Könsbytesdebatten: Viktigt med ett tonläge som främjar dialog.

Jag skrev nyligen ett inlägg om könsbyte som en kommentar till en artikel i SvD om könsbytesbehandling för barn.  Jag fick kritik för inlägget och insåg att tonläget var fel. Om man bara bidrar till att öka klyftorna och inte når dem man främst vill nå är inget vunnet. Jag drog tillbaka det och försöker igen här med ett lite längre inlägg och med fylligare faktabakgrund.

Vi påpekade problemet med det ökande antalet unga, fler flickor än pojkar, som känner att de vill byta kön i vår Clapham-rapport 2:2018, Det färgglada mörkret. I ett faktablad från Socialstyrelsen 2015 framgår att andelen av befolkningen som någon gång  inom sjukvården fått diagnosen könsdysfori år 2015 var 0,04 % i befolkningen motsvarande krig 3 500 personer.  Enligt RFSL fick år 2017 267 personer under 18 år i Sverige diagnosen könsdysfori, motsvarande 0,012 % av alla under 18 år.

I hela befolkningen fördelar sig antalet med könsdysfori relativt jämt mellan män och kvinnor. I de yngre åldersgrupperna (under 18 år och unga vuxna (18-29 år) är det dock markant att ökningen under senare år framförallt gäller flickor.

Det finns anledning att ha is i magen och ge sig rådrum att studera detta fenomen innan man rusar åstad och påbörjar könsändrande hormonbehandling och operationer, vilket är särskilt viktigt när det gäller barn och unga där man kan förutsätta att fenomenet är relaterat till den bredare identitetsproblematik som är närmast normalt i tonåren. Ofta finns också andra relaterade diagnoser som neuropsykiatriska problem, ätstörningar, depressioner, trauma. Synpunkterna och kraven som framförs i artikeln av forskare från Sahlgrenska akademin Göteborg finner jag relevanta. Att inleda hormonbehandling redan på barn kallar forskarna för en experimentverksamhet som borde åtföljas av holistiska longitudinella forskningsstudier.

Göteborgsforskarna befarar att utredningarna idag är alltför summariska, något som specialister på dessa frågor vid PBU i Skåneregionen inte känner igen sig i. I ett svar till forskarna skriver de:

”En utredning med frågeställning könsdysfori tar tvärtom minst ett år, och görs av ett tvärprofessionellt team (överläkare, psykolog och kurator) genom ett flertal besök i en standardiserad process utifrån beprövad erfarenhet, som följer Socialstyrelsen Nationella kunskapsstöd ”God vård av barn och ungdomar med könsdysfori” från 2015.

Tvärtemot vad som skrivs i artikeln upplever vi inte att våra patienter önskar påskynda kirurgiska ingrepp; för många blir kirurgiska ingrepp aldrig aktuella. I Skåne görs inga kirurgiska ingrepp före 18 års ålder, och för hela landet gäller 18-årsgräns för operation av genitalier. Även när patienterna blivit vuxna är det en minoritet som önskar könskorrigerande operation.”

Man håller med om att det är viktigt med forskning och påpekar att kunskap håller på att byggas upp genom ett nationellt kvalitetsregister:

”Idag pågår etikprövad forskning vid mottagningen. Sen våren 2017 finns även möjlighet att på systematisk nivå följa upp vården vi ger genom ett nytt, nationellt kvalitetsregister för könsdysfori, och idag råder konsensus vid landets könsdysforimottagningar för unga att rapportera till registret. Växande data därifrån kommer nu möjliggöra kontrollerad longitudinell forskning.”

Trots ökningen under senare år måste problemet ses i sin rätta proportionalitet. Det rör sig om en litet antal personer som upplever svårighet med sin könsidentitet, av dessa är det en ännu mindre andel som blir föremål för könskirurgi. Inte desto mindre finns det flera skäl att ta denna diskussion på allvar.

  1. De personer som lider allra svårast av könsdysfori är en utsatt grupp i stort behov av samhällets stöd.
  2. Den ensidiga slagsidan i frågor kring genusideologi som hbtq-rörelsen fått gå i täten för där det biologiska könet relativiseras och sexualiteten ses som något isolerat från relationer och familjebildning, ett synsätt som långtifrån gagnar identitetskonsolideringen hos barn och unga i allmänhet och allra minst hos dem som brottas med upplevelsen av en annorlunda könsidentitet.

Diskussionen står mellan å ena sidan dem som ser den biologiska könsidentiteten som ovidkommande och vår psykologiska upplevelse och hur vi vill identifiera oss själva som det allt överskuggande och å andra sidan dem som ser det biologiska könet som en integrerad del av vår identitet som mänskliga personer.

För de förstnämnda är könsbyte ingen komplicerad sak. Problemet är för dem snarast negativa attityder i samhället. Samhället skall underlätta så mycket som möjligt genom lagstiftning och erbjuda unga redan från tidig ålder behandling. Ministrarna Annika Strandhäll och Alice Bah Kuhnke skrev en debattartikel i SvD maj 2018 där de redogjorde för ett nytt  lagförslag: Att byta kön skall bli snabbt och enkelt. ”Den nya lagen ska ta sin utgångspunkt i den enskildes självidentifikation. Det är bara den enskilde själv som kan veta hur hen identifierar sig.” Man ville också sänka åldern för då könsoperationer skulle vara tillåtna från 18 till 15 år och göra juridiskt könsbyte möjligt från 12 års ålder. Transpersoners intresseorganisationer beskriver ofta könsbyte som nödvändiga och lyckade företag: De som ångrar sig är få, och de som genomgått könsbyte blir lyckligare och gladare. I den mån man mår psykiskt dåligt beror det på negativa attityder i samhället till transsexuella, en alltför glättig inställning som inte har sin grund i tillräckliga kontrollerade studier.

Regeringsförslaget fick backning från Statens medicinskt-etiska råd som sade nej till könsoperationer på omyndiga. Å andra sidan var rådet delat. Tre ledamöter ville tillstyrka förslaget att låta personer under 18 år få göra kirurgiska ingrepp i könsorganen, medan fyra var emot. De tre ledamöter som velat tillstyrka hade framför allt lyssnat på experter från det transmedicinska teamet vid Karolinska universitetssjukhuset som anser att ökningen av antalet ansökningar för könskorrigering i huvudsak speglar ett uppdämt behov av insatser för personer som anser sig leva i fel kropp.

Kritik mot regeringsförslaget kom också från Sveriges kvinnolobby. I ett debattinlägg i SvD fokuserade man på jämställdhetsaspekten (flickor i majoritet bland de unga som vill byta kön):

Är det givet att lösningen är att barn som vantrivs med sina kroppar snabbt och enkelt ska kunna byta kön om de inte trivs i en flick- eller pojkkropp?

När det gäller juridiskt könsbyte är det även viktigt att utreda vilka konsekvenser en förenklad process kan få för jämställdhetsarbetet. Om könstillhörighet blir något som enkelt kan ändras utifrån självidentifikation, betyder det då att kvinnors underordning i samhället är självvald? Och har det någon betydelse för den könsuppdelade statistiken om människor enkelt kan byta mellan olika juridiska kön?

Det är inte bara ett okomplicerat attitydproblem som en del tycks vilja få det att framstå som. Vår kropp är inget objekt, den biologiska könsidentiteten är en integrerad del av vår person och kan inte göras om intet utan konsekvenser för vår självbild eller hur vi uppfattas socialt. En smärtfri transformation utan oönskade konsekvenser är och förblir en utopi. Att avlägsna viktiga kroppsdelar är i det avseendet en stympning vare sig vi ångrar det eller inte. Grunddikotomin man-kvinna kommer vi inte heller ifrån, den är nedlagt i naturen och det är till den som variationerna förhåller sig.

Att barn och unga vantrivs med sina kroppar är inte ovanligt. Anorexi hos flickor är ett vanligt problem.  Normerna för beteende och utseende är snäva i ungdomsvärlden. Den bästa lösningen är inte alltid att ändra på sig själv, utan kanske det är viktigare att acceptera sig själv och att de sociala normerna ändras. Det är farligt att samhället låser sig vid att erbjuda ensidiga lösningar.

Hormonbehandling är heller ingen okomplicerad behandling, med biverkningar och stor inverkan på den naturliga utvecklingen och en del i den process som i vissa fall inbegriper en operation som man ser fram mot. Att i tidig ålder låsa sig för detta gör att man riskerar stänga sig för andra alternativ som kunde vara väl så bra för framtida anpassning och hälsa.

Om vi går mot en utveckling som öppnar sig för att pröva könskorrigerande behandling i mycket större skala än hittills är risken stor för ett bakslag. Här menar jag att försiktighetsprincipen måste råda.

Det normala brukar vara att underlätta för människor att acceptera sitt liv och sin kropp utifrån de förutsättningar som finns. Plastikkirurgerna känner till att korrigeringar av olika utseendedetaljer som man fixerat sig på ofta inte leder till att man mår bättre efteråt. Vi understödjer inte anorexi-patienters uppfattning om sina kroppar. När det gäller att inte acceptera sin kropp med det biologiska kön man har borde det vara rationellt att utgå från samma grundhållning.

Andra vill förenkla åt andra hållet och låtsas som om sexuella avvikelser inte existerar eller i så fall är uttryck för självvalda nycker eller uttryck för djupa störningar i personligheten. Den typen av fördomar möter vi ofta i folkdjupen även i upplysta nationer. Detta leder till marginalisering och förnekande av problematiken hos de personer som brottas med den.

Önskan om att leva i ett annat kön debuterar sällan plötsligt men könsidentitetsutvecklingen är en pågående process och det blir ofta först runt 11–12-års åldern tydligt vilket kön man identifierar sig med. Puberteten med de kroppsliga förändringar det medför förstärker tankarna kring könsidentiteten och för några få kan detta leda till en smärtsam upplevelse av att leva i fel kön. Föräldrar kan ha svårt att acceptera detta och söker andra förklaringar. I USA har begreppet ”Rapid onset gender dysphoria” (ROGD) nämnts, ofta som något som sprider sig som en fluga bland unga som umgås i kretsar tillsammans med transexuella. [Denna studie kartlägger fenomenet genom en enkät till föräldrar]. Begreppet tycks ha lanserats 2016 på några bloggar som har en förnekande inställning till transsexualitet. Visst kan det tänkas att det förekommer att ungdomar under en utvecklingsfas har en prövande hållning till sin sexualitet utan att man fastnar i transsexualism. Men ROGD kan inte sägas vara ett vedertaget kliniskt begrepp, och erfarenheten från våra könsdysforimottagningar tycks inte vara att ungdomar lättvindigt söker sig dit. Får de ett professionellt bemötande inser de komplexiteten i sitt tillstånd och har inga lättvindiga förväntningar och önskar inte påskynda operativa ingrepp. Så säger man i alla fall från Region Skåne.

Problemet är inte de transsexuella ungdomarna. De finns och deras problematik skall inte förnekas. Det finns också många professionella personer inom sjukvården som förstår att lyssna till dessa ungdomar och ge dem hjälp utan att förespegla att könsbyte skulle lösa alla problem. Också inom RFSL finns personer med sans och balans. ”Vi efterfrågar ett nyanserat samtal om könsbekräftande vård, baserad på de fakta som finns, med fokus på att unga ska må så bra som möjligt och få tillgång till den vård de behöver”, skriver Sandra Ehne och Frank Berglund från RFSL i en replik till Göteborgsforskarna.

Problemet är istället det polariserade klimat som uppstår i den offentliga debatten mellan å ena sidan dem som har en förnekande eller moraliserande hållning till problemet och å andra sidan och dem som har en förenklad hållning till det hela och menar att lösningen är att ändra människors attityder och att samhället tillhandahåller könsbytesbehandling snabbt och lätt. Mitt emellan sitter de personer som brottas med denna problematik och upplever nog att andra pratar över huvudet på dem.

—————————-

Fler länkar:

Faktaöversikt, genomgång av tidigare studier på hormonbehandling vid könsbyte från BMJ EBM: Gender-affirming hormone in children and adolescents Carl Heneghan, Professor of EBM (Evidencebased Medicine), University of Oxford, Tom Jefferson, Senior Associate Tutor University of Oxford

Författarnas slutsats är att det saknas tung evidens för könskorrigerande behandling på unga, det måste ses som en experimentell verksamhet och åtföljas av forskning:

”There are significant problems with how the evidence for Gender-affirming cross-sex hormone has been collected and analysed that prevents definitive conclusions to be drawn. Similar to puberty blockers, the evidence is limited by small sample sizes; retrospective methods, loss of considerable numbers of patients in follow-up. The majority of studies also lack a control group (only two studies used controls). Interventions have heterogeneous treatment regimes complicating comparisons between studies. Also adherence to the interventions are either not reported or at best inconsistent.  Subjective outcomes, which are highly prevalent in the studies, are also prone to bias due to lack of blinding, and many effects can be explained by regression to the mean.

The development of these interventions should, therefore, occur in the context of research. Treatments for under 18 gender dysphoric children and adolescents remain largely experimental.
There are a large number of unanswered questions that include the age at start, reversibility; adverse events, long term effects on mental health, quality of life, bone mineral density, osteoporosis in later life and cognition. We wonder whether off label use is appropriate and justified for drugs such as spironolactone which can cause substantial harms, including death. We are also ignorant of the long-term safety profiles of the different GAH regimens. The current evidence base does not support informed decision making and safe practice.”

adventvikarbyvy

Publicerat i Politik, Samhälle, vetenskap | Märkt , , | Lämna en kommentar

Skall man konvertera eller inte till Katolska kyrkan?

sunnlfragaJag fick en fråga på Twitter av Jacob Sunnliden, Sv kyrkan. Han tycker sig se stora skillnader inom Katolska kyrkan i hur man ser på konversion: En del säger att man absolut skall konvertera eftersom Katolska kyrkan är den enda sanna, andra säger att man skall vara kvar där man är och långsiktigt jobba för den kristna enheten.

Skilda åsikter, ja kanske lika stora inomkatolska som mellan samfund, det finns dock läromässig konsistens. Andra Vatikankonciliet medförde en uppluckring av den ideologiska föreställningen bland katoliker att ingenting viktigt händer utanför Katolska kyrkan.

Alla kristna delar bekännelsen att Kyrkan är en enda, helig, katolsk och apostolisk.
RKK menar sig visserligen ha alla element inom sig som konstituerar Kyrkans fullhet men erkänner samtidigt andra samfunds rikedomar av nåd och sanning, t.ex. dopet som grundläggande sakrament.  Blir du katolik krävs inget omdop.

Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om kyrkan, Lumen Gentium säger:

”Denna Kyrka, som här i världen är grundad och ordnad som en gemenskap med social struktur har sin konkreta existens i den katolska Kyrkan (‘subsitit in Ecclesia catholica’), som leds av Petrus efterträdare och av biskoparna i gemenskap med honom, vilket inte alltid utesluter att det även utanför hennes synliga struktur finns flera element av helgelse och sanning som – då det är gåvor som är Kristi Kyrkas egna – utgör en impuls till den katolska enheten.” (LG p 8)

Det viktigaste är inte att alla går över till RKK utan drivs av samma vision att närma sig Jesus Kristus och manifestera Kyrkan kyrkan samlad kring honom.

I encyklikan Ut Unum Sint (1995) betonar JPII att den ekumeniska dialogen måste vara ömsesidig och att det är viktigt att vi alla rannsakar våra samveten:

‘Dialogen kan inte ske på enbart horisontell nivå och begränsa sig till möten, meningsutbyten eller ens utbytet av de gåvor som kännetecknar olika gemenskaper. Den innehåller också en vertikal rörelse, riktad till den Ende, som i egenskap av världens frälsare och historiens Herre, också är vår ‘försoning’

Vi inser då att

‘vi är män och kvinnor som har syndat vilket skapar ett inre utrymme bland syskonen i de gemenskaper som inte lever i full gemenskap med varandra, i vilket Kristus, källan till kyrkans enhet, effektivt kan verka, genom kraften i hans Ande, Hjälparen.’ (UUS p35).”

Se också: [Primat och ledarskap i världskyrkan]

Slutsatsen av allt detta måste vara att man kan konvertera, men det är inte självklart att vi katoliker skall uppmana andra att göra det.

Å ena sidan: Om du är övertygad om att Katolska kyrkan inom sig har alla element som konstituerar den universella kyrkan som Kristus grundat, vad hindrar dig då att konvertera?

Å andra sidan: Om du inte är övertygad om detta men håller fast vid den grundläggande tron på Jesus Kristus så kan vi katoliker inte oreserverat råda dig att lämna ditt samfund och bli katolik.
Varför? Jo, vi lär ju  att de element av helgelse och sanning som finns i ditt samfund också är gåvor som är Kristi Kyrkas egna och utgör en impuls till den katolska enheten. Råder vi dig att lämna din kyrka går vi ju miste om det. Vi vill ju att allt detta skall dras in i den katolska fullheten, vilket kräver ett annat slags ekumeniskt arbete än att enskilda personer konverterar bort från det.

Dessutom är det så att RKK som jordisk institution ingalunda är fri från stora problem. Alla har hört talas om klerikalism, maktmissbruk, sexuella övergrepp, tystnadskultur. I denna komplexa struktur kanske det finns element som inte hade kunnat utvecklas lika bra innanför Katolska kyrkans murar som utanför. Jag tänker t.ex. på hela den pingstkarismatiska förnyelseströmmen som utvecklats sedan början på 1900-talet utanför murarna som en frikyrklig rörelse för att först senare hitta vägen in i RKK och de övriga etablerade kyrkan. Kanske var det Guds plan att göra på det sättet, inom Katolska kyrkan kanske den hade blivit förkvävd i sin linda.

Se också: [Vidga samfundsperspektivet. Vi måste på allvar börja fokusera på den enade Kyrkan]

Det är som med aposteln Paulus efter sin tumultartade omvändelse på väg till Damaskus: Under ett och ett halvt decennium reste han runt och förkunnade evangeliet på egen hand utan att ha några församlingsledare bakom sig. Först efter tre år träffade han Petrus under en tvåveckorsperiod, och 14 år senare återvände han till Jerusalem för att stämma av med apostlarna som under 30 år …. Först därefter återvände han till jerusalem för att stämma av med Petrus och de andra ”pelarna” att det han gjort inte varit förgäves (Gal 1:13-2:9).  ”Och när Jakob, Kefas och Johannes som ansågs vara pelarna förstod vilken nåd jag hade fått räckte de mig och Barnabas handen som tecken på gemenskap” (Gal 2:9). Som apostlarna då konfirmerade Paulus verk konfirmerar och urskiljer Kyrkans läroämbete idag mycket som sker utanför RKK´s gränser.

Se också: [Petrus, Kyrkans tjänare, medbroder och klippa] [Enhet med eller under påven]

Kartdinal Joseph Ratzinger, tidigare prefekt för Troskongregationen, senare påve Benedictus XVI har på ett bra sätt sammanfattat Katolska kyrkans syn på ekumenik. I en intervjubok av den tyske journalisten Peter Seewald ”Joseph Ratzinger Benedikt XVI, Gud och världen” (Veritas förlag) lägger han ut texten om ekumeniken. På Seewalds direkta fråga när man kommer in på de kristnas återförening ”Vem ska egentligen ansluta sig till vem?”, svarar kardinal Ratzinger (intervjun gjordes år 2000):

”Den stora formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att hon också går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troendes vidaregående under ledning av Herren – som vet vägen. Och som vi anförtror oss.”

Ratzinger fortsätter att betona att det finns ingen lättvindig av människor planerad väg:

”De kristnas enhet kan inte framställas genom en politisk kupp eller genom ett svärd som hugger itu en gordisk knut. Det handlar om levande processer. Och varken en påve eller ett världskyrkoråd kan helt enkelt säga: kära vänner, nu gör vi så här! Tron är något som lever och är djupt rotad i var och en med ansvar inför Gud. Påven, har vi sagt, har inga totalitära eller absoluta fullmakter, utan tjänar trons lydnad.”

Utmaningen är att inte bli så smal att man lämnar utanför det som skulle vara med, samtidigt som man är trogen den stora traditionen, Trons skatt som är det som ger Kyrkan existensberättigande.

Jag vill till slut rikta uppmärksamheten på en artikel av ärkebiskop emeritus i Svenska kyrkan och Europapresident för Kyrkornas Världsråd Anders Wejryd som nyligen publicerades i Signum: [Ekumenikens vigör]. Wejryd sätter in den ekumeniska dialektiken mellan samfunden i ett ännu större perspektiv: Dialektiken mellan kyrkan och världen.

Citat från artikeln:

”Tar vi den treenige Guden på allvar så behöver vi finnas som medlevande och medskapande i en levande tradition i våra kyrkor och församlingar. Lär vi oss känna igen Gud och tar det vi lärt på allvar, så vet vi att Gud är verksam i allt som tjänar Livet, långt utanför kyrkan. Enligt Markusevangeliet 9:40 sade Jesus: ‘Den som inte är mot oss är med oss.’ … Denna dialektik mellan kyrka och värld, innanför och utanför, behöver de flesta av oss för att inte bli i värsta fall farliga, i bästa fall onyttiga. Det är i rörelsen emellan som vi får perspektiv, ser verkligheten, inser behoven och kan erfara kraften i Traditionen – och Traditionerna.”

 

Publicerat i Church | Märkt , | Lämna en kommentar

Barth och Ratzinger om trons förhållande till filosofin

barthJag läser i tidningen Dagen en intressant artikel om teologen Karl Barth skriven av Heidi Marie Lindekleiv som gjort en intervju med Peter Zocher, ledare för forskningsinstitutet Karl Barth-Archiv vid universitetet i Basel. Det är i år 100 år sedan hans kommentar till Romarbrevet (”Der Römerbrief”) utkom och det firas genom ett Barth-jubileum.

Redan innan Första Världskriget bröt ut genomskådade Barth den bräckliga utvecklingsoptimism som låg bakom krigshetsen som gjorde att Europa kastades in i den fruktansvärda katastrofen.

Peter Zocher säger:

”Under 1800-talet hade teologerna tolkat den historiska utvecklingen allt mer positivt, att världen hela tiden blev bättre och att det i grund och botten gick mot en sammansmältning av de jordiska förhållandena och Guds rike.”

Den tanken och det sättet att bedriva teologi på bröt totalt samman efter världskriget. Det är utgångspunkten för Barth som avvisade tanken på en ”naturlig” väg till Gud, vare sig genom religion, politik eller något annat mänskligt företag. Tron är inget människan hittat på eller uppfunnit genom filosofiskt tänkande. Teologin och det kristna vittnesbördet måste därför ta sin utgångspunkt i den gudomliga uppenbarelsen i Jesus Kristus, och förkunnelsen av Guds Ord i Evangeliet (kerygma). Zocher igen:

”Hans poäng är att vi helt enkelt inte kan förstå Gud med våra mänskliga begrepp. Kunde vi det skulle Gud inte vara Gud, förklarar Zocher och ställer frågan om hur man då kan bedriva teologi, det vill säga tala om Gud.”

Jag känner igen dessa tankegångar från en annan av 1900-talets stora teologer, Joseph Ratzinger. Han var noga  att skilja mellan förvaltningen av Trons skatt som tillkommer läroämbetet och teologin som är en intellektuell disciplin som reflekterar över trosinnehållet. Jag hittade en text av kardinal Ratzinger om Katolska kyrkans katekes från 2002 – Är Katolska Kyrkans Katekes aktuell idag? Tankar tio år efter utgivningen. Texten finns i boken På väg till Jesus Kristus (Catholica förlag 2006 med texter av Joseph Ratzinger/Benedikt XVI). Jag läser:

”Teologin ‘uppfinner’ inte genom en intellektuell reflexion vad som är möjligt att tro och vad inte – om det vore så skulle den kristna tron bara vara en produkt av vårt eget tänkande och alltså ren religionsfilosofi. Teologisk vetenskap som förstår sin roll rätt är istället ett försök att förstå den ingenkännandets gåva som föregår den. I detta sammanhang  citerar katekesen Augustinus berömda sentens som sammanfattar det teologiska bemödandets väsen på följande klassiska sätt: ‘Jag tror för att förstå och jag förstår för att bättre tro’ (KKK 158, Sermones 43,7,9:PL38)”

Ändå flyttar Ratzinger tyngdpunkten något till förmån för möjligheten av en teologisk och filosofisk reflektion över tron. I egenskap av prefekt för Troskongregationen mötte han 1996 Lärokommissionen för Latinamerika där befrielseteologin avhandlades. Hans tal därifrån finns bevarat i ett dokument på Vatikanens hemsida: The current Situation of Faith and Theology. Han sade:

Karl Barth was right to reject philosophy as the foundation of faith independent from faith. If it were such, our faith would be based, from the beginning to the end, on the changing philosophical theories. But Barth was wrong when, for this same reason, he proposed the faith as a pure paradox that can only exist against reason and totally independent from it. It is not the lesser function of the faith to care for reason as such. It does not do violence to it; it is not external to it; rather, it makes it return to itself. The historical instrument of the faith can liberate reason as such again so that by introducing it to the path, it can see by itself once again. We must make efforts towards a new dialogue of this kind between faith and philosophy because both need one another reciprocally. Reason will not be saved without the faith, but the faith without reason will not be human.

Vi står med båda fötterna på jorden och sträcker våra armar mot himlen. Det är i detta spänningsfält vårt liv utvecklar sig.

Publicerat i Church | Märkt , , | Lämna en kommentar

Katolska kyrkans barnskyddsombud: kan finnas mörkertal för övergrepp på grund av rädsla att anmäla

Barnskyddskonferensen i Vatikanen som hölls i februari fick bra bevakning i media. Det är bra att vi får nytt fokus på dessa frågor också här i Sverige.

Ren pedofili är bara ett av sexövergrepps-problemen i Katolska kyrkan, visserligen det allvarligaste och grövsta men inte det kvantitativt största. Till detta fogas övergrepp på kvinnor av samma typ som uppmärksammats i övriga samhället genom #metoo. I katolsk kontext kan det handla om så hemska saker som att ordenssystrar utnyttjas och våldtas.

Sedan har vi det speciella förhållandet i Katolska kyrkan till manlig homosexualitet där många avslöjanden har handlat om präster, biskopar och kardinaler som utnyttjar prostituerade eller inleder erotiska relationer med prästseminarister och unga vuxna, ibland även med minderåriga gossar. Den franske sociologen Frédéric Martel har skildrat detta i den nyligen utkomna boken ”In the Closet of the Vatican”. Martel är inte katolik utan studerar fenomenet utifrån ett sekulärt gay-perspektiv. Även om man har en känsla att han överdriver, så är inte den bild han förmedlar i grunden fel. Det mesta är känt sedan tidigare och han avslöjar inga nya ”skandaler” i Katolska kyrkan, möjligen med ett undantag där han namnger en nu avliden kardinal, Lopez Trujillo (död 2008). Att han påstås vara homosexuell och köpte sex av prostituerade är en sak, än allvarligare är anklagelserna att hans kontakt med paramilitära grupper och att han medverkade till att präster som propagerade för befrielseteologin mördades.

Mycket behöver komma upp till ytan i Katolska kyrkan. Det handlar inte bara om anklagelser mot nu döda personer, det måste ha funnits massor av personer i hög ställning som känt till men hållit tyst och förblivit passiva eller aktivt beskyddat – samma tystnadskultur som går igen när vi talar om barnövergreppen.

bjornDärför är det bra att vi i Katolska stiftet här i Sverige fått ett särskilt barnskyddsombud, Björn Håkonsson och att han så tydligt betonar att barnens rätt måste stå i centrum. I en intervju i TV 4 yppar han farhågor att det finnas ett mörkertal här i Sverige när det gäller övergrepp på barn på grund av en rädsla att anmäla.

TV 4 – nyheterna hade tagit upp ett fall vid en katolsk skola i Lund där en lärare blivit avskedad på grund av anklagelser för övergrepp i flera fall. Dock stod ord mot ord, det fanns ingen teknisk bevisning eller stödbevisning från andra vittnen och läraren sade sig vara oskyldig. Därför kunde mannen inte dömas i domstol. Inte desto mindre blev mannen avskedad, och fallet kommer nu att prövas i Arbetsdomstolen.

Av reportaget framgick att avskedandet av den aktuella läraren pådragit sig inomkatolsk kritik. I ett brev till skolans styrelse från personer som tidigare varit delaktiga i skolans historia som stiftelsegrundare eller anställda samt den näst högste ledaren i stiftet, generalvikarien Pascal Lung OP framkom kritik mot nuvarande rektor rörande hanteringen av personalfrågor inte bara i detta fall, utan också i andra. Det verkar vara ett privat initiativ där man tar ställning i en personalkonflikt som egentligen inte angår brevskrivarna, men att generalvikarien står som medundertecknare av brevet gör att det får en officiell prägel.

Brevskrivarna tar inte ställning i skuldfrågan när det gäller den avskedade läraren men obevekligt blir det så att brevet uppfattas som en påtryckning att inte gå till botten med fall där barnövergrepp misstänks och förstärker tystnadskulturen Katolska kyrkan nu försöker göra upp med och ökar rädslan att anmäla. Det är inne bra att Katolska kyrkan framstår som (är?) splittrad eller odeciderad i dessa frågor, man borde tala med en röst enligt de direktiv som påve Franciskus och kardinal Anders Arborelius givit och som stiftets barnskyddsombud ger uttryck för.

Där ord står mot ord är det givetvis inte lätt. En arbetsgivare kan  tycka sig ha tillräckliga skäl att ur barnskyddsperspektiv säga upp en person medan domstolen med sina högre beviskrav inte kan fälla. Det kan också vara så att en person är oskyldig trots att han blivit fälld i domstol. Vi har flera fall i Sverige där morddömda fått sina fall omprövade under senare år. Vi kommer ihåg incesthysterin på 1990-talet vilket ledde till att fäder oskyldigt anklagades. Fallet med kardinal Pell som dömts i Australien mot sitt nekande och nu kommer att överklaga till högre instans är ytterligare ett fall där ord står mot ord.

Ingen skall dömas på förhand och vi får akta oss för drev och häxprocesser mot anklagade personer som kan trigga fram falska beskyllningar. Att det finns fall där barn ljuger är ett faktum att beakta, vilket inte är detsamma som att förutsätta att det är så i det enskilda fallet. Barn skall alltid lyssnas till och tas på allvar, men även de anklagade måste ges stöd och vara föremål för god personalvård.

 

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , | 4 kommentarer

Präster med homosexuell läggning – hur har de det i Katolska kyrkan?

intheclosetofthevaticanSamtidigt som Katolska kyrkan kämpar med att komma till rätta med de sexuella övergreppen på minderåriga och den tystnadskultur som gjort att de kunnat fortsätta så uppmärksammas situationen för präster med homosexuell läggning och hur de har det i en kultur ofta präglad av homofobi. En del präster vågar nu ”komma ut” och berätta om sin läggning (bara det, det innebär inte att de lever ett okyskt liv), vilket visar sig vara mycket kontroversiellt.

Homosexuell läggning är en sak, prästers övergrepp på barn och unga, flickor såväl som pojkar är en helt annan sak. Ändå vill en del påstå att homosexualiteten är roten till det onda. Jag uppfattar att majoriteten av präster och biskopar i Katolska kyrkan idag inte har en trångsynt homofob inställning utan har tagit in modern kunskap om homosexualitetens natur och är positiva till den öppning i dessa frågor som påve Franciskus uttalande ”Om någon är homosexuell och söker Herren med god vilja, vem är jag att döma” innebar. Men kanske är jag naiv?

I denna DN-artikel ursprungligen publicerad i NYTimes får vi ta del av några homosexuella prästers erfarenheter.

I dagarna har boken IN THE CLOSET OF THE VATICAN: POWER, HOMOSEXUALITY, HYPOCRISY kommit ut. Jag återkommer till den.

Läs mina tidigare blogginlägg om Katolska kyrkan och homosexualitet.

 

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , | 1 kommentar

Förbön för Katolska kyrkan i prövningens tid

Just nu pågår ett mötet i Vatikanen med biskopar från hela världen för skydd av minderåriga. Påve Franciskus och vår biskop Kardinal Anders Arborelius önskat från oss alla i kyrkan att be för kyrkans kris och det pågående mötet. Biskop Anders har formulerat följande bön:

Bön om den helige Andes bistånd i prövningens tid

Kom helige Ande till din kyrka,
kom med din renande eld och befria henne från synd och ondska,
kom med din milda fläkt och hela såren hos alla dem som utsatts för övergrepp och kränkning,
kom med din smörjelse och helga alla dem som har en tjänst och kallelse för Guds heliga folk,
kom med din vishet och ditt mod till alla som är satta att urskilja vad som måste göras för att skydda de oskyldiga,
kom med din kraft och stormvind och driv bort den ondes alla lockelser och försåt,
kom med din helgande nåd och hjälp oss alla att gå helgelsens och kyskhetens väg,
kom med ditt råd och din klarsyn och ge oss ångerns och botfärdighetens anda.
Genom Jesus Kristus vår Herre och Gud, som med dig, Fader och den helige Ande, lever och råder i evigheters evighet.

Stockholm 20.2.2019 +Anders Arborelius OCD

Läs mer om biskopsmötet här.

bonekort-for-mobilen

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , | Lämna en kommentar

Klimattragedin som existentiell trosfråga

Går vi mot oundgänglig kollaps, förmodad katastrof eller möjlig utplåning? Oberoende av hur optimistiska eller pessimistiska vi är så är de allra flesta överens om att temperaturhöjningen och de rubbningar i jordens balans det medför är en av de allvarligaste faktorerna idag som direkt kan hota vår existens och som därför kräver att vi mobiliserar det allra bästa vi har som mänsklighet på alla plan, moraliskt ansvarstagande, vetenskapligt, existentiellt och religiöst. Detta sagt som ett faktum utan att moralisera.

Syster Madeleine Fredell OP, generalsekreterare för Justitia et Pax, Kommissionen för Rättvisa och Fred i Stockholms Katolska Stift, höll nyligen ett föredrag för Stockholmsavdelningen för Förbundet Kristen Humanism. Föredraget är mycket angeläget och jag vill göra er alla uppmärksamma på det.

Kommande brist- och katastroftider handlar inte bara om att göra allt vi kan för att undvika att det sker, det handlar också om att förbereda oss att agera etiskt i situationer som kan komma då välstånd för alla inte är självklart ens i vårt välmående Sverige.

”Hur reagerar människor när det uppstår matbrist och i vissa områden också direkt svält? Hur skulle vi reagera om vi inte fick tillgång till dricksvatten, eller vatten överhuvudtaget? Vad händer när odlingsbara jordar minskar? I mänsklighetens historia har hittills alla dessa tillstånd lett till rivalitet, våld, uppror, revolutioner, orättfärdiga maktanspråk, våldsamma maktövertaganden av en elit och massflykt. Det finns ingen anledning att tro att mänskligheten kommer att reagera annorlunda framöver.”

Som troende har vi ett existentiellt ansvar att vara salt och ljus i världen. Den kristna traditionen har aldrig stannat vid att bara se till livet bortom detta, utan också att agera ansvarigt i världen här och nu och ta vara på vår nästa, vilket också innebär att vårda vår planet och se till att den är bebolig för kommande generationer. Därför är miljön också en självklar del av Katolska kyrkans sociallära (jfr påve Franciskus klimatencyklika Laudato Si).

Vi lever alla i ett ömsesidigt beroende av varandra. Det inser vi när vårt personliga liv blir bräckligt, eller när vårt samhälle utsätts för påfrestningar och hotande katastrof. Men vi har skapat ett ohälsosamt beroende av prylar och tjänster som vi inte behöver för vårt välbefinnande och valt bort det ömsesidiga beroende vi har av närhet, ömhet och omvårdnad då vi inte klarar oss själva.  Sr Madeleine skriver:

”Hur kan vi återerövra det ömsesidiga beroendet av varandra och av hela skapelsen? Hur börjar vi se varandra i ögonen och visa respekt för livet, att se den andres behov i mina egna ögon? Respekt, av latinets respicere, handlar om att låta den andre eller det andra återspeglas i oss själva. Om varje människa och alla människor är skapade till Guds avbild kan vi bara möta Gud i den andre när Guds avbild återspeglas i våra ögon.”

Måste inte vi som kristna förvalta vårt arv här så att det kommer till gagn för hela mänskligheten? Har vi då råd att hålla på med småsinta lärostrider? De tre teologiska dygderna Tro Hopp och Kärlek är allmänmänskliga. De

”…tar oss ut ur oss själva och den omedelbara verkligheten. Det handlar inte om att drömma om något orealistiskt utan om att konkret bygga på tidigare erfarenheter men i ljuset av att våra liv kan få en fördjupad mening. Tidigare erfarenheter gör att vi kan hoppas på nya lösningar på problem och utmaningar. Hoppet är på sätt och vis grunden och utgångspunkten för alla nya landvinningar inom såväl naturvetenskap och teknik som inom humaniora och samhällsvetenskap. Men att lösa problem på ett nytt och fräscht sätt påkallar fantasi och kreativitet. Och det får vi bara om vi kan vila i oss själva, om vi är i balans, om vi har goda relationer och har tillit till livet självt. Meningsskapande och kreativ problemlösning ligger varandra mycket nära och är alltså av stor vikt för att leva med en klimatkatastrof hängande över våra huvuden.”

Jag citerar inte mera från detta föredrag som ges större rättvisa om ni tar del av det i dess helhet. Det finns på Justitia et Pax hemsida:

[Klimattragedi, en existentiell trosfråga
Föredrag för FKH 11 februari 2019]

 

bengtveranda

Publicerat i Church, Politik, Samhälle, Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar