Nu inleder hela den Katolska världskyrkan sin synodala väg – För en synodal kyrka, gemenskap, deltagande, mission

Nu börjar Katolska kyrkans arbete med den synodala vägen: För en synodal kyrka – gemenskap – deltagande – mission

Detta kan bli hur bra som helst och förnya kyrkan
– om vi tar påvens intentioner på allvar och alla aktivt medarbetar och låter oss ledas av den Helige Ande

..eller hur tråkigt och byråkratiskt som helst och sluta i antiklimax
– om vi ser det som ytterligare en byråkratisk pålaga som vi halvhjärtat sköter men egentligen inte alls är intresserade av.

Katolskt Magasin har en artikel där man intervjuar stiftets kommunikationschef Kristina Hellner. Slutstationen för processen är biskopssynoden 2023. Hållpunkter på vägen:

  • 10 oktober 2021: Oficiell start i Rom då påve Franciskus firar mässa i Peterskyrkan.
  • Slutet av nästa vecka: Omfattande information presenteras på Stockholms katolska stifts hemsida.
  • 17 oktober 2021: Samtliga stiftsbiskopar i världen skall ansvara för att synodarbetet påbörjas i deras respektive stift.
  • Inom kort: Enkät med tio frågeställningar enl. Vatikanens förberedelsedokument skickas ut till stiftsorganen.
  • Slutet av november 2021: Frågepaket skickas ut till stiftets alla församlingar, missioner etc
  • Innan sista februari 2022: Alla kyrkoherdar och församlingarnas pastoralråd ombeds hålla två synodsmöten där alla i församlingen inbjuds att dryfta de tio frågeställningarna.
  • Mars 2022: Allt material som kommit in sammanfattas i ett dokument som högst får omfatta tio sidor. Detta vidarebefordras till biskopskonferenserna, fär vår del Nordiska biskopskonferensen.
  • April 2022: Biskopssynoden sammanfattar materialet och skickar till Rom.
  • September 2022: Generalsekretariatet för synoden sammanfattar materialet och skickar ut ett Instrumentum Laboris 1
  • Innan mars 2023: Biskopskonferenserna skall ha samlats för att hålla möten på kontinental nivå.
  • Mars 2023: Rapporter från de kontinentala mötena skall skickas in till Rom.
  • Juni 2023: Generalsekretarieatet för synoden ger ut Instrumentum laboris 2
  • Oktober 2023: Biskopsynoden samlas i Rom.

I Stockholms katolska stift har inrättats en arbetsgrupp för synodarbetet bestående av biskopsvikarie f. Andrés Bernar, jesuitpater Ulf Jonsson, stiftets kommunikationschef Kristina Hellner och stiftets kommunikatör Anna Sandberg.

Vatikanen har inrättat en särskild hemsida för synodarbetet där man kan ta del av alla publicerade dokument: [www.synod.va]. Vill man på allvar engagera sig i synodarbetet är det viktigt att ta fdel av dokumenten, och särskilt viktigt synes mig vara ”Vademecum”, en handbok för lyssnande och urskiljning i de lokala kyrkorna. [Vademecum for the Synod on Synodality – Official Handbook for Listening and Discernment in Local Churches]

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt | Lämna en kommentar

Sexövergreppsproblematiken i Katolska kyrkan är endemisk. Påve Franciskus har initierat ett reformarbete som tar fasta på strukturella brister, men kommer det att lyckas? Det finns också ett förändringsmotstånd.

Ännu en pedofilskandal i Katolska kyrkan har kommit till offentlighetens kännedom, då en ny rapport initierad av kyrkan själv nu publiceras i Frankrike Enligt rapporten har under 70 år runt 330 000 barn utsatts för sexuella övergrepp i kyrkans verksamhet, främst av präster men även andra funktionärer.

Man borde egentligen inte bli förvånad eftersom problematiken varit känd sedan slutet på 1900-talet, då avslöjanden i USA satte strålkastarljuset på dessa svåra övergrepp i Katolska kyrkan som var av en omfattning man inte kunde drömma om tidigare. Sedan har det visat sig att problematiken inte var isolerad till USA, i land efter land, Irland, Tyskland… har rapporter tagits fram som visar att det snarare är regel än undantag att problematiken finns överallt. [Här länk till mina många tidigare inlägg om pedofili i Katolska kyrkan]. I Tyskland väckte avslöjandena stor vrede hos katolikerna själva, vilket var orsaken att man påbörjade den synodal vägen, där lekmän och präster samarbetar för att försöka gå till botten med de strukturella problem (klerikalism, maktmissbruk, bristande transparens) som gjort att detta kunnat ske.

Nyligen hörde vi också om upptäckten av massgravar med barn vid katolska internatskolor där den inhemska befolkningens barn tvångsomhändertogs och tvångsomvändes till kristendomen. Tvångsomvändelserna var i och för sig kända sedan tidigare, men att barnen sköttes om så illa att de dog i stort antal, och dessutom inte fick en värdig begravning, och att inte ens deras föräldrar underrättades är en stor skandal. Av någon anledning uppmärksammades inte detta lika mycket som den nu aktuella franska rapporten.

Mycket har helt klart gjorts inom Katolska kyrkan för att komma tillrätta med problematiken, det är inte möjligt idag att sopa den under mattan, men långtifrån tillräckligt. När det gäller USA, där de första avslöjandena kom, han man gjort ett gediget vetenskapligt arbete. Det har resulterat i att anmälda övergrepp har planat ut och ligger numera på mycket låga nivåer jämfört med andra yrkesgrupper.

Men som många påpekat måste man jobba proaktivt med de strukturella problem i Katolska kyrkan som ligger till grund för att allt detta kunnat ske och fortgått under så lång tid. Det handlar om klerikalism, maktmissbruk, brist på transparens och annat. Påve Franciskus har arbetat med att reformera kurian, och nu tar han med sig hela världskyrkan på en synodal process syftande till ett helt annat klimat av samarbete som involverar alla, biskopar, präster och alla vanliga icke-vigda katoliker.

Påvens intentioner är bra, men det finns också ett stort motstånd på många håll, så det är en öppen fråga hur man kommer att lyckas med detta. Men förändring är nödvändig.

Uppdatering 2021-10-08:

CIASE-rapporten, oberoende utredning tillsatt av Katolska kyrkan i Frankrike, några fakta:

Sedan 1950 har 330.000 barn och ungdomar blivit utsatta för sexuella övergrepp i kyrkliga miljöer. I 216.000 av fallen var förövarna präster. Det rör sig om c:a3000 präster.

För 1,16% av vuxna som blev utsatta för sexuella övergrepp i barndomen skedde det i kyrkliga miljöer. Motsvarande siffror för sekulära sommarläger och skolor 0,36 resp 0,34%.

Kyrkan har vidtagit åtgärder men det har gått långsamt. 1950-1970 var första prioritet att dölja för att skydda kyrkan mot skandal. Därefter började kyrkan erkänna problemet och uppmärkdsamma offren. Efter 2010 har kyrkan accepterat att övergreppsfall skall anmälas till det statliga rättsväsendet.

Från 1970 skedde en minskning, och efter 1990 har det varit färre nya kända fall. Rapporten är trots det kritisk till kyrkans otillräckliga agerande, och mer återstår att göra.

Referens: Artikel i LaCroix International

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , | Lämna en kommentar

Synodalitet – från centralstyrning till att hela kyrkan från biskoparna till de sista lekmännen tar ansvar för evangelisationen

Synodalitet

Begreppet synodalitet har varit i ropet mycket sista åren. [Se tidigare artiklar på min blogg under sökordet synodalitet här].

Det är främst påven själv som introducerat begreppet, och det handlar om en mindre centraliserad kyrka där inte bara de lokala biskoparna, utan hela Guds folk uppfordras att ta ett större ansvar. Det handlar alltså inte om passiv demokrati där jag kräver att få min röst hörd, utan om att alla aktivt öppnar sig för tron och Andens fulla liv. För att travestera John F. Kennedy: Fråga inte vad Kyrkan kan göra för dig utan vad du kan göra för Kyrkan. Och då menar jag Kyrkan som en levande organism centrerad kring Jesus Kristus fylld av Helig Ande, inte kyrkan som jordisk maktstruktur fylld av strider, korruption, maktmissbruk. Joseph Ratzinger betonade att kyrkan är båda, både en jordisk struktur med sina brister och en gemenskap kring Jesus Kristus och som sådan helig och ofelbar. Ändå hänger de båda dimensionerna ihop. I boken Kallad till gemenskap påpekar Ratzinger att problem uppstår om man till följd av att man sysselsätter sig så mycket med det konkreta, korporativistiska glömmer eller underbetonar kyrkans identitet som Kristi kropp. Han beskriver utmaningen såhär:

”Kyrkan måste under historiens gång ständigt vara på sin vakt så att inte de många mänskliga strukturerna vanställer det som är hennes egentliga andliga centrum.”

”Kyrkan: helheten och delarna, biskopens uppdrag” på Bengts blogg

Att alla katoliker är kallade att ta ansvar för kyrkans evangelisation i vårt samhälle klargjorde biskop Anders klart och tydligt under sin predikan vid stiftsvallfärden till Vadstena i lördags.


Denna nyproducerade video på stiftets YouTube-kanal ger aspekter på att vi alla, varje katolik är kallad att vara delaktiga i Jesu uppdrag att göra evangeliet känt också i Sverige idag:

Man kan säga att stiftsvallfärden var i harmoni med den synodala process påve Franciskus introducerat. Den engagerar alla, och den är öppen Andens fulla liv.

Biskopsynoden 2023 om synodalitet förbereds lokalt.
Precis idag presenterar Vatikanen förberedande dokument inför biskopssynoden 2023 som skall handla om synodalitet. Synoden föregås av en förberedande ”synodal väg” i tre steg som startar i oktober i år med en förberedelse i de lokala stiften och församlingarna som involverar alla. Det följs av steg 2 sommaren 2022 som är en kontinental fas med breda konsultdationer och urskiljningsprocesser med biskopskonferenserna. Tredje steget är själva synoden i Rom 2023. Målsättningen är att stärka den synodala självsynen i Katolska kyrkan och förbereda framtida arbetslinjer regionalt och internationellt.

Arbetet med synodaliteten är ett led i ett genomgripande reformarbete under påve Franciskus pontifikat där vi också kan vänta oss en genomgripande kuria-reform som länge varit på väg.
Detta har också varit ett genomgående tema sista åren, [se mina artiklar med sökordet kuriareform].

Synodalitet kontroversiellt.
Synodalitet är ett kontroversiellt ämne, många önskar inte detta och fruktar att det leder till kaos och menar att det kan undvikas bara genom att fortsätta stärka påvens centralmakt. Andra å sin sida ser ett hopp i detta, att maktfördelningen i kyrkan äntligen skall ändras och att progressiva lekmän kan få mer inflytande och att det skall bli en öppning för att ändra även på centrala lärofrågor som prästämbetets reservation för män eller att äktenskapet måste vara mellan en man och en kvinna.

Tydligast har detta blivit i den ”synodala väg” som inletts i den tyska katolska kyrkan som rönt mycket kritik, även påven själv har skrivit ett brev till de tyska biskoparna med vissa varningar. Påven har dock sagt att det är viktigt att alla dagens kontroversiella frågor måste få ventileras och komma på bordet.

Tysklands synodala väg (”Synodaler Weg”), några fakta:
– startades av de tyska biskoparna i samarbete med Centralkommitten för Tysklands katoliker (ZdK), den största av flera grupper som representerar lekmän. Bakgrunden var de omfattande övergreppskandalerna och att något måste göras på en övergripande nivå där man tittar inte bara på enskilda prästers skuld utan på strukturella fel.

– består av en grupp på 230 personer samlade för att diskutera vad som uppfattas vara de mest pressande frågorna i Tysklands katolska kyrka. Gruppen inkluderar alla biskopar plus representanter för religiösa ordnar, lekmannarörelser, stift och församlingar, universitet, konsulter från andra kyrkor och experter inom de områden som diskuteras. Hela gruppen har mötts endast vid vid ett tillfälle grund av pandemiläget. Nästa möte planeras i Frankfurt till månadsskiftet september/oktober.Vid sidan av detta finns fora med omkring 40 personer som fokuserar på specifika frågor mellan storgruppssessionerna.

– fokuserar på fyra huvudteman:

1. Maktutövning och maktdelning inom kyrkan
2. Relationer och sexualitet
3. Prästämbetet inklusive samtal om celibatet
4. Kvinnor i vigda ämbeten och högre tjänster i kyrkan.

Den synodala vägen är löst strukturerad för att ge möjlighet för deltagarna att utvärdera vad som fungerar och inte och göra fortlöpande ändringar. Det. är inte klart ännu hur det kommer att sluta. Ursprungligen var tänkt att man skulle vara i mål 2021, men pandemin har fördröjt processen. Storgruppen möts igen 30 september i Frankfurt, och rösta om resolutionerna hoppas man kunna göra våren 2022, så att rekommendationerna kan lämnas som bidrag till den synodala process som påve Franciskus startat.

Kyrkorättsligt är de förslag som röstas fram inte bindande. Kyrkolagen tillåter inte att lekmän utövar inflytande över beslut som är under en biskops ansvar. Varje biskop måste var för sig bestämma om och hur han vill implementera förslagen i sitt stift.

Gruppen kan komma att rösta om förslag på tre nivåer:

  1. Lokala förslag som varje biskop kan implementera i sitt eget stift. Det kan t.ex. handla om att rationalisera administrationen i stift och församlingar, anställa lekmän på deras expertområden som t.ex. ekonomi så att biskopar och präster kan fokusera på pastorala behov och att säkerställa att lekmän är involverade i beslutsfattande.
  2. Ändringar i den kanoniska lagen. Det kan tyska kyrkan inte göra på egen hand, utan det blir i form av rekommendationer till påven att genomföra sådana ändringar. En möjlig sådan förändring som diskuterats är att luckra upp de legala sambanden mellan vigning och administration, som detta att en präst alltid har sista ordet i frågor rörande församlingsfinanserna.
  3. Förändringar som bara kan fattas av ett ekumeniskt koncilium. Det verkar t.ex. sannolikt att ett förslag som kommer att läggas är ordination av kvinnor. Det innebär i princip att man föreslår ett nytt ekumeniskt koncilium.

Påven har 2019 skrivit ett brev till katolikerna i Tyskland. Han betonar att inga ämnen är förbjudna att diskutera. Han refererar till sin apostoliska maning Evangelii Gaudium som en guide för arbetet. Han betonar öppenheten för den Helige Ande. Gång på gång återkommer han till att betona tron, evangelisationen och den Helige Ande. Han varnar för en falsk reform som bara åstadkommer yttre förändring men inte är förankrad i en överlåtelse åt Kristus och Anden. Evangelisationen, säger han, måste vara det vägledande kriteriet framförallt.

Många kritiska röster har hörts om den tyska synodala vägen, också farhågor att det skall leda till kyrkoschism. Jag tror farhågorna är överdrivna. Ingen lokal biskop (hur radikal retoriken än kan låta) tror jag kommer att införa några förslag i sitt stift som går emot kyrkans ordning och lära.

Andra å sin sida sätter stora förhoppningar till att man skall kunna ändra hela kyrkan och dess lära. Det är naivt. Påven kommer inte att pröva vare sig frågan om kvinnliga präster eller att göra äktenskapet öppet för samkönade. Dels kräver sådant ett koncilium, påven är inte fri att införa sådana förändringar ens om han ville, om han inte har större delen av biskoparna med sig. Ett nytt koncilium är knappast aktuellt nu, istället handlar det om att förverkliga och konkretisera de impulser som Andra Vatikankonciliet satte igång. Det kräver mer av oss lekmän än att bara kräva reformer som andra förväntas genomföra.

Många kommer att dra en suck av lättnad när allt är över, andra, som kanske lagt ner mycket möda i olika arbetsgrupper och haft stora förhoppningar kommer att bli besvikna, då de ser att inte så mycket som de ville har hänt. Samma känsla som på många planeringsdagar jag upplevt i mitt yrkesverksamma liv – mycket entusiasm, stora förhoppningar, sedan återgår allt till vardagen.

Jag tror dock det är positivt att alla frågor fått komma på bordet och belysas. Förhoppningsvis kan det leda till ett öppnare klimat, bättre samarbete mellan präster och lekmän och brytning med klerikala maktstrukturer* och att man råder bot på de problem som var ursprunget till att man satte igång den synodala vägen. Det vore inte så dåligt det.

——————-

*Klerikalism – ytterligare ett begrepp som diskuterats flitigt i Katolska kyrkan sista åren. [Se mina tidigare texter under sökordet klerikalism här].

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , | 1 kommentar

Edsleskog – den glömda katedralen i norra Dalsland

Jag fortsätter på temat Sveriges kristna historia, arkeologi, helgon och heliga källor.

Dalsland är Sveriges minst kända landskap sade en gång Anders Piltz, själv bördig från Åmål. Beläget på andra sidan Vänern kommer landskapet lite i skymundan. Skall man till Norge åker man antingen via Bohuslän och Strömstad eller Värmland. Jag är uppvuxen i södra Dalsland, Gestad socken men gick i realskola och gymnasium i Trollhättan och Vänersborg.

Norra Dalsland är en böljande terräng med vackra skogar avlöst av ängsmark och små sjöar som skär in i landskapet.

Pilgrimsleden genom Dalsland
Det gick en medeltida pilgrimsled genom Dalsland på väg från och till Nidaros – dagens Trondheim och den Helige Olofs grav. Det var en av världens viktigaste vallfartsorter under medeltiden. Söderöver anslöt leden till Göta älv-stranden och många pilgrimer hade kanske åkt båt till Lödöse, en medeltida hamnstad av stor betydelse innan det nuvarande Göteborg anlades.

Pilgrimsleden går förbi Murängen i Gestad socken. Där, på Lövås marker finns också lämningar efter en medeltida kyrka. Unikt för flera kyrkor i östra Dalsland liksom Edsleskogs kyrka är att de var uppförda i tegel.

Leden sträckte sig genom Dalboslätten i söder, också genom min hemsocken och passerar ett pärlband av medeltida kyrkor. Den passerar Dalslands kanal- och kommer upp i mer kuperad och vildmarkspräglad terräng och når så småningom Edsleskog som också ligger invid leden.

Edsleskogs gamla kyrka tillhörde under medeltiden de största kyrkorna som någonsin byggts i Skara stift, i dignitet med Skara domkyrka. Kyrkan byggdes på 1200-talet och var c:a 40 m lång och hade formen av en treskeppig basilika. Speciellt är att den var uppförd i tegel, ett material som vid början av 1200-talet var helt nytt i det medeltida Sverige. Tidigare trodde man att tegel introducerades av munkar som kom till Sverige kring mitten av 1200-talet. Arkeologer från Lödöse museum började med utgrävningar sommaren 2019 och fortsatte 2020. När vi var där i början av augusti hade man ytterligare en utgrävningsperiod på två veckor som nu är avslutad. Arkeolog Anton Lazarides sammanfattar resultatet från senaste grävningen i denna video:


Rekonstruktion av hur man tänkte sig kyrkan såg ut

Edsleskog stort andligt centrum under medeltiden
Edsleskog var inte bara ett delmål för pilgrimer på väg till Nidaros, utan också ett eget mål och ett stort kyrkligt centrum. Bakgrunden är helgonet och martyren Nils av Edsleskog som enligt legenden blev mördad då han var på väg till ett hembesök för att dela ut kommunion till en sjuk person. Efter sin död blev han upphov till olika mirakel och en källa sprang fram där han hade mördats. Det hela finns belagt genom en brevväxling mellan biskop Bengt(d.y.) och påven Honorius III. Påven skriver att Nils (Nicolaus) efter sin död ”strålar genom underbara mirakler”, det framgår också att en kyrka är under uppbyggnad till martyrprästens ära och att avlat meddelas åt alla dem som besöker kyrkan.

Nicolaus-legenden
Edsleskogs Hembygdsförenings hemsida läser vi:
I slutet av 1100-talet fanns i Edsleskog en präst som hette Nils (Nicolaus). En dag skulle han efter mässan gå till en döende med nattvarden men möttes då på kyrktrappan två berusade drängar, som fordrade att han skulle återupprepa mässan då de kommit för sent.

På grund av sitt ärende vägrade han men han förföljdes och efter tumult och misshandel blev han slutligen ihjälslagen. På platsen där hans blodiga kappa hittades sprang en källa upp och man upptäckte snart, att sjuka som drack av dess vatten blev helade.

Ryktet om källan spreds. Det berättas att pilgrimer, som var på väg från södra Europa upp till Olav den heliges grav i Nidaros, stannade upp och hämtade kraft av dess vatten och att källan i sig så småningom kom att bli slutmålet för många pilgrimer.

Legenden är väl belagd med tidiga historiska källor, ett brev från påven Honorius III till biskop Bengt av Skara daterat 4 november 1220 finns bevarat.- Ur brevet som tydligen är ett svar på en begäran från Skara-biskopen att få förmedla avlat i samband med att man besöker kyrkan:

”(Du) har bett oss att vi – med anledning av att en kyrka börjat byggas i ditt stift till ära för Gud och prästen Nils, salig i åminnelse, som, då han var på väg till en sjuk med Kristi lekamen, på ett ohyggligt sätt blev mördad av gudlösa människor och sedan dess strålar genom underbara mirakler, – skall värdigas medge viss avlat för dem som besöker denna kyrka. Vi har emellertid ännu inte kunnat få full klarhet i denna sak, men vi lyser full tillit i Herren till ditt goda omdöme och ger därför (dig) genom detta brev full rätt att i vederbörlig och förnuftig ordning medge sådan avlat till dem som besöker kyrkan.”

Edsleskogs Hembygdsförening

Också i den folkliga traditionen har mycket levt kvar som står att läsa om på Hembygdsföreningens hemsida. Bland annat berättas om källan på Capellängen som sägs ha upprunnit, sedan en kyrkoherde på denna plats vid namn Nicolaus blivit dödad, och att den ännu idag kallas S. Niclas källa.

I samband med Reformationen blev all helgonkult förbjuden och källan lades igen med sten. I början på 1700-talet hade emellertid några bönder tagit sig före att undersöka den. Efter att ha tömt källan på stenar, sägs bönderna på botten ha hittat små mynt, ringar och andra mindre föremål.

Källan låg kvar som öppet vattenhål ända till början av 1930-talet då en ny landsväg drogs fram och källan övergrusades. Några framsynta ortsbor gjorde då en markering av stenar medan de ännu hade platsen i minne, för att källan skulle kunna återfinnas i framtiden.
När landsvägen breddades och byggdes om under 1970-talet utverkade Riksarkivarieämbetet att den nya vägbanan flyttades något för att inte helt ödelägga de eventuella resterna av källan.

År 1989 tog Hembygdsföreningen initiativet till arkeologiska provundersökningar för en lokalisering av källan. Ett arkeologteam under ledning av Rune Ekre arbetade. Ekre skriver i sitt protokoll:

”Undersökningen togs upp igen i september 1990, och den här gången fick vi känning med sten ett par meter nordväst om stenmarkeringen. Den första stenanhopningen som undersöktes låg ytterligare ett par meter norrut och tycktes vara en tillfällig anhopning av kullersten. I och under denna stenhög fanns för övrigt stora mängder av flaskglas från 1700-talet. Strax söder därom konstaterades ett par pålar, tämligen kraftiga, som onekligen var hoppingivande på detta djup under markytan, drygt en meter.

En kantställd häll nåddes och vid blottläggandet av dess övre del nåddes nivån för en avsiktlig stensättning. Vad som kom fram var resterna av en stenram av tämligen stora kantställda hällar, vars innerum hade en sida av 60-70 cm. På västra sidan om denna stenram fanns i omedelbar anslutning och alltså i riktning mot kyrkan en mycket ojämn stenläggning i sluttning. Med tanke på vad bara en vinters tjälförskjutning kan åstadkomma i en stenläggning var det inte svårt att tolka denna ojämna konstruktion som rester av den trappa som omtalats i äldre skildringar.”

Edsleskogs Hembygdsförening
Idag finns ett minnesmärke och en rekonstruktion av källan en bit bort från kyrkan längst landsvägen.

Vad kan S:t Nicolaus lära oss idag?
Helgonen är för oss aktivt kristna inte bara gestalter ur det förflutna, vi fokuserar på vad deras exempel kan lära oss idag. Här länkar jag till en video från Oas-rörelsens Sverigeresa denna sommar. De gjorde ett nedslag i Edsleskog. Ta del av denna video där Berit Simonsson och Hans Weichbrodt där ni får både ytterligare inblick i det historiska samt reflektion över vad vi kan ta med oss i vårt vardagliga liv här och nu:

Fler länkar:

[Mer om helgonförklaringar i Katolska kyrkan här]

[Avlat är ett ofta missförstått begrepp som utanför Katolska kyrkan mest är känt som missbruket att handla med avlatsbrev som Luther kritiserade. Jag reder ut begreppen i denna artikel]

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Botkyrka-Salem, ett historiskt riksintresse vid sidan av miljöer som Sigtuna, Vadstena, Varnhem…

Området mellan de medeltida kyrkorna Salem och Botkyrka kyrka är rikt på fornminnen från brons- och järnålder och de två kyrkorna knutna till den helige Botvid och den väldokumenterade legenden om honom.

botkyrkavapenOmrådet är ett rikshistoriskt intresse av samma diginitet som t.ex. Sigtuna, Vadstena, Varnhem m.fl. historiska miljöer i Sverige. Botkyrka kommun har helgonet i sitt vapen med de klassiska attributen fisken och yxan. Fisken påminner om ett mirakulöst fiskafänge som fyllde två båtar fast platsen var ogynnsam. Yxan är hans dödsredskap. Botvid ledsagade en friköpt träl till kusten och (sägs/tros) blev dräpt av denne när han sov på Rågö utanför Nyköping. Kommunen lyfter själv fram området kring Botkyrka kyrka och Hammarby prästgård som ett kulturskyddsområde.

kartariksintresseområdekulturmiljö
Det skyddade området streckat på kartan sträcker sig från järnåldersgravfältet väster om Hammarby prästgård till Botkyrka kyrka och sockenmiljön öster därom.

Märkligt då att kommunen tillsammans med Skanska och även Svenska kyrkan vill exploatera området med ny bostadsbebyggelse och ett helt nytt projekt, Södra porten med köpcentrum m.m.  Jag skrev om detta 2019 efter att ha blivit uppmärksammad på det genom artiklar av Maja Hageman samt Fb-gruppen Botkyrka kyrka –hotat kulturarv.

Den urgamla vyn med Botkyrka kyrka som möter resenärerna på väg mot Stockholm är ett kulturarv väl värt att bevara och utveckla med ett värde som kommer att bestå bra mycket längre än aldrig så tjusiga kommunala och kommersiella byggprojekt.

Grundfakta om de nya exploateringsplanerna, historien, kyrkorna, Botvidslegenden m.m. finns i mitt tidigare inlägg, så jag upprepar inte det här. Jag vill nu fokusera på en arkeologisk vandring jag var med på nyligen på initiativ av och guidad av Åke Nygren.

guidenygren

Vi började vid Salems kyrka och följde den väg som enligt forskningen är den troliga väg som Botvids relikskrin fördes från den tidigare viloplatsen i Salem till den av Botvids broder Björn nyuppförda Botkyrka kyrka på gården Hammarbys ägor.

salemka

Salems kyrka syns från motorvägen då man kommer från Södertälje. Den ligger på en udde vid Bornsjön. Ursprungligen tror man det fanns en träkyrka helgad åt S:t Alban.  Den hette från början Säby kyrka. Stenkyrkan uppfördes  i början på 1100-talet och utvidgades under senare århundraden. Under takfoten på tornets norra sida syns spår efter skottgluggar, vilket tyder på en försvarsanläggning. Tornet har ankarjärn från 1100-talet, likaså vissa delar av väggen fram till sakristian. Dopfunten är från 1100-talet, den var länge försvunnen men togs i bruk igen 1925 efter att skålen hade återfunnits utanför kyrkan och  foten i klockarens tvättstuga.

Triumfkrucifixet är från 1200-talet. Ett altarskåp från senmedeltiden, där bland annat S:t Botvid är avbildad fanns i kyrkan, men förvaras nu på Statens historiska museum.

Botvids källa. Vid Bornsjöns strand ligger en källa som påstås vara den källa som sprang fram där man satte ner S:t Botvids relikskrin enligt legenden. Det är ett fascinerande geologiskt fenomen att beskåda, klart vatten väller hela tiden fram från underjorden och rinner i en bäck ut i Bornsjön. Under dagens vandring resonerade vi om att detta dock troligtvis inte är den källan som beskrivs i legenden. Dels stod området under vatten eller var träskmark på medeltiden, dels talas i själva legenden om en plats som låg närmare Botkyrka kyrka. Vid Sankt Botvids väg finns ett litet vattenflöde som rinner ner från ett berg. Berget kallades på tidigare kartor Källberget, och det fanns markerat en källa. Man har spekulerat om det kan vara den källan som omnämns i legenden.

Söderby hembygdsgård. Från Salem gick vandringen förbi det som kallas S:t Botvids källa och till  Söderby hembygdsgård. Området är rikt på fornlämningar från brons-och järnåldern med runstenar, gravfält och spår av gamla s.k. hålvägar.

Vi vandrade på gamla Göta Landsväg som under medeltiden fungerade som pilgrimsled för de pilgrimer som kom från stora delar av Sverige för att be vid Botvids kvarlevor.

botkyrkaka

Botkyrka kyrka kommer vi fram till efter dryga 7 kilometers vandring. Den första kyrkan på platsen var en träkyrka som uppfördes år 1129, nuvarande stenkyrka går tillbaka till år 1176. Vid kyrkan finns en kopia av gravvården efter Botvids bror Björn, kyrkans byggherre – det så kallade ”Botkyrkamonumentet” från omkring 1150, originalet förvaras på Historiska Museet.

Vart S:t Botvids reliker tagit vägen är det ingen som vet, en teori är att de finns kvar någonstans i kyrkan under koret. Många reliker försvann efter reformationen då det fanns ett intresse att göra sig av med sådant från den katolska tiden. Det gäller t.ex. också biskop Brynolfs relikskrin och törntaggen i Skara Domkyrka. Och Olaus Petri såg till att källan i Husaby där Olof Skötkonung döptes fylldes igen med sten, då man befarade att kulten kring platsen kunde befrämja vidskepelse. Rekommenderad läsning: Doften av rykande vekar : reformationen ur folkets perspektiv, red Heiding, Nyman. [Jag kommenterar lite ur boken i detta blogginlägg.]

Dagens vandring var helt och hållet okonfessionell med fokus på historievetenskap och arkeologi. Men för oss som är aktiva kristna är historien ingen död materia. Vi har personer som Botvid och andra helgon att tacka för vad vi är idag och reflekterar över hur vi idag kan låta oss inspireras av helgonens exempel. I Fittja finns en högst levande katolsk församling, S:t Botvids katolska församling. På Botvidsdagen 28 juli i år var det ett ekumeniskt arrangemang med katolsk mässa i Botkyrka kyrka. Lyssna här till utdrag ur predikan av kardinal Anders Arborelius:


Det är glädjande att intresset för vår historia och våra kulturminnesmiljöer, kristna och andra, ökar. Jag hoppas det kan vara till gagn också för Botkyrka/Salem. Jag återkommer strax med att berätta om en annan intressant utgrävning som görs av Lödöse Museum: Den stora medeltida katedral som fanns vid Edsleskog i Åmåls kommun i norra Dalsland. Där fanns också en källa, S:t Nikolaus källa till minne av en medeltida präst som blev martyr. Källor knutna till kristren tradition finns fler, och jag planerar också skriva om källans och vattnets betydelse i Bibeln och den kristna tron.

Publicerat i Church, Konst och kultur | Märkt , , | 1 kommentar

Filipe Costa in memoriam

Filipe Costa har gått ur tiden den 29 juli. Han var min chef i Psykiatrin Södra i Stockholm, och jag minns med värme och saknad de många år av samarbete vi fick uppleva.

Jag har under hela mitt yrkesverksamma liv som psykiater arbetat i Stockholms Läns Landsting (numera Region Stockholm) och erfarit de metamorfoser den psykiatriska vården genomgått, från institutionaliserad mentalsjukhusvård till satsning på sektorisering, öppenvård och dynamisk psykiatri och socialpsykiatri och tillbaka till avsektorisering, medikalisering och subspecialisering efter diagnoser.

Jag fick min utbildning i Nacka-projektet med Johan Cullberg som chef, därefter arbetade jag som överläkare inom Farsta-Vantör psykiatriska sektor under Jerker Hanson.

När av-sektoriseringen tog vid och sektorerna Södermalm, Farsta-Vantör och Enskede-Skarpnäck skulle slås ihop till Psykiatrin Södra hade Filipe Costa med sitt program för socialpsykiatri politikernas öra och fick förtroendet att bli klinikchef. Enskede-Skarpnäcksektorn där Filipe var chef låg i täten med avinstitutionaliseringen och var den första att helt avveckla sina avdelningar på Långbro sjukhus, och man byggde upp en patientnära socialpsykiatrisk rehabilitering med kooperativ, träfflokaler och små slutenvårdsenheter, Skarpa och Ekbacken, i upptagningsområdet.

Nackaprojektet hade sina fördelar genom att integrera den psykodynamiska dimensionen i behandling och erbjuda samtal och psykoterapi, inte bara läkemedel. Men det passade bäst för socialt välfungerande öppenvårdspatienter, men man hade svårt att nå de mest sjuka patienterna som blev kvar i institutionsvård.

Jerker Hanson och Farsta-Vantör-sektorn hade en pragmatisk grundhållning. Man erbjöd psykoterapi, men utvecklade också det socialpsykiatriska arbetet i samarbete med stadsdelsnämnderna där särskilt Farsta var angelägen om ett nära samarbete med psykiatrin, och stod som huvudman för den öppna dagverksamheten Emma i Hökarängen där psykiatrins patienter utgjorde en stor del av besöksunderlaget.

Psykiatrireformen genomfördes 1995 och hade som syfte att psykiatrins patienter skulle integreras i samhället. Detta var vad Filipe Costa arbetat med under många år, och man kan tycka att det ytterligare skulle underlättas av en sådan reform. Men det visade sig inte vara så enkelt. Nu skulle det bli boskillnad mellan psykiatrin som helt skulle ägna sig åt det medicinska, medan kommunen skulle ta hand om det socialpsykiatriska. Att två huvudmän skall samarbeta om samma patientgrupp är inte så okomplicerat. Det går bra om det finns ett engagemang från båda håll som sträcker sig längre än att spara in pengar, men många gånger riskerar patienten att bli Svarte Petter som ingen vill ta hand om. Kommunens insatser är behovsprövade, och det kom att innefatta även tidigare öppna sociala verksamheter.

Samtidigt utvecklades psykiatrin i en riktning mot ökad subspecialisering och medikalisering. Filipe Costa skrev 1990 skriften Quo Vadis? där han framförde skarp kritik mot Psykiatriska föreningen som han menade stod för en inriktning som helt stod i strid med hans socialpsykiatriska program.

Filipe och jag hade förmodligen olika politiska preferenser, men i ett avseende var vi helt på samma nivå, det var nog därför jag upplevde samarbetet med honom så fruktbart och berikande. Det handlar om hans sätt att hela tiden sätta patienten i centrum, att som läkare inte gömma sig bakom sin maktposition och betrakta patienten snarare som ett behandlingsobjekt än som person. Skall man kunna hjälpa patienten måste man kunna vara beredd att möta honom också i hans hemmiljö, och inte bara bakom sin vita rock i slutna rum. Betoningen av betydelsen av relationen medförde också att han ville engagera all personal som fanns runt patienten i behandlingsarbetet. Han hade tilltro till alla medarbetare och såg till att de fick vidareutbildning och handledning.

Som psykiatrin utvecklats under senare år har alltmer kommit att fokuseras på fragmentiserad subspecialisering och som kvalitetsindikator har införts hur ofta och snabbt patienten får träffa en läkare. Faktorer som kontinuitet, hur omvårdnadsteamet och samarbetet runt patienten fungerar har kommit i bakgrunden. Under de sista åren av sin tid som klinikchef var Filipe Costa alls inte så bekväm för politikerna att ha att göra med som då han tillträdde som chef för Psykiatrin Södras, utan sågs snarare som en bromskloss för den riktning man ville omvandla psykiatrin i.

Men jag tror min beskrivning inte kan göra rättvisa åt hela den livshållning han stod för i sin psykiatriska gärning. Därför är jag glad åt denna intervju som gjordes med honom i maj, bara ett par månader innan han gick bort. Ta del av den! Det handlar inte bara om psykiatri, det handlar om en humanistisk grundhållning som är viktig för hela vår kultur. Filipe Costa är död men hans gärning lever kvar och må den bära frukt genom oss som förvaltar arvet efter honom.



Jag tror det Filipe stod för har framtiden för sig. När pendeln snart svänger igen i psykiatrin står vi inte på ruta noll, utan har mycket erfarenhet att bygga på, det är viktig att den inte blir bortglömd. Förresten, jag läste nyligen om en SBU-rapport (SBU = Statens Beredning för medicinsk och social Utvärdering) där man hade studerat läkarkontinuitetens betydelse för astma-patienter och patienter med allvarlig psykisk sjukdom. I båda fallen visade det sig att personlig kontinuitet hade klara positiva effekter i form av minskad risk att dö i förtid, mindre sjukhusinläggningar och minskat behov att söka akut.

Publicerat i Samhälle, vetenskap | Märkt | 1 kommentar

Kyrkan och de homosexuella, en avstämning

Joel Halldorf skrev nyligen en krönika i Expressen där han hävdar att samtalet om homosexualitet i frikyrkan gått i baklås och att det är dags att öppna upp inte bara för att ”tolerera” homosexuella, utan också att inkludera dem fullt ut. Jag håller med om det mesta, förutom att han pläderade för samkönade äktenskap. Situationen är lite annorlunda i frikyrkan än i Katolska kyrkan där ju äktenskapet betraktas som ett sakrament. Jag håller fast vid traditionell katolsk syn att äktenskapet är ett livslångt förbund mellan en man och en kvinna med öppenhet för nytt liv, och man kan hävda en sådan syn på äktenskapet även utanför Katolska kyrkan, även i den sekulära världen.

Men sekulärt har meningen med äktenskapet alltmera förskjutits från ett sådant förbund med familjen i centrum till att vara en romantisk angelägenhet mellan vuxna personer, alls inte livslångt eftersom skilsmässor är mera regel än undantag, och kravet att det skall vara könsneutralt framstår som en ren diskrimineringsfråga.

Mitt ärende idag är inte att diskutera äktenskapet, utan över huvud taget synen på homosexuell kärlek där jag håller med Joel om att kyrkan har ett problem, det gäller inte bara frikyrkan utan även Katolska kyrkan. Hur mycket kyrkan än talar om att inkludera alla människor, så lyckas hon inte övertyga homosexuella om att hon menar allvar och verkligen accepterar dem som de är med deras personlighet och självidentitet. Det ställs krav på dem som inte ställs på några andra människor att göra våld på sig själva för att inkluderas till fullo i gemenskapen.

David Ingvarsson, själv med erfarenheter inifrån Katolska kyrkan och inte alls negativt inställd till henne i grunden skrev 2013 en mycket bra artikel i Sydsvenska Dagbladet om Katolska kyrkans komplicerade förhållande till manlig homosexualitet. Ingvarsson skriver:

”Hade jag behållit min tro hade jag kanske kunnat utveckla någon form av kompromissidentitet. Men det hade alltid funnits ett uns av självhat i beslutet att tillhöra en kyrka som sade sig stå för kärlek, men på senare tid var så besatt av att brännmärka just den kärlek som så många av kyrkans ledare själva brottades med.”

Ingvarsson menade, att hittar man inte ett sätt att integrera detta i sin person och förena en rakryggad tro med kluvenheten i detta, så lurar två ytterligheter som man likt en personlig rävsax kan hamna i: Å ena sidan att förtränga sina begär, å andra sidan att tron ersätts av ren cynism. Dessa ytterligheter ligger bakom en stor del av katolska kyrkans moraliska kris tror Ingvarsson. Han tror inte att cynikerna utgör en jättestor skara, men, säger han ”de verkar vara tillräckligt många för att skada kyrkans auktoritet. Maktmissbruk finns överallt, men skaver särskilt i en organisation som ska sprida ett kärleksevangelium.”

Enligt vår kunskap idag är homosexualitet naturligt förekommande i alla kulturer. Hos en kärngrupp är homosexualiteten medfödd, det är ingenting man väljer och den homosexuella läggningen upplevs som en del av personligheten. Den dragning av känslomässig, romantisk och erotisk natur som heterosexuella upplever till det motsatta könet finns på samma sätt hos homosexuella, men i relation till det egna könet. Det är viktigt att förstå att det förhåller sig på det sättet för att vi skall veta vad vi talar om. En del svävar i tron att homosexualitet är något man frivilligt väljer eller kan välja bort, eller att homosexuella är psykiskt störda på andra sätt eller att det beror på trauman i uppväxten.

Här finns fördomar och kontraproduktiva attityder att göra upp med. Det är Joel Halldorfs legitima ärende när han skrev sin artikel i Expressen. Det är också påve Franciskus ärende när han vid en in flight-presskonferens 2013 sadeOm någon är homosexuell och söker Herren med god vilja, vem är jag att döma?” Samma sak med jesuitpater James Martin som bedriver själavårdsarbete för HBTQ-personer och som skrivit boken  Building a Bridge: How the Catholic Church and the L.G.B.T. Community Can Enter into a Relationship of Respect, Compassion and Sensitivity. . Ingen av dem är ute efter att ändra dogmatik och lära, men de inser att det behövs en sinnesändring och en retorik som är mera inkännande till vad människor faktiskt uppfattar av vad som sägs.

Inte ens alla de präster och diakoner i Tyskland som nyligen mot Vatikanens inrådan välsignade homosexuella par i olika kyrkor sades det, var radikalreformister som var ute efter att ändra läran, inte införa samkönade äktenskap, utan endast signalera en attityd som motvikt till den som inte fungerar.

Erotisk dragning till det egna könet är integrerad i personligheten precis som den som har motsatta könet som objekt är ett vetenskapligt observerbart faktum och har inget med kyrkliga dogmer att göra. Att homosexuell kärlek i ett viktigt avseende inte innehåller den fullhet och komplementaritet som ett heterosexuellt förhållande innehåller, nämligen att den inte kan frambringa nytt liv är klart, men att säga att den inte innehåller en känslomässig komplementaritet och i sig är klandervärd och felaktig står inte i samklang med vare sig modern kunskap eller vad Katolska kyrkan i andra sammanhang lär om kärleken.

Benedictus XVI skriver i sin encyklika Gud är kärleken att all kärlek kommer från Gud, både den erotiska och den vi kallar agape och filia. ALL kärlek, inte all kärlek UTOM den erotiska laddning som homosexuellt orienterade personer upplever. I encyklikan nämns för övrigt inte ordet homosexualitet en enda gång.

Jag vill slutligen hänvisar till några texter, bl.a. artiklar jag själv skrivit tidigare.

Har Kristendomen blandat gift i Eros bägare? (Bengt Malmgren 2010)
Om Benedict XVI´s encyklika Gud är kärleken.
Den radikala kristendomskritiken, både i dess filosofiska form (Nietzsche) och i dess folkliga form där man uppfattar att kristendomen sätter upp förbudsskyltar och gör eros till last istället för lust, så har detta nya utvärderats som något alltigenom negativt. Men är det verkligen så? Nej, svarar påven och i en mycket spännande och intressant utläggning argumenterar han för varför svaret är nekande.

Homosexualitet och kyrkan (Bengt Malmgren 2012)
Tar upp: Bibeltolkning, vår kunskap om homosexualitet idag, kyrkans behandling av homosexuella i historien, Kroppens teologi av Johannes Paulus II, kyskheten som dygd.

Homosexualitet och kyrkan, uppföljning (Bengt Malmgren 2012)
Tar upp: Psykologiska aspekter på homosexualitet, konversionsterapi. Disclaimer: På den tiden var synen på konversionsterapi annorlunda än idag, det fanns rapporter om att i vissa fall kunde driftens inriktning ändras genom terapi om det var klientens önskan. Det fanns också kristna organisationer som EXODUS International som propagerade för detta och erbjöd terapi och själavård. Idag ser man annorlunda på detta. 2013 lades EXODUS International ner, och ledaren Alan Chambers bad om förlåtelse för att man orsakat människor skada genom verksamheten. Man omprövade sin tidigare hållning att omvändelse till Kristus innebär att man kan bli av med sin sexuella attraktion till det egna könet. Chambers sade i ett tal vid organisationens kongress att det i 99% av fallen inte är sant. Han har själv vittnat om hur han blivit hjälpt genom Exodus och är gift med en kvinna, men tillstår att han fortfarande upplever homosexuella känslor, och det faktum att han och många andra i den amerikanska frikyrkomiljö han verkat i inte har erkänt det har berott på fruktan. Det har funnits ett tabu inom kyrkorna att ifrågasätta och den kulturkamp mellan kyrkan och den moderna världen som pågått har blivit destruktiv och har medfört att många homosexuella blivit sårade och skadade. Vår uppgift är inte att styra människors beteende, utan att förkunna den nåd, barmhärtighet och den inbjudan för alla till gemenskap med Gud som evangeliet innebär, sade Chambers.

Människor, heterosexuella som homosexuella, kommer till Kristus och söker upprättelse och frid i sina oordnade liv. Men det är inte homosexualiteten som sådan det handlar om (”the gay stuff”), utan livet (”the life stuff”). Och i helande- och upprättelseprocessen accepterar Gud oss som de personer vi är med våra känslor, och det bör vi göra själva också, utan fruktan.

The Body´s Grace (Rowan Williams 1989)
Denna uppsats på 11 sidor av tidigare ärkebiskopen av Canterbury har jag tidigare blivit tipsad om . Nu refererar också Joel Halldorf till den, jag har läst den noga och håller med om att den är mycket bra. Något av det bästa som skrivits och bör ingå i standardreferenserna för dem som vill fördjupa sig i ämnet.

Williams såväl som Johannes Paulus II och Benedict XVI utgår från verkligheten, den realitet som dogmer och moralregler måste förhålla sig till. Om vi inte utgår från verkligheten blir ju inte moralreglerna heller relevanta utan lever i ett ideologiskt vacuum. Det Williams kallar ”the Bodys Grace” har mycket med JPII´s kroppens teologi att göra. ”Det är en illusion att tro att vi kan bygga upp en sann livets kultur om vi inte… accepterar och uppfattar sexualiteten och kärleken och livet i enlighet med deras sanna mening och deras nära samband med varandra”, skriver Johannes Paulus II. (Evangelium vitae från 1995 n. 97). Ett sådant synsätt är främmande för den sekulariserade kulturen, och utvecklingen under 1900-talet har präglats av att göra sig kvitt hela den kristna sexualetiken.

Kristna under tidigare generationer har haft en repressiv syn på sexualiteten. Kyrkan behöver ett nytt sätt att tala om sexualiteten, ett nytt språk som kan hjälpa människor att få upp ögonen för den i grunden positiva och livsbejakande människosyn som ligger till grund för sexualetiken. Vi behöver en teologi som förklarar hur den kristna sexualetiken långt ifrån att vara den samling moralistiska förbud den ofta uppfattats som, tvärtom motsvarar vår djupaste längtan efter kärlek och samhörighet. Såväl Johannes Paulus II som Rowan Williams och Benedict XVI bidrar till detta.

Publicerat i Church | Märkt , | 3 kommentarer

Är vi medansvariga eller finns det onda utanför oss själva? Politisk och kyrkopolitisk teodicé

Teodicé handlar om försök att förklara hur Gud på en gång kan vara allsmäktig och god och samtidigt tillåta det onda i världen.

Att det onda finns i världen betvivlar ingen. Den kristna människosynen går ut på att människan är både god och ond. Hon bär en gudomlig gnista inom sig och längtar djupast efter sanning och godhet men är samtidigt skadad av synden och bär det största mörker, därför kan hon inte av egen kraft bygga en god och rättfärdig värld.

Inte desto mindre hemfaller vi människor åt att förneka vår egen ondska och förlägga den utanför oss själva. Det gäller inte bara vid psykopatologiska tillstånd som paranoid psykos utan i varierande grad även i samhället och politiken. Cancel-kulturen och oviljan att föra dialog med andra utanför den egna peer-bubblan på sociala media är exempel på detta.

I Katolska kyrkan är det särskilt viktigt att hålla isär begreppen, eftersom vi tror på en helig och ofelbar kyrka grundad av Kristus själv, för det betyder ju inte att människorna i kyrkan är goda och ofelbara, inte ens påvarna, och därmed inte heller kyrkan som jordisk institution. Därför behöver kyrkan själv inte bara reformeras, utan också göra bot och be om förlåtelse för historiens misstag.

Påven Johannes Paulus II åkte år 2000 till Jerusalem och bad om förlåtelse för kyrkans missgärning mot judarna under historiens lopp.

Jubelåret 2000 ledde han kyrkan in i det nya milenniet och såg jubileet som ett tillfälle av Guds nåd, Guds kayros att intensifiera och förnya kyrkans evangeliserande uppdrag i världen. Han initierade en ny praktik att göra bot för historiens synder. Påven tog upp detta tema första gången 1994 i det apostoliska brevet Tertio millennio adveniente, vilket ledde in kyrkan i förberedelsen för det stora jubileumsåret 2000. Eftersom det rörde sig om ett relativt nytt område i katolsk doktrin och teologisk reflektion, så fanns inte någon utarbetad terminologi. Påven bad den internationella teologkommissionen att arbeta med ämnet vilket resulterade i ett dokument med titeln Memory and Reconciliation: The Church and the Faults of the Past (MR). Det publicerades några dagar innan en botliturgi firades i Peterskyrkan den 12 mars år 2000 där påven var huvudcelebrant och sju prelater från nyckelkongregationer i kurian bekände synder som var relaterade till deras ansvarsområden.
[Läs mera i Signum-artikeln Att göra bot för historiens synder av Peter Hocken]

Det fanns stora förhoppningar att detta minnenas renande var början till en ny epok med en mera medveten och botfärdig kyrka som lagt de största övergreppsynderna bakom sig, rensat ut korruption och kan se fram mot en ny tid där kyrkan frimodigt kan gå in i sin kallelse att vara salt och ljus i världen.

Men sedan kom pedofiliskandalerna, som påve Johannes Paulus II själv inte insåg vidden av och betraktade som ont förtal. Benedictus XVI förstod vidden av det hela och såg den sexuella revolutionen som orsak till det hela och tänkte att man kunde rensa ut denna ”smuts i kyrkan” genom att komma åt de enskilda förövarna. Han gjorde också stora ansträngningar i den riktningen.

Och nu, 2021 har vi en ny påve som verkligen försöker uppbringa all god vilja till att reformera kyrkan och kurian, samtidigt som alltfler skandaler briserar. Nu har en massgrav med 215 barn från ursprungsbefolkningen upptäckts vid en katolsk internatskola i Kanada. Att det funnits stora missförhållanden vid katolska institutioner världen över är inget nytt. Liknande gravar har hittats i t.ex. Irland och vi har ett flöde av rapporter om sexuella övergrepp mot barn, ordenskvinnor och värnlösa. Massimo Faggioli skriver i en artikel i La Croix international att det skett en omsvängning sedan Andra Vatikankonciliet, från semper reformanda till semper pentiens. Från en hoppfull beredskap att reformera till nödvändigheten av ständig botgöring. Trots aldrig så goda intentioner, förändringsarbete går trögt och stöter på motstånd, det är mänskligt. Någon quick fix av ondskans problem finns inte i sikte lika lite i kyrkan som i världen.

Kardinal Marx som 21 maj skrev ett brev till påven med begäran att bli entledigad från sitt ämbete som ärkebiskop är tydlig med att felet inte bara består i enstaka onda element som kommit in i kyrkan, utan det finns systemkomponenter som vi alla måste ta ansvar för. Han skriver att det är viktigt för honom att erkänna sig delansvarig i det som skett i kyrkan sista dekaderna. Undersökningar och rapporter har visat på många personliga och administrativa misstag, men också på institutionellt misslyckande, systemfel. I debatten finns de som menar att de eller kyrkan som institution inte har något medansvar i det som skett, och förnekar därmed också behovet att diskutera reformer eller förnyelse i kölvattnet av sexövergreppsskandalerna. Jag är fullt och fast av annan mening, skriver Marx i brevet. Båda aspekterna behöver övervägas: misstag för vilka du är personligen ansvarig, och institutionens misslyckande, vilket kräver ändringar och reform av kyrkan. Vi behöver skilja på andarna skriver Marx och hänvisar till vad påven själv betonat i sitt brev till kyrkan i Tyskland.

Vi biskopar måste klargöra att vi representerar kyrkan som helhet, skriver Marx, därför räcker det inte att reagera bara om undersökningar visat att man gjort personliga felsteg. ”Jag känner att jag genom att ha förblivit tyst, underlåtit att agera och överfokuserat på att rädda kyrkans rykte har ett personligt ansvar. Bara efter 2002 och även mera sedan 2010, så har de som blivit offer för sexuella övergrepp alltmer kommit i fokus, och detta perspektivskifte är inte avslutat ännu. Att förbise och nonchalera offren var helt klart vårt största fel i det förgångna.” (min översättning från engelska) [hela kardinal Marx´ brev till påven här]

Mycket i vår moderna kultur bygger mer eller mindre på motsatsen, att andra har fel och vi rätt, och det är en kultur som också smugit sig in i kyrkan. I USA under Trump-eran har detta med att lägga skulden på andra blivit övertydligt, också den katolska debatten politiserades och det påstods att man måste rösta republikanskt, annars är man inte en riktig katolik, det framförs krav på att Biden borde nekas ta emot sakramenten på grund av sin pro-choiseinställning till abort som sekulär politiker etc.

Den amerikanska jesuit-tidskriften America har mycket bra artiklar. I en artikel från 8 juni lyftes två extremexempel på att förläga allt ont utanför sig själva fram: Den republikanska politikern och Trump-anhängaren Marjorie Taylor Greene som är starkt influerad av Qanon-konspirationsteorierna och den katolske prästen fader Altman som lär att Covid-19-vacciner är farliga och att katoliker måste vägra att ta dem, att biskopar som accepterar Corona-restriktionerna är dömda till helvetet liksom alla katoliker som röstar på Demokraterna.

Dessa två personer är extremfall, men många är influerade av sådant tänkande, och författarnas poäng är att vi alla är ansvariga för att dessa toxiska diskurser uppstår och så lätt accepteras och får anhängare i vårt samhälle eftersom vi fast i mindre extrem form, det gäller både höger och vänster, ägnar oss åt samma sak. Författarna kallar det politisk teodicé. Men det är inte Gud i detta fall som apologetiken gäller, utan oss själva och vår egen godhet genom att förlägga allt det onda till andra än oss själva.

All verklig förändring måste bygga på att vi alla är syndare och själva i behov av förlåtelse. Det är en gammal kristen visdom att huvudfokus måste vara på vårt förbättringsutrymme, inte på att vi redan är bra och att det är andra som skall rensas ut. Bara på den grunden finns verkligt hopp. Låt oss inom kyrkan återerinra oss detta, så kan vi också förbli salt och ljus i världen.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Politik, Samhälle, Vatikanen | Märkt , | 1 kommentar

Påvens vision om en synodal kyrka: Kan resultera i mera kaos men också bli en vändpunkt som pekar framåt. Exemplet Tyskland.

I en intervju 2016 sade påve Franciskus att han strävar efter en gemensam ledningsmodell för kyrkan med enhet i mångfald. Påven förespråkar i intervjun  principen om synodalitetet, vilket kräver en styrning som inte sker uppifrån och ner utan förmåga att lyssna till lokalkyrkorna, att harmoniera med dem och att urskilja. 2020 annonserade han att nästa ordinarie biskopsynod skulle äga rum 2022och ha temat synodalitet: ”For a synodal Church: communion, participation and mission”.

Synodalitet handlar om gemenskap och samverkan, vi befinner oss i ena ändan av ett spektrum där andra ändan är  påvemakt, hierarki, centralstyrning. Det är en lång resa Katolska kyrkan gjort genom detta spektrum från Första Vatikankonciliet 1870 då dogmen om påvens ofelbarhet skapades till i dag då Vatikanen sammankallar till ett möte som skall handla om synodalitet

För att konkretisera detta ännu mer har påven nu bestämt att biskopssynoden skall skjutas upp till 2023 för att man skall hinna med en process som möjliggör en involvering och lyssnande till hela Guds-folket och lokalkyrkorna. Det skall skall bli en process i tre steg som börjar i oktober i år. Första steget är överläggningar och konsultation i de lokala stiften, sedan på kontinental nivå kulminerande med ett möte i Rom oktober 2023.

De som är tillräckligt gamla kommer ihåg att vi hade en stiftssynod här i Sverige 1995. Per Beskow sammanfattade i Signum. Det resulterade i många visioner och krav, mer eller mindre svåra att förverkliga, men mycket rann nog ut i sanden, och att mycket förblev sig likt efteråt var nog många intryck. Synodalitet är ingen enkel sak och ställer krav på att alla involverade är besjälade av samma tro och låter sig ledas av den helige Ande. Annars finns risk att det urartar till ökad förvirring och tröttande byråkrati där målinriktade aktiva minoriteter tar sig fram och dikterar pastoral praxis till stor men för katolsk lära, sakramentalt liv och evangelisation.

Synodalitet handlar om en balans mellan centrum och periferi, vilket måste till för att få en levande kyrka som lever ut hela sin evangeliserande potential. Det finns två ytterligheter som båda är förlamande: Den ena är det som vi brukar kalla klerikalism och som drar upp starka skiljelinjer mellan hierarkiska nivåer, det andra är att betrakta lekmannainflytande som ett korrektiv till läroämbete och hierarki där beslut fattas i representativa kommittéer i likhet med sekulära parlamentariska sammanhang. Andrew Hamilton beskriver bra i en artikel i La Croix vad det handlar om och vad som står på spel:

”Synodality is above all an attitude of mind and heart that encapsulates Catholic tradition. At its heart is the conviction that the spirit is given to each member of the Church, so that each has the gift and responsibility to contribute to the lived understanding of faith and to share the gospel. The bishops with the Pope have a distinctive responsibility for teaching. But because lay people move at the edges of faith where the Gospel is shared, their insights are central in commending Christian faith. The centre of the Church is relocated at its periphery.This view of relationships in the Church is based in faith, and underlies the understanding of synodality as reciprocal process conversation in which the chief task of bishops, including the Pope, and of people is to listen for the promptings of the holy spirit. In their conversation all are variously teachers and learners.

Pope Francis’ emphasis on synodality has come under threat from two opposing directions.

– One insists on clear lines of separation with respect to dignity and authority between pope and bishops, bishops and priests, and priests and laity. It also insists on lines of separation between church and world, and between Catholic teaching and personal experience. It consequently sees conversation about faith as top down and segmented, not as a continuous flow. Pope Francis has criticised this vision of the church as clericalism. It makes for a self-preoccupied Church and prevents the flow between shared reflection, consultation and discernment that give energy to the spreading of the gospel…

– It is also threatened by an approach that applauds him (Pope Francis) for freeing conversation and opening it to more participants, but judges the process by criteria drawn from contemporary democratic parliamentary processes. In governance of the church the participants should represent constituencies, press the positions they have taken in caucus, and take votes in which majority decisions would be binding. In Pope Francis’ understanding of synodality this view would fail to recognise the canopy of guidance by the spirit in which tradition and discernment have a central part.”


Den senaste utvecklingen i Tyskland

I Tyskland publicerades den s.k. MGH-studien 2018 ”Sexual Abuse at the Hands of Catholic Clergy – A retrospective cohort study of its extent and health consequences for affected minors”, visande på omfattande övergrepp från präster i den tyska kyrkan. Den tyska biskopskonferensen under ledning av kardinal Marx diskuterade detta och beslutade att inleda en synodal process, ”den synodala vägen” där man ville titta mera övergripande på vilka systemfaktorer som kunde ligga bakom att detta kunnat fortgå under alla år. På hemsidan beskrivs vad man vill åstadkomma:

”Katolska kyrkan i Tyskland har ett problem. Hon har förlorat i förtroende och många troende är missnöjda. Därför säger biskoparna i Tyskland : Låt oss tala men inte bara i den lilla kretsen utan i ögonhöjd med lekmannarepresentanter för Centralkommittén för tyska katoliker (ZDK) ska vi tala om reformer. Alltså en strukturerad debatt under en överenskommen tidsperiod : Den Synodala vägen. Startpunkten är 1 dec 2019 och reformdialogen beräknas pågå under 2 år. Det synodala arbetet börjar i 4 arbetsgrupper som var och en leds av ett ledarpar – en biskop och en lekmannarepresentant. I arbetsgrupperna sitter män, kvinnor, vigda och icke-vigda. Varje arbetsgrupp arbetar med ett av 4 förutbestämda temata: MAKT, SEXUALMORAL, PRÄSTERS LEVNADSFORM, KVINNANS STÄLLNING.” (svensk översättning lånad av Irène Nordgren från bloggen Katolsk Vision).

Beslutet om den synodala vägen har rönt mycket kritik från mera konservativt sinnade katoliker. Men valet står mellan att tiga ihjäl eller belysa och samtala om tidens brännande frågor. Onekligen blir det en annan dynamik när man lyfter fram lokalkyrkans självständighet på detta sätt istället för att lägga locket på genom centralstyrning. En del är rädda för att det leder till kaos i kyrkan. Andra hoppas kanske på kaos och vill göra revolution. En tredje hållning är att lita på den helige Ande och att det blir en bra process i dialog mellan lokalkyrka och centrum.

Sista året har mycket fokus varit på ärkestiftet Köln och biskop Woelki som fått omfattande kritik för att inte offentliggöra rapporter om sexuella övergrepp från präster i stiftet. Läget har blivit så infekterat att påven nu beslutat att utreda det hela genom att sända två visitatorer till stiftet, en av dem kardinal Anders Arborelius som i skrivande stund sitter i samtal med ärkestiftets råd för övergreppsoffer.

Reinhard kardinal Marx har numera lämnat över ordförandeskapet i Tyska biskopskonferensen till biskopen av Limburg, Georg Bätzing, men meddelandet slog ner som en bomb i fredags att kardinal Marx skrivit till påve Franciskus och bett honom acceptera hans avgångsansökan från sitt ämbete som ärkebiskop i stiftet München-Freising som ett tecken på sitt medansvar för de sexuella övergreppen inom Katolska kyrkan. Kardinal Marx är tills vidare kvar i sitt ämbete då påven sagt att han behöver be och tänka över saken, men har givit tillåtelse till att kardinalens brev till honom offentliggörs.

Kardinal Marx hänvisade under fredagens presskonferensen till MGH-studien om sexövergrepp och menade att det inte räcker med att klarlägga individuella ämbetsmässiga misslyckanden, utan man måste också se över institutionella misslyckanden.

I brevet till påven skriver han att när han reflekterat över situationen i Tyskland har han mer och mer blivit klar över att det handlar också om Katolska kyrkan som helhet, inte bara idag utan sista årtiondena. Mitt intryck är, skriver han, att vi är vid en ”död punkt”, men som också kan komma att bli en vändpunkt. Han citerar därmed prästen Alfred Delp SJ som fängslades och mördades under nazist-tiden. I brev från fängelset skriver han:

”Die Kirchen scheinen sich… durch die Art ihrer historisch gewordenen Daseinsweise selbst im Wege zu stehen. Ich glaube, überall da, wo wir uns nicht freiwillig um des (wahren) Lebenswillen von der (gewohnten) Lebensweise trennen, wird die geschehende Geschichte uns als richtender und zerstörender Blitz treffen. Das gilt sowohl für das persönliche Schicksal des einzelnen kirchlichen Menschen wie auch für die Institutionen und Brauchtümer. Wir sind trotz aller Richtigkeit und Rechtgläubigkeit an einem toten Punkt. Die christliche Idee ist keine der führenden und gestaltenden Ideen dieses Jahrhunderts. Immer noch liegt der ausgeplünderte Mensch am Wege.“

https://www.kirche-im-swr.de/?page=beitraege&id=679

Kardinal Marx brev är något alldeles exeptionellt och jag tror det är helt ärligt skrivet, begrundat i bön och eftertanke. Precis så skall beslut tas, och påve Franciskus begrundar nu också i bön och eftertanke hur han skall svara. En synodal process mellan påve och en biskop som båda tar sina ämbeten på största allvar. Så behöver vi alla agera, lekmän såväl som vigda som deltar i den synodala processen. Då blir det på riktigt, bortom intrigerna och maktspelen.

Det är en hög insats kardinal Marx infogar och höjer därmed ribban för alla. Men han betonar att det är hans eget personliga beslut vilket inte innebär kritik av andra biskopar. Utan att själv vara anklagad för några oegentligheter tar han detta beslut som ett led i att som ledande biskop och representant för Katolska kyrkan i Tyskland ta sitt strukturella ansvar.

Jag tror att hans bedömning var att det behövdes en insats på den nivån för att rucka det dödläge han beskriver och få stenen i rullning. För något har hänt. Stenen har kommit i rullning och ingenting kan bli som förut. Påven är involverad genom att han måste ta ställning till brevet, och det pågår en påvlig visitation i ärkestiftet Köln. I Tyskland är detta inte längre bara en inomkatolsk angelägenhet, utan diskuteras och rapporteras om i nyhetsmedia (se videos nedan). Jag tror brevet kommer att gå till historien som en vattendelare. Jag rekommenderar det till läsning, flera gånger och med eftertanke (klicka på bilden av brevet ovan för att få en förstoring).

Med spänning följer vi utvecklingen.  

Reportage på DW 4 juni, intervju med kard Marx m.fl:

Intervju i Tagesschau 24 med biskop Georg Bätzing, ordförande i Tyska biskopskonferensen (klicka på bilden):


Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle, Vatikanen | Märkt , , , | 1 kommentar

Boris Johnson och Carrie Symonds, må ni få ett lyckligt och livslångt katolskt äktenskap

Storbritanniens premiärminister Boris Johnson har gift sig med Carrie Symonds i Westminster Cathedral, Katolska kyrkans högborg i London. Vigseln förrättades av F Daniel Humphreys, samma präst som i september förra året döpte deras son Wilfred.

Det har föranlett mycket undran och även upprördhet på sociala media. Media talar om kryphål i katolsk kyrkolag. Hur kan premiärministern behandlas på ett sätt och alla andra på ett annat sätt? Som alla vet är det förbjudet att gifta om sig i Katolska kyrkan, och Boris har ju varit gift två gånger tidigare.

Austen Ivereigh, docent i samtida kyrkohistoria vid Oxfords universitet utreder i en läsvärd artikel det hela, och konstaterar att Boris Johnson i själva verket blivit behandlad av Katolska kyrkan precis som vilken person som helst. Han ger den biografiska bakgrunden och går igenom detaljerna i katolsk sakramentslagstiftning.

Utgångspunkten är att sakramenten i Katolska kyrkan inte är en belöning för de rättfärdiga, utan något som alla katoliker har rätt till så länge det inte finns några förhindrande omständigheter och de uppfyller grundvillkoren och tar emot dem i medvetenhet om deras fulla innebörd och vikt. För att kunna vigas sakramentalt måste båda parter vara döpta kristna, och minst en måste vara katolik. De måste vara fria att gifta sig, ha genomgått undervisning om kyrkans förståelse av äktenskapet: som livslångt, mellan en man och en kvinna, öppet för nytt liv o.s.v.

På frågan huruvida ärkebiskopen av Westminster Kardinal Vincent Nichols, hade godkänt bröllopet svarade en talesman för stiftet att kardinalens godkännande inte var nödvändigt, eftersom vigseln utan undantag genomförts i enlighet med de normer som gäller för Katolska kyrkan, och vi önskar dem all lycka. I ett uttalande från stiftet sägs:

“the bride and groom are both parishioners of the Westminster Cathedral parish and baptised Catholics. It is not appropriate to comment on the personal circumstances or disposition of this couple, other than to confirm that this marriage took place in full accordance with the requirements of the Church. These requirements, rather than sentiment, must guide action. No privileges or exceptions were afforded to this couple, other than the closure of the Cathedral for security reasons.

The Catholic Church celebrates marriage as a great blessing instituted by God for the good of the spouses, their children and the wider community. Marriage is a sign of God’s love for all of human creation and the marriage of a man and a woman, both of whom are baptized Christians, is considered a Sacrament–a sacred sign of the enduring union of Christ and the Church. The Catholic Church holds that it is the legitimately manifested consent of the man and the woman marrying that creates the marriage bond which is a lifelong bond of love and fidelity and is particularly characterized by an openness to receiving the blessing of children. ”


Boris Johnson var döpt katolskt som barn, men konfirmerades i Anglikanska kyrkan då han studerade vid Eton. Nu sägs i uttalandet från Westminster-stiftet att både han och Carrie är medlemmar i Westminster Cathedral-församlingen och båda katoliker. Hur skall man förstå det? Han är döpt katolik, visserligen konfirmerad anglikanskt, men har han inte formellt gått ur Katolska kyrkan så är han i Katolska kyrkans ögon fortfarande katolik.

Ingen vet vilken andlig process premiärministern genomgått sista åren med att vara nära att dö i covid, en ny kärleksrelation och en ny son och nu genomgått äktenskapsförberedande samtal i Westminster Cathedral-församlingen och ingått ett katolskt äktenskap. Ingen förutom F Humphreys vet, och han kommer inget att säga.

Austen Ivereigh konkluderar:

”Far from Mr. Johnson getting special treatment, the point is the opposite. Assuming that certain procedures above were followed, he has been treated exactly the same as everyone else, under the same universal law. And this, it turns out, is the real stumbling block for so many.

That law says that the church will hold you to the vows you made in a sacramental marriage, but not those you made in a non-sacramental marriage because, put crudely, the church cannot be sure what those vows meant. The British tabloids like to call this a “loophole” but it is simply the working out of two different, and parallel, legal systems.”

De två systemen är 1) Katolskt ingångna sakramentalt giltiga äktenskap. Dessa är livslånga och kan inte brytas av annan anledning än att de annulleras av en kyrklig domstol. 2) Äktenskap ingångna utanför Katolska kyrkan. Dessa kan mycket väl vara giltiga men faller utanför den katolska äktenskapslagstiftningen. Om ett icke-katolskt par som gift sig blir katoliker kan giftermålet i efterhand valideras som giltigt, de behöver alltså inte gifta om sig.

Ändå är det väl så att många tycker det är orättvist att det skall gå så lätt för premiärministern att få gifta sig katolskt med tanke på hans bakgrund. Man kräver att kyrkan sänder ett tydligt budskap för att upprätthålla sin lära om äktenskapet genom att neka honom. Men det om något vore en särbehandling. Man får inte använda kyrkans sakrament i kyrkopolitiska syften, för att statuera exempel eller straffa.

Det påminner om ett näraliggande fall, Kardinal Luis Ladaria, prefekt för Troskongregationen i Rom som i ett brev varnade USA´s biskopskonferens för att fatta generella beslut att utesluta politiker som förespråkar pro choice i abortfrågan från kommunionen. För att utveckla sådana policies krävs en dialog i två steg, först mellan biskoparna själva, sedan mellan biskoparna och de pro-choice-politiker de har ansvar för. Kardinal Ladaria var också tydlig med att en sådan policy på intet sätt kan beröva den enskilde biskopen hans rätt att fatta beslut i varje enskilt fall (alla förstår att det är president Biden som är orsaken till att denna animerade diskussion uppkommit bland USA`s biskopar). [Läs mer]

Ivereigh kommentarer svårigheten med att komma ut som katolik i egenskap av brittisk premiärminister (Johnson är i så fall inte den förste, även Tony Blair blev katolik).

”Might this be the “twitch upon the thread” that Father Brown spoke of in G.K. Chesterton’s stories? The announcement from the Archdiocese of Westminster said Mr. Johnson and his new wife ‘are both parishioners of the Westminster Cathedral parish.’ Has Boris Johnson crossed the Tiber?

If so, he would not do so publicly while prime minister. There is the thorny constitutional issue of a Catholic prime minister appointing Anglican bishops in the name of the queen, the “Supreme Governor” of the Church of England. But the main obstacle is one of political distraction. The aggressively adversarial British political system encourages picking away at any perceived inconsistency or hypocrisy. A Catholic prime minister would be permanently on the defensive, accused by secularists of taking his orders from Rome and by Catholics of a lack of coherence with church teaching.
Those are some of the reasons why Tony Blair received instruction to become a Catholic while still prime minister but was not received into the church until 2008, soon after he had left office.”

(Tillägg 3 juni 2021:)

Jag vill avsluta med några reflektioner om rättssäkerhet i kyrkliga bedömningar när det gäller annulering och revalidering av vigslar.

Ivereigh skriver:

Mr. Johnson’s previous two marriages, it is safe to assume, “lacked canonical form”: That is, they did not fulfill the requirements of church law and therefore cannot be considered sacramental. (There are dispensations from these requirements in advance, and ex post facto “validations” that can change this, but—let’s again assume—that Mr. Johnson did not avail himself of them in the case of the first two marriages.) So all that was needed in this case was a simple declaration of the invalidity of his previous marriages by the church….

There is every reason to believe that Father Humphreys and the newly-married couple followed the Catholic Church’s procedures for ensuring that Mr. Johnson’s previous marriages were invalid.

Eftersom Boris Johnsons tidigare äktenskap saknade kanonisk form var det lätt att avfärda dem. Men tänk om han fortfarande var gift med sin andra fru (25-årigt äktenskap, 4 barn, skilsmässa 2018), och de båda önskade ta upp kontakten med Katolska kyrkan. Det är väl då sannolikt att deras äktenskap kunde bli revaliderat som giltigt av Katolska kyrkan. Men eftersom ingen revalidering efterfrågades behöver inte det undersökas. Men för att det nya äktenskapet skall vara giltigt krävs att de tidigare äktenskapen inte var det.
Här finns utrymme för en godtycklighet. Jag har talat med flera som varit gifta tidigare, som blivit katoliker och nu vill gifta sig på nytt. De tycker det är ovärdigt och kränkande att se ned på sitt tidigare äktenskap och stämpla det som inte allvarligt menat, men som av olika omständigheter ändå inte hade gått att hålla ihop. Ändå är det vad Kyrkan kräver för att man skall få gifta om sig.

Sedan finns det katoliker som lever i legalt oegentliga förhållanden i långvariga stabila relationer med flera barn som är aktiva församlingsmedlemmar men som nekas kommunion. I en församling jag var med i som ung fanns en sådan familj, där ena parten varit gift tidigare, därför kunde deras relation inte revalideras som ett giltigt äktenskap. Trots det var de trogna församlingsmedlemmar under alla år och accepterade att inte få gå till kommunion. Deras lydnad prisades av prästerna som ett exempel på stor katolsk tro och fromhet. De är kanske ett exempel på ett par som skulle kunna bli föremål för den öppning påve Franciskus gav i en fotnot i den apostoliska maningen Amoris laetitia att man efter en tid av botgöring kunde ge dem tillträde till kommunionen trots deras tidigare historia.

Är det verkligen adekvat att betrakta icke-katolska och katolska äktenskap med sådan skillnad? Vår moraliska standard och förmåga att fatta ansvarsfulla beslut förändras ju inte tvärt bara för att vi blir katoliker. Är det inte att se ner på våra kristna bröder och systrar i tron?

Och som påpekats, sakramenten är inte en belöning för de rättfärdiga, utan till uppbyggnad, hjälp och beskydd att leva vårt kristna liv. Annars vore ju allt bara en fråga om prestation, men kristen tro handlar helt och hållet om att öppna sig för Guds nåd.

Vi katoliker förutsätts ha en outtröttlig tilltro till Katolska kyrkans bedömningar. Men vi har sett så mycket maktmissbruk, godtycke och tystnadskultur i andra kyrkliga sammanhang, så realistiskt sett borde också processerna kring äktenskapsrätten behöva bli föremål för granskning och utvärdering. Diskussionen som uppstått kring Amoris laetitia är ett led i detta.

Det finns ett legitimt intresse att försvara kyrkans förståelse av äktenskapet som ett livslångt förbund mellan man och kvinna med öppenhet för nytt liv ingånget av två ansvarstagande parter som ger varandra ett livslångt löfte.

Människor kan inte betrakta kyrkan som ett serviceorgan som förser människor med vackra ceremonier utan att ställa krav på sig själva att hålla de löften man avger.

Men för att det inte skall bli ett prestationstänkande där man förtjänar nåden genom egenrättfärdighet måste det också finnas luft i systemet och en dynamik som tar hänsyn till omständigheter och att människor ett helt liv inte skall behöva lida av tidigare begångna misstag. Kyrkan lär ju att det finns utrymme för försoning och förlåtelse. Det måste också återspeglas i kyrkolagstiftningen.

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , , | Lämna en kommentar