Mitt förtroende för Lars Adaktusson är orubbat

adaktusson.jpgMitt förtroende för Lars Adaktusson är orubbat trots den nya berättelse som uppstått i sociala media där Adaktusson enbart på grund av röstningsstatistik i EU-parlamentet betraktas som fiende till kvinnors frihet och rättigheter. Fascist är också ett epitet som dyker upp i det arga mediedrevet.

Läser man intervjuerna med Adaktusson i Expressen, Dagen och Världen idag förstår man att den bilden inte stämmer, försåvida man inte från början bestämt sig för att Adaktusson är en lögnare som kör med dubbla agendor.

Det är egentligen inte KD som har problem med abortfrågan utan alla de andra partierna som har svårt att hålla fler än en boll i luften samtidigt. KD´s medicinsk-etiska program som Adaktusson förklarar sig stå bakom tycker jag uttrycker en bra och rimlig hållning i abortfrågan. Den går ut på att vid en graviditet finns det två skyddsvärda individer, det ligger i samhällets intresse att hålla ned antalet aborter men det är kvinnans beslut om en abort ska genomföras.

KD´s program uttrycker intressekonflikten mellan två skyddsvärda individer, medan övriga partier, i alla fall låter det så i retoriken, talar om fostret som en del av kvinnans kropp och en del vill även etablera abort som en mänsklig rättighet och föra upp det på dagordningen i EU. Varje antydan om att fostret är ett eget mänskligt liv med skyddsvärde uppfattas då som fientligt. Men här borde det finnas utrymme för en större nyansering i debatten istället för det kulturkrig som nu tycks pågå.

Även om fostret inte är en del av kvinnans kropp utan ett eget mänskligt liv i utveckling, så är det ett rimligt övervägande för ett sekulärt politiskt parti att kvinnan är den som fattar beslut eftersom hon bär fostret i sin kropp och att alternativet inte är att aborterna blir noll, utan fler illegala och osäkra aborter. Här har de som förespråkar ”fri abort” en poäng, eftersom illegala aborter är en stor hälsofara, och att frånta en kvinna inflytande över sin egen graviditet i sig är och upplevs som en inskränkning i frihet och självbestämmanderätt vilket i sig blir ytterligare ett trauma. Bättre då att använda andra metoder än förbudslagstiftning för att minska aborterna. Detta står KD för, det står Lars Adaktusson för, och jag delar hans grundhållning i detta.

Anledningen till nejrösterna i många omröstning som gällde abort var inte att Adaktusson är emot kvinnors frihet och rätt att bestämma över sin graviditet, utan det var utifrån perspektivet att abortfrågan utifrån subsidiaritetsprincipen inte hör hemma på EU-nivå. Det har han noggrant förklarat och han får stöd av både Alf Svensson och EBT, även om det finns en kritik på marginalen angående om han gjort rätt eller fel övervägande utifrån detta perspektiv i enskilda frågor. Adaktusson själv säger att han inte är felfri.

Inte heller Peter Wolodarskis ledartext i DN som försvarar DN´s publicering av granskningen av Adaktussons röstande får mig att ändra mig. Jag har fullt förtroende för Adaktusson och delar hans grundhållning.

Lusläser man Wolodarskis artikel kokar kritiken ner till en enda punkt: Lars Adaktussons ovilja att ställa upp på en normal intervju efter att granskningen av hans röstning gjorts av DN-journalisten. Hade han gjort det är det möjligt att saken hade ställts i en helt annan dager och hans egen förklaring hade kommit mer till sin rätt.

Nu blev det istället så att statistiken i hans röstande i EU-parlamentet fick leva sitt eget liv och tilläts ligga till grund för uppfattningen att han är en opålitlig politiker som inte står upp för kvinnors frihet och rätt.

Rapporteringen i DN är inte felaktig i sak (jag litar på DN´s faktakoll), men innehåller inte mycket substans som skulle kunna ligga till grund för att misstro honom för att ha en annan agenda än det han säger sig ha när det gäller abortfrågan. Vad som framkommer är också att han är en stark anhängare av subsidiaritetsprincipen som är en grundval i kristdemokratisk ideologi liksom i katolsk sociallära.

Däremot saknar jag en djupare analys. Det stannar vid att Adaktusson får skylla sig själv att han inte direkt ställde upp på en intervju, nu får han finna sig i att bli missförstådd. På sociala medier är drevet igång och DN gör inte mycket för att korrigera bilden. Även i TV4´s nyhetspanel i lördags morse saknades analys. Diskussionen utgick från att den nya  Adaktusson-berättelsen var ett faktum, ingen detaljerad analys av vad han själv sagt.

Man får inte glömma att DN har ett intresse att försvara sitt eget handlande efter att publiceringen av granskningen precis innan EU-valet fått kritik. DN måste framstå som oförvitlig och neutral i sin journalistik samtidigt som Lars Adaktusson då målas ut som odemokratisk och en svikare mot väljarna som inte ställer upp på en intervju omedelbart. DN´s intresse att kritisera KD har också att göra med att det nu går bra för partiet och opinionssiffrorna stiger.

 

Läs också: [Alf Svensson står upp för Lars Adaktusson]

[Adaktussons Facebooksida]

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Kritisera gärna Ungern och Polen, Stefan Löfven – men sopa först rent framför egen dörr

Amanda Sokolnici skriver i DN:

”Ju mer vi talar om utvecklingen i Polen och Ungern, desto tydligare blir det att självgodhet kan göra oss fullständigt immuna mot vissa slutsatser. Hur många gånger kan vi prata om att domstolarnas oberoende hotas i Polen utan att ens nämna att våra egna är konstruerade på ett sätt som gör dem sårbara för politiskt inflytande?

Hur många gånger kan ett parti som Socialdemokraterna varna för utvecklingen utan att dra några slutsatser om hur de själva bäst förebygger att något liknande sker i Sverige?

Om S hade tagit det som händer domstolar och journalister i Polen och Ungern på största allvar skulle de aldrig så hårdnackat ursäkta Annika Strandhäll. Hon gav Försäkringskassans generaldirektör sparken för att rädda sitt eget ministerskinn.”

Hon har helt rätt. Stefan Löfvens kritik mot Polen och Ungern skorrar falskt och blir inte trovärdig så länge man med maktens arrogans inte vakar över samma demokratiska principer härhemma.

Demokrati, fria media och maktfördelning dömande – lagstiftande – verkställande makt är grundläggande för rättsstaten. Tyvärr är Sverige inte bäst i klassen. Det finns en maktfullkomlig ämbetsmannakultur sedan Gustav Vasa vars ränder inte så lätt går ur. Det vi med emfas kritiserar andra för tillåter vi oss själva. Underförstått, vi är godare och bättre och vet folkets bästa, så det är inte så farligt när vi tummar på reglerna som när andra gör det.

bengtvarta

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt | 3 kommentarer

EU och Kristendomens Europa

Dagens text Apg 16:11-15 talar om hur kristendomen första gången kom till Europa. Den första som tog emot evangeliet var en affärsdrivande kvinna, Lydia:

”Vi lade ut från Troas och seglade rakt över till Samothrake och nästa dag till Neapolis. Därifrån fortsatte vi till Filippi, en stad som ligger i första makedoniska distriktet och är en romersk koloni. Där stannade vi några dagar. På sabbaten gick vi ut genom stadsporten och ner till en flod, där vi trodde att det skulle finnas ett böneställe. Vi satte oss där och talade till de kvinnor som hade samlats.

En av dem hette Lydia. Hon var från Thyatira och handlade med purpurtyger, och hon hörde till de gudfruktiga. När hon nu lyssnade öppnade Herren hennes hjärta så att hon tog till sig det som Paulus sade. Hon och alla i hennes hus blev döpta, och sedan bad hon oss: ”När ni nu har blivit övertygade om att jag tror på Herren, kom då och bo hos mig.” Och hon gav sig inte.

Kristendomen har haft en oerhört stor betydelse för utvecklingen av Europas kultur och historia, demokrati och mänskliga rättigheter.

EU-projektet drevs fram av pionjärer vars idealitet motiverades av deras kristna tro. När många partier idag, med eller utan kristna förtecken, talar om att slå vakt om frihet, demokrati och mänskliga rättigheter så är det något värdefullt och omistligt som vi bör samarbeta kring och föra vidare.

scadgamo

Europaprojektets pionjärer, Robert Schuman, Jean Monnet, Alcide de Gasperi och Konrad Adenauer var alla katoliker och inspirerade av katolsk sociallära. Deras vision var en sekulär stat byggd på kristna värderingar. I dessa värderingar är människovärdet och och respekten för alla människors lika värde grundläggande, liksom subsidiaritetsprincipen och solidariteten med de svagaste.

EU-valet visar visserligen på en lite spretigare mandatfördelning i parlamentet än tidigare, de socialdemokratiska och kristdemokratiska partigrupperna har inte inte längre någon gemensam majoritet att styra med, utan även de gröna och liberalerna kommer in som viktiga grupper. De högernationalistiska grupperna blev inte alls så stora som befarats och de är dessutom inbördes splittrade. Man kan inte dra dem alla över en kam. Vissa delar av denna opinion måste man också lyssna till och bejaka som en realitet i den demokratiska processen.

Hotet mot Europa idag kommer inte från extremhöger och populistiska grupper (sådana finns både till höger och vänster), utan det är främst två andra interna faktorer jag vill peka på:

  1. Om man inte lyckas bevara ett bra samarbetsklimat i god europeisk demokratisk anda utan att istället olika grupper strider mot varandra och misslyckas hantera de kritiska framtidsfrågorna.
  2. Om man glömmer att mänskliga rättigheter har sin grund i något djupare än tidsandan och dagens tillfälliga majoriteter.

När det gäller punkt två har kristendomen också idag, precis som då den första gången kom till Europa mycket att bidra med.

Påve Benedict XVI sade till katolikerna samlade i Hyde Park i London 2013:

Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”.

Tyvärr är kyrkorna idag splittrade, också de stora samfunden inklusive min egen katolska kyrka har stora trovärdighetsproblem. Det krävs en nystart för att man på allvar skall kunna spela den nyckelroll man alltjämt har för Europas framtid. Samarbete och respekt för demokrati och människovärde gäller både inom kristenheten och inom den sekulära politiken.

Kyrkans fördel är att man vet att människan är bristfällig och att det finns ett förbättringsutrymme, också för egen del. Den sekulära demagogin går mera och mera ut på att fördöma andra och utropa den egna gruppen som norm. Vilket lätt leder till majoritetens diktatur och oförmåga till samarbete.

[Dagen: Från antikristlig fara till kristen union?]

[EU, påve Franciskus och Europas andliga arv]

[Påve Benedictus  XVI tal till tyska Förbundsdagen 2011]

[Liberaler borde bejaka katolsk sociallära]

popenewyear

Publicerat i Church, Politik, Samhälle | Märkt , , | Lämna en kommentar

Jean Vanier 1928-2019 hade något väsentligt att säga till vår tid.

JeanVanierlarche

Foto från L´Arches hemsida

Jean Vanier har nu somnat in. Han är en människa vars liv man gärna vill kalla helgonlikt och det är nog sannolikt att han blir helgonförklarad en dag. Vanier själv skulle nog väja sig för att fokus efter hans död sattes på hans egen person, utan att människorna istället satte sitt fokus på att själva bli mera heliga och till nytta för sina medmänniskor och bygga upp kärlekens civilisation.

Alltför tidiga krav på helgonförklaring tar bort fokus från det väsentliga: Att låta oss inspireras av den Helige Ande att förvandla våra egna liv och den mänskliga gemenskap vi lever i.  Det är inte helgonen som skall sättas på piedestal och vördas för en ställföreträdande helgelse så att vi slipper anstränga oss. Tvärtom är de vår närmaste allierade i den kamp vi själva utkämpar här på jorden, och det är vi som skall försöka komma närmare dem genom att låta våra egna liv förvandlas.

Jean Vanier betonade relationer som grunden för den mänskliga existensen. Vi kan bara blomstra i gemenskap med andra. Han övergav sin akademiska karriär för att flytta in i ett hus med tre män med intellektuell funktionsnedsättning. De formade en kommunitet, den första av de många L’Arche kommuniteter som nu finns över världen. I Sverige heter rörelsen Tro och Ljus, nyss fanns ett fint reportage i Dagen om dem.

Gemenskap och ett öppet sårbart och kärleksfullt hjärta är något som alltfler människor längtar efter idag samtidigt som samhället blir alltmer individcentrerat och fokuserat på det egna självförverkligandet och växande avstånd och främlingskap mellan människor. Vänskap ersätts av förströelse och politikern kan inte råda bot på detta utan snarast eldar på utvecklingen.

Vanier visar i all enkelhet på en väg ut ur denna grottekvarn: Joel Halldorf skriver i en ledare i Dagen:

”Vanier såg att svaghet och brustenhet var alla människors lott – i slutändan är det inte så stor skillnad på de som kallas sjuka och de som ses som friska: ”Människor kommer till vår kommunitet för att de vill hjälpa de fattiga. De stannar för att de inser att de själva är fattiga”, skrev han.

Det budskap som Vanier predikade är ett som vår värld så desperat behöver. Hårdhet, självtillräcklighet och oberoende är inte en väg till vare sig lycka eller mening: ‘På L’Arche upptäcker vi att den mänskliga existensen präglas av sårbarhet, och i botten av denna sårbarhet finns ett älskande hjärta.’

Det öppna, kärleksfulla hjärtat – det är människans kallelse. Det är det liv vi är skapade för, och därför är det bara så vi kan bli hela, och i slutändan lyckliga.”

Så mycket finns skrivet om Vanier att jag inte behöver tillfoga så mycket mer. Jag hänvisar istället till dessa länkar:

Tro och Ljus Sverige

L´Arche

De handikappade och samhället. Text av Jean Vanier i Signum från 1977

Pope Francis pay tribute to Jean Vanier

With death of Jean Vanier, Catholicism loses a living saint (Crux)

 

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , | Lämna en kommentar

Påskens människor

Ur kardinal Anders Arborelius predikan på påskdagen:

”En gång för alla har Jesus besegrat den onde och syndens och dödens makter. Han har befriat oss från detta slaveri. Det gäller bara att ta emot denna nåd och låta den bära frukt i vårt liv. Det är det som allt hänger på. Därför behöver vi öva upp vår förmåga att leva i Jesu ständiga närvaro och finna vår glädje och kraft i detta liv. Det är vårt livs stora utmaning.

Hela den kristna spiritualiteten, helgonens och mystikernas liv, kyrkolärarnas och konciliernas budskap, ja, alla påvars och biktfäders undervisning vill hjälpa oss att leva av påskens nåd och gåva. ‘Herren är sannerligen uppstånden, halleluja’.

Påskjublet får aldrig tystna eller försvagas. Påskens ton måste få ljuda. Vi är inbjudna att leva av påsken i varje ögonblick av vårt liv. Även om vi har missat många av dessa ögonblick, så kommer det ständigt nya ögonblick. Det finns alltid nya påskögonblick som förändrar vårt liv på djupet och hjälper oss att förnya jordens ansikte.”

Fler  predikningar av vår biskop

Kardinal Arborelius uttalande med anledning av påskens terrordåd mot kyrkor i SriLanka

Joel Halldorf: Martyriet tillhör inte det förflutna

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , | Lämna en kommentar

Micael Grenholm bok Dokumenterade mirakler fyller ett tomrum och förtjänar att bli ett standardverk tillhörande kristen allmänbildning

Första reaktionerna på Dokumenterade mirakler från läkare, pastorer och en ärkebiskop.

— Läs på helapingsten.com/2019/04/11/forsta-reaktionerna-pa-dokumenterade-mirakler-fran-lakare-pastorer-och-en-arkebiskop/

Publicerat i Religion, Tro och vetande | Märkt , | Lämna en kommentar

Lite om mina ekumeniska engagemang

Jag lever inte så mycket i den formella ekumenikens värld, jag har inga uppdrag i SKR eller i lokala ekumeniska råd. Mitt engagemang bygger mera på närmare informella kontakter på gräsrotsnivå. Det är mycket som sker där som kanske ofta är under radarn i den officiella rapporteringen. Därför vill jag gärna berätta lite om vad jag håller på med, det mesta är utifrån Stockholms horisont men även på riksplanet:

 
Pastorsträffar i S:ta Clara kyrka
Sedan länge deltar jag i ett ekumeniskt nätverk av huvudsakligen präster och pastorer som träffas på inbjudan av S:ta Clara kyrka. Det började genom mitt engagemang i Katolsk karismatisk förnyelse där vi genom åren haft mycket samarbete med S:ta Clara kyrka och jag deltog i egenskap av lekmannaledare inom KKS och Katolska domkyrkans bönegrupp. Numera deltar jag som representant från Katolska domkyrkoförsamlingen på uppdrag av domprost Tanh.

Träffarna innehåller bön, samtal och också en liten presentation av någon av de närvarande. Förra mötet presenterade pastor Anna Hita Parsan den växande gruppen av persisktalande (många konvertiter från Islam) i Hammarbykyrkan (EFS). Denna vecka skall pastor Andreas Nilsen från Hillsong Stockholm berätta om sin församling som han under de sista 10 åren fått se växa till en av Storstockholms mest besökta gudstjänstgemenskaper.
Det är intressant för oss katoliker att höra om EFS och dessa frikyrkogemenskaper, därför att även om våra gudstjänster också samlar stora skaror, så ligger frikyrkogemenskaperna i framkant när det gäller att nå ut till nya inte tidigare kyrkvana människor.

Ekumenisk korsvandring på långfredagen.
S:ta Clara anordnar också varje år på långfredagen ekumenisk korsvandring genom Stockholms city. Start vid S:ta Clara kl 13.00 och avslutning kl 15.00 på Sergels torg där ekumenisk gudstjänst vidtar. För oss katoliker passar det utmärkt att vara med på vandringen och sedan ansluta till Långfredagsliturgin i våra egna kyrkor.

Liv i Anden-seminarier i S:ta Clara mellan påsk och pingst.
Jag samverkar varje år i detta och brukar hålla i ett av seminarietillfällena.

Förbön för Sverige i samband med Riksdagens öppnande i september.
Detta är ett rikstäckande samarbete sedan 5 år där de flesta samfund deltar. Peter Artman, präst i Svenska kyrkan är samordnare.  Andra tisdagen i september är Riksmötets öppnande. För femte året samlas vi dagen före i bön för vårt land, för Riksdag och regering. Det finns som bekant officiell kyrklig närvaro under dagen för öppnandet med gudstjänst i Storkyrkan. Måndagens heldag i bön öppnar för gräsrötter och nationella ledare från hela landet att ropa till Gud, söka sig till de strategiska platserna, be tillsammans och söka profetisk klarsyn. Meningen är att välsigna, såsom aposteln Paulus uppmanar till: att be för de i ledande ställning. Profeten manar oss att Söka stadens bästa, i bön och handling. Stockholms bästa. Landets bästa.

S:ta Clara kyrkas präster och ledare öppnar upp för denna bönedag, måndag den 9 september och välkomnar oss, med vandring under förmiddagen, samling under eftermiddag och kväll. Kvällen byggs upp utifrån ledare med nationellt ansvar, samfund eller olika sammanhang, rörelser och organisationer. På så sätt är EFS riks med, Katolska stiftet och Pingströrelsen genom FFS. Riksdagens kristna grupp deltar också.

Intervju med Peter Artman här.

bonevandringartman

 

Min utgångspunkt i alla mina kontakter med andra kyrkor och samfund är att jag ser spår av den universella kyrkan i hela kristenheten. Bara en sådan sak som att dopet är den gemensamma grunden är ju en stor sak. När jag betraktar andra samfund ser jag inte att glaset inte är helt fyllt, utan att det faktiskt är fyllt med en hel del av Guds överflödande nåd men att det finns en utvecklingspotential. Samtidigt betraktar jag inte mitt eget samfund ur ett triumfalistiskt perspektiv utan ser att det finns brister också i Katolska kyrkan som jordisk struktur eftersom hon består av syndiga människor, och också Katolska kyrkan behöver gå framåt och utvecklas. Kristenheten som helhet behövs och den ena delen kan inte säga till den andra att du behövs inte.

Detta är i grunden katolsk ecklesiologi fint formulerad i Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan, Lumen Gentium.

bxvibooksMin devis är den som Kardinal Ratzinger/påve Benedict XVI gav uttryck för i en intervjubok då han fick en fråga om vem som skall ansluta sig till vem i den ekumeniska processen mot enhet:

”Den stora formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att hon också går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troendes vidaregående under ledning av Herren – som vet vägen. Och som vi anförtror oss.”

Ratzinger fortsätter att betona att det finns ingen lättvindig av människor planerad väg:

”De kristnas enhet kan inte framställas genom en politisk kupp eller genom ett svärd som hugger itu en gordisk knut. Det handlar om levande processer. Och varken en påve eller ett världskyrkoråd kan helt enkelt säga: kära vänner, nu gör vi så här! Tron är något som lever och är djupt rotad i var och en med ansvar inför Gud. Påven, har vi sagt, har inga totalitära eller absoluta fullmakter, utan tjänar trons lydnad.”

 

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , | Lämna en kommentar