leder till en omvändelse där vi bli blir konstruktiva och utifrån realism och god etik handlar och gör vad vi kan till fromma för vår planet och våra barns framtid. På ont om vi låter Greta bara spegla de olika inre berättelser vi har utan att låta budskapet tala för sig själv, och utan att låta oss själva förändras.

Lov och pris hjälper inte långt om det inte åtföljs av omvändelse och handling. Greta själv är väl medveten om detta. Jag vill inte ha era presenter sade hon i en intervju med Skavlan, jag vill ha en bebolig planet.

Jag citerar Gessen i valda delar:

”Thunberg tänker och talar på logikens sätt. Hennes aktivism inspirerades av en motsägelse: planeten höll på att dö, men de vuxna betedde sig inte som om det var en kris. Detta var absurt, otänkbart och ohållbart – och det var verkligheten.
Varje gång Thunberg talar gör hon ett obestridligt argument för handling, mot hyckleri. Hon poängterar att vuxna säger åt barn att känna hopp och drömma om en storslagen framtid, samtidigt som de själva agerar som om det inte finns en morgondag och att det är acceptabelt.”

”Thunberg och Trump har motsatta världsbilder. Hon ser universum som moraliskt. Han anser att det är ruttet. Hon tror på begreppen rätt och fel. Han är nihilist. När hon talade i FN sade Thunberg: ‘Om du verkligen förstod situationen men ändå fortsatte vägra agera så skulle du vara ond och det vägrar jag att tro’. ”

”Logiken i Thunbergs budskap och den grundläggande övertygelsen om att människor är moraliskt kapabla får sådant genomslag just för att vi lever i en tid som domineras av en man som konstant fläker ur sig nonsens utifrån premissen att världen i grund och botten är härsken.

Thunberg får mig alltid att tänka på de sovjetiska dissidenter som skar igenom dimman av sen-totalitär propaganda genom att insistera på att ord som för länge sedan förlorat sin innebörd måste tas på allvar. De krävde de rättigheter som garanterats i Sovjets konstitution, som rätten till mötesfrihet. Alla omkring dem hade länge förstått att lagen bara var ord, men dissidenterna började agera som om orden hade betydelse. De slängdes i fängelser och mentalsjukhus eller kastades ut ur landet, men ändå fortsatte de och deras vänner, för det var så du gjorde i ett universum som var moraliskt.

De hade inga bevis för att universum var moraliskt, men genom att insistera på att agera som om det vore det lyckades de med viljekraft få till stånd en bättre framtid.”

”Thunberg har diagnostiserats med Aspergers syndrom, vilket hon refererat till som en ”superkraft”. I en tidig intervju jag gjorde med henne sade hon att diagnosen gör det möjligt att koncentrera på ett ämne under en lång period och det ämnet är klimatkrisen. Det gör det även omöjligt för henne att acceptera felaktig information, ologiska uttryck och beteenden eller oförmågan att förutse konsekvenserna av en handling – alla kännetecken för Trumpismen.”

Så långt Gessen. Nu till profeten Jesaja:

”Jorden sörjer och vissnar, hela världen förtorkar och vissnar, jordens höjder förtorkar. Jorden har vanhelgats av dem som bor där: de har överträtt lagarna, kränkt rätten, brutit det eviga förbundet. Därför fräter förbannelse jorden och de som bor där får bära sitt straff. Därför blir jordens invånare färre, bara en liten rest blir kvar” (Jes 24:4 – 6).

Det låter som en undergångsprofetia, men skall nog mera ses som en varning. Om vi inte omvänder oss och fortsätter med business as usual och handlar oansvarigt händer detta.

Skall man likna Greta vid en profet, så tänker jag på Jona. Han sändes av Gud till Nineve för att förkunna stadens undergång om folket inte omvände sig från sin ondska.

Men Nineve omvände sig, och staden utplånades inte. Jona blev först sur på Gud som inte verkställde det som han profeterat om då han satt under en ricinbuske för att se skådespelet. Men Gud lärde Jona något om vad barmhärtighet innebär (se Jona kap 4).

Huruvida Greta visar sig vara en äkta profet eller inte kommer att visa sig. Om det verkligen leder till en rörelse där människor engagerar sig och reagerar ansvarsfullt och får till stånd en förändring är hon en sann profet. Profeten Jesaja igen:

Liksom regnet och snön faller från himlen
och inte återvänder dit,
förrän det har vattnat jorden och gjort den fruktbar
och ger säd till att så
och bröd till att äta,

så skall det vara med ordet
som går ut från min mun.
Förgäves skall det inte vända tillbaka till mig
utan att ha verkat vad jag vill,
och utfört det vartill jag har sänt ut det. (Jes 55:10-11)

Om hela rörelsen urartar till en sekt som idoliserar Greta men inte åstadkommer någon förändring är inget vunnet. Några kommer att idolisera henne utan att själva vara beredda att förändras. Några kommer att misskreditera henne, försöka förminska och misstänkliggöra henne. Så sker med alla profeter. Men vad det kommer an på är om det finns en kritisk massa som verkligen lyssnar och tar till sig budskapet och låter sitt hjärta förvandlas.

Olika människor har olika vägar att gå:

Att gå från idoliserande till handling.

Att gå från förnekande via medvetandegörande till handling.

Att gå från likgiltighet till moraliskt medvetandegörande och handling.

……..

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Politik, Samhälle, Tro och vetande, vetenskap | Märkt , , , , | 1 kommentar