Han var blind från födelsen men blev sedd av Jesus och hans ögon öppnades, så berättar evangelisten Johannes. Omgivningen förstår ingenting. Omgivningen sitter fast i sina fördomar. Lärjungarna frågar efter vem som bär skulden till att han är blind. Är det hans fel eller kanske föräldrarnas fel. Så lätt att skylla på andra. Men Jesus säger: Nej, nej, det är feltänkt. ”Varken han eller hans föräldrar har syndat, utan Guds gärningar skulle uppenbaras på honom”. Det är vad det handlar om, att Gud skall bli synlig i vårt liv. Hur då undrar man? Att bli sedd kan förändra en människas liv; att bli sedd av Jesus förändrar allt.
Låt oss ta det från början. Jesus öppnar hans ögon men det går liksom till i flera steg, sedan skickas han till Siloadammen för att tvätta sig. Siloadammen är säkert en symbol för Jesus själv som dopets källa. Han tvättar sig och kommer tillbaka seende. Men de omkring honom vill inte vidkännas händelsen utan kommer med olika undanflykter och förklaringar. Man vill inte tro. Fariséerna klandrar Jesus för att det var fel dag att bota på. Grannarna tror inte att han var blind och föräldrarna är rädda att bekänna färg, det kunde vara farligt att utsätta sig för fariséernas ilska.
Då inställer sig en fundering: Om man inte vill se sanningen, hittar man på alla möjliga förklaringar och undanflykter för att slippa se. Och att göra något gott för någon möts inte alltid av tacksamhet. Människor har lätt för att kritisera och se något negativt i stället. Skepticism och kriticism vill förstöra det goda och fina. Man hittar på förklaringar.
Men den blindfödde hade verkligen gått igenom en förvandling. Det första steget är att han vidkänns sig själv. Han säger klart och tydligt: ”Det är jag”, säger han. När alla andra tvivlar på honom och vill tvinga honom tillbaka till den han var, tvivlar han inte längre på sig själv längre. Det är jag, bekänner han. Så viktigt att kunna bekänna sig till sitt friska jag, till förvandlingen. Och inte låta sig manipuleras av andra och andras påtryckningar, sådana som vill tvinga honom att vara kvar i mörkret. Jesus frågar honom nu: ”Tror du på Människosonen?” Han svarar då: Vem är han herre? Jag vill tro på honom. Jesus sade: Du har sett honom. Det är han som talar med dig. Då sade han: Jag tror herre och föll ner för honom. Så förvandlas denna berättelse till något djupare. Orden Det är jag – ego eimi på grekiska påminner om Gudsnamnet i GT uppenbarat för Mose, där Gud uppenbarar sig i öknen för Mose, som den som är. Med öppnade ögon har han blivit Guds barn. Att se innebär att komma till tro på Jesus Kristus och genom honom få ljus i sitt liv. Han har fått gåvan att se Guds stora gärningar i sitt liv. Att kunna se och upptäcka Guds gåvor i vårt liv.
När Gud bor i vårt inre blir det ljust i vårt liv. Mörkret viker undan. I kapitlet innan säger Jesus: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” Denna långa evangelietext om den blindfödde, som blir seende genom Jesus, användes i urkyrkan som en katekes om dopet, och beskriver det som en väg från mörker till ljus. Evangelisten berättar om den blindfödde som får sina ögon öppnade. Fast egentligen handlar det om dopet. Att bli döpt är att komma till ljuset, Jesus Kristus. Att bli sedd av Jesus öppnar oss för hans ljus. Se, i dopet har Gud skänkt oss trons ljus och öppnat våra ögon för hans nåd och kärlek. Vi är Guds älskade barn. Kristus leder oss till sanningens ljus därför att han själv är sanningen. Så kallades dopet i urkyrkan också för photismos dvs. upplysning. Under dopet får vi också ett konkret ljus i handen, dvs. dopljuset som tänds på påskljuset, som symboliserar Kristus den Uppståndne. Med detta ljus vill vi leva och följa Jesus i tro och kärlek. Att se innebär att komma till tro på Jesus Kristus och genom honom få ljus i sitt liv och leva i hans ljus.
Med trons ögon kan vi se klarare och inte fastna i mörkret, inte fastna i mörka tankar, inte fastna i att mörka livet för varandra. Den som mörkar livet för andra, är mörkrets barn. Jesus vill tvätta också våra ögon, vårt hjärtas ögon från all blindhet och allt mörker vi går och bär på och som vi så ofta lägger ut på andra. Låt oss tvätta våra ögon så att vi kan se klart.
Jesus, öppna du våra ögon. Hela vårt hjärtas blindhet så att vi förstår vad som är rätt inför dina ögon och lär oss att uppriktigt älska dig. Öppna vår själs ögon så att vi ser ljuset i vårt liv. Smörj mitt hjärtas ögon till en större klarsyn vad som är rätt och riktigt. Lär oss att leva i ditt ljus.
Inför konklaven 2013 som valde påve Franciskus träffades kardinalerna i flera dagar för att tala om vad kyrkan behövde. De fick några minuter på sig var. Kardinalen från Buenos Aires, Jorge Maria Bergoglio höll följande tal, enligt de anteckningar han sedan gav till en som frågade. Det har senare publicerats i en tidning i Latinamerika, Greger Hatt har översatt det till svenska.
En kort men oerhört träffande inlägg som redan inbegriper hela programmet för hans pontifikat. Välj mellan en självbespeglande och sjuk kyrka eller en kyrka som kommer ut ur sig själv och evangeliserar, går till utkanterna och inte är rädd för också de existentiella utkanterna, syndens mysterier, lidandet, orättvisorna, frånvaron av tro och tillit, varje form av misär.
Han anknyter till och citerar påve Paul VI´s apostoliska maning Evangelii nuntiandi och nämner att evangelisera måste innebära apostolisk glöd. Evangelisationen är ett uppdrag för alla döpta. Skall vi komma vidare kräver det att vi inte är rädda för att tala om tidens brännande frågor. Det förutsätter att kyrkan lever i parrhesia.
Trots denna skarpa kritik mot kyrkans uppmaningen att hon måste gå ut ur sin inåtvändhet (eller kanske just på grund av det) blev han vald till påve. Det är hoppfullt, annars hör vi så mycket om motstånd och kritik mot påve Franciskus. Det innebär att det i kardinalskollegiet fanns många konstruktiva krafter som förstod behovet av öppenhet och en ny evangelisation. Förhoppningsvis är de krafterna ännu starkare idag efter 10 år med påve Franciskus pontifikat.
Här är hans tal:
”1. Att evangelisera innebär apostolisk glöd. Det förutsätter att Kyrkan lever i parresia, att komma ut ur sig själv. Kyrkan är kallad att komma ut ur sig själv och gå till utkanterna, inte bara de geografiska utan också de existentiella: i syndens mysterier, i lidandet, i orättvisa, i okunskapen och i frånvaron av tro och tillit, i utkanten av tanken och i varje form av misär.
2. När Kyrkan inte går utanför sig själv för att evangelisera blir den själv-bespeglande och blir sjuk (man tänker på kvinnan i en av evangelierna som gick dubbelvikt). Med tiden så kommer de kyrkliga institutioner som är självbespeglande att fastna i en slags ond teologisk narcissism. I Uppenbarelsen säger Jesus att han står på tröskeln och kallar. I texten står han utanför och knackar för att bli insläppt.. Men ofta tror jag Jesus knackar från insidan, så att vi ska släppa ut honom. Den självupptagna kyrkan understår sig att den håller Jesus inom sig och släpper inte ut honom.
3. Den självrefererande kyrkan tror, utan att den kanske märker det, att den är sitt eget ljus; den upphör att vara ”mysterium lunae” och det odlar en allvarlig ondska, den om kyrklig världslighet (enligt De Lubac den värsta synden Kyrkan kan hemfalla åt): den att ge ära åt varandra. För att förenkla: det finns två bilder av Kyrkan: Den evanliserande kyrkan som går utanför sig själv, den Dei Verbum religiose audiens et fidenter proclamans, eller den världsliga Kyrkan som lever inom sig själv, av sig själv och för sig själv. Dessa bilder klargör vilka reformer som behövs för att rädda själar.
4. Om nästa påve: En man som, genom kontemplation och tillbedjan av Jesus Kristus kan hjälpa Kyrkan att gå ut från sig själv till de existentiella utkanterna, som kan hjälpa henne att bli en fruktbar moder som lever av ”den ljuva och trösterika glädjen att evangelisera.” (1)
—————–
(1)”Låt oss alltså förbli brinnande i anden. Låt oss behålla den ljuva och trösterika glädjen att evangelisera, även om vi måste så i tårar. Må i oss finnas – såsom hos Johannes döparen, Petrus och Paulus, de andra apostlarna och många storartade förkunnare genom kyrkans hela historia – en inre iver som ingen och intet kan utsläcka. Må detta vara den stora glädjen i ett liv helt skänkt åt Gud. Och må den moderna världen, som söker i både hopp och ångest, få ta emot det glada budskapet, inte av förkunnare som är sorgsna och missmodiga, otåliga och ängsliga, utan av sådana Guds ords förvaltare vilkas liv utstrålar tro, som de som försttagit emot Kristi glädje vågar sätta sitt liv på spel för att Guds rike skall bli kungjort i världen.” (Paulus VI´s apostoliska maning Evangelii Nuntiandi (1975); 80)
[Den synodala processen i Katolska kyrkan] har satt starkt fokus på att många grupper som homosexuella, frånskilda omgifta, kvinnor m.fl behandlas styvmoderligt och många gånger på ett sådant sätt att de har svårt att känna sig välkomna och hemma i den etablerade kyrkan. En sak som mycket tydligt kommit fram är att Katolska kyrkan behöver göra upp med detta och bli mera inkluderande. Påve Franciskus har länge uppmärksammat de homosexuellas situation, som när han i en [in-flight intervju 2013 från Rio sade] ”Om någon är homosexuell och söker Herren med god vilja, vem är jag att döma”, eller som nyligen i resan till DR Kongo och Sydsudan fördömde kriminalisering av homosexualitet i sekulär lagstiftning. Även i frikyrkan (se debatt i Dagen) har vi sett en diskussion som kritiserar tidigare njugg inställning till homosexuella.
Tidigare har jag skrivit en hel del [om homosexualitet i Katolska kyrkan], men jag har länge tänkt kommentera den aktuella debatten lite djupare, och nu, efter att ha läst två mycket bra artiklar av Kardinal Robert W. McElroy, biskop av San Diego, USA tar jag hjälp av honom.
Han skrev den [första artikeln i januari en artikel i den jesuit-drivna tidskriften America] om inkludering av homosexuella, frånskilda omgifta och andra marginaliserade grupper i Katolska kyrkan. Hans utgångspunkt var att det finns en lång historia av exkluderande som Katolska kyrkan behöver göra upp med.
Kardinalen skriver att det politiska samhället i USA har förgiftats av ett gruppegoistiskt klantänkande som dränerar energin och är en fara för demokratin, och att detta reflekteras också i Katolska kyrkan, som i klyftan mellan pro-life-katoliker och rättvisa-och-freds-katoliker eller i uppdelningen i ”Franciskus-katoliker” och ”Johannes Paulus II-katoliker”. Det märks i friktionen mellan de katoliker som förordar inkludering och de som ser läromässig heresi i en sådan inkludering. Också till Eukaristifirandet har denna polarisering letat sig in debatten om den tridentinska mässan.
Han menar att den synodala process som inletts i kyrkan och fostrandet av en ny synodal kultur är en möjlighet för kyrkan att ta sig ur denna destruktiva polarisering genom nedtoning av ideologiska vinklingar till förmån för fokusering på Jesus och Guds nåd som kallar oss att söka enhet med hela Guds folk. Det kräver lyssnande som inte främst är inriktat på att övertyga den andre, utan på att förstå den andres erfarenheter och möta våra medvandrare, inte som motståndare utan som bröder och systrar på livets resa. Tillsammans rör vi oss från Babel till Pingst.
När kardinal McElroy kommer till homosexuella och andra med personer som avviker från hetero-normen samt frånskilda omgiftas uteslutande från deltagande i Eukaristin pekar han på tre dimensioner i katolsk tro som borde kunna bidra till en rörelde mot inkludering:
Påve Franciskus bild av kyrkan som ett fältsjukhus (inte en borg för en rättrogen elit) vars primära pastorala imperativ är att hela de sårade. Praktiserande av en pastoral ordning som exkluderar vissa kategorier av människor från full delaktighet i kyrkans liv är i otakt med den centrala sanningen att vi alla är sårade och i behov av helande.
Samvetets centrala plats i katolsk tro. Katolsk lära är av kritisk betydelse i de troendes val, men det personliga samvetet har alltid en priviligierad plats. Kategoriska uteslutanden kan aldrig innefatta den inre dialogen mellan människan och Gud. Katolska kyrkans roll är att forma människors samveten, inte att (genom tvång) ersätta dem.
Enligt katolsk människosyn är det alltid spänningsfältet mellan mänsklig brustenhet och Guds nåd som bildar bakgrunden till varje diskussion om värdighet att gå till kommunion. “grace, precisely because it builds on nature, does not make us superhuman all at once…. Grace acts in history; ordinarily it takes hold of us and transforms us progressively” (Påve Franciskus Gaudete et Exultate No. 50).
Utifrån detta skall man förstå påve Franciskus ord att ”Eukaristin skall inte ses som en belöning för de perfekta, utan som en källa till helande för oss alla”.
Därefter tar kardinal McElroy in på en avgörande invändning och kommenterar denna. Invändningen: Kyrkan kan inte acceptera en radikal inkludering av homosexuella och skilda omgifta eftersom Eukaristin är beroende av den moraliska traditionen i kyrkan att alla sexuella synder är av allvarlig natur. Alla sexuella aktiviteter utanför äktenskapet är så allvarligt onda att de ses som handlingar som äventyrar den troendes relation med Gud.
Kardinalens reflektion över detta: Effekten av traditionen att alla sexuella aktiviteter utanför äktenskapet konstituerar objektivt allvarlig synd har resulterat i att en disproportonerlig stor uppmärksamhet har givits åt sexualiteten. Kärnan i kristet lärjungaskap är relationen med Fadern, Sonen och Anden grundad Jesus Kristus liv, död och uppståndelse. Kyrkan anger en hierarki av sanningar som flödar ut från detta centrala kerygma (den grundläggande förkunnelsen, evangelierts hjärta). Sexuell aktivitet har en djup och viktig andlig relevans, men ligger ändå perifert i denna hierarki, det är inte evangelierts hjärta. Trots det har vi fått en pastoral praxis där vi har placerat sexueliteten i själva centrum av kyrkans strukturer för utestängande från Eukaristin. Detta borde ändras på säger kardinal McElroy.
Under den synodala processen har uppmärksamhet givits åt exkludering av det homosexuella, många har talat om behovet av bättre inkludering av de sexuella minoriteter, även utanfört det som rör Eukaristin, och sett det som en skam att de behandlas med sådant avståndstagande.
McElroy skriver:
”It is a demonic mystery of the human soul why so many men and women have a profound and visceral animus toward members of the L.G.B.T. communities. The church’s primary witness in the face of this bigotry must be one of embrace rather than distance or condemnation. The distinction between orientation and activity cannot be the principal focus for such a pastoral embrace because it inevitably suggests dividing the L.G.B.T. community into those who refrain from sexual activity and those who do not. Rather, the dignity of every person as a child of God struggling in this world, and the loving outreach of God, must be the heart, soul, face and substance of the church’s stance and pastoral action.”
Artikeln som publicerades 24 januari i den amerikanska Jesuittidskriften America väckte stor uppmärksamhet och den fick både ros och ris. En del var starkt kritiska, någon talade om att kardinalen närmade sig heresi. Kritiken fokuserade huvudsakligen på kardinalens hantering av problemet med uteslutning av homosexuella och skilda omgifta från Eukaristin Man menade att det ifrågasätter tidigare katolsk lära och missar att fästa uppmärksamheten på kallelsen till helighet och tonar ner känslan för synd på det sexuella området och underbetonar betydelsen av omvändelse.
Detta föranledde att han 2 mars publicerade [en andra artikel] där han bemöter kritiken. Hans primära slutsats är att kritikerna ser hanteringen med uteslutning från Eukaristin främst som en lärofråga och inte en pastoral frågamedan Kardinal McElroy menar att det i första hand måste betraktas som en pastoral fråga.
I övrigt utvecklar han sitt resonemang från den första artikeln ytterligare:
Under större delen av kyrkans historia har man sett med varierande allvarlighetsgrad på olika sexuella synder. Men under 1600-talet infördes läran att alla sexuella synder hade en sådan allvarlighetsgrad att att det inte kunde finnas några omständigheter som gjorde att en sexuell synd kunde ses som mindre ond. Därmed reglerades sexuella synder på ett särskilt sätt som man inte gjort med några andra kategorier av synder.
Alla sexuella synder är objektivt dödssynder. Därav följer att det automatiskt är en dödssynd för en man och hustru att ha samlag med utnyttjande av artificiella preventivmedel. Men t.ex. dessa är inte automatiskt och objektivt dödssynder:
Att fysiskt eller psykiskt utnyttja sin make/maka.
Att exploatera dina anställda
Att diskriminera en person på grund av kön, etnicitet eller religion
Att överge dina barn
Den moraliska traditionen att alla sexuella synder är allvarliga härstammar från en abstrakt stympad härledning av kristen moral som håller fast vid en definition av synd som flagrant avviker från det sätt man annars resonerar i det större sammanhanget av katolsk morallära. Det beror på att det är helt och hållet en intellektuell konstruktion.
McElroy hänvisar till Henri Bergson som pekade på det inadekvata med ett sådant närmande till rikedomen i katolsk tro:
“We see that the intellect, so skillful in dealing with the inert, is awkward the moment it touches the living. Whether it wants to treat the life of the body or the life of the mind, it proceeds with the rigor, the stiffness and the brutality of an instrument not designed for such use…. Intuition, on the contrary, is molded on the very form of life.”
Kallelsen till helighet kräver både ett begreppsmässigt och ett intuitivt närmande till förståelsen av vad lärjungaskap till Jesus Kristus innebär. Lärjungaskapet handlar om en strävan att fördjupa vår tro och vår relation till Gud. Att sträva efter att leva i saligprisningarnas anda, och komma närmare Gud på livets alla områden, vår sexualitet, vårt familjeliv, våra sociala relationer. Vi inser då också att vi är syndare i både gärningar och underlåtelser. Då skall vi söka Guds nåd i botens sakrament.
McElroy konstaterar att kritiken mot hans första artikel inte gick ut på att hävda att traditionen att hävda att alla sexuella synder är lika allvarliga är korrekt. Kritikerna har inte heller slagit ner på att sexualetiken inte är kongruent med hur man resonerar i övrigt i katolsk morallära. Istället har kritiken fokuserat på att uteslutningen av sexuella minoriteter och skilda omgifta från Eukaristin är en lärofråga, inte en pastoral fråga. Jag skulle svara, säger kardinalen ”att påve Franciskus utmanar oss att uppskatta det vitala samspelet mellan pastorala och doktrinära aspekter i kyrkans lära i frågor som just denna.”
Påve Franciskus har under hela sitt pontifikat framhävt den pastorala aspekten som hjärtat i kyrkans liv. Detta kräver att människolivets konkreta realiteter och mänskligt lidande också på ett substantiellt sätt tas hänsyn till i hur läran utformas. Den faktiska erfarenheten i levande livet av människans synd och omvändelse är nödvändigt för att förstå det centrala sätt på vilket Gud relaterar till människan, nämligen barmhärtighet.
McElroy anger tre fundament för denna pastorala teologi:
Att kyrkan måste spegla den pastorala hållning som Herren själv hade. Utgångspunkten är att förkunna Guds kärlek, sedan kommer helande, och som tredje steg omvändelse:
”This pattern must become ever more deeply the model for the church’s proclamation of the faith and healing action in the world. This must be the imitatio Christi for a pastoral church in an age that rejects abstraction, authority and tradition. The clear recognition of sin and the call to change one’s life to conform more fully with the Gospel is essential to Christian conversion and the achievement of true happiness in this world and the next. But that call must be expressed in the tender, compassionate welcome of a church that patiently ministers over time, as Christ did.”
Att kyrkan måste slå följe med männniskorna och hjälpa dem. I Evangelii Gaudium talar påve Franciskus om att Kyrkan måste inviga alla – präster, ordensfolk och lekfolk – i denna medföljandets och stödjandets konst, vilket lär oss att ta av skorna inför den heliga grund som medmänniskan utgör. Utmaningen är att betrakta andra på samma sätt som Gud betraktar dem.
Att kyrkans identitet, undervisning och gärningar måste vara rotad i de livssituationer och erfarenheter som är faktisk realitet för dagens män och kvinnor.
Dessa tankar som en av kyrkans kardinaler gett uttryck för menar jag är en bra utgångspunkt på den fortsatta synodala vandringen. Från ideologisk dogmatism till levande personlig tro. Från klerikalism till hela Guds folks medvandring och ansvarstagande. Från överbetoning av dogmer till en situation där dogmatiken tjänar evangelisation och pastoral. Från Babel till Pingst.
PS Jag rekommenderar också påve Benedict XVI´s första encyklika GUD ÄR KÄRLEKEN som en mycket bra utgångspunkt för diskussionen. Se mitt blogginlägg från 2010: [Har kristendomen blandat gift i Eros bägare?] DS
Den synodala processen i Katolska kyrkan i världen går nu vidare i sin andra fas, den kontinentala.
Ett arbetsdokument för den kontinentala fasen gavs ut av synodledningen i Rom redan i höstas med titeln Enlarge the space of your tent[se min rapportering om detta här]. Det har redan hunnit bli mycket diskussion kring dokumentet, inte alla tycker som jag att det var en mycket bra text som ger förutsättningar för fortsatt dynamiskt arbete engagerande hela Guds folk. Svidande kritik har riktats mot dokumentet bl.a. [av den nyss bortgångne kardinal Pell] och [kardinal Gerhard Müller], tidigare prefekt för Troskongregationen. Genomgående i kritiken är att man egentligen inte gillar grundintentionen med den synodala processen, man är kritisk till minskad klerikalism, ökat lekmannainflytande, dialoginriktad ekumenik på lika villkor, att låta pastorala frågor dominera alltförmycket över lärofrågorna etc, utan önskar en kyrka som är kvar i en motreformatorisk retorik och en påve som inte uttalar sig vitt och brett om olika ting utan håller sig strikt till att säga vad som är rätt eller fel enligt läran.
Första delen, 5-9 februari samlas 200 deltagare, varav 156 är delegater från de 39 biskopskonferenserna inom CCEE. Varje delegation består av presidenten för respektive biskopskonferens och tre andra delegater representerade hela Guds folk, valda för att få ett adekvat urval av män kvinnor, ordensfolk präster etc.
Dessutom är 44 gäster inbjudna direkt av CCEE´s presidium från de mest representativa kyrkliga organisationerna i Europa. Ekumeniska delegater deltar också genom Conference of European Churches (CEC), som CCEE har regelbunden dialog med och en delegat från Ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel, tillika medordförandeför Katolskt-ortodoxt forum som administrerar dialogen med de Ortodoxa kyrkorna i Europa.
De sista 2 dagarna, 10-12 februari åker de andra hem och mötet fortsätter med bara biskoparna som är presidenter för biskopskonferenserna. Syftet är att biskoparna kollegialt skall kunna utvärdera erfarenheterna såhär långt av den synodala processen i kyrkan utifrån deras perspektiv, d.v.s. deras karismer och roll.
Utöver detta har varje biskopskonferen möjlighet att inbjuda 10 ytterligare delegater som observatörer som har möjlighet att följa arbetet i plenarsamlingarna och i arbetsgrupper ge feed-back.
För Sveriges del har biskop Anders utsett en kontaktgrupp som enl stiftets hemsida deltar i mötet via länk. Gruppen består av:
f Andrés Bernar, biskopsvikarie för evangelisation
Anna B Sandberg
Kristina Hellner
Kontaktgruppen nås på e-postadressen synod@katolskakyrkan.se
Kardinal George Pell, ärkebiskop av Sydney avled 10 januari. Han var en av de kardinaler påve Franciskus lät ingå i sitt [åttahövdade kardinalsråd som var den inre grupp han tillsatte 2013] som rådgivare i syfte att genomföra det omfattande arbetet med kuriareform och mycket mera han hade planer för under sitt pontifikat. Pell fick sedan ansvar att leda arbetet med att sanera Vatikanens finanser och rensa upp i korruptionen. I samband med att han var inblandad i en affär med anklagelser om sexuella övergrepp på unga pojkar (där han till sist blev friad) fick han lämna sin post.
Det har inte varit hemligt i Rom att kardinal Pell och andra kardinaler möttes regelbundet och delade missnöje och kritik mot det nuvarande pontifikatet. Samtidigt får man ta rapporteringen med en nypa salt, vi vet att [media gärna blåser upp och vill göra dramaturgi av oenigheter].
Sandro Magister hade lovat Pell att publicera memorandumet anonymt, men nu efter Pells död anser han sig inte ha några förpliktelser utan bryter tystnaden. Han berättar att Pell kom hem till honom med texten som han hade skrivit och som han berättade hade cirkulerats bland kardinalerna och önskade nu få det anonymt publicerat under signaturen ”demos”. Magister accepterade att publicera under önskade villkor. Kardinal Pell sade senare att han var mycket nöjd med publiceringen.
Mycket ospecifik kritik har framkommit mot påve Franciskus där han blir motarbetad bakom sin rygg utan att man vill tala klarspråk. Förtjänsten med detta memorandum är att det tar upp specifika punkter och ger en samlad strukturerad kritik. Påven själv har önskat öppen diskussion och att allas åsikter skall kunna uttryckas utan rädsla. Jag vet inte hur diskussionerna gått i kardinalsrådet, men min tro och förhoppning är att det har varit en god arbetande grupp där man fritt diskuterat de olika frågorna och granskat argumenten inför fattade beslut.
Frågan är varför Pell valde att vara anonym, och varför det över huvud taget behöver tisslas och tasslas bland kardinalerna bakom ryggen på påven. Och frågan är också varför Sandro Magister gick med på den anonyma publiceringen. Vad säger det om samtalsklimatet och den psykosociala miljön i Vatikanen och runt påve Franciskus? Jag kan tänka mig Pell vara ganska rak i sin kritik även i direkta samtal med påven och den anonyma publiceringen kanske handlade mera med det inflammerade klimatet i kurian och medias benägenhet att blåsa upp och göra stor dramaturgi av meningsskiljaktligheter. Pell ville undvika ytterligare mediala konvulsioner men ville ändå få ut sitt budskap.
Att det förekommer olika uppfattningar och livliga diskussioner bland kardinalerna borde vara självklart och är en del av urskiljningsprocessen att föra kyrkan framåt. Man kan förutsätta goda intentioner från var och en, men allt behöver inte ske inför offentligheten. Den stora polarisering som sker i offentligheten då allt internt ligger i öppen dag och oförsonliga attacker riktas från den ena sidan till den andra i media har att göra med att det finns en oförståelse bland många kristna för det nödvändiga sambandet mellan personlig erfarenhet och lära. Enkla lösningar föredras, vilket exploateras av olika aktörer från alla sidor, och på så sätt förstärks polariteter och motsättningar.
Alla påvar har sin metodik att komma fram till lärodoktrinen. Påve Franciskus metod utgår helt klart från erfarenheten. Han startar från sin egen personliga erfarenhet, vilken han dessutom frikostigt kommunicerar ut till allmänheten. Benedikt XVI hade en annan metodik, han utgick från intellektet och teologisk reflektion, men båda metodikerna är framkomliga och kompletterar varandra. [Därför har de fel som vill slå in en kil mellan de två senaste påvarna].
Jag tror därför att man inte heller skall överdramatisera polariteten mellan påve Franciskus och Pell. Låt oss ha detta i minnet när vi nu går igenom några huvudpunkter i memorandumet:
Avsnitt 1: Hård kritik mot nuvarande pontifikat.
Många i alla läger anser att “detta pontifikat är förödande, i många eller de flesta avseenden en katastrof”, skriver Pell i memorandumets inledning.
Sedan följer sex specifika punkter av kritik mot påve Franciskus. Petri efterföljare är klippan på vilket Kyrkan är byggd, skriver Pell bl.a. Påven och Romkyrkan har en unik uppgift i att bevara den apostoliska traditionen. Tidigare hette det ”Roma locuta. Causa finita est” (Rom har talat, sista ordet är sagt) men idag gäller ”Roma loquitur. Confusio augetur” (Rom har talat, förvirringen ökar).
Pell anklagar påve Franciskus för att tiga angående den Synodala vägen i Tyskland och kardinal Hollerich´s ”heretiska” uttalanden om sexualitet, samtidigt som han ägnar sig åt ”aktiv förföljelse” av traditionalister och kontemplativa nunnor.
Han anser också att under Franciskus har Kristus flyttats bort från centrum och det kristo-centriska arvet från Johannes Paulus II i tros- och moralfrågor har systematiskt attackerats.
Han säger också att Rom uppvisar ”förvirring” angående ”strikt monoteism”.
Han säger att påve Franciskus och Vatikanens inflytande på politiken är negligerbar och att det varit allvarliga misslyckanden i att främja mänskliga rättigheter i Venezuela, Hong Kong, fastlands-Kina och Ukraina och ingen offentlig support för lojala katoliker i Kina.
Avsnitt 2: Framåtblick mot kommande konklav och önskad profil på kommande påve.
Pell var fyllda 80, och skulle inte komma ifråga som elektor vid nästa konklav, men hans reflektioner i memorandumet visar att han ändå ville vara lite av kungamakare. Han menar att Franciskus har ”försvagat kardinalskollegiet genom excentriska nomineringar” och tecknar följande önskvärda profil för nästa påve:
“The new pope must understand that the secret of Christian and Catholic vitality comes from fidelity to the teachings of Christ and Catholic practices. It does not come from adapting to the world or from money… The first tasks of the new pope will be to restore normality, restore doctrinal clarity in faith and morals, restore a proper respect for the law and ensure that the first criterion for the nomination of bishops is acceptance of the apostolic tradition. Theological expertise and learning are an advantage, not a hindrance for all bishops and especially archbishops.”
Pell förordar fortsatt centralisering av makten och är skeptisk till att nationella och kontinentala synoder ges för stor doktrinär auktoritet vilket kan äventyra kyrkans enhet. (jfr tyska synodala vägen) “if there was no Roman correction of such heresy, the Church would be reduced to a loose federation of local Churches, holding different views, probably closer to an Anglican or Protestant model, than an Orthodox model.” Första prioritet för en ny påve måste vara att eliminera och hindra en sådan hotande utveckling genom att kräva enhet i det väsentliga och inte tillåta doktrinära olikheter. ”Den moraliska aspekten av homosexuell aktivitet är en sådan punkt”, skriver Pell.
Han säger att medan yngre präster och seminarister är praktiskt taget komplett ortodoxa, ibland ganska konservativa, så måste den nye påven vara medveten om de substansiella förändringar i kyrkans ledarskap sedan 2013, speciellt i Syd- och Centralamerika. En möjlig schism är mer trolig från höger och är alltid möjlig när liturgiska inflammerade spänningar inte dämpas.
Schematisk bild av den synodala processen i Katolska kyrkan publicerad av synodkansliet
Jag återger Pells tankar, inte för att jag håller med om allt, men för att det är en välartikulerad partsinlaga, en inlaga i en kyrklig dialog som måste fortgå. Pell uppskattar inte påve Franciskus erfarenhets- och dialoginriktade metodik och decentralisering av kyrkan i mera synodal riktning, utan önskar återgång till en mera centralistisk kyrka där dogmatiken och den postreformatoriska retoriken står i centrum. Han befarar att decentraliseringen och synodaliteten kommer att leda till en splittrad kyrka som förlorar greppet av den tradition den är satt att förvalta.
Själv tror jag man behöver ha is i magen och låta den synodala processen ha sin gång. Metodiken är som sagt att utgå från den personliga erfarenheten och att låta alla frågor komma upp på bordet. Sedan måste givetvis allt samlas ihop, och biskoparna måste ta sitt ansvar i att integrera erfarenheten med det arv kyrkan är satt att förvalta. Pell är uppenbarligen ängslig att lekmammainflytande och decentralisering skall leda till katastrof, men så behöver det inte bli. Men han har rätt när han i artikeln i The Spectator säger att biskoparna måste ta sitt ansvar för läroämbetet:
”Working documents are not part of the magisterium. They are one basis for discussion; to be judged by the whole people of God and especially by the bishops with and under the Pope. This working document needs radical changes. The bishops must realise that there is work to be done, in God’s name”
Tredje söndagen under året är Guds ords söndag. I år introducerades på denna dag Katolsk studiebibel utgiven på Veritas förlag, och biskop Anders har skrivit ett [herdabrev med anledning av dagen].
Vi katoliker har ofta försummat att i lugn och ro sätta oss ner och begrunda Guds ord i Bibeln. Och i mässan fokuserar vi kanske mer på Eukaristins liturgi och och ser bibelläsningarna och Ordets liturgi mera som en transportsträcka för att komma fram dit. Och det finns få präster, med lysande undantag, som verkligen kan levandegöra texterna i sina predikningar. Många katoliker har mycket att säga om prästers sätt att predika och önskar de något, så är det att predikningarna skall hållas kortare. Men både Ordets liturgi och Eukaristins liturgi är lika viktiga. Vi lekmän har ett eget ansvar att själva fördjupa oss i Ordet, att skylla på dåliga predikningar håller inte. Kanske denna studiebibel kan leda till en nystart både för oss lekmän och för våra präster som skall predika.
Biskop Anders säger att det finns två dimensioner i katolsk bibelläsning: Den kollektiva, där vi läser tillsammans med hela kyrkan och låter kyrkans undervisning hjälpa oss att tolka det vi läser och den personliga, där vår egen djupt personliga överlåtelse och öppenhet för att ta emot Guds ord på ett sätt som kan förvandla vårt liv blir vägledande. Genom båda blir vi genom Andens kraft i stånd att förmedla Evangeliet till världen omkring oss (jfr Rom 8:15-16).
Studiebibeln innehåller Bibel 2000´s text i oförändrat skick och katolska kommentarer i marginalen. Bibelsällskapets notapparat finns också med. Layouten är behaglig för ögat och lämpar sig för kontinuerlig läsning. Till varje bibelbok finns också en inledningstext som redogör för deraas författare, datering, adressat och teologiska innehåll vilket är mycket värdefullt.
Den korta inledningstexten av biskop Anders Arborelius säger mycket om det sammanhang bibeln befinner sig i enligt Katolska kyrkan, vilket ger en lite bredare infattning än det protestantiska ”sola scriptura” som vi lärt oss: 1. I sammanhang med skapelsen och uppenbarelsen:
”Gud har skapat allt. Gud har uppenbarat sig. Gud har talat. Gud har samlat sig ett folk. Gud har blivit människa i Jesus Kristus. Gud har sänt ut sin helige Ande för att samla alla folk i sin kyrka och sedan leda oss in i sin eviga härlighet. Det är detta som Bibeln handlar om – och lite till. Det är denna frälsningshistoria som sedan får fortsätta i våra liv.”
2. I sammanhang med kyrkan. Bibeln är kyrkans bok:
”Det är detta skeende i Guds kraft som Bibeln vill göra oss delaktiga av. Det är kyrkans uppgift att tolka och förklara detta på ett begripligt sätt. Det är därför vi ger ut denna utgåva av Bibeln, så att katolska kristna – och alla andra av god vilja och öppet sinne – kan ta del av hur den katolska kyrkan läser Bibeln.”
I sitt förord refererar redaktören till andra viktiga källor för katolsk förståelse av Bibeln bl.a. följande:
Dei verbum – Andra Vatikankonciliets grundkonstitution om Uppenbarelsen. Benedikt XVI: Verbum Domini (2010) Att tolka Bibeln idag -Påvliga bibelkommissionens dokument om bibeltolkning i kyrkan (1995)
Predikan 2:a söndagen under året 2023 i Katolska domkyrkan
– Msgr Mirek Dudek –
Texter: Jes 49:3, 5-6, I Kor 1:1-3, Joh 1:29-34
Johannes döparen ser Jesus komma och utbrister: Där är Guds lamm som tar bort världens synd. Han är det, jag är bara ett vittne om honom. Jesus som Guds lamm, -Inte alldeles lätt att förstå för oss människor av idag. Ordet ”lamm” associerar vi snarare till något gulligt och sött djur. Men i bibeln har ordet lamm snarare en betydelse av offer eller utgivande kärlek, dvs. att ge sitt liv för att ge liv till andra, – offra sitt liv för att rädda andra till liv! Dessutom heter ordet lamm på hebreiska ”talja”, som lär betyda både lamm, tjänare och son; alltså betydelserna flyter samman. Då blir det också begripligare. Jesus är både Guds son och Guds tjänare i när han kallas för Guds lamm.
Och världens synd – vad är detta? Världens synd kanske man kan översätta med en värld som har avlägsnat sig bort från Gud som livets och kärlekens källa; I denna värld framträder i stället en dödens kultur, en kultur som är destruktiv och skadlig på längre sikt. Och därför bildar en grogrund för våld och död, och efter sig lämnar sårade människor, en sårad skapelse, ett mot varandra i stället för med varandra. I en sådan värld råder arrogans, krig och terror, mord, skjutningar och knivdåd. Det är en värld utan hopp och barmhärtighet. Det är en sådan värld vi bevittnar i Ukraina i dag. Det är som Satan själv släpptes lös ur sitt fängelse. Och vi blir alla på något vis smittade och/eller påverkade. Detta är världens synd. När kommer odjuret att kastas i eldsjön, som Johannes apokalyptikern talar om?
Johannes döparen som sett Jesus komma har förstått att detta är problemet med världen och dess synd, dvs. gudsglömskan. Någon måste ta hem världen igen till den som skapat den. Så står han där vid Jordans strand och pekar på Jesus och säger: Han är det! Han är det! Han är Guds lamm, han tar bort världens synd. Johannes minns påskalammet från GT, påskalammet som slaktades och vars blod ströks på dörrposterna och som blev till räddning från död och befrielse för folket Israel ut ur Egyptens slaveri. Johannes döparen identifierar Jesus med detta påskalamm och säger: Han är det, idag är han detta påskalamm. Förmodligen kom han också att tänka på den stora texten från profeten Jesaja 53 som talar om den lidande gudstjänaren som bär bort all världens synd: Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor, dem lade han på sig, – slagen för våra missgärningars skull, för att vi skulle få frid och genom hans sår bli helade. Han var lik ett lamm som förs bort att slaktas, … Jesus är Guds lamm, dvs. Gudstjänaren som kommit till oss människor för att åter ge oss en hemvist hos vår himmelske Fader. Han kom för att ta bort världens synd, dra oss ut ur dödens kultur och återge oss hoppet om livet, hoppet om en oändlig kärlek, hoppet om en mening, allt sådant som får oss att välja det liv som kommer från Gud. Till slut är han lammet som ger sitt liv för oss på korset, för att avlasta oss från dödens ok. Ni minns säkert evangelisten Johannes som låter Jesus dö vid samma tid, då påskalammen slaktas och vill därmed säga: Jesus är det nya påskalammet. Genom sin död har han besegrat döden. Döden har ingen egentlig makt längre över våra liv! Det är så församlingen sjunger Lammets lov i hymnen Gloria: Herre, Guds enfödde Son, Jesus Kristus, Herre Gud, Guds lamm, Faderns Son. Du som borttager världens synder, förbarma dig över oss.
Och här kommer den tredje betydelsen in när vi talar om lammet. Det är i mässan. Precis före kommunionen ber prästen: Saliga de som är kallade till Lammets måltid (Uppb. 19:9). Så ber ju prästen när han lyfter upp hostian strax före kommunionen. Vi blir då påminda om Lammets bröllopsmåltid, dvs. den himmelska festmåltiden i himlen. Det är målet för vårt liv, där sker samlingen för alla folk som levt i tro och ett gott och livgivande liv med Jesus Kristus. Eukaristin förenas med himlen. Hela Apokalypsen, bibelns sista bok är fylld av texter som talar just om Lammet, som är den uppståndne Kristus. Där lovprisas Lammet: Du har blivit slaktad, och med ditt blod har du friköpt åt Gud människor av alla stammar och språk och länder och folk. Du har gjort dem till ett kungadöme åt vår Gud, till präster åt honom.
Så Lammet är han som ger sitt liv och väcker Guds liv i oss. Lammet påminner oss om befrielse och frälsning; I den heliga mässan blir Jesu offer närvarande, dvs. Lammet som ger sitt liv för oss. Och vi har Lammet som bjuder oss till den himmelska bröllopsmåltiden i himlen.
Till slut ser Johannes en stor skara av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet, klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer. Och de ropade med hög röst: Frälsningen finns hos vår Gud, som sitter på tronen och hos Lammet. Vilka är de?? Jo, det är de som följer Lammet, vart det än går. Det är de som har kommit ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod. Vi tackar och lovprisar Lammet i varje mässa och vill följa honom vart han än går.
Som många påpekat deltog Joseph Ratzinger under Andra Vatikankonciliet som peritus, teologisk expert och medhjälpare till kardinal Frings av Köln.
Inför konciliet hade en förberedande arbetsgrupp länge arbetat på ett utkast, “De Fontibus Revelationis” som man tänkte ganska lätt skulle klubbas igenom av konciliefäderna. Utkastet innehöll teologiska och exegetiska synpunkter. Det föreskrev regler och fördömanden i manualform, enligt den tradition som varit mainstream i Katolska kyrkan alltsedan Motreformationen.
Utkastet sändes ut till biskoparna i augusti 1962, Men 10 oktober 1962 presenterade F Joseph Ratzinger sin analys av det i en föreläsning för tyskspråkiga biskopar. Hans kritik var genomgripande och förödande. Den handlade om grundläggande teologiska och doktrinära problem. F Ratzinger menade att man hade permanentat den manualistiska traditionen. Utkastet hade sammanblandat utsagor om uppenbarelsen med uppenbarelsens innehåll. Det representerade inte bestående sanningar om uppenbarelsen, snarare speciella vändningar i post-reformatorisk polemik.
Ratzingers föreläsning gjorde djupt intryck på biskoparna. Texten till föreläsningen kopierades och cirkulerade runt och blev till underlag för den muntliga intervention Kardinal Frings gjorde 14 november då konciliefäderna debatterade De Fontibus.
Ratzinger fortsatte under sitt liv att reflektera över Ordet i termer av sakramentalitet. Ordets liturgi i mässan skall inte tonas ner till förmån för Eukaristins liturgi. Båda är viktiga som sakramentala tecken, och vi bör inte försumma att lyssna till och ta till oss Ordet. Scott Hahn skriver:
”Father Ratzinger recast the discussion in terms of sacramentality. Through the council and after the council, he would continue his reflection on this foundational point. The culmination of that reflection would indeed be magisterial. What the young theologian had begun in the shaping of “Dei Verbum” would find fulfillment in the seasoned pope’s post-synodal apostolic exhortation “Verbum Domini”—which speaks at length about the “sacramentality of the word.” The same document tells us that the “New Testament…presents the paschal mystery as being in accordance with the sacred Scriptures and as their deepest fulfillment.”
[Verbum Domini är en apostolisk maning] som gavs ut av påve Benedikt XVI som handlar om hur den Katolska kyrkan bör närma sig Bibeln. Han utfärdade den efter biskopssynoden 2008 där temat ”Guds ord i kyrkans liv och uppdrag” diskuterades.
Martin Modeus har installerats som ärkebiskop i Svenska kyrkan. Den som inte var med på plats kan ta del av [mässan på SVT Play]. Det var en högtidlig ceremoni med lutherska biskopar från hela världen närvarande. Anglikanska kyrkan representerades av ärkebiskopen av York Stephen Cottrell. Ekumeniska gäster från Sverige var bl.a. ärkebiskop Benyamin Atas från Syrisk-ortodoxa kyrkan, Bo Jeppson ledare för Frälsningsarmén och från Katolska kyrkan ordföranden i Katolska Ekumeniska Nämnden, dominikanbroder Pierre-André Mauduit som också framförde en hälsning till ärkebiskopen å hela den ekumeniska gemenskapens vägnar.
Mässan i Svenska kyrkan liknar väldigt mycket den katolska, det märks att det en gång var en och samma kyrka. Det första som skorrar dissonant i en katolsk själ är när den politiskt tillsatta Kyrkostyrelsens 1:e vice ordförande Wanja Lundby Wedin träder fram och konstaterar att man utsett Martin Modeus och ber nu celebrerande biskop att viga honom till ämbetet. Att staten och politiken tar makt över kyrkans angelägenheter är helt otänkbart för Katolska kyrkans del. I Kina har Katolska kyrkan problem med detta där staten vill bestämma vem som skall utses till biskop, vilket är en grannlaga konflikt att hantera för Vatikanen.
Officiellt vårdar Svenska kyrkan sina rötter i Katolska kyrkan och [beskriver på sin hemsida Modeus som ”den 71 ärkebiskopen sedan 1164”] då Sverige blev en egen kyrkoprovins inom Romersk katolska kyrkan. Man hävdar att det finns en obruten apostolisk succession och att Svenska kyrkan uppbär den katolicitet (=universalitet) som kännetecknar den kyrka vi alla i trosbekännelsen bekänner som en enda helig och ”allmän” (”katolsk” säger vi i Katolska kyrkan, men det betyder samma sak).
Men även i [Svenska kyrkans egen förteckning av biskopslängden] finns ett avbrott 1529-1530. Johannes Magnus 1523 – 1528 var den siste katolske biskopen. Han gick i landsflykt 1526 men fungerade enligt katolsk ordning som titulärbiskop av Uppsala fram till 1544. Därefter tillsattes Olaus Magnus som titulärbiskop fram till 1557. Då Laurentius Petri tillsattes som biskop av Gustav Vasa 1531, så var det inte påvens kandidat, det förelåg en fullt utvecklad schism.
Även Katolska kyrkan anser sig uppbära full katolicitet, ja det är ett av hennes viktigaste kännetecken, därför ingår begreppet ”katolsk” till och med i namnet på kyrkan. 1953 återupprättades Stockholms katolska stift som ett stift inom Romersk katolska kyrkan. Stockholms katolska stift innefattar hela Sverige, och det finns idag 44 katolska församlingar i landet. Anders Arborelius är 6:e biskopen efter stiftets upprättande och förste svenskfödde biskopen efter reformationen. Han utsågs av påven till kardinal 2017.
Det är en lång tradition att Sveriges radio P1 varje nyår efter 12-slaget sänder ut Sveriges domkyrkoklockor ringande in det nya året. Det är ett fint minne från min barndom att radion sattes på, och vi alla lyssnade andäktigt. På den tiden var det radiolegendaren Sven Jerring som presenterade och sade något om varje domkyrkas historia. Intressant är att numera ingår även klockorna i Katolska domkyrkan på Södermalm i denna kavalkad.
Så den förenklade berättelsen om en obruten succession av ärkebiskopar i Svenska kyrkan alltsedan 1100-talet har kritiserats både av katolska, protestantiska och sekulära forskare. Inom Svenska kyrkan finns olika syn på detta, från ”högkyrkliga” till ”lågkyrkliga”, och alla möjliga olika schatteringar i hur man betraktar sambandet med Katolska kyrkan. Gunnar Wetterbergs har i sin [nyligen utkomna bok Prästerna] ett kapitel, Den utdragna reformationen, som beskriver utvecklingen. 2014, då Antje Jackeléns installerades som den 70:onde biskopen sedan medeltiden så var samma diskussion aktuell och [katolska forskare skrev en artikel i Dagen] där de problematiserade denna, som de ansåg, ”historierevisionism” från Svenska kyrkans sida.
På katolska sociala media går nu diskussionens vågor höga, och det är knappast någon god ekumenisk samtalston i kommentarsfälten. ”Som att öppna ekumenikens surströmmingsburk”, var det någon som målande fångade stämningen i en kommentar.
Men det är klart att ekumenik skall och kan bedrivas mellan Katolska kyrkan och Svenska kyrkan, både genom samarbete på de områden som är gemensamma, och genom samtal där man penetrerar de områden där enheten inte är uppfylld. Andens gåvor, gemensam bön, socialt arbete, samhällsengagemang är exempel på områden där det inte finns några skiljelinjer. Bara några dagar efter Martin Modeus installation var han tillsammans med biskop Anders Arborelius och flera från Svergiges kristna råd och träffade socialministern.
Men de frågor som man inte är ense om skall enligt [nu gällande överenskommelse] kunna samtalas om sakligt och med intentionen att söka enhet. Det förekommer bilaterala dialoger, och mycket klokt sägs från både katolskt och protestantiskt håll, den ”ekumeniska surströmmingsburken” på sociala media är inte representativ och skall verkligen inte sätta agendan för dialogen. I den gemensamma katolsk-lutherska skriften [FRÅN KONFLIKT TILL GEMENSKAP] som kom ut till Reformationsminnet 2017 listades dessa fem imperativ för ekumenik:
Enhetens perspektiv i första hand, inte splittringens. Stärka det som enar.
Se den andre och vara öppen för hens vittnesbörd. Beredskap att förändras själv i mötet.
Förpliktelse att söka synlig enhet och ta konkreta steg.
Gemensamt fokus på Jesus Krist us och kraften i evangeliet med sikte på dess förmedling till vår tid.
Gemensamt vittnesbörd genom förkunnelse och tjänande i världen.
I Från konflikt till gemenskap tas upp några av de viktigaste konfliktområdena. Klart är väl att ämbetsfrågan är den allra viktigaste i det som skiljer katolskt och lutherskt. Det finns ett intressant kapitel om Nattvarden/Eukaristin och hur man kunnat närma sig en gemensam förståelse, men också här mynnar det ut i olika syn på ämbetet. Man skriver:
Eftersom frågan om ledningen av eukaristin ekumeniskt är av stor betydelse, har dialogen identifierat nödvändigheten av en av kyrkan utsedd tjänare som en betydelsefull gemensam nämnare: ‘Katolska och lutherska kristna delar övertygelsen att det hör till eukaristin att den skall stå under ledning av en därtill kyrkligt bemyndigad Herrens tjänare.’ Katoliker och lutheraner uppfattar dock ännu det kyrkliga ämbetet på olika sätt.
Från konflikt till gemenskap p 161
Därefter följer ett avsnitt om ämbetet från lutherskt och katolskt perspektiv samt beskrivning av dialogen fram till nu. Jag vågar mig inte på att sammanfatta, men rekommenderar alla teologiskt intresserade att läsa detta mycket intressanta avsnitt.
Jag tar upp ytterligare några input till dialogen om ämbetet och ekumenik i allmänhet från olika personer:
—–
Joseph Ratzinger/Benedict XVI om vem son skall ansluta sig till vem i en framtida enad kyrka.
Joseph Ratzinger/påve em Benedict XVI (som gick bort på nyårsaftonen) svarade på en fråga om ekumenik av journalisten Peter Seewald år 2002. Frågan var: Vem skall ansluta sig till vem? Påvens svar:
”Den stora formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att hon också går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troendes vidaregående under ledning av Herren – som vet vägen. Och som vi anförtror oss.”
Gud och världen: tro och liv i vår tid : ett samtal med Peter Seewald. Benedict XVI Veritas förlag 2007
—–
Antje Jackelen om apostolisk succession, ämbete och jämställdhet i intervju i Katolskt mediecentrum, Schweiz.
Intervjun handlade bl.a. om ämbete och jämställdhet, möten med påve Franciskus, Reformationsminnet i Lund 2017 och att Katolska kyrkan efter det blivit en bromskloss för ekumeniken, apostolisk succession.
Hon säger om Katolska kyrkan: ”Den enda anledningen till att kvinnor fortfarande inte är jämställda är patriarkatet – och inte evangeliet”, och avser då självklart även kvinnors tillträde till prästämbetet. Hon har uppskattat samarbetet med påve Franciskus och kardinal Kurt Koch men hade väntat sig större progress i dessa frågor från deras sida.
Hon påpekar att även i Sverige, som annars är ett föregångsland när det gäller jämställdhet finns patriarkat och kvinnohat i vissa människors DNA och konstaterar att hon själv blivit utsatt för detta. ”Vissa grupper spred lögner och anklagelser om mig på nätet, som jag hela tiden var tvungen att rättfärdiga mig mot.”
Hon får frågan hur hon tycker katolska kvinnor som driver jämställdhetsfrågorna i Katolska kyrkan skall agera för att nå framgång. Hon refererar till en artikel av den katolske teologen Werner Jeanrond ”Kyrkans ledarskap i kris mitt i patriarkernas skymning”. Jackelen tror på att bygga internationella nätverk och allianser, främja synergier och hålla bön och modigt arbeta tillsammans.
Många katoliker i reformrörelsen We are Church uppskattar Antje Jackelen, och dessa tillhör säkert dem hon vill nätverka med.
Samtidigt som hon driver sina frågor är hon angelägen om en god ekumenik: ”Den ekumeniska skadeglädjens tid är definitivt förbi.” Hon ser på Katolska kyrkan med sympati, men också med oro. ”Den katolska kyrkan befinner sig i en stor kris. Den borde återigen ta mer hänsyn till sensus fidei. Vi behöver mer öppenhet och mindre hierarki, mer verklig gemenskap och delat ansvar med lekmän.”
Hon nämnde mötet med Katolska kyrkan och påve Franciskus i Lund 2017 då Reformationsminnet firades. Inför det publicerades ett dokument (Från konflikt till gemenskap). Vi har genom det skapat historia tillsammans, menar hon och det går inte att gå tillbaka som om det inte hänt. ”Vi firade minnet av reformationen som en gemensam Kristi högtid. Tillsammans uttryckte vi tacksamhet för evangeliet, men också den smärta som våra schismer har orsakat så mycket lidande för människor. I Lund ledde denna händelse till en stor förstärkning av ekumeniken. Jag ser en ekumenisk gästfrihet i världen, men när det gäller den officiella ekumeniska teologiska dialogen har en broms dragits i Rom.”
Om den apostoliska tronföljden i Sverige säger Jackelén att den aldrig har avbrutits. Och det har i sin tur att göra med att reformationen i Sverige infördes enhetligt och kollektivt uppifrån. Med dagens språkbruk skulle vi säga att det var ett politiskt projekt.
—–
Påve Johannes Paulus II: Ekumenikencyklikan Ut unum sint.
Johannes Paulus II var en mycket kreativ tänkare, samtidigt som han var förankrad i den katolska traditionen. I encyklikan om kristen enhet från 1995 Ut unum sint (Att de alla må bli ett) betonar han att den ekumeniska dialogen måste vara ömsesidig och att vi också rannsakar våra egna samveten:
”Dialogen kan inte ske på enbart horisontell nivå och begränsa sig till möten, meningsutbyten eller ens utbytet av de gåvor som kännetecknar olika gemenskaper. Den innehåller också en vertikal rörelse, riktad till den Ende, som i egenskap av världens frälsare och historiens Herre, också är vår ‘försoning’ ”(p35)
Vi inser då att
”…vi är män och kvinnor som har syndat… vilket skapar ett inre utrymme bland syskonen i de gemenskaper som inte lever i full gemenskap med varandra, i vilket Kristus, källan till kyrkans enhet, effektivt kan verka, genom kraften i hans Ande, Hjälparen.” (p35)
Den katolske prästen och teologen och experten på pingströrelse och karismatisk förnyelse inom och utanför Katolska kyrkan Peter Hocken kommenterar denna text av påve Johannes Paulus II i en artikel i tidskriften Keryx nr 1 2014, Ekumenisk förnyelse och rening från ideologi. Hocken skriver:
”Det är med andra ord i vårt möte med varandra som åtskilda kristna gemenskaper, där vi bekänner vår synd inför Herrens närvaro, som den helige Ande kan och kommer att rena våra sinnen och läromässiga formuleringar. Det är just insikten om den helige Andes verk i andra kristna traditioner som ställer oss inför våra egna misslyckanden, luckor och fördomar. Min poäng är att denna rening – vad gäller teologin – grundläggande är en rening från ideologi. Vår teologi och lära förfaller till ideologi när de tappar siktet på sin grund i vår levande Herre och i den helige Ande. Ideologin är tydligast i de sätt på vilka våra samfund och institutioner har blivit självtillräckliga och ser sig själva som normen genom vilket alla andra skall bedömas.”
Ideologin framkallar en samfundspatriotism och krigsretorik. Motståndarna demoniseras. Det ideologiska sinnet har mycket svårt att erkänna misstag och svagheter. I detta ideologiska krig har påvedömet blivit ett hinder istället för en hjälp till kristen enhet. Johannes Paulus II medgav detta i slutet på Ut Unum Sint och inbjöd därför ledare och teologer från andra kyrkor och gemenskaper att arbeta tillsammans med honom för att se hur biskopen av Roms primat och tjänst kan utövas på ett sätt som tjänar enheten istället för att hindra den. (Ut Unum Sint p96).
Jag vill fokusera på en predikan och två muntliga tal som påven hållit denna jul,
Olika till sin karaktär håller de ändå ihop och fokuserar på att låta tron ta konkretion i våra liv och bära frukt i omvändelse och goda gärningar.
—————————————
PREDIKAN PÅ JULNATTEN
Först [julnattspredikan i Peterskyrkan] som fokuserar på det nyfödda barnet i krubban ur tre aspekter, närhet, fattigdom och gripbarhet. Vi vet mycket om julen, fokuserar på julstök och yttre traditioner, men vi glömmer lätt dess verkliga innebörd. Likgiltigheten som skapas av vår giriga brådska att äga och konsumera. Påven vill ta oss med till krubban där Kristus föds för att upptäcka hans närhet till oss.
Han kommer för att röra vid våra hjärtan och berätta för oss att endast kärlek är den kraft som förändrar historiens gång. Påven påminner om att Jesus föddes fattig, levde fattig och dog fattig, för vår skull. Från krubban till korset var hans kärlek till oss alltid gripbar, konkret. Från födseln till döden omfamnade snickarens son det sträva träet, vår existens hårdhet. Han älskade oss inte bara i ord, men med fullkomligt allvar!
Följaktligen nöjer sig inte Jesus med yttre sken. Han som tog på sig vårt kött vill ha mer än bara goda avsikter. Han som föddes i krubban kräver en konkret tro, som består av tillbedjan och välgörenhet, inte tomma ord och ytlighet,
——————————————–
PÅVENS JULTAL TILL KURIAN
Det andra är påvens årliga [jultal till den romerska kurian]. Temat är inte att i berömmande ordalag beskriva alla bra saker som hänt i kyrkan under året, tvärtom handlar det om att gå på djupet med samvetsrannsakan och ånger och fokusera på förbättringsutrymmet. I den andan har påven hållit sina jultal från första början, så kardinalerna är vana vid det. T,ex, 2014 varnade han kuriakardinalerna för andlig alzheimer. Detta handlar om kyrkan (och dess funktionärers) inre omvändelseprocess som är en nödvändig följd av överlåtelsen till Kristus och måste pågå hela tiden. Den som tror att han gör allt rätt själv, och att alla problem beror på andras fel får verkligen inget vatten på sin kvarn här.
Årets jultal är som en ignatiansk meditation över hur vi kan bedra oss själva, och de mest fromma avsikter kan vändas i sin motsats om vi inte bemödar oss om självkännedom.. Läs meditativt, sakta, och tänk inte att det bara gäller andra och inte dig själv.
Några citat: ”To be converted is to learn ever anew how to take the Gospel message seriously and to put it into practice in our lives. It is not simply about avoiding evil but doing all the good that we can. That is what it means to be converted. Where the Gospel is concerned, we are always like children needing to learn. The illusion that we have learned everything makes us fall into spiritual pride……
The true problem, however, and it is one that we often overlook, is that conversion does not only make us aware of evil so that we can choose the good; it also forces evil to change its tactics, to become more insidious, to find new disguises that will be hard for us to see through. The battle is real. The tempter keeps coming back, disguised, but he comes back……
One of the most helpful virtues to practice in this regard is the virtue of vigilance. Jesus uses a striking example to illustrate the need for vigilance, attentiveness to ourselves and to the Church. He tells us: “When the unclean spirit has gone out of a person, it wanders through waterless regions looking for a resting place, but not finding any, it says, ‘I will return to my house from which I came’. When it comes, it finds it swept and put in order. Then it goes and brings seven other spirits more evil than itself, and they enter and live there; and the last state of that person is worse than the first” (Lk 11:24-26). Our initial conversion follows a certain pattern: the evil that we acknowledge and try to uproot from our lives does indeed leave us, but we would be naïve to think that it will long be gone. In short order, it comes back under a new guise. Before, it appeared rough and violent, now it shows up as elegant and refined. We need to realize that and once again to unmask it. Let me put it this way: they are “elegant demons”: they enter smoothly, without our even being conscious of them. Only the daily practice of the examination of conscience can enable us to be aware of them. Hence the importance of the examination of conscience, to keep watch over our house.”
Påven tillhör ju själv Jesuitorden och är väl bevandrad i Ignatiansk spiritualitet. Ignatius av Loyola ger i sina Andliga övningar några grundprinciper för hur de olika inre andliga rörelserna i själen förhåller sig:
Hos dem som går från det goda till det bättre berör den gode anden själen milt, lätt och mjukt, likt en vattendroppe som tränger in i en svamp. Den onde berör skarpt, ljudligt och oroligt, som när vattendroppen faller på en sten.
Hos dem som går från det onda till det sämre berör de ovan nämnda andarna på motsatt sätt. Orsaken är att de nämnda änglarna förhåller sig antingen på olikartat eller likartat sätt i förhållande till själens disposition. När själens disposition är olikartad går de in märkbart med buller och bång. När den liknar går de in tyst som i sitt eget hus med öppen dörr.
[Ignatius av Loyola Andliga övningar p 335, översättning av Fredrik Heiding S.J. Artos förlag]
——————–
URBI ET ORBI
Det tredje är [Urbi et Orbi-talet på Juldagen] som rikar sig utåt till hela världen, Där nämner han de konflikter och plågor mänskligheten är mitt uppe i, krig fattigdom, miljöförstöring, människohandel, förtryck. Återigen är utgångspunkten barnet i krubban:
”Jesus är född i kylan, fattig bland de fattiga. Eftersom han är i behov av allt, knackar han på dörren till våra hjärtan för värme och skydd… Låt oss fly från bruset som bedövar hjärtat och leder oss att förbereda pynt och presenter snarare än att begrunda själva händelsen: Guds Son, född för oss. Jesus Kristus är även fredens väg. Han har möjliggjort övergången till en öppen värld, som är fri att leva i broderskap och fred. Låt oss följa denna väg! Men för att göra det, för att kunna följa Jesus måste vi befria oss från de bördor som hindrar och blockerar oss.”
Men trots denna möjlighet fortsätter iskallt alla konflikter och grymheter. ”Något blockerar ingången till fredens väg. Vi måste verkligen med sorg konstatera att även medan Fredsfursten är oss given, fortsätter krigets iskalla vindar att slå mot mänskligheten.”
Men vi får inte ge upp. Vi måste nämna alla grymheter vid namn. Påven nämner ett antal av de mestorologa och osäkra krigs- och hungersituationer på jorden:
Ukraina. ”Må Herren förbereda oss att hjälpa dem som lider genom konkreta solidaritetshandlingar och upplysa sinnena hos dem som har makten att tysta vapnen.”
Syrien, fortfarande plågat av en konflikt som har hamnat i bakgrunden, men som inte är över.
Det Heliga landet, där våld och sammandrabbningar har ökat under de senaste månaderna, med döda och skadade. ”Låt oss be Herren att man där, i landet där han föddes, återupptar dialogen och sökandet efter ömsesidigt förtroende mellan israeler och palestinier.”
De kristna gemenskaperna i hela Mellanöstern: Låt oss be för ”att man i vart och ett av dessa länder kan uppleva skönheten i broderlig samlevnad mellan människor av olika tro.”
Libanon. ”Må Kristusbarnet hjälpa så att det äntligen kan återhämta sig med hjälp av det internationella samfundet och med styrkan från broderskap och solidaritet.”
Jemen.
Myanmar
Iran – ett slut på all blodsutgjutelse.
Amerikanska kontinenten: ”Må Jesusbarnet påverka de politiska myndigheterna och alla människor av god vilja att försöka lugna de politiska och sociala spänningar som olika länder upplever, jag tänker särskilt på Haitis folk som har lidit sedan en lång tid.”
Hungerkatastrofer. ”Denna dag, då det är trevligt att samlas runt ett dukat bord, låt oss inte vända blicken från Betlehem, som betyder ”brödets hus”, och låt oss tänka alla dem, särskilt barnen, som lider av hunger medan enorma mängder av livsmedel dagligen slösas bort och pengar spenderas på vapen. Kriget i Ukraina har förvärrat situationen, vilket gör att hela befolkningar riskerar svälta, särskilt i Afghanistan och på Afrikas horn.”
Sahel (Afrika söder om Sahara): Må kristi ljus lysa upp denna region där fredlig samexistens mellan folk och traditioner slits sönder av konflikter och våld.
Påven nämner också familjer som upplever stora svårigheter och de som i denna tid av ekonomisk kris kämpar på grund av arbetslöshet och bristande livsförnödenheter, de många flyktingar och fördrivna som knackar på vår dörr i sökandet efter trygghet, värme och mat.
Påven avslutar:
”Kära bröder och systrar, idag som då kommer Jesus, det sanna ljuset, till en värld som är sjuk av likgiltighet – en värld som inte tar emot (jfr Joh 1:11) utan tvärtom stöter bort honom, som händer många främlingar, eller ignorerar honom som vi alltför ofta gör med de fattiga. Låt oss idag inte glömma de många flyktingar och fördrivna som knackar på vår dörr i sökandet efter trygghet, värme och mat. Låt oss inte glömma de marginaliserade, ensamma personer, föräldralösa barn och de äldre som riskerar att bli utsorterade och intagna som vi bara ser på för deras misstag och inte som människor.
Betlehem visar oss Guds enkelhet, inte för lärda och kloka utan för dem som har ett rent och öppet hjärta (jfr Matt 11:25). Låt oss, som herdarna, utan att tveka låta oss förundras av den ofattbara händelsen att Gud blev människa för vår frälsning. Han som är källan till all godhet blir fattig och ber för vår stackars mänsklighet. Låt oss röras av Guds kärlek och följa Jesus, som tog av sig sin härlighet för att ge oss del i hans fullhet.”
Vi kan värja oss mot allt elände och hålla det ifrån oss genom at betrakta avslutnmingen på Urbi et Orbi-talet som sockersött och vackert. Ja ja, det är alltid bra att räcka ut en hjälpande hand, det finns säker många som vill det, bara jag slipper. Men utifrån vad som sagt ovan om att ta julen på allvar och om självrannsakan och omvändelse, så är det absolut inte så det skall uppfattas. Det är riktat till politiker och världsledare, och till var och en av oss. Det är ett allvarligt budskap, och det finns alltid möjligheter att agera för en bättre värld utifrån den maktposition som givits oss, i det stora och i det lilla. Det största hindret är våra egna låsta hjärtan.
RT @ulfekman: Savage and brutal Russian bombing of innocent civilians today is outrageous…… and a war crime… There must come an outcry aga… - 1 day ago
RT @Olofeh: Mycket viktig information. Köp inte denna glass. - 2 days ago
Bengts Blogg 