Hur förkunnar vi evangeliet idag? Kyrkan som både med- och motkultur. Intressant samtalskväll i S:ta Eugenia.

I onsdags var jag på en intressant och givande samtalskväll arrangerad av Katolskt Forum i S:ta Eugeniakyrkan i Stockholm. Temat var ”MOT- OCH MEDKULTUR”

Frågeställningen var vilka utmaningar vi kristna står inför i samtiden. Är vi jordens salt som vi är kallade att vara? Vad innebär Kristi efterföljelse i förhållande till vår omvärld idag?

Kvällen var del i ett tyngdpunktstema som Katolskt Forum satsar på under året: Motstånd och efterföljelse. Samtalet skulle handla om alternativa levnadstilar bl.a. utifrån den omdiskuterade boken The Benedict Option av Rod Dreher (lyssna till läsarpodden där Joel Haldorf diskuterar boken med Patrik Hagman, ger en bra inblick i boken, recension i NY Times av David Brooks här ).

180829joellovisalthomaseugenia

Joel, Lovisa och Thomas. Foto: Joel Halldorf

Inbjudna var en panel bestående av Lovisa Bergdahl, doktor och lektor i pedagogik vid Södertörns högskola och medlem i S:ta Eugenia församling, Thomas Idergard SJ, präst i S:ta Eugenia församling och Joel Halldorf ledarskribent i Dagen och lektor vid Teologiska högskolan samt nu aktuell med boken Gud: Återkomsten. Samtalsledare var Susanne Wigorts Yngvesson, professor i etik vid Teologiska Högskolan.

Rod Dreher skriver för konservativa kristna i USA och temat är traditionalism kontra modernism.  Det handlar lika mycket om politik som teologi. Modernismen har inneburit ett förfall inte bara i det sekulära samhället utan också i kyrkan är bokens budskap, och nu handlar det om att bygga en motkultur, för att rädda världen och återge kyrkan dess förmåga att vara en frälsande kraft i samhället. För att det skall vara möjligt måste man också gå in i politiken.  Boken tar upp allmängiltiga stora teman som är brännande och nödvändiga att diskutera idag, men är på andra områden väldigt smal och återger en liten krets´trånga konservativa syn på politisk kristendom. T.ex. när det problematiseras att kristna bagare är en väldigt utsatt grupp i samhället eftersom de inte får vägra baka tårtor till samkönade par som gifter sig.

Inte då så konstigt att kvällens samtal inte handlade så mycket om boken i sig, däremot om de allmänna teman som boken tar upp och som är aktuella och engagerande också här från vår svenska horisont. Det är teman som mår bäst av att diskuteras inom ramen för en kristen mångfald där olika perspektiv kan brytas mot varandra, inte att de diskuteras i konservativa kretsar för sig och i vänsterradikala kretsar för sig för att sedan gräva ner sig i sina skyttegravar och i sina internetbubblor odla fördomar om varandra istället för att samtala med respekt för varandra och för sanningen.  Katolskt Forum erbjuder en utmärkt arena för sådana breda respektfulla samtal där vi som kristna kan mötas över samfundsgränser och över ideologiska gränser.

Kristendomen handlar oftast inte om antingen/eller sade Joel Halldorf, utan om både och. Jesus både Gud och människa, människan både syndare och rättfärdiggjord, och som kristna lever vi i världen men inte av världen. Vi är både en medkultur i det vi solidariserar oss med medmänniskan och en motkultur i det vi inte stryker människans ego och den ego-centrerade materialistiska kulturen medhårs, utan insisterar på att det finns sådana saker som synd och behov av omvändelse.

Jag associerade omedelbart till Paulus VI´s apostoliska maning Evangelii Nuntiandi och dess sentida uppföljare Evangelii Gaudium av påve Franciskus. I EN (Om Evangeliets förkunnelse i dagens värld) som kom ut strax efter Andra Vatikankonciliets avslutande sägs att alla döpta har ett ansvar för evangelisationen och att evangelisation innebär både gärningar (socialt arbete, hjälpa sina medmänniskor, visa kärlek) och ord (en klar förkunnelse som nämner Jesus Kristus som grunden för vår tro och vårt agerande i världen). Förutom Evangelii Gaudium från 2013 har påven gett ut två apostoliska maningar till, Amoris Laetitia som hade temat äktenskap och familj 2016, och Gaudete et Exsultate som handlar om alla kristnas kallelse till helighet i vår tid.  Både Paulus VI och påve Franciskus betonar att se människan, särskilt den nödlidande och förtryckta människan, och solidarisera sig med henne, något som mött kritik från traditionalistiska och konservativa katoliker som i detta ser en eftergift åt den moderna kulturen med brott mot läran som följd. Det anknyter till kvällens tema. Det handlar ju inte om antingen eller utan om både och. Inom Katolska kyrkan, särskilt i USA verkar denna konflikt mellan kulturerna på sista tiden urarta till rena inbördeskriget på sista tiden (jag återkommer om detta). Därför är det så viktigt med sådana samtal som fördes denna kväll.

Också paneldeltagarna denna kväll lade olika betoningar på ämnet som anknöt till temat.  Lovisa Bergdahl öppnade överraskande genom att beskriva världen som en IKON. (Vad? Denna syndfulla mörka värld en ikon???). Visserligen en skamfilad ikon som behöver putsas på eller till och med restaureras, men ändå en ikon, tillade hon.

[Mina funderingar: Lovisa anknyter på så sätt till skapelseteologin, och på så sätt måste man förstå henne: Världen är Guds skapelse och Han såg på allt han skapat, och det var gott. Detta måste vi ju som kristna och gudstroende bejaka. Vilka är vi att inte bejaka världen som Gud själv har skapat och som han älskade så mycket att han sände sin Son för att rädda den? Jesus vände sig till de allra mest utstötta och syndiga, förbarmade sig över alla eländiga. Vilka är då vi att vi inte skulle befatta oss med denna världen?

Att ikonen är skamfilad får tolkas som syndafallet, och restaureringen symboliserar väl frälsningen. Men det blir en diffus berättelse i relation till det kristna kerygmat. Var kommer frälsning, synd och omvändelse in? Är det vi människor som restaurerar ikonen, var kommer Jesus in i bilden?]

Thomas Idergard betonade att som kyrka måste vi tala klarspråk om Jesus Kristus och frälsningen genom honom, om synd och omvändelse. Det är viktigt att kyrkan talar sanning även om det gör ont. För var finns möjligheten till förlåtelse och omvändelse om vi inte nämner synden vid dess rätta namn? En kyrka som inte förkunnar frälsningen i Jesus Kristus sviker sin mest grundläggande uppgift.

Thomas Idergard är jesuit och förtrogen med Ignatius av Loyola och hans undervisning om andarnas urskiljande och tillämpar det i själavården. Jesus ställer oss inför ett val: Att överge fixeringen på oss själva och istället genom Jesus fokusera på Gud och hans frälsningsplan med oss för att på så sätt ta oss ut ur vårt egos fängelse och uppnå frihet och frälsning. Ego-drama förvandlas till Teo-drama. För att kunna gå denna väg är det nödvändigt att vi blir uppmärksamma på vår egen synd och brist och genomgår en omvändelseprocess.

[Mina funderingar: Den första förkunnelsen av tron, det som kallas kerygmat är grundläggande. Paulus VI talar i EN om de kristnas vittnesbörd genom kärlekens gärningar åt medmänniskan, detta är i sig ett starkt vittnesbörd men är ändå otillräckligt:

”…ty det skönaste vittnesbörd visar sig i längden overksamt om det inte förklaras eller motiveras – Petrus talar om att ”svara var och en som av er begär skäl för det hopp som är i er” – om det inte uttrycks i ett klart, otvetydigt budskap om Herren Jesus. Det glada budskapet som först förkunnas genom den kristnes liv bör alltså förr eller senare förkunnas med livets ord: Det finns ingen sann evangelisation som inte kungör Jesus av Nasaret, Guds Sons namn, lära, liv, löften, rike, hemlighet.” (EN 22)

Men flera i publiken tyckte att Thomas lät arrogant och att det kunde vara för starkt för människor att höra ett budskap så rakt på sak, risken finns att de inte lyssnar och vänder kyrkan ryggen. Detta är ett mönster som jag tycker man känner igen i många sammanhang: En enligt mig onödig polaritet mellan de som vill tona ner tydligheten i budskapet av rädsla att stöta bort människor och de som vill vara tydliga med budskapet och att man någon gång också måste konfrontera och utmana en människa för att hjälpa henne framåt.

Vår tid präglas mycket av att må bra, fokusering på jaget och att var och en är sitt eget projekt och att var och en blir salig på sin tro. Påve Franciskus som själv är jesuit tog upp detta i inledningen av Evangelii Gaudium:

 ”The great danger in today’s world, pervaded as it is by consumerism, is the desolation and anguish born of a complacent yet covetous heart, the feverish pursuit of frivolous pleasures, and a blunted conscience. Whenever our interior life becomes caught up in its own interests and concerns, there is no longer room for others, no place for the poor. God’s voice is no longer heard, the quiet joy of his love is no longer felt, and the desire to do good fades. This is a very real danger for believers too.”]

 

Jag tror vi alla kompletterar varandra i Guds rike. Jesuiternas karism är just att våga utmana och konfrontera för att hjälpa en människa att urskilja andarna för att hjälpa henne framåt från ett läge där hon fastnat i ego-positionen. Från ego-drama till teo-drama. Andra har gåvan att trösta och hjälpa.  Men det handlar ju inte om att renodla så långt att den ene bara gör en sak, och den andre en annan sak. Jag är övertygad om att också jesuiter kan trösta och hjälpa utan att vara konfrontativa liksom att de som tröstar och hjälper vid en tidpunkt som är lämplig kan ge ett mycket tydligt och klart vittnesbörd om Jesus Kristus och är beredda att utmana och konfrontera. Allt handlar om den rätta tidpunkten: Att trösta och hjälpa har sin tid och att förmana och konfrontera har sin tid. Det gäller att ha en lyhördhet och vara ledd av Anden på ett sådant sätt att man förstår när man skall göra det ena och när man skall göra det andra. Då har man blivit en evangelist som verkar i den anda som påve Franciskus manar till i Evangelii Gaudium:

In this Exhortation I wish to encourage the Christian faithful to embark upon a new chapter of evangelization marked by this joy, while pointing out new paths for the Church’s journey in years to come.”

Vi är alla med på denna resa. Det märktes inte minst under onsdagskvällen samtal som engagerade många. Nu skall jag fortsätta att läsa Joel Halldorfs nya bok Gud: Återkomsten och återkommer så småningom med en recension.

180829bengtörjaneugenia

Jag och Örjan Ekman i eftersnack tillsammans med Irène Nordgren som tog fotot.

Publicerat i Church, Samhälle | Märkt , | 1 kommentar

Homosexuella nätverk inom katolska prästerskapet och sammansvärjning för att få bort påve Franciskus – myt eller verklighet?

Sexuella övergrepp på barn och unga inom Katolska kyrkan är en stor tragedi i sig och inget som borde användas som slagträ i kulturkampen mellan olika läger i Katolska kyrkan. Men det senare är precis vad som verkar hålla på att ske, särskilt i USA.

Strax före påvens Irlands-resa skrev han ett brev till hela Guds folk angående sexövergreppsskandalerna. Han uppfordrar alla katoliker, lekmän såväl som hierarki för att samverka i att bekämpa och få slut på denna farsot inom kyrkan. Brevet kritiserades dels för att inte komma med några konkreta förslag, dels för att tona ner hierarkins ansvar och skjuta över det på lekmännen. Jag tror inte man skall se det på det sättet. Transparens inom hierarkin ocha att fortsätta ställa inte bara förövarna, utan också dem som skyddat förövarna till svars ligger i förlängningen av detta, och jag tror inte brevet i sig skall ses som ett tecken på att vi inte kommer att få se mera praktisk handling på det planet. Men jag tror påven har rätt i att alla behöver samverka, det handlar inte om fotfolket mot hierarkin, utan att alla vi som älskar kyrkan, fotfolket såväl som präster, biskopar och påve samverkar i bön, rannsakan, klarspråk och handling.

Under resan till familjekongressen i Dublin träffade han offer för övergreppen inklusive Marie Collins som tidigare var medlem i påvliga kommission för skydd av minderåriga men som lämnade kommissionen 2017 då hon tyckte arbetet gick alldeles för trögt. Collins föreslog tillsättandet av en global tribunal som skulle hantera biskoparnas agerande och underlåtelse att handla.

collinstwitter

På Marie Collins twitterkonto har vi kunnat följa deras dialog, och påven kommenterade det hela på presskonferensen under hemresan till Rom. Det handlar framförallt om frågan om det skall vara en central tribunal eller en för varje enskilt fall, påven försöker förklara varför det senare är att föredra:

”I esteem Marie Collins so much. At times, we call her to give Vatican conferences. She is fixated on the idea, the idea of the “madre amorevole” (editor’s note: The motu proprio, “As a loving mother”), in which it is said that to judge bishops, that it would be good to have a special tribunal. Then, we saw this wasn’t practical and it also wasn’t convenient for the different cultures of the bishops that had to be judged.

You take the recommendations of “madre amorevole” and you make the “giuria” (Editor’s note: a special commission of bishops) for each bishop, but it’s not the same. This bishop is judged and the Pope makes a “giuria” that is more capable of taking that case. It is a thing that works better and also because not all bishops are able to leave their dioceses. It’s not possible.

In this way, the tribunals, the “giurias” change. And that’s what we’ve done up until now. Rather many bishops have been judged. The latest is that of Guam, the Archbishop of Guam, who appealed. And, I decided – because it’s a very difficult case – to take the privilege that I have of taking on the appeal myself and not sending it to the council of appeal that does its work with all the priests. I took it upon myself. And made a commission of canonists that are helping me and they told me that when I get back, after a maximum of a month, a recommendation will be made so I can make a judgment. It is a complicated case, on one hand, but not difficult because the evidence is clear. I cannot pre-judge, I await the report and then I will judge. I say that the evidence is clear because there is this evidence which led the first tribunal to the condemnation.
This is the latest step. Now, there’s another and we’ll see how it ends. But, of course, I told Marie that the spirit and also the recommendation of “as a loving mother” is being done… a bishop is judged by a tribunal, but it isn’t always the same tribunal, as it is not possible. She did not understand that well. But, when I see her, sometimes she comes to the Vatican, I will explain it more clearly.”

Påven fick en fråga med anledning av brevet till Guds folk hur han tänker sig att alla kan hjälpa till att motarbeta övergreppen. Han svarade bl.a. att det är viktigt att larma med en gång då man ser någonting. Påven nämnde att det ibland händer att föräldrar inte för vidare sådant som deras barn berättar, för att de vill inte tro att det är sant. Från presskonferensen:

”I’ve received a person, a woman, that for 40 years suffered this scourge of silence because her parents didn’t believe: she was abused at 8 years old. Speak! This is important. It’s true that for a mother to see it is better that it wasn’t, seeks that the child maybe is dreaming… speak! And speak with the right people, speak with those who can start a judgment, at least an preliminary investigation. Speak with a judge, with the bishop and if the parish priest is good speak with the parish priest, this is the first thing the people of God can do, this should not be covered up.”

Det som fick stor uppmärksamhet också i sekulära media under påvens Irlandsbesök var publiceringen av ett 11-sidigt öppet brev från den före detta Vatikan-ambassadören i USA, Carlo Maria Viganò. Brevet beskriver en kultur av tolerans mot präster och biskopar som uppvisar en slapp sexualmoral och t.ex. delar säng med unga seminarister och en tystnads- och beskyddarkultur hos biskopar och kuriakardinaler. Flera biskopar i USA nämns vid namn samt flera tunga kuriakardinaler, bl.a.  Kardinal Sodano, Vatikanens statssekreterare under Johannes Paulus II´s tid som jag skrev om tidigare. Han agerade mycket bakom kulisserna för att släta över de uppoppande skandalerna. 2010 anklagades han av Kardinal Schönborn för att ha hindrat en kyrklig rättsprocess mot den österrikiske sexförbrytaren kardinal Groer som kardinal Ratzinger ville genomföra, och ända till slutet försvarade han den notoriske sexförbrytaren och ledaren för Legionaries of Christ,  Marcial Maciel Degollado som Benedictus XVI tog itu med och avsatte det första han gjorde då han tillträtt som påve. Kardinal Sodano är nu 90 år men är fortfarande dekan för kardinalskollegiet, och skulle påve Franciskus avlida den närmaste tiden så är det han som kommer att leda kardinalskollegiets dagliga möten då ny påve skall väljas. Sodano är aktiv trots sin ålder och ses i Rom allmänt som en person med stort inflytande bakom kulisserna och har ett stort nätverk av vänner och beskyddare särskilt i statssekretariatet. Den bild Viagno förmedlar är i samstämmighet med dessa tidigare kända fakta.

Jag tror inte den bild Viagno förmedlar är falsk, tvärtom kan man nog av hans brev utläsa en hel del om hur det kan gå till bakom kulisserna i kurian och bland biskoparna i USA. Det är ett enda stort getingbo med maktkamper och smutskastningskampanjer med anklagelser och motanklagelser. Också mot påve Franciskus pågår en kampanj det verkar klart att några vill ha bort honom. Viagnos brev faller väl in i detta mönster. Jag tror inte han ljuger när han skriver att han träffade påven 2013 och då hade ett samtal med honom om den nu avsatte kardinalen McCarrick och hans lössläppta umgänge med unga seminarister. Men det är omöjligt att avgöra exakt vad som sades, hur påve Franciskus utvärderade det i relation till andra källor han hade och vilken grund han hade för sitt beslut.

Viagnos brev är hållet i en aggressiv ton, det har klart ett kyrkopolitiskt syfte, och Viagno själv har ju tidigare varit med om att mörka bevis i sexövergreppsprocesser. Och man undrar: Om han vetat om allt detta sedan länge, varför yppar han det först nu, varför var han inte mera tydlig med detta och talade med USA´s biskopskonferens under den tid han var nuntie? Denna underlåtenhet gör ju att han själv är en del av tystnads- och underlåtenhetskulturen. Jag tror som sagt inte man kan avfärda hans brev som lögnaktigt, men jag tror man måste ta det med en stor nypa salt och vara försiktig med att dra alltför långtgående slutsatser.

Påve Franciskus kommenterade Viagnos brev under presskonferensen på flyget. Han sade:

”I read the statement this morning, and I must tell you sincerely that, I must say this, to you and all those who are interested.  Read the statement carefully and make your own judgment.  I will not say a single word about this.  I believe the statement speaks for itself.  And you have the journalistic capacity to draw your own conclusions.  It’s an act of faith.  When some time passes and you have drawn your conclusions, I may speak.  But, I would like your professional maturity to do the work for you. It will be good for you.”

Jag tänker att det var ett klokt och strategiskt riktigt svar. Påven förnekar inte att han träffade Viagno 2013, men ber journalisterna dra sina egna slutsatser. Sedan har detta stötts och blötts i sociala media och allt som kommer fram är en guldgruva att studera som illustrerar det som sker inom Katolska kyrkan just nu. Många inlägg är balanserade och man försöker undersöka det hela förnuftigt. Också rapporteringen i svenska sekulära nyhetsmedia har varit saklig. Lyssna t.ex. till Ulla Gudmundson (tidigare Sveriges ambassadör i Vatikanen) och DN-medarbetaren Erik Helmerson i P1 morgon i förrgår, eller intervjun med Ulla Gudmundson i Aktuellt igår kväll.

Hur var det då med de homosexuella nätverken i Katolska kyrkan? Jag har skrivit om detta tidigare. Att de finns är nog klart, men det är svårt att bedöma hur omfattande de är. Den nu avsatte kardinalen McCarrick som ganska öppet att döma av brevet från Viagno i de inre kretsarna kunde tala om att han delade säng med seminaristerna utan att göra någon stor sak av det och som hade beskyddare långt inne i den romerska kurian ger en bild av det. Likaså det nätverk som avslöjades i Chile. Det mest uppseendeväckande i detta är inte homosexualiteten i sig men, förutom att icke myndiga tonåringar eller unga vuxna som man stod i auktoritetsställning till utnyttjades, dubbelmoralen i det hela: Att utåt stå för Katolska kyrkans stränga kontrollerande sexualmoral och lönndom leva ett helt annat liv. Det urholkar kyrkans auktoritet och ruinerar förtroendet för prästerna.

En del vill koppla kyrkans problem på detta område direkt till homosexualiteten. Man skiljer inte tydligt på homosexuell läggning (som man inte själv valt) och homosexuella nätverk i kyrkan med en dubbelmoralistisk dekadent livsstil. Jag drar en parallell till kritiken av Pride härhemma: Man kan kritisera Pride och den sekulära sexualliberala livsstil som den rörelsen ger uttryck för utan att vara homofob eller sakna förståelse för homosexuella personers livssituation. I både de kyrkliga nätverken och i Priderörelsen förekommer en tolerans för kontakter med unga och i båda fallen förekommer övergrepp.

Det finns inget som säger att homosexuella präster bara för att de är homosexuella skulle vara mer impulsstyrda och ha svårare att hantera sina drifter (ifrågasätter någon att det också finns heterosexuella präster som inte lever som de lär och har älskarinnor vid sidan av?). Det finns många goda katolska präster som upplever attraktion till det egna könet men som fungerar utmärkt som integrerade personer som har kontroll över sina drifter och sublimerar den i en prästerlig kallelse.

Detta skall skiljas från den betydelsen ordet ”gay priest” fått i den amerikanska kontexten: Präster som är homosexuella och som enligt dem själva och den kultur de är en del av tycker det är ok och i sin ordning att leva ett okyskt gay-liv. Det förstnämnda är okontroversiellt, inte det sistnämnda.

Kyrkan behöver förstå homosexuella personer bättre, hitta en dialog med HBT-rörelsen och göra upp med ett homofobt arv. Men alla håller inte med om detta utan tycks dra alla över en kam. Så t.ex. har F James Martin SJ kritiserats, inte för att han kunnat beslås med att ifrågasätta kyrkans lära, men bara för att han öppnat dörren för en dialog med HBT-rörelsen. Jag skrev nylige om detta och de protester som uppstod mot F Martins medverkan på Världsfamiljmötet i Dublin och som gav eko också här hemma genom diakon Fäldts uppmaning att skriva på en protestlista.

Viagno kritiserar också F Martin. I sitt brev nämnder han F Martin m.fl jesuiter som en del av en ”avfallen falang” av Jesuitorden i Amerika:

”Father James Martin, S.J., acclaimed by the people mentioned above, [här nämner han biskopar i USA som han anser tvivelaktiga] appointed Consultor of the Secretariat for Communications, well-known activist who promotes the LGBT agenda, chosen to corrupt the young people who will soon gather in Dublin for the World Meeting of Families, is nothing but a sad recent example of that deviated wing of the Society of Jesus.”

De som är emot dialog med HBT-rörelsen är ofta också emot påve Franciskus yttrande på detta område, t.ex. hans kända yttrande från en tidigare in-flight-presskonferens ””vem är jag att döma?”.

F Martins medverkan på Familjekonferensen blev mycket uppskattad, och på presskonferensen fick påven en fråga om föräldrars relation till homosexuella barn. Han betonade att barnen måste bejakas och bli sedda som de personer de är:

”There have always been homosexuals, people with homosexual tendencies. Always. Sociologists say… Your question is clear: what would I say to a father who sees that his son or daughter has that tendency? I would say first to pray, pray! Don’t condemn. Dialogue, understand, make space for son and the daughter. Make space so they can express themselves….

To ignore a son or daughter with homosexual tendencies is a lack of paternity and maternity. You are my son, you are my daughter as you are! I’m your father, mother. Let’s talk! And if you, father and mother aren’t up to it, ask for help, but always in dialogue because that son and that daughter have the right to a family and that family of not being chased out of the family.”

Inte minst F Martins pastorala arbete är ett stöd inte bara för barnen och de unga som upptäcker dragningen till det egna könet, också för föräldrar vilket omvittnats av många.

Slutligen följande länk: USA´s biskopskonferens, kommentar till Viagnos brev

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , , | 2 kommentarer

Tidigare USA-nuntien Viganò: Påven kände till anklagelserna mot tidigare kardinal McCarrick redan 2013 utan att agera

Påve Franciskus skrev i sitt nyligen publicerade brev till hela Guds folk angående sexövergreppsskandalerna: ”Må den Helige Ande ge oss omvändelsens nåd och inre styrka att inför dessa övergreppsbrott uttrycka vår ånger och vår beslutsamhet att med mod bekämpa dem.

Brevet inehåller inga konkreta förslag hur man skall gå vidare, men den närmaste tiden får visa vilka processer som sätts igång. Ett första tecken på att hans bön blir hörd är ett öppethjärtigt brev på 11 sidor från Vatikanens tidigare nuntie i Washington, Carlo Maria Viganò som avslöjar en hel del om olika biskopar i USA, kuriakardinaler och om påve Franciskus själv som påstås ha kännedom om McCarricks förehavande med unga seminarister redan 2013.

Rannsakning, öppenhet och transparens är vad som måste gälla nu, sedan resolut handlande.

Kyrkan är i sin värsta kris sedan 1500-talet. Förtroendet för hierarkin dalar.

Påven avslutar idag sin Irlands-resa. Hans tal till irländska biskoparna i eftermiddag och presskonferensen på flygresan hem blir intressant att ta del av.

Publicerat i Katolska kyrkan, Uncategorized, Vatikanen | Märkt , | 1 kommentar

Traditionalism och antimodernism inte lösningen på sexövregreppsproblemen i Katolska kyrkan

Kyrkan är de heligas gemenskap, Paulus använder bilden av en kropp med många lemmar. Lider en lem lider hela kroppen, och omvänt, genom våra gåvor kan vi alla konstruktivt bidra till dess uppbyggande.Skall präster och lekmän kunna bygga upp kyrkan måste alla  inse att de är medspelare, inte motspelare.

Påven pekar med rätta ut klerikalismen som en viktig orsak till kyrkans problem.
Klerikalismen definieras som att prästerna i praktiken är maktfullkomliga och styr över lekmännen som betraktas som andra klassens troende.

Men detta system upprätthålls inte bara av makthungriga biskopar och präster utan också av lekmän som uppmuntrar denna ordning och vill ha det så. Sista 10-20 åren har det i katolska kyrkan i USA blåst en religiöst konservativ vind där särskilt unga präster och intellektuella radikaliserats i en neotraditionalistisk riktning. Liknande strömningar ser vi också här i Sverige. Sexövergreppskrisen tolkas som en frukt av Andra Vatikankonciliet och utvecklingen därefter som ses som ett dekadent övergivande av traditionell katolsk tro. Neotraditionalisterna sätter in sexövergreppskrisen i kyrkan i den kontexten och menar att sexövergreppen begås till största delen av ett dekadent homosexuellt prästerskap som inspirerat av  en uppluckrad sexualmoral som infiltrerat kyrkan genom modernismen och att lösningen på krisen skulle vara att prästerna så långt som möjligt avhåller sig från kontakt med den moderna kulturen och återgår till en slags antimodernism, typ  den som tillämpades i början av 1900-talet under påven Pius X och då alla präster fick skriva under en antimodernismed.

Homosexualitet finns inom prästerskapet, klart, men det finns inget faktaunderlag för att göra homosexuella som grupp ansvariga för sexövergreppen. De flesta som begår övergrepp, homosexuella som heterosexuella är medvetna om att man är kallad att leva kyskt som präst, och man är väl medveten om att man bryter mot normer som man själv bejakar. Det påstås ibland också att homosexuell disposition som sådan skulle göra att man är mera impulsstyrd och skulle ha svårare att hantera den sexuella driften än om man har en heterosexuell disposition. Det finns inget vetenskapligt underlag för att påstå detta.

Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fanns många katolskt troende teologer, präster och lekmän som också var bildade och insatta i den moderna vetenskapens framväxt som tänkte kring och ville uttrycka den katolska tron på ett sätt som var begripligt utifrån den tidens vetenskap och förnuft. Inget konstigt med det, men den tidens kyrkoledning betraktade denna form av tänkande som mycket farligt för Katolska kyrkans tro och i påven Pius X encyklika PASCENDI DOMINICI GREGIS – ON THE DOCTRINES OF THE MODERNISTS (1907) omtalas modernismen som ”summan av alla heresier”.

Encyklikan åtföljdes av dekretetet LAMENTABILI SANE som i 65 punkter fördömde de irrläror som modernismen ansågs stå för. Flera av modernisterna blev föremål för exkommunicering. Det var närmaste en häxjakt på modernisterna. Spionnätverket Sodalitium Pianum var ett angiverisystem som skulle rapportera otrogna. Den parallell jag närmast associerar till är häxjakten på kommunister under McCarthy-eran i USA och Erdogans excessiva förföljelse av dem han kallar regimens fiender i Turkiet.

Många olika tänkare med ett vitt spektrum av åsikter betraktades som modernistiska, och modernismen framställdes som ett enhetligt system av heretiska idéer som de kyrkliga auktoriteterna ivrigt bekämpade. De som blev föremål för kyrkans fördömande betraktade sig ofta som rättrogna katoliker och kände inte alls igen sig i beskrivningen av de irrläror som den tidens inkvisition tillskrev dem. I vår tid är många av dessa teologers tänkande helt accepterat och allmängods.

Det är viktigt att ha ett historiskt perspektiv för att förstå vår egen tid. Efter 1900-talets första decennier mjukades detta antiintellektuella kontrollsystem upp och antimodernism-eden togs bort av Paulus VI år 1967. Påven Johannes XXIII ansåg att Katolska kyrkan behövde öppna sina fönster mot den moderna tiden (aggiornamento) och tog initiativ till sammankallandet av Andra Vatikankonciliet.

I vår tid ser vi inte minst bland unga en romantisering av antimodernist-tiden, Pius X betraktas som en hjälte inte bara av SSPX, och det modernistiska hotet är för många än mer akut idag, och man tycks önska att hoppa över hela utvecklingen efter Pius X för att återställa den gamla ordningen.

Homosexualitet finns inom prästerskapet, klart,  men det finns inget faktaunderlag för att göra homosexuella som grupp ansvariga för sexövergreppen. De flesta som begår övergrepp, homosexuella som heterosexuella är medvetna om att man är kallad att leva kyskt som präst, och man är väl medveten om att man bryter mot normer som man själv bejakar. Det påstås ibland också att homosexuell disposition som sådan skulle göra att man är mera impulsstyrd och skulle ha svårare att hantera den sexuella driften än om man har en heterosexuell disposition. Det finns inget vetenskapligt underlag för att påstå detta.

Tyvärr ser det ut som om debatten om sexövergreppen inom Katolska kyrkan riskerar att bli ännu ett kapitel i kulturkampen mellan traditionalister och förnyare.

Publicerat i Katolska kyrkan, prästämbetet, Vatikanen | Märkt , , , , | 11 kommentarer

Är Gud (bara) en uppsättning normer som skall styra samhället?

Runar Sögaard som själv verkar Åkesson-frälst ordnade ett väckelsemöte i Uppsala igår för att övertyga kristna om att SD inte är så farligt att rösta på.

Jimmie Åkesson verkade nöjd att få manegen krattad för sig och sade att ”om något parti slår vakt om kristendomens ställning är det Sverigedemokraterna”. Sedan förklarade han att Gud för honom är ”den uppsättning av normer och värderingar som är grunden för vårt samhälle”.

Att reducera Gud till detta är knappast den troende kristnes svar. Ändå är det en del kristna som verkar nöjda med detta. Men det är bara en förevändning att ha Gud bakom sig för en oftast konservativ sekulär politik. Högerkristendom i den tappningen är ingen kristendom, endast en annan kulturell variant av islamska sharialagar.

Min fundering: Ligger ändå inte Åkesson väldigt nära den katolska traditionalistiska riktning som vill att mer och mer, inte bara grundläggande kristologiska och ecklesiologiska dogmer, skall detaljstyras av kyrkans läroämbete och att det inte skall finnas så stort utrymme för kristna lekmän att tänka själva om frågor som på något sätt avhandlats i påvliga dokument genom seklerna,  ju äldre ju bättre.

Vi talar om begreppet ”creeping infallability”, vilket innebär att alltmer detaljer faller inom det som anses ofelbart och inte får diskuteras. Detta missbruk av prästerlig makt brukar vi kalla klerikalism. Klerikalismen upprätthålls inte bara av makthungriga biskopar och präster utan också av lekmän som uppmuntrar denna ordning och av andra lekmän som definierar sig själva som rättänkande men maktlösa och skyller allt på den korrumperade hierarkin. Klerikalismen konserverar gamla låsningar och hindrar oss att gå vidare till vad Kyrkan egentligen skulle vara.

Förutom att reglera så mycket som möjligt i de katolska lekmännens privatliv vill man också kontrollera politiken och samhällets lagar. Därav stödet för populistiska politiker (Kaczyński, Trump, Åkesson) som flirtar med dem.

Påve Franciskus däremot är inte alls inne på den linjen. Han kritiserar klerikalismen i kyrkan och vill att lekmännen själva skall använda sitt förnuft och upplysta samvete.  Hans vision är att Kyrkan är vi alla, präster som lekmän, myndiga och utrustade med Andens gåvor. En enda kropp, lider en lem lider hela kroppen och alla kan vi också vara till nytta och bygga upp. Därmed har påven själv också blivit ett hot mot denna falang och kritiseras ofta för brist på renlärighet. Men det är inte renlärighet det handlar om utan makt och kontroll.

Publicerat i Church, Politik, Samhälle, Uncategorized | Märkt , , | 2 kommentarer

Svenska politiker förväntas ha lösningar på alla problem, men man får inte diskutera ideologi

Under partiledarintervjun med EBT i STV i torsdags kom Ebba in på att en grund för KD´s människosyn är personalismen som ett alternativ till ren individualism och ren kollektivism. Intervjuarna såg frågande ut och gav ett intryck att känna sig obekväma inför en sådan ideologisk vinkling. Däremot ville de gärna tala om att KD har en kristen grund, d.v.s. religiös och därmed udda.

Kristdemokratin har en ideologisk värdegrund och människosyn som har ursprung i kristen etik, klart,  men det är en allmänmänsklig etik man inte behöver vara kristen för att omfatta. KD och övriga kristdemokratiska partier i Europa är därför sekulära precis som andra partier. Värdegrunden tar sin utgångspunkt i den katolska sociallärans fyra hörnpelare personalitet, solidaritet, det allmänna bästa och subsidiaritet.

Också socialdemokratin med sina rötter i arbetarrörelsen är, eller var åtminstone, ett värdebaserat parti. Tänk bara på dess kristna gren, Broderskapsrörelsen. Greider själv hör ju till dem som håller den ideologiska värdebaserade fanan högt. Delvis ligger man nära katolsk sociallära, särskilt de aspekter som omfattar fred och solidaritet, medan Kristdemokratin också betonar personalitet och subsidiaritet.

I Aktuellt den 16 aug samtalade Sara Skyttedal med Göran Greider om intervjun med EBT. Greider problematiserade att KD  har svårt att finna sin plats i  svensk politik. Skall du säga som representerar socialdemokratin som är så starkt tillbakagående idag replikerade Skyttedal.

Min reflektion: Kan det finnas ett samband mellan Socialdemokratins tillbakagång och KD´s svårighet att komma in som ett brett kristdemokratiskt parti av europeisk modell? Det finns i Sverige ingen beredskap att bygga på en ideologisk grund annat än en individualistik sekulär liberalism. Då denna ideologi inte erbjuder svar på människans behov av mening och sammanhang utan lämnar en smak av tomhet och värderelativism efter sig erbjuder sig istället moderna alternativ som identitetspolitik eller populistisk antiglobalism och nationalism som lovar en ytlig glättad version av folkhemmet.

Så nog behövs ideologiskt baserade alternativ och politiker med kurage och pedagogisk förmåga att föra fram dem! Svensk politik skulle må bra av både ett starkt Kristdemokratiskt parti som hellre än Moderaterna kunde vara bland de 2-3 största och återkomsten av en värdebaserad Socialdemokrati. Det handlar inte om nostalgi, utan om att med goda värderingar som som bas ta sig an nutidens utmaningar.

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt | 1 kommentar

Sexövergreppen i Katolska kyrkan: Nu utkrävs ansvar också för dem som täckte upp och för dem som inget ville veta

Man kan knappast överskatta vidden av den kris Katolska kyrkan genomgår idag. Sexövergreppsskandalerna bland präster och ordensfolk går parallellt med den uppmärksamhet på mäns sexuella övergrepp som #metoo satt fokus på i hela världen.

Efter en första våg med avslöjanden på 1990-talet och början av 2000-talet av en stor kvantitet övergrepp infördes i alla stift nolltolerans och handlingsplaner för att förebygga nya övergrepp, det var under påve Benedikt XVI´s pontifikat. Det är sannolikt att övergreppen minskat rejält men problemet finns ännu idag.

Den andra vågen som kommer nu handlar om att Katolska kyrkan inte gick till botten med att lagföra de skyldiga och fortsatte att försöka dölja vad som hänt i syfte att rädda institutionernas rykte. Många offer och anhöriga till offer kände sig därför lämnade och inte tagna på allvar. Avslöjanden om detta är vad vi nu ser i land efter land. Australien, Chile, USA. Fokus är nu inte på förövarna utan på de biskopar och ledare som kände till vad som pågick men underlät att agera. Det finns sannolikt mycket mer att gräva fram innan Katolska kyrkan gått till botten med detta.

Påve Franciskus fick ett kalldusch-liknande uppvaknande under sin resa till Chile. När nu rapporten om prästerna i Pennsylvania chockar världen inser påven och Vatikanen att man måste agera mycket kraftigare för att gå till botten med detta, upphöra med tystnadskulturen och visa att man menar allvar med talet om noll-tolerans. Läs Vatikanens uttalande med anledning av Pennsylvania-rapporten.

Ett hårt drabbat land är Irland som påven snart kommer att besöka under det stundande Världsfamiljmötet i Dublin. Han kan inte undgå att ta upp ämnet då.
1) Förövare, 2) de som skyddade förövarna och inte agerade är två nivåer. Det finns en tredje nivå där vi kommer ut i en gråzon: Att inte vilja veta och därför inte i onödan lyfta på några stenar när det kommer larm. Påven Johannes Paulus II under vars pontifikat några av de mest notoriska förövarna verkade var det flera som larmade, men påven var nog i god tro då han såg det som skvaller i syfte att skada kyrkan. Det var Benedikt XVI som redan under sin tid som chef för Troskongregationen under Johannes Paulus II´s tid insåg vidden av problematiken och började agera resolut.

sodanoEn person som under alla år haft och fortfarande har ett stort inflytande är Kardinal Sodano, Vatikanens statssekreterare under Johannes Paulus II´s tid. Han agerade mycket bakom kulisserna för att släta över de uppoppande skandalerna. 2010 anklagades han av Kardinal Schönborn för att ha hindrat en kyrklig rättsprocess mot den österrikiske sexförbrytaren kardinal Groer som kardinal Ratzinger ville genomföra.

John Allen tecknar en bakgrund i denna artikel i Crux. Han är nu 90 år men är fortfarande dekan för kardinalskollegiet, och skulle påve Franciskus avlida den närmaste tiden så är det han som kommer att leda kardinalskollegiets dagliga möten då ny påve skall väljas. Sodano är, skriver Allen aktiv trots sin ålder och ses i Rom allmänt som en person med stort inflytande bakom kulisserna och har ett stort nätverk av vänner och beskyddare särskilt i statssekretariatet.

När påve Franciskus nu tvingas begrunda vad ansvarsutkrävande för sexövergreppskandalerna implicerar, så måste förr eller senare även Sodano komma i fokus.

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , | 5 kommentarer