Människovärdighet och naturrättens återkomst

I veckan var jag på en samtalskväll med Christer Sturmark, David Thurfjell och Joel Halldorf. Existentiell salong på Folkets Bio med temat Är Sverige ett kristet land? Arrangör var förlagen Fri tanke och Libris.

joeldavidchrister

Joel, David, Christer

Det var en upplyftande kväll med olika åsikter ventilerade i ömsesidig respekt och med sans och förnuft – så som det alltid borde vara i vårt samhälle men som det alltför sällan är i det aggressivt uppskruvade tonläge vi ofta möter.

Jag tänker inte referera hela debatten, men vill fokusera på en viktig punkt:
Ibland talas om ”kristna värderingar” som något som är bra och som vårt samhälle av hävd bygger på. Sedan har det blivit en polarisering där andra menar att kristna värderingar inte alls är bra, rentav dåliga och att de goda värderingarna är sekulära eller allmänmänskliga och har inget med kristendom att göra. I debatten har det nästan blivit till en tävling om vem som står för de bästa och riktigaste värderingarna och hur man skall etikettera dessa. Men det är en pseudodebatt.

Christer menade att det finns många goda värderingar i kristendomen, men också dåliga sådana. Grunden i en god etik vill han inte rubricera som kristen utan som sekulär. Joel var inte heller bekväm med att framhäva begreppet ”kristna värderingar” som något överlägset alla andra. (Vilka är de i så fall, och på vilket sätt är de unika för kristendomen?)

Kristendomens bidrag till kulturen är framförallt att man framhäver dygderna, menade Joel, och att människan skall sträva efter att stärkas i dessa (kärlek till medmänniskan, oegennytta, hålla fred, inte ljuga och manipulera etc). Kristendomens människosyn är att människan är ofullkomlig, behäftad med synd och därför i behov av att förbättras och växa i dygderna. Detta leder i och för sig fram till en konsistent etik som sätter människovärdet i centrum. Men denna etik är inte specifikt kristen utan något människan intuitivt anar. Det har med naturrätten att göra. Naturrätten verkar åter få en renässans som resultatet av denna diskussion mellan sekulär humanism och kristendom. Christer var inte helt avvisande till naturrättsbegreppet och hänvisade till en filosof som jag inte antecknade och som jag i skrivande stund inte minns namnet på.

Men kristendomen har en konsistent och logiskt argumentation för naturrätten, vilket sekulär filosofi inte har, menade Joel. En del sekulära tänkare avvisar naturrätten helt och hållet (Hägerström: tanken på en given moral är vidskepelse), andra menar att moraliska värden är det vi politiskt beslutar om skall gälla. Men resonemanget att Gud skapat människan till sin avbild och att människan därför har ett oantastligt värde och att alla människor är lika värda är konsistent och logiskt sammanhållet  medan resonemanget att människan är tillkommen av en slump genom evolutionen och att vi därför har ett oantastligt värde inte är logiskt konsistent.

 

Braw m.fl. om naturrätt och människovärdighet.

Jag vill i sammanhanget också framhäva en text av prästen och författaren Christian Braw m.fl medlemmar i Claphaminstitutet publicerad i Kyrka & Folk 35/2019: MÄNNISKOVÄRDE OCH MÄNSKLIG VÄRDIGHET.

Det finns en bred konsensus i det svenska samhället om att ”människovärdet” är viktigt. Vad detta värde innebär och vilken grund det har nämner politikerna däremot sällan. Författarna menar att människovärde är ett missvisande ord, eftersom det antyder att det skulle vara mätbart. Bättre att tala om människovärdighet.

Författarna konstaterar för det första att ”människovärdet i sig saknar vetenskaplig grund. Det finns inget naturvetenskapligt stöd för föreställningen om ett människovärde, än mindre om ett lika värde för alla. Svante Nordin har påpekat, att Darwins stora idéhistoriska insats är att han strukit ut gränsen mellan människa och djur.”

För det andra kan människovärdet inte innebära att alla människor ur nyttosynpunkt är lika värda i alla sammanhang (t.ex: Zlatan mer värdefull än andra i ett fotbollslag, Clark Olofssons kriminella beteende mindre värdefullt än Carl Gustaf von Rosens flyghjälp i svältens Etiopien).

Människovärde skulle kunna innebära att alla har lika mänskliga rättigheter. Men, konstaterar författarna, inte bara människovärdet saknar naturvetenskaplig grund, detsamma gäller de mänskliga rättigheterna.

Hur har man då resonerat filosofiskt sett: Under 1900-talet dominerade i Sverige rättspositivismen: ”Det finns inga mänskliga rättigheter utan endast lagtexter. Axel Hägerström – rättspositivismens främste ideolog – såg de mänskliga rättigheterna som ren vidskepelse. Thage G. Petersson trodde att mänskliga rättigheter endast gällde sedan de fastlagts av den politiska majoriteten.

Men, menar författarna, i begreppet mänskliga rättigheter ligger att människan har sådana oavsett majoritetsbeslut. Detta blev viktigt att hävda inte mins efter Andra världskrigets moraliska katastrof. Nu blev det viktigt att plocka fram tankegångar från tidigare filosofer som Aristoteles, Thomas av Aquino och William Wilberforce. Naturrättstänkandet återkom. FN formulerade mänskliga rättigheter, Europarätten växte fram på naturrättens grund. Varje människa har en värdighet och därmed vissa rättigheter bara genom att vara människa, oavsett vilket politiskt system hon lever i.

Författarna avslutar:

”En värdighet är absolut. Det tillhör en människas värdighet att kunna äga och att kunna yttra sig fritt. För kristna är det oproblematiskt att se det så, eftersom vi ser varje människa som en Guds skapelse, ja, ser i varje människa en Guds avbild, en skugga av Gud. För dem som bygger enbart på naturvetenskap blir människovärdet i högsta grad problematiskt. Vissa hamnar där Hägerström stod och ser hela saken som vidskepelse. Andra glider ner i Erlanders och Tage G:s ståndpunkt och ser det hela som något den politiska majoriteten har inrättat – och kan ändra på. Men så mycket kan man begära av dem alla, att de talar om vad de menar med ”människovärde”. Vi för vår del menar att ett hållbart sätt att tala om människovärde/lika värde eller mänsklig värdighet är att tala om att varje människa utifrån skapelsen äger samma mänskliga rättigheter.”

Publicerat i Religion, Samhälle, Tro och vetande | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Broder Alois från Taizé om förutsättningarna för Europas enhet

br AloisTill den ekumeniska Taizé-kommuniteten i Frankrike vallfärdar kristna från hela världen. Man anordnar också regelbundet utbytesprogram där ungdomar får komma till andra länder i Europa och tas emot och bo i familjer. Detta bidrar till relationsbyggande och skapar en anda av förtroende.

Bröderna i Taizékommuniteten som kommer från olika samfund firar med påvligt tillstånd gemensam nattvard. Broder Alois, priorn för bröderna förklarade grunderna för detta i ett föredrag vid Eukaristiska kongressen i Dublin 2012.

Ibland får man intrycket att kristna genom århundraden har vant sig vid att vara splittrade sade br Alois. Som förberedelse till en försoning borde man istället betona det bästa i de olika traditionerna. Då kan ett utbyte av gåvor ske: vi delar vad vi har fått från Gud och ser samtidigt de gåvor Gud har givit andra. Och detta utbyte är möjligt just därför att vi har en gemensam grund som förenar oss: ett gemensamt dop.

Ett delande av gåvor såsom br Alois talar om har börjat. Genom kyrkans bön och personliga möten har ömsesidig uppskattning fördjupats. Det sker i Taizé och i många andra sammanhang där kristna kommer tillsammans över samfundsgränserna.

Lyssna till br Alois föredrag som genomsyras av en lidelse för Kristi kropps enhet.

Om kristna förmår att verka för enhet på detta sätt, så kan vi också bidra konstruktivt till enhet i Europa där enheten alltmer sätts i fråga till förmån för nationalistiska intressen.

I april publicerades en artikel i La Croix engelska upplaga av br Alois, Building a Europe based on encounter. Jag återger här några tankar från artikeln som jag uppskattar, framförallt för att den uttrycker förståelse för enhetens betydelse och protester mot en centralism där enskilda människor känner sig överkörda:

Desillusion är en dominerande känsla när vi idag tänker på Europa. Ekonomiska och sociala svårigheter, miljöhotet, ja, att själva Europaprojektet är hotat gör att människor ser på framtiden med pessimism och fruktan.

Det gäller att inte glömma det positiva som uppnåtts, och att fråga oss vad vi egentligen vill få ut av ett samarbetande Europa. Vad vill vi åstadkomma tillsammans? Vilka värden formar vår gemensamma identitet?

De sista två årtiondena har utvidgningen av EU tveklöst gått för långt för snabbt, därför att det inte balanserats av integration och tid för dialog att diskutera meningen med detta gemensamma projekt.

Några länder ger uttryck för att utvecklingen av denna Europa-konstruktion – som de dragit mycket nytta av – har skett på bekostnad av att deras identitet som nationer och folk har skadats.

En autentisk känsla för enheten kan bara utvecklas när människor är kapabla att åstadkomma ett delande av gåvor som respekterar mångfalden av länder och regioner. Tanken på ömsesidig respekt och delande av gåvor kommer här igen på samma sätt som när br Alois talade om delande av gåvor inom de kristna samfunden, se ovan. Samma princip som gäller för enheten mellan kyrkor gäller för enheter mellan nationer och folk.

Br Alois refererar till erfarenheterna ”Pilgrimage of Confidence” som Taizé har arrangerat under de sista 40 åren där människor får mötas i varandras hem mellan olika länder.

”Families and even elderly people choose to open their doors to young people unknown to them and host them for five nights.During these encounters an experience of confidence develops that overcomes fear and the need to turn inwards.Sometimes I am also astonished to hear people tell me that they have maintained contact with young people they hosted ten years ago.

The European Union needs to forge an identity but in fact European identity is also developing beyond its existing borders.Thus, more than 2000 young people from Ukraine traveled across the continent to join our latest European meeting in Spain and they will undoubtedly be equally numerous in Poland at the end of this year. In order for the European Union to once again become a project that generates enthusiasm in our communities, could we listen to the aspirations of young people?”

Ungdomar engagerar sig nu för klimatet besjälade av en ny impuls att förändra.  Det gäller att ta till vara detta. Är det möjligt för nationella ledare att undvika att tala nedsättande om Europas institutioner som så ofta händer då man skall fatta svåra beslut?

Europagemenskapen har något vackert att förmedla till dagens värld, nämligen den process av förlåtelse och överseende som utgjorde själva grunden för Europagemenskapens utveckling efter 1900-talets blodiga krig. EU´s grundare lyckades att förhindra att hatet från det förgångnas sår överfördes till nästa generation. Rättvisa och förlåtelse är nödvändigt, nu som då, för att komma vidare efter sådana smärtsamma händelser.

Idag är utan tvekan tiden kommen att bygga ett Europa på möten och dialog – både inom Europa men också utåt till hela den mänskliga familjen.

Broder Alois avslutar:

”We see that our community as well as the whole Church has a particular responsibility here to support this new impulse of hope for the present.”

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Minns Holocaust. Man kan inte bygga en ny värld på lögnens och förnekelsens mycket lösa sand. Mästerlig text av Kallifatides.

I DN 2 augusti presenterades en text av Theodor Kallifatides som byggde på ett föredrag han hållit på Konstakademin tidigare i år.

Holocaust är en mörk historia som rör hela Europa. Ändå är det många som nu, inte ens ett sekel senare saknar medvetenhet om vad som hänt eller gärna vill förringa, t.o.m. förneka och glömma det hela.

I Grekland fanns kring 100.000 judar före Andra världskriget, efter kriget bara 5000. Och många länder i Europa har en liknande historia. Det handlar inte bara om nazisterna och fascisterna, Förintelsen skulle inte ha gått att genomföra i så stor skala som skedde utan medlöpare i de olika länderna och underströmmar av antisemitism som än idag gör sig gällande genom trakasserier och hatbrott mot judar. Därför får vi inte glömma.

Ondskan är allt annat än banal, därför, skriver Kallifatides…

”…är det av yppersta vikt att inte glömma hur monstren såg ut. Att inte glömma deras gärningar. Förlåta dem måste vi ändå göra eftersom vi inte kan göra annat. Men glömma dem? Aldrig. Minnet är hjärnans ädlaste funktion. Den ska användas, den ska förfinas, den ska förstärkas. Vi ska inte låta de tomma hålen i Europa fyllas av lögner och förfalskningar.
Där bodde människor. Där bodde judar. Och alla vet vad som hänt. Man har dödat dem. Man har velat utplåna dem från människornas minnen. Det får inte lyckas. Förintelsen ska inte upprepas genom glömskan. Människorna skall inte dö två gånger.”

De flesta av överlevarna från Förintelsen är nu döda, men det är viktigt att vi fortsätter att minnas historien. Därför är texter som denna livsviktiga. Detta är en mästerlig text av som levande beskriver vad som hänt. Den förtjänar plats i en antologi för skolelever som läsning i anslutning till 1900-talets historia.

Auschwitzskor

Auschwitz museum. Skor från personer som mötte döden i lägren.

Publicerat i Samhälle | Märkt , , | 1 kommentar

Kyrkan mitt i byn förr och även nu

Stora katedraler i städerna och sockenkyrkor på landet påminner om vår historia, och trots sekulariseringen har vi alla en relation till dessa byggnader och den historia de minner om. Det blev tydligt inte minst när Notre Dame i Paris brann för en tid sedan.

Ibland finns ett starkt engagemang för att bevara våra kulturella minnesmärken, ibland en påtaglig okänslighet, rentav blindhet för kulturmiljöerna till förmån för nya projekt.

Ett exempel på det senare är exploateringen av det kulturminnesskyddade området kring Botkyrka kyrka som Skanska i samarbete med Botkyrka kommun nu vill sätta tänderna i. [Mer info i denna Fb-grupp].

IMG_3302

Men även det nya behöver utformas på ett sätt som tilltalar hela människan. Det handlar inte bara om funktion och estetik utan också om det andliga och att det finns ett samband mellan yttre form och innehåll. Vi bygger gärna idrottsanläggningar, arenor, köpcentrum som stora monument, men kyrkbyggnadernas tid är över tänker man. Eller inte? De människor som samlas till gudstjänst överskrider vida de som samlas för idrottsarrangemang varje vecka. Skall inte kyrkor kunna synas lika mycket som idrottsanläggningar och för yttervärlden spegla det som faktiskt försiggår i samhället?

Svenska kyrkan har av historiska skäl ett överskott av byggnader som man inte har resurser att underhålla, medan de nya frikyrkorna i Sverige samlar stora skaror människor, och man nöjer sig ofta med att samlas i befintliga industrilokaler, idrottsanläggningar eller andra lokaler bakom stadens fyrkantiga fasader.

Därför tyckte jag det var mycket intressant att läsa om Göteborgs stadsarkitekt  Björn Siesjö i en artikel av Joakim Hagenius i Dagen med rubriken ÄVEN ARKITEKTUR ÄR EXISTENTIELL. Bakgrunden är att den anrika Pingstförsamlingen Smyrnakyrkan skall bygga nytt på en tomt i Frihamnen. Siesjö hade sett ritningarna på den nya kyrkan ställde sig undrande. Han hade insett att ett stort centralt område kommer att bebyggas och formas runt en kyrka, och för den som anländer till staden kommer den vara ett landmärke. Utformningen påverkar långt flera än kyrkans egna medlemmar, det är en angelägenhet för hela staden. Innan beslut skulle fattas besökte han församlingens gudstjänst. Han ställde tillspetsade frågor till församlingen som: Varför hade de ritat något som såg ut som ett kommunhus? Varför speglades inte kraften som han upplevde i gudstjänstrummet i byggnaden? Hur kan man kommunicera Smyrnas identitet tydligare genom arkitekturen?

Väldigt intressant att en stadsarkitekt ställer sådana frågor till en kyrka som tydligen inte själva tänkt i det perspektivet. Kanske tänkte man det var lättare att få planen godkänd om man byggde in sig i den vanliga stadsmiljön. Hagenius skriver:

”Byggnader är också budskap. Måhända att Siesjös engagemang i den nya kyrkan förlänger resan fram till slutgiltig gestaltning, men engagemanget kan visa sig vara en betydande gåva. En dag kanske man tackar Gud för stadsarkitekten som ville både stadens och församlingens bästa. Och som såg en möjlighet till existentiell arkitektur.”

Hagenius refererar till Rasmus Waern som skrev i SvD 3/6 om neurovetenskap som ett redskap att få fatt i arkitekturens påverkan på människan. Waern menar att arkitekturens uppgift är att vara ett ställföreträdande sällskap, något som påminner oss om tidigare generationers kärlek och som därmed ger tröst och sällskap, dygnet runt och året om. Det finns vetenskapliga rön för att beskriva somlig arkitektur som existentiell.

Dessa tankar som är grundläggande och viktiga både när det skall byggas nytt och när kulturminnesvärden skall bevaras. Det är vad jag alltid har tänkt. Vi mår helt enkelt bra av av att ha kontakt med vår historia och låta oss inspireras av det som vittnar om bästa i människors strävan. Det gäller också nutiden. Nu bygger vi det som andra får ta del av i framtiden. Kyrkligt liv är fortfarande en viktig del av vår kultur, låt oss inte vara så blygsamma. Låt kyrkan fortfarande byggas mitt i byn.

katarinamoske

Katarina kyrka ligger centralt på Söders höjder i Stockholm och är en viktig del av Stockholms stadssiluett.  1990 eldhärjades den och brann ner till grunden. Men snart hade man byggt upp kyrkan igen. I förgrunden moskén vid Björns trädgård.

Publicerat i Church, Konst och kultur, Religion, Samhälle | Märkt , | Lämna en kommentar

Tystnadskultur och homosexualitet i Katolska kyrkan. Ulla Gudmundson kommenterar Martels bok In the Closet of the Vatican

ugUlla Gudmundson, tidigare diplomat och 2008-2013 Sveriges ambassadör i Vatikanen är en nära kännare av Katolska kyrkan och skriver på sin hemsida:

”Då fick jag tillfälle att reflektera kring religionens roll som politiskt mobiliserande kraft, historiskt och i vår egen tid, över religiösa samfunds förhållande till den sekulära staten och till begrepp som makt, demokrati, frihet och rättvisa.”

Hennes reflekterande förmåga har hon använt på ett konstruktivt sätt för att urskilja både negativa och positiva sidor hos Katolska kyrkan. Många gånger träffade hon påven Benedictus XVI och lärde känna honom som person. Detta ledde till att hon var mån om att korrigera den alltför negativa bild av honom som ofta rådde i sekulära radikala kretsar.

Under sin tid som ambassadör var hon med om att arrangera en konferens med kardinal Ravasi i Stockholm inom ramen för ”Hedningarnas förgård”, Katolska kyrkans projekt för dialog med den moderna sekulära världen.

Men även efter sin aktiva tid som diplomat fortsätter hon att nyfiket och engagerat kommentera och skriva om Katolska kyrkan utifrån ett perspektiv där hon försöker urskilja både det positiva och negativa. Hon sällar sig inte till ett rent sekularistiskt perspektiv som bara ser religionen som något negativt, och trots stor insikt i Katolska kyrkans problem under senare år med maktmissbruk, korruption, pedofili-skandaler etc. förmår hon i sin analyserande förmåga att se både det negativa och positiva. Hon är inte katolik själv men måste verkligen betraktas som en vän av Katolska kyrkan när hon använder sin analyserande förmåga att kommentera sådant som rör Katolska kyrkan, som nu sist i en understreckare i Svenska Dagbladet där hon kommenterar Frederic Martels bok In the Closet of the Vatican – Oower, Homosexuality, Hypocricy.

intheclosetofthevaticanMartel som utgår från ett rent sekulärt perspektiv och som representant för gayrörelsen har han inte mycket förståelse för kyrkliga ting, även om han uppskattar flera av de biskopar och kardinaler han intervjuat och tolkar mycket av kyrkans problem i ljuset av dubbelmoral och menar att en stor majoritet av kyrkans biskopar och präster är homosexuella. Ulla Gudmundson kommenterar:

”Martels reduktionistiska förklaringsmodell gör honom blind för något som jag uppfattar som en av grundbultarna i katolicismen: acceptansen av spänningen mellan två nivåer: å ena sidan principer och ideal vars uppgift är att vägleda människan mot helighet och, å den andra, empatisk insikt om skröpliga människors oförmåga att realisera dessa ideal här på jorden. Begreppet synd har inget innehåll för Martel. Men det har det sannolikt för de ångestfyllda präster som köper sex på barerna runt Termini. Och det är notabelt att de intervjuade prästerna talar om viljan att tjäna Gud och om kärleken till kyrkan, inte om möjligheten att leva ut sin homosexualitet, som skälet till valet av livsbana.”

Fransmannen Frederic Martels bok släpptes i februari 2019 på sammanlagt 8 olika språk. Arbetet med boken har tagit 4 år och Martel har intervjuat ett stort antal personer inkluderande kardinaler, biskopar, präster och seminarister. Det är alltså  ingen skvallerbok, utan den grundar sig på noggranna källor. Inte desto mindre är Martel vidlyftig och drar ofta mer långtgående slutsatser än det rikhaltiga källmaterialet tillåter.

Att det finns en underström av homosexualitet bland prästerskapet i Katolska kyrkan är ingen hemlighet, mycket har skrivits om detta tidigare, också jag har ofta återkommit till ämnet på min blogg. Och att inga anmälningar om förtal har inkommit mot Martels bok talar väl sitt tydliga språk.

[Läs: Katolska kyrkans komplicerade förhållande till manlig homosexualitet]

Martel är inte ute efter att avslöja enskilda snaskiga skandaler, utan att frilägga ett mönster han ser. Det finns ingen organiserad gaylobby i katolska kyrkan, utan snarare ett socialt system byggt på hyckleri med en skriande diskrepans mellan lära och liv. Det viktiga med Martels bok, menar Ulla Gudmundson är att riva Berlinmuren av tystnad kring något som otvivelaktigt existerar och som idag är föremål för en intensiv inomkatolsk diskussion.

Martel tar avstånd från tanken att homosexualitet skulle vara orsaken till övergrepp mot minderåriga men ser ett samband mellan tystnadskulturen kring homosexualiteten och kyrkans svårigheter under lång tid att erkänna och ta krafttag mot barnövergreppen.

Ulla skriver vidare:

”Trovärdiga känns för mig också intervjuerna med unga prästseminarister liksom Martels socialpsykologiska analys. ‘I Spanien och Italien’, skriver Martel, ‘kunde prästämbetet under fascismen bli en tillflykt för unga pojkar med osäker sexualitet.’ Trycket att gifta sig försvann, ett mobboffer kunde få socialt status. Den enkönade seminariemiljön tillät homosexuella relationer förutsatt att de sköttes diskret. ‘Men när gayrörelsen på 1970-talet drivit fram det sekulära samhällets acceptans av homosexualitet blev kyrkan istället ett fängelse.’ ”

Martel uppskattar påve Franciskus för att vilja frilägga diskrepansen mellan fasad och verklighet i Katolska kyrkan men en pikant detalj i historien är att Steve Bannon, Trumps tidigare rådgivare som nu vill driva högernationalistiska frågor i det katolska Europa vill göra en film av boken för att visa på ruttenheten under påve Franciskus pontifikat.

Ulla Gudmundson avslutar med en egen synpunkt: ”Det är svårt att se att den katolska synen på samkönade relationer kan ändras utan en uppgörelse med antropologin och synen på genus överhuvudtaget”. Där skiljer vi nog oss åt. Jag håller med så lånngt som att genusfrågorna behöver genomlysas, det behöver göras upp med okunskap, stereotypier och fördomar. Men inte så att det moderna samhället har uppnått den radikala visheten i dessa frågor som det bara är för kyrkan att anpassa sig till. Kyrkan har också mycket att ge här. Det behövs istället en spännande dialog, öppen och fördomsfri från alla håll.

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle, Vatikanen | Märkt , , | Lämna en kommentar

Bokrecension: How (not) to be Secular

Charles Taylor är en intressant filosof som beskriver den moderna sekularismen. Mikael Fälthammar, ortodox präst skriver om honom i ett blogginlägg som jag länkar till nedan.

För 500 år sedan var det omöjligt att inte tro. Idag är otro inte bara möjligt, utan mainstream. Det sekulära påverkar allt. Det gör inte bara otro möjlig; det förändrar även tron. En viktig historisk faktor för denna utveckling var den protestantiska reformationen som förkastande sakramenten. Det blev naturalismens inledande fas.
När naturalismen helt har slagit igenom negligeras det transcendenta, den metafysiska dimensionen av tillvaron försvinner ur människans medvetande och hon försöker leva helt immanent. I sökandet efter sitt autentiska ”jag” blir hon offer för konsumism och viljan att uttrycka sig i sitt sanna jag. Vi blir offer för bolagsjättarna som cyniskt driver människan dit de vill, nu i vår senaste tid inte minst av de sociala jättarna på internet.

Taylor menar att exklusiv humanism inte förmår råda bot på samtidens problem utan att skapa nya problem. I mötet med det okända sluter sig den sekulära solidariteten i små grupper av ”rätttroende”. Olika former av sekulära solidariteter (nationalism och olika andra -ismer) genererar våld.  Den exklusiva humanismen som präglar såväl ateister som kristna, lider av ett underligt självförtroende. Därför kan den skambelägga dem som inte följer dess immanent påhittade ersättning till asketisk träning: ”Jasså, du återvinner inte?! Va, använder du plastpåsar när du handlar!?! Kör du inte elbil?!?!?!?!” Hellre medvetandegjord än gudomliggjord. Men exklusiv humanism håller inte hela vägen. Din filantropi kommer oundvikligen bli misantropisk.

När det gäller kristna varnar Taylor för några fallgropar för den som vill ur den exklusiva humanismen. Först och främst är det nostalgin hos den som vill tillbaka till en svunnen tid (vare sig det är anabaptismens första dagar, tiden kring Vaticanum I, eller det ”heliga Ryssland”). Men en annan lika farlig flykt är den realiserade eskatologins flykt, nämligen att Guds rike reduceras till vad som är moraliskt möjligt att förverkliga i denna tiden (således försvinner gudomliggörelsen). Det senare blir en slags liberal kristendom som vi ser i somliga delar av svensk kristenhet idag.

gäst och främling

2019-08-01 21.52.09Titel: How (not) to be Secular: Reading Charles Taylor
Författare: JAmes K. A. Smith
Förlag: Eerdmans (2014)
ISBN: 978-0-8028-6761-2
(146 sidor)

Den katolske filosofen Charles Taylor gav, år 2007, ut sitt monumentala verk A Secular Age. Den 900 sidor tjocka boken har blivit mycket populär, inte minst bland kristna teologer och filosofer, som analys av den (icke-)religiösa samtiden. I boken uppehåller sig Taylor kring vad sekularitet är och på vilket sätt vårt samhälle och individer i Västvärlden idag är sekulära. Hur kunde vi gå från ett samhälle för femhundra år sedan då det var otänkbart att inte tro på Gud, till det samhälle vi har idag då det är nästan otänkbart att tro på Gud? Frågor som borde engagera många som är seriösa med sin tro eller otro.

View original post 1 655 fler ord

Publicerat i Religion, Samhälle | Märkt , , , | 1 kommentar

Bevara den unika kulturmiljön kring Botkyrka kyrka. Skandal att Skanska i samförstånd med Botkyrka kommun vräkt upp bergmassor väster om kyrkan och förvandlat området till en stenöken

Enligt Botkyrka kommuns eget kulturmiljöprogram vill man lyfta fram ett antal miljöer som representerar ett allmänt intresse och som ska beaktas i den kommunala plan- och bygglovshanteringen.  Till dessa miljöer hör området kring Botkyrka kyrka. I ett faktablad beskrivs miljön som ett riksintresse för kulturmiljövården.

kartariksintresseområdekulturmiljö

Det skyddade området streckat på kartan sträcker sig från järnåldersgravfältet väster om Hammarby prästgård till Botkyrka kyrka och sockenmiljön öster därom.

Ur faktabladet:

”Botkyrka kyrka representerar en kyrkomiljö från tidig medeltid med tillhörande prästgård och sockenfunktioner… Prästgården Hammarby har anor från tidig medeltid och ligger invid en bergskulle ca 1 km väster om kyrkan. Ett stort järnåldersgravfält intill prästgården indikerar att platsen var bebodd redan under förhistorisk tid. Kring kyrkan utvecklades successivt ett sockencentrum med klockargård, fattighus och skola. Botkyrkas gråstensfasader och höga torn fungerar som ett landmärke för bygden och det äldre sockencentrat.

Kyrkan har fått sitt namn efter martyren och skyddshelgonet Botvid. Enligt legenden föddes Botvid på Hammarby gård. Efter att ha lidit martyrdöden blev han helgonförklarad. Familjen lät då uppföra en träkyrka på gårdens ägor för att hedra hans minne. På 1170-talet ersattes träkyrkan av en romansk stenkyrka. Kyrkan har senare förändrats och byggts om men de äldsta delarna av kyrkan är kvar från denna period.

Hammarby prästgård har förhistoriska anor vilket man kan se genom det järnåldersgravfält som ligger intill gårdstomten. Under äldre medeltid uppfördes Botkyrka kyrka på Hammarbys ägor. I samband med kyrkobyggandet anslogs Hammarby gård till prästboställe. Kyrkans visuella funktion i landskapet Kyrkan fungerar som landmärke i det öppna låglänta landskapet. Den okalkade gråstensbyggnaden har en viktig funktion både som markering av det tidigare sockencentrat och rent upplevelsemässigt när man färdas längs med landsvägen och motorväg. Det öppna landskapet kring kyrka och prästgård Prästgården ligger ganska långt bort från kyrkan men visar ändå på det äldre sambandet mellan kyrka och prästboställe. Det öppna kulturlandskapet är en förutsättning för att detta historiska samband ska vara avläsbart.”

För området gäller:

”Fornlämningar skyddas från närgången bebyggelse eller andra ingrepp i miljön. •
Kulturlandskapets öppna karaktär värnas. Nya byggnader inordnas i landskapet på ett medvetet sätt.
Kyrkans visuella dominans i landskapet respekteras. •
Siktlinjer mellan kyrka och prästgård värnas. •
Prästgårdens byggnader bevaras. Tillbyggnader underordnas huvudbyggnaden och utformas med hänsyn till byggnadens karaktär. ”
Nya byggnader inordnas i miljön på ett varsamt sätt.

Märkligt då att Botkyrka kommun inte tycks ha läst sitt eget kulturmiljöprogram, för i den projektplan som kallats Södra porten som man tagit fram och anlitat Skanska som entreprenör med omfattande exploatering i kyrkans omedelbara närhet sägs inte ett ord om hur man skall ta hänsyn till kulturmiljön.

projektsödraporten

Botkyrka Södra Porten. Området vid Maxi och Bauhaus i Eriksberg rymmer i dag 30 000 kvadratmeter handel – och lika mycket till kan komma att flytta in genom projektet Södra Porten. Totalt 4 000 nya jobb hoppas kommunen och Skanska på. Men det kräver en helt ny vägsträckning nedanför Botkyrkabacken. Foto: karta: Botkyrka kommun

Delar av det kulturskyddade området är redan exploaterat genom att Skanska har vräkt ut stora mängder bergmassor från sprängningsarbetena i Stockholms tunnlar och förvandlat marken öster om kyrkan till en stenöken (verksamhetsområde A på kartan ovan även innefattande en del av kulturskyddsområdet), det river upp förfulande sår i den känsliga kulturmiljön. Detta är en stor skandal speciellt som det också verkar ha skett utan en beslutsprocess där prövning kunnat ske av vederbörliga instanser. Det saknas detaljplan för Södra porten, men kommunen och Skanska har trots det börjat  exploatera området genom att deponera bergmassorna. Det blir svårt att återställa området och kanske man räknar med att det då kommer att bli nästan omöjligt att inte acceptera den detaljplan som Skanska och kommunen vill ha. Vad är detta om inte egenmäktigt förfarande? Det borde bli föremål för en juridisk process.

[Läs här i en artikel från 2015 om kommunens och Skanskas projektplaner]

stenökenbotkyrkastenmassorkyrkogårdsvystenmassor

Området mellan Hammarby prästgård och Botkyrka kyrka ägs av Svenska kyrkan, dels Botkyrka församling, men dels av Stockholms stift. Stockholms stift vill sälja delar av marken, som är mycket eftertraktad och säkert kommer att vilja exploatera den. Det strider mot kulturminnesplanen att bevara landskapet mellan prästgården och kyrkan intakt. Det är oerhört viktigt att områdes kulturminnesskyddas så att ingen exploatering kan ske.

[Uppdatering 2019-07-31 om Svenska kyrkans roll i projekterandet av bostadsområdet Prästviken norr om Hammarby Prästgård på det kulturminnesskyddade området.

Andreas Stockhaus skriver på Fb-gruppen Botkyrka kyrka – hotat kulturarv:

”Runt 2006-2009 inleder Stockholms stift planerna på att sälja marken mellan Hammarby och Botkyrka kyrka. Men det förutsätter en detaljplan för att marken ska vara möjlig att bebygga och ha nåt värde. Man vänder sig därför till kommunen. Där tycker man inte det är en jättebra ide, bl.a. med tanke på kulturmiljön, och engagerar sig därför inte.

Runt 2010-2012 ändrar kyrkan taktik. Man tänker ta fram detaljplanen på egen hand. Det är egentligen kommunens uppgift och kommunens tjänstemän är skeptiska till detta upplägg. Kyrkan anlitar Sture P som konsult. Sture är pensionär. I sitt arbetsliv var han en av de högre tjänstemännen på Botkyrka kommun, bl.a. kanslichef. Kommunens planchef Lars O och Sture hade arbetat tillsammans i 20 år. Sture känner alltså tjänstemännen och hans uppdrag är att samverka med kommunen för att de ska bli positiva till att kyrkan sköter den kommunala uppgiften att ta fram en detaljplan. Det lyckas. Kyrkan och kommunen ingår ett avtal som innebär att kyrkan driver planarbetet, i samverkan med kommunen.

Runt 2016 knyts Titania och ett annat byggföretag till projektet. De har option på att köpa marken av kyrkan när/om detaljplanen antas. Planarbetet överlåts då till Titania, som i sin tur anlitar arkitektfirman Krook & Tjäder i Göteborg.”]

panoramabotkyrka

Panoramabild av delar av kulturskyddsområdet. Till vänster Hammarby prästgård (platsen där d h Botvid föddes) i bakgrunden Botkyrka kyrka. Till höger om bilden löper E4. Väster om prästgården ligger ett gravfält från järnåldern.

 

hammarbyprästgårdprivat

Mangårdsbyggnaden till Hammarby prästgård ligger inbäddad i lummig grönska. Gården är numera privat.

Protesterna växer nu mot exploateringsplanerna. En Facebook-grupp [Botkyrka kyrka – hotat kulturarv] har startat. Gå gärna med i den och stöd arbetet för att bevara kulturmiljön.

Maja Hageman kolumn i DN 26 juli: [Här byggs en mur av sprängsten mellan oss och kulturarvet]

Studio Ett reportage av Katarina Gunnarsson: [Konflikt mellan nybyggen och kulturhistoria]

Områdets kulturvärde är minst lika stort som t.ex. Varnhem, Husaby och Vadstena. Ute i landet verkar man mera benägna att ta hand om sitt kulturarv än här i Stockholmsregionen. I Salem finns en aktiv hembygdsförening, men jag har inte hört att någon liknande finns i Botkyrka (?). Men man kan tycka att både Svenska kyrkan och Katolska kyrkan, S:t Botvids församling i Fittja skulle samarbeta och vara en påtryckningsgrupp.

Någon förmodade att bristen på engagemang i Botkyrka berodde på att Botkyrka är en inflyttningskommun, de med lång förankring i Botkyrka som hembygd är få. Så kan det vara, men det har egentligen inget att göra med om man är invandrare eller svenskfödd. Jag är säker på att de invandrade svenskarna, ju mer integrerade de blir också är angelägna att bevara kulturarvet i det som blivit deras nya hembygd. Nu gäller det att reagera innan det är försent och historielösa teknokrater raserat alltsammans.


botkyrkavapen

Den helige Botvid, fakta.

Botkyrka har den helige Botvid i sitt kommunvapen.

Botvid växte upp på gården Hammarby i slutet på 1000-talet. Botvids föräldrar Sven och Bänkfrid var tydliga med sin hedniska identitet. De gav barnen traditionellt fornnordiska namn, en fick heta Björn, en annan Botvid, efter den som skogen botar eller skyddar.

Botvid for till England och blev där kristen. Hemkommen blev han en glödande vittne för evangeliet, många under och tecken skedde genom honom och många människor kom till tro. Han blev inte väl mottagen i sitt hem, utan höll till i Salem en bit bort där en församling höll på att bildas. Ryktet om honom spred sig vida omkring. Till slut blev även Botvids bror Björn kristen.

Botvid yxmördades 1120 av en slav som han frigivit på Rågö i Nyköpings skärgård då han ville hjälpa honom att komma med ett skepp till kontinenten. På öns östligaste udde finns ett stenlagt pilgrimskors, sannolikt sedan medeltiden och det enda i sitt slag i Sverige. Man förmodar att det utmärker platsen där Botvid mördades.

Han begravdes i Salems kyrka.

Men hans bror Björn ville ta honom hem till Hammarby och byggde en träkyrka på gårdens ägor. 1129 öppnades hans grav i kyrkan i Salem och man skrinlade honom. Relikskrinet vars tillbaka till hemgården i Hammarby i procession anförd av biskoparna Gerder av Strängnäs och Henrik av Uppsala. Träkyrkan var byggd på den plats Botkyrka kyrka nu ligger och ersattes  på1170-talet av en romansk stenkyrka, och de äldsta delarna av den kyrkan är än idag kvar från denna period.

Botvidslegenden känner vi från ett manuskript från 1300-talet bevarat i ett bibliotek i Dresden. Detta i sin tur är avskrift av tidigare förlagor. Det är troligt att det redan 1129 då han skrinlades fanns en nedteckning av hans livshistoria i domkyrkan i Strängnäs, utifrån de muntliga vittnesbörd som samlats in.

[Läs Botvidslegenden på Botkyrka församlings hemsida] [Riksarkivet] [Sanctus Botvidus, artikel och bibliografi av Peter Ståhl, universitetet Bergen]

Till höger om ingången till Botkyrka kyrka, finns ett gravmonument, en stenkista. Det är en kopia och originalet från 1150 finns på Historiska museet i Stockholm. På kistan finns en runinskrift:

Karl gjorde stenen efter björn, hans frände, svens och bänkfridas son i hammarby. Här ligger han under denna sten.

Man vet inte den exakta platsen för var Botvids reliker finns, men man tror att det är inne i kyrkan nära koret. Det finns några historiker som tror att även den helige Botvids reliker finns i Björns sarkofag, men att stenmästaren Karl har valt att inte skriva Botvids namn på sarkofagen därför att Botvids reliker var mycket eftertraktade under medeltiden så att det fanns risk att de blev stulna.

sarkofag

Publicerat i Konst och kultur, Samhälle | Märkt , , | 2 kommentarer