Antisemitisk anstrykning i svenska kyrkopolitikers osunda fixering vid Israel?

Klyftan i Svenska kyrkan mellan en vänsterliberal politisk elit och fotfolket som vill se kyrkan mer som en gudstjänstfirande missionerande gemenskap med Jesus Kristus i centrum än som en organisation för politisk aktivism har kommit i dagen än mera i samband med Kyrkomötets beslut att utreda om Israel tillämpar apartheid. Det har lett till att relationerna till den judiska gemenskapen i Sverige nu är bottenfrusna.

Nu reagerar även biskoparna, som annars brukar hålla en lågmäld profil. Flera av biskoparna kritiserar beslutet och försöker skademinimera. Även ärkebiskop Jackelén är kritisk, om än på sitt som vanligt hovsamma sätt. De som sedan länge inifrån följt utvecklingen i Svenska kyrkan och urskilt antisemitiska tendenser under många år menar att det är nytt att ärkebiskopen nu ställer sig kritisk, då hon inte tidigare visat några tecken att gå emot dessa tendenser.

Läs mera: [Annika Borg: Två decennier av Israelhat inom Svenska kyrkan]

Även dagspressen har uppmärksammat det hela, och Maria Ludvigsson skrev en ledare i SvD där hon kritiserade beslutet. Wanja Lundby Wedin, 1:e vice ordförande i kyrkostyrelsen och Daniel Tisell, 2:e vice ordförande i kyrkostyrelsen svarar nu på kritiken i ett tungrodd politisk text som för associationerna till Ryssland eller Nordkorea snarare än till ett levande offentligt samtal. Med många ord lyckas de som proffsiga politiker att säga nästan ingenting, undvika att svara på de väsentliga frågorna och samtidigt få kritikerna att framstå som mindre vetande och att de missförstått allting. ”[Ludvigssons text] innehåller några felaktigheter som vi, i egenskap av ledamöter i kyrkostyrelsen, vill rätta till.” Felaktigheterna bestod av randanmärkningar angående exakt hur många i de olika partigrupperna som röstat för resp. emot samt att man förtydligar att beslutet inte handlar om att Svenska kyrkan skall utreda om Israel är en apartheidstat eller inte, utan att man ger Kyrkostyrelsen i uppdrag att lyfta frågan i internationella organisationer.

De väsentliga frågorna, om den antisemitiska anstrykningen i att associera Israel med apartheid, överfokuseringen på kritik av Israel utan och att samtidigt lägga samma perspektiv på de diktaturer som omger Israel, samt det olämpliga i att Svenska kyrkan som trosgemenskap gör utrikespolitiska polariserande markeringar i frågor där det dessutom råder stor intern oenighet, förbigås helt.
Att man inte förstår att det kan uppfattas som antisemitism att nämna Israel, Mellanösterns enda demokrati i samband med begreppet apartheid gör att man istället, som många redan påpekat borde utreda om det finns stråk av antisemitism i Svenska kyrkopolitikers osunda fixering på Israel.

[Läs kyrkostyrelseledamöternas inlägg här samt Maria Ludvigssons svar direkt]

En partikulär politisk falang använder organisationen Svenska kyrkan som sin plattform, vilket skadar henne. De flesta lever i tålamod med att denna otidsenliga ordning består och vet att Svenska kyrkan är så mycket mer än denna politiska tvångströja som lagts på den. Det finns många lokala gemenskaper där ett andligt, liturgiskt och socialkaritativt liv består i vardagen alldeles oberoende av vad politikerna däruppe har för sig. Men kanske den spricka som nu så tydligt kommit i dagen en gång för alla gör att man förstår att det är nödvändigt att ändra på detta system.

Tillägg 2021-12-01:
I KT försvarar Anna Karin Hammar och Daniel Tisell Kyrkomötets beslut genom att ifrågasätta biskoparnas legitimitet i att lägga sig i denna fråga eftersom det inte definierats som en lärofråga:
Om nu biskoparna anser att kyrkomötet har gjort fel i denna fråga, så undrar vi med vilken legitimitet biskopar nu driver en stark linje mot beslutet?

Här blir det övertydligt att en falang anser det legitimt att använda organisationen Svenska kyrkan som en plattform för sin politiska agenda. Detta om något är väl en ordningsfråga som har bäring på tro och lära. Det handlar om kyrkans väsen, vad hon är och hennes uppdrag i världen.

Tillägg 2021-12-01 14:10:
Ser i twitterflödet att ärkebiskop Antje Jackelén nu kommenterar kritiken om Svenska kyrkans lednings påstådda mångåriga antisemitiska tendenser genom Israel-fientlighet och stöd åt organisationer som står under influens av judefientliga muslimska organisationer. Detta i ett svar till Johan Sundeen som forskat i ämnet, där hon säger att han ägnar sig åt ”osanningsspridande”. Jag tänker att det är bra att denna diskussion kommer upp till ytan, eftersom både Sundeen och Annika Borg tidigare verkar ha deplattformerats genom osynliggörande eller misstänkliggörande av deras motiv.

______________________________________


Ytterligare fördjupning:

Under 60-talet skedde en stor omsvängning i synen på Israel, både bland politiker och inom Svenska kyrkan. Stödet som tidigare uttryckts byttes mot hård kritik. Varför blev det så? Johan Sundeen, docent i idé och lärdomshistoria, har skrivit Clapham-rapporten [När teologi blev 68-ideologi]. I detta Hotspot-program intervjuas Sundeen om rapporten.



Ta också del av detta Hotspot-avsnitt där Johan Sundeen samtalar om sin bok [68-kyrkan]:

Publicerat i Church, Politik, Samhälle | Märkt , , | Lämna en kommentar

Att göra bot för historiens synder

Militant nationalism karakteriseras ofta av historierevisionism, förhärligande av den egna nationen och folket samt svartmålning av andra folkgrupper som utmålas som förövare som man med rätta intar en fientlig hållning till. Detta leder till nya konflikter i nutid och i värsta fall pogromer och folkmord som vi sett flera exempel på i historisk närtid.

En mer konstruktiv hållning som leder till att skapa fred är att inta en mindre svart-vit hållning och inse att ibland har också den egna nationen eller gruppen begått svåra övergrepp och inte vara rädd för att sätta ord på detta, bekänna och be om ursäkt. Inte minst urbefolkningar har utsatts för övergrepp av kolonisatörer. Nyss hörde vi om Kanadas urbefolkning där också Katolska kyrkan varit involverad i tvångsförflyttat barn från deras föräldrar till internatskolor där de berövats sin kultur och tvångskristnades.

Sverige är inte heller oskyldigt i detta sammanhang, och det är förtjänstfullt att Svenska kyrkan nu uppmärksammar vad som skett med samerna. I en gudstjänst i Uppsala domkyrka i onsdags bad om ursäkt för övergrepp som också kyrkan var involverad i på den tiden man var statskyrka. Man försökte man tvångskonvertera samerna till svenska/kristna seder och bruk, och beröva dem deras kultur. Kyrkan hade en drivande roll i inrättandet och driften av nomadskolor och arbetsstugor. Man tvingade på dem svensk namngivning i kyrkoböckerna, de berövades språk, kultur, mark och historia. Kulturminister Amanda Lind närvarade i gudstjänsten, och kyrkans initiativ leder nu till att Svenska staten tar initiativ till en sanningskommission om hur man behandlat det samiska folket.

Det går inte att vara människa utan att bli skyldig”, skriver ärkebiskop Jackelen i DN. ”Det går inte att bli fullt mänsklig utan att lära sig att bekänna synd och skuld, be om förlåtelse, ta emot förlåtelse och arbeta för försonade relationer. Det kan vara krävande nog att förhålla sig mänskligt och ansvarsfullt till egen skuld, till att förlåta och förlåtas och till försoning. Hur gör vi då när vi blir skyldiga som grupp? När de onda handlingarna begicks för länge sedan, men vi representerar aktören i vars namn orätten skedde?

Även om vi nu levande som individer inte kan ta på oss ansvaret för vad tidigare generationer förbrutit, så är det ibland moraliskt nödvändigt att identifiera och nämna vid namn oförrätter som begåtts i historien som kastar ekon in i olika folkgruppers livbsbetingelser i vår tid.

I Katolska kyrkan tog påven Johannes Paulus II upp detta tema 1994 i det apostoliska brevet Tertio millennio adveniente, vilket ledde in kyrkan i förberedelsen för det stora jubileumsåret 2000. Den katolske teologen och prästen Peter Hocken har beskrivit hur denna praxis kom att växa fram. I en artikel i Signum [Att göra bot för historiens synder] reflekterar han över hur en kristna initiativ inom området försoning och bekännelse av synder från det förgångna uppkommit och utvecklats under sista årtiondena av 1900-talet. Påven Johannes Paulus II insåg nödvändigheten av att fördjupa den teologiska reflektionen kring detta och gav i uppdrag åt den internationella teologkommissionen att arbeta med ämnet. Kommissionens dokument [Memory and Reconciliation: The Church and the Faults of the Past], publicerades inför firadet av botliturgin i Peterskyrkan jubielåret 2000.

I mars år 2000 besökte påven också Jerusalem och bad om ursäkt för kyrkans övergrepp mot det judiska folket genom ärhundradena.

jpiiklagomuren

I att lyfta fram behovet av försoning och att besinna den egna skulden utövar kyrkan sitt profetiska ämbete för mänskligheten. Det initierar en process av läkedom och befrielse från såväl militant nationalism och rasism som identitetspolitik och förhärligandet av oss själva som stående på höjden av rättänkande och moralisk oförvitlighet.

Läs också mitt tidigare inlägg [Är vi medansvariga eller finns det onda utanför oss själva? Politisk och kyrkopolitisk teodicé].

Från gudstjänsten i Uppsala domkyrka 24 nov 2021
Publicerat i Church, Samhälle, Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Den synodala vägen förväntas engagera alla i vårt stift, särskilt dem som inte brukar göra sig hörda (men som ändå har många tankar om hur det fungerar i kyrkan)

Den synodala vägen som påve Franciskus initierat och som engagerar hela världskyrkan kommer att bli något av en revolution om man tar det på allvar.
– Om människorna i centrum lyssnar till dem i periferin och gör vad de kan för att underlätta för dem att komma till tals.
– Om människorna i periferin lyssnar till påvens vädjan att de behövs för att vi skall bli en levande fullödig kyrka och tar mod till sig att ta ett steg in i kyrkan och bemöda sig om att kommunicera.
– Om alla, från påven till de sista lekmännen, lyssnar till och gör sig beroende av den Helige Ande.

Lyssna till vår biskops vädjan till alla oss katoliker:

Församlingarna kommer att anordna minst två allmänna möten där man får möjlighet att samtala om och förbereda svar på de frågor som förberetts till den synodala processen. Enskilda personer liksom grupper och föreningar kan också ta egna initiativ och besvara frågorna och skicka in till [kontaktgruppen i stiftet] som betjänar den synodala vägen.

Jag märker att i min familj och bekantskapskrets har startandet av denna process redan gett impulser till samtal, också bland dem som normalt inte brukar engagera sig så mycket i kyrkans angelägenheter.

Frågorna man skall ta ställning till finns på stiftets hemsida [Länk här]. Observera, att om det ser mycket ut och vissa frågor känns mera mindre angelägna, fokusera då inte på dem, utan koncentrera dig på de för dig mest angelägna och strunta i de andra. Men tveka inte att utifrån bästa samvetsövervägande göra din röst hörd, den behövs. Jag citerar frågeställningarna nedan.

Från stiftets hemsida:

Den grundläggande frågan är:

Hur sker denna gemensamma vandring i vårt stift, på den plats där just du är? Vilka steg behöver vi ta för att växa i vår gemensamma vandring och verkligen vandra tillsammans?
När du begrundar frågan fundera t ex över följande:

När du hör uttrycket ”gemensam vandring i kyrkan”, vilka konkreta exempel från ditt eget liv kommer du att tänka på?

Vilka av dessa exempel handlar om positiva erfarenheter, och vilka om negativa erfarenheter? Precisera/förklara varför.

Vad lärde du dig av dem?

I vilka av dessa erfarenheter upplevde du den helige Andes närvaro?

Vilka av dessa erfarenheter kan vara lärorika för hela kyrkan/hela vårt stift/den kyrkliga gemenskap som du är en del av? På vilket sätt?

Tio frågeställningar att diskutera och besvara
……………

1. LEDSAGARNA
När vi talar om ”vår kyrka” – vem hör dit? Vem ber oss vandra tillsammans? Vilka är reskamraterna även utanför församlingarna? Vilka personer eller grupper har lämnats utanför? Vilka bjuds in i kyrkan? Vilka stängs ute? Varför?

2. LYSSNANDET
Vem behöver vår kyrka lyssna på? Hur lyssnar kyrkan på lekmännen, de unga och kvinnorna? Hur tas bidragen från kvinnor och män i ordensgemenskaperna tillvara? Vilket utrymme får rösterna från minoriteterna, de utstötta och uteslutna och de som lämnat därför att de inte känt sig lyssnade på? Att verkligen lyssna kräver att man är öppen och fördomsfri. Vilka fördomar och stereotyper kan hindra lyssnandet?

3. ATT TA TILL ORDA
Hur främjar vi en fri och genuin kommunikation, utan tvetydighet och opportunism? Hur gör man det i vårt samhälle? När och hur lyckas säga vi uttrycka det som är viktigt för oss? Hur fungerar relationerna med medierna (inte bara de katolska)? Vilka talar i den kristna gemenskapens namn och hur väljs dessa?

4. GUDSTJÄNSTEN
På vilket sätt kan bönen och firandet av liturgin inspirera och ge riktning åt den gemensamma processen? Hur inspirerar bönen och liturgin de viktigaste besluten som tas i och av kyrkan? Hur ska alla troendes aktiva deltagande i liturgin och helgelsens tjänst främjas?  Vilket utrymme ges till akolyter och till lektorer? Är det utrymme som ges tillräckligt?

5. MEDANSVAR I UTSÄNDNINGEN
Alla kyrkans medlemmar är kallade att delta i kyrkans mission. Hur stöttar vi de medlemmar som är engagerade i samhällslivet (genom sociala och politiska insatser, verksamhet i vetenskaplig forskning och undervisning, i främjandet av social rättvisa, skydd av mänskliga rättigheter och omsorgen om det egna hemvistet osv.)?

Hur är samarbetet mellan våra orientalisk katolska kyrkor och den romersk-katolska kyrkan? På vilket sätt bidrar det till/försvårar kyrkans mission?

6. ATT FÖRA EN DIALOG I KYRKAN OCH SAMHÄLLET
Vilka dialoger förs inom kyrkan? Hur skall man bemöta de olika synsätt, konflikter och svårigheter som råder?  Hur främjar vi samarbeten med andra stift, lekmannaorganisationer, kyrkliga rörelser m fl? Vad har vi för erfarenhet av dialog med troende från andra religioner och med icke-troende?

Hur kan kyrkan möta andra institutioner i samhället i en dialog och lära av dem; i politikens värld, det civila samhället, de fattiga?

7. ANDRA KRISTNA KYRKOR OCH SAMFUND
Vilka relationer har vi med systrar och bröder i andra kristna kyrkor och samfund? Inom vilka områden? Vilka frukter har mognat under ”den gemensamma resan”? Vilka svårigheter har uppstått?

8. AUKTORITET OCH DELTAGANDE
En synodal kyrka kännetecknas av delaktighet och medansvar. Hur ställer vi upp målen som ska nås, hur ser vägen dit ut och vilka steg måste tas? Hur ska auktoriteten i vår kyrka utövas? Hur ser lagarbetet och medansvaret ut? Hur främjas lekmännens delaktighet och medansvar?

9. URSKILJA OCH AVGÖRA
Med vilka metoder väljer vi ut och tar gemensamma beslut? Hur kan detta förbättras? Hur ska deltagande i beslut inom hierarkier främjas? Hur kombineras decision-making-processen med decision-taking-processen d v s hur förbereds de beslut som tas? På vilket sätt och med vilka metoder uppmuntrar vi transparens och ansvarighet?

10. ATT LÄRA SIG I SYNODALITET
Hur ska människor utbildas, särskilt de som inom den kristna gemenskapen ska åta sig ansvarsfulla uppgifter, som gör dem lämpliga för att ”vandra tillsammans” och ömsesidigt lyssna och ha dialog med andra? Vilken utbildning erbjuds för urskiljning och utövande av auktoritet?

[Synod 2021 – 2023 hemsida Vatikanen]

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , | Lämna en kommentar

Carl-Erik Sahlberg

Jag vet inte hur jag skall reagera när jag nås av budskapet om hans bortgång. Naturligtvis saknad när jag ser tillbaka på många kära minnen från de år vi samarbetat. Alltid uppmuntrande till tro hopp och kärlek. Han hade alltid ett tröstande eller uppmuntrande ord för var och en han mötte.

Men framförallt glädje när jag tänker på det vittnesbörd han givit genom ett liv helt igenom genomsyrat av att lära känna Jesus och ett hopp och en mening som överskrider döden. Jag hörde honom säga vid ett möte: ”Tro inte att jag är död när du läser det – för då lever jag som aldrig förr.”

Jag tänker på psaltarpsalmen 92:

De rättfärdiga grönskar som palmer,
växer höga som cedrar på Libanon.
De är planterade i Herrens hus
och grönskar på vår Guds förgårdar.
Ännu i hög ålder skjuter de skott,
de är fulla av sav och kraft
och vittnar om att Herren är rättvis,
min klippa — i honom finns ingen orätt.

Ps 92:13-15

Nationaldagen 2012. Jag, med präster från S:ta Clara: Carl-Erik Sahlberg, Annahita Parsan, Nils Lidskog.

Att dra sig tillbaka i passivitet då han pensionerades från sin tjänst i S:ta Clara 2012 fanns inte på kartan. Han flyttade med sin hustru till Tanzania dit de tidigare hade band och driev där ett barnhem, undervisade vid en bibelskola och skriev dessutom böcker för den svenska publiken där han delde med sig av sina andliga erfarenheter. I ett minnesprogram i TV 2012 sade han:

”Att göra som en del gör när de är 67, lämnar allt, lägger av allt, sitter i sin lägenhet, telefonen tystnar, dagarna bara går, när ändå just nu i livet man står på ett mycket högt trappsteg, man har samlat på sig mycket erfarenhet, mycket kunskap, har många kontakter, då skall man inte förslösa det pundet. Jag skulle krympa som människa om jag bara satte mig i en förort till Stockholm och läste kvällstidningarna och tittade på TV. Det finns så mycket kvar. Jag brukade alltid säga, och sade det också i min sista predikan i Klara: Det bästa har vi framför oss.”

Intervju SvT 2012

Det sociala hjälparbetet och engagemanget för de fattigaste och mest behövande i samhället som byggts upp under hans tid i S:ta Clara är en förebild för hur det borde se ut med kyrkans sociala mission i alla församlingar. Det byggdes inte upp av mänsklig kraft, utan var grundat i bön och öppenhet för Andens gåvor. Jag är djupt imponerad av bönesamlingarna i koret varje morgon och kväll med alla medarbetare och frivilliga, och vilken frukt det burit och bär. Att vända sig till de utsatta och mest behövande, och hur många som blivit hjälpta blir delaktiga i gemenskapen och själva engagerade medarbetare.

När Carl-Erik Sahlberg kom till S:ta Clara fanns där en liten tynande grupp på några tiotal som gick i högmässan. Carl-Erik införde att varje arbetsdag inleddes med att alla medarbetare samlas till bön i koret. Den dagliga bönen, på morgonen och eftermiddagen blev ryggraden i det som skedde i S:ta Clara. Idag om man bevistar högmässan är det en fest inför Guds ansikte med fullsatt kyrka, och många volontärer deltar i det enastående diakonala arbetet bland prostituerade, narkomaner och papperslösa.

Vi inom katolsk karismatisk förnyelse har haft ett fint samarbete under alla år med gemensamma konferenser, Liv i Anden-seminarier och bönesamlingar. Carl-Erik sade alltid att han var glad att ha med oss katoliker i gemenskapen.

Läs mera: [Lillemor Hallin – Samverkan mellan S:ta Clara kyrka och AKKS från 1990-2007]

Hans teologiska verk är av ekumenisk bredd, men framförallt stannade inte teologin vid teori hos honom, utan han omsatte den i praktisk handling. Jag är glad för S:ta Claras värdskap för ekumeniska träffar i Stockholm och att jag fick vara med på mötet i september i år då Carl-Erik själv var med och talade om 9 punkter för församlingstillväxt – slutsatser som bekräftats av hans kyrkohistoriska studier och praktiskt visat genom exemplet S:ta Clara.

S:ta Clara – ett levande exempel på hur karismatik och socialt arbete för de fattigaste och mest behövande går hand i hand.

Han har studerat 5 perioder i kyrkohistorien då kyrkan växte:

  • Urkyrkan
  • Kelterna under tidig medeltid
  • Ignatius av Loyola och Jesuiterna
  • Pietismen under 1700-talet
  • Växande kyrkor idag


Utifrån detta tog han fram 9 punkter som tycks vara grundläggande för att en kyrka skall växa. Han studerade också kyrkohistorikern Kenneth Scott Latourette som kommit fram till liknande slutsatser. De 9 punkterna är:

Den kyrka växer som…

  1. är öppen för alla (ECCLESIA)
  2. bryr sig om människor i nöd (DIAKONIA)
  3. är en kärleksfull gemenskap (KOINOINIA)
  4. har Jesus i centrum (KERYGMA)
    5- lever ett rent liv
  5. vågar lida för sin tros skull (MARTYRIUM)
  6. söker Gud i bön
  7. använder vanligt folk (EVANGELISATION)
  8. gör sig beroende av den Helige Andes kraft

[Läs mera på min blogg om S:ta Clara och Carl-Erik Sahlberg]

Publicerat i Church | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Nu inleder hela den Katolska världskyrkan sin synodala väg – För en synodal kyrka, gemenskap, deltagande, mission

Nu börjar Katolska kyrkans arbete med den synodala vägen: För en synodal kyrka – gemenskap – deltagande – mission

Detta kan bli hur bra som helst och förnya kyrkan
– om vi tar påvens intentioner på allvar och alla aktivt medarbetar och låter oss ledas av den Helige Ande

..eller hur tråkigt och byråkratiskt som helst och sluta i antiklimax
– om vi ser det som ytterligare en byråkratisk pålaga som vi halvhjärtat sköter men egentligen inte alls är intresserade av.

Katolskt Magasin har en artikel där man intervjuar stiftets kommunikationschef Kristina Hellner. Slutstationen för processen är biskopssynoden 2023. Hållpunkter på vägen:

  • 10 oktober 2021: Oficiell start i Rom då påve Franciskus firar mässa i Peterskyrkan.
  • Slutet av nästa vecka: Omfattande information presenteras på Stockholms katolska stifts hemsida.
  • 17 oktober 2021: Samtliga stiftsbiskopar i världen skall ansvara för att synodarbetet påbörjas i deras respektive stift.
  • Inom kort: Enkät med tio frågeställningar enl. Vatikanens förberedelsedokument skickas ut till stiftsorganen.
  • Slutet av november 2021: Frågepaket skickas ut till stiftets alla församlingar, missioner etc
  • Innan sista februari 2022: Alla kyrkoherdar och församlingarnas pastoralråd ombeds hålla två synodsmöten där alla i församlingen inbjuds att dryfta de tio frågeställningarna.
  • Mars 2022: Allt material som kommit in sammanfattas i ett dokument som högst får omfatta tio sidor. Detta vidarebefordras till biskopskonferenserna, fär vår del Nordiska biskopskonferensen.
  • April 2022: Biskopssynoden sammanfattar materialet och skickar till Rom.
  • September 2022: Generalsekretariatet för synoden sammanfattar materialet och skickar ut ett Instrumentum Laboris 1
  • Innan mars 2023: Biskopskonferenserna skall ha samlats för att hålla möten på kontinental nivå.
  • Mars 2023: Rapporter från de kontinentala mötena skall skickas in till Rom.
  • Juni 2023: Generalsekretarieatet för synoden ger ut Instrumentum laboris 2
  • Oktober 2023: Biskopsynoden samlas i Rom.

I Stockholms katolska stift har inrättats en arbetsgrupp för synodarbetet bestående av biskopsvikarie f. Andrés Bernar, jesuitpater Ulf Jonsson, stiftets kommunikationschef Kristina Hellner och stiftets kommunikatör Anna Sandberg.

Vatikanen har inrättat en särskild hemsida för synodarbetet där man kan ta del av alla publicerade dokument: [www.synod.va]. Vill man på allvar engagera sig i synodarbetet är det viktigt att ta fdel av dokumenten, och särskilt viktigt synes mig vara ”Vademecum”, en handbok för lyssnande och urskiljning i de lokala kyrkorna. [Vademecum for the Synod on Synodality – Official Handbook for Listening and Discernment in Local Churches]

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , | Lämna en kommentar

Sexövergreppsproblematiken i Katolska kyrkan är endemisk. Påve Franciskus har initierat ett reformarbete som tar fasta på strukturella brister, men kommer det att lyckas? Det finns också ett förändringsmotstånd.

Ännu en pedofilskandal i Katolska kyrkan har kommit till offentlighetens kännedom, då en ny rapport initierad av kyrkan själv nu publiceras i Frankrike Enligt rapporten har under 70 år runt 330 000 barn utsatts för sexuella övergrepp i kyrkans verksamhet, främst av präster men även andra funktionärer.

Man borde egentligen inte bli förvånad eftersom problematiken varit känd sedan slutet på 1900-talet, då avslöjanden i USA satte strålkastarljuset på dessa svåra övergrepp i Katolska kyrkan som var av en omfattning man inte kunde drömma om tidigare. Sedan har det visat sig att problematiken inte var isolerad till USA, i land efter land, Irland, Tyskland… har rapporter tagits fram som visar att det snarare är regel än undantag att problematiken finns överallt. [Här länk till mina många tidigare inlägg om pedofili i Katolska kyrkan]. I Tyskland väckte avslöjandena stor vrede hos katolikerna själva, vilket var orsaken att man påbörjade den synodal vägen, där lekmän och präster samarbetar för att försöka gå till botten med de strukturella problem (klerikalism, maktmissbruk, bristande transparens) som gjort att detta kunnat ske.

Nyligen hörde vi också om upptäckten av massgravar med barn vid katolska internatskolor där den inhemska befolkningens barn tvångsomhändertogs och tvångsomvändes till kristendomen. Tvångsomvändelserna var i och för sig kända sedan tidigare, men att barnen sköttes om så illa att de dog i stort antal, och dessutom inte fick en värdig begravning, och att inte ens deras föräldrar underrättades är en stor skandal. Av någon anledning uppmärksammades inte detta lika mycket som den nu aktuella franska rapporten.

Mycket har helt klart gjorts inom Katolska kyrkan för att komma tillrätta med problematiken, det är inte möjligt idag att sopa den under mattan, men långtifrån tillräckligt. När det gäller USA, där de första avslöjandena kom, han man gjort ett gediget vetenskapligt arbete. Det har resulterat i att anmälda övergrepp har planat ut och ligger numera på mycket låga nivåer jämfört med andra yrkesgrupper.

Men som många påpekat måste man jobba proaktivt med de strukturella problem i Katolska kyrkan som ligger till grund för att allt detta kunnat ske och fortgått under så lång tid. Det handlar om klerikalism, maktmissbruk, brist på transparens och annat. Påve Franciskus har arbetat med att reformera kurian, och nu tar han med sig hela världskyrkan på en synodal process syftande till ett helt annat klimat av samarbete som involverar alla, biskopar, präster och alla vanliga icke-vigda katoliker.

Påvens intentioner är bra, men det finns också ett stort motstånd på många håll, så det är en öppen fråga hur man kommer att lyckas med detta. Men förändring är nödvändig.

Uppdatering 2021-10-08:

CIASE-rapporten, oberoende utredning tillsatt av Katolska kyrkan i Frankrike, några fakta:

Sedan 1950 har 330.000 barn och ungdomar blivit utsatta för sexuella övergrepp i kyrkliga miljöer. I 216.000 av fallen var förövarna präster. Det rör sig om c:a3000 präster.

För 1,16% av vuxna som blev utsatta för sexuella övergrepp i barndomen skedde det i kyrkliga miljöer. Motsvarande siffror för sekulära sommarläger och skolor 0,36 resp 0,34%.

Kyrkan har vidtagit åtgärder men det har gått långsamt. 1950-1970 var första prioritet att dölja för att skydda kyrkan mot skandal. Därefter började kyrkan erkänna problemet och uppmärkdsamma offren. Efter 2010 har kyrkan accepterat att övergreppsfall skall anmälas till det statliga rättsväsendet.

Från 1970 skedde en minskning, och efter 1990 har det varit färre nya kända fall. Rapporten är trots det kritisk till kyrkans otillräckliga agerande, och mer återstår att göra.

Referens: Artikel i LaCroix International

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , | Lämna en kommentar

Synodalitet – från centralstyrning till att hela kyrkan från biskoparna till de sista lekmännen tar ansvar för evangelisationen

Synodalitet

Begreppet synodalitet har varit i ropet mycket sista åren. [Se tidigare artiklar på min blogg under sökordet synodalitet här].

Det är främst påven själv som introducerat begreppet, och det handlar om en mindre centraliserad kyrka där inte bara de lokala biskoparna, utan hela Guds folk uppfordras att ta ett större ansvar. Det handlar alltså inte om passiv demokrati där jag kräver att få min röst hörd, utan om att alla aktivt öppnar sig för tron och Andens fulla liv. För att travestera John F. Kennedy: Fråga inte vad Kyrkan kan göra för dig utan vad du kan göra för Kyrkan. Och då menar jag Kyrkan som en levande organism centrerad kring Jesus Kristus fylld av Helig Ande, inte kyrkan som jordisk maktstruktur fylld av strider, korruption, maktmissbruk. Joseph Ratzinger betonade att kyrkan är båda, både en jordisk struktur med sina brister och en gemenskap kring Jesus Kristus och som sådan helig och ofelbar. Ändå hänger de båda dimensionerna ihop. I boken Kallad till gemenskap påpekar Ratzinger att problem uppstår om man till följd av att man sysselsätter sig så mycket med det konkreta, korporativistiska glömmer eller underbetonar kyrkans identitet som Kristi kropp. Han beskriver utmaningen såhär:

”Kyrkan måste under historiens gång ständigt vara på sin vakt så att inte de många mänskliga strukturerna vanställer det som är hennes egentliga andliga centrum.”

”Kyrkan: helheten och delarna, biskopens uppdrag” på Bengts blogg

Att alla katoliker är kallade att ta ansvar för kyrkans evangelisation i vårt samhälle klargjorde biskop Anders klart och tydligt under sin predikan vid stiftsvallfärden till Vadstena i lördags.


Denna nyproducerade video på stiftets YouTube-kanal ger aspekter på att vi alla, varje katolik är kallad att vara delaktiga i Jesu uppdrag att göra evangeliet känt också i Sverige idag:

Man kan säga att stiftsvallfärden var i harmoni med den synodala process påve Franciskus introducerat. Den engagerar alla, och den är öppen Andens fulla liv.

Biskopsynoden 2023 om synodalitet förbereds lokalt.
Precis idag presenterar Vatikanen förberedande dokument inför biskopssynoden 2023 som skall handla om synodalitet. Synoden föregås av en förberedande ”synodal väg” i tre steg som startar i oktober i år med en förberedelse i de lokala stiften och församlingarna som involverar alla. Det följs av steg 2 sommaren 2022 som är en kontinental fas med breda konsultdationer och urskiljningsprocesser med biskopskonferenserna. Tredje steget är själva synoden i Rom 2023. Målsättningen är att stärka den synodala självsynen i Katolska kyrkan och förbereda framtida arbetslinjer regionalt och internationellt.

Arbetet med synodaliteten är ett led i ett genomgripande reformarbete under påve Franciskus pontifikat där vi också kan vänta oss en genomgripande kuria-reform som länge varit på väg.
Detta har också varit ett genomgående tema sista åren, [se mina artiklar med sökordet kuriareform].

Synodalitet kontroversiellt.
Synodalitet är ett kontroversiellt ämne, många önskar inte detta och fruktar att det leder till kaos och menar att det kan undvikas bara genom att fortsätta stärka påvens centralmakt. Andra å sin sida ser ett hopp i detta, att maktfördelningen i kyrkan äntligen skall ändras och att progressiva lekmän kan få mer inflytande och att det skall bli en öppning för att ändra även på centrala lärofrågor som prästämbetets reservation för män eller att äktenskapet måste vara mellan en man och en kvinna.

Tydligast har detta blivit i den ”synodala väg” som inletts i den tyska katolska kyrkan som rönt mycket kritik, även påven själv har skrivit ett brev till de tyska biskoparna med vissa varningar. Påven har dock sagt att det är viktigt att alla dagens kontroversiella frågor måste få ventileras och komma på bordet.

Tysklands synodala väg (”Synodaler Weg”), några fakta:
– startades av de tyska biskoparna i samarbete med Centralkommitten för Tysklands katoliker (ZdK), den största av flera grupper som representerar lekmän. Bakgrunden var de omfattande övergreppskandalerna och att något måste göras på en övergripande nivå där man tittar inte bara på enskilda prästers skuld utan på strukturella fel.

– består av en grupp på 230 personer samlade för att diskutera vad som uppfattas vara de mest pressande frågorna i Tysklands katolska kyrka. Gruppen inkluderar alla biskopar plus representanter för religiösa ordnar, lekmannarörelser, stift och församlingar, universitet, konsulter från andra kyrkor och experter inom de områden som diskuteras. Hela gruppen har mötts endast vid vid ett tillfälle grund av pandemiläget. Nästa möte planeras i Frankfurt till månadsskiftet september/oktober.Vid sidan av detta finns fora med omkring 40 personer som fokuserar på specifika frågor mellan storgruppssessionerna.

– fokuserar på fyra huvudteman:

1. Maktutövning och maktdelning inom kyrkan
2. Relationer och sexualitet
3. Prästämbetet inklusive samtal om celibatet
4. Kvinnor i vigda ämbeten och högre tjänster i kyrkan.

Den synodala vägen är löst strukturerad för att ge möjlighet för deltagarna att utvärdera vad som fungerar och inte och göra fortlöpande ändringar. Det. är inte klart ännu hur det kommer att sluta. Ursprungligen var tänkt att man skulle vara i mål 2021, men pandemin har fördröjt processen. Storgruppen möts igen 30 september i Frankfurt, och rösta om resolutionerna hoppas man kunna göra våren 2022, så att rekommendationerna kan lämnas som bidrag till den synodala process som påve Franciskus startat.

Kyrkorättsligt är de förslag som röstas fram inte bindande. Kyrkolagen tillåter inte att lekmän utövar inflytande över beslut som är under en biskops ansvar. Varje biskop måste var för sig bestämma om och hur han vill implementera förslagen i sitt stift.

Gruppen kan komma att rösta om förslag på tre nivåer:

  1. Lokala förslag som varje biskop kan implementera i sitt eget stift. Det kan t.ex. handla om att rationalisera administrationen i stift och församlingar, anställa lekmän på deras expertområden som t.ex. ekonomi så att biskopar och präster kan fokusera på pastorala behov och att säkerställa att lekmän är involverade i beslutsfattande.
  2. Ändringar i den kanoniska lagen. Det kan tyska kyrkan inte göra på egen hand, utan det blir i form av rekommendationer till påven att genomföra sådana ändringar. En möjlig sådan förändring som diskuterats är att luckra upp de legala sambanden mellan vigning och administration, som detta att en präst alltid har sista ordet i frågor rörande församlingsfinanserna.
  3. Förändringar som bara kan fattas av ett ekumeniskt koncilium. Det verkar t.ex. sannolikt att ett förslag som kommer att läggas är ordination av kvinnor. Det innebär i princip att man föreslår ett nytt ekumeniskt koncilium.

Påven har 2019 skrivit ett brev till katolikerna i Tyskland. Han betonar att inga ämnen är förbjudna att diskutera. Han refererar till sin apostoliska maning Evangelii Gaudium som en guide för arbetet. Han betonar öppenheten för den Helige Ande. Gång på gång återkommer han till att betona tron, evangelisationen och den Helige Ande. Han varnar för en falsk reform som bara åstadkommer yttre förändring men inte är förankrad i en överlåtelse åt Kristus och Anden. Evangelisationen, säger han, måste vara det vägledande kriteriet framförallt.

Många kritiska röster har hörts om den tyska synodala vägen, också farhågor att det skall leda till kyrkoschism. Jag tror farhågorna är överdrivna. Ingen lokal biskop (hur radikal retoriken än kan låta) tror jag kommer att införa några förslag i sitt stift som går emot kyrkans ordning och lära.

Andra å sin sida sätter stora förhoppningar till att man skall kunna ändra hela kyrkan och dess lära. Det är naivt. Påven kommer inte att pröva vare sig frågan om kvinnliga präster eller att göra äktenskapet öppet för samkönade. Dels kräver sådant ett koncilium, påven är inte fri att införa sådana förändringar ens om han ville, om han inte har större delen av biskoparna med sig. Ett nytt koncilium är knappast aktuellt nu, istället handlar det om att förverkliga och konkretisera de impulser som Andra Vatikankonciliet satte igång. Det kräver mer av oss lekmän än att bara kräva reformer som andra förväntas genomföra.

Många kommer att dra en suck av lättnad när allt är över, andra, som kanske lagt ner mycket möda i olika arbetsgrupper och haft stora förhoppningar kommer att bli besvikna, då de ser att inte så mycket som de ville har hänt. Samma känsla som på många planeringsdagar jag upplevt i mitt yrkesverksamma liv – mycket entusiasm, stora förhoppningar, sedan återgår allt till vardagen.

Jag tror dock det är positivt att alla frågor fått komma på bordet och belysas. Förhoppningsvis kan det leda till ett öppnare klimat, bättre samarbete mellan präster och lekmän och brytning med klerikala maktstrukturer* och att man råder bot på de problem som var ursprunget till att man satte igång den synodala vägen. Det vore inte så dåligt det.

——————-

*Klerikalism – ytterligare ett begrepp som diskuterats flitigt i Katolska kyrkan sista åren. [Se mina tidigare texter under sökordet klerikalism här].

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , | 1 kommentar

Edsleskog – den glömda katedralen i norra Dalsland

Jag fortsätter på temat Sveriges kristna historia, arkeologi, helgon och heliga källor.

Dalsland är Sveriges minst kända landskap sade en gång Anders Piltz, själv bördig från Åmål. Beläget på andra sidan Vänern kommer landskapet lite i skymundan. Skall man till Norge åker man antingen via Bohuslän och Strömstad eller Värmland. Jag är uppvuxen i södra Dalsland, Gestad socken men gick i realskola och gymnasium i Trollhättan och Vänersborg.

Norra Dalsland är en böljande terräng med vackra skogar avlöst av ängsmark och små sjöar som skär in i landskapet.

Pilgrimsleden genom Dalsland
Det gick en medeltida pilgrimsled genom Dalsland på väg från och till Nidaros – dagens Trondheim och den Helige Olofs grav. Det var en av världens viktigaste vallfartsorter under medeltiden. Söderöver anslöt leden till Göta älv-stranden och många pilgrimer hade kanske åkt båt till Lödöse, en medeltida hamnstad av stor betydelse innan det nuvarande Göteborg anlades.

Pilgrimsleden går förbi Murängen i Gestad socken. Där, på Lövås marker finns också lämningar efter en medeltida kyrka. Unikt för flera kyrkor i östra Dalsland liksom Edsleskogs kyrka är att de var uppförda i tegel.

Leden sträckte sig genom Dalboslätten i söder, också genom min hemsocken och passerar ett pärlband av medeltida kyrkor. Den passerar Dalslands kanal- och kommer upp i mer kuperad och vildmarkspräglad terräng och når så småningom Edsleskog som också ligger invid leden.

Edsleskogs gamla kyrka tillhörde under medeltiden de största kyrkorna som någonsin byggts i Skara stift, i dignitet med Skara domkyrka. Kyrkan byggdes på 1200-talet och var c:a 40 m lång och hade formen av en treskeppig basilika. Speciellt är att den var uppförd i tegel, ett material som vid början av 1200-talet var helt nytt i det medeltida Sverige. Tidigare trodde man att tegel introducerades av munkar som kom till Sverige kring mitten av 1200-talet. Arkeologer från Lödöse museum började med utgrävningar sommaren 2019 och fortsatte 2020. När vi var där i början av augusti hade man ytterligare en utgrävningsperiod på två veckor som nu är avslutad. Arkeolog Anton Lazarides sammanfattar resultatet från senaste grävningen i denna video:


Rekonstruktion av hur man tänkte sig kyrkan såg ut

Edsleskog stort andligt centrum under medeltiden
Edsleskog var inte bara ett delmål för pilgrimer på väg till Nidaros, utan också ett eget mål och ett stort kyrkligt centrum. Bakgrunden är helgonet och martyren Nils av Edsleskog som enligt legenden blev mördad då han var på väg till ett hembesök för att dela ut kommunion till en sjuk person. Efter sin död blev han upphov till olika mirakel och en källa sprang fram där han hade mördats. Det hela finns belagt genom en brevväxling mellan biskop Bengt(d.y.) och påven Honorius III. Påven skriver att Nils (Nicolaus) efter sin död ”strålar genom underbara mirakler”, det framgår också att en kyrka är under uppbyggnad till martyrprästens ära och att avlat meddelas åt alla dem som besöker kyrkan.

Nicolaus-legenden
Edsleskogs Hembygdsförenings hemsida läser vi:
I slutet av 1100-talet fanns i Edsleskog en präst som hette Nils (Nicolaus). En dag skulle han efter mässan gå till en döende med nattvarden men möttes då på kyrktrappan två berusade drängar, som fordrade att han skulle återupprepa mässan då de kommit för sent.

På grund av sitt ärende vägrade han men han förföljdes och efter tumult och misshandel blev han slutligen ihjälslagen. På platsen där hans blodiga kappa hittades sprang en källa upp och man upptäckte snart, att sjuka som drack av dess vatten blev helade.

Ryktet om källan spreds. Det berättas att pilgrimer, som var på väg från södra Europa upp till Olav den heliges grav i Nidaros, stannade upp och hämtade kraft av dess vatten och att källan i sig så småningom kom att bli slutmålet för många pilgrimer.

Legenden är väl belagd med tidiga historiska källor, ett brev från påven Honorius III till biskop Bengt av Skara daterat 4 november 1220 finns bevarat.- Ur brevet som tydligen är ett svar på en begäran från Skara-biskopen att få förmedla avlat i samband med att man besöker kyrkan:

”(Du) har bett oss att vi – med anledning av att en kyrka börjat byggas i ditt stift till ära för Gud och prästen Nils, salig i åminnelse, som, då han var på väg till en sjuk med Kristi lekamen, på ett ohyggligt sätt blev mördad av gudlösa människor och sedan dess strålar genom underbara mirakler, – skall värdigas medge viss avlat för dem som besöker denna kyrka. Vi har emellertid ännu inte kunnat få full klarhet i denna sak, men vi lyser full tillit i Herren till ditt goda omdöme och ger därför (dig) genom detta brev full rätt att i vederbörlig och förnuftig ordning medge sådan avlat till dem som besöker kyrkan.”

Edsleskogs Hembygdsförening

Också i den folkliga traditionen har mycket levt kvar som står att läsa om på Hembygdsföreningens hemsida. Bland annat berättas om källan på Capellängen som sägs ha upprunnit, sedan en kyrkoherde på denna plats vid namn Nicolaus blivit dödad, och att den ännu idag kallas S. Niclas källa.

I samband med Reformationen blev all helgonkult förbjuden och källan lades igen med sten. I början på 1700-talet hade emellertid några bönder tagit sig före att undersöka den. Efter att ha tömt källan på stenar, sägs bönderna på botten ha hittat små mynt, ringar och andra mindre föremål.

Källan låg kvar som öppet vattenhål ända till början av 1930-talet då en ny landsväg drogs fram och källan övergrusades. Några framsynta ortsbor gjorde då en markering av stenar medan de ännu hade platsen i minne, för att källan skulle kunna återfinnas i framtiden.
När landsvägen breddades och byggdes om under 1970-talet utverkade Riksarkivarieämbetet att den nya vägbanan flyttades något för att inte helt ödelägga de eventuella resterna av källan.

År 1989 tog Hembygdsföreningen initiativet till arkeologiska provundersökningar för en lokalisering av källan. Ett arkeologteam under ledning av Rune Ekre arbetade. Ekre skriver i sitt protokoll:

”Undersökningen togs upp igen i september 1990, och den här gången fick vi känning med sten ett par meter nordväst om stenmarkeringen. Den första stenanhopningen som undersöktes låg ytterligare ett par meter norrut och tycktes vara en tillfällig anhopning av kullersten. I och under denna stenhög fanns för övrigt stora mängder av flaskglas från 1700-talet. Strax söder därom konstaterades ett par pålar, tämligen kraftiga, som onekligen var hoppingivande på detta djup under markytan, drygt en meter.

En kantställd häll nåddes och vid blottläggandet av dess övre del nåddes nivån för en avsiktlig stensättning. Vad som kom fram var resterna av en stenram av tämligen stora kantställda hällar, vars innerum hade en sida av 60-70 cm. På västra sidan om denna stenram fanns i omedelbar anslutning och alltså i riktning mot kyrkan en mycket ojämn stenläggning i sluttning. Med tanke på vad bara en vinters tjälförskjutning kan åstadkomma i en stenläggning var det inte svårt att tolka denna ojämna konstruktion som rester av den trappa som omtalats i äldre skildringar.”

Edsleskogs Hembygdsförening
Idag finns ett minnesmärke och en rekonstruktion av källan en bit bort från kyrkan längst landsvägen.

Vad kan S:t Nicolaus lära oss idag?
Helgonen är för oss aktivt kristna inte bara gestalter ur det förflutna, vi fokuserar på vad deras exempel kan lära oss idag. Här länkar jag till en video från Oas-rörelsens Sverigeresa denna sommar. De gjorde ett nedslag i Edsleskog. Ta del av denna video där Berit Simonsson och Hans Weichbrodt där ni får både ytterligare inblick i det historiska samt reflektion över vad vi kan ta med oss i vårt vardagliga liv här och nu:

Fler länkar:

[Mer om helgonförklaringar i Katolska kyrkan här]

[Avlat är ett ofta missförstått begrepp som utanför Katolska kyrkan mest är känt som missbruket att handla med avlatsbrev som Luther kritiserade. Jag reder ut begreppen i denna artikel]

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Botkyrka-Salem, ett historiskt riksintresse vid sidan av miljöer som Sigtuna, Vadstena, Varnhem…

Området mellan de medeltida kyrkorna Salem och Botkyrka kyrka är rikt på fornminnen från brons- och järnålder och de två kyrkorna knutna till den helige Botvid och den väldokumenterade legenden om honom.

botkyrkavapenOmrådet är ett rikshistoriskt intresse av samma diginitet som t.ex. Sigtuna, Vadstena, Varnhem m.fl. historiska miljöer i Sverige. Botkyrka kommun har helgonet i sitt vapen med de klassiska attributen fisken och yxan. Fisken påminner om ett mirakulöst fiskafänge som fyllde två båtar fast platsen var ogynnsam. Yxan är hans dödsredskap. Botvid ledsagade en friköpt träl till kusten och (sägs/tros) blev dräpt av denne när han sov på Rågö utanför Nyköping. Kommunen lyfter själv fram området kring Botkyrka kyrka och Hammarby prästgård som ett kulturskyddsområde.

kartariksintresseområdekulturmiljö
Det skyddade området streckat på kartan sträcker sig från järnåldersgravfältet väster om Hammarby prästgård till Botkyrka kyrka och sockenmiljön öster därom.

Märkligt då att kommunen tillsammans med Skanska och även Svenska kyrkan vill exploatera området med ny bostadsbebyggelse och ett helt nytt projekt, Södra porten med köpcentrum m.m.  Jag skrev om detta 2019 efter att ha blivit uppmärksammad på det genom artiklar av Maja Hageman samt Fb-gruppen Botkyrka kyrka –hotat kulturarv.

Den urgamla vyn med Botkyrka kyrka som möter resenärerna på väg mot Stockholm är ett kulturarv väl värt att bevara och utveckla med ett värde som kommer att bestå bra mycket längre än aldrig så tjusiga kommunala och kommersiella byggprojekt.

Grundfakta om de nya exploateringsplanerna, historien, kyrkorna, Botvidslegenden m.m. finns i mitt tidigare inlägg, så jag upprepar inte det här. Jag vill nu fokusera på en arkeologisk vandring jag var med på nyligen på initiativ av och guidad av Åke Nygren.

guidenygren

Vi började vid Salems kyrka och följde den väg som enligt forskningen är den troliga väg som Botvids relikskrin fördes från den tidigare viloplatsen i Salem till den av Botvids broder Björn nyuppförda Botkyrka kyrka på gården Hammarbys ägor.

salemka

Salems kyrka syns från motorvägen då man kommer från Södertälje. Den ligger på en udde vid Bornsjön. Ursprungligen tror man det fanns en träkyrka helgad åt S:t Alban.  Den hette från början Säby kyrka. Stenkyrkan uppfördes  i början på 1100-talet och utvidgades under senare århundraden. Under takfoten på tornets norra sida syns spår efter skottgluggar, vilket tyder på en försvarsanläggning. Tornet har ankarjärn från 1100-talet, likaså vissa delar av väggen fram till sakristian. Dopfunten är från 1100-talet, den var länge försvunnen men togs i bruk igen 1925 efter att skålen hade återfunnits utanför kyrkan och  foten i klockarens tvättstuga.

Triumfkrucifixet är från 1200-talet. Ett altarskåp från senmedeltiden, där bland annat S:t Botvid är avbildad fanns i kyrkan, men förvaras nu på Statens historiska museum.

Botvids källa. Vid Bornsjöns strand ligger en källa som påstås vara den källa som sprang fram där man satte ner S:t Botvids relikskrin enligt legenden. Det är ett fascinerande geologiskt fenomen att beskåda, klart vatten väller hela tiden fram från underjorden och rinner i en bäck ut i Bornsjön. Under dagens vandring resonerade vi om att detta dock troligtvis inte är den källan som beskrivs i legenden. Dels stod området under vatten eller var träskmark på medeltiden, dels talas i själva legenden om en plats som låg närmare Botkyrka kyrka. Vid Sankt Botvids väg finns ett litet vattenflöde som rinner ner från ett berg. Berget kallades på tidigare kartor Källberget, och det fanns markerat en källa. Man har spekulerat om det kan vara den källan som omnämns i legenden.

Söderby hembygdsgård. Från Salem gick vandringen förbi det som kallas S:t Botvids källa och till  Söderby hembygdsgård. Området är rikt på fornlämningar från brons-och järnåldern med runstenar, gravfält och spår av gamla s.k. hålvägar.

Vi vandrade på gamla Göta Landsväg som under medeltiden fungerade som pilgrimsled för de pilgrimer som kom från stora delar av Sverige för att be vid Botvids kvarlevor.

botkyrkaka

Botkyrka kyrka kommer vi fram till efter dryga 7 kilometers vandring. Den första kyrkan på platsen var en träkyrka som uppfördes år 1129, nuvarande stenkyrka går tillbaka till år 1176. Vid kyrkan finns en kopia av gravvården efter Botvids bror Björn, kyrkans byggherre – det så kallade ”Botkyrkamonumentet” från omkring 1150, originalet förvaras på Historiska Museet.

Vart S:t Botvids reliker tagit vägen är det ingen som vet, en teori är att de finns kvar någonstans i kyrkan under koret. Många reliker försvann efter reformationen då det fanns ett intresse att göra sig av med sådant från den katolska tiden. Det gäller t.ex. också biskop Brynolfs relikskrin och törntaggen i Skara Domkyrka. Och Olaus Petri såg till att källan i Husaby där Olof Skötkonung döptes fylldes igen med sten, då man befarade att kulten kring platsen kunde befrämja vidskepelse. Rekommenderad läsning: Doften av rykande vekar : reformationen ur folkets perspektiv, red Heiding, Nyman. [Jag kommenterar lite ur boken i detta blogginlägg.]

Dagens vandring var helt och hållet okonfessionell med fokus på historievetenskap och arkeologi. Men för oss som är aktiva kristna är historien ingen död materia. Vi har personer som Botvid och andra helgon att tacka för vad vi är idag och reflekterar över hur vi idag kan låta oss inspireras av helgonens exempel. I Fittja finns en högst levande katolsk församling, S:t Botvids katolska församling. På Botvidsdagen 28 juli i år var det ett ekumeniskt arrangemang med katolsk mässa i Botkyrka kyrka. Lyssna här till utdrag ur predikan av kardinal Anders Arborelius:


Det är glädjande att intresset för vår historia och våra kulturminnesmiljöer, kristna och andra, ökar. Jag hoppas det kan vara till gagn också för Botkyrka/Salem. Jag återkommer strax med att berätta om en annan intressant utgrävning som görs av Lödöse Museum: Den stora medeltida katedral som fanns vid Edsleskog i Åmåls kommun i norra Dalsland. Där fanns också en källa, S:t Nikolaus källa till minne av en medeltida präst som blev martyr. Källor knutna till kristren tradition finns fler, och jag planerar också skriva om källans och vattnets betydelse i Bibeln och den kristna tron.

Publicerat i Church, Konst och kultur | Märkt , , | 1 kommentar

Filipe Costa in memoriam

Filipe Costa har gått ur tiden den 29 juli. Han var min chef i Psykiatrin Södra i Stockholm, och jag minns med värme och saknad de många år av samarbete vi fick uppleva.

Jag har under hela mitt yrkesverksamma liv som psykiater arbetat i Stockholms Läns Landsting (numera Region Stockholm) och erfarit de metamorfoser den psykiatriska vården genomgått, från institutionaliserad mentalsjukhusvård till satsning på sektorisering, öppenvård och dynamisk psykiatri och socialpsykiatri och tillbaka till avsektorisering, medikalisering och subspecialisering efter diagnoser.

Jag fick min utbildning i Nacka-projektet med Johan Cullberg som chef, därefter arbetade jag som överläkare inom Farsta-Vantör psykiatriska sektor under Jerker Hanson.

När av-sektoriseringen tog vid och sektorerna Södermalm, Farsta-Vantör och Enskede-Skarpnäck skulle slås ihop till Psykiatrin Södra hade Filipe Costa med sitt program för socialpsykiatri politikernas öra och fick förtroendet att bli klinikchef. Enskede-Skarpnäcksektorn där Filipe var chef låg i täten med avinstitutionaliseringen och var den första att helt avveckla sina avdelningar på Långbro sjukhus, och man byggde upp en patientnära socialpsykiatrisk rehabilitering med kooperativ, träfflokaler och små slutenvårdsenheter, Skarpa och Ekbacken, i upptagningsområdet.

Nackaprojektet hade sina fördelar genom att integrera den psykodynamiska dimensionen i behandling och erbjuda samtal och psykoterapi, inte bara läkemedel. Men det passade bäst för socialt välfungerande öppenvårdspatienter, men man hade svårt att nå de mest sjuka patienterna som blev kvar i institutionsvård.

Jerker Hanson och Farsta-Vantör-sektorn hade en pragmatisk grundhållning. Man erbjöd psykoterapi, men utvecklade också det socialpsykiatriska arbetet i samarbete med stadsdelsnämnderna där särskilt Farsta var angelägen om ett nära samarbete med psykiatrin, och stod som huvudman för den öppna dagverksamheten Emma i Hökarängen där psykiatrins patienter utgjorde en stor del av besöksunderlaget.

Psykiatrireformen genomfördes 1995 och hade som syfte att psykiatrins patienter skulle integreras i samhället. Detta var vad Filipe Costa arbetat med under många år, och man kan tycka att det ytterligare skulle underlättas av en sådan reform. Men det visade sig inte vara så enkelt. Nu skulle det bli boskillnad mellan psykiatrin som helt skulle ägna sig åt det medicinska, medan kommunen skulle ta hand om det socialpsykiatriska. Att två huvudmän skall samarbeta om samma patientgrupp är inte så okomplicerat. Det går bra om det finns ett engagemang från båda håll som sträcker sig längre än att spara in pengar, men många gånger riskerar patienten att bli Svarte Petter som ingen vill ta hand om. Kommunens insatser är behovsprövade, och det kom att innefatta även tidigare öppna sociala verksamheter.

Samtidigt utvecklades psykiatrin i en riktning mot ökad subspecialisering och medikalisering. Filipe Costa skrev 1990 skriften Quo Vadis? där han framförde skarp kritik mot Psykiatriska föreningen som han menade stod för en inriktning som helt stod i strid med hans socialpsykiatriska program.

Filipe och jag hade förmodligen olika politiska preferenser, men i ett avseende var vi helt på samma nivå, det var nog därför jag upplevde samarbetet med honom så fruktbart och berikande. Det handlar om hans sätt att hela tiden sätta patienten i centrum, att som läkare inte gömma sig bakom sin maktposition och betrakta patienten snarare som ett behandlingsobjekt än som person. Skall man kunna hjälpa patienten måste man kunna vara beredd att möta honom också i hans hemmiljö, och inte bara bakom sin vita rock i slutna rum. Betoningen av betydelsen av relationen medförde också att han ville engagera all personal som fanns runt patienten i behandlingsarbetet. Han hade tilltro till alla medarbetare och såg till att de fick vidareutbildning och handledning.

Som psykiatrin utvecklats under senare år har alltmer kommit att fokuseras på fragmentiserad subspecialisering och som kvalitetsindikator har införts hur ofta och snabbt patienten får träffa en läkare. Faktorer som kontinuitet, hur omvårdnadsteamet och samarbetet runt patienten fungerar har kommit i bakgrunden. Under de sista åren av sin tid som klinikchef var Filipe Costa alls inte så bekväm för politikerna att ha att göra med som då han tillträdde som chef för Psykiatrin Södras, utan sågs snarare som en bromskloss för den riktning man ville omvandla psykiatrin i.

Men jag tror min beskrivning inte kan göra rättvisa åt hela den livshållning han stod för i sin psykiatriska gärning. Därför är jag glad åt denna intervju som gjordes med honom i maj, bara ett par månader innan han gick bort. Ta del av den! Det handlar inte bara om psykiatri, det handlar om en humanistisk grundhållning som är viktig för hela vår kultur. Filipe Costa är död men hans gärning lever kvar och må den bära frukt genom oss som förvaltar arvet efter honom.



Jag tror det Filipe stod för har framtiden för sig. När pendeln snart svänger igen i psykiatrin står vi inte på ruta noll, utan har mycket erfarenhet att bygga på, det är viktig att den inte blir bortglömd. Förresten, jag läste nyligen om en SBU-rapport (SBU = Statens Beredning för medicinsk och social Utvärdering) där man hade studerat läkarkontinuitetens betydelse för astma-patienter och patienter med allvarlig psykisk sjukdom. I båda fallen visade det sig att personlig kontinuitet hade klara positiva effekter i form av minskad risk att dö i förtid, mindre sjukhusinläggningar och minskat behov att söka akut.

Publicerat i Samhälle, vetenskap | Märkt | 1 kommentar