Klerikalism – upphöjda präster ett gissel för kyrkan

Jag är tacksam för tidningen Dagen som har en saklig rapportering också om Katolska kyrkan. Som katolik är det en tidning jag inte vill vara utan. Nu senast har man i sin serie om bakgrundsdokumentation till olika fenomen i kristenheten presenterat ett dokument om klerikalism. För att inte drunkna i kyrkliga termer har man hittat ett lättbegripligt svenskt begrepp – ”upphöjda präster”.

Präster skall naturligtvis äras och upphöjas som goda tjänare i kyrkan, precis som varje döpt kristen, men när prästerna i kyrkan upphöjs till en oantastlig elit förvrider det hela tanken med vad kyrkan skulle vara. Påve Franciskus har själv pekat ut klerikalismen som roten till det onda i kyrkan i samband med pedofiliskandalerna och efterföljande tystnadskultur och ovilja att ställa ansvariga till svars. [Brev till Guds folk augusti 2018]

Klerikalismen är ett system som inte bara upprätthålls av präster som slår vakt om sin makt (även om sådana finns också), lekmännen bidrar i lika hög grad till att upprätthålla systemet genom att kräva att prästerna skall vara så.

De flesta präster är bra och inkännande, vill att lekmän skall engagera sig och försöker uppmuntra när så sker, men det är som om vi ändå alla sitter fast i systemet. Klerikalismen, som de flesta inser är av ondo, ligger ändå som en våt filt över kyrkan som tycks vara svår att skaka av sig. Biskop Anders Arborelius intervjuas i dokumentet, han uttalar sig ganska försiktigt men säger att också i Sverige finns en frestelse att sätta präster på piedestal. Många katolska lekmän intervjuas i dokumentet, både de som ser klerikalismen som ett mycket stort problem i Sverige, och de som vill tona ner det.

Är man katolsk lekman och dessutom kvinna är man ännu längre ner i det toppstyrda klerikala systemet. Det finns inte mycket av katolsk feministisk litteratur översatt till svenska, men på engelska språket är den rikhaltig. Feministteologen Elizabeth Johnson drar paralleller mellan den allmänna patriarkala strukturen i vår kulturs historia och det religiösa patriarkatet:

”Patriarkat är en form av social organisation i vilken makten alltid ligger hos den man eller de män som dominerar och med de andra i gradvis underordad rangordning ända ner till de som har minst makt och som utgör den breda basen. Denna klassiskt aristoteliska politiska filosofi, detta system innebär inte bara det naturliga härskandet av män över kvinnor utan för att vara mer exakt den frie mannen som det absoluta överhuvudet över hela hushållet med kvinnor, barn, manliga och kvinnliga slavar och annan icke-mänsklig egendom. Detta var en hörnsten i statens hela struktur. Detta traditionella mönster av en pyramid av olika sociala relationer inom stat, kyrka och familj har sedimenterat de härskande männens dominans så till den grad att det verkar helt naturligt…

Religiöst patriarkat är en av de starkaste formerna för denna struktur då detta patriarkat ser sig själv som gudomligt grundat och som en konsekvens av detta säger de härskande männen att deras makt har delegerats till dem av Gud (som undantagslöst benämns i manliga termer) och som utövas genom ett gudomligt mandat.” (Boken SHE WHO IS från 1992, fri översättning av citatet av Irène Nordgren)

 

Grunden för kyrkan är ”det allmänna prästadömet” som alla döpta har del i. Med vigningen till präst och biskop följer tjänstegåvor och hierarkiska gåvor, men inte på så sätt att prästen i hela sin person blir tillhörig en oantastlig elit. Hierarkiska gåvor och karismatiska gåvor som tillhör hela Guds folk är lika viktiga (se Troskongregationens brev “Iuvenescit Ecclesia” från 2017 som beskriver relationen mellan hierarkiska och karismatiska nådegåvor).

Jag fördjupar mig inte mer i detta, utan anbefaller läsning av tidningen Dagens dokument som på ett utmärkt sätt belyser ämnet samt påvens brev till Guds folk (länkar ovan). Utöver det vill jag hänvisa till följande artikel av en katolsk präst från Benin i den katolska tidskriften LaCroix som också ger en bra sammanfattning: [Clericalism, an ongoing temtation].

bengtbåt

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Tala seriöst om abort

Abortfrågan är ständigt levande och kommer att vara så länge några envisas med att göra den till en icke-fråga och låtsas som att fostret bara är ”en del av kvinnans kropp”

Stefan Gustavsson skriver i Världen idag om Nyspråk som i Orvells roman 1984 när man försöker dölja vad det handlar om.

Flera kliniker beskriver på sina hemsidor medicinska aborter som att ”graviditeten stöts ut”. Men är det verkligen graviditeten som stöts ut eller blöder ut, frågar sig Gustavsson och fortsätter:

”I information till föräldrar som önskar föda sitt barn, talas det där­emot inte om att graviditeten växer eller att det är graviditeten som föds. Nej, här är språkbruket annorlunda. Det talas om foster (tidigt under graviditeten) och om barn…

En abort handlar inte främst om ett tillstånd – en graviditet – utan om ett embryo, ett foster, ett barn. Oavsett terminologi och antalet veckor handlar abort om vad vi gör med en ny liten medlem i vår mänskliga familj.
Det är talande att man på detta sätt försöker dölja verkligheten. Om abort vore oproblematiskt, om det vore en mänsklig rättighet eller en viktig frihetsreform, då skulle vi självklart vilja beskriva den och belysa den så klart som möjligt. Det faktum att vi i stället försöker dölja verkligheten med hjälp av språket borde vara en väckarklocka. Vad är det vi vill dölja? Vad är det vi skäms för?”

Orwell skrev ”I en tid av universellt bedrägeri är yppandet av sanningen en revolutionär handling.” Om ingen annan gör det måste det vara kyrkans sak att tala klarspråk.

Joel Halldorf skriver en ledare i Dagen på samma tema:

”Lärdomen är att etiska dilemman inte försvinner bara för att man ignorerar dem. Lägger man locket riskerar i stället hela grytan explodera.
De närmsta åren kommer medicinska framsteg, klimatkaos och utvecklingen inom arti­ficiell intelligens ställa oss inför dilemman som inte ens den mest irriterande gymnasist skulle kunna tänka ut. Det kommer kräva mycket av oss: ödmjukhet, välvilja och en beredskap att samtala om laddade frågor.
Låt oss börja med ett seriöst samtal om abortgränser i ljuset av neonatalvårdens framsteg. Om inte annat blir det en generalrepetition inför vad som komma ska.”

Det skarpaste uttalandet sista tiden kommer från påve Franciskus som i veckans onsdagsaudiens talade om femte budet och lyfte upp det motsägelsefulla i den rådande abortpolitiken, att man har rätt att ta ett mänskligt liv i livmodern, i de mänskliga rättigheternas namn. Redan att förakta livet är i sig ett sätt att döda på, sade påven, och nämnde det skandalösa antalet människor som lever under ovärdiga förhållanden. Det är inte civilt att döda oskyldiga. Men att kalla något för terapeutiskt, civilt, eller helt enkelt mänskligt, som abort, som istället innebär att det oskyldiga och försvarslösa livet avslutas i sitt ursprung är inte rätt, menade påven.
Du kan inte kalla det rättvist att göra sig av med en människa, om än liten, för att lösa ett problem. Det är samma sak som att anlita en yrkesmördare för att lösa problemet”, sade han.

Det handlar inte om att fördöma eller göra livet svårare för kvinnor i utsatta situationer, men det gäller att kunna se flera dimensioner samtidigt. I ett rikt land som Sverige som kommit långt i jämställdhet mellan kvinnor och män och med höga aborttal och minskande födelsetal måste man se på abort i andra perspektiv än i fattiga länder med dålig mödrahälsovård och där kvinnors situation är präglad av förtryck och manligt godtycke.

Att uttala regler och etiska bud är en sak som måste balanseras av en pastoral hållning som är grundad i en förståelse för människors, och när det gäller abort i synnerhet kvinnors reella situation i livet. Jag är därför glad att som sista länk i denna exposé  få hänvisa till en debattartikel i Dagen av Lovisa Bergdahl (forskare och pedagog, katolik, ledamot i Signums redaktionskommitté)  och Sofia Camnerin (teolog,  bitr kyrkoledare för Equmeniakyrkan, bitr rektor EHS) som tar upp den aspekten och ger balans åt frågan. Författarna nämner att de nyligen var med och arrangerade ett seminarieum om kvinnas plats i kyrkan i kölvattnet den globala #metoo-rörelsen. Där uppmärksammades att inte heller kyrkan är en skyddad plats för kvinnor. Katolska kyrkans egen ”#metoo-rörelse”, protesterna mot prästers sexövergrepp och tystnadskulturen har tydliggjort att kyrkan inte heller är en skyddad plats för barn. De fortsätter:

”Att Nobels fredspris precis har delats ut till två personer som outtröttligt arbetar mot sexuellt våld visar på det ohållbara i att diskutera abort utan relationella och pastorala perspektiv. Varför utsätts kvinnor för sexuellt våld? Varför har kvinnor genom historien behövt ta ett större ansvar för sexualiteten än män? Varför gör kvinnor abort, trots att de vet att det innebär att ett nytt liv släcks? Skälen är ofta relationella. Kvinnan tror att mannen lämnar henne om hon behåller barnet, eller så är hon rädd för att inte få ihop livet och vardagen med de perfektionistiska krav som samhället och arbetslivet i dag ställer.”

Jag konstaterar att båda perspektiven är lika nödvändiga, ett etiskt icke-förnekande perspektiv och ett pastoralt relationellt perspektiv som fokuserar särskilt på kvinnors situation i verkliga livet.

 

img_1269

Publicerat i Church, Samhälle | Märkt , , | Lämna en kommentar

Positivt att inte bara påven utan nu också Italiens biskopar höjer sin röst i politiken och talar för humanitet och etik i flyktingmottagningen.

Vi är vana vid att Kyrkan i Italien och många andra katolska länder stått på maktens sida, särskilt när det gäller konservativa regeringar. Påven Franciskus pontifikat innebar ett brott mot den trenden. Han åkte till Lampedusa och kritiserade att Medelhavet hade gjorts till ett dödens hav, han konfronterade högerkrafterna i USA och han gav ut en miljöencyklika där han påpekar att omsorgen om miljön är en självklar del av socialläran.

popeusa

Desto mer glädjande då att nu Italiens biskopar (alltså lokalkyrkan i Italien, inte Vatikanen) höjer rösten i politiken i viktiga socialetiska frågor.

Regeringen vill i princip vill stoppa all invandring till Italien och skicka ut människor ur landet. Inrikesminister Salvini från främlingsfientliga regeringspartiet Lega har presenterat ett nytt lagförslag, som kommer att göra det lättare att deportera asylsökande utan giltiga papper.

Katolska biskopar har tidigare kritiserat den långtgående främlingsfientliga politiken regeringen vill driva, och nu talar de om ”domedagspolitik”. Ordföranden i Italienska biskopskonferensen, Kardinal Gualtiero Bassetti säger att biskoparna känner sig kallade att uttala sig om politiken, för att förhindra att makthavarna känner sig ”frestade att utnyttja rädslor eller faktiska problem i vissa grupper och ge illusoriska löften i syfte att vinna kortsiktiga politiska mål”.

Självklart kan ett land inte ta emot fler invandrare än man kan integrera, därför måste politikerna också ta ansvar för restriktioner och gränser, påven har t.ex. hittills inte kritiserat Sveriges nu restriktivare migrationspolitik. Däremot är det viktigt att kyrkan höjer sin röst när politikerna tar lätt på människovärdet och rider på främlingsfientliga strömningar.

Italien är ett annorlunda land än Sverige. Man är mera luttrade när det gäller olika extrema eller galna politiker och partier. I Sverige handlar det mera om allt eller intet, jämför beröringsskräcken för SD. Kyrkan har också ett stort inflytande, och man lyssnar till vad kyrkan säger.  I Italien är påvens uttalanden ofta första nyheten i tv- och radio-sändningar och man berättar hela tiden var påven är och vad han säger.

Biskoparnas utspel var starkt, och i kyrkans tidning Familia Christiania fanns rubriken: ”Gå bakom mig, Satan” – ett bibelord som alla förstod syftade på Salvini.

Charlotta Smeds, chefsredaktör för Vatican News på svenska intervjuas i Dagen och ger en del inblickar i hur kyrkan tänker när man uttalar sig och hur italienare tänker:

Det viktigt att komma ihåg att när biskopar uttalar sig är budskapet alltid vertikalt: relationen mellan Gud och människan finns alltid med. De vill påminna om hur Gud ser på människan. Katolska präster i Italien är inte heller politiska på så sätt att de tar parti för eller emot vissa kandidater eller partier. En katolsk präst säger aldrig till sina troende vad de ska rösta på. De säger: ‘följ ditt samvete’. Kyrkan är alltid väldigt försiktig. För det finns förstås många som har röstat på Salvini.”

Italien har upplevt ett enormt tryck när det gäller asylsökande, till det kommer hög arbetslöshet och ekonomiska problem. Italien är ett land i kris, säger Charlotta Smeds men tillägger att  italienarna är ett folk som är duktigt på att hantera kriser. De blir inte förlamade av dem. De är ofta först på plats vid kriser som till exempel en tsunami. De är vana vid kontinuerlig krislösning. Folk hjälper när det behövs. De är också ett folk som trots ett ibland hårdfört tonläge när det gäller migration ändå hjälper till när situationen kräver det. – Om de ser någon kravla sig upp på en klippa kommer de med filtar – även de som stödjer Salvini, säger Charlotta.

 

 

 

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Samhälle | Märkt , , , | 1 kommentar

Klimatet, skarpt läge

FN:s klimatpanel IPCC´s mellanårsrapport lyfter fram allvaret med den pågående uppvärmningen av jorden där människans utsläpp av växthusgaser spelar en avgörande roll. Isarna vid polerna smälter allt fortare, permafrosten släpper vilket leder till att enorma mängder metangas frisläpps och risken finns att ganska snart passerar vi en tröskel där människan inte har situationen i sin hand utan vi rubbat en balans där krafter i naturen själv tar över. Rapporten visar att om vi lyckas begränsa uppvärmingen till 1,5 grader istället för till 2 grader fram till år 2100 så får det stora effekter i form av lindrigare konsekvenser och minskad utsatthet för många miljoner människor. Det är inte för sent, men rapporten konstaterar att ”det kommer kräva brådskande och kollektiva klimatansträngningar utan motstycke inom alla områden”.

Men världssamfundet, majoriteten av världens stater som är kvar i Paris-överenskommelsen kan inte ens prestera tillräckliga beslut för att nå upp till 2-gradersmålet. Nyss kunde EU inte enas kring en tillräckligt kraftig begränsning av bilarnas utsläpp fram till 2030. Det skulle behövas 50% minskning, men man kunde bara enas om 30% eftersom Tyskland, en stor bilproducent och en del östeuropeiska länder bromsade.

Dessutom tenderar de nya högerpopulistiska ledarna att negligera riskerna med temperaturhöjningen. USA under Trump har övergett klimatöverenskommelsen, och om segraren i presidentvalet i Brasilien, Bolsonaro vinner i andra omgången hotar han att överge överenskommelsen.

Vi har alltså två problem:

  1. De klimatmedvetna staternas tröghet att fatta tillräckligt kraftfulla beslut.
  2. Högerpopulistiska ledares benägenhet att tänka kortsiktigt och bagatellisera problemet vilket kan få avgörande betydelse om den högerpopulistiska vågen fortsätter att kunna manipulera massorna på grund av övriga partiers flathet, korruption och inbördes splittring.

Det är skarpt läge nu men mänskligheten tycks fortfarande sova. Svenska kyrkan har länge talat om klimatet, och Katolska kyrkan har lagt till omsorgen om miljön som ytterligare en viktig byggsten i socialläran. (Påve Franciskus miljöencyklika Laudato Si.)

Kyrkorna har fått hållas, man har nog tyckt det varit bra att de talar om moraliska frågor, bara det inte påverkar oss själva och vår bekvämlighet, och kristna själva berömmer sig ofta av att ha bra tankar och hög moral om människovärde, flyktingpolitik och miljö.  Men det är skarpt läge nu och det hjälper inte med att ha bra deklarationer och låtsas som man lever i en värld där man har hur mycket tid som helst på sig för att förverkliga innehållet i de förträffliga deklarationerna.

Kyrkorna har en nyckelposition att vara profetiska röster i detta avseende. Men då måste man själva vakna och inse vad som behövs för att gå från att halvsovande författa vackra deklarationer i en värld som sover till att tyda tidens tecken och se vad som verkligen behöver göras för att påverka och väcka människors samveten.

FNs miljöpanel tillhör de profetiskt medvetna. Påve Franciskus också. Samtidigt blir dessa instanser motarbetade särskilt från högerpopulistiska krafter. Trump och Bolsonaro har många anhängare som vill förvilla och bryta udden av miljömedvetenheten.

Högertraditionalistiska krafter inom Katolska kyrkan motarbetar påve Franciskus, och en av de punkterna på agendan är att kyrkan skall inte lägga sig i miljöpolitiken.

Några citat ur Laudato Si:

The entire material universe speaks of God’s love.

—-

I urgently appeal for a new dialogue about how we are shaping the future of our planet

—-

I would like to enter into dialogue with all people about our common home

—-

The earth, our home, is beginning to look more and more like an immense pile of filth.

Sagt av Benedikt XVI:

The misuse of creation begins when we no longer recognize any higher instance than ourselves, when we see nothing else but ourselves

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Katolska kyrkan, sexövergreppen och den kvardröjande tystnadskulturen och cover up-mentaliteten. Aktuellt läge

F.d. kardinalen Theodore Edgar McCarrick utnämndes till kardinal av Johannes Paulus II 2001. Han tillträdde den tunga posten som ärkebiskop av Washington 2001 och avgick 2006 av åldersskäl. McCarrick var aktad och respekterad, en tung person i det katolska USA. Därför blev hans fall desto större då det kom upp i offentlighetens ljus att han under hela sin karriär ägnat sig åt sexuell misskötsamhet, framförallt genom intima kontakter med unga prästseminarister, även yngre gossar i något fall. En diskussion pågår om att detta under årens lopp inte kan ha varit okänt för de medarbetare och överordnade han haft i sin närhet, och det har på så sätt gett näring åt diskussionen om tystnadskultur och låt gå-mentalitet. Läs denna mycket intressanta intervju med kardinal Joseph W Tobin, ärkebiskop i Newark i North Jersey Record, den ger stor inblick i problematiken. Detta har lett till en svår kris i Katolska kyrkan i USA som nu är splittrad i olika läger.

Även påven har anklagats för att ha slätat över och sett mellan fingrarna på sexuella övergrepp. Det slog ner som en bomb när en f.d. påvlig nuntie i Washington, ärkebiskop Carlo Maria Viganò i augusti publicerade ett 11-sidigt brev där han bl.a. anklagade påve Franciskus för att redan 2013 ha fått information om McCarrics misskötsamhet utan att göra något. Viagno krävde i brevet påvens avgång.  Flera biskopar i USA nämns vid namn samt flera tunga kuriakardinaler, bl.a. Kardinal Sodano, Vatikanens statssekreterare under Johannes Paulus II´s tid som agerade mycket bakom kulisserna för att släta över de uppoppande skandalerna. Kardinal Sodano är nu 90 år men fortfarande dekan för kardinalskollegiet, och skulle påve Franciskus avlida den närmaste tiden så är det han som kommer att leda kardinalskollegiets dagliga möten då ny påve skall väljas. Sodano är aktiv trots sin ålder och ses i Rom allmänt som en person med stort inflytande bakom kulisserna och har ett stort nätverk av vänner och beskyddare särskilt i statssekretariatet.  När påve Franciskus nu tvingas begrunda vad ansvarsutkrävande för cover up av sexövergreppskandalerna implicerar, så måste förr eller senare även Sodano komma i fokus anser flera bedömare.

Mycket av detta har varit känt sedan tidigare, men anklagelsen mot påve Franciskus att han med berått mod skulle ha sett mellan fingrarna på anklagelser om sexuella övergrepp utan att agera bedöms av många som att det finns för lite underlag i Viagnos brev för att belägga. Sannolikt träffade Viagno påven 2013 som han sade och kanske också nämnde McCarricks beteende, men det handlar ju om hur påven i så fall utvärderade detta. Hela tiden får ledande personer inklusive påven massor med information om rykten och anklagelser, och det handlar om hur man bedömer trovärdigheten, kanske han konsulterade andra källor som sade något helt annat. Och man kan fråga sig: Om Viagno hela tiden känt till detta, varför agerade inte han och begärde företräde för USA´s biskopskonferens?

Samtidigt måste man säga att det självklart måste vara tillåtet och t.o.m. en plikt att kritisera även påven när man märker missförhållanden. Att påven länge agerat långsamt och trögt i den fortsatta handläggningen av pedofiliskandalerna har många både katolska och externa bedömare länge sagt.

Detta år har kommit flera chockartade rapporter från t.ex. Chile och USA, nu Tyskland och i Indien hörde vi nyligen om en nunna som anklagar en biskop för våldtäkt men där det tydligen gått väldigt trögt att utreda detta.

Det begås idag betydligt färre pedofiliövergrepp i kyrkan än under slutet av 1900-talet, men handläggningen av låt gå mentaliteten och att skydda dem som varit ansvariga ligger fortfarande kvar som en ouppklarad del av denna tragiska historia.

Påve Franciskus verkar nu mera beslutsam och tycks inse vidden av problemet. Efter att tidigare ignorerat en kraftig opinion från offer för övergrepp i Chile lät påven efter sin resa dit förra året tillsätta en utredning, vilket resulterade i att hela Chiles biskopskonferens såg sig föranledd att ställa sina platser till förfogande. Efter den s.k. Pennsylvaniarapporten och uppmärksammandet av McCarrics olämpliga beteende som täckts upp under alla år har Vatikanen 6 oktober publicerat ett pressmeddelande där man sagt att man skall göra en ännu grundligare utredning och ta fram all tillgänglig dokumentation. I pressmeddelandet heter det ”as Pope Francis has said: ‘We will follow the path of truth wherever it may lead’ (Philadelphia, 27 September 2015). Both abuse and its cover-up can no longer be tolerated and a different treatment for Bishops who have committed or covered up abuse, in fact represents a form of clericalism that is no longer acceptable”, och man blundar inte för att det kan komma fram egna försummelser: ”The Holy See is conscious that, from the examination of the facts and of the circumstances, it may emerge that choices were taken that would not be consonant with a contemporary approach to such issues.” 

I pressmeddelandet refereras också till att påven kommer att ha ett möte med presidenterna för hela världens biskopskonferenser i februari nästa år. Man påminner också om påvens brev till hela Guds folk angående kyrkans kris som gavs ut i augusti, och att det som sades där fortfarande är aktuellt: ”The only way that we have to respond to this evil that has darkened so many lives is to experience it as a task regarding all of us as the People of God. This awareness of being part of a people and a shared history will enable us to acknowledge our past sins and mistakes with a penitential openness that can allow us to be renewed from within” .

Jag vill ytterligare hänvisar till ett par artiklar som väldigt bra kommenterar och sammanfattar det aktuella temat.

Först en artikel av en familjeterapeuten Gail Grossman Freyne. publicerad i LaCroix international,  [Towards credibility and a clean conclave] som tar upp mekanismerna bakom trögheten att gå till botten med problematiken. Jag tänker att sexövergreppsskandalerna och cover-up-mentaliteten verkligen är Katolska kyrkans #metoo. Precis som i samhället i övrigt finner vi att så många män som tidigare gått under radarn lyfts upp i ljuset och anklagas. Kulturprofilen, Brett Kavanaugh… De flesta biskopar och kardinaler har naturligtvis inte varit förövare, men med tanke på problemets storlek kanske väldigt många tagit emot rapporter och fått höra rykten där frågan uppstått om de borde ha agerat mer utifrån det. Här måste till en rimlighetsbedömning, och det får ju inte bli en häxjakt, men utifrån det nya läget som är frågar sig författaren hur det skall gå till att välja en ny påve bland kardinalerna, fri från att ha haft ett finger med i tystnadskulturen.  Men en sak är säker, som Gail Grossman Freyne skriver, för att man skall kunna gå vidare och såren helas, så måste till både rättvisa och sanning:

”Any psychotherapist will tell you that a true apology entails each cleric who abused or covered up to step forward to tell their victims what they did, how they hurt them and why.

There can be no justice without truth and both are essential for healing. But it seems that our bishops are hoping to rush towards healing, by-passing the elements of truth and justice.”

Den andra artikeln publicerades nyligen i NewYork Times och sammanfattar mycket bra läget utifrån USA´s horisont.

————————

Till sist några ord om att kunna hålla flera bollar i luften samtidigt. Alldeles oberoende av sexövergreppsskandalerna har funnits en kampanj mot påve Franciskus som anses alltför globalistisk och heretisk mot katolsk tradition. Denna supertraditionalistiska rörelse är besläktad den antiglobalistiska, nationalistiska och protektionistiska   strömning vi nu ser i politiken världen över.   Det är ingen slump att kontakter har förekommit med Trumps förre informationschef Steve Bannon som nu åker världen runt och propagerar för hur den klick som driver detta skall kunna manipulera massorna genom ett skickligt utnyttjande av sociala media. Det är i detta perspektiv man får se Viagnos öppna brev med krav på påve Franciskus avgång [Se mitt tidigare inlägg om detta].

Vatikanen har nu specifikt svarat på Viagnos öppna brev genom ett motsvarande öppet brev från kardinal Marc Ouellet, prefekt för Biskopskongregationen.  Men detta är en annan historia som jag tänkte återkomma till. I skrivande stund dyker denna artikel upp som kan förse den intresserade med ytterligare information under tiden. En Vatikankännare rapporterar om spelet bakom kulisserna vid den pågående biskopssynoden som handlar om de unga i kyrkan [A pope under siege tries to revive a paralyzed Church]

Vi lever i en mycket allvarlig, men också mycket spännande tid. Glöm inte att vi alla är uppmanade av påven att be för kyrkan varje dag under denna oktobermånad.

bengtveranda

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Heliga Birgitta och den den andligt bärande grunden för Europa

Heliga Birgitta (1303-1373), den 7 oktober 1391 helgonförklarades hon av påven Bonifacius IX. Hon är skyddspatron för Sverige, och Johannes Paulus II upphöjde henne till en av Europas skyddspatroner tillsammans med den helige Benedikt, Katharina av Siena, Edith Stein, Cyrillos och Methodios.

Följande predikan hölls av Msgr Mirek Dudek på hennes festdag 7 oktober 2018 i Stockholms katolska domkyrka. Predikan fokuserar på vilken betydelse Birgitta kan ha för oss idag, och för Europas moderna historia.

————————————————-

Predikan följer här:

birgittaVisa mig Herre din väg och gör mig villig att gå den. Detta var den heliga Birgittas bön, som visar på inriktningen i hennes liv. Men vad kan detta innebära för oss som lever 700 år senare? Har vi något att lära oss och ta till oss?

Hon är ju i alla fall Sveriges skyddspatron och Europas skyddspatron tillsammans med den helige Benedikt, Katharina av Siena, Edith Stein, Cyrillos och Methodios. Dessa stora gestalter har betytt mycket för Europa. När påven Johannes Paulus II upphöjde dem måste han ha haft en tanke, en idé för Europa. Att vittna om Gud på olika sätt var dessa helgons liv i bön, i sanningsiver, offervilja och missionsiver. Johannes Paulus förstod att efter kommunismens sammanbrott – mycket, tack vare honom, – kommer hela Europa att förvandlas men frågan är till vad? Det är en chans och en risk. Vad kommer det starka och sammanhållande bandet vara? Det kan inte baseras bara på ekonomi och nyttotänkande. Det blir tomt i längden. Det måste få finnas en gemensam andlig bärande grund.


Johannes Paulus förstod att efter kommunismens sammanbrott – mycket, tack vare honom, – kommer hela Europa att förvandlas men frågan är till vad? Det är en chans och en risk. Vad kommer det starka och sammanhållande bandet vara? Det kan inte baseras bara på ekonomi och nyttotänkande. Det blir tomt i längden. Det måste få finnas en gemensam andlig bärande grund.


Efter Andra världskriget kom tanken upp om ett Europa som inte mer skulle få uppleva krig, ett Europa i fred, ett fritt och solidariskt, i ett ömsesidigt utbyte länderna emellan, beroende av varandra i någon form av union. Men ett Europa som skulle vara byggt på kristen humanistisk grund, med en människosyn som har sin grund i evangeliet. Europa var en gång kristet och alla krig till trots hade man ändå en gemensam grund att stå på och hänvisa till. Det var politikerna De Gasperi, Schuman och Adenauer som lade grunden till detta nya Europa som kom att växa fram. Idag är dessa män nästan bortglömda och ändå pågår en saligförklaringsprocess för de två förstnämnda.

Varför berättar jag detta, när det är den heliga Birgitta vi firar? Tre områden skulle jag vilja lyfta fram som var synnerligen viktiga för Birgitta: Hennes stora kärlek till Kristus den korsfäste, han som gav sitt liv av kärlek till människorna. Detta var inspirationen till barmhärtighet och nåd som källa till allt liv.

Det som var viktigt för henne var hennes Familj, Kyrkan och Samhället. Dessa tre områden låg henne varmt om hjärtat.

  • Familjen som grunden till ett gott människoblivande.
  • Kyrkan som skänker oss Guds liv och barmhärtighet på vår väg genom livet.
  • Samhället som den mänskliga gemenskapen i ett ansvar för varandra.

Dessa tre områden familjen, kyrkan och samhället hör ihop och utgör ändå en enhet tillsammans. Om familj, kyrka och samhälle drar åt olika håll uppstår lätt förvirring och otrygghet. Det som förenar dessa tre områden av vårt mänskliga liv är en kärlek till sanningen, en kärlek till goda värden, alltså det som är gott och sant för det mänskliga livet och en kärlek till rättvisa. Sanningen är alltid överordnad allting. Om sanning och rätt underordnas politiska eller andra ideologier, blir allt till slut manipulerbart. Det öppnar för lögn, fakenews, och språket förändras så småningom, så att orätt plötsligt kan kallas för rättighet. Språket förändras och mentaliteten hos människorna förändras. Lögnen blir sanning, bara den upprepas tillräckligt länge.


Om familj, kyrka och samhälle drar åt olika håll uppstår lätt förvirring och otrygghet. Det som förenar dessa tre områden av vårt mänskliga liv är en kärlek till sanningen, en kärlek till goda värden, alltså det som är gott och sant för det mänskliga livet och en kärlek till rättvisa. Sanningen är alltid överordnad allting. Om sanning och rätt underordnas politiska eller andra ideologier, blir allt till slut manipulerbart.


För att lyfta fram en av dessa vägar i den heliga Birgittas liv har jag kort valt ut den som pekar på hennes mod. Hon är orädd och vågar – vågar säga ifrån till dem som man i vanliga fall inte vågar säga ifrån till, Kung och Påve och kyrkliga dignitärer. Synd är synd och orätt är otätt. Omvänd er. Trampa inte på lag och rätt! Visa ödmjukhet! Lev i överensstämmelse med evangeliet. Påve återvänd dit där du hör hemma, fly inte från ditt uppdrag, ta ditt ansvar. På det sättet var hon en profet.

Påven Johannes Paulus har ju upphöjt den heliga Birgitta till Europas skyddshelgon – undrar just varför? Kan det möjligtvis vara så att Europa mer eller mindre har avsagt sin tro på Gud och blivit sig självt nog? Det är så mycket som ifrågasätts eller undergrävs som att det är konservativt eller gammalmodigt i det moderna Europa.


Kan det möjligtvis vara så att Europa mer eller mindre har avsagt sin tro på Gud och blivit sig självt nog?


Den traditionella familjen ifrågasätts, Kyrkan krymper, och samhället blir alltmer vilset och otryggt. Blandningen av kulturer blir till en stor, kanske alltför stor utmaning. Om sanning och rätt i grunden endast bestäms och definieras av majoritetsbeslut eller av en ideologi i i olika färger blir följden den att det är den starkares lag som vinner, även om det kan vara hur dumt som helst. I dagens Sverige och Europa skall man visa tolerans åt ett håll, medan andra åsikter diskrediteras hånfullt.

Europa, en gång kristet har blivit något annat. Vårt kära fosterland likaså. Det förändrar inte vår tro men det är tråkigt att det blivit så. Och det uppstår ett tryck på kyrkorna att tänka om. Ni måste tänka som vi och anpassa er till det som är politiskt korrekt i vår tid, annars stänger vi era skolor, annars får ni inga bidrag, annars tolererar vi er inte, annars får du inte jobba kvar som lärare eller barnmorska etc.


I det nya Europa med denna oerhörda blandning av kulturer och religioner och språk måste det få växa fram djupt andliga öar, som förmår att stråla ut evangeliet på ett trovärdigt och värdigt sätt.


Hur finner vi oss till rätta i detta som sker? Det skulle inte skada om vi var och en skulle våga vara lite mer av den heliga Birgitta. Våga uttrycka vår mening och inte känna oss underlägsna bara därför att vi kallas för konservativa eller gammalmodiga, eller intoleranta. Vi är inte detta, men vi vill försvara det som den kristna kulturen och tron har burit fram, i respekt för livet från konception till död. Vi måste våga säga ifrån mer. I det nya Europa med denna oerhörda blandning av kulturer och religioner och språk måste det få växa fram djupt andliga öar, som förmår att stråla ut evangeliet på ett trovärdigt och värdigt sätt.


Det är inte politiken som skapar rätt och sanning utan rätt och sanning som skapar god politik. Visa mig Herre din väg och gör mig villig att gå den.


Jag tror att vi får vara vaksamma och inte låta lura oss bara för att man ändrar på språket. Vad jag till slut menar är att vi kan lära oss lite mer av den heliga Birgittas mod och frimodighet, men den heliga Birgitta får nog också anstränga sig lite mer från himlen för oss, när hon nu är Sveriges skyddspatron. Hon får ställa upp lite mer för ett Europa som håller på att tappa en del av sin värdegrund. Det är inte politiken som skapar rätt och sanning utan rätt och sanning som skapar god politik. Visa mig Herre din väg och gör mig villig att gå den.

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , , | Lämna en kommentar

Ratzingers klassiker ”Introduktion till kristendomen” nu på svenska

ratzingerintroEinführung in das Christentum: Vorlesungen über das Apostolische Glaubensbekenntnis var ursprungstiteln på denna klassiker som kom ut första gången 1968 av Joseph Ratzinger, senare påve Benedikt XVI. Jag har den tidigare på engelska, men inte orkat läsa från pärm till pärm då det är en mycket tätskriven och ordrik text.
Jag har nu tagit mig an den på svenska i Stefan Jarls utmärkta översättning (Veritas förlag). Ratzinger är verkligen pedagogisk och kryddar sitt resonemang med berättelser från skönlitteraturen. Även om mångordigheten kan uppbringa ett visst motstånd i början, så lovar jag att det lönar sig att ta sig igenom textavsnitten. Man behöver bara ge sig tid och lugn och ro. Har man kommit över initialmotståndet blir boken en riktig bladvändare.

Typiskt Ratzinger går han grundligt tillväga och utforskar alla detaljer. Redan i första kapitlet ägnar han mycket tid åt att reflektera över vad satsen ”Jag tror” betyder om man frikopplar den från dess sammanhang med den trosbekännelseformula den ingår i och från dess sammanhang med liturgin. Det blir en undersökning av vad tro och otro är och en genomgång av hela utvecklingen som som lett fram till den moderna verklighetsuppfattningen och dess syn på sanning och vetande.

Jag bjuder på ett smakprov.  Om tro och otro:

”Om nu den troende bara kan omsätta sin tro i handling på intets, frestelsens och tvivlets ocean… måste vi understryka att inte heller en människa som saknar tro lever i en värld som är ett slutet helt. För hur mycket hon än bröstar sig över att vara en tvättäkta positivist som sedan länge övervunnit det övernaturligas alla frestelser och lockelser och numera bara befattar sig med det omedelbart vetbara, så kommer hon aldrig att helt kunna bilägga frågan om positivismen verkligen innebär sista ordet. På samma sätt som den troende ibland kvävs av tvivlets saltvatten som oceanen utan uppehåll låter strömma in i munnen på honom eller henne, så tvivlar ibland även en icke-troende på sin otro, på att världen verkligen är ett slutet sammanhang som han eller hon föresatt sig att förklara i sin helhet.

Precis på samma sätt som en troende människa ständigt hotas av otron och tvingas leva med den som en ständig frestelse, så är tron ett hot för den människa som inte tror och för hennes skenbart en gång för alla stängda värld. Kort sagt: Ingen undkommer den mänskliga existensens dilemma.”

Ratzingers formuleringskonst är strålande när han i bilder skall uttrycka olika filosofiska och kunskapsteoretiska sammanhang. Som när han beskriver övergången från det medeltida synsättet att varat är sanningen till det antropocentriska synsättet att sanningen är de fakta som kommer ur vad vi människor gör och upptäcker:

”Den himmel som verkade vara människans ursprung rasade så att säga återigen ner över henne och kvar i hennes händer fanns bara en jord full av fakta – och hon satte spaden i jorden för att försöka förstå den mödosamma historien om sin egen tillblivelse.

Jag hade en gång i min ungdom själv förmånen att lyssna till Joseph Ratzinger då jag sommaren 1973 deltog i Salzburger Hochschulwochen. Temat det året var Freiheit des Menschen och Ratzingers föreläsning hade rubriken Tradition und Fortschritt.

Ratzinger är enligt mig en av vår tids största teologer, och jag har många referenser till honom i mina bloggtexter. Tidigare har jag skrivit om en annan bok som kom på svenska på 1990-talet: Kallad till gemenskap och som handlar om kyrkans väsen, ecklesiologi.

2013 skrev jag ett inlägg om Ratzingers tankar om Katolska kyrkans katekes: Katekesen är ingen lagbok.

 

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Tro och vetande | Märkt , , , | Lämna en kommentar