Sexövergreppen i Katolska kyrkan: Nu utkrävs ansvar också för dem som täckte upp och för dem som inget ville veta

Man kan knappast överskatta vidden av den kris Katolska kyrkan genomgår idag. Sexövergreppsskandalerna bland präster och ordensfolk går parallellt med den uppmärksamhet på mäns sexuella övergrepp som #metoo satt fokus på i hela världen.

Efter en första våg med avslöjanden på 1990-talet och början av 2000-talet av en stor kvantitet övergrepp infördes i alla stift nolltolerans och handlingsplaner för att förebygga nya övergrepp, det var under påve Benedikt XVI´s pontifikat. Det är sannolikt att övergreppen minskat rejält men problemet finns ännu idag.

Den andra vågen som kommer nu handlar om att Katolska kyrkan inte gick till botten med att lagföra de skyldiga och fortsatte att försöka dölja vad som hänt i syfte att rädda institutionernas rykte. Många offer och anhöriga till offer kände sig därför lämnade och inte tagna på allvar. Avslöjanden om detta är vad vi nu ser i land efter land. Australien, Chile, USA. Fokus är nu inte på förövarna utan på de biskopar och ledare som kände till vad som pågick men underlät att agera. Det finns sannolikt mycket mer att gräva fram innan Katolska kyrkan gått till botten med detta.

Påve Franciskus fick ett kalldusch-liknande uppvaknande under sin resa till Chile. När nu rapporten om prästerna i Pennsylvania chockar världen inser påven och Vatikanen att man måste agera mycket kraftigare för att gå till botten med detta, upphöra med tystnadskulturen och visa att man menar allvar med talet om noll-tolerans. Läs Vatikanens uttalande med anledning av Pennsylvania-rapporten.

Ett hårt drabbat land är Irland som påven snart kommer att besöka under det stundande Världsfamiljmötet i Dublin. Han kan inte undgå att ta upp ämnet då.
1) Förövare, 2) de som skyddade förövarna och inte agerade är två nivåer. Det finns en tredje nivå där vi kommer ut i en gråzon: Att inte vilja veta och därför inte i onödan lyfta på några stenar när det kommer larm. Påven Johannes Paulus II under vars pontifikat några av de mest notoriska förövarna verkade var det flera som larmade, men påven var nog i god tro då han såg det som skvaller i syfte att skada kyrkan. Det var Benedikt XVI som redan under sin tid som chef för Troskongregationen under Johannes Paulus II´s tid insåg vidden av problematiken och började agera resolut.

sodanoEn person som under alla år haft och fortfarande har ett stort inflytande är Kardinal Sodano, Vatikanens statssekreterare under Johannes Paulus II´s tid. Han agerade mycket bakom kulisserna för att släta över de uppoppande skandalerna. 2010 anklagades han av Kardinal Schönborn för att ha hindrat en kyrklig rättsprocess mot den österrikiske sexförbrytaren kardinal Groer som kardinal Ratzinger ville genomföra.

John Allen tecknar en bakgrund i denna artikel i Crux. Han är nu 90 år men är fortfarande dekan för kardinalskollegiet, och skulle påve Franciskus avlida den närmaste tiden så är det han som kommer att leda kardinalskollegiets dagliga möten då ny påve skall väljas. Sodano är, skriver Allen aktiv trots sin ålder och ses i Rom allmänt som en person med stort inflytande bakom kulisserna och har ett stort nätverk av vänner och beskyddare särskilt i statssekretariatet.

När påve Franciskus nu tvingas begrunda vad ansvarsutkrävande för sexövergreppskandalerna implicerar, så måste förr eller senare även Sodano komma i fokus.

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , | 4 kommentarer

Catholic Women Speak on Priestly Sexual Abuse

Fattar vi vidden av Katolska kyrkans kris idag? Det går bara att jämföra med renässanspåvarna och avlatshandeln. Man trodde att allt var över nu, men avslöjandena blir bara fler och fler. Chile, Pennsylvania… Vi är i början av något som långtifrån nått botten.

Catholic Women Speak är ett nätverk av kvinnor i Katolska kyrkan med syftet att verka för att kvinnors rätt i Kyrkan att tala uppriktigt och bli lyssnade till med respekt. De har skrivit en välformulerad kommentar till det som sker.

Ett par citat:

The emergence of yet more stories of endemic sexual abuse and cover-ups in the institutional church points to widespread corruption in the ranks and institutions of the Roman Catholic hierarchy at all levels. We recognise that many good priests and bishops suffer intensely as a result of these revelations, but we also know that many collude in a regime of silencing, censorship and blind institutional loyalty. This has prevented a regime of abuse and its manifold causes being openly challenged and changed. This culture of denial extends from the most junior seminarians to the most senior cardinals, and it is exacerbated by clericalism with its abuses of priestly power and its expectation of obsequious obedience from members of the laity.

…….

We are not naive enough to believe that this poison in the bloodstream of the Church we love and serve will be easily eliminated. We may only have scratched the surface of the problem so far, and there may be worse crises ahead. With this in mind, we call on all Catholics—priests and laity alike—to speak out and to refuse to collude by their silence in the deception and betrayal of Catholic life today, perpetrated by those who prey on the vulnerable and rely on the collusion and denial of bystanders.

[Läs hela kommentaren här]

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt | 1 kommentar

Diakon Göran Fäldt i kampanj mot F James Martin SJ som verkar för att bygga broar till HBT och är officiellt inbjuden talare på Världsfamiljdagen i Dublin

Kampanjen mot F James Martin SJ har initierats av ett amerikanskt sällskap för försvar av tradition, familj och egendom. F Martin har blivit känd bl.a. för sin brobyggande verksamhet och dialog med hbt-samhället och har officiellt blivit inbjuden som talare till familjekonferensen i Dublin 21-24 augusti. Den traditionalistiska sällskapet har nu lanserat en petition till ansvariga katolska biskopar för familjmötet att inbjdan till F Martin skall dras tillbaka.

Fader James Martin SJ brinner för katolsk tro och har betytt mycket för att förklara och föra ut Evangeliet till dagens unga generation i USA. Fader James senaste evangeliska projekt var att bygga broar mellan kyrkan och HBT-samhället i USA. Medveten om att de teologiska frågorna kring homosexualitet är känsliga i den kyrkliga världen tog han sig an detta och gav ut boken Building a Bridge: How the Catholic Church and the L.G.B.T. Community Can Enter into a Relationship of Respect, Compassion and Sensitivity. Hans metod byggde på full samstämighet med katolsk lära, användning av Bibeln och Katolska kyrkans rika pastorala arv för att utifrån förnuft och realism klargöra både svårigheter och det nödvändiga i att upprätta en djupare dialog med budskapet att Jesus Kristus och hans kyrka söker att till fullo omfamna också män och kvinnor i HBT-personkretsen. Tilläggas bör att boken fått fullt godkännande av hans superior inom Jesuitorden, och innehåller inget som strider mot katolsk lära.

I en YouTube-video presenterad på Katolsk Horisont gör sig diakon Göran Fäldt nu till talesperson för kampanjen mot f Martin och uppmuntrar svenska katoliker att underteckna petitionen. Diakon Fäldt betecknar Martin som en ”falsk profet” som med aposteln Paulus ord ”endast tjänar sin egen buk” och förvirrar Guds folk.

Han hänvisar till den amerikanska organisationens hemsida där det skall finnas mer information om F Martin, men man finner endast löst underbyggda påståenden tagna ur sitt sammanhang som t.ex. att han skulle förorda att homosexuell personer får kyssas under mässan. Det hela verkar vara en förtalskampanj för att skandalisera F Martin. Sidan är tendensiös, obehagligt uppviglande och innehåller absolut inte tillräcklig information som underlag för att ta ställning till undertecknande av en sådan petition.

tfppetition

Obehagligt hätsk uppviglande kampanj mot f Martin.  Lägg märke till bilderna upptill: T.v. de rättänkande, ”den tysta majoriteten” som försvarar tradition, familj och privat ägande, t.h. f Martin och bakom honom vargen i fårakläder för att tydliggöra att han är en falsk profet.

Göran Fäldt hänvisar  till en större modernistisk rörelse inom Katolska kyrkan (som F Martin anses vara en del av) som angriper fundamentet för katolsk syn på äktenskap och familj. Fäldt säger att Martin ”föreslår ett paradigmskifte”, något som ”absolut inte kan förekomma i katolsk doktrin”. På så sätt ställer sig diakonen helt på den traditionalistiska sidan i den levande diskussion som pågår inom Katolska kyrkan om kyrkan skall vara dogmstyrd organisation med klerikal kontroll av lekmännen eller betona pastoralt förnuft och varje döpt katoliks eget ansvar och delaktighet i den Helige Ande och ”det Allmäna prästadömet”.

Fäldt säger att det uppkommit en het diskussion om ”vad som skall sägas och inte sägas” på familjemötet där både barnfamiljer och ungdomar medverkar. Han gör sig till tolk för en censurerande hållning där HBT-personers situation i kyrkan inte får belysas. Det enda som får talas om är enl Fäldt ”vad som är rätt undervisning, rätt inställning” enligt kyrkans tradition. Men rätt inställning är ju inte bara dogmer utan också om att bemöta andra människor med kärlek och respekt, just det f Martin pläderar för i sin bok.

Fäldt vädjar till ”den rättänkande men tysta majoriteten” att agera och skriva under petitionen. Problemet är att denna tysta majoritet inte är någon majoritet, utan ganska liten minoritet medan majoriteten av världens katoliker är mycket väl informerade och tänker själva helt fritt utanför den skyddade miljö Fäldt och det konservativa amerikanska sällskapet vill erbjuda dem.

Att Fäldt som vigd person inom Stockholms katolska stift på detta sätt går in och väljer sida i en diskussion gör ju att han inte längre kan upplevas som en självklar representant för alla katoliker han har ett pastoralt ansvar för. Bäst är Fäldt när han positivt redogör för katolsk syn på äktenskap och familj, det finns en sådan passus 3.15 min in i videon. Det är också bra att han hänvisar till påve Franciskus apostoliska maning Amoris laetitia som är grunddokument för familjekonferensen. Men i övrigt tycker jag det är en olycka att han lånat sig till denna video. Han framställer sina fördömanden på ett glädjelöst och uppstyltat sätt som inte ger ett trovärdigt intryck, snarare framstår det som om han medverkar till något han helst inte vill vara med om, som gisslan på filmer som kidnappare sänder till omvärlden. Det är inte den Göran Fäldt jag trodde mig känna jag ser på denna video.

Ännu allvarligare är att Fäldt anklagar F James Martin för att vara en falsk profet och föregår därmed varje annan sådan seriös prövning inom kyrkan. Boken innehåller inget som strider mot katolsk lära och har som påpekats fått fullt godkännande av hans superior inom Jesuitorden.

Fäldt kanske försvarar sig med att han inte sagt så, utan endast rekommenderat katolikerna att läsa själva och ta ställning, han har en sådan brasklapp i sin framställning. Men när man som klerikal person inom stiftet så tydligt uppmanar katoliker att skriva under petitionen och hänvisar till ett så gravt tendensiöst och uppviglande material så tycker jag det inte är något hållbart försvar. Jag kan inte annat än betrakta Göran Fäldts inlägg som splittrande och uppviglande då han uppmanar katoliker att skriva på en petition som sätter upp biskopar mot biskopar.

Jag uppmanar er som önskar fördjupa er i detta dels att noga studera påve Franciskus maning Amoris laetitia, dels att läsa F James Martins bok Building a Bridge som just kommit ut i en andra upplaga där han också kommenterar den hätska stämning  som uppkommit mot honom. Jag citerar från förordet till andra reviderade och utökade upplagan:

”a few readers wondered why I seemed to have left out two things from the book: a discussion about the church’s teachings on same-sex relations and same-sex marriage, and a discussion about the sexual abuse crisis in the church. That last topic—sexual abuse—was covered only glancingly in the first edition. Some asked why I didn’t discuss the topic in depth, since it was an important reason why many LGBT people have left the church, mainly because they felt some church leaders were hypocritical in criticizing their sexual activity while countenancing sexual abuse by the clergy. That sentiment, of course, is shared by many straight people as well. But I intentionally did not include a discussion of the clergy abuse crisis and the crimes of sexual abuse not because I am afraid to tackle that topic (I’ve written about it elsewhere) but for another reason: that critical topic deserved a far more comprehensive treatment than was possible in a short book. I didn’t want to address it because it warrants an exhaustive treatment beyond the scope of this book.

The omission of a long discussion on same-sex relations was also intentional, because the Catholic Church’s stance on the matter is clear: sexual relations between people of the same sex are impermissible. At the same time, the LGBT Catholic community’s stance on the matter is also clear: same-sex relations are part and parcel of their lives. (Here I am speaking about the majority of LGBT Catholics, not the relatively small portion of the group who think otherwise.) Theologically speaking, you could argue that this teaching has not been “received” by the LGBT Catholic community, to whom it was primarily directed. So I intentionally decided not to discuss that question at any length, since it is an area on which the two sides are simply too far apart.

The same holds true for same-sex marriage: it is an issue on which the institutional church and most of the LGBT community are too far apart. In this edition, I quote the Catechism’s entire teaching on LGBT sexuality (more specifically, on homosexuality), but again I don’t enter into a lengthy discussion because I prefer to focus on areas of possible commonality.
Likewise, this book is not a treatise on moral theology, nor is it a reflection on the sexual morality of LGBT people. I am not a moral theologian…”

—-

F Martin kommenterar de reaktioner av hat han mött efter publicering av boken:

”I would like to address the question of hate. While the vast majority of readers—particularly LGBT people and their families—expressed gratitude for the book, often with great emotion, the book unleashed in a few quarters of the church a virtual torrent of hate. Most of these expressions of intolerance appeared on social media, but in other venues as well I saw how the mere idea of welcoming LGBT people gave rise to the most homophobic and hateful comments you can imagine. Of course I expected some criticism of the book, and I invited discussion in the first edition, but the intensity of the hate took me by surprise. For the most part, I could anticipate the more thoughtful critical reactions: some LGBT Catholics would say that I had not gone far enough; some bishops and church officials would say that I had gone too far. But critical reactions are to be expected. This is the nature of dialogue and the nature of inviting people into a conversation—onto the bridge, if you will.”

 

Sedan kan man fundera på vad dessa hatfulla reaktioner beror på: Ren homofobi, rädsla att närkontakt med homosexuella skall utgöra ett hot mot det man själv tror på och mycket annat som F Martin reflekterar över i förordet. Men katolskt liv och evangelisation kan inte bygga på varken fruktan eller hat utan på den kärlek som utgår från Jesus själv och som inte ser medmänniskan som ett hot utan som en person som Gud älskar och som du själv också därför måste respektera och älska.

[Läs mina tidigare blogginlägg om homosexualitet]

[Läs mina inlägg om Amoris Laetitia och diskussionen mellan traditionalism och pastoralt förnuft]

[Katolskt twitter-läroämbete står för dömande och censur]

 

 

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , , , | 9 kommentarer

Lembke om Humanae Vitae, diskrepansen mellan majoriteten av katolikerna och läroämbetet, ”creeping infallibility”

Martin Lembke är religionsvetare och reder ut begreppen med skärpa och intellektuell hederlighet. Jag rebloggar hans inlägg om aktuell debatt om Humanae vitae som till stor del återspeglar min egen uppfattning.
Några grundteser:
1. Det absoluta p-medelsförbudet kan ej anses som ofelbar katolsk lära.
2. 80 % av katolikerna, även troende kyrkobesökare ignorerar HVs lära på denna punkt.
3. Det finns en tendens hos konservativa katoliker att involvera mer och mer i det som betraktas som ofelbart. Teologen Curran använder begreppet ”creeping infallibility

Kristen korrespondens

Det är dags att följa upp. 25 juli har lagts till handlingarna – alltså det datum då Humanae Vitae, 1900-talets mest kritiserade encyklika, (ö)känd för att dåvarande påven Paulus VI i kategoriska ordalag fördömde bruket av preventivmedel, fyllde 50 år.  Skulle Franciskus möjligen ta tillfället i akt och mjuka upp innehållet? Hade han t.o.m. tillsatt något slags kommitté i syfte att kartlägga de teologiska förutsättningarna för en mer relativistisk nyläsning i linje med Amoris Laetitia? Jag har själv spekulerat i den riktningen, men med facit i hand verkar slika spekulationer ha saknat grund. Från Vatikanen valde man utan omsvep att ställa sig bakom den stridbare jubilaren via en signerad förstasideskrönika i L’Osservatore Romano. Det sammanfattande omdömet i denna krönika, som Franciskus utan tvekan sympatiserar med, lyder som följer:

Now … we realize that the Church was right, that Pope Paul VI was prophetic in his proposal of…

View original post 1 270 fler ord

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Pride and humility

Alla (de flesta) ledande politiker ställer troskyldigt upp på Pride och deltar i debatter och går med i den färgglada paraden. Att Pride står för alla människors lika värde är en åsikt bland andra. Att Pride vill vara en organisation för att ta tillvara HBT-personers intressen i samhället är inget att invända mot, men Pride står ju också för en hel sexualpolitisk agenda som sträcker sig mycket längre än så som får konsekvenser för alla människor och som långtifrån alla i hbt-personkretsen omfattar. Man frågar sig därför varför politikerna behöver vältra sig i denna yra som omger Pride för att bevisa att man står upp för människovärdet. Många tunga samhällsinstitutioner och privata företag och organisationer stödjer ju också aktivt Pride. Alla människors lika värde och människans unika värdighet borde vara självklar värdegrund redan utifrån att man som politiker engagerar sig i att bygga upp den svenska demokratiska samhällsgemenskapen.

Jag ger därför Britta Davidsohn, ordförande i Stockholm Pride rätt då hon tillsammans med Tasso Stafilidis, ordf West Pride på DN debatt skriver att det inte räcker att politikerna viftar med prideflaggan en gång om året, utan att man måste visa vilja att ta tag i de verkligt tunga frågorna som gäller hbt-personer med diskriminering och misshandel som gör att hbt i sällskap med andra utsatta grupper i samhället inte känner sig trygga. Det finns en underrström av homofobi i folkdjupen (Lyssna gärna till Mark Levengoods sommarprogram). Praktisk handling i dessa frågor hellre än att visa upp sig i Pride-parader är vad som krävs.

Som vi påpekade i den rapport från Claphaminstittutet som publicerades i maj och där jag medverkade finns också många problematiska sidor hos Pride som gör att offentliga institutioner borde tänka både en och två gånger innan man går in och helhjärtat stödjer detta. T.ex. bejakandet av prostitution och chemsex och alla de negativa konsekvenser det för med sig med människohandel, drogmissbruk och psykisk ohälsa. Pride står också för samma objektifiering av människan och att bryta sambandet mellan sex och kärlek vilket delas av den rådande sexualliberala kulturen i hela samhället.

Till denna objektifierade sexualliberala agenda läggs nu ytterligare ett förslag som de flesta partier är positiva till, nämligen surrogatmödraskap vilket sätter de vuxnas intresse i första rummet framför barnens. Heder åt Fi som är kritiskt till detta.

Pride är en intresseorganisation bland andra som har en bred sexualpolitisk agenda som går långtutöver det som finns konsensus kring i samhället. Det blir därför problematiskt när det får oreserverat officiellt stöd av samhällsinstitutioner. T.ex. att poliser i uniform eller företrädare för rättsväsendet går med i tåget. Som en rådman påpekar i ett inlägg i Dagens juridik riskerar detta att underminera förtroendet för dessa institutioners opartiskhet.

Som kontrast till den inhumana objektifieringen av sexualiteten som det liberala sekulära samhället i allmänhet inklusive Pride står för finns Katolska kyrkans syn på sexualiteten som integrerad med kärlek och människans andliga dimension. Jag inser att kyrkan efter alla skandaler har förlorat mycket av sin auktoritet att tala om dessa saker, men man kan inte kasta ut barnet med barnvattnet bara för att människor felar. Inte minst #metoo har satt fokus på det djupt problematiska i den objektifierande sexualliberala syn vi ständigt matas med där den egna sexualiteten blir till ett instrument för att tillfredsställa egots kortsiktiga begär och andra människor och deras sexualitet likaså blir det. Ingen förändring kommer att ske med samtyckeslagar eller poserande bekännelser till olika ismer. Det behövs en mycket mer radikal omvändelse.

Den som är beredd att lyssna kommer att finna att Katolska kyrkans grundsyn på dessa frågor är human och livsbejakande. Den går ut på att att vi inte får göra oss själva till objekt för varandra och/eller behandla andra som sådana. Prästen Thomas Idergard SJ i S:ta Eugenia katolska kyrka har skrivit ett offentligt inlägg på sin Facebook-sida där han lägger ut Katolska kyrkans syn i relation till det sekulära sexualliberala synsättet.

Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Samhälle | Märkt , , , | 15 kommentarer

Val 2018: Justitia et Pax ger vägledning utifrån katolsk sociallära

Justitia et Pax, Kommissionen för rättvisa och fred i Stockholms katolska stift presenterar inför valet i september texter från olika katolska dokument som ligger till grund för katolsk sociallära. Demokrati är inget självklart och det är något som vi hela tiden måste utbilda oss för bidra till, konstaterar man på hemsidan. Att välja en riktning som helt överensstämmer med våra egna värderingar kan vara svårt, vi måste göra kompromisser.

Den Katolska kyrkan rekommenderar inte ett visst parti med uppmanar sina medlemmar att ta ett aktivt politiskt ansvar för att tillsammans med alla andra bygga ett samhälle som tjänar det gemensamma goda.

Fokus och utgångspunkt är människan, i synnerhet den människa som lider, är förtryckt och som förnekas sina grundläggande rättigheter. I encyklikan Redemptor Hominis, ”Världens återlösare”, från 1979, fastslog den helige Johannes Paulus II att ”Människan är kyrkans första och grundläggande väg”. Det är också huvudtemat för texterna som publiceras på Justitia et Pax hemsida.

Hittills har texter som kommenterar följande teman presenterats:

  • Politiskt engagemang
  • Flyktingpolitik
  • Dialog och mångfald
  • Arbetets värde

[Läs alla texterna här]

Att kristen tro och politik hänger ihop har diskuterats livligt. Alla är överens om att de hänger ihop, diskussionen gäller snarare hur. Svenska kyrkans ledning kritiseras ibland för att vara för partipolitiskt bunden, medan andra kristna kritiseras för att vilja tvinga på samhället strikta lagar t.ex. när det gäller abort som en majoriteten inte är beredd att acceptera. I vissa situationer är det helt klart ett etiskt imperativ att agera när mänskliga rättigheter trampas under fötterna (jfr Martin Luther King, Dietrich Boenhoeffer, Oscar Romero).

Evangeliska och katoliker har lite olika utgångspunkter när det gäller hur man engagerar sig i politiken. De evangeliska råkar lätt ut för att betraktas som högervridna (många evangelikala stödde Trump, det finns kristna i Sverige som stöder SD), medan katolskt engagemang ofta betraktas som vänstervridet och att man tonar ner den kristna tron till förmån för ett alltigenom inomvärldsligt socialt program. Jag menar att vi inte bör överdriva skillnaderna. Den katolska socialläran har helt klart sin grund i evangeliet och tron, och evangeliskt kristna är inte döva för den lidande människans konkreta situation i världen och hennes behov. Istället för att polemisera mot varandra bör vi kristna samarbeta och hitta våra gemensamma utgångspunkter.

Jag är därför glad att uppmärksamma att Livets Ords pastor Joakim Lundqvist utlöst en debatt sedan han kritiserat SD´s ideologi för att inte stämma överens med kristen tro genom att man gör skillnad på människor. Det har kritiserats ganska aggressivt av några få, men jag tycker Joakim Lundqvist försvarar sig bra i en replik i Världen idag. Jag citerar några rader:

”Jag berör ytterst sällan politik i mina budskap, men tror tveklöst att det är en andlig ledares ansvar, en del av herdefunktionen, att varna för negativa trender och tendenser i samhälle och politik (utan att försöka tala om för folk vilket parti de ska rösta på).”

”det är skillnad mellan sund och exklusiv nationalism – en skillnad som i SD:s fall går tillbaka till en grundsyn på människan som inte stämmer överens med den kristna.”

….

”I SD:s partiprogram (kapitel 2, sidan 8) står: ‘Det finns en nedärvd essens hos varje människa… Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och andra är unikt för vissa grupper av människor…’
Det är ingen tvekan om att detta tal om en ’essens’ som ’kan vara unik för vissa grupper’ öppnar för att dela in människor i ’vi och dem’, och för skapandet av ett samhälle där vissa är lägre och andra högre stående än andra – exakt samma tankegångar som började frodas i Tyskland på 30-talet, och vars konsekvens vi känner till.”

….

”det finns en risk för andligt maktmissbruk när en kristen ledare öppet hävdar att ett visst politiskt parti är det enda alternativet för Sverige med argumentet att han fått detta som ett ’tilltal från Gud’, eller säger att den som gör en annan bedömning saknar ’profetisk klarsyn’. Detta är bara ett tråkigt sätt att låsa positioner, förminska meningsmotståndare och undvika ett öppet samtal.”

Katolsk sociallära och kristen etik  borde vara en god grund för alla partier. KD är det parti som tydligt talar om att man bygger på det. Trots sin ofullkomlighet kommer jag att lägga min röst på KD. Detta tycker jag är särskilt angeläget då jag ser det som en stor förlust om partiet skulle åka ur Riksdagen. Av den anledningen vill jag vädja till fler kristna att överväga att stödrösta på KD.

bengtma%cc%8ansken

Publicerat i Church, Politik, Samhälle | Märkt | 3 kommentarer

Elin sinnebilden för den nya tidens egocentrering, populism och förbarnsligande

Ni vet hon som ställde sig upp i flygplanet och temporärt hindrade verkställandet av en i laglig ordning beslutad utvisning.

Studier, flit, uthållighet och hög professionalitet står inte högt i kurs idag, istället handlar det om att bli populär och förverkliga sina privata ideal och vinna hög social status. Det gäller höger som vänster, här möts den utomparlamentariska kampen för att förverkliga sina egna naiva ideal med den nationalistiska kampen mot det etablerade globalistiska samhället.

DN travesterar Tage Danielsson i att beskriva dagens  förhoppningar om en bättre framtid så här:

Gymnasiestudier Instagram Youtube
Ströjobb Paradise Hotel Youtube
Egenföretagande influencer Youtube
Kapitalavkastning prinsessa Youtube

Var och en slåss för sitt och struntar i demokratins spelregler och rättsstatens grundprinciper. Får man mycket makt som Putin, Erdogan eller Assad blir detta livsfarligt, men som medborgare i ett demokratiskt rätssamhälle har vi alla ett ansvar att upprätthålla en grundordning som tidigare generationer mödosamt byggt upp. Annars kommer vi att få de ledare vi förtjänar.

Det är inte utan att man längtar tillbaka till det bildningsideal som fanns inom arbetarrörelsen. Man var mån om kunskap och bildning, man gick kurser på ABF. Sådant premieras inte idag, och politiker förbarnsligas alltmer i sin iver att bli populära och vinna röster. Också jurister och tjänstemän av olika slag dras med i detta. Sveriges advokatsamfunds generalsekreterare Anne Ramberg hör till dem som vid sidan av kändisar och politiker prisar Elins aktion.

Pippi Långstrump verkar ha blivit det nya idealet för politikerna. DN´s Lisa Magnusson har upptäckt att många ledande politiker från Jimmie Åkesson till Annie Lööf och Isabella Lövin höjer henne till skyarna. Fredrik Reinfeldt bar plåster med Pippimotiv i en tv-debatt och dåvarande kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth hävdade i en intervju att en vuxen Pippi ”säkert blivit en drömchef”.

En drömchef?! frågar sig Lisa Magnusson kärvt:

”Vi talar alltså om en stenrik, föräldralös flicka som ljuger om allt, käkar flugsvamp och löser alla sina konflikter med våld. Jag förstår att alla ungar älskar henne. Hon är befrielsen från barnalivets eviga tvång om att göra som de vuxna säger. Pippi bestämmer själv, och hon vill aldrig bliva stur!
Men när politiker ständigt hänvisar till henne som en själsfrände blir det bara konstigt. De är ju inte en revolt mot makten, de ÄR makten.”

 

 

 

Publicerat i Politik, Samhälle | 13 kommentarer