Vatikanen om corona-pandemin, den globala ekonomiska nedgången och den pågående ekologiska krisen: Krävs eldupphör, solidaritet och globalt samarbete för att möta framtiden

I en tid då världen befinner sig i ett läge med akut corona-pandemi, nedåtgående konjunktur, en pågående klimatkris, många krigs- och konfliktzoner samt 80 miljoner människor på flykt, så tycks världens ledare allt mindre intresserade av att uppnå politisk vänskap och internationella överenskommelser som en del av det allmänna bästa som världens nationer och folk skulle behöva.

Istället ser vi ökad splittring inom och mellan nationer och ledare som bara ser till kortsiktigt egenintresse. Vi skulle behöva ett globalt ledarskap som kan återuppbygga band av enhet och som undviker att utse syndabockar,  att ömsesidigt skylla på varandra, chauvinistisk nationalism, isolationism och alla former av själviskhet.

Vatikanen, genom sin COVID-19-kommission adresserade dessa frågor vid en presskonferens 7 juli där den akuta hälsokris som corona-viruset utlöst sattes in i sitt sammanhang med ekonomisk nedgång, tilltagande fattigdom och arbetslöshet och samtidigt mot bakgrund av en pågående ekologisk kris.

COVID-19 kommissionen leds av kardinal Peter Turkson som också är prefekt för Dikasteriet för främjande av integrerad human utveckling (Integral Human Development)

Kardinal Turkson sade att världen står inför en tsunami av hotande humanitära kriser orsakade av den akuta corona-pandemin, konflikter och minskad säkerhet runt hela vår jord.

”As we all know, we are facing one of the worst humanitarian crises since World War II. As the world takes emergency measures to address a global pandemic and a global economic recession, both underpinned by a global climate emergency, we must also consider the implications for peace of these interconnected crises.” 

Han återupprepade påvens ord om behovet av ett eldupphör för alla konflikter under pandemin så att hjälp kan nå säkert fram till de behövande och nämnde Yemen och Venezuela.

FN´s säkerhetsråd hade 1 juli antagit en resolution som kräver allmänt och omedelbart upphörande av alla stridigheter och att alla parter bör enas om en fortlöpande humanitär period.  Påven uttalade sitt stöd för det under söndagens Angelus: “The call for a global and immediate ceasefire is commendable, which would allow the peace and security essential to provide the humanitarian assistance so urgently needed”.

Turkson sade att det finns ett omedelbart behov av nedrustning så att pengarna istället kan användas för att finansiera hälsovårdssystemen.

Den globala akuta hälsosituationen, ekonomisk nedgång och den pågående klimatkrisen innebär minskad tillgång till vatten och mat, ökad social oro, våld, kollaps av lag och ordning och olyckligtvis en normalisering av brist på säkerhet, misstro och framtidsoro menade Turkson och fortsatte:

“The confluence of all of these crises has engendered a veritable tsunami of humanitarian crises, which has spread and spared no human life [or] institution from its disruptive consequences especially its impact on harmony and peace.”

Turkson anknöt till påve Johannes XXIII´s fredsencyklika Pacem in terris från 1963 och menade att vi måste återdefiniera innebörden av fred som innefattande erkännande, respekt, säkerställande och främjande av den mänskliga personens rättigheter. Fredsskapande faktorer är också tillgång på mat, solidaritet och ett inkluderande allmänt hälsovårdssystem. Det behövs lokala fred- och rättvisekommissioner och krav på försoning och global solidaritet, sade han.

Komissionen talar också om att engagera på fältet arbetande institutioner och grupper som Caritas Internationalis och Sant’ Egidio i arbetet att hitta fredliga lösningar på konflikterna. 

Syster Alessandra Smerilli, professor i ekonomi är också medlem i COVID-19 kommissionen och en av de föredragande vid presskonferensen. Hon uppmärksammade påve Franciskus vädjan om att förbereda framtiden, inte bara förbereda sig för framtiden.

Den globala ekonomiska nedgången leder till att miljarder jobb försvinner, och pandemin känner inga gränser, därför behöver vi lösningar som också är gränslösa.

Det talas ofta om att verka för ett återhämtande av ekonomin, men nu bör man hellre tala om ett återskapande, eftersom det handlar om att göra något nytt.

[Alla anföranden vid presskonferensen här i utskrift, engelsk text]

Citat från presskonferensen:

Kardinal Turkson:

Until now, the interconnected crises (health, socio-economics and ecology) are widening the gap not only between the rich and the poor, but also between zones of peace, prosperity and environmental justice and zones of conflict, deprivation and ecological devastation. There can be no healing without peace. Reducing conflicts is the only chance for reducing injustices and inequalities. Armed violence and conflict and poverty are indeed linked in a cycle that prevents peace, furthers human rights abuses and hampers development.

—-

The current interconnected crises I mentioned (health, socio-economics and ecological) demonstrate the urgent need for a globalisation of solidarity to reflect our global interdependence. In the last two decades, international stability and security have deteriorated.[iii] It seems that political friendship and international concord increasingly cease to be the supreme good that nations desire and are ready to commit to.

Regrettably, instead of being united for the common good against a common threat that knows no borders, many leaders are deepening international and internal divisions. In this sense, the pandemic, through health fatalities and complications, economic recession and conflicts represents the perfect storm! We need global leadership that can re-build bonds of unity while rejecting scapegoating, mutual recrimination, chauvinistic nationalism, isolationism, and other forms of selfishness. As Pope Francis said last November in Nagasaki, we must “break down the climate of distrust” and prevent the “erosion of multilateralism”[iv]. In the interest of building a sustainable peace, we must foster a ‘culture of encounter’ where men and women discover one another as members of one human family, share the same belief. Solidarity. Trust. Encounter. Common good. Nonviolence. We believe these are the foundations of actual human security.

—-

The COVID-19 pandemic, the economic recession, and the climate change make ever clearer the need to give priority to positive peace over narrow notions of national security. Pope John XXIII already signalled the need for this transformation by re-defining peace in terms of the recognition, respect, safeguarding, and promotion of the rights of the human person (Pacem in terris, 139).  Now, more than ever, is the time for nations of the world to shift from national security by military means to human security as the primary concern of policy and international relations. Now is the time for the international community and the Church to develop bold and imaginative plans for collective action commensurate with the magnitude of this crisis. Now is the time to build a world that better reflects a truly integral approach to peace, human development, and ecology.

Sr Alessandra Smerilli:

The pandemic, which is a common enemy, has brought out at an experiential level the importance of the common good. As Pope Francis reminds us, no one can do it alone. We can face a common and global enemy only if we understand that we are all linked to each other: a humanity with a common destiny. We can only succeed with everyone’s commitment.

The pandemic has revealed the true extent of our interconnectedness. We know that health is a global commons, and prevention and care services must be global as well. In particular, global health must be considered a common good in the sense that everyone has an equal right to it, but also an equal responsibility to promote it.

—-

Pope Francis has asked us for creative solutions. So, we have been asking ourselves: if instead of doing the arms race, we ‘race’ towards food, health and work security? What are citizens asking for right now? Do they need a strong military state, or a state that invests in common goods? How would every citizen want their money to be spent today? Does it make sense to continue to make massive investments in weapons if human lives cannot be saved because there is no adequate healthcare system? If I have a sick person in the family, for example, who needs medical treatment, won’t I direct all my resources to treating my family member? Military spending in the world in 2019 reached its peak.

—-

The pandemic knows no borders.

We know that the issue is more complicated than it seems: the arms race is a dilemma that sees states, out of fear of other states, or wanting to excel, to continue to increase their military power. This generates a vicious circle that never ends, pushing in turn towards a constant increase in military spending, a positional competition that causes irrational expenses. This type of race stops only with a collective will of self-limitation. We need courageous leaders who can demonstrate that they believe in the common good, who are committed to guaranteeing what is most needed today. We need a collective pact to direct resources for health security and wellbeing.

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , | Lämna en kommentar

Polariseringen på sociala media västs akilleshäl. Katolska kyrkan inget undantag men borde vara det

Polariseringen på sociala media med drev och en oförsonlig uppdelning i vi, de goda och de andra, de som har onda avsikter och inte förstår känner vi så väl igen i västvärlden. Det karakteriserar mer och mer också politiken. ”Färre möts i samförstånd. Ilskan har blivit politikens drivkraft. Polariseringen marginaliserar mittenskriver Henrik Sundbom i SvD

Detta gäller tyvärr inte bara  den sekulariserade delen av världen, utan  i hög grad även Katolska kyrkan. Polariseringen mellan traditionella, påve-kritiska och ofta Trump-vänliga grupper och progressiva som är positiva till den utveckling kyrkan genomgår under påve Franciskus pontifikat  har blivit mycket stark, särskilt i USA.

Men även i Sverige märks detta tydligt i ofta ganska hätska skärmytslingar på sociala media där oförsonligheten och de personliga påhoppen blir allt grövre vilket gör att de olika grupperna hellre än att mötas isoleras i olika internet-bubblor där de kan trivas med likasinnade och odla sina fördomar om motståndarna.

Det borde inte vara så. Vi katoliker borde föregå med gott exempel och visa vägen för ett respektfullt samtal. Jag tycker i grunden det är bra med sociala media och deltar ofta i Facebook-grupper och tror det är nyttigt att  vi katoliker talar med varandra. Låt mig nämna tre olika Fb-grupper för att exemlifiera vad jag menar:

Katoliker i Sverige är en grupp jag ofta besöker och ibland gör inlägg i. Den har c:a 3000 medlemmar, offentlig för alla att läsa, bara medlemmar kan göra inlägg. Den skapades av en privatperson 2009 som en mötesplats för katoliker i Sverige och svenska katoliker i utlandet, men också som en möjlighet för intresserade att möta kyrkan och lära mer om henne genom dess medlemmar. Det betonas (på förekommen anledning) att den inte är tänkt som  en diskussionssida för olika fraktioner att drabba samman på, utan en sida för trivsamma samtal, andligt utbyte och tips om katolska aktiviteter. Inte desto mindre blev det mer och mer av diskussion och mer och mer av fraktionsstrider. Det styrdes upp genom moderatorer, man tillät bara inlägg från medlemmar, men trots det har tonen ibland varit ganska hård. Särskilt hård har diskussionen blivit när människor från grupper som förespråkar fri diskussion om olika kontroversiella frågor såsom t.ex. manligt/kvinnligt, HBTQ, den pågående tyska synoden publicerar information om sådant. Det leder genast till skarp kritik och ofta personangrepp. 

Katolskt samtalsforum har c:a 1000 medlemmar och bildades 2013 efter en diskussion på Katoliker i Sverige just för att kunna vara mer av ett diskussionsforum. Den är sluten och modereras av tre personer. Medlemmar kan bjuda in nya medlemmar. Jag är inte själv medlem i gruppen, men vad som entydigt sägs från många som har haft kontakt med den är att det är en ganska militant traditionalistisk linje som drivs i gruppen med stark kritik mot progressiva katoliker som anses heretiska och inte riktiga katoliker. Gruppen tycks besjälad av samma anda som Church militant i USA.

Vi är kyrka – Sverige är en nyare öppen grupp, idag c:a 150 medlemmar. Den är startad av katoliker som tillhör de mer reformvänliga som i likhet med katoliker i andra länder ser positivt på parrhesia, det öppna samtalet som gäller i dagens kyrka och där man är öppen för diskussion även av de mer kontroversiella frågorna i kyrkan idag kring antropologi manligt/kvinnligt etc.

Man säger sig utifrån Andra Vatikankonciliets dokument mötas i dialog kring bibelstudier, seminarier, bön, praktiskt och socialt arbete och föra en mångsidig, engagerad och respektfull dialog kring frågor, såsom

* samarbete och gemenskap i kyrkan
* relationen mellan lekfolk och kyrkans vigda ämbetsbärare
* jämlikhet mellan män och kvinnor
* kvinnors kallelser till kyrkans vigda ämbeten
* homosexuellas situation i kyrkan
* situationen för skilda och omgifta

Presentationen avslutas: ”I en levande och trovärdig kyrka får alla viktiga frågor plats
Kärleken till Kristus och evangeliet är rörelsens centrum och alla som söker detta centrum är välkomna”

Jag har inte varit med i denna grupp tidigare, men har nu gått med och tänkte hänga där lite under sommaren när Katoliker i Sverige har stängt.

Några avslutande tankar: Det är inte fel med engagerade och heta debatter í kyrkan, det gäller både inomkatolskt och i det större ekumeniska sammanhanget. Det är tecken på en levande kyrka och att tron är en existentiellt viktig dimension i livet. Därför skall vi inte överdramatisera att det blir bråk ibland. Men vi måste hantera det på ett bra sätt.

Det är det tråkigt när det uppstår en polarisering som går så långt att en och annan präst och många fler lekmän på forumet Katoliker i Sverige beskyller katoliker i den mer reformvänliga gruppen för heresi och att endast vara styrda av sin egen personliga (ideologiska, politiska) agenda ovilliga att i ödmjukhet underkasta sig någon som helst kyrklig auktoritet.  Vi går mot samma polarisering i Sverige som i USA där Katoliker i Sverige definierar sig som ”de riktiga katolikerna” i motsats till de heretiska reformisterna.

Jag menar att det är nödvändigt med parrhesia, och vi katoliker måste kunna tala med varandra inte bara om varandra. Den andan anbefaller påve Franciskus och majoriteten av världens biskopar. Ett sådant öppet samtal innebär på intet sätt att man är olojal med kyrkans läroämbete som en del tycks befara. För mer tankar om detta, läs mitt tidigare inlägg: [Missförståndet om påvens ”ofelbarhet” och Katolska kyrkans klerikalisering har historiska rötter som sträcker sig till medeltiden.]

Samtalsklimatet är viktigt i Katolska kyrkan, ytterst handlar det om evangelisationen och vilket intryck vi gör på människor som söker sig till kyrkan. Därför är det bra som jag hörde talas om att frågan skulle tas upp med stiftets prästråd. Jag hoppas då att man tar ett vidare grepp och att det inte reduceras till disciplinärendn och att ta fram syndabockar.

Om vi inte kan hålla sams inbördes, hur skall vi då kunna agera i det ekumeniska samtalet, och i den yttre evangelisationen och presentera den kristna tron på ett trovärdigt sätt? Vi katoliker, lekmän såväl som vigda ämbetsbärare behöver samarbeta med vår biskop kring detta. Jag tror det kommer att gå bra.

bengtberså

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt | 9 kommentarer

Missförståndet om påvens ”ofelbarhet” och Katolska kyrkans klerikalisering har historiska rötter som sträcker sig till medeltiden.

Som ung reste Erasmus av Rotterdam, samtida med Martin Luther, till Italien för att studera. Där fick han se missförhållanden som försatte honom i chock. Han kom till Bolonga just som staden stod under belägring av självaste påven Julius II. Erasmus bevittnade påvens inridande i staden i full stridsmundering, och Bolongas invånare tvingades hylla honom. Påvarna uppfattade sig vid denna tid som territorialfurstar och Kyrkostaten bestod av ett  stort landområde på Italienska halvön. På väg till Bologna hade Erasmus också sett påvens män avkräva fattiga bönder deras sista slantar. Italien var inte det humanistiska paradis han drömt om. Efter Italien-resan skrev han den satiriska skriften Till dårskapens lov där han bl.a. häcklar vidskepelse och dekadent religion, obildade munkar och flärdfulla biskopar.

1513 dog Julius II i en febersjukdom, och hans eftermäle började på tidens vis formuleras i hyllande ordalag. Men diskret viskades om helt andra saker, som hans förtjusning i rusdrycker och hans älsklingsdotters stora inflytande. Snart dök en anonym satir upp, man förmodade att Erasmus var författaren där den döde Julius II upptäckte att hans nyckel inte passade till Himmelrikets port utan bara till hans kassakista, och då lät han sin vana trogen belägra paradiset. [Ref: Nina Burton, Gutenberggalaxens nova, Bonniers 2016]

Under högmedeltiden stod striden mellan påven och kejsaren/kungamakten. Man kan förstå att de maktstrider som utkämpades som rena krig var korrumperande för påvemakten. Samtidigt var det en kamp om kyrkans frihet gentemot den världsliga furstemakten. Resultatet blev en betoning av biskoparna och det högre prästerskapets makt och befogenhet att styra kyrkan utan inblandning av lekmän, det vill säga furstar och adelsmän. Här grundläggs klerikalismen och föreställningen vi har än idag om påven som en monark i toppen av en hierarki.

Kampen fortsatte under den västliga schismen 1378-1415 då den latinska kyrkan var delad under två, tidvis tre påvar. Först vid konciliet i Konstanz 1417 löstes tvisten och en ny påve kunde väljas. Därefter följde en period där man betonade vikten av allmänna kyrkomöten, koncilier, som överordnade påvens makt genom vilka man försökte reformera kyrkan. Det gick inte så bra på grund av motstånd från påvarna och kurian. Frustrationen över detta var en bidragande orsak till reformationens framgång.

Konciliarismen gick heller inte att skilja från nationalstaternas inflytande och kampen mellan påven och mera nationellt inriktade biskopar som fortsatte ända fram till franska revolutionen.

Under 1800-talet uppstod ultramontanismen som verkade för ett stärkande av påvens ställning gentemot liberala och modernistiska rörelser. Tillkomsten av dogmen om påvens primat och ofelbarhet vid Första Vatikankonciliet år 1870 måste förstås mot hela denna bakgrund. Dogmen var inte inriktad mot vare sig protestanter eller  östkyrkan, utan hade en helt inomkatolsk bakgrund.

I och med Fransk-tyska kriget 1870-71 förlorade påven all politisk makt och Kyrkostaten blev av med huvuddelen av sina landområden i och med Italiens enande. Istället ville man nu befästa kyrkans makt över själarna. Tiden mellan Första och Andra Vatikankonciliet var kyrkan som en fästning som skulle skydda tron och de troende mot liberala och modernistiska inflytanden. Katolska fackföreningar, politiska partier och andra lekmannaorganisationer byggdes upp. På det vardagliga planet var de troendes liv reglerat av en mängd bud och föreskrifter. Bismarcks kulturkamp i Tyskland var ett tidigt försök att begränsa den katolska miljöns inflytande.

Ofelbarhetsdogmen har missförståtts ända sedan den proklamerades 1870. Bismarck, kanslern i Tyska kejsarriket skickade ut en depechskrivelse där han hävdade att de lokala biskoparna nu måste behandlas som representanter för en främmande makt. Påven Pius IX som själv varit drivande vid tillkomsten av dogmen svarade då att så inte är fallet: Biskoparna har sitt ämbete direkt från Kristus via den apostoliska successionen och är ingalunda påvens delegater. Inte desto mindre har ofelbarhetsdogmen, de ultramontanistiska strömningarna i början av 1800-talet samt antimodernismen och den lekmannakontrollerande katolska kulturen mellan de två Vatikankoncilierna frammanat en bild av Katolska kyrkan med drag av en hierarkisk feodalstat med biskopar och präster som furstar och vasaller och lekfolket som passiva konsumenter som beskyddas av ledarna, ett synsätt som kastar sin skugga över kyrkan intill denna dag.

Än idag lider många katoliker av en fixering vid den yttre auktoriteten och har svårt att ta till sig Andra Vatikankonciliets vision om Kyrkan som Guds folk där alla är levande lemmar utrustade med andliga nådegåvor och med delansvar för kyrkans liv. Även utifrån betraktas Katolska kyrkan som framförallt dess hierarki som styr över lekmännen.

Samtidigt finns traditionalistiska grupper som ser den antimodernistiska eran före Andra Vatikankonciliet som ett ideal att återgå till.  Men den detaljstyrning av det katolska lekfolket som präglade den antimodernistiska epoken är det varken möjligt eller önskvärt att uppehålla. Och teologiskt ser inte Kyrkan så på sig själv idag. Redan många av de teologer som förberedde marken för Andra Vatikankonciliet som kardinal Newman, Henri de Lubac, Yves Congar, Karl Rahner m.fl hade visionen av en mer levande kyrka med modell av Kyrkans första tid. Åter till källorna, urkyrkan och kyrkofäderna, samt att öppna Kyrkan mot den moderna världen var Andra Vatikankonciliets ärende, och de grundläggande dokumenten ger uttryck för en kyrkosyn som ger grundförutsättningarna för en levande kyrka där alla, präster som lekfolk, är lika viktiga och utrustade med en mångfald nådegåvor.

Men idag, mer än ett halvsekel senare är konciliets intentioner långtifrån genomförda. Påve Franciskus driver reformarbetet vidare. Kardinal Suenens hade rätt när han liknade konciliedokumenten vid rosenknoppar som fanns där och bidade tiden i väntan på att slå ut i full blom.

Vi väntar fortfarande på blomningen. Betraktar vi kyrkan idag är det som om man tagit med sig det sämsta av det man borde ha lagt bakom sig, auktoritetsbundenheten och den överdrivna fokuseringen på hierarkin, men samtidigt inte gått in i det som är de bästa av konciliets intentioner, Kyrkan som Guds folk och lekmännen som fullvärdiga ansvarstagande lemmar i Kristi kropp utrustade med andliga nådegåvor och samarbetande med de vigda.

Vi ser en fruktlös kamp mellan traditionalister som vill bevara en hierarkisk struktur och reformister som i likhet med generationer av katoliker kommit att uppfatta kyrkans påbud som bestämmelser som begränsar den individuella friheten. Detta låser reformarbetet och fler och fler i västvärlden lämnar kyrkan.

Att beskylla kyrkan för att utfärda påbud och förbud och ställa sig utanför den kyrka man skulle vara en levande del av är att göra det lätt för sig. När man fixerar sig vid den yttre auktoriteten gör man det svårare för sig att noga tänka igenom vad som är det väsentliga: Lagen beskriver principerna för vårt handlande men nåden verkar på ett inre plan. Kyrkans bud är inte ämnade att sätta upp hinder för oss, utan att vara grunden för ett lyckligt och fullödigt liv.

Vi behöver alla döpta lyssna till traditionen och ta ansvar för det gemensamma målet, att förkunna evangelium för hela skapelsen. De mest kontroversiella frågorna idag både i kyrkan och i samhället utanför rör antropologin, de fundamentalt mänskliga frågorna kring livets början och slut, sexualetiken, manligt och kvinnligt, de nya biovetenskapernas konsekvenser.

För reflektion över detta har vi alla ett ansvar, inte enbart teologer och specialister. Ett rent pliktmoraliskt perspektiv är otillräckligt. Grundmönstret är inte bud och lydnad som i en yttre rättsordning, utan auktoritet och förtroende. Vars och ens lojalitet med kyrkans tro och ordning måste vara förankrad i en inre identifikation, annars blir det ett utanverk som inte bär frukt, som vetekornet som faller på stengrunden eller bland ogräset enligt Jesus liknelse om sådden.

Professor Gösta Hallonsten, teolog från Lund och tidigare medlem i Katolska kyrkans internationella teologkommission, avslutar en artikel från vilket jag hämtat grundmaterial till denna utläggning med följande ord:

”Det kan förefalla optimistiskt att tro att en sådan samstämmighet skall komma till stånd i kyrkan kring de frågor som nu är som mest kontroversiella. Men kyrkan har fått löftet om den helige Andes bistånd, ett löfte som är själva grunden för tron på kyrkans ofelbarhet. Men ofelbarheten är ingen vaccinering mot kontroverser. Erfarenhetsmässigt måste kyrkan ofta genomlida kontroverser under lång tid för att till slut finna sanningen. Kyrkan är ingen demokrati som fattar snabba beslut med enkel majoritet. Men hon är inte heller en ”helig pyramid” där bud och lydnad gäller. Varje kristen är uppfordrad att tillägna sig traditionen, att använda sitt ”trosmedvetande”(sensus fidei) för att bidra till att den kristna visionen om människan skall förverkligas och bli klarare.

[Ref Gösta Hallonsten: Från auktoritetsfixering till den kristna visionen om människan, Signum nr 5 2005]

grödingeka

Grödinge medeltidskyrka på Södertörn

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , , , | 9 kommentarer

Yves Congar och ekumeniken

congarFörra veckan (22 juni) var det 25 år sedan Yves Congar gick ur tiden 91 år gammal. Han var fransk dominikanpräst och en av 1900-talets mest betydande katolska teologer och en av dem som genom sitt teologiska tänkande beredde marken för Andra Vatikankonciliet.  Han var också kontroversiell och från 1947 till 1956 censurerades hans författarskap av Katolska kyrkan, och 1954 förbjöds han att undervisa och tvingades lämna Frankrike.

Congar brukar räknas till den grupp teologer som på franska benämns Nouvelle théologie (nya teologin), en skola med främst franska och tyska teologer som ville balansera den totala dominansen av nyskolastik i Katolsk teologi under början av 1900-talet med dess manualiserade läror, kritik av modernismen och försvarsinställda hållning till allt icke katolskt. Detta var betydelsefullt och öppnade upp för en utveckling som möjliggjorde Andra Vatikankonciliets reformer.

Congar underströk Kyrkans uppgift att som Kristi kropp solidarisera sig med människorna på olika plan, och han underströk lekmännens roll i kyrkan och den helige Ande.

1960 upphörde hans kyrkliga exil då påve Johannes XXIII inbjöd honom att vara med i den förberedande teologiska kommissionen för Andra Vatikankonciliet. Congar hade viktiga bidrag till många dokument och har utövat ett stort inflytande på Katolska kyrkan under och efter konciliet. 1994 utnämndes han av påve Johannes Paulus II till kardinaldiakon.

Yves Congar har alltid varit känd för att skriva dagböcker. Han skrev om Första världskriget, Journal de la guerre 1914-18 då var han ännu mycket ung, sedan Journal  d´un théologien 1946-56 under åren i exil, och slutligen om hans erfarenheter från Andra Vatikankonciliet, (Mon Journal du Concile), där han medverkade som sakkunnig teolog (peritus), liksom många andra namnkunniga personer som t.ex. Joseph Ratzinger, Hans Küng och Karl Rahner.

Långt innan Katolska kyrkan blivit en aktiv aktör inom den ekumeniska rörelsen arbetade Yves Congar outtröttligt för enheten i Kristi kropp.

Kyrkan och dess mysterium har varit och är mitt hela liv som kristen och teolog” sade han i samband med att han mottog sin kardinalshatt. Alla vi som är engagerad i den ekumeniska rörelsen nu inom alla samfund har all anledning att i tacksamhet hedra honom för hans teologiska gärning.

Congar betonade just Kyrkan som mysterium, så att vi inte förväxlar Kyrkan med enbart dess yttre jordiska struktur och prästerliga hierarki, kristet engagemang med militant politiskt handlande, inte förväxlar att leva i Kristi efterföljelse med religiös känslosamhet och att  lovprisning av Gud inte förväxlas med fromma känslor och intellektuell lättja och konfliktundvikande.

Några dagar innan Congars död publicerade påven Johannes Paulus II Katolska kyrkans första encyklika om ekumenik, Ut unum sint (25 maj 1995). På encyklikans 25-årsdag sände påve Franciskus ett brev till Kardinal Kurt Koch, president för Påvliga rådet för främjande av kristen enhet där han framhöll de framsteg som gjorts på ekumenikens område,  men tillade ”Också jag delar den hälsosamma otålighet hos dem som ibland tänker att vi kan och borde göra mera.”

Påve Franciskus nämnde två viktiga initiativ som vittnar om att Katolska kyrkan menar allvar med ekumeniken:

Tidskriften Acta Œcumenica, som finns på det påvliga rådets hemsida samt att rådet denna höst kommer att publicera ett ekumeniskt dokument för biskoparna, hur de skall applicera kyrkans principer för ekumeniken i verkligheten. Detta är tänkt att komplementera det tidigare ”Directory for the Application of Principles and Norms on Ecumenism” som redviderades senast 1993, liksom riktlinjerna i arbetsdokumentet från 1997 med titeln ”The Ecumenical Dimension in the Formation of Those Engaged in Pastoral Work”.

Läs mer om Yves Congar och Katolska kyrkans ekumeniska arbete i denna artikel  i La Croix engelska upplaga av Luc Forestier direktor för  Institute for Advanced Studies in Ecumenism (ISEO) vid Katolska universitetet i Paris.

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , | Lämna en kommentar

5 år med Laudato Si, men en omedveten mänsklighet stoppar fortfarande huvudet i sanden

Det är nästan patetiskt att så mycket fokus läggs på coronapandemin, som om det vore det största hotet mot mänskligheten idag. Det är det inte. Möjligen kan man se den som ett symtom på den mycket värre kris som mänskligheten själv genom sin rovdrift på naturen åstadkommit. Pandemins spridning och kraft att lamslå en hel värld är en konsekvens av vår behandling av ekosystemen, skövling av skogar, vår djurhållning och mathållning. Virussjukdomar kommer från djurs onaturliga samröre med människan.

Makthavande politiker och affärsidkare tågar glatt vidare i förnekande arrogans mot en alltmer accelererande förstörelse av vår planet. Klimatförändringarna accelererar allt snabbare, glaciärer som stora delar av mänskligheten är beroende av för sin vattenförsörjning smälter bort i snabb takt, utrotningen av arter progredierar och faunan av vilda djur krymper alltmer. Inte nog med att skogar som är världens lungor dör på grund av skadeinsekter, avverkning fortsätter också i stor skala för kortsiktiga ekonomiska vinster genom produktion av kött och palmolja. Vi har i dag 80 miljoner flyktingar i världen på grund av att vi inte kan hålla fred med varandra, i framtiden kommer vi att få betydligt större antal klimatflyktingar, då hjälper det nog inte de rika länderna håller gränserna stängda, vi går mot en ny folkvandringstid som inte kan stoppas av vare sig taggtråd eller vapen.

gretapope

Det var passande att Greta Thunberg fick inleda raden av sommarpratare. Hon säger som en Kassandra som det är men blir inte trodd och kan därför inte avstyra katastrofen: Inte bara kejsaren är naken, hela världens skara av styrande och makthavare inom politik och näringsliv är nakna, en enda stor nudisttillställning. Lisa Röstlund skriver i DN: ”Den vuxna i rummet-begreppet känns kring henne lika orwellskt som den biologiska benämningen på oss själva, Homo sapiens sapiens – människan som vet att hon vet. Greta Thunberg är en av väldigt få som tycks kunna bära själva idén om vår art.

Greta är ingen frälsare, men hon är en ärlig och frimodig sanningssägare, och skulle hon inte säga det hon säger måste någon annan säga det, och hon är värd mer än en vuxens klapp på huvudet och beröm för att hon engagerar sig. Vart det hela slutar vet ingen. Greta klär av världens politiker och makthavare men hyser ett hopp om att de stora massorna skall vakna och i demokratins namn driva igenom förändringar. Hur realistiskt det är återstår att se, vi får varken vara naiva eller cyniska och inte ge upp hoppet.

perlarssonDet är fler än Greta som talar, låt oss lyssna till tidens tecken. Jag vill uppmärksamma prästen och teologen Per Larsson som nyligen skrev en text i VLT som jag gärna vill att alla läser i sin helhet: Coronan är naturens klimatnödrop. ”Det handlar om inget mindre än en ny existensförståelse! Och den tycks vara både svår att ta till sig och ännu mer omtumlande att söka förvandla i konstruktiv handling. Men sökandet efter en långsiktigt dräglig framtid för mänskligheten måste i första hand handla om en ny relation till våra medvarelser på denna unika planet.” 

laudatosisvKyrkornas engagemang i ekologi, klimat och miljö har blivit allt starkare. För fem år sedan gav påve Franciskus ut miljö- och klimatencyklikan Laudato Si där han klargjorde att hur vi vårdar miljön och vår planet är en viktig del av Katolska kyrkans sociallära. Den förordar en integrativ ekologi som sammanbinder omsorgen om vår jordiska miljö med ansvaret för de mest fattiga och utsatta. Bara genom att radikalt omskapa vår relation med Gud, med våra medmänniskor och med naturen kan vi tackla de hot som vår planet står inför idag och lämna över den beboelig åt kommande generationer.

Precis som Greta blev påven lovordad för sitt miljöengagemang, men precis som Greta konstaterar han att inte mycket händer. Det är bakgrunden till att man nu vill följa upp det hela: Med ett nytt 200-sidigt dokument presenterat på 5-årsdagen av publiceringen av Laudato Si vill Vatikanen uppfordra katolikerna och alla människor av god vilja att sätta sin tro i verket och handla i enlighet med encyklikans intentioner. Det handlar om att verkligen sätta kraft bakom intentionen att ta hand om vårt gemensamma hem, att rannsaka vårt beteende i det vardagliga livet och ändra oss.

Dokumentet presenterades den 18 juni, det finns nu på italienska, men fler språkversioner väntas inom kort.

Texten har tagits fram i av olika dikasterier i Vatikanen genom en samarbetsgrupp för integrativ ekologi som tillsattes 2018. Det innehåller 12 temasektioner som alla börjar med ett citat från Laudato Si.

Också andra initiativ som Laudato Si-veckan i maj har lanserats av påven:

Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Samhälle, Vatikanen | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

”Mamma är inget monster” – Knutby, slutet på historien, läka såren

Jag har just sett Uppdrag gransknings dokumentärserie i sex delar. Den är mycket bra. Först tänkte jag inte se den, för jag tänkte att jag kan hela historien från början till slut, jag har tagit del av reportage, läst åtskilliga böcker och själv skrivit en hel del i ämnet.

Efter att ha sett serien inser jag hur fel jag hade. Serien bygger på intervjuer med dem som varit med under alla år, men nu kommit till insikt och håller på att reparera sina liv. Det gäller tidigare pastorer och medlemmar i den inre kretsen samt de barn som vuxit upp i denna destruktiva miljö.

Vändpunkten kom när Peter G, Patrik W och några till i hemlighet började prata med varandra om att det var fel det de höll på med. Sedan gick de till Åsa och talade med henne. Det var början till slutet. Den destruktiva slutenheten bröts och en process av medvetandegörande kunde starta. Alltfler övergav Åsa och till slut stod hon alldeles ensam och var tvungen att lämna Knutby.

Efter domarna mot barnflickan Sara och pastor Helge hävdade församlingen envist att allt nu var normalt igen och Knutby var en helt vanlig församling. Vi utanför tvivlade och såg många tecken på en pågående sekterism. Nu har vi fått facit. Den enda effektiva lösningen var att lägga ner församlingen viket nu skett.

Kraften till denna, som man ändå får säga lyckliga utgång, har kommit inifrån församlingen själv, försök att styra och tvinga på åtgärder utifrån har inte varit framgångsrika, det har istället lett till att den inre kretsen slutit sig mer och mer. Däremot har runtomkring funnits psykoterapeuter, församlingskonsulter och anhöriga som inte bara givit hjälp åt avhoppare, men också givit stöd åt dem därinne till medvetandegörande och handlingskraft.

Samtliga intervjuade får man säga har kommit ut på andra sidan och blivit medvetna om att de varit med i en sekt och låtit sig styras av de psykologiska mekanismer som råder inom en sekt. Trots skammen som man naturligt känner har man haft mod att ta tjuren vid hornen och låta sig granskas både i en rättsprocess och genom intervjuer i media där de berättar vad de varit med om. Jag kan tänka att det är en viktig del i helandeprocessen.

Jag noterar också att man alls inte bara skyller på några onda människor som lurat dem in i detta, utan de tar sitt ansvar i att de varit delaktiga i att låta detta ske, att de bidragit till att lyfta upp ”Kristi brud” o.s.v. Det är också en viktig del i helandeprocessen att erkänna det egna ansvaret och inte bara se sig som offer (det är annars ett beteende som följt med i mänsklighetens hela historia, jfr 1 Mos 3:12). Inget blir bättre av att se världen i svart-vitt. Vi har alla både ont och gott inom oss, vi är både offer och ansvariga aktörer. 

Generellt sett gäller att det ligger i den mänskliga naturen att låta sig förföras av sektmentalitet, och i vetenskapliga studier visar det sig att det långtifrån bara drabbar sköra och svaga människor. De som rekryteras till sekter är ofta väletablerade intelligenta personer. Vem som helst kan råka ut för detta.

Stort intryck gjorde Åsas son Victor på mig. Han har genomgått en svår process men försöker nu förstå och reparera sig själv och komma ut ur detta som en mogen människa, vilket jag tror han har stora möjligheter att göra. Han inser mammans delaktighet i det som hänt och vill att hon skall ta ansvar för sina handlingar, men samtidigt framhäver han att mamman är ”inget monster”. Jag förstår verkligen att han vill framhålla det, och så är det. Också de som varit mest insyltade och det drivande navet i processen är också människor och kan vilja väl.

De tre centralfigurerna i dramat, Åsa, Helge och Urban, får man intrycket av är de som ännu inte bearbetat vad som hänt och sitter fast i föreställningen att de bara gjort gott och blivit offer för omständigheternas spel. Urban skriver visserligen i ett brev att han ångrar sig och idag inte står för det han gjorde, men det är omöjligt att veta hur mycket detta är en omvändelse under galgen eftersom han inte ville låta sig intervjuas.

knutby-kodenHelge Fossmo var inte så mycket i fokus i den aktuella serien,men han har djupintervjuats tidigare  2005-2008 under fängelsetiden i Kumla av Eva Lundgren. Se boken Knutbykoden. Lundgrens teori är att det finns en begynnande tillnyktringsprocess hos Helge där han delvis erkänner sin delaktighet i det som skett. Det lilla som kom fram om Helge i den aktuella dokumentärserien får mig dock att tro att han har en lång väg kvar att gå.

Jag vill ge en stor eloge till Anna Lindman och teamet på Uppdrag Granskning som gett oss denna välgjorda dokumentärserie. Helt utifrån perspektivet att lyssna och försöka förstå, inte dömande. Medlemmarna i sekten är värda att presenteras och få komma till tals inför svenska folket på detta sätt från sin mänskliga sida, inte bara som sektmedlemmar som något vi har en skrämmande bild av och som vi vill ta avstånd från. Det är terapeutiskt för oss alla som följt Knutbydramat under många år att få komma människorna in på livet och få en förklaring och se att de är människor precis som var och en av oss. Tanken att det kunde drabba vem som helst av oss kan kännas skrämmande, men vi får också erfara att hur låst och djupt ner i det helvetiska man än sjunkit, så finns det vägar ut. Det ger oss alla hopp.

img_2791

Publicerat i Religion, Samhälle | Märkt , | 1 kommentar

Nationaldag 2020: Gud välsigna Sverige

panoramaenskede

Särskilt i extraordinära tider får vi inte glömma att be för vårt land och tänka på all den nåd och välsignelse som Gud ger varje dag och fokusera på hur vi faktiskt kan samverka med Guds välsignelsebringande nåd i att bygga upp landet.

En del ateister förstår inte varför vi kristna envisas med att be och tacka Gud i livets alla skeden. Det är teodocéproblemet som ständigt gäckat mänskligheten. Hur kan Gud tillåta katastrofer och lidande om han är en god Gud?

Jag läste en bra artikel i SvD av Mats Wahlberg, docent i systematisk teologi vid Umeå universitet som gick i svaromål mot Ulvaeus m.fl.

Jag för min del fortsätter att be för landet. Välsigna är bättre än att förbanna. Idag gick jag inspirerad av Sverigebönen upp till den högsta punkten i trakten där jag bor och bad i gemenskap med många andra runtom i landet:

 

Kyrkoledare inom Sveriges kristna råd i gemenskap med många församlingar vill också förmedla välsignelsen till Sveriges folk. När vi gör det gemensamt, som enad kristenhet sker det med en särskild styrka och kraft. Jag tycker det framgår av denna video:

Publicerat i Church, Samhälle, Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Katolsk och ekumenisk pingst. Följ allt på internet

De många rörelser som uppkommit i Katolska kyrkan under 1900-talet och lekmannaordnar som också förnyats är ett uttryck för Kyrkans utveckling och förnyelse med Andra Vatikankonciliet som viktig milstolpe där det signaleras allt tydligare att alla döpta, varav lekmännen utgör en överväldigande majoritet, är levande byggstenar i Kyrkan och ansvariga för att genomsyra världen med evangeliet.

Det passar bra att vi just på Pingsten på initiativ av biskop Anders brukar samlas, därför att evangelisationen är beroende av den helige Ande, och rörelserna representerar olika andliga nådegåvor, karismer som Guds folk utrustas med för att göra evangelisationen effektiv.

[Se Kyrka i rörelse på Katolska kyrkans hemsida]

Corona-pandemin hindrar oss inte från att fortsätta gemenskapen och bönen. I år sker det via internet:

—–

Rörelsernas Pingst,  Pingstafton 30 maj kl 15.00 och 17.00.

15.00 Videokonferens med inbjudna representanter för rörelserna, delande av erfarenheter.
17.00 Pingstvigiliemässa med Biskop Anders och representanter för rörelserna från Katolska Domkyrkan.

Direktsändning via Katolska stiftets YouTube-kanal:
https://www.youtube.com/channel/UCOkoF2E8Pz4Y6t43M3jBWCA

—–

CHARIS inbjuder alla kristna till global bön om en ny pingst över världen 30 maj kl 22.00.

CHARIS, det av påve Franciskus förra året i Vatikanen inrättade serviceorganet för den världsvida Karismatiska förnyelsen inbjuder till ett globalt böneinitiativ. Påve Franciskus har särskilt önskat att CHARIS skall bidra till att främja relationerna med kristna i andra samfund. Inbjudan går ut ekumeniskt till alla kristna:

  • Vilket land du än kommer från
  • Vilket språk du talar
  • Vilken tids-zon du bor i
  • Vilket samfund du än tillhör:

Förenas med CHARIS kl 22.00 Romtid (samma tid i Stockholm) för att tillsammans anropa den Helige Ande och be om en ny Pingst över världen.

[Sätt Sverige på kartan –  registrera att din grupp kommer att delta i bönen här]

Anslut till direktsändning på CHARIS YouTube-kanal:
https://www.youtube.com/channel/UCCMdhi9sRVPgjhHfV9H98GA

—-

Ekumenisk Pingst-reträtt med biskop Anders och andra kyrkoledare.

Här är ytterligare ett ekumeniskt initiativ, ett samarrangemang av Stockholms katolska stift och Svenska kyrkan. Med början på pingstafton, 30 maj, leder kardinal Anders Arborelius och Uppsala luthersk-evangeliska stifts biskop Karin Johannesson en digital reträtt i fyra delar. Under fyra lördagar publiceras texter, musik och betraktelser, och registrerade deltagare kan själva avgöra i vilken takt och med vilken intensitet man deltar.

[Mer information och möjlighet att egistrera dig för deltagande här]

—-

Till sist i Corona-tider: Gud välsigna Sverige, att ta till sig för alla som behöver. En ekumenisk välsignelse av biskop Anders och andra kyrkoledare samt sångare från församlingar i hela Sverige. Heliga Trefaldighets Katolska församling i Järfälla är med på ett hörn.

”Våren 2020 präglades globalt och lokalt kraftigt av Covid-19 och de stora utmaningar som följde i kölvattnet. Behovet av Guds närvaro, kärlek, nåd, frälsning, frid och välsignelse var större än någonsin. Och eftersom Herrens välsignelse är Guds ord och löften till oss, våra familjer, våra kyrkor och vårt land bestämde sig ett hundratal sångare, som i sin tur representerar hundratals andra, att komma samman i lovsång online och sjunga Välsignelsen över oss. Vår bön är att den på alla sätt ska få välsigna dig som lyssnar.”

 

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Påven och den globala coronapandemin, Jona och Nineve. Att utlysa bön, fasta och botgöring för hela folket.

Folket i Nineve var hedningar utifrån ett judiskt perspektiv. Ändå leder Jonas profetia till att hela staden fastar och gör bot. Bön och bot hör människan till utifrån ett universellt skapelse-perspektiv. Nineveborna behövde inte vara judar och omskära sig för att kunna ta till sig detta.

Påven liknar den nuvarande corona-pandemin vid situationen i Nineve, den kom som en överraskning:

“Since there was ‘some pandemic,’ we do not know, in the city of Nineveh, a ‘moral pandemic’ perhaps, [the city] was just about to be destroyed. And God sent Jonah to preach: prayer and penance, prayer and fasting. Faced with that pandemic, Jonah was frightened and ran away. Then the Lord called him for the second time and he agreed to go and preach…  We, last year, or rather in November of last year, did not know what a pandemic was: it came like a flood, it came suddenly.”

Påve Franciskus sade att världen nu kanske vaknar upp och ser att det finns fler pandemier i världen än bara coronaviruset som orsakar stort lidande.  Första kvartalet i år dog 3,7 millioner människor av hunger, påpekade han.

“This prayer today to ask the Lord to stop this pandemic must make us think of the other pandemics in the world. There are many! The pandemic of wars, hunger and many others… God stop this tragedy. Stop this pandemic. May God have mercy on us and also stop other bad pandemics: that of hunger, that of war, that of children without education.” (ord vid mässan i S:ta Marta 14 april)

Påven syftade på att han hade accepterat ett initiativ av en interreligiös kommitté som bildades då han besökte Förenade Arabemiraten 2019 att utlysa en gemensam dag för bön, fasta och botgöring den 14 maj.

Cardinal Miguel Angel Ayuso Guixot leads the committee, which is made up of members belonging to Christian, Muslim, and Jewish faiths. Cardinal Ayuso said in an interview with Vatican Insider May 12 that the worldwide day of prayer will not involve any sort of public gathering in order to help prevent the spread of the coronavirus, but invites each person to pray according to their own tradition.

“It is not a question of organizing, nor will it be organized with anything public or shared. Each one on that day will be able to turn his prayer to God to save and protect humanity from this terrible epidemic.”

Stefan Gustavsson tar i en ledare i Världen idag upp faran med ett sådant initiativ: Att det kan framstå som en allmän synkretistisk bekännelse, var och en blir salig på sin tro och distinktionen mellan skapelse och frälsning suddas ut. Ni får läsa Stefans ledare i sin helhet, så ser ni hur han resonerar.  Låt oss ta några citat från Stefans artikel och jämför med vad påve Franciskus säger:

S: Att vi som mänsklighet lär oss att leva tillsammans i fred är självklart något behjärtansvärt… Utifrån skapelsen är vi alla ett, skapade till Guds avbild och därför med samma status och värdighet. På det planet hör vi djupt samman som mänsklighet. Samma sak gäller synden. Vi har alla del av upproret mot Skaparen och utifrån oss själva har ingen av oss kvar gudskontakten. Också som syndare hör vi djupt samman som mänsklighet.

F: We are all united as human beings, as brothers, praying to God, according to our culture, according to our own tradition, according to our beliefs, but brothers and praying to God. This is the important thing.

 

S: Frälsningen är universell i sitt erbjudande: ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv” (Joh 3:16). Erbjudandet är universellt, men måste tas emot. Det finns en skiljelinje mellan dem som ”tror på honom” och de som inte gör det. Mellan att vara ”i Kristus”, för att tala med Paulus ord, och att inte vara det. Den distinktionen suddas ut allt mer i dag. Påven talar ofta om alla människor som Guds barn, trots att det är ett uttryck som i Nya testamentet enbart används om dem som tror på Jesus. Så är det också i en del protestantiska sammanhang där man tonar ner – eller helt förnekar – behovet av frälsning genom tro på Jesus…

F: This interfaith day of prayer, fasting, and charity is not an expression of religious relativism, but a day of fraternity and prayer… Perhaps there will be someone who will say: ‘This is religious relativism and it cannot be done.’ But how can we not pray to the Father of all?

Everyone prays as he knows, how he can, as he has received from his own culture. We are not praying against each other, this religious tradition against this, no.

Stefan sammanfattar sin farhåga: ”Arbetet för fred och förståelse är viktigt i en värld som söndras av konflikter och oförsonlighet. Men det arbetet måste ske utan att de avgörande skillnaderna mellan religionerna slätas över, eller att sanningsfrågan om vem Jesus är förtigs, eller att det osynliggörs att det är skillnad mellan att be i Jesu namn jämfört med alla andra namn.

Om Katolska kyrkan vore otydlig och vag i sin förkunnelse av Jesus Kristus skulle jag förstå Stefan. Men påve Franciskus är helt Kristus-centrerad, och det är utifrån precis det perspektivet som han utan farhåga vänder sig till hela världen.  Han leder en kyrka vars portalparagraf lyder:

”Folkens ljus är Kristus. Därför önskar detta i den Helige Ande församlade koncilium enträget, att genom hans härlighet, som avspeglar sig i Kyrkans ansikte, upplysa alla människor genom att förkunna evangeliet för allt skapat.” (Andra Vatikankonciliets grundkonstitution om Kyrkan, Lumen Gentium p 1.)

joyofthegospelDet är samme påve som i den apostoliska maningen Evangeliets glädje (Evangelii Gaudium) uppmanar alla kristna till en frimodighet i evangelisationen:

1. Evangeliets glädje uppfyller hjärtat och livet i alla som möter Jesus. De som tar emot hans frälsande inbjudan blir fria från synden, sorgsamheten, den inre tomheten och ensligheten. Med Kristus föds glädjen ständigt på nytt. I denna Uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att öppna ett nytt glädjefyllt kapitel i spridandet av evangeliet och samtidigt ange riktningen för Kyrkans resa under de kommande åren.

2. En glädje som alltid är ny och som vi delar med honom och varandra.
Den stora faran i vår värld av i dag, som är så genomsyrad av konsumtionsbegär, är den sorg och den oro som föds i ett både självbelåtet och girigt hjärta som med ett avtrubbat samvete febrilt jagar efter ytliga nöjen. Så fort vårt inre liv trasslar in sig i oro för egen vinning finns inte längre plats för de andra och inget rum för de fattiga. Guds röst hörs inte längre och man känner inte längre av glädjen i hans lugna kärlek och längtan att få göra det goda tonar bort. Det är en verklig fara också för troende. Många råkar ut för det och blir griniga, argsinta och apatiska. Det är inte så man kan leva ett fullkomnat och värdigt liv. Det är inte det Gud vill med oss och det är inte heller Andens liv som har sin källa i den uppståndne Kristus och i hans hjärta.

3. Jag inbjuder alla kristna var de än befinner sig i detta ögonblick att återigen möta Jesus Kristus personligen eller att åtminstone öppna sig för Hans vilja att möta dem. Jag ber er all att utan undantag göra detta varje dag. Ingen får tänka att denna inbjudan inte skulle gälla honom eller henne, eftersom ”ingen är utesluten från den glädje Herren ger”. Herren gör inte dem besvikna som tar denna risk. Så snart vi går Jesus till mötes inser vi omedelbart att han redan väntar på oss med öppna armar. Ögonblicket har kommit då vi får säga ”Herre, jag har gått med på att vilseledas, på tusen sätt har jag undvikit din kärlek, ändå står jag här igen och vill förnya mitt förbund med dig. Jag behöver dig. Rädda mig igen, Herre, inneslut mig i din förlösande omfamning på nytt”. Det känns så fint att få komma tillbaka till honom varje gång man gått vilse! Jag vill säga det igen: Gud tröttnar aldrig på att förlåta oss. Det är vi som tröttnar och slutar söka hans barmhärtighet. Kristus som uppmanat oss att förlåta varandra ”sjuttio gånger sju gånger” (Matt 18:22) har gett oss ett exempel eftersom han har förlåtit oss sjuttio gånger sju gånger. Upprepade gånger har han burit oss på sina axlar. Ingen kan ta ifrån oss den värdighet han har gett oss som gåva i sin gränslösa och aldrig sviktande kärlek.

Med en ömhet som aldrig kan göra oss besvikna men som alltid kan fylla oss med glädje igen gör han det möjligt för oss att lyfta huvudet och börja om. Vi ska aldrig fly bort från Jesu uppståndelse, vi ska aldrig ge upp vad som än händer. Må ingenting annat än hans liv som manar oss att vandra vidare vara vår inspiration. (EG pp 1-3)

Stefan nämner i ledarartikeln att också många kristna blir diffusa kring att hålla fast vid Kristus som vägen till Gud. Påven är inne på samma sak då han nämner att det är en fara också för troende att anamma andra tänkesätt och låta tron svalna.

Det finns ingen motsättning mellan att förkunna Kristus och att söka samförstånd med alla människor av god vilja. Jesus säger att vi skall vara fromma som lamm och listiga som rävar. Fromma som lamm: Respektera andra, visa kärlek utan missunnsamhet och misstanke. Listiga som rävar: Att inte låta sig utnyttjas, inte ”kasta pärlor för svinen”. Inte agera som nyttig idiot åt andra bara för att man är godtrogen.

Båda attityderna, fromhet och listighet behövs. På en skala mellan fromhet och listighet är idealet kanske att ligga lite närmare fromhet än listighet. Varför det och inte exakt i mitten? Låt oss dra en parallell till Aristoteles dygdetik.  Enligt honom är dygderna medelvägar mellan två laster som kännetecknas av överskott respektive brist. Dygden generositet är medelvägen mellan lasten snålhet och lasten slöseri. Dygden mod är medelvägen mellan lasten feghet och lasten dumdristighet (övermod).

Tillämpar vi det skulle vi kunna säga att ännu längre ut på skalan bortanför fromhet ligger ängslan att inte vara tillräckligt from och snäll till den grad att man utplånar sig själv. Om jag säger att Jesus är vägen till Gud och att det är något som är bra för min medmänniska också är jag rädd att kränka hen.

Åt andra hållet bortanför listighet ligger en överdriven ängslighet att inte vara tillräckligt tydlig.  Om jag för mycket söker efter det som förenar och inte framhåller att min medmänniska har en brist, så är jag ängslig att budskapet inte går fram och att andra skall tro att jag inte tycker det är så viktigt med Jesus.

Att vara samtidigt from som ett lamm och listig som en räv kan vi då se som dygden som ligger mellan dessa ytterligheter. Påven lutar sig kanske då mera åt det fromma och söker kontakt med alla människor med risk att bli missförstådd om budskapets tydlighet, medan Stefan betonar tydligheten i det fundamentala budskapet, explicit ideologiskt uttolkat som skiljande ut kristna från andra, och tar risken att han isolerar sig och inte når fram till medmänniskorna.

Jag tror påven väljer rätt väg. Dygden ligger inte exakt mitt emellan ytterlighetslasterna, utan lite närmare överskotts-alternativet än brist-alternativet. Hellre lite mer medmänsklighet och dela det gemensamma än motsatsen. Är jag trygg i min egen tro kan jag vara generös. Tids nog kommer det riktiga tillfället att vara explicit.

 

Publicerat i Church, Religion, Samhälle | Märkt , , , , | 3 kommentarer

Porrmissbruk och sexköp en förnedring av den egna kroppen. Viktigt bryta tabut kring detta, det finns hjälp att få.

I spåren av coronakrisen ökar prostitutionen och pornografin. Elsie Lindqvist arbetar med att hjälpa prostituerade på Malmskillnadsgatan  men det är allt färre tjejer som dyker upp, istället flyttar prostitutionen in i lägenheter och kontakterna sker via internet. ”Jag vet inte var de är. Min största oro är att de blir sjuka och inte vågar uppsöka vård”, säger Elise Lindqvist som fortsätter besöka gatan trots att hon själv är i riskgrupp. Tillsammans med ett team volontärer från S:ta Clara delar hon ut mat och försöker stödja på olika sätt.

exprrobDe som köper sex  är kommer inte från en speciell grupp som kan pekas ut, det sägs att var tionde man någon gång i sitt liv köpt sex och utan det är vanliga män i alla åldrar, många väletablerade och med gott rykte. I dagarna har sexköparen fått ett ansikte genom en känd person som blivit exponerad i media. Är man känd och köper sex är man självdestruktiv i dubbel bemärkelse. Förutom att man utsätter sig själv och sin egen kropp för en förnedring, så riskerar man det sociala traumat att få löpa gatlopp i samhället.

På ett morgonprogram i en av våra TV-kanaler uttryckte en kvinna vad som var fel på denne man: ”Han har inte genomgått en grundkurs i empati”. Om det vore så lätt som att låta alla män genomgå en sådan grundkurs som en lösning på våld, övergrepp och sexuellt utnyttjande så vore det ju bra.  Nu är det inte så enkelt. Människans psyke är långt mer komplext än så. Det är inte alls säkert att de mest drivande i den indignerade hopen har större empati än den som får löpa gatlopp.

Män skall givetvis inte köpa sex, särskilt inte som man vet att kvinnorna som tillhandahåller tjänsterna gör det av fri vilja, utan på grund av fattigdom eller för att de är fast i en cynisk människohandel. Men jag tror inte Roberto och de flesta andra som köper sex i vanliga fall saknar empati och med berått mod tänker att nu skall vi utnyttja förslavade kvinnor som sexobjekt.

Också män utbjuder sina kroppar till sex. I prostitutionen kring Termini-stationen i Rom finns många unga pojkar som bjuder ut sig. I Frederic Martels bok In the Closet of the Vatican – Power, Homosexuality, Hypocricy  intervjuas några av dem som har haft katolska präster som kunder. De flesta prästerna är ångestfyllda, skuldmedvetna. Boken beskriver också en annan typ av präster som uppvisar en arrogans och tar sig rättigheten att göra det de gör, en fullt utvecklad dubbelmoral som vi sett beskriven också i samband med skandaler där högt uppsatta kardinaler figurerat.

Sex är ingen handelsvara.  Att köpa sex är att missbruka sin kropp och förnedra den till något som det inte var tänkt. Det gäller både köpare och säljare, och i den organiserade prostitutionen kommer också människohandel in där fattiga och utsatta kvinnor utnyttjas för ekonomisk vinning.

Det finns en skriande dubbelmoral i moderna attityder till kropp och sex. Dels fördömandet av män som utnyttjar sin makt till att förnedra kvinnor och använda dem som objekt för sina behov, ett helt riktigt och adekvat fördömande av gärningen men en oförsonlighet mot personen som annars inte kännetecknar moderna attityder till brott och straff. Dels en acceptans av pornografi och utnyttjande av den egna kroppen i vilka typer av excesser och lidelser som helst, där den som har några som helst invändningar stämplas som moralist.  Således finns en acceptans för porr-industrin trots att den också använder sig av förslavade kvinnor och leder till ett minst lika destruktivt missbruk och beroende som spelindustrin.

En del blir ertappade på bordeller. Men många fler än var tionde man konsumerar porr på internet. Detta går också långt ner i åldrarna. Vare sig man blir ertappad eller inte så är det en förnedring av den egna kroppen, samtidigt som man göder porrindustrin och i förlängningen  människohandeln. Precis på samma sätt som innegänget som missbrukar kokain på Stockholms innekrogar göder narkotikahandeln och i förlängningen bidrar till gängskjutningarna.

Jag tycker det var ett bra redaktionellt beslut av TV4 att intervjua Roberto. Dels sätter man fokus på det faktum att alla typer av män, även väletablerade, köper sex, men dels låter man Roberto som person komma till tals – han är en människa som du och jag trots det brott han begått. Frågan är bara varför det skall till en känd man för att sätta fokus på detta. Människohandeln har vi känt till länge. åtskilliga prostituerade har intervjuats, Elsie Lindqvist och organisationer som Ecpat och andra har försökt ge uppmärksamhet åt problemet. Därför känns upprördheten nu när en känd TV-profil ertappats inte riktigt äkta. Martin Schibbye skriver om vikten att intervjua också kunder och bordellägare i en krönika på Blankspot.

Roberto får bära hundhuvudet nu. Mitt i allt elände kanske han ändå kan glädja sig åt att han gör en tjänst åt mänskligheten genom att problemet ges ny uppmärksamhet. Han är inte ensam. Det finns tusentals porrmissbrukare ute i samhället. Också bland kristna finns detta problem. En av dem som vågat bryta tabut och tala om detta är Jakob Schönning som nyligen skrev en artikel i Dagen.

Det finns vägar ut ur detta, och det finns hjälp att få. Grunden är att erkänna det som ett problem, något som inte alltid är så lät i vårt sexfixerade porr-accepterande samhälle. Schönning skriver:

”Tittar du på porr fast du egentligen inte vill? Går du tyngd av skam över det? Du är inte ensam. Och även om svaret är nej så känner du högst troligt flera som kämpar med porrsurfande. Män och kvinnor i de flesta åldrar tittar nämligen, men vanligast är det bland sådana som jag själv – unga män. 65 procent av svenska män mellan 16 och 29 år och 10 procent av kvinnor i samma åldrar ser på porr veckovis – 16 procent av samma grupp män nästan dagligen (Folkhälsomyndighetens befolkningsundersökning SRHR 2017). Och ja, det är enligt prästen Ulrika Stigberg väldigt utbrett även bland kristna.”

En organisation som jobbar med att hjälpa människor som är fast i porrberoende och andra former av beroende är Celebrate Recovery. Jag kan rekommendera dem som känner ett behov att bryta med sina ovanor att ta kontakt. CR är ett program för alla som brottas med sår, ovanor och beroenden. Det kombinerar 12-stegsprogrammet med Bibeln – inte minst Saligprisningarna i Jesu bergspredikan. Mer än 4 miljoner människor har gått igenom programmet runt om i världen.

img_2791

 

Publicerat i Samhälle | Märkt , | Lämna en kommentar