Det finns inga enkla tekniska lösningar på internets problem med hatretorik och faktaresistens, det handlar om att återupprätta ett sönderrivet samhällskontrakt och att människor tar ansvar för sitt sociala beteende.

Publicerat den 16 december, 2022 av Bengt Malmgren

Håkan Lindgren skriver utmärkt idag i SvD om problemet med internet, hatretorik och faktaresistens. Han konstaterar att det inte är tekniken det är fel på, utan det är människan som behöver ta ansvar för sitt sociala beteende och att det finns ett sönderrivet samhällskontrakt som behöver återupprättas.

Människor har alltid haft en benägenhet till vidrigt socialt beteende. Lindgren beskriver: ”Det är människans sociala förmåga som gör att hon snabbt kan bilda en mobb, det är den som gör att vi avläser vilka åsikter som är korrekta för tillfället och anpassar oss till dem, det är den som gör att nätopinioner kan få en fruktansvärd kraft. Människor är imponerande bra på att samarbeta om de kan peka ut en yttre fiende, verklig eller inbillad. Samtidigt är det vår sociala förmåga som vitaliserar det offentliga samtalet. Frivilliga ukrainahjälpare hittar varandra på Facebook; å andra sidan gör frivilliga pedofiljägare samma sak.”

Floden av vidriga åsikter på internet betraktas som ett faktum som inte behöver förklaras. Det anses självklart att en stor del av medborgarna inte är tillräkneliga – hot, faktaresistens och konspirationsteorier är allt man kan vänta sig av dem.

Men frågar sog Lindgren, ”varför har det blivit normalt att människor inte längre kan tillåtas tala öppet på nätet, eftersom de är så fyllda av ilska att de kommer att förgifta varje diskussionsforum? Här finns en story som borde få sociologer och journalister att komma springande?” Den försurade tonen är något att ta på allvar, någotsom borde engagera nästa generations Freud, Marx eller Foucault. Men istället för analys sker en reflexmässig cancellering sådana dsom kan stötas ut från den mänskliga gemenskapen.utstötning av dem med de vidriga åsikterna, menar Lindgren.

Det finns alltid ett behov hos dem som själv är osäkra på sin plats och inte litar på rättsstaten att utse syndabockar som kan dömas ut från den mänskliga gemenskapen. De attityder som kan iakttas på siter som Dumpen (lägger ut namn och bild på pedofiler), eller hos Cissi Wallins numera nedlagda Gardet, är inte ett nätproblem, de är symptom på ett sönderrivet samhällskontrakt, menar Håkan Lindgren.

Lindgren sammanfattar: ”Lösningen på nätets problem är inte teknisk, utan social. I en välmående, välutbildad och optimistisk befolkning kommer marknaden för hat och konspirationsteorier inte att vara så stor att den utgör ett hot. Bara ett rättvisare samhälle kan ge oss det fria och kreativa internet vi en gång utlovade”

Jag tycker Håkan Lindgrens artikel säger något mycket viktigt i det han sätter fokus på människan som ansvarstagande och social varelse, inte på att det är ett radikalt nytt beteende som uppstått på grund av internet som teknisk plattform.

Publicerat i Samhälle | Märkt , , , | Lämna en kommentar

”I denna mörka tid lyser Kristi ljus” – Predikan av Msgr Miroslaw Dudek, 2 söndagen i advent

Publicerat den 4 december, 2022 av Bengt Malmgren

Katolska domkyrkan Stockholm
Texter: Jes 11:1-10, Matt 3:1-12

Advent betyder längtan och förväntan och en förberedelse för Herrens ankomst. Det är däremot inte så lätt att uppamma detta. Vi blir nertryckta av mörkret omkring oss. Jag menar inte att solen gömmer sig för oss under denna årstid. Otaliga svårigheter och problem omgärdar oss. Värst av allt är det mörker som lagt sig över Ukraina. Ett krig mitt i Europa. Dårar sprider mörker genom att bomba hem och hus, skolor och sjukhus. Kvinnor och barn dödas, män torteras. Miljoner människor på flykt. Ett modigt folk försvarar sin frihet till ett oerhört högt pris. Det hela är tragiskt. Maktfullkomlighet vill förstöra, förinta och döda. Det är omänskligt, barbariskt. Alla berörs vi av detta på olika sätt. Därtill kommer det vi kan kalla för klimatkris, inflation, kyrkokris, pandemier, kriminalitet osv. osv. Mörker..

Vi har tänt det andra adventsljuset. Ett hoppets ljus. I denna mörka tid lyser Kristi ljus, bekänner vi.
Var det bättre på Jesu tid? Knappast. Han levde också i ett ockuperat land, med allt vad det innebar. Visst var det lite mer småskaligt i jämförelse med vår värld, men ändå. Världen har inte alls blivit bättre, snarare mycket sämre. Men Kristus valde att komma till just denna värld inte till någon annan. Han valde att bli en del av denna värld, han valde att bli människa och leva vårt liv med allt vad det innebar, i utsatthet, där sjukdomar härjade, där människor gjorde varandra illa, där lidande och död fanns.

Till denna värld kom han, först som ett litet barn, oskyddat, värnlöst. Han kom för att söka upp oss och föra oss hem till sig. Han valde att bli människa, leva vårt liv med allt vad det innebär. Han ville leva vår svaghet. Han ville dela allt med oss med undantag av det vi kallar för synd. Han kom för att försona, hela, bota. Han kom för att ge oss Guds godhet och barmhärtighet. Men han tvingade sig aldrig på. Där fanns de som tog emot, och där fanns de som inte tog emot honom. Kärleken är sådan att den inte tvingar sig på. Den inbjuder och erbjuder – ta emot – tro; Gud vill dig väl, Gud vill allt det goda som kommer från honom att det också får landa i din själ och ditt liv. Du är välkommen att ta emot.

Kära bröder och systrar. De texter vi fick höra i läsningar och evangelium vill tala om de gåvor Gud vill ge. Idag fick vi möta profeten Jesaja och Johannes döparen. Var och en av dem talar om advent som Guds ankomst till oss. Jesaja talar om hoppet om en bättre värld. Han väcker oss till en längtan efter Guds värld, eller Guds rike. Johannes döparen fyller i och säger det behövs en förändring för att kunna ta emot, det behövs en omvändelse. Det behövs att vi vågar besöka vår egen inre öken med alla dess demoner, och göra oss av med dem genom omvändelse och bikt.

Alla dessa demoner, som heter girighet, avundsjuka eller våldsamhet, onda ord, likgiltighet, andlig letargi, brist på längtan efter Gud. Och i stället bli lyssnande och lyhörda för vad Gud vill ge oss. Världen omkring oss är som den är, med många problem, mycken oro och rädsla och turbulens. Varifrån kommer hoppet, när man fastnat i ett hopplöst läge? Varifrån kommer trösten, när det hela går för långt? Varifrån få krafter att resa sig upp igen och tro på att det faktiskt går att smida svärd till plogbillar för att tala Jesajas symboliska språk?

När vi ställer sådana frågor, märker vi att vi att vårt liv, jämt och ständigt behöver genomlysas av Guds nåd. Finns det inte bakom allt vårt yttre, bakom våra många cirkuskonster, ändå en längtan efter Gud, efter någon som just skänker ljus i bedrövelsen, eller mening i det som synes meningslöst, ett hopp trots allt. Längtan efter Gud, efter Guds ankomst till vårt liv, denna längtan behöver få liv igen.

Profeten Jesaja förkunnar att Gud kan föda nytt liv ur död. Liksom ur en avhuggen trädstam föds nytt liv. Gud skall öppna en ny framtid, säger Jesaja. Han skall skipa lag och rätt, med rättvisa skall han komma. När Gud får en plats i människornas hjärtan och i deras liv, då blir något litet av paradiset synligt. Då skall vargar bo tillsammans med lamm och pantrar ligga tillsammans med killingar och kalvar och unga lejon och gödboskap skall samsas ihop osv. Nej det handlar inte om en djurpark – utan det handlar om människor som lärt känna Guds vilja och därför förstått att vi kan leva tillsammans i enhet och samförstånd, fast vi är så olika, även om den ene är mer som en varg och den andre mer som ett lamm.

Men är detta bara en dröm, en vild dröm? Illusion? Nej, jag tror att när Gud får råda i våra hjärtan, då uppstår frid och fred, då viker rädslan, då förenas motsatserna i fredlig samexistens. Ja, så tänker Jesaja. En erfarenhet från vårt eget liv är väl detta: När vi möter godhet från vår omgivning väcker det också godhet i vår egen själ. Goda och sanna ord skänker mening och tröst och ljus. Det är kanske inte ett paradis, men lite grand i alla fall. Vi blir upplyfta, får hopp och mod och vill dela med oss av godhetens sakrament.

I Jesus ser vi att denna dröm har gått i uppfyllelse. Han är Guds ankomst till oss. Han är Guds närhet och Guds kärlek och Guds sanning och Guds rättvisa. Den som lär känna honom börjar sträva efter att försöka följa honom i sin vardag. Det går att smida svärd till plogbillar och spjut till vingårdsknivar. Men det förutsätter att man lämnar ifrån sig sin dårskap och sitt onda jag. Man måste sluta att uppträda som varg.

Det behövs en omvändelse som Johannes döparen förkunnar. Han fjäskar inte, han är inte alls försiktig i sina ordval, han är radikal, kompromisslös, stark, och utmanande. Så var hamnar vi till sist? Kanske ändå i en fråga: Vad behöver förändras eller fördjupas i mitt liv? Så att något av Guds rike blir synligt lite mer även hos mig, fr.a. i mina relationer till andra, i min relation till Gud. Genom bön och stillhet. Hur kan hoppet som kommer från Gud förankras ytterligare i mitt liv? Hur kan Kristi ljus, som vittnar om kärlek om godhet och rättvisa och sanning också få genomlysa mitt fattiga liv? Ta emot Guds nåd och Guds godhet och dela med dig. Så börjar ditt ljus lysa i kraft av Kristi ljus. Kanske är det en bra idé att någon gång äntligen besöka biktstolen. Gud väntar på dig. Gud väntar på mig. Han vill ge mig förlåtelse och försoning. I denna mörka tid lyser Kristi ljus.

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , | Lämna en kommentar

Den synodala processen: Vill vi vara konstruktiva i vår kritik måste vi höja oss över kulturkriget.

Publicerat den 25 november, 2022 av Bengt Malmgren

Det finns en klyfta mellan å ena sidan dem som med ansvar och engagemang lever med i och bidrar till den synodala process som påve Franciskus initierat och å andr sidan dem som med lika stort engagemang hävdar att det är deras ansvar som kyrkomedlemmar att med alla medel sätta stopp för denna galenskap. Däremellan finns säkert alla schatteringar t.ex. att av lättja inte engagera sig eller att av passiv konservatism tänka att det är bra som det är.

De som vill sätta stopp för galenskapen är de som menar att detta är en styrd process av liberalteologer för att stöpa om hela kyrkan till ett modernistiskt projekt. Det är en kritik som träffar även påven, antingen är han fullt medveten om vad han håller på med, eller blåögd och förstår inte vad han givit sig in i.
Sedan finns de progressivister som är mer rotade i det moderna projektet än i kyrkan, vars tradition man är skeptisk till och kritiserar dem som hävdar traditionen som mossiga oempatiska bakåtsträvare.

När vi som är engagerade i Karismatiska förnyelsen säger att vi självklart stödjer ett projekt som är intitierat av påve och biskopar vars grund är att lyssna till den Helige Ande och ställer oss till förfogande för detta, så avfärdar kritikerna detta att referera till den helige Ande ett lättfärdigt sätt att rättfärdiggöra det hela och undvika kritik. Jag skrev i sista nyhetsbrevet om den Kartismatiska förnyelsen och den Synodala processen.

En av de företeelser som det blivit mest splittring kring är Tysklands synodala väg som bejublats mycket av reforkatoliker för att man föreslår kursändring i många stora frågor som samkönade äktenskap, kvinnliga präster m.m. och som av samma anledning lika mycket framkallat avsky och fasa från andra katolska grupper. Även påven själv har vid fler tillfällen framfört kritik och kommit med vägledning. Han har dock inte, som många skulle önska, stoppat processen så länge den pågår. Tyska synodala vägen startade som ett lokalkyrkligt projekt långt innan påven satte igång den världsvida synodala processen, som en reaktion på de många sexövergreppskandalerna som krävde en handlingsplan. I slutändan kommer bidraget från Tyskland naturligt att tillföras den globala processen.

Det är bra med en sund skepsis när något nytt prövas, så måste det också vara med den synodala processen. Konstruktiv kritik måste lyssnas till och integreras i processen. Det är tror jag en av anledningarna till att påven låtit förlänga den synodala processen med ett år och infogat ytterligare en session av biskopssynoden 2024 för att man skall ha god tid på sig att begrunda och utvärdera.

Det är också viktigt att hela kyrkan kan vara delaktig i processen och bidrar, men då gäller det att vi inte binder upp det hela i ett kulturkrig där vi gräver ner oss i skyttegravar vid fronten och inte kommer någon vart. Vi måste upp ur skyttegravarna, möta varandra, lyssna, samtala, be om den helige Andes ledning.

Jag vill här uppmärksamma ett par artiklar jag läst som jag tycker är konstrtuktiva kritiska bidrag.

Den första är av Gavin Ashenden: Synodality – an exercise in misreading St John Henry Newman and ‘Lumen gentium’ i Catholic Herald 16 nov 2022

Han betonar att den synodala processen inte får bli en pseudodemokratisk process och att vox populi inte är samma som vox fidei. Han refererar till Lumen gentium (LG) och sensum fidelium (de troendes övernaturliga trosmedvetande) och att det finns en risk att den synodala processen ersätter detta med en psudodemokratisk process.

”LG is directing the attention of the Church to the gifts of the Holy Spirit as they are distributed amongst the people of God. The claim that the people of God cannot err is constrained by two qualifications. The first is that this is exercised within the constraints of “supernatural discernment”, while at the same time insisting that the proof that they do not err is that they “adhere unwaveringly to the faith given once and for all to the saints”(113). And there is a further qualification which is that the exercise of pneumatic giftedness or authenticity is not to be taken at face value. It is noted instead that “judgment as to their genuinity (sic) and proper use belongs to those who are appointed leaders in the Church…test all things and hold fast to that which is good(116)”.

Ashenden Synodality – an excercise….

Ashenden refererar också till Internationella teologkommissionen:

“The first and most fundamental disposition is active anticipation in the life of the Church. Formal membership of the Church is not enough….it presumes an acceptance of the Church’s teaching of faith and morals, a willingness to follow the commands of God, and courage to correct one’s brothers and sisters…the subjects of the sensus fidei are members of the Church who participate in the life of the Church.”

Sensus Fidei in the life of the Church, Internationella teologkommissionen 2014

Det vill säga, stundom kan Guds folk, både lekfolk och vigda ha en bättre intuitiv känsla för tron än teologer då man vittnar om tron i enlighet med evangeliet. Detta är dock inte en demokratisk process, där kyrkan genom enkäter till kyrkomedlemmarna undersöker vilka läror som skall behållas eller förkastas. Istället rör det sig om en komplex urskiljningsprocess där biskopar i samråd med de troende gemensamt kommer fram till samma slutsats.

Den andra artikeln är av George Weigel publicerad på National Catholic Registers blogg: Diminished Bishops, the New Ultramontanism and the Synodal Process

Han menar att den starka betoningen av lekmännen i den synodala processen där påven pekar med hela handen och säger hur det skall vara riskerar att köra över biskoparna och bereda vägen för en ny ultramontanism. Låt mig redogöra för hur han resonerar:

På grund av det Fransk-tyska kriget fick Första Vatikankonciliet (VCI) avslutas i förtid i oktober 1870. Innan detta hade man hunnit med att definiera och avgränsa påvens universella jurisdiktion. Detta innebar att påvens makt över kyrkan fastslogs i det politiska läge som var som en markering mot de dåtida nationalstaternas anspråk på jurisdiktion över kyrkan, samtidigt som man fastslog under vilka precisa omständigheter detta gällde, nämligen i frågor som rör tro och moral då han specifikt åberopar denna rätt (Ex cathedra). Konciliet hann utveckla en starkt teologi om påvedömet, men hann inte utveckla motsvarande teologi om biskoparna. På så sätt uppstod en obalans mellan VCI och VCII.

Andra Vatikankonciliet (VCII) återställde balansen i den dogmatiska konstitutionen om kyrkan, Lumen gentium (LG). Där fastslogs att kyrkans biskopar är direkta arvtagare till apostlarna. Biskopskollegiet är ett direkt nutida uttryck för det biskopskollegium som beskrivs i Apg 15, och detta kollegium, med sitt överhuvud, biskopen av Rom, är ”bärare av den högsta och fulla myndigheten över hela Kyrkan” (LG, 22).

Weigel frågar sig nu om inte den auktoritet åt biskopskollegiet som VCII formulerade undermineras av att man nu plötsligt skall lyssna till lekmännen som påven sagt. Han beskriver en situation där biskoparna agerar som sekreterare med uppgift att föra anteckningar om vad lekmännen tycker och rapportera till Rom. ”That is, the bishops are note-takers, not teachers; recording secretaries, not guarantors of orthodoxy; messenger boys, not apostolic leaders.” Weigel beskriver det som en ny form av extrem ultramontanism – ”a form of papal autocracy that might make Blessed Pius IX blush”.

Jag tänker att om det är så biskoparna uppfattar sin roll i den synodala processen (vilket jag inte tror) så innebär det att de totalt abdikerat från sina ämbetsroller.

Det finns olika maktcentra, och ser man på detta som ett rent sekulärt maktspel så skulle det inte fungera bra, och det har det under många skeden i historien heller inte gjort.

  • Påven
  • Biskoparna
  • Gudsfolket

Alla dessa har genom dopet den grundläggande tillhörigheten till Kyrkan och är utrustade med andliga nådegåvor och är kallade att aktivt delta i Kyrkans evangelisation. De tillhör alla kyrkans grundläggande gemenskap runt Jesus Kristus. Påve och biskopar har dessutom särskilda uppdrag i kyrkan som jordisk korporation som rör förvaltning av sakrament och lära.

Om balansen mellan de olika skall fungera och bära frukt, så måste det bygga på samarbete och lyhördhet för den helige Ande, inte på mänskliga maktambitioner. Det är så jag förstår att påve Franciskus önskar sig det hela. Han vill ha alla med sig.

Jag kan ändå tycka det ligger något i Weigels analys att biskoparnas roll kommer i skymundan. Men det beror i så fall inte på att påve Franciskus är maktfullkomlig, utan på att biskoparna inte till fullo går in i den apostoliska auktoritet de har i uppdrag att utöva, antingen för att de lever kvar i en gammal modell där de är överdrivet underdåniga Rom och har inte tagit till sig den nya synodala kollegialitet som påve Franciskus från sin första dag som påve så tydligt signalerat. Eller också för att de solar sig i glansen av en världslig makt och prakt som de är rädda att mista.

Skall den synodala processen verkligen lyckas enligt påve Franciskus intetioner krävs det särskilt nu då vi går in i den kontinentala fasen att biskoparna verkligen fullt ut axlar sin apostoliska auktoritet och inte ser lekmännen som konkurrenter om sin makt, men som likvärdiga bröder och systrar i tron att lyssna till, ha dialog med, urskilja, vägleda och förmana till gagn för hela kyrkan och för evangelisationen.

————
* Synodalitet (=medvandring) har varit ett begrepp som gått som en röd linje i diskussionerna om kyrkans väsen efter VCII. Först handlade det om biskoparnas synodalitet som motvikt mot påvlig autokrati, nu har begreppet mera och mera kommit att handla om vad det var från början i Apostlagärningarnas kyrka: Alla döptas medvandring i att vara kyrka och vittna om evangeliet. [Här listas tidigare artiklar på min blogg om synodalitet.]

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Arbetsdokumentet för den andra fasen i den synodala processen låter oss ana vilken historisk omvälvning detta är i Katolska kyrkans liv

Publicerat den 9 november, 2022 av Bengt Malmgren

I tusen år var Katolska kyrkan en levande gemenskap med Jesus Kristus i centrum. Från den stora schismen kring milennieskiftet 1000 och framåt blev Katolska kyrkan mer av en maktfullkomlig institution där jordiska maktabitioner fördunklade trons andliga kärna. (Ref: Joseph Ratzinger – Kallad till gemenskap) (1)

Det som sker nu är ett återställande av balansen där alla de troendes gemenskap med Jesus Kristus i centrum, och allas medansvar i kyrkans mission återges sin rätta plats.

Arbertsdokumentet som publicerades 27 oktober kallas officiellt DCS (Document for the Continental Stage) och bär titeln “Enlarge the space of your tent”- (2)

Den första fasen, lokal konsulation av katolikerna i hela världen som de flesta församlingarna här i Sverige var med om i våras genom att arrangera församlingsmöten där svaren på frågor som ställts skickades vidare till arbetsgruppen i stiftet, sedan till Nordiska biskopskonferensen för vidarebefordran till Rom i form av en sammanfattande rapport.(3)

Rapporter har kommit in från 112 av 114 biskopskonferenser, alla de 15 orientaliskt katolska kyrkorna, 17 av 23 dikasterier i Romerska kurian, från ordenskongregationer och lekmannarörelser, dessutom har över 1000 svar från enskilda individer och grupper samt kommentarer via sociala media kommit in.

Allt har lästs och bearbetats av en grupp experter bestående av biskopar, präster, ordenspersoner och lekmän och kvinnor från alla kontinenter med varierande fackmannamässig expertkunskap. Efter att ha läst materialet samlades denna grupp i två veckor tillsammans med personer från synodsekretariatet. Slutligen samlades man tillsammans med ordinarie rådet för Biskopssynoden för att utarbeta texten till DCS.

Det beskrivs i dokumentet att man som förberedelse tillsammans arbetade i en atmosfär av bön och urskiljning där man delade med varandra frukterna av genomläsningen av grundmaterialet.

Syftet med dokumentet är att vara det vägledande instrumentet genom vilken dialogen mellan lokalkyrkorna själva och med den universella Kyrkan kan äga rum under den kontinentala fasen.

I dokumentet redovisar man olika tankar som kommit fram i det mycket rikhaltiga materialet, med utvalda citat från olika rapporter, vilket inte skall tolkas som att man vill promota enskilda ståndpunkter, snarare att som exempel lyfta fram formuleringar som särskilt kraftfullt uttryckt tankar som går igen i materialtet.

Ingenting utelämnas, här redovisas teman i ett brett spektrum, från den prästerliga sexmissbrukskrisen till kristen enhet. Texten efterfrågar en kyrka kapabel till radikal inkludering, och pekar på grupper som kvinnor, unga, fattiga, de med upplevelse av alternativ sexuell läggning och identitet, skilda omgifta o.s.v. Det står klart att inget enskilt dokument kan kondensera djupet i tron, vitaliteten i hoppet och energin i kärleken som överflödar i de bidrag som skickats in. Man anar kraften och rikedomen i de erfarenheter de olika lokalkyrkorna gjort genom att öppna sig för den mångfald av röster som har kommit fram, skriver man. Att möjliggöra detta möte och dialog är meningen med denna synodala vandring, vars yttersta syfte inte är att producera dokument, utan att öppna horisonter av hopp för att fullfölja Kyrkans missionerande uppdrag.

Detta anknyter direkt till de erfarenheter som kännetecknade våra samtal i Domkyrkoförsamlingen i våras. (5) Öppenheten, energin som andades tro och hopp. Att detta fångas in i ett centralt dokument antyder sambandet mellan periferi och centrum, lokalt och centralt, se den diagrambild som tagits fram av synodsekretariatet som en beskrivning av den fortsatta återställandeprocessen i kyrkan som satts igång och förväntas bli en långsiktig frukt av den synodala processen:

I dokumentets inledning redogörs för dokumentets funktion, vad det är och inte är:

  • Det är inte ett konklusivt dokument som drar färdiga slutsatser.
  • Det är inte ett dokument från kyrkans läroämbete-
  • Det är inte en undersökande sociologisk rapport som tar reda på olika opinioner bland kyrkans folk.
    • Det erbjuder inte formulerade operationella mål och pekar inte ut konkreta svar på olika frågor, inte heller är det en fullt utarbetad teologisk vision.

Inte desto mindre:

”it is theological in the sense that it is loaded with the exquisitely theological treasure contained in the experience of listening to the voice of the Spirit enacted by the People of God, allowing its sensus fidei to emerge. But it is also a theological document in the sense that it is orientated to the service of the Church’s mission: to proclaim Christ who died and rose again for the salvation of the world.”

De grupper som kommer att sammanträda och jobba med den kontinentala fasen, och vi alla som har glädje av att läsa det, skall alltså inte se det som en manual, direktiv från ovan bara att rätta sig efter, utan som levande materia att låta sig inspireras av och själva bidra till processen genom att lyssna till den helige Ande. Detta är kanske ovant: Nu är det den helige Ande som är protagonisten, inte som man sedan århundraden har sett det, kyrkans klerikala hierarki som ger direktiv ovanifrån. Vi är tillbaka i kyrkans första tid.

För att undvika alla missförstånd inskärper man detta med största tydlighet i dokumentets introduktion, jag citerar från punkt 9:

”…it is essential to keep in mind the particular nature of the DCS, as well as its structure. The Document opens with a chapter that offers more than a simple account of ‘what happened’, presenting a narrative of the synodality experienced so far, with the consultation of the People of God in the local Churches and the discernment of the Pastors in the Episcopal Conferences: it profiles the synodal experience, presents the difficulties encountered and the most significant fruits gathered, identifying the cornerstones of what constitutes an authentic collective experience of the Christian faith.

In this way it does not provide a definition of synodality in the strict sense – for this you can refer to the PD or the materials listed on the Synod website (www.synod.va) – but expresses the shared sense of the experience of synodality lived by those who took part. What emerges is a profound re-appropriation of the common dignity of all the baptized. This is the authentic pillar of a synodal Church and the theological foundation of a unity which is capable of resisting the push toward homogenization. This enables us to continue to promote and make good use of the variety of charisms that the Spirit with unpredictable abundance pours out on the faithful.”

Här hör vi Apostlagärningarnas kyrka eka genom årtusendens valv, återgiven i Andra Vatikankonciliets grundkonstitution om kyrkan (LG) (4) och i nutid tagen form i den pågående synodala processen. Detta är ingen liten sak, utan något som borde engagera varenda kotte ”alltifrån biskoparna till de sista lekmännen” (jfr LG 12), Jag hoppas fler och fler inser det, särskilt de skeptiska som hittills valt att ställa sig vid sidan av processen.

DCS skall alltså läsas med lärjungaögon, med intentionen att känna igen dokumentet som ett vittnesbörd om en synodal kyrka, d.v.s en kyrka som lär genom medvandring, lyssnande till vad Anden säger till församlingarna idag och tyda tidens tecken med siktet på en effektiv evangelisation.

—

Andra kapitlet i dokumentet presenterar en biblisk bild och ett narrativ som är en nyckel för tolkningen av DCS, den om det vidgade tältet som inleder Jes kap 54.

”Vidga ut plasen för fin hydda, låt spänna ut tältet under vilket du bor, och spar inte. Förläng dina tältlinor och gör dina tältpluggar fastare.”

Detta tält är en rymd för gemenskap, en plats för deltagande och en bas för missionen.

—

Det tredje kapitlet, det längsta, sätter de tankar som kommit fram under det första året i relation till frem huvudteman:

  1. Lyssnande som öppenhet och välkomnande, en genuin vilja att förstå den andre. Lyssnandet inte bara som en instrumentell teknik, men som en basal attityd till medmänniskan. Jesus själv hade den grundläggande attityden till alla han mötte.
  2. Utgivande, vårt fokus på mission. En mission som vi katoliker gör i gemenskap med andra kristna, även i dialog med andra religioner. Att förvandla det humanitära omhändertagandet av nästan till en autentisk spiritualitet som förkunnar en kärleksfull och självutgivande Gud till den grad att han ger sitt liv för att vi skall ha liv i överflöd.
  3. Allas deltagande och fulla ansvar för kyrkans mission utifrån den värdighet det gemensamma dopet givit oss.
  4. Att finna konkreta vägar som möjliggör en levande gemenskap, skapa kontaktytor mot världen.
  5. Liturgin, Eukaristifirandet som är källan och sammanfattningen av kristet liv som bringar oss samman och gör gemenskapen konkret tydlig Ord och Sakrament somger oss näring och kraft för det missionerande uppdraget i världen.

—

Det fjärde kapitlet stakar ut vägen framåt på två sätt: Dels vad gäller den konkreta metodologiska strukturen för den synodala processen som sträcker sig fram till 2024. Men också, och det viktigaste: Den andliga nivån där vi söker att orientera oss mot en horisont av missionerande synodal konversion. Denna tar inte slut utan måste fortgå som en frukt av den synodala processen så att kyrkan kan återställas, restitueras till att återspegla Jesus Kristus i världen. Det sker i en ständigt samspelande dialog mellan centrum och periferi. Se blått cirkeldiagram infogat nere till vänster i bilden nedan.

Vad händer nu?

Den kontinentala fasen vi nu går in i handlar om lyssnande, möten, dialog urskiljning. Det börjar med att DCS sänds ut alla biskopar för vidarebefordran i deras stift. Alla förväntas läsa igenom DCS uppmärksamt och under bön. Dokumentet innehåller ett förslag till sådan:

”Lord, you have gathered all your People in Synod.
We give you thanks for the joy experienced by those who decided to set out to listen to God and to their brothers and sisters during this year, with an attitude of welcome, humility, hospitality and siblinghood.
Help us to enter these pages as on “holy ground.”
Come Holy Spirit: may you be the guide of our journey together.”

Under alla stegen nedan skall man reflektera över texten med tre frågeställningar i åtanke:

  • Vilka intuitioner väcker starkast resonans utifrån erfarenheten av trons liv och kyrkliga realiteter på din kontinent? Vilka erfarenheter är nya elle särskilt upplysande?
  • Vilka vägande spänningar och divergenser framstår som särskilt viktiga utifrån din kontinents perspektiv? – Följdaktligen, vilka frågor eller teman skall lyftas upp och övervägas i processens nästa steg?
  • Utifrån vad som framkommer av de två tidigare frågorna, vilka prioriteringar, utstående frågor och uppfordringar till handling är lämpligt att dela med de andra lokalkyrkorna under första sessionen av biskopssynoden oktober 2023?

Utifrån att alla läst och noga begrundat texten enligt ovanstående så är den fortsatta tågordningen följande:

  1. Alla biskopar skall tillsammans med arbetsgruppen i stiftet som samordnade den första fasen arrangera en kyrklig process av urskiljning (discernment) av DCS.
  2. Varje biskopskonferens samlar in och syntetiserar de reflektioner som skickas in in från varje stift.
  3. Reflektionerna och urskiljningen från varje biskopskonferens delges sedan en kontinental församling. Denna skall ha en bred kyrklig förankring, inte bara episkopal utan innefatta ordensfolk och lekmän, män och kvinnor och personer som särskilt kan tala för utsatta och förbisedda grupper.
  4. Varje kontinental församling skall lämna ifrån sig en rapport på max 20 sidor som skall vara synodsekretariatet tillhanda senast 31 mars 2023.
  5. Baserat på dokumenten från de kontinentala församlingarna tas fram ett slutligt Instrumentum laboris inför biskopsynoden kommande höst. Det planeras vara färdigt till juni 2023.
  6. 4-29 oktober 2023 äger första sessionen av 16:de ordinarie generalförsamlingen för biskopssynoden rum med temat Synodalitet.
  7. Oktober 2024 äger andra sessionen av samma generalförsamling rum.
  8. Från 2025: Hela kyrkan fortsätter processen att implementera sin synodala dimension (blå cirkeldiagrammet).

________________________


Referenser:
1: Ratzinger, Joseph Kallad till gemenskap

2. Enlarge the space of your tent – Document for the continental Stage (DCS)

3. Nordiska biskopskonferensen: Synthesis of the Synodal process in the Catholic dioceses of the Nordic countries

4. Lumen Gentium. Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan

5. Katolska domkyrkoförsamlingen. Rapport till arbetsgruppen i stiftet från den första fasen i den synodala processen.

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , | 2 kommentarer

Sebastians vittnesbörd får oss alla att reflektera över våra hjärtans hårdhet som gör motstånd mot förlåtelsen.

Publicerat den 5 oktober, 2022 av Bengt Malmgren

När jag ser denna bild av biskop Anders och Sebastian Stakset (foto Nausikaa Haupt) från mötet i Katolska domkyrkan i en fullsatt Domkyrkosal 3 okt, så tänker jag osökt på Petrus (Kefas) och Paulus och dagens text från Galaterbrevet 2 där Paulus skriver:

”Efter fjorton år for jag på nytt upp till Jerusalem, nu tillsammans med Barnabas; också Titus tog jag med mig. Jag for dit efter att ha haft en uppenbarelse. Där lade jag fram — enskilt, inför de ansedda — det evangelium som jag förkunnar bland hedningarna, för jag ville inte slita, eller ha slitit, förgäves…
Och när de förstod vilken nåd jag hade fått — det var Jakob, Kefas och Johannes, dessa som ansågs vara pelarna — räckte de mig och Barnabas handen som tecken på vår samhörighet.”

Biskop Anders räcker Sebastian handen och bekräftar hans arbete för Guds rike.

Kvällens föredrag och samtal finns inte inspelat, men det bästa sättet att ta till sig Sebastians vittnesbörd, som inte lämnar någon oberörd, är att läsa hans bok BARA LJUSET KAN BESEGRA MÖRKRET.

Här också en länkt till en YouTube-video från Filadelfiakyrkan där Sebastian framförde i stort sett samma budskap som i Domkyrkosalen.

Jag rekommenderar också att lyssna till hans program i P1 Sommar, och sök på YouTube där du finner mycket fina saker ur hans musikproduktion efter det han blev kristen.

Sebastian lämnade sitt gamla liv bakom sig 2016 och har sedan dess talat öppet om sitt drogmissbruk och sin kriminalitet. – Skuld och skam är de största orsakerna till att människor om och om igen faller in i destruktiva beteendemönster. Och ett botemedel mot skam och skuld är att kunna bli förlåten. Förlåtelse för mig var vägen ut i frihet, sade han.

Det är kanske lättare att ta till sig Jesus om man varit i det djupaste mörkret. Men hos oss alla finns också ett motstånd, det handlar om vår egenstolthet som gör att vi har svårt att ödmjuka oss och ta emot förlåtelsen. Men när det motståndet väl rämnar, då är hjärtat vidöppet för att ta emot Kristus.

I ungdomsvärlden idag finns så mycket utanförskap, ensamhet och meningslöshet som leder till kriminalitet och drogberoende. Livet är hårt, inte minst i förorterna. Sebastian med sitt vittnesbörd utmanar oss alla att söka en annan livsstil – att möta och radikalt vandra med Jesus, han som kan förvandla våra liv.

Efter Sebastians vittnesbörd inbjöd biskopen till en stunds bikupe-samtal där vi fick reflektera över det vi hört med våra bordsgrannar o, slutligen ett panelsamtal kring hur vi själva kan ta till oss detta och förändra våra liv.

Det finns så mycket mörker och nöd i Stockholm säger Sebastian, och han är inte rädd att leva och söka kontakt där nöden är som störst. Våra församlingar har visserligen caritativa projekt man är stolta över, men annars lever vi nog i en mediokerhet och har svårt att nå ut med evangeliet. Vi lyckas ju inte ens förmedla det till våra egna barn som ofta lämnar kyrkan efter konfirmationen.

Det fanns hos de allra flesta som deltog i kvällens möte en medvetenhet om att något behöver göras, och att det inte bara handlar om strukturella förändringar utan om hjärtats omvändelse hos var och en.

Jag nämnde att det är precis detta påven vill och som kommer till uttryck i hans apostoliska maning Evangeliets glädje och det var också syftet med att sätta igång den synodala processen som engagerat alla församlingar i världskyrkan sista året och väcker hopp hos många.

Sebastian sade skämtsamt till mig att han lärt sig ett nytt ord ikväll: ”synodal process”. Ja, vi katoliker vill gärna sätta tekniska termer på mycket, vilket lätt leder till en intellektualisering som fjärmar oss från verkligheten istället för att närma oss den (inte heller alla katoliker har ju varit bekväma med de påbjudna synod-samtalen i församlingarna och valt att inte delta). Synodalitet betyder vandra tillsammans, och det är ju det som det är att vara kyrka. – Sebastian Stakset gör och kommer till skott med det vi katoliker ägnar så mycket tid åt att prata om, och som vi kanske tänker oss komma till skott mednågon gång i framtiden då vi hoppas vara fullärda.

Men nej, NU ÄR DEN RÄTTA TIDEN ATT SÄTTA VÅR HAND TILL PLOGEN.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | 2 kommentarer

Sebastian Stakset brinner för evangeliet och når ut till dem djupast ner i mörkret

Publicerat den 6 september, 2022 av Bengt Malmgren

Jag är glad att biskop Anders har bjudit in Sebastian Stakset till Katolska domkyrkan måndag den 3 oktober. Jag ger här en bakgrund och presenterar några länkar.

bara-ljuset-kan-besegra-morkret

Sebastian Stakset, tidigare Sebbe Staxx, medlem i Kartellen, gangsterrapparen som levde ett destruktivt liv som kriminell och drogmissbrukare, vittnar om sin väg till en levande kristen tro som förvandlade hans liv. Han har fått en särskild karisma att nå dem som är i samma situation som han var – kriminella, drogmissbrukare, unga som åker ut och in på SIS-hem utan att samhället tycks kunna hjälpa dem.

Han lämnade sitt gamla liv bakom sig 2016 och har sedan dess talat öppet om sitt drogmissbruk och sin kriminalitet. – Skuld och skam är de största orsakerna till att människor om och om igen faller in i destruktiva beteendemönster. Och ett botemedel mot skam och skuld är att kunna bli förlåten. Förlåtelse för mig var vägen ut i frihet, sade han i en intervju i SVT:s Morgonstudion i somras.

Det är kanske lättare att ta till sig Jesus om man varit på samhällets botten och inte bär med sig det motstånd som eliternas och de bättre lottades ”rikedom” innebär. Där finns också ett motstånd, fast av annat slag som Sebastian beskriver, men när det motståndet rämnar, då är hjärtat vidöppet för att ta emot Kristus. I boken BARA LJUSET KAN BESEGRA MÖRKRET beskriver han sin väg till frälsning, en berättelse som knappast lämnar någon oberörd. Sebastian beskriver sitt liv innan omvändelsen:

”Alkohol och droger är kedjor och dörrar på en och samma gång. Kedjor, för att man sitter fast i beroendet och det är väldigt, väldigt svårt att bryta sig loss med egen kraft. Dörrar, för att det öppnar dörrar vidöppna för syndiga begär som drar ner en till djup man aldrig trodde man skulle sjunka till. Demonerna får fritt tillträde till ditt innersta när du tänder på. Därför föds så mycket skuld och skam och då är vi tillbaka till kedjorna. Moment 22.”

Vägen till befrielse ur allt detta var inte rak och med flera återfall i drogmissbruk. Men till sist var han fri:

”Den 11 maj stod jag och Isabella och kramades i en park i Stockholm. Det var över. Jag var fri. Tack Jesus! Djävulen hade inte längre någon fullmakt över mitt liv.

Jag hade vandrat i lydnad och lämnat Sebbe Staxx bakom mig. Och allt som han representerade. Jag hade lämnat hela min gamla identitet bakom mig. Jag hade lämnat alla mina ekonomiska tillgångar och all min världsliga status som hiphop-stjärna.

‘Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. 8Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus.'(Filipperbrevet 3:7-8) ”

Sebastian lever sedan sex år tillbaka ett helt nytt liv, han har bett dem han skadat genom sitt förflutna destruktiva liv om förlåtelse, inkl grannar och hans mor. Alla, även poliserna som många gånger fått gripa in mot honom och var skeptiska till en början ser nu att han är förvandlad.

Han använder nu sin begåvning i ljusets tjänst, han sjunger nya sånger och vittnar om sitt nya liv med Kristus. Boken innehåller flera berättelser från dem som också fått sina liv förvandlade genom hans vittnesbörd. Sebastian ser ropen på hjälp från många människor som fortfarande är kvar i samma situation som han var, ja som har det ännu värre. Han känner en kallelse att hjälpa dem.

Sebastian samverkar med olika kyrkor för att vittna och ge vidare det han själv fått ta emot och har startat organisationen Heart of Evangelism. Han är idag medlem i församlingen Livets Ord i Uppsala.

Intervju i TV4 nyhetsmorgon 2019

[Sebastian Sommar i P1 4 aug 2022]

Undertecknad med Sebastian Stakset (tv) och Hans Weichbrodt, präst i Sv kyrkan, Oas-rörelsen (th) vid ett ekumeniskt möte i S:ta Clara kyrka 2020 i samband med att evangelisationsprojektet Heart of Evangelism presenterades.

Jag tror det blir en spännande kväll med Sebastian Stakset. Han riktar sig inte minst till ungdomar och bryr sig nog inte så mycket om formella ekumeniska samtal, utan är rakt på sak när han talar, det är ett vittnesbörd som är allmängiltigt och går direkt till hjärtat.

I ungdomsvärlden idag finns så mycket utanförskap, ensamhet och meningslöshet som leder till kriminalitet och drogberoende. Livet är hårt, inte minst i förorterna. Sebastian har en bakgrund som utmanar oss alla att söka en annan livsstil – att möta och radikalt vandra med Jesus, han som kan förvandla våra liv.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , | Lämna en kommentar

Johan Cullbergs begravning, ett vittnesbörd om hoppet

Publicerat den 24 augusti, 2022 av Bengt Malmgren

Igår var jag på Johan Cullbergs begravning i Katarina kyrka med efterföljande minnesstund på Ersta terrass. [Här min tidigare artikel om Johan].

Många hade slutit upp, den närmaste familjen med syskon, barn och barnbarn, vänner från privatliv och yrkesliv. Jag fick tillfälle att återse många av mina tidigare arbetskamrater från Nacka-Värmdö psykiatriska sektor.

Jordfästningen förrättades av vännen till Johan, Västerås-biskopen Mikael Mogren. Två dagar innan hans död fick biskop Mogren förmedla kommunionen till Johan.

I sitt griftetal belyste han Johans humanistiska sida och att hans böcker, inte minst Kris och utveckling betytt mycket också för kyrkans själavård. Biskop Mogren framhöll som en röd tråd i Johans liv hans realistiska insikt om växlingen mellan ljus och mörker, gott och ont, att båda dessa präglar människolivet, att vi här på jorden får göra vårt bästa för att göra gott och ”laga världen”, men att det vackra och goda vi upplever här förbleknar och är blott en vag spegelbild av det slutliga hoppet om det godas seger som uppnås först i en eskatologisk dimension. Som det också uttrycks i den vackra sommarpsalmen ”En vänlig grönskas rika dräkt” som sjöngs i kyrkan:

”Men Du, o Gud, som gör vår jord så skön i sommarns stunder,
Giv, att jag aktar främst ditt ord och dina nådesunder,
Allt kött är hö, och blomstren dö och tiden allt fördriver
blott Herrens ord förbliver.”

Johan älskade också psalmen 269 i Svenska psalmboken med text från 1600-talet, och den sjöngs också.

”Sorgen och glädjen
de vandrar tillsamman,
medgång och motgång
här tätt följes åt…. ”

I kyrkan läste Etienne Glaser på Johans tidigare framställda önskan upp Stagnelius’ dikt Vän! I förödelsens stund.

Under den fina minnestunden på Ersta terrass vittnade många om Johans förmåga att se och lyssna till andra människor på ett sätt som gjorde att de kände sig sedda och uppskattade. Det är också min upplevelse från Nacka-åren.

En representant från Natur och Kultur som förlagt merparten av Johans böcker medverkade. Ett bokbord fanns framställt med alla hans böcker. Vi fick höra att intresset att köpa hans böcker nu ökat markant, och man har fått motta många förfrågningar, så nu planeras en ny upplaga av hans bok Skaparkriser.

En vän till honom läste under minnesstunden, också på Johans uttryckliga begäran, upp de den kända texten från Paulus brev till Korintierna, kap 13 om Tron, Hoppet och Kärleken:

Om jag talade både människors och änglars språk men inte hade kärlek, vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal.

Och om jag ägde profetisk gåva och kände alla hemligheter och hade all kunskap, och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg men inte hade kärlek, så vore jag ingenting.

Och om jag delade ut allt vad jag ägde och om jag offrade min kropp till att brännas, men inte hade kärlek, så skulle jag ingenting vinna.

Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda.

Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen. Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.

Kärleken upphör aldrig. Men profetiorna skall upphöra och tungomålstalen skall tystna och kunskapen skall förgå. Ty vi förstår till en del och profeterar till en del, men när det fullkomliga kommer, skall det förgå som är till en del.

När jag var barn, talade jag som ett barn, tänkte jag som ett barn, och förstod jag som ett barn. Men sedan jag blivit man, har jag lagt bort det barnsliga.

Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då skall vi se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag känna fullkomligt, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd.

Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken.

Om än med sorg och saknad, så vilade ett ljus över hela denna dag, så fick Johan också genom sin död bära ett vittnesbörd om det hopp som aldrig tar slut.

Publicerat i Samhälle, Tro och vetande | Märkt , | 1 kommentar

Kardinal Arborelius besöker utgrävningarna vid Edsleskogs medeltida katedral i norra Dalsland

Publicerat den 12 augusti, 2022 av Bengt Malmgren

[Dagen skriver] att biskop Anders nu på söndag skall besöka Edsleskog. För 800 år sedan var här en blomstrande knutpunkt på pilgrimsleden mellan Lödöse och Trondheim där pilgrimsvandrare samlades för att vörda det lokala helgonet Nils. Arkeologer från Lödöse museum har grävt fram grunden till på den tiden en av Sveriges största katedraler byggd i den nya tegel-tekniken.

Det gick en medeltida pilgrimsled genom Dalsland på väg från och till Nidaros – dagens Trondheim och den Helige Olofs grav. Det var en av världens viktigaste vallfartsorter under medeltiden. Söderöver anslöt leden till Göta älv-stranden och många pilgrimer hade kanske åkt båt till Lödöse, en medeltida hamnstad av stor betydelse innan det nuvarande Göteborg anlades.

Jag besökte utgrävningarna i Edsleskog för ett år sedan, [se denna blogg-artikel].

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | Lämna en kommentar

Sven Nilsson: Den andliga väckelsen från 1970-talet kan bära ny frukt för Guds rike idag

Publicerat den 19 juli, 2022 av Bengt Malmgren

Sven Nilsson (Örebromissionen) var en av de ledande profilerna som gjorde starkt intryck på mig under de karismatiska Katarinakonferenserna på 1970-talet. Medverkade gjorde också Ylva Eggehorn, Lillemor Hallin, Kjell Sjöberg m.fl. Den ekumeniska andan var stark under 1970-talet, något som manifesterades inte minst på det stora allkristna mötet G72 i Göteborg. Jag var själv inte med där, men man kunde inte undgå att höra talas om det. Det första allkristna mötet jag var med på var V77 i Västerås.

I Katarinakonferenserna var undervisningen om botfärdighet och att ställföreträdande ta på sig kristenhetens och nationens synder stark. Jag kommer särskilt ihåg en bön som framfördes från predikstolen av just Sven Nilsson. Jag minns att den berörde mig till tårar. Jag hittade den nedskriven i en av mina pärmar:

Sven Nilsson, Bön för Guds folk. Framförd i Katarina kyrka vid en av de karismatiska konferenserna på 1970-talet.

Sven Nilsson skriver nu en serie artiklar i Världen idag på temat Församlingen som Kristi kropp.

Han nämner Katarinakonferenserna och skriver:

Det fanns en profetisk ‘vittring’ i den Nordiska Katarinakonferensen 1977 om att Gud ville något radikalt nytt med kristenheten i Sverige genom ‘den karismatiska väckelsen’.

[Svårt förena karismatiskt Kristi kropp-liv med föreningsliv]

Jag skriver i hög grad under på detta, det var också min starka upplevelse från den tiden.

Nilsson skriver:

”Ett genomgående tema för undervisningen under konferensen var just ‘helandet av Kristi kropp’, med en uppmaning till omvändelse och en Andens vädjan om att kärleken skulle få föra oss samman som ett Guds folk i Sverige.”

Nu kom mycket av dessa förhoppningar på skam, ekumeniken gick i stå, vi fick nya församlingsbildningar och nya och gamla samfund vände sig inåt och var sig själva nog, praktiserande ekumenik endast på ett ytligt plan som en läpparnas bekännelse, inte en hjärtats ekumenik. Men arvet från 1970-talet är inte förslösat. Sven Nilsson fortsätter:

”Det jag sett av Kristi kropp i funktion, och ett gudsfolks-medvetande i vardande, ger mig tro för att verkligheten finns i Kristus. Jag tror att det vi såg och blev berörda av i ett tidigare väckelseskede kvarstår som ett Guds erbjudande i all sin fullhet – trots allt. Jag tror att Guds kärlek och trons lydnad kan ta oss vidare in det Gud har bestämt. Den apostoliska undervisningen om Kristi kropp behöver lyftas upp på nytt för att bekräfta den kristna församlingens identitet…

Kristi kropp är Guds kärleks mål. Den apostoliska undervisningen om församlingen Kristi kropp finns i Romarbrevet kapitel 12, Efesierbrevet kapitel 4 samt 1 Korintierbrevet kapitel 12–14. De tre textsammanhangen präglas var för sig av den gudomliga treenigheten: I Romarbrevet 12 är det Gud som bygger Kristi kropp; i Efesierbrevet 4 ligger betoning på Kristus som huvudet för sin kropp; och i 1 Korintierbrevet kapitel 12–14 möter vi den helige Andes betydelse för kroppens funktion.

Texterna ger också en enkel förståelse av hur lemmarna i Kroppen verkar utifrån vad de är, i kraft av den nåd som Gud har tilldelat var och en och hur de uppbygger Kristi kropp i kärlek.”

Den lokala församlingen som Kristi kropp i funktion, fylld av Anden och praktiserande de andliga nådegåvorna är den allmän-kristna vision den universella kyrkan är kallad att förverkliga. Sven Nilsson närmar sig förståelsen av detta centrum från en frikyrklig horisont.

Påve Franciskus och hans reformprogram för Katolska kyrkan inriktat på gemenskap, delaktighet och mission, ekumenik, att sätta pastoral omsorg och evangelisation i främsta rummet framför doktrinär formalism [den synodala processen] samt hans bestämda målinriktning att reformera och stödja den Katolska karismatiska förnyelsen (CCR) genom [CHARIS] och en [kuriareform skräddarsydd för denna målsättning] närmar sig samma centrum från katolskt håll. Han formulerade denna vision redan 2013 i sin [apostoliska maning Evangelii gaudium].

Påve Franciskus vill i sin apostoliska uppmaning Evangeliets glädje (Evangelii Gaudium) uppmuntra de kristna till en förnyad evangelisatorisk iver. Han skriver: Glädjen över evangeliet fyller alla som möter Jesus både i hjärtat och i det liv de lever, De som tar emot hans inbjudan till frälsning befrias från synd, sorg, själslig tomhet och ensamhet. Med Kristus föds glädjen ständigt på nytt. I denna uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att med sin inre glädje börja på ett nytt kapitel i evangelisationen. Sam tidigt vill jag visa på nya vägar för Kyrkans resa under de år som ligger framför oss. För Franciskus finns det ett oskiljbart band mellan den kristna tron och omsorgen om de fattiga. Han anför: ... jag föredrar hellre en Kyrka med blåmärken, som har värk och blivit smutsig, därför att den har varit ute på gatorna, än en Kyrka som mår dåligt därför att den sitter instängd och hänger fast vid sin egen säkerhet. Påven inskärper i Evangelii Gaudium den kristna glädjen. Han skriver: Gläd er i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. (jfr Fil 4:4) 160 sidor häftad. Översättning till svenska: Göran Fäldt.

”Glädjen över evangeliet fyller alla som möter Jesus både i hjärtat och i det liv de lever, De som tar emot hans inbjudan till frälsning befrias från synd, sorg, själslig tomhet och ensamhet. Med Kristus föds glädjen ständigt på nytt. I denna uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att med sin inre glädje börja på ett nytt kapitel i evangelisationen. Samtidigt vill jag visa på nya vägar för Kyrkans resa under de år som ligger framför oss.”

För Franciskus finns det ett oskiljbart band mellan den kristna tron och omsorgen om de fattiga. Han anför: ”… jag föredrar hellre en Kyrka med blåmärken, som har värk och blivit smutsig, därför att den har varit ute på gatorna, än en Kyrka som mår dåligt därför att den sitter instängd och hänger fast vid sin egen säkerhet….”

/Påve Franciskus, Evangelii gaudium

Den Katolska karismatiska förnyelsen som hade sin upprinnelse åren efter i Andra Vatikankonciliet hade sin blomstring på 1970-talet, men har också haft sin nedgång med tendenser till institutionalisering och inåtvändhet. Detta vill påve Franciskus ändra på. Han ser dess potential som en hjälp åt hela kyrkan att växa i Andens nya liv och har genom CHARIS givit den 3 uppdrag att särskilt främja:

Dela dopet i den Helige Ande med alla i kyrkan.

Tjäna enheten i Kristi kropp

Tjäna de fattigaste och de med störst behov fysiskt och andligt.

[Karismatisk förnyelse nyhetsbrev september 2021]

Alla dessa, det FULLA LIVET I DEN HELIGE ANDE som alla döpta deltar i, EKUMENIKEN och DIAKONIN är inriktade på och viktiga för det övergripande uppdraget, EVANGELISATIONEN.

Katolska kyrkan betonar att Kristi kyrka både är en jordisk institution med strukturer som läroämbete och sakrament och samtidigt en andlig gemenskap i Jesus Kristus. Dessa två hör samman, men samtidigt finns en fara att den jordiska strukturen tas över av mänskliga maktambitioner som riskerar att förvränga kyrkans ansikte och dölja Jesus. Kardinal Joseph Ratzinger, som blev påve Benedictus XVI var mycket medveten om detta. Han skrev i boken Kallad till gemenskap:

”Kyrkan måste under historiens gång ständigt vara på sin vakt så att inte de många mänskliga strukturerna vanställer det som är hennes egentliga andliga centrum.”

[Kyrkan: helheten och delarna, biskopens uppdrag]


Påve Franciskus reformprogram har just detta i fokus. Sakramentsförvaltning, läroämbete skall inte signalera maktfullkomlighet utan tjäna det som är kyrkans syfte: Att Kristi ansikte genom hela Guds folk skall bli synligt mitt i den levande församlingen och vittna om Evangeliet.

Om vi från olika kristna traditioner kan ha ödmjukheten att se varandra som gåvor som bidrar till helheten, snarare än som komkurrenter som inte har den fullhet vi själva anser oss besitta, så kan det andliga flödet från 1970-talet idag kanaliseras i nya banor och bära rik frukt.

Fler länkar:
[Om det ekumeniska karismatiska mötet i Strabourg 1982 i EU CHARIS infoletter 5 2022]

[Om den ekumeniska karismatiska konferensen i Kansas City 1977 på min blogg]

[Mitt folk vänd om från era onda vägar! Profetian om bristen på enhet i Guds folk från Kansas City 1977 gavs eko i Katarina kyrka 1981 genom Lillemor Hallin, från min blogg]

[Iuvenescit Ecclesia – Om karismatiska och hierarkiska nådegåvor i Katolska kyrkan]

Publicerat i Church | Märkt , , , , | 1 kommentar

Roe versus Wade: Ruth Ginsburg var också tveksam.

Publicerat den 25 juni, 2022 av Bengt Malmgren

Beslutet i USA´s högsta domstol att upphöva RvW-beslutet från 1973 är inget jag jublar över, men inte heller något jag är särskilt bedrövad över. Vad jag verkligen är bedrövad över är att en så viktig och livsavgörande fråga tillåts polarisera ett helt land, ja inte bara USA utan också Sverige och många andra länder. Man kan inte ta ställning till abortfrågan, utan att också räkna med det ofödda barnet som en egen person. Därför kan abort aldrig komma att bli en okomplicerad rättighet, utan det är frågan om en intresseavvägning mellan fostrets rätt till liv och kvinnans rätt att bestämma över sin kropp som hyser det ofödda barnet (jfr antologin Den svårlösta konflikten, Bishofberger m.fl Veritas förlag 2009).

I USA finns en partipolitisk polarisering, de flesta republikaner bejublar beslutet, de flesta demokrater sörjer över det. Men det är också en polarisering hos folket som går utöver partipolitiken: 58% av USA´s befolkning ville inte riva upp RvW enl en opoinionsundersökning i maj medan 35% ville. 58% av republikanska väljare ville riva upp lagen, men också 15% av de demokratiska väljarna.

Det är inte bra att en fråga av grundläggande etisk diginitet där det finns stark polarisering i samhället avgörs genom enkla majoriteter.


”Demokratin prövas som mest när majoriteten beslutar sådant som minoriteten inte vill.Då prövas på vilket sätt och efter vilka principer man agerar och om man kan acceptera ett majoritetsbeslut hur illa man än tycker om det eller om man väljer utomparlamentariskt metoder som väg”

Ulf Ekman, twitter

Båda sidor i den infekterade abort-striden i USA har visat prov på antingen utomparlamentariska metoder (hota, bränna abortklinker etc) eller på annat sätt i den politiska retoriken inte visa någon som helst respekt för motståndarsidans bästa argument.

Den kända och i vida kretsar aktade domaren i SC, Ruth Bader Ginsburg som gick bort förra året var mycket medveten om detta och var ingen entusiastisk anhängare av RvW-lagen. Hon uttalade kritik både innan och efter att hon tillsattes som domare i SC. Hon argumenterade för att aborträtten hade säkrats bättre genom ett stegvis införande som följde utvecklingen av det allmänna rättsmedvetandet istället för som skedde 1973, att konstitutionell rätt till abort infördes i ett enda slag, och att lagstiftarna därmed fråntogs initiativet. Ginsburg menade att SC 1973 skulle nöjt sig med att ogiltigförklara den då aktuella Texas-lagen och inte införa en svepande federal lag. Erfarenheten visar att förhastad lagstiftning av nya doktriner ofta är instasbil.

Ginsburg fick rätt. Man fick en obevekligt rasande antiabortrörelse och en inbyggd polarisering i samhället som nu alltså lett till lagens upplösande. Men kanske det inte handlar bara om att gå 50 år tillbaka i tiden, utan det handlar om att nu finns chansen att göra om och göra rätt. Och att det amerikanska rättssystemet förhoppningsvis kan bli mindre polariserat utifrån politiska preferenser och mera förankrat i det allmänna rättsmedvetandet, och att konflikter kan lösas på ett sätt som inte innebär att majoriteten kör över minoriteten, utan utrymme finns för en mer reflekterande process.

Påvliga Livsakademin i Vatikanen har kommenterat beslutet i USA så här:

”Det faktum att ett stort land med en lång demokratisk tradition har ändrat sin hållning i denna fråga utgör en utmaning för hela världen. Frågan om hur det mänskliga livet kan skyddas behöver kunna diskuteras utan ideologiska låsningar. Det är också viktigt att inte glömma bort att frågan inte kan lösas utan att man tar hänsyn till alla relevanta omständigheter.

När stater fattar beslut som syftar till att stödja den mänskliga rätten till liv bör det ske utan kopplingar till ideologiska låsningar. Besluten behöver kompletteras med en välfungerade sexualundervisning, en fungerande hälsovård som är tillgänglig för alla, och med lagar som ger stöd år familjeliv och moderskap.

Det krävs också ett starkt stöd för mödrar, par och det ofödda barnet, som innefattar hela den omgivande livsgemenskapen och som ger blivande mödrar som lever under svåra omständigheter möjligheten att fortsätta graviditeten och att anförtro barnet åt personer som kan ge barnet en god uppväxt.”

Signum
Publicerat i Samhälle | Märkt , | 4 kommentarer