Väckelse, Ny evangelisation och pingstkarismatisk förnyelse är allmänkristet – förväxla inte det med högerpopulism

Kajsa Ekis Ekman som jag annars känner som en klok person har skrivit en krönika i ETC om vissa tendenser inom evagelikal kristendom som tyvärr vittnar om stor okunskap och fullständig brist på research.

Hon använder ordet ”evangelism”, det är svårt att veta vad hon menar. Avser hon det vi brukar kalla evangelikal protestantism, eller menar hon evangelisk väckelse, evangelisation och pingstkarismatisk förnyelse i allmänhet? Hon blandar samman allting i en enda röra som hon paketerar och etiketterar med detta begrepp. ”Evangelism” är enligt henne den ”gren av protestantismen” som ser fattigdom som ett ”gudomligt straff”, som hyllar Trump och Bolsonaro, talar i tungor, betonar den personliga frälsningen och drivs av giriga församlingsledare som tjänar miljonbelopp på sin verksamhet.

Som bevis på att rörelsen börjar få fäste i Sverige nämner hon den evangelisationskampanj som drivs av bl.a. mina vänner Sebastian Stakset och Stefan Swärd. Ekman har rätt i att de problem hon nämner finns. Populistisk politiserad högerkristendom som ger Trump, Bolsonaro, Orban, Salvini, SD sitt stöd, att pengar ofta finns med i bilden och att ledarna för megakyrkorna drar in miljonbelopp, och att girigheten tycks vara en större drivkraft än omsorgen om de fattiga och människors verkliga frälsning. Det är också sant att denna typ av politisering är vanlig bland vita evangelikala protestanter i USA, och att det är en grupp som Trump har att tacka för sin seger i förra presidentvalet. Också i årets val röstade många (c:a 80%) på honom.

Undertecknad med Sebastian Stakset (tv) och Hans Weichbrodt, präst i Sv kyrkan, Oas-rörelsen (th) i S:ta Clara kyrka i samband med att evangelisationsprojektet Heart of Evangelism preseterades för en skara pastorer från hela Stockholms kristenhet. Detta är ett evangelisationsprojekt helt i en anda som är grundläggande för alla kristna kyrkor idag och har inget att göra med populistisk högerkristendom som Kajsa Ekis Ekman tycks tro.

Men det är inte sant att detta är den evangelikala protestantismens verkliga själ, det finns så mycket mera som t.ex. Micael Grenholm, Stefan Swärd och Joel Halldorf kan berätta om. I Sverige är t.ex. andelen frikyrkliga som röstar på SD lägre än befolkningsgenomsnittet. De flesta pingstvänner och andra frikyrkliga som jag känner är mycket socialt inriktade. Men tendenserna från USA finns även här, helt klart men i mycket mindre omfattning, det rör sig om en liten minoritet. Den enda förkunnare jag hört talas om som rekommenderar röstning på ett visst parti (SD) är Lars Enarsson.

Det är också så att benägenheten att stödja högerpopulistiska ledare inte bara återfinns inom evangelikal protestantism. Den återfinns också inom Katolska kyrkan, då kallar vi det integralism (samma andas barn som islamsk teokrati) och uppträder ofta i samspel med ultratraditionalism. Det är en liten men högljudd och aggressiv grupp i det katolska USA. Det finns en rörelse som heter Catholics for Trump och man stödjer helt Trump och hans anhängares bild av att valet är stulet. För att få en uppfattning om vad det handlar om: Lyssna till denna video från Church Militant:

Integralism och ultratraditionalism finns inom Katolska kyrkan i Europa och Sverige också, men precis som vad gäller evangelikala protestanter, så är rörelsen liten här och inte alls drivande. Trumps tidigare  politiske rådgivare Steve Banon (katolik) och medhjälpare försökte sig på att dra igång en liknande rörelse i Europa där man stödde Brexit, Salvini, Orban och andra ledare som ville stödja nationella intressen på EU-samarbetets bekostnad. Lyckligtvis lyckades man inte så bra med detta.

Ekman uttrycker sig som om att ta den kristna tron på allvar, betoning av den personliga frälsningen, vittnesbörd och evangelisation, praktiserande av de andliga nådegåvorna som tungotal i sig är tecken på de problem vi nämnt ovan. Det är helt fel. Allt detta tillhör det gemensamma kristna arvet och är inte specifikt för något samfund. Katoliker talar i tungor lika mycket som pingstvänner (jag gör det varje dag i min personliga bön). Evangelisation är inget specifikt för frikyrkokristna. När frikyrkorna talar om väckelse talar vi i Katolska kyrkan om Ny evangelisation. Att varje döpt kristen har en uppgift i att vittna om tron och göra Jesus Kristus känd och mottagen av flera är grundläggande.

När Sveriges Kristna Råd utlyste en bönedag för Sverige och Corona-pandemin var ett böneämne också ”att fler får en personlig relation till Jesus Kristus”.

Påve Franciskus har gett ut den apostoliska maningen Evangelii Gaudium 2013, den får ses som en programskrift för hela hans pontifikat. Där inbjuder han alla kristna till omvändelse, att begrunda Evangeliets glädje och inleda ett nytt kapitel i evangelisationens historia:

1. …”Med Kristus föds glädjen ständigt på nytt. I denna uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att med sin inre glädje börja på ett nytt kapitel i evangelisationen. Samtidigt vill jag visa på nya vägar för Kyrkans resa under de år som ligger framför oss.

2. Den stora faran i vår tids konsumtionsinriktade värld ligger i den plågsamma ödeläggelse ett självbelåtet och girigt hjärta föder fram i sin ständiga jakt på ytliga förströelser med så okänsligt samvete. Så fort det inre livet fångas i egenintresset och bekymren finns inte plats för andra och för fattiga. Guds röst hörs inte längre och känslan av hans kärlek saknar glädjen. Viljan att göra gott blir bara tunnare och tunnare. Också för troende finns en stor fara. Många faller offer och blir till slut
förbittrade, argsinta och håglösa. Så kan man inte leva värdigt och uppfylla livets mål. Det är inte Guds vilja för oss och inte det liv i Anden som har sin källa i den uppståndne Kristi hjärta.

3. Jag inbjuder i denna stund alla kristna, var de än bor och lever, till ett förnyat personligt möte med Jesus Kristus, eller åtminstone till att öppna sig för honom som vill detta möte med dem….” (EG 1-3)

Till sist. Temat för Katolska kyrkan i Sveriges stiftsvallfärd till Vadstena nästa år är:
Vi behöver den Helige Andes ljus och kraft till att bli en mera utåtriktad och evangeliserande kyrka”.

Med detta och de länkar jag förmedlat i detta blogginlägg hoppas jag alla fått en mera bred bild av evangelisation, personligt kristet engagemang, pingströrelse och Andliga nådegåvor än den mycket inskränkta bild som framställdes i Kajsa Ekis Ekmans krönika.

Publicerat i Church | Märkt , , , , , , , | 1 kommentar

Stefan Swärd: Profetiskt klar som en fjällbäck i uppgörelse med kristen trumpism, pro life´s dikeskörning och andlig prostitution

Stefan Swärd skriver från sin sjuksäng, fortfarande i rehabilitering efter Corona. Det hindrar inte att han är klar som en porlande fjällbäck i sin  uppgörelse med den kristna trumpismen, pro life-rörelsens dikeskörning och profetrörelsens andliga prostitituton. Stefan säger precis det som behöver sägas. 

Det kristna stödet för Trump består av en ganska ohelig och spretig allians. En grupp är traditionella och reaktionära patriotiska katoliker. En annan grupp är bland framgångsteologer, trosrörelse, karismatiska kristna och profetrörelsen. En tredje grupp är konservativa evangelikaler, t.ex. vissa inflytelserika baptister” skriver Stefan. Jag citerar valda delar av hans text här:

Politisk samvetsfrihet har hittills alltid varit praxis i kyrkorna.

”En praxis vi har haft bland kyrkorna i Sverige har varit att respektera politiska demokratin. Vi har också haft en praxis att respektera kristnas samvetsfrihet när det gäller hur man röstar. Jag kan inte minnas att någon kristen ledare i Sverige någonsin har klart och tydligt sagt att det här partiet ska ni rösta på, den här partiledaren är Guds vilja att den ska bli statsminister. Det har varit en viktig distans mellan kyrka och partipolitik. Kristna kyrkan har fört fram synpunkter på politiken många gånger, men aldrig sagt att den här partiledaren är Guds redskap för Sverige.”

Pro life inte bara abort, handlar om hela kedjan av människovärde och engagemang för utsatta människor.

”Jag sneglar in lite på amerikanska debatten. Försöker lyssna på kristna Trumpanhängarna. Trump presenteras bland annat som den stora pro-life anhängaren, allt kommer att gå utför med Biden, han kommer att mörda de ofödda barnen sägs det.

Här har jag svårt att hänga med i svängarna. USA har haft fri abort sedan 1973. Ingen republikansk president har lyckats ändra på denna sak, trots konservativa utnämningar i högsta domstolen. Trump har inte ändrat på något i denna sak. Republikanska presidenter kan ta abortrestriktiva initiativ, så även Trump. Men grundläggande spelreglerna ändras inte. Miljoner aborter har utförts med Trump som president. Antalet aborter har dock visat en mångårig tendens till att något minska i USA, de minskade även under Obamas tid. Fakta är att antalet aborter i USA är inte kopplat till vem som är president. När kristna påstår något annat är de djupt okunniga eller också ljuger de.

Kristet pro life har djup förankring i kristna kyrkans historia. Jag har varit engagerad i svensk pro life-rörelse i hela mitt liv. Men pro life handlar inte bara om abort, det handlar om hela kedjan av människovärde och engagemang för utsatta människor.”

Pro lifes samhörighet med kristen äktenskapssyn och den moraliska dekadansen och dubbelmoralen hos moderna pro life-anhängre.

”Pro life måste också kopplas ihop med en klassisk kristen äktenskapssyn där sex hör till äktenskapet och ett troget och livslångt äktenskap. Det är en förutsättning för pro life. Trump har varit gift tre gånger. Det finns tydliga belägg för att han både har antastat kvinnor och haft relationer med prostituerade. Han har inte någonstans förnekat detta eller uttryckt någon ånger eller omvändelse över sitt beteende. Hade han varit ett uns kristen, hade han uttryckt syndabekännelse och förlåtelse. Att välja en sådan person som en spjutspetsperson för pro life är totalt hjärnsläpp. Det blir bara hyckleri och en värdekonservativ kristen kan aldrig köpa detta. Trumps hovprofet Paula White har ju rört sig på liknande moraliska nivåer, hon har varit gift tre gånger och det finns offentliga belägg för ytterligare relation med en man.

Läser man kristna facebookflöden som hyllar Trump verkar de inte ens bry sig om dessa saker. De har uppenbarligen ramlat ner i samma moraliska dekadens. Seriösa kristna ledare som stöder Trump kan naturligtvis inte försvara hans livsstil och moraliska vägval. Men menar uppenbarligen att det är ändå ok, han hamnar rätt i politiska bedömningarna och vägvalen, hur han då själv lever är inte så viktigt. En del av de så kallade profeter som försvarar Trump menar att han är nyfrälst, och behöver bemötas med viss tolerans och nåd. Det här är uttryck för ett omfattande moraliskt förfall både i amerikansk kristenhet och i det republikanska partiet. Jag minns hur republikanerna anklagade Bill Clinton på nittiotalet, Clinton är ett helgon jämfört med Trump. De moraliska måttstockarna har ändrats dramatiskt på 20 år….

Att framställa Trump som en kristen pro-life spjutspets, där allt går utför om han inte är president, är osakligt och omoraliskt enligt min mening. Och det drar vanära över hela pro-life-rörelsen. Vi har tillräckligt med uppförsbacke med att driva pro-life-frågor, ska arbetet sammankopplas med personer som lever moraliskt promiskuöst, konsekvent ljuger och förvrider sanningen för att främja egna intressen, som ständigt mobbar och offentligt smädar människor, som hånar och förlöjligar personer man uppfattar som motståndare, som aldrig erkänner fel eller brister, och som konsekvent delar in människor i vinnare och förlorare – det är fullständig galenskap att koppla ihop den här typen av karaktärer med pro-life.”

Det kristna stödet för Trump spretig ohelig allians.

”Det kristna stödet för Trump består av en ganska ohelig och spretig allians. En grupp är traditionella och reaktionära patriotiska katoliker. En annan grupp är bland framgångsteologer, trosrörelse, karismatiska kristna och profetrörelsen. En tredje grupp är konservativa evangelikaler, t.ex. vissa inflytelserika baptister. Franklin Graham, Falwell jr, och baptistpastorn i Dallas hör till den sistnämnda kategorin. Dessa personer har inga som helst kopplingar till varken profetrörelse eller framgångsteologi, och inte heller katolikerna…

De sluter nu upp i hela det perversa spelet där Trump utmålas som offret, den drabbade, med ett riggat val mot honom, offer för valfusk. Det dessa kristna visar är en fullständig brist på respekt för grundläggande demokratiska spelregler. Demokrati förutsätter att media är fristående och självständigt med fria händer att granska den politiska makten. Fri konkurrens skapar garantier för att olika media och perspektiv får utrymme. Diktatorer vill alltid strypa media, och demonisera media. Dessa kristna Trumpanhängare målar ständigt ut media i mörka färger, trots att USA är ett stort land med fri mediemarknad, vilket skapar utrymme för många olika röster. Trump har varit extremt skicklig i att utnyttja media, han är inget offer för media. Det är nys.”

Urspårad profetrörelse som prostituerar sig andligt.

”Allt detta profeterande över Trump har fullständigt kört hela amerikanska profetrörelsen i diket. Man säljer sin själ med en Trumpvänlig profetia och får den politiska maktens gillande. Det är avfall och andlig korruption av värsta slag. Jag kan mycket väl tänka mig att en profet får ett budskap från Gud till en enskild person om att Gud kallar dem in i ett visst politiskt ämbete. Det förekommer i Bibeln. Men ett sådant budskap ska föras fram till den enskilde personen som ett personligt budskap, för att bekräfta en kallelse och uppdrag. Nu används istället alla dessa profetior som valpropaganda. Profetior används som röstköp och för att mobilisera evangelikala väljare för en viss politisk kandidat. Den berörda politiska kandidaten utnyttjar detta maximalt politiskt med enda syftet att främja sin egen position. Detta är inte kristendom, det är andlig prostitution av värsta slag. Det är också ett helt nytt fenomen i amerikansk kristenhet. Jag har inte någon minnesbild av att sådana här saker existerade på 70- och 80-talet.

Hela Stefans blogginlägg här:

[Rapport från min coronasäng och lite amerikanskt presidentval – ett första steg i uppgörelsen med Trumpismen]
Publicerat i Church, Politik, Samhälle | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Livsviktig dokumentär: The Social Dilemma

Se denna dokumentär! Livsviktigt att ha kunskap om hur vi påverkas av sociala media.

Denna dokumentär kan lätt räknas in bland årets viktigaste att se. Ett antal it-experter kommer till tals och varnar för den påverkan sociala medier …

The Social Dilemma
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Varifrån kommer teorierna om det riggade valet? Funderingar kring samspelet mellan grupprocesser i folkmassorna och ledare som ger näring åt ryktesspridning

Jag funderar över vad ursprunget är till föreställningarna om det riggade valet i USA. Förut talade vi om internettroll och ryska trollfabriker. Under förra valet sades att Ryssland försökte påverka det, men den diskussionen verkar vara borta nu.

Idag hör jag på nyheterna att Putin fortfarande inte gratulerat Biden till valsegern, och att i ryska nyhetskanaler återges okritiskt ryktena om omfattande valfusk utan att fakta som underbygger det redovisas.

Kan det vara så att trollfabriker med eller utan Trumps kännedom ligger bakom berättelserna om valfusk även nu, och att Trump och hans anhängare tacksamt utnyttjar dem?

Folkmassor är lättstyrda av demagoger med rätt begåvning. Det är skrämmande. Då förstår man varför Putin, Erdogan med flera kan behålla sin makt, och man förstår hur Hitler kunde komma till makten med demokratins hjälp.

Många presidenter blir maktfullkomliga och korrumperas av sin makt. Hur många historier har vi inte hört om hur de vill ändra grundlagarna så att de kan fortsätta sitta kvar ytterligare perioder utöver vad lagen föreskriver?

Jag märker att det finns olika grader av tilltro till ryktena om röstfusk:

  • De som inte tror på det alls efter att ha kollat upp vad myndigheter och övervakningsorgan (OSSE, CISA) säger.
  • De som tror att det kan ha förekommit röstfusk, men som säger de erkänner att Biden vunnit sedan domstolarna sagt sitt.
  • De som tror blint på att valet är riggat och inte är mottagliga för faktaargument. De omfattar ofta teorier om att det försiggår konspirationer som är dolda för folket. Om domstolarna inte skulle ta upp några processer om röstfusk (vilket tycks vara fallet nu) eller konstatera att röstfusk ej förekommit, så nöjer de sig inte med det utan tror det beror på att domarna också ingår i konspirationen.

Det finns en symbios mellan grupprocesserna i befolkningen som gör att rykten och idéer om konspirationer får fäste och ledare/ideologer som ger näring åt och underblåser dessa. Trump är själv ingen ideolog, men tar tacksamt emot de konspirationsteorier som florerar och undviker att ta avstånd från dem. Qanon-teorierna, hur absurda de än kan te sig har fått fäste även hos medlemmar i kongressen. Ledande personer i Catholics for Trump ger eko åt teorier om ”Deep state”, en satanisk global sammansvärjning som styr bakom kulisserna.

I folks medvetande blandas olika konspirationsteorier med varandra. Bloggaren och författaren Taylor Marshall, skrev 2019 boken ”Infiltration”, som gör anspråk på att visa att Katolska kyrkans hierarki sista decennierna underminerats till att stödja maktanspråk från Frimurarna. Marshall är medlem i Advicory board för Catholics for Trump och medverkade i marschen för Trump i Washington DC i lördags och var en av talarna till de församlade på platsen framför Högsta Domstolen. Där läste han upp ett budskap från en annan person som han kallade för ”a great global leader” nämligen det ”pastorala brev” jag skrev om tidigare av Vigano där det bl.a. påstås att grovt valfusk förekommit.

Se denna YouTube-film som indikerar hur tongivande personer inom katolsk ultratraditionalism aktivt deltar i det politiska spelet kring Trump.

 

Det är starka krafter i rörelse, och internet och sociala media triggar dessa grupprocesser, genom att budskap och rykten snabbt får stor spridning. Det spelar ingen roll om ett rykte är sant eller falskt. Har det väl kommit i omlopp är det svårt att hejda, hur mycket dementier och sakupplysningar som än publiceras.

Man lyssnar till de nyhetskällor som säger det man vill. Trump har kallat traditionella media för folkets fiender som sprider ”fake news”. Fox News var hans och hans anhängares kanal, men nu har den kanalen också råkat i onåd sedan den anses alltför liberal och inte gått med på verklighetsbeskrivningen att valet var riggat. Nu söker man sig istället till nya kanaler som Newsmax och OANN som enligt DN gärna sprider konspirationsteorier och skickligt fångar in de missnöjda.

Att nå en stor grupp som hyser allt mindre förtroende för omvärlden och det etablerade samhället blir en stor utmaning för Biden.

Internet är på gott och ont. Det onda överväger numera kan man tycka, eftersom så mycket lögner och rykten sprids, och folk samlas i informationsbubblor som polariserar gentemot varandra. Och det stannar inte vid verbala strider i sociala media. Det hela rinner in i verkligheten med upplopp på gator och torg. I Washington slutade det tack och lov hyfsat fredligt, men Proud Boys, beväpnade fanns med i tåget och motdemonstrationer från Antifa. Skärmytslingar blev det men polisen hade kontroll. Man hoppas bara att det inte skall bli värre.

Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Samhälle | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

McCarrick-rapporten. Inte så mycket nytt men ytterligare ett dokument som belyser orsakerna bakom de sexuella övergreppen i Katolska kyrkan

F.d. kardinalen Theodore Edgar McCarrick utnämndes till kardinal av Johannes Paulus II 2001. Han tillträdde den tunga posten som ärkebiskop av Washington 2001 och avgick 2006 av åldersskäl. McCarrick var känd och respekterad i det katolska USA. Därför blev hans fall stort då det kom upp i offentlighetens ljus att han under hela sin karriär ägnat sig åt sexuell misskötsamhet, framförallt genom intima kontakter med unga män. Det visade sig att detta varit känt länge bland medarbetare i hans närhet, det har tisslats och tasslats om detta genom åren, men det har inte desto mindre hindrat hans karriär.   Läs denna intervju med kardinal Joseph W Tobin, ärkebiskop i Newark, New Jersey.

Innan McCarrick av Johannes Paulus II blev upphöjd till ärkebiskop florerade anonyma brev som anklagade honom för att dela säng med prästseminarister. Men inga offer hade framträtt, och han lyckades övertyga påven om att det var falskt förtal.

Då ryktena om hans sexuella misskötsamhet fortsatte och på grund av vittnesmål från en präst fick han lämna sin post som ärkebiskop i Washington 2006 under Benedictus XVI´s pontifikat. Då det rörde sig om anklagelser som inte kunde bevisas och minderåriga ej var inblandade genomfördes ingen utredning. McCarric anmodades leva ett tillbakadraget liv, vilken han inte alltid följde.

I juni 2017 kom vittnesbörd fram i New York om att McCarrick som ung präst på 1970-talet hade sexuellt utnyttjas en pojke under 18 års ålder, offret framträdde först nu. Påve Franciskus gav genast  kardinal Dolan, ärkebiskopen i New York i uppdraget att utreda. Då anklagelserna befanns vara övertygande togs han ur tjänst juni 2018. I juli fråntogs han sin kardinalsvärdighet, och efter en kanonisk process som fann honom skyldig till missbruk av bot-sakramentet, synd mot sjätte budet med minderåriga och vuxna med den försvårande omständigheten att han använt sin maktställning, så lät påve Franciskus i februari 2019 avkraga honom.

Den 25 augusti 2018 publicerade ärkebiskop Carlo Maria Viganò, apostolisk nuntie i USA åren 2011–2016, en elva sidor lång redogörelse för hur Vatikanen vid upprepade tillfällen hade varnats beträffande McCarricks beteende. Enligt Viganò hade den tidigare nuntien i USA redan år 2000 informerat Vatikanen om McCarricks ”allvarligt omoraliska beteende gentemot seminarister och präster”. Enligt Viganòs brev visste påve Franciskus åtminstone från den 23 juni 2013 att McCarrick var en ”serial predator”, det vill säga vid upprepade tillfällen sexuellt utnyttjat unga män och pojkar. Viganos vittnesbörd har blivit ifrågasatt då han haft personligt intresse att få bort påve Franciskus och drivit tesen att det finns en sammansvärjning bland världens eliter, ”Deep state” i syfte att bilda en globaliserad världsregering där också påve Franciskus ingår.

Inte desto mindre triggade Viganos brev diskussionen hur McCarric kunnat hållas alla dessa år med sitt dubbelliv trots vetskap i hans omgivning om vad som föregick, och den blev allt intensivare. Vad visste biskoparna i USA? Hur hade informationen filtrerats innan den kom fram till påvarna. Vad visste påvarna? Påve Franciskus gav statssekretariatet uppdrag att göra  en utredning. Rapporten, en diger text på mer än 400 sidor som tog 2 år att sammanställa offentliggjordes 10 november.

Både ris och ros har riktats mot rapporten, kanske ingen tror att detta är en helt uttömmande rapport som inte förtigit några känsliga detaljer, det är ju funktionärer inom kyrkan själv som gjort den, inga externa utredare.

Ändå är många överens om att rapporten innebär ett paradigmskifte. Man har gått till botten med mycket och vänt på många stenar, och om slutenhet och självtillräcklighet och att hellre rädda kyrkans rykte än att tvätta hennes byk offentligt hittills varit kännetecknande för Vatikanen och kurian, så är det annorlunda med denna rapport. John Allen, Vatikankännare från USA (också krönikör i Katolskt Magasin) skriver i Crux:

This report doesn’t just break with those principles, it shatters them forever.

Granted, critics may find it terribly convenient that while the report faults St. John Paul II and Pope emeritus Benedict XVI, it largely insulates Pope Francis from blame. Granted, too, victims and others may object this is an accounting without accountability, and until someone is punished not only for the crime but the cover-up, the work isn’t done.

Still, for the most part the report is searingly honest and comes off as a genuine attempt to get at the truth. It contains a level of detail never before seen. We’re given the strictly confidential advice the most senior prelates in the Church gave when deciding to promote McCarrick, we’re given the gut-wrenching details of victim testimony, and we’re given first-hand recollections by top Vatican officials of the decision-making process. Such disclosure, on this scale, is absolutely new.

The present power structure in the Vatican deserves credit not only for allowing this to happen, but for taking the heat as time wore on and impatience grew. We’ve been wondering for two years why it was taking so long, but seeing how thorough and painstakingly detailed the report is, that question no longer seems quite so pressing.

Allen menar att sedan Vatikanen tagit detta steg mot ökad transparens, så finns ingen väg tillbaka.

Också de starkaste kritikerna mot Vatikanens tröghet i att göra upp med pedofili-problematiken ger rapporten sitt godkännande. Tomas Reese SJ skriver:

While it does not answer all my questions, the McCarrick report is a huge step forward in transparency. It relates in great detail, with copious quotes from letters and document, the process by which McCarrick was vetted.

De flesta är överens om att klerikalismen, en skråanda inom prästerskapet där känslan av att behöva stå till svars inför andra försvagas och ökad benägenhet att se mellan fingrarna eller inte vilja se när någon beter sig illa. Kardinal Dolan beskrev det i en radiointervju:

”…a climate that held priests above the law, that gave priests special privileges, that said you need to be accountable to no one and we call that the sin of clericalism.”

En osund atmosfär uppstod kring McCarrick, många såg att han hade ett uppseendeväckande nära och insmickrande förhållningssätt (”grooming”) till seminaristerna. ”Uncle Teddy” som han kallades utnyttjade sin maktställning, seminaristerna kände sig bundna och var rädda att kastas ut från seminariet om de yppade något om vad som pågick.

Jag har tidigare skrivit om Katolska kyrkans komplicerade förhållande till manlig homosexualitet. Det är förmodligen som många påstår en överrepresentation av homosexuella inom prästerskapet, och en dubbelhet kring detta, en tyst acceptans samtidigt som man utåt har en väldigt strikt moral som fördömer homosexuella relationer. Att inte minderåriga är involverade och att det inte heller ses som äktenskapsbrott på samma sätt som heterosexuell otrohet kan bidra till att man har en överseende attityd. Även om man inte tycker det man ser är ok, så är det förståeligt att det tar emot att konfrontera vederbörande, särskilt om det är en person i hög ställning (jämför på en arbetsplats, då man misstänker att någon har alkoholproblem). Men att ingen reagerar är förödande inte bara för offren och klimatet på prästseminarierna där sådant förekommer, utan också för förövarna själva som tillåts hålla på till katastrofens rand istället för att få hjälp på ett tidigt stadium.

Psykiatrikern Richard Fitzgibbons skriver i The Catholic World report:

Had Bishop Theodore McCarrick been properly evaluated while in Metuchen, the recommendation would have been a leave of absence from his episcopal ministry and several years of psychological and spiritual treatment. This treatment would have addressed his lack of secure attachment with his father, mother, siblings and male friendships, as well as his compulsive sexual behavior of grooming and sleeping with young men.

With his notable intellectual gifts, he might have been able to live a life of prayer and penance in or out of prison, and no longer been an abusive, scandalous, and deviant model for other seminarians, priests, and bishops. Too many clergy, unfortunately, have followed a similar and corrupting path by holding back from upholding the truth on sexual morality while deeply harming the authentic teaching of Christ and His Church on chastity and sanctity.

 

Hur går vi vidare?
Många reaktioner på rapporten skrapar bara på ytan. Man tycks dra en lättnade suck att detta är över. Allt det obehagliga har kommit upp på bordet, nu är det dags att vända blad och gå vidare.

Tyvärr tror jag risken finns att inget händer. Rapporten innehåller oerhört mycket material att dra lärdom av. Men då gäller att inse att allt det som beskrivs inte bara handlar om en enda person som nu oskadliggjorts, utan den tystnads- och acceptans-kultur som beskrivs finns kvar. Klerikalism är ett problem i kyrkan som inte försvinner bara för att man sätter ord på det.

Nästa steg måste handla om att vidta förändrande åtgärder utifrån den kunskap man uppnått. Detta är inte självklart. Här finns en stor tröghet och motstånd som många påpekar.

Marie Collins från Irland är luttrad. Hon är själv offer och har arbetat för pedofilioffrens upprättelse och var tidigare medlem i Pontifical Commission for Protection of Minors. Hon twittrar: ”Many McCarrick comments focus on which pope to blame. The local clerical culture which allowed colleague bishops collude and enable a man who abused minors an exploited subordinates gets less attention. What is being done to tack this clericalism – still alive and well – nothing

Robert Mickens skriver i La Croix international:

”Many of them [clerics or future clerics]  are (or were) talented and good men who, from their first years in seminary, found themselves increasing conformed to a clerical system and mentality that works very much like an Old Boys’ Network.

By the standards of the Gospel, it is a bad system. And everyone knows it’s hard to be good in a bad system. And it’s even harder to stand at a distance, objectively see the system’s defects and uncover them with any real transparency. That, perhaps, is the real flaw of the ‘McCarrick Report’. ”

Thomas Reese skriver:

While the church has made great strides in protecting children, the McCarrick scandal indicates the need to also protect seminarians.

For example, every seminarian in the church should be asked at least once a year whether he has experienced sexual abuse or harassment. This interview should be done by someone independent of the seminary and the diocese.

Seminarister är faktiskt en mycket utsatt grupp ur detta perspektiv vilket är viktigt att uppmärksamma. Skulle det röra sig om kvinnor skulle förståelsen vara större, det tas för givet att män är dominanta och de behöver beskyddas. Men män förväntas vara mera matcho, de skall klara sig i alla väder och en man som erkänner sig beroende och i behov av hjälp betraktas som svag.

 

Publicerat i Katolska kyrkan, prästämbetet, Vatikanen | Märkt , , , , | 1 kommentar

Paula White och ärkebiskop Viganò i spetsen för Trumps kristna trupper

80% av USA´s vita evangelikaler stödde Donald Trump i presidentvalet 2016. Som kristna kan vi ha olika politiska preferenser, det är en sak. Vår tro föreskriver inte vilket politiskt parti vi skall rösta på. Men den hängivna Trumpismen som har brett ut sig där kristna med profetisk visshet tycks förkunna Trump som landets räddare oavsett vilka karaktärsbrister han än uppvisar är en tragisk skandal. Det skandaliserar inte bara kyrkan utan bidrar också till att ytterligare vidga den djupa klyfta som redan finns i det amerikanska samhället. Paula White, välkänd TV-evangelist i USA har Trump gjort till sin rådgivare med syfte att engagera så många kristna som möjligt i hans kampanj. I videon nedan ser ni henne be för Trumps seger.

Katolikerna är mera delade i hur de röstar, men även bland dem finns en militant traditionalistisk falang som strider för Trump samtidigt som man är djupt kritiska till påve Franciskus. Det är egalt om man är evangelikal protestant eller traditionalistisk katolik – i sin Trumpsupport är de samma andas barn.

Jag har tidigare skrivit om Steve Bannon, Trumps f.d. kampanjchef. Han intervjuades nyligen av DN. Mycket intressant, hans framtid är starkt beroende av att Trump vinner presidentvalet, enligt honom själv är han då säker på att få åtalseftergift för de ekonomiska brott han nu står anklagad för.

En annan person som tar en ledarroll för Trumps kristna kärntrupper är ärkebiskop Carlo Maria Viganò, tidigare apostolisk nuntie i USA. Det var han som  2018 krävde påve Franciskus avgång. Han har sedan dess gått under jorden, men framträder nu mer och mer som en motpåve. Han har gjort en del framträdanden på sista tiden. Nyligen medverkade han på en konferens för traditionalistiska katoliker i USA.

Han har skrivit två öppna brev till president Trump, ett i juni och ett nyligen, den 25 oktober. Han ges stort utrymme på traditionalistiska katolska media som LifeSiteNews.

För att illustrera hans konspiratoriskt präglade tänkande återger jag delar av det sista brevet till Trump. Han talar om ”deep state”, en sammansvärjning bland världens eliter i syfte att bilda en globaliserad världsregering som kontrollerar människorna. I denna konspiration är också ”deep church” involverad med påve Franciskus i spetsen. Joe Biden tillhör konspirationen. Covid 19, nedstängning av staterna och vaccinering av befolkningen ingår i konspiratörernas plan. Det är en kamp mellan ont och gott. Viganó sätter detta i samband med apokalyptiska skeenden i världen som kommer att ske snart. Covid 19 och tvånget att alla skall vaccinera sig ingår också i konspirationen. Trump är den store räddaren från allt detta:

———————

OPEN LETTER TO THE PRESIDENT OF THE UNITED STATES OF AMERICA
DONALD J. TRUMP
Sunday, October 25, 2020
Solemnity of Christ the King

By Archbishop Carlo Maria Viganò

Mr. President,

May you accept these words of mine as the “voice of one crying out in the desert” (Jn 1:23). As I said when I wrote my letter to you in June, this historical moment sees the forces of Evil aligned in a battle without quarter against the forces of Good…

A global plan called the Great Reset is underway. Its architect is a global élite that wants to subdue all of humanity, imposing coercive measures with which to drastically limit individual freedoms and those of entire populations.

In several nations this plan has already been approved and financed; in others it is still in an early stage….

Beyond the enormous economic interests that motivate the promoters of the Great Reset, the imposition of the vaccination will be accompanied by the requirement of a health passport and a digital ID, with the consequent contact tracing of the population of the entire world. Those who do not accept these measures will be confined in detention camps or placed under house arrest, and all their assets will be confiscated.

Mr. President, I imagine that you are already aware that in some countries the Great Reset will be activated between the end of this year and the first trimester of 2021….

Until a few months ago, it was easy to smear as “conspiracy theorists” those who denounced these terrible plans, which we now see being carried out down to the smallest detail….

Mr. President, you have clearly stated that you want to defend the nation – One Nation under God, fundamental liberties, and non-negotiable values that are denied and fought against today. It is you, dear President, who are ‘the one who opposes’ the deep state, the final assault of the children of darkness. Your adversary is also our adversary: it is the Enemy of the human race, He who is “a murderer from the beginning” (Jn 8:44).

The alternative is to vote for a person who is manipulated by the deep state, gravely compromised by scandals and corruption, who will do to the United States what Jorge Mario Bergoglio is doing to the Church, Prime Minister Conte to Italy, President Macron to France, Prime Minster Sanchez to Spain, and so on. ….

With this heavenly hope and the assurance of my prayer for you, for the First Lady, and for your collaborators, with all my heart I send you my blessing.

God bless the United States of America!
+ Carlo Maria Viganò
Tit. Archbishop of Ulpiana
Former Apostolic Nuncio to the United States of America

———————-

Vigano har nu på nytt gett sig tillkänna i samband med röstsammanräkningen vid presidentvalet i ett brev till hela det katolska folket där han underblåser anklagelserna om omfattande valfusk som Trump gett uttryck för, han menar att detta är en kamp mellan ont och gott och manar folket till andlig krigföring genom att be rosenkransen.

Brevet relateras av LifeSiteNews, se video nedan.

Nedan: Paula White stödjer Trump genom intensiva förböner och Vigano genom att skicka ut ett brev till alla katoliker i USA där han underblåser Trumps anklagelser om grovt valfusk samt uppmanar katolikerna till andlig krigföring genom att be rosenkransen.

 

Viganobrev

Ärkebiskop Viganos brev till USA´s katoliker. Det är utformat med hans vapen och vänder sig till alla katoliker och alla amerikaner ”av god vilja”, samma formulering som brukar användas i påvliga skrivelser. Dokumentet ger ett officiellt intryck. Vad säger USA´s biskopar om detta?

Viganos brev är en förolämpning både mot påve Franciskus och den officiella Katolska kyrkan i USA eftersom han inte har något mandat att tala å deras vägnar.  En underjordisk biskop som kräver påve Franciskus avgång som framför konspiratoriska teorier och nu inte bara tar på sig ledarskap för den Trump-vänliga falangen av de katolska traditionalisterna, utan nu också för alla USA´s katoliker genom att skriva ett brev som skall ge intryck av att vara officiellt, där han påstår att grovt valfusk förekommer till Bidens fördel.  Som om inte detta vore skandal nog ger också en del traditionellt inriktade katoliker i USA honom sitt stöd.

För er som vill fördjupa er i sambandet mellan katolska traditionalister, konspirationsteorier som Qanon, Trump-support och påve Franciskusmotstånd rekommenderar jag denna faktaspäckade och kunniga artikel:

[DEEP STATE, DEEP CHURCH: HOW QANON AND TRUMPISM HAVE INFECTED THE CATHOLIC CHURCH] av Kathryn Joyce

Läs också Micael Grenholms inlägg på den kristna siten Pentecostals and Charismatics for peace and justice om kristnas support för  Trump. Han slutsats är:

”I believe the evangelical alignment with the Trump administration has advanced the kingdoms of men but not the kingdom of God. I worry it has damaged the culture and tarnished our witness for generations.”

Denna slutsats gäller i lika hög grad de traditionalistiska katolikernas samröre med Donald Trump.

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Samhälle | Märkt , , , | 3 kommentarer

Helighet är en väg för oss alla. Också unga, i sin vardag, idag. Carlo Acutis, död 15 år gammal i leukemi, saligförklarad, visar oss ett exempel.

Var och en blir salig på sin tro brukar man säga. Det både stämmer och inte stämmer.

Det stämmer inte om din väg i livet inte bygger på kärlek till sanning och rätt. Då kommer du förmodligen förr eller senare i livet erfara att du missar målet (men det är aldrig för sent att vända om).

Men det stämmer för att varje människa är unik, och Gud kallar var och en på sitt sätt utifrån den människa hon är och den situation hon befinner sig i i livet. Helgonens liv är inte tänkt att vi skall kopiera i varje detalj, men vi skall se till deras strävan efter helighet och tillväxt i tro, hop och kärlek, en universell väg som ligger öppen för oss alla att välja.

Filosofen Pascal räknade med tre nivåer av gudomlig nåd och välsignelse för människan: den som gäller det materiella, kroppen, den som gäller tänkandet och den som gäller helighet sade f Raniera Cantalamessa i ett anförande till ungdomarna i CHARIS internationella videomöte i allhelgonahelgen.

Temat för mötet som hölls via Zoom med deltagare av ungdomar från hela världen och direktstreamades på sociala media var vår kallelse till helighet (som absolut inte bara gäller några få utvalda, utan är något som alla är kallade till och inom räckhåll för varje ung människa idag, som påve Franciskus framhåller). Heligheten förverkligas i vardagen genom att vi lägger vår egoistiska strävan åt sidan och ger rum åt Guds nåd. Be Gud komma in i ditt liv, fylla dig med Helig Ande så att du kan växa till i tro, hopp och kärlek. Gud besvarar alltid sådana böner. (Jfr Matt 7:7-11)

En ung pojke, Carlo Acutis blev saligförklarad den 10 oktober i år. Han föddes i London 3 maj 1991 men växte upp i Milano. Som barn var han präglad av glädje, generositet och kärlek till Gud. Han gick på eget bevåg till mässan varje dag och bad rosenkransen. Detta trots att det inte var någon vana i familjen, hans föräldrar gick sällan i kyrkan. Han deltog i volontärarbete och var älskad av sina vänner.

Carlo var begåvad i data och programmering och använde sin talang till att evangelisera på internet. Han älskade också dataspel. Hans favoritkonsol var Playstation, (kanske PS2 som lanserades då han var 9 år?).  Han disciplinerade sig så att inte dataspelandet skulle ta en alltför stor plats i hans liv, även om han skulle vilja spela mycket mera. Han programmerade också och har byggt upp en databas över eukaristiska mirakler.

Som tonåring drabbades han av leukemi. Han uppoffrade sin sjukdom och sina smärtor för påven och kyrkan. Han dog 12 oktober 2006.

Han saligförklarades 10 oktober 2020 efter att kyrkan erkänt ett mirakel relaterat till hans förbön, en 4-årig pojke från Brasilien som 2013 blev helad från en sällsynt medfödd bukspottkörtelanomali. Denna korta film från EWTN berättar om hans liv:

Carlo Acutis föräldrar var inte intensivt praktiserande katoliker, de gick till kyrkan endast på de stora helgerna, men också föräldrarna tog intryck av hans tro, det var han som blev evangelist för sina föräldrar istället för tvärtom.

Vid ett ungdomsevent med CHARIS på temat kallelsen till helighet med deltagare av ungdomar från hela världen på Allhelgonadagsafton deltog hans mamma Antonia Acutis. Lyssna till hennes vittnesbörd som ger ett starkt intryck både av Carlo och vad Gud har gjort i hennes eget liv genom honom.

Här är hela eventet som man kan se i efterhand på YouTube. Mammans vittnesbörd 22 minuter från start. Där finns också en kort betraktelse av P Raniero Cantalamessa som riktar sig till ungdomarna (29 min från start) samt en kort apell från påve Franciskus (1.35 från start). Titta gärna på slutet också där man panorerar bland alla ungdomar som deltar via Zoom över hela världen. Vilken glädje och gemenskap som är möjlig trots att man inte kan träffas fysiskt för stora möten!

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , | 7 kommentarer

Acceptera inte den islamistiska retoriken. Försvara våra grundvärderingar och sluta med identitetspolitisk särbehandling.

Islamistisk terror mot väst fortsätter. Kyrkor har tidigare varit måltavlor för terrorn i Mellanöstern och Afrika. Nu drabbas kyrkorna mer och mer också i Europa. En sakristan, tillika tvåbarnspappa och två bedjande i kyrkan Notre Dame i Nice brutalt halshuggna eller knivmördade. 2016 mördades Fader Jacques Hamel när han firade den Heliga mässan.

Vi katoliker känner väl igen oss i situationen. Vi besöker gärna våra församlingskyrkor, också på vardagar för att be, och älskar våra präster och sakristaner som vi känner som en naturlig del av den vardag vi uppfattar som trygg och garanteras av vårt samhällets grundlagar. Detta kunde lika gärna hänt i en svensk stad.

21optiska martyrer

Bilden: En digital ikonografisk framställning av de 21koptiska martyrer som dödades i Libyen av IS januari 2015. Massakern filmades av IS och spreds på internet för att iscensätta skräck. Biskopen av Guizeh, Anba Antonios Aziz Mina påpekar att man i filmen ser hur några av martyrerna vid avrättningen upprepade ’Herre Jesus Kristus’. Jesu namn blev det sista ord de sa. Deras minnesdag firas i Koptiska kyrkan den 15 februari.

Två reaktioner från oss kristna:
1. Löna inte ont med ont, håll huvud kallt, trappa inte upp konflikten. Påven skriver på Twitter: ”I am close to the Catholic community of #Nice, mourning the attack that sowed death in a place of prayer and consolation. I pray for the victims, for their families and for the beloved French people, that they may respond to evil with good.

2. Var glasklar med att våld i religionens namn aldrig kan rättfärdigas och låt ansvaret för våldet ligga på dem som utför det och uppmuntrar till det. Terroristerna, vare sig de ingår i nätverk och terrorgrupper eller agerar ensamma är triggade av imamer och politiska ledare som underblåser och uppviglar till hatet och våldet genom sin retorik. Nu rider också Turkiets ledare Tayyip Erdogan på denna våg genom att föra vidare den falska diskursen att fördömandet av terrordåden och att sätta det i samband med militant islamism är en krigsförklaring mot alla muslimer och utmålar Macron som en muslimantagonist. Jag antar att han har inrikespolitiska skäl till denna splittrande retorik. Men som Frankrikes ambassadör sade i Agenda, Frankrike är ett muslimskt land med flera miljoner muslimska medborgare. Franska regeringen lyssnar till dem och de avskyr också det islamistiska våldet. Ambassadören varnade också för att överskatta de folkliga protester och hatretoriken som media rapporterar om i muslimska länder. Det är i själva verket en liten grupp inspirerade av militanta islamistgrupper som al-Qadia och IS.

Kardinal Sarah, själv från Guniea och har erfarenhet av islamistisk terror i Afrika som har vida större problem med detta än Europa skriver:

”Väst måste vakna upp till hotet om islamism … Islamism är en monströs fanatism som måste bekämpas med våld och beslutsamhet. Det kommer inte att stoppa dess krig. Tyvärr vet vi afrikaner alltför väl. Barbarerna är alltid fiender. av fred, ”” Väst, idag Frankrike, måste förstå detta. Låt oss be. ”

 

twitterskärm

Salahuddin Barakat, imam vid Islamakademin i Malmö skräder inte orden i sin kritik av Frankrike och Macron som han i ett inlägg från 7 okt (innan terrordåden i Frankrike) kallar en skurkaktig fjant. Han skriver att den franska vägen är ingenting annat än ”en filosofiskt svag extremsekulär och rasistnationalistisk ideologi som etablerats genom giljotinens skräckvälde”. Ännu aggressivare än retoriken mot Macron och den franska staten är den mot muslimska bröder och systrar som inte delar hans syn. Han skriver: ”De enda som är ännu större skurkar än Macron är de araber och muslimer som ser honom som någon slags räddare eller beskyddare. Må Gud beskydda oss från dessa”.

Imam Barakat är en aktad person i Malmö som bär upp bidrag för sin verksamhet från Malmö kommun. Vad händer om bidragen sinar och han blir ifrågasatt av en hittills välvillig omgivning, kommer samma kritik att riktas mot Sverige då? När hans inlägg efter sista veckans terrordåd blev uppmärksammat och många tog illa vid sig togs det bort, istället skrev han ett förtydligande 29/10 där han beklagar att ”högerextrema” nyhetssidor verkar ha avslöjat hans hårda syn på Frankrike och medvetet missförstått honom. I kritiken av Frankrike, förklarar han, avsåg han högerpopulism (Betraktar han även Macron som högerpopulist?) samt nationens koloniala historia. Han säger att hans avsikt alls inte var att relativisera ISIS terrorbrott, men han står fast vid ståndpunkten att  Macrons uttalanden är riktade mot alla muslimer.

Jag blir bedrövad av att så mycket hat uttrycks inte bara mot europeiska ledare, utan också mot de av hans eget folk som inte delar hans synsätt. Mönstret känns alltför väl igen. Det visas en tillrättalagd fasad utåt och en annan betydligt mera tuff och antidemokratisk inåt. Det kommer igen i flera studier angående islamistisk infiltration i det svenska samhället som t.ex. av Magnus Norell och Johan Westerholm.   Många ur muslimernas egna led är också starkt kritiska till den blåögdhet med vilken det svenska samhället möter denna problematik. Nalin Pekgul skriver i en krönika i Fokus att 27 miljoner idag ges i bidrag till islamister och att det är dags att lyssna på kritikerna.

Den aningslöshet bland svenska politiker och myndigheter som lett till att detta kunnat fortgå verkar hålla på att släppa. Nu betonar fler och fler att vi måste behandla alla lika, både vad gäller rättigheter och skyldigheter och inte av identitetspolitiska skäl se mellan fingrarna på hur vissa agerar. En sådan selektiv tolerans är i själva verket negativ särbehandling. Det är bra och nödvändigt att tabut kring att tala om dessa saker släpper.

I väst är vi vana vid konstruktiv kritik, även kristendomen måste tåla att bli ifrågasatt. Vi har både religionsfrihet och en yttrandefrihet som sträcker sig långt. Även om blasfemiska uttryck ibland kan vara stötande ser vi i våra västerländska demokratier inte detta som skäl nog för att införa hädelselagar.

Stefan Löfven skriver på Twitter:

Kritik av att Islam har problem med sin våldsamma islamistiska sida med våldsretorik som triggar till terrordåd avfärdas ofta som islamofobi och högerextremism. Istället vill man flytta fokus till att se alla muslimer som offer för västerländsk antagonism. Ofta har denna bild köpts av västerländska vänsterintellektuella, men denna diskurs ifrågasätts nu alltmer. Man behöver inte vara högerextrem för att se att Islam har ett problem med sin våldsivrande sida idag. Samma muslimska ledare som avfärdar kritiken och fördömer väst för att vara mot muslimer är ofta kritiska till eller förföljer andra muslimer som inte delar deras synsätt. Många muslimer har flytt till väst från sina hemländer just för att undgå sådan förföljelse.

Här några länkar till vad som skrivits under veckan:

[Ledare SvD Arpi: Lever vi redan i skuggkalifatet?]

[Ledare DN Helmerson: Terrorismens logik är ju skvatt galen.]

[Sanna Rayman: Magstarkt att mana till självkritik efter terrordåd.]

[Ledare DN: Islam ska aldrig särbehandlas.]

[Hanne Kjöller: Visa rondellhunden i Sveriges skolor på Yttrandefrihetens dag.]

Tidigare hade det inte varit möjligt att skriva på detta sätt utan att betraktas som främlingsfientlig. Påven Benedictus XVI var före sin tid då han 2006 höll en akademisk föreläsningen i Regensburg som fick västvärldens intellektuella och journalister att rasa mot honom. Han anklagades för att vara högerextremist och islamhetsare. Föreläsningens tema var förhållandet mellan tro och förnuft och den var en vidräkning med allt religiöst motiverat våld. Fokus var på kristendomen, men i en passus citerar han vad den  bysantinske mycket dialoginriktade kejsaren  Manuel II Palaiologos (1348-1425) sade i ett samtal om islam och kristendom med en bildad persier. Citatet var följande:

”Visa mig då vad nytt Muhammed har kommit med, och du kommer bara att finna sådant som är dåligt och omänskligt, som till exempel när han föreskrev att tron som han förkunnade skulle utbredas med svärdets makt”.

Föreläsningens fokus var inte kritik av Islam, utan plädering för förnuft och icke-våld i samband med allt religionsutövande. Det var på inget sätt påvens avsikt att förolämpa troende muslimer.  Även om västerlandets vänsterintellektuella tillsamman med islamistiska krafter inte ville förstå det, så var det många muslimer som tog det som en inbjudan till dialog. Påven  samlade muslimska företrädare till ett möte i Vatikanen, och i oktober 2006 skrev 38 muslimska intellektuella representerande alla olika riktningar inom Islam ett öppet brev till påven, vilket uttryckte respekt för honom, och att man vill fortsätta den dialog om tro och förnuft som han inledde. Det var en unik händelse i den interreligiösa dialogen. God dialog med företrädare för den muslimska världen har fortsatt även under den nuvarande påven.

 

Fler länkar:

[Frankrikes ambassadör i Sverige, intervju i SVT Agenda]

[Artikel i La Croix International: Islam, the nail and the diamond]

[Kampen om mediabilden av Ratzinger/påve Benedict XVI]

 

 

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Religion, Samhälle | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Filosofen Martin Hägglund, immanens och trancendens

Martin Hägglund har fått mycket beröm för sin bok ”Vårt enda liv” där han utvecklar en andlighet för sekulära människor som är helt immanent (det finns inget bortom denna världen, döden är slutet för vår existens). Samtidigt noterar jag att den fick en rejäl sågning av Per Andersson i Kulturnytt i fredags. Han menar att den greppar över alldeles för mycket, tar man den på allvar vore det en stor sensation, en förklaring till hur varat är beskaffat och hur man skall ordna världen politiskt, den vore som en bibel för bokstavstroende. Per Andersson kan inte ta boken på allvar på den nivån.

Jag tror inte Martin Hägglund vill att hans bok skall tolkas fundamentalistiskt, utan tas emot av tänkande reflekterande sekulära människor precis som han själv som utan att ha tagit till sig den trons världs som Kyrkan vittnar om ändå vill söka perspektiv på som han uttrycker det i en intervju i DN´s lördagsbilaga ”det storslagna och det smärtsamma i att vara ändlig”. Efter att ha läst den tänker jag att boken inte behöver läsas fundamentalistiskt och att den då innehåller en hel del intressanta tankar som har anknytningsytor till kristen livsåskådning. Inte heller Bibeln skall läsas alltför fundamentalistiskt. Tolkar man den utifrån bokstaven utan att ta hänsyn till det sammanhang den fötts fram ur och förts fram genom, Israels folks historia och den kristna kyrkan så blir den ganska platt, men ser man den i sitt sammanhang med den gemenskap som bär den ger den storslagna perspektiv och nycklar till att tolka varat.

I den mening att han som en ärlig sökare vill reflektera och söka svar på dessa frågor utvecklar Martin Hägglund en sekulär andlighet. Han refererar till Sören Kirkegaard som skiljer på levande och död tro: Den döda tron är den som inte visar sig i dina handlingar. Den kristna tron är i högsta grad en tro här och nu som rymmer det immanenta: Kärleken till nästan som enligt Jesus undervisning är ett bud som jämställs med det viktigaste budet, att älska Gud av hela ditt hjärta, hela din kraft och hela ditt förstånd. Vi är inte dispenserade från att efter bästa förmåga leva vårt liv i denna immanenta värld och söka gemenskap med alla människor av god vilja i att göra gott och ta hand om varandra och vår jord, bara för att vi tror på något transcendent. I den delen rör vi oss i samma existentiella rum som Hägglund då han talar om en sekulär tro.

Katolska kyrkans sociallära vill vara i en dialog med hela mänskligheten om bedömningsgrunder för en solidarisk humanism.

[Mer om socialläran: Dominikansyster Madeleine Fredell, föreläsning för Svenska kyrkans biskopar 20 okt 2020]

Att vi kristna tror på en kärleksfull Gud och allas Fader som skapat oss, på sonen Jesus Kristus som frälser oss, den Helige Ande som en ledsagare i vardagen och på ett evigt liv är en annan sak. Det skall sporra oss att leva ännu mera hängivet i vår immanenta värld. Den stora styrkan med den kristna tron är också medvetenheten om vårt förbättringsutrymme, att vi alla är behäftade med synd och i behov av förlåtelse. Det är en hjälp att växa i tro hopp och kärlek, samtidigt som vi kan slappna av i medvetenheten om att allt inte beror på oss. Partnerskapet mellan Gud och människa står i centrum. Ansträng dig själv som om 100% beror på dig själv och inget på Gud, och förtrösta på Gud som om 100% beror på honom och inget på dig råder oss Ignatius av Loyola.

Varför har många lätt att tro på Gud, medan andra har svårare för det? Martin Hägglund nämner att det är som att vi människor är stämda i olika tonarter, vilket lotsar oss in i olika sätt att medvetandegöra vad som framträder som viktigt och oviktigt för oss.

Jürgen Habermas nu 91 år, var länge Tysklands ledande vänsterorienterade filosof, och tillhörde dem som förutspådde religionens död i det socialliberala demokratiska samhället. Han har beskrivit sig själv som religiöst tondöv, men har inte desto mindre under senare år omprövat sin syn på religionerna. I ett tal i Frankfurt strax efter 11 septemberhändelserna i USA år 2001 samt en debatt med Joseph Ratzinger, (nu påve emeritus BXVI)  München år 2004 tolkar Habermas den fundamentalistiska terrorismen som urspårad religiositet och en reaktion mot aggressiv västerländsk sekularisering som nedvärderar och osynliggör  religionen i samhället. Som en vision talar Habermas om ”det postsekulära samhället”,  där aggressiv sekularism och religiös fundamentalism har lika lite att hämta. I detta samhälle har religionen en självklar plats i kultur och offentlig debatt. Habermas menar att den den religiösa tron fungerar som ett korrektiv i samhällslivet, och genom att vara en opinionsbildande faktor i samhälls- och moralfrågor bidrar det till att hindra samhället från moralisk kollaps.

Hägglund representerar liksom Habermas ett nytt sätt att se på religionerna, inte aggressivt avvisande som Dawkins, utan mera ödmjukt och öppet resonerande. Utifrån det perspektivet blir det fruktbart med dialog mellan kristna och sekulära. Det behövs i en tid då annars allt går mot ökad polarisering, vilket också många kristna bidrar till. För att tala med Kirkegaard finns också många kristna som har en död tro där bokstaven och dogmerna betyder mer än att leva ut sin tro i vardagen.

[Läs mer om Katolska kyrkans dialog med den sekulära världen]

Som troende kristna representerar liturgin och den heliga Mässan essensen av vad det är att leva. Mässan är en försmak av det himmelska. Men vi kan inte gömma oss där. Slutorden i mässan innebär att vi sänds ut i vår immanenta värld där vi skall praktisera kärlekens gärningar. I denna immanens lever vi större delen av veckans timmar.  Jag har just beställt boken En kort introduktion till Liturgins tecken av Anders Piltz OP. Passa på du också, första upplagan är nästan slut.

Publicerat i Religion, Samhälle | Märkt , | Lämna en kommentar

Innebär påvens uttalande om civilt partnerskap att kyrkan har ändrat sin äktenskapssyn? Svar: Nej

Jag hade inte alls tänkt kommentera påvens korta yttrande i en dokumentärfilm som just skall publiceras där han säkert helt riktigt påstås säga att han är för juridisk partnerskapslagstiftning för att ge personer av samma kön som valt att dela sina liv en ökad social trygghet. Detta är ingenting nytt, för många katoliker inget kontroversiellt och det går inte emot kyrkans lära. Men eftersom det givits publicitet åt detta och det diskuteras i sekulära media, så vill jag ändå belysa ämnet.

Uppståndelsen kring uttalande som detta kommer framförallt från två håll:

1. Sekulära personer som lever med schablonbilden att Katolska kyrkan är högborgen för homofobi och i praktiken gör skillnad på människor. För dem är detta givetvis en sensation, men de glömmer att påven uttalat sig positivt om homosexuellt orienterade personer vid flera olika tillfällen. Varje gång gör man en sensation av det hela, kanske för att förstärka sin negativa schablonbild av Katolska kyrkan och kontrastera den mot påvens uttalanden.

2. Traditionalistiskt orienterade katoliker för vilka det är en provokation varje gång påven uttalar sig på liknande sätt. De menar att han därmed förråder Katolska kyrkans lära. I spetsen för denna falang står ärkebiskop Carlo Maria Viganò, han som tidigare krävde påve Franciskus avgång. Han har nu gått under jorden, men presenterar regelbundet brev och uttalanden som återges av siter som LifeSiteNews och Robert Moynihans nyhetsbrev på Inside the Vatican där han kritiserar påve Franciskus.

Om det aktuella uttalandet skriver Viagno:

”One does not have to be a theologian or a moral expert to know that such statements are totally heterodox and constitute a very serious cause of scandal for the faithful.
But pay careful attention: these words simply constitute the umpteenth provocation by which the ‘ultra-progressive’ part of the Hierarchy wants to artfully provoke a schism, as it has already tried to do with the Post-Synodal Exhortation Amoris Laetitia, the modification of doctrine on the death penalty, the Pan-Amazon Synod and the filthy Pachamama, and the Abu Dhabi Declaration which has now been reaffirmed and aggravated by the Encyclical Fratelli Tutti.

This deception draws on the support of the globalist élite, the mainstream media and the LGBT lobby, to which many clergy, bishops, and cardinals are no strangers… Bergoglio would thus have on his side not only the “deep church” represented by rebels like Father James Martin, S.J., and those who promote the German ‘Synodal Path,’ but also the ‘deep state.'”

Viagno har blivit något av en motpåve för denna traditionalistiska falang. Trots att detta är en liten grupp präglar den i mycket den sekulära världens syn på Katolska kyrkan.

Sant är att Katolska kyrkans syn är och förblir att ett äktenskap endast kan ingås mellan en man och en kvinna. Som det motiveras i trossamfundet Romersk-katolska kyrkans yttrande över Äktenskaps och partnerskapsutredningens betänkande (SOU 2007:17):

”Eftersom mannen och kvinnan är olika och komplementära kan de i äktenskapet skapa en unik livs- och kärleksgemenskap som är öppen för att ge livet vidare till en ny människa. Även äktenskapets värde som social institution härrör från makarnas komplementaritet och förmåga att frambringa en ny generation människor.”

Man motiverar att detta inte innebär en diskriminering eller särbehandling av människor:

”Att par av samma kön inte kan ingå äktenskap strider därför inte mot den grundläggande rättviseprincipen att lika fall skall behandlas lika, eftersom deras situation när det gäller funktionen och uppgifterna i samhället inte överensstämmer med situationen för två makar som man och kvinna. Av samma anledning är det inte heller fråga om någon diskriminering eller särbehandling.”

Samma grundsyn framkommer även i påvens skrivelse om kärleken i familjen, Amoris laetitia, även om den också fick kritik av traditionalistiska katoliker för att vara alltför ostrikt genom det pastorala perspektiv påven anlade i att lyssna till och ha förståelse för alla mänskliga situationer.

[Läs mer om kristen äktenskapssyn på denna resurssite från Sv Evangeliska Alliansen]

Den sekulära schablonsynen på Katolska kyrkan, inte sällan förstärkt av de traditionalistiska gruppernas ofta militanta språk, är att man diskriminerar och gör skillnad på människor. Man lyssnar inte till Katolska kyrkans sociallära som sätter det allmänna goda för alla människor i centrum. Socialläran är i själva verket en dialog med hela mänskligheten om bedömningsgrunder för solidarisk humanism [Läs mer om detta här]. I enlighet med det är det är det inte emot katolsk lära att som påven gör främja en civilrättslig partnerskapslagstiftning som gör livet tryggare för dem som lever tillsammans: Människor gör de livsval som de gör, Katolska kyrkan kan inte hindra det, då måste man respektera människor där de står och inte göra livet onödigt svårt för dem.

Annars borde man i konsekvensens namn förbjuda allt som går emot katolsk tro, t.ex. utövande av andra religioner, bannlysa katolska politiker som inte är för en lagstiftning som totalt kriminaliserar abort (som en del katoliker i USA vill man skall göra med Joe Biden). Men detta vore orimligt då det skulle innebära en teokrati, ungefär som i Iran men med katolska förtecken. I själva verket blir det konsekvensen om man skulle förverkliga det som den traditionalistiska falangen under Viagno vill. De förordar i praktiken integralism, den ideologi som rådde i Katolska kyrkan under 1800-talet och början av 1900-talet då man uttalade anateman över vetenskap, demokrati och det mesta som förekom i den moderna världen. Gränserna för påvens ofelbarhet och primat suddades ut mer och mer och den påvliga makten stärktes på ett sätt som saknade motstycke.

Under Pius X 1903-1914 bedrevs en fullkomlig häxjakt på katolska forskare, teologer präster och biskopar. Den s.k. moderniststriden flammade upp. Spionnätverket Sodalitium Pianum var ett angiverisystem som skulle rapportera otrogna. Pius X gav 1907 ut encyklikan Lamentabili saneytterligare en lista, denna gång med 65 punkter som fördömde olika aspekter av det man kallade modernismen. 1910 infördes den s.k. antimodernisteden som måste sväras av alla präster och teologer vilket innebar total förpliktelse till trohet mot Katolska kyrkans lära och avståndstagande från modernismen som påven fördömt.

Undan för undan har Katolska kyrkan avlägsnat sig från den ideologin och förordar nu att övertyga genom personligt vittnesbörd och hjärtats omvändelse framför statligt tvång. Men antimodernisteden avskaffades inte förän 1967 av påven Paulus VI.

Andra Vatikankonciliet ville öppna fönstren mot världen. Den processen har lite gått i stå. Vi har rörelser som vill se en reservationslös anpassning till tidsandan och andra rörelser som vill se en återgång till en av tidsandan oförstörd tradition som den tedde sig före konciliet. Båda dessa är återvändsgränder. Vi behöver återuppväcka intellektualismen och det fria samtalet som alternativ till polariserad teologisk positionering. John Henry Newman var en förebild liksom många andra av de teologer som förberedde marken för Andra Vatikankonciliet. Påve Franciskus verkar i samma anda, precis detta som Viagno och hans anhängare är emot. Förutom en välkomnande syn på människor med annorlunda sexuell läggning är religionsdialogen och Andra Vatikankonciliets dokument Nostra Aetatae särskilt en nagel i ögat på traditionalisterna, liksom de tre sista påvarnas möte med andra religioner i syfte att ta ett gemensamt ansvar för mänsklighetens fredliga samerxistens.

Uppdelningen i vi – de goda och dem – de onda fungerar inte. Vi måste alla, kristna som ateister, bli familjära med förhållandet att människan är en syndig varelse. Alla hållbara politiska system måste inse att systemet som sådant inte kan göra något för att ändra detta. Därför fungerade inte stalinismen, därför är religiösa statsfundamentalistiska system, såväl muslimska som kristna, t.ex. katolsk integralism dömda att misslyckas. [Läs mer om detta i mitt tidigare inlägg]. Därför måste vi främja dialog och ömsesidig förståelse, samt inte i onödan göra livet svårare för våra medmänniskor.

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar