Klimattragedin som existentiell trosfråga

Går vi mot oundgänglig kollaps, förmodad katastrof eller möjlig utplåning? Oberoende av hur optimistiska eller pessimistiska vi är så är de allra flesta överens om att temperaturhöjningen och de rubbningar i jordens balans det medför är en av de allvarligaste faktorerna idag som direkt kan hota vår existens och som därför kräver att vi mobiliserar det allra bästa vi har som mänsklighet på alla plan, moraliskt ansvarstagande, vetenskapligt, existentiellt och religiöst. Detta sagt som ett faktum utan att moralisera.

Syster Madeleine Fredell OP, generalsekreterare för Justitia et Pax, Kommissionen för Rättvisa och Fred i Stockholms Katolska Stift, höll nyligen ett föredrag för Stockholmsavdelningen för Förbundet Kristen Humanism. Föredraget är mycket angeläget och jag vill göra er alla uppmärksamma på det.

Kommande brist- och katastroftider handlar inte bara om att göra allt vi kan för att undvika att det sker, det handlar också om att förbereda oss att agera etiskt i situationer som kan komma då välstånd för alla inte är självklart ens i vårt välmående Sverige.

”Hur reagerar människor när det uppstår matbrist och i vissa områden också direkt svält? Hur skulle vi reagera om vi inte fick tillgång till dricksvatten, eller vatten överhuvudtaget? Vad händer när odlingsbara jordar minskar? I mänsklighetens historia har hittills alla dessa tillstånd lett till rivalitet, våld, uppror, revolutioner, orättfärdiga maktanspråk, våldsamma maktövertaganden av en elit och massflykt. Det finns ingen anledning att tro att mänskligheten kommer att reagera annorlunda framöver.”

Som troende har vi ett existentiellt ansvar att vara salt och ljus i världen. Den kristna traditionen har aldrig stannat vid att bara se till livet bortom detta, utan också att agera ansvarigt i världen här och nu och ta vara på vår nästa, vilket också innebär att vårda vår planet och se till att den är bebolig för kommande generationer. Därför är miljön också en självklar del av Katolska kyrkans sociallära (jfr påve Franciskus klimatencyklika Laudato Si).

Vi lever alla i ett ömsesidigt beroende av varandra. Det inser vi när vårt personliga liv blir bräckligt, eller när vårt samhälle utsätts för påfrestningar och hotande katastrof. Men vi har skapat ett ohälsosamt beroende av prylar och tjänster som vi inte behöver för vårt välbefinnande och valt bort det ömsesidiga beroende vi har av närhet, ömhet och omvårdnad då vi inte klarar oss själva.  Sr Madeleine skriver:

”Hur kan vi återerövra det ömsesidiga beroendet av varandra och av hela skapelsen? Hur börjar vi se varandra i ögonen och visa respekt för livet, att se den andres behov i mina egna ögon? Respekt, av latinets respicere, handlar om att låta den andre eller det andra återspeglas i oss själva. Om varje människa och alla människor är skapade till Guds avbild kan vi bara möta Gud i den andre när Guds avbild återspeglas i våra ögon.”

Måste inte vi som kristna förvalta vårt arv här så att det kommer till gagn för hela mänskligheten? Har vi då råd att hålla på med småsinta lärostrider? De tre teologiska dygderna Tro Hopp och Kärlek är allmänmänskliga. De

”…tar oss ut ur oss själva och den omedelbara verkligheten. Det handlar inte om att drömma om något orealistiskt utan om att konkret bygga på tidigare erfarenheter men i ljuset av att våra liv kan få en fördjupad mening. Tidigare erfarenheter gör att vi kan hoppas på nya lösningar på problem och utmaningar. Hoppet är på sätt och vis grunden och utgångspunkten för alla nya landvinningar inom såväl naturvetenskap och teknik som inom humaniora och samhällsvetenskap. Men att lösa problem på ett nytt och fräscht sätt påkallar fantasi och kreativitet. Och det får vi bara om vi kan vila i oss själva, om vi är i balans, om vi har goda relationer och har tillit till livet självt. Meningsskapande och kreativ problemlösning ligger varandra mycket nära och är alltså av stor vikt för att leva med en klimatkatastrof hängande över våra huvuden.”

Jag citerar inte mera från detta föredrag som ges större rättvisa om ni tar del av det i dess helhet. Det finns på Justitia et Pax hemsida:

[Klimattragedi, en existentiell trosfråga
Föredrag för FKH 11 februari 2019]

 

bengtveranda

Publicerat i Church, Politik, Samhälle, Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Tidigare ordenssystern Doris Wagner uppmärksammar sexuella trakasserier mot kvinnor i Katolska kyrkan

Vi är nu vana vid att skandal efter skandal briserat i Katolska kyrkan där sexövergrepp skett mot barn och unga pojkar. Alla är vi innerligt trötta på detta och önskar att det en dag tog slut. Men slut kommer det inte att ta. Detta har förekommit så länge och i så stor omfattning, offren så många att vi kan vänta oss avslöjande efter avslöjande när nu locket har lyfts av och människor vågar berätta mer och mer. Reaktionerna är dock annorlunda nu. Det handlar inte om förvåning och överraskning som om något avslöjats som vi aldrig trodde skulle förkomma i kyrkans hägn. Nu handlar det istället om att beskriva och försöka förstå varför det händer. Som filmskaparen François Ozons  dokudrama ”Grâce à dieu” som skildrar pedofilskandalen i Lyon där en präst begått övergrepp mot mer än 80 pojkar under en längre tid och tystnadskulturen runtomkring.

– Min film handlar om den mänskliga aspekten och fokuserar inte på den rättsliga processen, säger Ozon i en intervju i DN. Han menar att filmen inte ska ses som en attack på katolska kyrkan i sig. Det är ingen actionfilm med hjältar och skurkar, det är så mycket mer komplext än så – både för offren och deras familjer och själva den katolska institutionen. Ozon säger att han har fått positiva reaktioner från flera franska biskopar.

Kyrkan måste göra allt den kan för att förebygga liknande övergrepp i framtiden, och stora förväntningar knyts nu till det stundande mötet i Vatikanen med påven och representanter för all världens biskopskonferenser. Påve Franciskus har vid ett par tillfällen försökt tona ner dem lite. Jag tror inte det beror på att han inte skulle vara helhjärtat inställd på att lösa problemen, men att man måste vara realist. Människor kommer att vara benägna att begå övergrepp även i framtiden, och ingen organisation kan med 100 procents säkerhet lämna garantier att inget sker.  Bättre att göra allt man kan i praktiken för att förebygga än att utställa orealistiska löften som man inte kan hålla.

Ett annat problem i Katolska kyrkan är en parallell till det som uppmärksammats genom #MeToo-rörelsen: Sexuella trakasserier mot kvinnor av män i maktställning. Det handlar om präster som våldtar och sextrakasserar t.ex. ordenssystrar.  Före detta ordenssystern Doris Wagner har vittnat om detta och berättar på denna video:

Läs också denna artikel i Washington post.

Nyligen visades ett samtal i tysk TV mellan Doris Wagner och kardinal Schönborn  vilket gav en unik inblick i denna problematik. Det handlar om mäns maktställning över kvinnor i underläge konstaterar båda i detta finstämda samtal. [Se programmet på Bayerische rundfunks mediaarkiv]

 

Jag skriver inte mer om Doris Wagner eftersom Katolsk Vision har en längre artikel som jag hänvisar till.

Publicerat i Katolska kyrkan, Uncategorized | Märkt , , | 3 kommentarer

Påven och storimamen av al-Azhar har undertecknat ett gemensamt dokument om fred och mänskliga rättigheter

Påven gjorde i början av februari en resa till Förenade Arabemiraten  med fokus på religionsdialog och uppmärksammande av den stora katolska minoriteten i landet.

I samband med resan offentliggjordes ett dokument om mänskligt broderskap signerat av påven och al-Azhars storimam shejk Ahmad el-Tayeb. Som vanligt finns det formuleringar son väcker kritik. I detta fall följande passus:

”Pluralismen och den mångfald vi ser av religioner, kön, raser och språk är önskade av Gud i sin visdom, genom vilka människorna skapades”

Meningen står i ett sammanhang som pläderar för religionsfrihet och ömsesidig respekt.

Påven sade på den sedvanliga presskonferensen på flyget hem att dokumentet ur katolsk synvinkel inte viker en tum från Andra Vatikankonciliet. Inte desto mindre oroar sig många för att påven öppnar upp för relativism eller synkretism, även om man medger att det inte behöver tolkas så. Samtidigt finns andra som jublar över dokumentet och kanske inte har något alls emot en sådan tolkning utan rentav ser den som önskvärd.

Formuleringen främjar dialogen med muslimerna och kan förbättra situationen för de kristna i Mellanöstern, men att påven skulle överge katolsk tro och frångå den dogmatiskt bindande katolska lära som återges i Andra Vatikankonciliets konstitution om kyrkan, Lumen Gentium (p 8) är uteslutet och finns inte på kartan:

”This is the one Church of Christ which in the Creed is professed as one, holy, catholic and apostolic, which our Saviour, after His Resurrection, commissioned Peter to shepherd, and him and the other apostles to extend and direct with authority, which He erected for all ages as ”the pillar and mainstay of the truth”[1 Tim 3:15]. This Church constituted and organized in the world as a society, subsists in the Catholic Church, which is governed by the successor of Peter and by the Bishops in communion with him, although many elements of sanctification and of truth are found outside of its visible structure. These elements, as gifts belonging to the Church of Christ, are forces impelling toward catholic unity.”

Här beskrivs det som att Kristi kyrka förverkligas (subsistet) i den Katolska kyrkan, men att man också ser positivt på allt det som är gemensamt med andra kristna (t.ex. accepteras dopet i andra samfund).  Det är en inklusiv kyrkosyn som innebär att inte endast katoliker omfattas av frälsningen men den utesluter ett relativistiskt likställande av alla religioner  eftersom det är tron på Jesus som frälser och Han använder sig av sin Kyrka som förverkligas i den Katolska kyrkan, samtidigt som Guds frälsande kärlek inte begränsas till den Romersk-katolska kyrkans synliga strukturer här på jorden.

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , | Lämna en kommentar

Nu blev jag utslängd från Facebook-gruppen Katoliker i Sverige – delvis mitt eget fel

Stopp, nu blev det väl fel. Jag delade på Fb-gruppen Katoliker i Sverige mitt förra blogginlägg som handlade om att det är för lågt i tak i debattklimatet i Katolska kyrkan i Sverige och en nitiskhet att finna fel i renlärigheten hos andra katoliker bl.a. en av Stockholms stifts främsta teologer (att stiftsledningen inte bättre tagit till vara hennes kompetens är massivt resursslöseri och en stor skandal).

Det resulterade i att det togs bort av moderatorn och även att jag blev utslängd ur Fb-gruppen. Jag erkänner att det delvis var mitt eget fel, för jag var arg när jag skrev det och skrädde inte orden. Jag är inte nöjd med blogginlägget, texten hade mått bra av att vila ett par dagar och ses över sedan jag lugnat ner mig. Då hade den polemiska retoriken tonats ner och vissa saker kunnat förtydligats. Jag följde inte mina egna principer här och det jag också brukar råda andra som delar på sociala media. Texten på min egen blogg har jag korrigerat genom att ta bort de värsta bitarna, men skadan är redan skedd.

Att jag är utestängd från Katoliker i Sverige kan jag leva med. Det är dessutom en offentlig grupp, så det är bara möjligheten att dela och kommentera som jag avstängts från, och om jag ber snällt och lovar att skärpa mig kanske jag kan bli insläppt igen.
Värre är att om man blir för tillspetsad i polemiken, så fokuserar de som läser helt och hållet på det och textens egentliga budskap kommer i skymundan.

Jag har skaffat mig en plattform på sociala media där jag har möjlighet att uttrycka mig rakt på sak. Nackdelen är att man ibland gör övertramp, det har skett några gånger under de år jag bloggat. Men hellre det än att texten blir så fint inlindad att udden uteblir. ”Bättre lyss till en sträng som brast än att aldrig spänna en båge”. Det går alltid att reparera i efterhand, det viktiga är att samtalet kan fortgå.

Min ambition är att kunna samtala med alla läger, både inom katolska kyrkan och ekumeniskt. Spänningarna inom Katolska kyrkan mellan olika grupper har blivit så stora, inte bara i USA utan också här i Sverige att jag börjar tänka att den viktigaste ekumeniken just nu är inomkatolsk. Hur kan vi hantera ekumeniken om vi inte kan hantera de egna konflikterna?

Jag skulle gärna se en samtalskväll på Katolskt forum i Sta Eugenia i Stockholm med deltagande av diakon Göran Fäldt och sr Madeleine Fredell. Är vi mogna för något sådant? Det skulle vara en temperaturmätare på hur vi klarar att hantera våra inre konflikter inom stiftet.

Jag tror intern konflikthantering och ekumenik hänger ihop. Kan vi inte hantera de egna konflikterna, så blir det ännu svårare med ekumeniken. Samtidigt tror jag det finns liknande konflikter inom alla samfund, och ibland känner vi att vi har bättre kontakt med kristna grupper inom andra samfund än med vissa inom vårt eget. Därför tror jag det är bra att vara öppen mot omvärlden och mot övriga kristenheten med konflikterna, precis som Liberalerna var med sin process i samband med regeringsbildningen. Inget samfund är sig själv nog. Både våra styrkor och svagheter delar vi och hjälper på så sätt varandra att byggas upp samtidigt som enheten fördjupas.

hästarvbyn

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , | 28 kommentarer

Hellre rejäl inkvisition än krypskytte från Jönköpings katolska horisont

(Texten uppdaterad 2019-02-07. Vissa mindre lämpliga rader har tagits bort.)

Katolsk Horisont heter en internetportal med en hel del matnyttigt och intressant AV-material och bloggar som drivs av som jag förstår av Gråbröderna och Katolska församlingen i Jönköping.

Det finns också mindre trevliga inslag som jakt på medkatoliker som inte är tillräckligt ortodoxa. Jag har tidigare bloggat om diakon Fäldt som deltog i en kampanj att bojkotta fader James Martin SJ från att tala vid Världsfamiljdagen i Dublin 2018, detta för att han försöker bygga broar till homosexuella och inte markerar tillräckligt starkt mot dem. (f Martin har skrivit en bok som heter Building a Bridge. Han är inte ute efter att ändra katolsk morallära som bojkottivrarna påstår, men han vill bygga broar och säger i sin bok att skall man mötas måste också hbt-samhället anstränga sig att förstå katolska ståndpunkter för att ge dialogen en chans).

Nu ser jag att en anonym bloggare som kallar sig Dura Mater har introducerats på Katolsk Horisont. Hen introducerar sitt bloggande med att berätta att detta är första delen i ”en serie inlägg skrivna av lekmän som har i syfte att belysa och bemöta uttalanden och beslut från olika stiftsrepresentanter och stiftsorgan som kan strida mot den Katolska Kyrkans tro.

Bloggen har en döskalle som logo. Dura Mater är inom anatomin namnet på hårda hjärnhinnan som tillsammans med skallbenet omger hjärnan som ett skalskydd mot yttre påverkan. Här kanske det syftar på kyrkan, jag vet inte. Kyrkan brukar ju benämnas Mater, moder. Dura, hård skulle då kunna stå för att kyrkan är orubblig för yttre inflytanden och attacker. Men en sådan bild ger också andra associationer: Att bygga in sig i en bunker där man isoleras och inte har kontakt med omvärlden. Detta som motsats till bilder som den från Andra Vatikankonciliet om att öppna kyrkans fönster mot världen eller påve Franciskus bild av kyrkan som ett fältsjukhus.

I första inlägget sätter Dura Mater tänderna i ett inlägg av dominikansyster Madeleine Fredell, ett föreläsningsmanuskript från 2014, Biskopssynoden om familjen – kollegialitet på bred nivå, eller? Föreläsningen är intressant och utgår från den enkät som Vatikanen skickade ut och som vem som helst i alla stift världen över kunde besvara som underlag för den stundande synoden om familjen. Sr Madeleine belyser skillnaden mellan hur verkligheten ser ut bland alla världens katoliker och den idealiserade bild som målas upp och glappet mellan princip och praxis som helt enkelt måste överbryggas idag.

En bra och intressant text som står sig än idag och som fokuserar på och beskriver den verklighet vi har. Jag håller inte med sr Madeleine i alla hennes teologiska överväganden, men finner inte texten okatolsk på något sätt. Det gör däremot signaturen Dura Mater som slår ner på det mesta i texten och utan ambition att förstå helheten drar hen ut meningar ur sitt sammanhang och förklarar hur irrlärigt och okatolskt allting är.

Diskutera och kritisera gärna sakfrågor, men är man katolik och inte utesluten av de herdar som har ansvaret skall vi andra katoliker inte hålla på och försöka få bort dem från att medverka i olika sammanhang utan hälsa mångfalden med glädje.  Den berikar, och det gagnar kyrkan att saker blir belysta från många håll. Katolska kyrkan är en levande trosgemenskap, inte en ideologisk åsiktsgemenskap.

 

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , , | 7 kommentarer

Äventyrar påve Franciskus den katolska läran?

I samhället i stort ser vi mer och mer en splittring mellan å ena sidan dem som försvarar demokrati, rättssamhällets grundprinciper, medborgerliga rättigheter för alla, folkrätt och samarbete mellan nationer och å andra sidan dem som förespråkar nationell isolering och protektionism och dras till starka demagogiska ledare. 30 filosofer och författare skrev i veckan ett upprop publicerat i DN och i andra europeiska tidningar:

”Det är angeläget att vi nu slår larm om själens och andens mordbrännare som, från Paris till Rom, med mellanlandningar i Barcelona, Budapest, Dresden, Wien eller Warszawa, leker med frihetens eld.
För det är vad som står på spel: bortom det märkligt uppgivna Europa som anas vid horisonten, bortom det sviktande europeiska samvete som hotar rasera allt som en gång gjort våra samhällen starka, hederliga och framgångsrika, ligger en utmaning vi inte mött sedan 1930-talet – ett utmanande av den liberala demokratin och dess värden.”

Det intressanta, apropå aktuell debatt om liberalismens inre tomhet, är att man i uppropet pratar inte bara om frihet utan också om värden och ideal och en europeisk tradition (som i många stycken vilar på kristen grund).

kneisslputin

Österrikes utrikesminister Karin Kneissl dansar med Putin som hon bjudit in till sitt privata bröllop (från DN´s nätupplaga)

Denna splittring märktes också tydligt på årets Världsekonomiska forum i Davos. Angela Merkel som dök upp där är inte ensam om att försvara demokratin och rättsstaten. På en fråga om utrikespolitiken inte borde bli mer hårdkokt realpolitisk (underförstått mera förhandlingsvillig i relation till de auktoritära antidemokratiska krafterna) svarade hon:

”Jag är pragmatisk, väldigt pragmatisk, men jag är född i DDR där det saknades yttrandefrihet och pressfrihet, där barnbarn kunde få skulden för vad deras farföräldrar gjort. Jag kommer aldrig att kompromissa med våra grundläggande värden. Efter Berlinmurens fall trodde jag inte att vi skulle behöva kämpa för detta igen, men det måste vi.”

 

Liknande splittring ser vi också  kristenheten. Å ena sidan en kristendom där kärleksbudskapet och tron som ett levande möte med Jesus Kristus betonas, å andra sidan en auktoritär kristendom där kyrkan som världslig institution och detaljer i läran betonas på bekostnad av pastoralt arbete och respekt för den enskilda människans situation. Denna senare fraktion stödjer inte sällan politiskt auktoritära ledare som Trump och Bolsonaro. Trumps tidigare kampanjgeneral Steve Bannon vill nu kampanja i Europa där han med bas i ett katolskt institut i Italien tänker mobilisera inför EU-valet i vår. Katolska biskopar i Polen (inte alla) och många av mina polska katolska vänner stödjer med entusiasm Jaroslaw Kaczynski och ser inga som helst problem i att domare byts ut och yttrandefriheten inskränks.
chdec2_2016popecardinalsdubia

Lärostrider, splittringar och grupperingar har funnits i Kristi kyrka i alla tider, alltsedan de första århundradena. Det är bara att läsa Nya Testamentet för att få en provkarta på detta. Inte desto mindre har kyrkan levt vidare och hanterat allt detta så att Evangeliet även idag bevarat sin substans och fräschör så att människor än idag möter det och omvänder sig till att följa Jesus Kristus. Det är viktigt att Kyrkan, den katolska och kristenheten i stort, fortsätter att bevara en inre enhet och löser sina konflikter genom civiliserat samtal och söker Guds ledning i bön. Om man gör så blir man en del av lösningen på världens problem, men om man övertar den splittring som präglar den politiska världen och låter den skära långt in i den kyrkliga gemenskapen så blir man istället en del av problemet, som präster som välsignar trupperna på båda de stridande sidorna. 

Jag har inte lyckats sätta mig in i och förstå hur man skall se på den splittring som det rapporteras om i Katolska kyrkan i USA. Historikern Massimo Faggioli kallar det den värsta krisen sedan reformationen. Andra vill tona ner det hela och se det som analogt med de konflikter som alltid funnits genom historien men som man klarat av att hantera, inte mera dramatiskt nu än tidigare.

Konflikten på den läromässiga och teologiska nivån handlar om hur man skall se på trons och kyrkans väsen, var tyngdpunkten skall ligga:

  • På ett levande möte med Jesus Kristus som väcker tron och en önskan att följa honom och efterlikna honom i tron hoppet och kärleken, eller…
  • På Kyrkan som auktoritär institution där varje enskild teologisk formulering är viktigare att försvara än respekten för tron som ett personliga möte och den enskildes samvete.

Kyrkan är i grunden både de kristnas gemenskap i Jesus Kristus och har en jordisk struktur med läroämbete och sakrament. De båda hör ihop, men om det ena överbetonas på bekostnad av andra blir det fel. Joseph Ratzinger/påve em Benedictus XVI används ofta av de konservativa som betonar auktoriteten och bevarandet av traditionen medan påve Franciskus hyllas av dem som betonar den personliga tron, kärleken och det pastorala. Men ingen av dessa påvar låter sig inrangeras i denna dikotomi.

Ratzinger har felaktigt kommit att framstå som försvararen av en auktoritär institutionell konservativ kyrka därför att han har exploaterats av konservativa grupper. Men det borde räcka att läsa hans klassiker Introduktion till kristendomen för att förstå att denna bild av honom är orättvis. Han betonar starkt trons personliga dimension och dess frukt i kärlek och pastoral hållning:

”Den tro som inte samtidigt är kärlek är inte en verkligt kristen tro, utan bara framstår som det. Det är viktigt att framhålla att det förhåller sig på det här sättet, både gentemot mer doktrinärt inriktade missförstånd av vad den katolska kyrkans tro är och även gentemot den sekularisering av kärleken som blir en konsekvens av Luthers idé om att rättfärdiggörelse endast kommer av tron allena.” (s 210-211 Ratzinger Introduktion till kristendomen, Veritas förlag 2018)

Franciskus är förvisso en påve som lyfter fram det pastorala och omtyckt i vida kretsar långt utanför Katolska kyrkan, det kan knappast ha undgått någon. Men det innebär inte att han tar lätt på kyrkan som institution eller förnekar betydelsen av grundläggande dogmer. Inte desto mindre är det detta senare han anklagas för. Konservativa företrädare för kyrkan anklagar honom för att vara en fara för renlärigheten i Katolska kyrkan.

Visst kan man ha teologiska synpunkter på en påve, det är tillåtet med kritik, det bidrar till utveckling av teologi och dogmatik. Det är viktigt att vi inom kyrkan kan ha en konstruktiv dialog och inte gräva ner oss i skyttegravar och klistra negativa etiketter på motståndarna. Detta förstärker de motsättningar som redan finns i politiken, istället behöver kyrkan kunna verka för en enhet och förståelse och vara en stabiliserande kraft i att Europa som hindrar en förnyad drift mot antidemokrati och rasism.

Jag länkar här till en artikel som på ett balanserat och resonerande sätt ifrågasätter påve Franciskus utan att hamna i skyttegravskriget och argumenterar för varför påve Franciskus är en del i den nuvarande krisen och publicerad på Katolsk Observatör: [Påve Franciskus är centralfigur i kyrkans nuvarande kris]. Jag länkar inte till den för att jag håller med om allt, men för att det är viktigt att lyssna till de bästa argumenten från alla sidor.

Jag länkar här till en artikel som lägger fokus på den pastorala sidan. Det är teologen Tina Beattie, professor i Katolska studier vid universitetet i Roehamton, som problematiserar förhållandet att det är en del av mänskligheten (företrädesvis män) som föreskriver regler som man inte ens själva lever upp till medan man kontrollerar en annan del av mänskligheten (företrädesvis kvinnor) där man kräver totaldisciplin i efterlevandet av reglerna  utan att ägna en tanke åt de negativa konsekvenser detta får för deras livssituation. [Culture Wars and Women’s Bodies: Why the Catholic Church is Implicated in the Politics of the Far Right]

Att bejaka en icke-relativism och att det finns en universell moral (dödande genom abort är alltid en synd) utesluter inte en pastoral hållning.

Att bejaka att det finns situationer i människors liv där det blir kontraproduktivt och oförnuftigt att kräva total legalistisk kontroll av människors liv innebär inte att man omintetgör de universella morallagar Katolska kyrkan gör sig till tolk för.

Påve Franciskus är mycket medveten om allt detta, och han vet precis vad han gör och försvarar sig mot anklagelserna att han skulle vara en fara för bevarandet av katolsk lära. Exakt detta kommenterade han i samband med en privat träff med jesuitbröder i Cartagena, Colombia under sin Sydamerika-resa 2017, en text från det mötet publicerades 28 september 2017 i La Civilta Cattolica. Påven menar att han lutar sig mot img_0093klassisk och genuin thomistisk moralfilosofi och refererar till medeltidens store filosof dominikanmunken Thomas av Aquino. ”Jag vill förklara detta så att ni kan hjälpa dem som tror att moral bara handlar om kasuistik”, sade påven till jesuiterna.
Filosofi skall inte äga rum i ett laboratorium, utan i livet, i dialog med verkligheten”, sade han och hänvisade till hur påve Benedictus XVI hade talat om sanningen ”som ett möte, det vill säga inte längre som en typ av klassifikation, utan en väg”.
Jesus teologi var det mest verkliga av allting; den började med verkligheten och sträckte sig mot Fadern”, sade påve Franciskus. ”Det började med ett sädeskorn, en liknelse, en händelse…. som sedan förklarades.
Jag vill upprepa, sade påven ”att för att vara en god teolog räcker det inte med studier, utan du måste vara hängiven, vaken och greppa tag om verkligheten, och du behöver reflektera över allt detta på dina knän. En man som inte ber, en kvinna som inte ber kan inte vara en teolog.
Påven fortsatte: ”Idag handlar det om hur du uttrycker Gud, hur du förklarar vem Gud är, hur du synliggör Anden, Kristi sår, Kristi mysterium.

Den nythomistiska filosofi som präglar katolsk traditionalism och antimodernism är, menar jag ett otillräckligt och reducerande hembygge, en perversion av Thomas filosofi, man tar till vara den systematiserande dimensionen och gör det till en hård yta som saknar den djupdimension som skulle göra den tillämpbar i levande livet. Påven igen:

”We’ve seen what damage occurred when the great and brilliant Thomist scholastics deteriorated, falling down, down, down to a manualistic scholasticism without life, mere ideas that transformed into a casuistic pastoral approach. At least, in our day we were formed that way… I’d say it was quite ridiculous how, to explain metaphysical continuity, the philosopher Losada spoke of puncta inflata… To demonstrate some ideas, things got ridiculous. He was a good philosopher, but decadent, he didn’t become famous…”

Antimodernisterna ser Andra Vatikankonciliet som ett brott med kyrkans tradition, medan det i själva verket är så att det är antimodernismen och det nythomistiska tänkandet som är en parentes i kyrkohistorien, och Andra Vatikankonciliet som innebär en återknytning till källorna, Bibeln, kyrkofäderna, den personliga tron, livet i den Helige Ande.

Den helige Thomas av Aquinos filosofi låter sig inte lånas till antimodernistiskt motstånd. Tvärtom är Thomas en filosof som såg som sin uppgift att förena en levande kristen tro med vetenskap och förnuft. På så sätt är han en modern filosof som verkligen kan vara till nytta i den process kyrkan nu befinner sig i. Tina Beattie är inne på samma linje då hon skriver:

”Through a close engagement with Aristotelian philosophy, he (Thomas) wanted to demonstrate that faith and reason, philosophy and theology, could be united in a mutually beneficial marriage within the overarching goodness of a cosmos created, ordered and sustained in all its aspects by God. Like all marriages of Aquinas’s time, this was not a partnership of equals, for philosophy was theology’s handmaid. Ultimately however, faith and reason, grace and nature, went together like love and marriage or horse and carriage, and together they could guide the human mind in its desire for God and for truthful knowledge about the world.”

Kyrkan är inte modernistisk bara för att den gått ifrån nythomismen och antimodernismen. Snarare är det så att den återknutit till sina rötter. Om det sedan sammanfaller med vissa strömningar i tiden som man betecknar som modernistiska så är det inget problem i sig, utan en fördel som borde kunna underlätta kyrkans dialog med den moderna tiden. Benedictus XVI konstaterade att all sekularisering inte är av ondo. Det finns god och dålig sådan.

Kyrkan skall inte vara anakronistisk och museal. Johannes XXIII ville genom Andra Vatikankonciliet öppna fönstren mot omvärlden på vid gavel. Det är den processen som fortgår idag och där påve Franciskus just nu har bollen.

[Läs mitt tidigare inlägg om kritiken mot påve Franciskus och nythomism versus genuin thomistisk filosofi]

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Samhälle, Vatikanen | Märkt , , , , , , , , , | 11 kommentarer

Katolska kyrkan, homosexualiteten, dogmatiken, prästerna – Nytt försök att lösa knutar

Andrew Sullivan, författare, katolik och debattör i HBT-frågor har skrivit en allsidig, ansvarsfull och djupt insiktsfull artikel där han undersöker Katolska kyrkans ledarskaps och prästers förhållande till homosexualitet. Ämnet debatteras ofta, men då ofta utifrån egna förutfattade meningar och tvärsäkra påståenden med aggressivt etikettsättande på andra.

Sullivan själv har haft en hatkärlek till Katolska kyrkan och var på väg att lämna, men han har inte kunnat överge sin tro och inte minst tack vare påve Franciskus hittade han vägen tillbaka. Han skrev tidigare på sin blogg:

”The Holy Spirit nonetheless guided me back. Even in those dark days, I couldn’t abandon the legacy of Jesus’ example or an institution that had gone through the darkest times itself and yet gone on to brighter and even triumphant days. I clung to hope, which is absolutely not the same as optimism. And it turned out I was right not to let go. The emergence of Pope Francis – the sheer miraculous grace of it – suddenly eclipsed the despair.”

Jag har själv genom åren återkommit till temat. Se mina tidigare inlägg här.

Katolska kyrkan behöver hitta en väg att komma ur sina  låsningar och fördjupa perspektivet på sexualitet och genusfrågor och skilja fördom från lära och dogmatik. Dogmatiken skall uttrycka något universellt och står ej i motsats till förnuft och vetenskap.

Vi har alla ett ansvar, biskopar och präster såväl som engagerade lekmän att krypa upp ur skyttegravarna och bidra till att lösa upp dessa knutar. Personer som Sullivan som förenar en levande tro och erfarenhet av Katolska kyrkan med djup erfarenhet och kunskap om homosexualitet lämnar ovärderliga bidrag till denna process. Det handlar inte om att göra om läran, utan om en fördjupad förståelse av kristen antropologi i perspektivet av vår tid och den kunskap vi har idag.

Artikeln är lång men ändå koncis och insiktsfull och läser man den har man fått en god bild av ämnet. För den som vill försöka förstå och är beredd att lyssna till alla sidor är det här en måste-läsning att ta sig igenom, även om man inte håller med om allt. Jag försöker inte sammanfatta, inte heller kommentera just nu, utan länkar här till den. Håll till godo:

gaykyrkan

mariaknutlöserskan

Maria knutlöserskan är en tysk barockmålning från 1687 av Johann Georg Melchior Schmidtner. Målningen finns i St. Peter am Perlach-kyrkan i Augsburg.

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , | Lämna en kommentar