Med bedövande apati och ”trovärdig förnekbarhet” tittar vi bort medan folkmorden och vapenupprustningen fortsätter

I sitt budskap på Påskdagen, Urbi et Orbi tog påven upp de många konflikterna i världen som inte blivit mindre trots Corona-pandemin och som slår hårt mot speciellt de redan fattiga. Påskbudskapet i sig räddar oss inte som genom en magisk formel, vi måste göra vad vi kan för att söka fred och lindra lidandet.

Pandemin fortsätter att sprida sig och med det förvärras den sociala och ekonomiska krisen. ”Inte desto mindre – och detta är skandalöst – så har väpnade konflikter inte upphört och väpnad upprustning fortsätter. Detta är dagens skandal”, säger påven. ”Det finns fortfarande för många krig och för mycket våld i världen! Må Herren, som är vår fred, hjälpa oss att besegra krigets mentalitet.”

Påven fortsätter med att räkna upp olika kriser och konflikter i världen:

Skynda på och se till att även fattiga länder får tillgång till vaccin:
Everyone, especially the most vulnerable among us, requires assistance and has the right to have access to necessary care. This is even more evident in these times when all of us are called to combat the pandemic. Vaccines are an essential tool in this fight. I urge the entire international community, in a spirit of global responsibility, to commit to overcoming delays in the distribution of vaccines and to facilitate their distribution, especially in the poorest countries.”
(Ser att Carl Bildt fått ett uppdrag inom WHO att leda arbetet med att effektivisera distributionen av vaccin, det s.k. ACT-A-projektet.)

Syrien: Libanon och Jordanien tar emot många flyktingar.
I thank the nations that generously receive people who are suffering and seeking refuge. Lebanon and Jordan in particular are taking in many refugees who have fled from the conflict in Syria. May Christ our peace finally bring an end to the clash of arms in beloved and war-torn Syria, where millions of people are presently living in inhumane conditions;”

in Yemen, whose situation has met with a deafening and scandalous silence

Libya, where at last there is hope that a decade of bloody strife and clashes may come to an end

The Resurrection naturally takes us to Jerusalem. On Jerusalem we ask the Lord to grant peace and security (cf. Ps 122), so that it can embrace its calling to be a place of encounter where all can see one another as brothers and sisters, and where Israelis and Palestinians will rediscover the power of dialogue for reaching a stable solution that will enable the two states to dwell side by side in peace and prosperity.

Iraq, which I had the joy of visiting last month. I pray that it may continue along the path of peace and thus fulfill God’s dream for a human family hospitable and welcoming to all his children.

Afrika, Sahel och Nigeria, Tigray, Mozambique och Cabo Delgado-regionen.
May the power of the risen Lord sustain the peoples of Africa who see their future compromised by internal violence and international terrorism, especially in the Sahel and Nigeria, as well as in Tigray and the Cabo Delgado region. May the efforts to resolve conflicts peacefully continue, in respect for human rights and the sacredness of life, through fraternal and constructive dialogue in a spirit of reconciliation and true solidarity.
(I Tigray synes ett regelrätt folkmord vara på gång, läs Jenny Nordbergs skakande analys i SvD. Världen tittar bort ägnande sig åt ”trovärdig förnekbarhet”, d.v.s. man tillåter sig att inte se det uppenbara, läs artikeln så förstår ni)

Ukraina, Nagorno-Karabakh
May he grant that prisoners of conflicts, especially in eastern Ukraine and Nagorno-Karabakh, may return safely to their families, and may he inspire world leaders to curb the race for new weaponry.”
(Det ser just nu ut som att Ryssland uppladdar militärt mot Ukraina , ett oroande tecken.)

Detta var bara några av de konflikter som pågår. Förföljelse av Rohingyerna i Myanmar är ett annat exempel som kommer i bakgrunden nu då militärkuppen står i centrum. Antingen måste vi reagera eller också sluta att hyckla och säga att vi inte bryr oss. Kineserna hycklar i alla fall inte. De är tydliga med att allt sådant hör till staters ”inre angelägenheter”, inkl. deras egna folkrättsbrott i Xinjiang.

Alltför mycket har vi vant oss vid att detta är tingens ordning, påvens budskap läggs vanemässigt åt sidan som ytterligare ett konstaterande av hur det är, medan vi oberörda, i en bedövad slummer lägger det till handlingarna.

Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Samhälle | Märkt , , , | 1 kommentar

F Cantalamessas predikan vid Långfredagens liturgi i Peterskyrkan fokuserade på självrannsakan, brist på syskonskap inom Katolska kyrkan.

F Cantalamessas predikan tog sin utgångspunkt i påve Franciskus senaste encyklika om hela mänsklighetens sociala syskonskap, Fratres omnes.

Encyklikan fokuserar på hela mänskligheten, inte specifikt på kyrkan, men mot slutet finns några rader som handlar om att för oss kristna är korsets mysterium grundvalen för detta syskonskap:

”Others drink from other sources. For us, the wellspring of human dignity and fraternity is in the Gospel of Jesus Christ. From it, there arises, “for Christian thought and for the action of the Church, the primacy given to relationship, to the encounter with the sacred mystery of the other, to universal communion with the entire human family, as a vocation of all”. (FO 277)

Kristus initierar kring sig ett universellt syskonskap bland alla som tar till sig hans undervisning. Detta får praktiska konsekvenser, säger F Cantalamessa: Vi bygger syskonskap på samma sätt som vi bygger fred, d.v.s. vi börjar med oss själva, inte med tjusiga strategier och stora abstrakta planer (jfr värdegrunder). För oss innebär det, säger F Cantalamessa till de församlade i Peterskyrkan, innebär det att universellt syskonskap börjar med den Katolska kyrkan. För en gångs skull vill jag, säger han inte tala om gemenskapen mellan alla kristna, alltså ekumeniken utan fokusera på Katolska kyrkan.

Därefter beskriver han brister i syskonskapet inom Katolska kyrkan, jag citerar ett nyckelavsnitt i predikan:

”Fraternity among Catholics is wounded! Divisions between Churches have torn Christ’s tunic to shreds, and worse still, each shredded strip has been cut up into even smaller snippets.

I speak of course of the human element of it, because no one will ever be able to tear the true tunic of Christ, his mystical body animated by the Holy Spirit. In God’s eyes, the Church is ”one, holy, catholic and apostolic”, and will remain so until the end of the world. This, however, does not excuse our divisions, but makes them more guilty and must push us more forcefully to heal them.

What is the most common cause of the bitter divisions among Catholics? It is not dogma, nor is it the sacraments and ministries, none of the things that by God’s singular grace we fully and universally preserve. The divisions that polarize Catholics stem from political options that grow into ideologies taking priority over religious and ecclesial considerations and leading to complete abandon of the value and the duty of obedience in the Church.

In many parts of the world, these divisions are very real, even though they are not openly talked about or are disdainfully denied. This is sin in its primal meaning. The kingdom of this world becomes more important, in the person’s heart than the Kingdom of God.

I believe that we all need to make a serious examination of conscience in this regard and be converted. Fomenting division is the work par excellence of the one whose name is ‘diabolos’ that is, the divider, the enemy who sows weeds, as Jesus referred to him in the parable (see Mt 13:25).

We need to learn from Jesus’ example and the Gospel. He lived at a time of strong political polarization. Four parties existed: the Pharisees, the Sadducees, the Herodians, and the Zealots. Jesus did not side with any of them and energetically resisted attempts to be pulled towards one or the other. The earliest Christian community faithfully followed him in that choice, setting an example above all for pastors, who need to be shepherds of the entire flock, not only of part of it. Pastors need to be the first to make a serious examination of conscience. They need to ask themselves where it is that they are leading their flocks – to their position or Jesus’. The Second Vatican Council entrusted especially to laypeople the task of translating the social, economic and political implications of the Gospel into practice in different historical situations, always in a respectful and peaceful way.

If there is a special charism or gift that the Catholic Church is called to cultivate for all the Christian Churches, it is precisely unity. The Holy Father’s recent trip to Iraq has made us see firsthand how much it means to oppressed peoples or survivors of persecution, atrocities, and wars to feel a sense of belonging to a universal body, with someone lending his voice to the voiceless, so that their cry might be heard by the rest of the world and hope revived. Once again Christ’s mandate to Peter, “Strengthen your brothers” (Lk 22:32) has been fulfilled.” [Predikan hela texten eng här]

Hera Långfredagsliturgin, Youtube:

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , | 1 kommentar

Äktenskap, familj, barn, hetero och homo – kristna och sekulära perspektiv

Detta år har Katolska kyrkan fokus på familjen.

 Påven har utlyst ett Amoris laetitia familje-år. Det sker fem år efter att den apostoliska maningen Amoris laetitia om kärleken i familjen publicerades som ett resultat av de två familjesynoderna 2014 och 2015.

Dessutom uppmärksammas i år särskilt den helige Josef, den heliga familjens diskrete beskyddare och precis som Guds moder Maria en gestalt vars exempel är efterföljansvärt för oss alla. På 150-årsdagen efter att den helige Josef utsågs som kyrkans skyddspatron utgav påve Franciskus det apostoliska brevet Patris corde (Med en Faders Hjärta).

Kristen och sekulär syn på äktenskapet är oftast inte i harmoni med varandra.

  • Äktenskapet mellan man och kvinna med öppenhet för fruktsamhet och att ta emot barn värderas högt i Katolska kyrkan, och det har fått ett eget sakrament. Konstituerande för äktenskapet är att makarna själva förmedlar sakramentet åt varandra, samt att det är en offentlig handling som sker med prästen och församlingen som vittnen. Sedan det väl ingåtts är det för hela livet.
  • Detta står i kontrast till den moderna sekulärkulturens syn där fokus är på den romantiska relationen mellan vuxna, egalt vilka kön, egalt om öppenhet för barn finns, och inte alls nödvändigt att det skall vara för hela livet. Skilsmässor har blivit lika vanliga som bröllop och betraktas som en helt naturlig sak. Yttre ståt med påkostade bröllopsfester ges större uppmärksamhet än det inre innehållet.

Vilken av dessa två synsätt man i grunden har blir avgörande för hur man ser på andra överväganden som hör äktenskapet till såsom skilsmässor och vigsel av samkönade.

Även inom kungahusen har det sekulära synsättet blivit vanligare. Harry och Meghan tycktes se den yttre pompan och ceremonin i kyrkan mer som ett spel för gallerierna. I intervjun nyligen med Oprah Winfrey avslöjade Meghan att paret tre dagar innan i hemlighet lovat varandra trohet och utskiftat ringar.

Också inom kyrkorna sker en förskjutning: Att äktenskapet är mellan man och kvinna är inte längre självklart i alla kristna samfund. Svenska kyrkan har sedan länge officiellt bestämt sig för att äktenskapet skall betraktas som könsneutralt, och man viger jämlikt olikkönade och samkönade par. Dock är inte alla präster och lekmän ense om denna linje.

Även inom frikyrkorna har saken debatterats länge. Equmeniakyrkan har ingen officiell linje, men varje församling får avgöra själv om man vill viga samkönade. Nyss skedde en provomröstning bland medlemmarna i en frikyrkoförsamling i Örebro där resultatet blev att 80% ville öppna för att i framtiden införa samkönade vigslar i församlingen. Diskussionen är livlig men har en respektabel ton kan man konstatera genom att t.ex. läsa tidningen Dagen (numret 23 mars 2021 innehåller mycket om frågan).

I Katolska kyrkan pågår också mycket diskussion om äktenskap och familj, och det finns även här de som är kritiska till den moralteologiska dogmatik enligt vilken sex endast skall praktiseras inom äktenskapet, att man inte får skilja sig, inte gifta om sig, inte använda preventivmedel, inte göra abort, inte gå till kommunion om man är skild och lever i en ny partnerrelation samt att homosexuella inte får gifta sig.


Strikt regeletik kontra pastoralteologisk tillämpning

Det finns olika schatteringar i hur långt man vill gå i att luckra upp lärorna. Inte alla som är kritiska vill  ändra moralteologin i grunden, endast komplettera den med en mjukare pastoral tillämpning i den riktning som påve Franciskus gör sig till tolk för. Preventivmedelsförbudet vill alla radikala katoliker avskaffa, även när det antogs av påve Paul VI (encyklikan Humanae Vitae, 1968) var Internationella teologkommission inte enig med honom. I abortfrågan däremot är nog även de mest radikala överens med läroämbetet om att abort är synd, men förespråkar en mildare pastoral tillämpning där man tillmäter den enskilda kvinnans samvete större betydelse och tar hänsyn till kvinnors svåra livsomständigheter. Man är starkt kritisk till krav på sekulära katolska politiker att de måste verka för totalförbund mot abort. T.ex. har det uppstått en diskussion bland katolikerna I USA för eller emot president Biden som ju har en betydligt liberalare hållning till abort än sin företrädare.

I andra ändan av spektret finns de som fokuserar på reglerna och ser varje mjukare pastoralteologisk tillämpning som omöjlig. Denna falang är kritisk till påve Franciskus, trots att han inte föreslagit någon ändring I moralläran, bara framhållit att man måste tillämpa den på ett mera pastoralt sätt som tar hänsyn till människors livssituation. Låt mig ta ett exempel från Amoris Laetitia som diskuterades livligt för fem år sedan och fick några biskopar att protestera:

Grunden är att äktenskapet är för hela livet. Men I praktiken finns katoliker som skilt sig och sedan gift om sig och har barn I det nya förhållandet, går till kyrkan och låter barnen gå I tros-undervisning. Det är knappast möjligt att backa bandet och lösa upp den nya etablerade familjen, det vore t.o.m. oetiskt, och skilsmässan som skedde för många år sedan går inte att göra ogjord. Katoliker I den situationen är enligt dagens regler uteslutna från kommunionen. Skulle det inte vara möjligt I vissa fall, att katoliker I den situationen efter en tids botgöring kunde få tillåtelse att gå till kommunion föreslår påven I en fotnot.
”Absolut inte!”, sade en del biskopar och många lekmän bland de icke-progressiva höll med. Detta skulle riva upp hela grundvalen för Katolska kyrkans morallära.

Fyra kardinaler skrev ett öppet brev till påven där de uttryckte fyra s.k. dubia över texten. En av frågorna kardinalerna ställde till påven var om han ansåg att det fortfarande finns  ”absoluta moraliska normer” som förhindrar katoliker att göra vissa saker. Påven svarade inte direkt på kardinalernas brev, men har i tal och intervjuer I olika sammanhang gett uttryck för att hans pastorala hållning visst inte är i strid mot katolsk morallära, tvärtom i linje med genuint tillämpad thomistisk moralfilosofi.



Påven har också varit angelägen om att göra kyrkan mera synodal, vilket betyder att lokalkyrkorna, lokala biskoparna och biskopskonferenserna tillsammans med lekfolket skall bli mera aktiva i beslutsfattande och evangelisation. Han annonserade förra våren att nästa ordinarie biskopsynod år 2022 skall handla om detta. Temat blir ”For a synodal Church: communion, participation and mission”.

Synodalitet handlar om gemenskap och samverkan, vi befinner oss på något sätt i ena ändan av ett spektrum där andra ändan är påvemakt, hierarki, centralstyrning. Det är en lång resa Katolska kyrkan gjort genom detta spektrum från Första Vatikankonciliet 1870 då dogmen om påvens ofelbarhet skapades till i dag då Vatikanen sammankallar till ett möte som handlar om synodalitet.

Troskongregationens internationella teologkommission gav i mars 2018 ut ett dokument med titeln “Synodality in the Life and Mission of the Church.” Man konstaterar att under kyrkans historia har synoder och koncilier varit praktiskt taget utbytbara termer för kyrkliga sammankomster. Kommissionen definierar synodalitet som “the action of the Spirit in the communion of the Body of Christ and in the missionary journey of the People of God.” Kommissionen menar att det är något nytt att tala om kyrkan som ”synodal”. Vad som ligger i begreppet är helt klart ett fokus på interaktion med i Guds folk i motsats till enbart hierarkin och att det är den Helige Ande som skall styra processen. Påve Franciskus har själv att ”utan den helige Ande finns ingen synodalitet”.

Synodalitet är alltså inte detsamma som demokrati. Det handlar om vad som skiljer kyrkans gemenskap från en rent sekulär ideell organisation. Det är en interaktion mellan troende människor som alla förutsätts dela den gemensamma tron på Jesus Kristus som frälsare och Herre och öppna för den helige Andes ledning i det personliga livet. I den andan försöker man också lösa problem och konflikter som finns i kyrkan. Inte sopa dem under mattan, inte definiera bort motparten som bigott eller heretisk.


Den synodala vägen i Tyskland

En uppenbar konflikt i kyrkan i västvärlden är klyftan mellan traditionellt troende katoliker och de stora massorna som influerade av den sekulära kulturen tänker annorlunda. Problemet måste adresseras och lyftas upp på agendan, det är vad man tycker i Katolska kyrkan i Tyskland där man valt att inleda en synodal väg för att tala om just dessa frågor. Vad den går ut på beskrivs på en hemsida som satts upp som kommunikationsforum:

”SYNOD av grekiskans församling – möte. Katolska kyrkan i Tyskland har ett problem. Hon har förlorat i förtroende och många troende är missnöjda. Därför säger biskoparna i Tyskland : Låt oss tala men inte bara i den lilla kretsen utan i ögonhöjd med lekmannarepresentanter för Centralkommittén för tyska katoliker (ZDK) ska vi tala om reformer. Alltså en strukturerad debatt under en överenskommen tidsperiod : Den Synodala vägen. Startpunkten är 1 dec 2019 och reformdialogen beräknas pågå under 2 år. Det synodala arbetet börjar i 4 arbetsgrupper som var och en leds av ett ledarpar – en biskop och en lekmannarepresentant. I arbetsgrupperna sitter män, kvinnor, vigda och icke-vigda. Varje arbetsgrupp arbetar med ett av 4 förutbestämda temata: MAKT SEXUALMORAL PRÄSTERS LEVNADSFORM KVINNANS STÄLLNING. De 4 arbetsgrupperna lämnar förslag till plenarförsamlingen då alla regelbundet samlas. Första plenarförsamlingen planeras till våren 2020. Vatikanen manar till att behålla enheten inom Världskyrkan. Oavsett resultatet så är biskoparna enligt kyrkorätten fria att förverkliga det eller inte” (svensk översättning lånad av Irène Nordgren från bloggen Katolsk Vision).

Beslutet om den synodala vägen i Tyskland har rönt mycket kritik från mera konservativt sinnade katoliker. Men valet står mellan att tiga ihjäl eller belysa och samtala om tidens brännande frågor. Onekligen blir det en annan dynamik när man lyfter fram lokalkyrkans självständighet på detta sätt istället för att lägga locket på genom centralstyrning. En del är rädda för att det leder till kaos i kyrkan. Andra hoppas kanske på kaos och vill göra revolution. En tredje hållning är att lita på den helige Ande och att det blir en bra process i dialog mellan lokalkyrka och centrum.


Genusideologi och hbtq

I många länder är homosexuella och hbtq fortfarande diskriminerade och förföljda, inte minst med åberopande av religiösa normer.  I västvärlden har hbtq-personers ställnings stärkts, och tidigare diskriminering har minskat betydligt. Det moraliska imperativet att inte diskriminera i kombination med vänsterintellektuellas odling av identitetspolitisk ideologi har slagit över i ett genusideologiskt tänkande enligt vilket redan hävdandet av två kön och en heteronormativ grund i skapelsen ses som suspekt och diskriminerande.  Katolska kyrkan och påve Franciskus är starkt kritisk till ett genusideologiskt tänkande som relativiserar könen. Han kallar det för en ”ideologisk kolonialisering” som förstör äktenskapet. Detta tillsammans med de många skilsmässorna gör att äktenskap och familj är hotade idag. 

Själva kritiken av genusideologin innebär i sig på intet sätt att hbtq-personers värdighet och rättigheter kränks. Själva definitionen av homosexualitet, transsexualitet etc utgår ju tvärtom från grundtillståndet heteronormativitet. Inga personer, oberoende av sexuell läggning är hjälpta av att könsrelativism. 

Många katoliker, inklusive påve Franciskus själv är angelägna om att inkludera hbtq-personer i den kristna gemenskapen och erkänner att det finns många diskriminerande och dömande attityder också inom kyrkan. Fader James Martin SJ brinner för katolsk evangelisation och har betytt mycket för att förklara och föra ut Evangeliet till dagens unga generation i USA. Han har också sett nödvändigheten  att bygga broar mellan kyrkan och HBTQ-samhället, där det ofta ömsesidigt finns attityder av misstro. Han tog han sig an detta i boken Building a Bridge: How the Catholic Church and the L.G.B.T. Community Can Enter into a Relationship of Respect, Compassion and Sensitivity. Boken fick en del seriös kritik, samtidigt som intentionen med den lovordades, men Martin utsattes också för en skoningslös kampanj på sociala media och högertraditionalistiska media i USA vilket gjorde att han råkade i vanrykte, och under trycket av detta bokade många konferensarrangörer och universitet som bjudit in honom av. Bl.a. försiggick en kampanj där även svenska clericus deltog för att förhindra hans medverkan i Världsfamiljdagen i Dublin 2018. Det visar hur  känslig frågan är i Katolska kyrkan.

Polariteten mellan å ena sidan progressiva katoliker som välkomnar påve Franciskus öppna attityd mot homosexuella och Fader Martins intentioner och å andra sidan dem som försvarar en stram syn på katolsk moralteologisk dogmatik enligt vilket varje öppnande för att välkomna homosexuella personer utifrån deras egen syn på sin identitet eller att tillåta skilda som lever i en ny relation att ta emot kommunionen skickar fel signaler och riskerar att rasera hela moralläran, är stark. En överväldigande majoritet av vanliga katoliker i västvärlden hör nog till den förstnämnda kategorin, och har nog inget emot att gå längre än de mera teologiskt medvetna och har inga skrupler varken för samkönade äktenskap eller mindre stränga regler för kommunionsdeltagande. Och självklart använder många preventivmedel. Utvecklingen bland det katolska lekfolket går nog i samma riktning som provomröstningen bland medlemmarna i frikyrkoförsamlingen i Örebro gav en hint om.


Troskongregationens utlåtande om välsignelse av homosexuella partnerskap och kritiken däremot.

Debatten som uppstått med anledning av att Troskongregationen svarade på ett s.k. dubium, en fråga som ställts om det skulle vara möjligt att kyrkan att välsigna partnerskap mellan homosexuella är ytterligare ett exempel på dagens polarisering i kyrkan.  Svaret på frågan blev klart nekande:

Responsum of the Congregation for the Doctrine of the Faith to a dubium
regarding the blessing of the unions of persons of the same sex TO THE QUESTION PROPOSED: Does the Church have the power to give the blessing to unions of persons of the same sex?


En förklarande text tillfogades, jag citerar ett centralt avsnitt (min markering):

Explanatory Note

Blessings belong to the category of the sacramentals, whereby the Church “calls us to praise God, encourages us to implore his protection, and exhorts us to seek his mercy by our holiness of life”. In addition, they “have been established as a kind of imitation of the sacraments, blessings are signs above all of spiritual effects that are achieved through the Church’s intercession” For this reason, it is not licit to impart a blessing on relationships, or partnerships, even stable, that involve sexual activity outside of marriage (i.e., outside the indissoluble union of a man and a woman open in itself to the transmission of life), as is the case of the unions between persons of the same sex.

Svaret utlöste genast sedan det publicerats 15 mars stark kritik från många håll, inklusive biskopar och präster, samtidigt som andra prisade det för sin tydlighet.

schönborn Wien-kardinalen Schönborn sade att han inte var glad över svaret. ”Om begäran om en välsignelse är ärligt och verkligen en vädjan om Guds välsignelse på den livsväg två personer önskar ge sig in på tillsammans, så kan man inte neka att ge en sådan välsignelse”, säger kardinalen i en intervju i ärkestiftets veckoblad Der Sontag. Han sade att många homosexuella vill se Kyrkan som deras mor, därför var Vatikan-deklarationen smärtsam för många, då de upplevde sig förskjutna. En mor nekar inte sina barn en välsignelse om de ber om den, det spelar ingen roll vilka problem de har:

”Die Kirche ist, wie man traditionellerweise sagt, Mater et Magistra, Mutter und Lehrerin. Sie muss lehren, aber sie ist zuerst Mutter. Und viele gleichgeschlechtlich Empfindende und Lebende sind gerade in dieser Frage besonders sensibel: ‚Ist uns die Kirche Mutter?‘ Und sie bleiben Kinder Gottes. Und sie wollen auch die Kirche als Mutter sehen und deshalb hat diese Erklärung viele so besonders schmerzlich getroffen, weil sie das Empfinden haben, sie werden von der Kirche abgelehnt.”

Att Troskongregationens svar har det positiva  ärendet att framhäva uppskattningen av det sakramentala äktenskapet, det livslånga förbundet mellan en man och en kvinna med öppenhet för att ta emot barn ifrågasätter inte Schönborn. Men detta ”Ja” till Familjen måste inte betyda att man säger ”Nej” till alla andra former. Han tar också upp skillnaden i synen på äktenskapet mellan kyrkan och det sekulära samhället:

”Aber dieses „Ja“ zur Familie muss man nicht in einem „Nein“ zu allen anderen Formen sagen. Die Kirche hat sich längst daran gewöhnt – es war ein schmerzlicher, lange Prozess -, dass sie nicht die einzige Stimme ist, die über Partnerschaften ein Wort zu sagen hat. Seit dem 19. Jahrhundert hat der Staat die Souveränität der Kirche über die Ehe zurückgenommen, und es ist für uns selbstverständlich – auch für die Kirche -, dass man sich zuerst zivil verheiratet, ehe man kirchlich heiratet. Und trotzdem ist das staatliche Verständnis von Ehe als einem Vertrag etwas wesentlich anderes als das Verständnis der sakramentalen Ehe. Damit leben wir längst.”

Förutom kardinal Schönborn har ett dussintal andra tyskspråkiga biskopar uttryckt kritik mot Troskongregationens text, bland dem sju av de tio stiftsbiskoparna i Österrike, också  Salzburg’s ärkebiskop Franz Lackner, president för österrikiska biskopskonferensen.  

Teologer, församlingspräster och ledande katolska lekmän har också uttryckt kritik.  200 tyskspråkiga teologer representerande Arbetsgemenskapen för dogmatik och fundamentalteologi har gett ut ett uttalande där de tar ställning till texten. Irène Nordgren sammanfattar uttalandet på på Katolsk Visions blogg:

”Troskongregationen med sitt uttalande griper in i en pågående kyrklig beredningsprocess som undersöker vilka teologiska, pastorala och liturgiska konsekvenser som kan dras ur tidigare förnyad och korrigerad tvärvetenskaplig förståelse av olika sexuella identiteter och orienteringar.” 

”Komplexa verkligheter  kräver svar på en nivå som motsvarar detta. Det finns inte längre något rättfärdigande av ett onyanserat avslag av alla parvälsignelser utanför det heterosexuella äktenskapet. Som företrädare för  den vetenskapliga teologin ansvarar vi för att den kristna tron intellektuellt och existensiellt görs rimlig.”

Katolska lekmannaledare har också uttryckt besvikelse över texten.  Birgit Mock,, familjepolitisk talesperson för Centralkommittén för Tysklands katoliker (ZdK) ställer sig också bakom de 200 teologernas uttalande. ZdK är involverade i den synodala vägen i Tyskland. Birgit Mock deltar i ett forum för den synodala vägen i Tyskland som behandlar sexualitet och partnerskap där man kommer att diskutera frågorna i detalj. Många menar att Troskongregationens text är ett prematurt ingripande. i den synodala processen som borde få ha sin gång så att frågorna kan belysas ingående och med eftertanke. [Läs mer om de tyska reaktionerna på texten i La Croix international].

I Sverige finns nätverket Vi är Kyrka Sverige (Väks), del i ett större internationellt nätverk som består av reformvänliga katoliker. Man har en offentlig grupp på Facebook som presenterar nyheter t.ex. om den tyska synodala vägen och på sista tiden har man skrivit ganska mycket om den kritik mot Troskongregationens text som redogjorts för ovan. Det är nyhetsmaterial som inte så ofta tas upp i övrig katolsk press och på katolska sociala media, annat än i starkt kritiska ordalag. I ett pressmeddelande från 22 mars skriver man bl.a: 

”Vi är kyrka Sverige VäkS, liksom We are Church international WAC-I, avvisar Vatikanens senaste deklaration, som hävdar att Kyrkan inte har makt att välsigna samkönade relationer.
Vi har uppskattat vår påve Franciskus uttalanden om betydelsen av kärlek, av familjer och av att nå ut till de marginaliserade…

HBTQ-par har välsignats i årtionden. I tjugonio länder är samkönade äktenskap lagliga vilket visar på en ökad förståelse från människor runt om i världen – inklusive katoliker…

Sjuttioen länder kriminaliserar fortfarande ”homosexuella handlingar”. Dessa länder kommer att känna sig uppmuntrade av detta uttalande, som alltså lär ha påve Franciskus stöd. Risken är stor att detta kommer att leda till nya attacker på HBTQ-personer med förlorade liv och självmord som följd.” [hela pressmeddelandet här]


Avslutande tankar

Till sist några personliga tankar: Troskongregationens strama text om välsignelse av homosexuellt partnerskap innehåller egentligen inget teologiskt nytt, utan uttrycker vad som alltid varit Katolska kyrkans syn. Det som upprörde var inte så mycket slutsatserna i sig som det sätt på vilket det motiverades i den förklarande texten. Utan finess och utan någon som helst analys av hur det tas emot. Liknande texter är egentligen inte skrivna för allmänheten, utan för biskopar och kateketer som sedan skall omsätta det i pastoral handling (det gäller även Katolska Kyrkans Katekes – läs mitt inlägg om kardinal Ratzingers kommentar till katekesen: Katolska kyrkans katekes är ingen lagbok). Men i dagens globaliserade värld fungerar det inte så, utan alla texter blir genast tillgängliga och läses av alla.

I den kultur som rått i Vatikanen och kurian är man inte van att ta sådana hänsyn. Påve Franciskus pastorala perspektiv introducerar något helt nytt vilket leder till slitningar och spänningar mellan honom och de som representerar den gamla kulturen. 

Pastoral hänsyn handlar dessutom inte bara om att bekymra sig om hur texter tas emot i en envägskommunikation, det handlar också om att lyssna till och respektera fotfolkets perspektiv. Det är innebörden i begreppet synodalitet som jag beskrev ovan. 

All kritik mot läroämbetet handlar inte om avfallna lekmän och att man är influerad av tidsandan. Mycket kritik kommer från hängivna katoliker som älskar sin kyrka, dessutom inte bara från lekmän, utan också från teologer, präster, biskopar och kardinaler. Det är klart att det måste tas på allvar, all kritik kan inte bara kväsas, utan man måste lyssna och ta varje människa på allvar. Varje katolik är också skyldig att följa sitt upplysta samvete, enligt katolsk teologi är det en högre auktoritet än blind underkastelse.

Ett stort problem idag är att många tröttnar och lämnar kyrkan. I Tyskland är statistiken överväldigande. Men det är inget alternativ för den som tror och älskar sin kyrka. Vi alla katoliker har ansvar att leva ut vår tro och bidra till kyrkans liv, även i tider av lidande och strid. Vi måste alla stå upp för de värden vi tror på, och inte förtrycka oss själva i en falsk underkastelse, annars riskerar vi vår mentala och andliga hälsa. Det gäller alla från påven till de sista lekmännen.  Därför menar jag att påvens intention att kyrkan skall bli mera synodal, och den synodala vägen som pågår i Tyskland är välgörande. Måhända mindre ordning i ledet, mer kaos, mer konflikter, men alla konflikter är inte av ondo de är också förutsättning för utveckling och ta sig ur dödlägen. Det kräver ömsesidig respekt och tilltro till att den helige Ande leder oss i en bra process i dialogen mellan lokalkyrka och centrum.

Denna reflekterande artikel av Robert Mickens i La Croix International finner jag mycket bra och rekommenderar till läsning och eftertanke: [Blessings and curses]

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , , , , | 4 kommentarer

Maria, Gudsmodern, jungfrun, förenar oss kristna och är en förebild för oss alla

Denna vecka firar vi Marie bebådelse – ängeln som kom till Maria med budskapet att hon skulle föda Jesus. Luk 1:26-38:

I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria. Ängeln kom in till henne och sade: ”Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig.” Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda. Då sade ängeln till henne:”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.”

Maria sade till ängeln: ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.” Men ängeln svarade henne: ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. Ty ingenting är omöjligt för Gud.” Maria sade:Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Och ängeln lämnade henne.

I den ekumeniska kontexten idag är det glädjande att Maria framstår som ett tecken på enhet mera än en person som kristna har dogmatiska gräl om.

Att Maria är en modell och ett föredöme för alla oss kristna när det gäller att svara på Guds kallelse råder det enighet om. Protestantiska kristna vågar mer och mer öppna sig för detta utan ängslighet för överdriven Maria-fromhet. Idag var en mycket fin insändare i den evangeliska tidningen Världen idag som framhäver Maria i det avseendet (bild).

Jag deltog 22 mars i en givande digital kyrkodag med Förbundet för Kristen enhet. Temat var Längtan efter Kyrkans enhet. Bo Brander, präst i Svenska kyrkan var moderator. Kardinal Anders Arborelius höll ett förinspelat föredrag som jag hoppas kunna länka till så småningom. Jag vill också framhålla Prästen (SvK) och teologie doktorn Daniel Wihlborg som höll ett föredrag på temat ”Maria — de splittrade barnens enande Moder”. 2020 disputerade Daniel vid Åbo Akademi på en avhandling om Marisas ständiga jungfrulighet med perspektiv på hur Abrosius av Milano använde detta koncept i själavården. Avhandlingen heter Mariae virginitas perpetua – the Concept of Mary’s Virginity in Ambrose of Milan’s Pastoral Care och ni kan läsa om den i ett pressmeddelande på Åbo Akademis hemsida. Där finns också en länk så att ni kan ladda ner hela avhandlingen.

Från sammanfattningen på svenska vill jag lyfta fram femte kapitlet som avhandlar jungfruligheten ur ett eskatologiskt perspektiv:

”Ambrosius ägnade mycket möda åt att trösta sin församling i en tid när döden var påtagligt närvarande i den mänskliga vardagen. Dopet var ett eskatologiskt skeende, där den döpte ansågs dö från denna förgängliga värld för att uppstå till ett nytt, oförstörbart liv. Det gjorde varje kristens liv till ett liv för himmelriket. I detta perspektiv ska också Ambrosius starka uppmuntran till jungfrulighet och celibat förstås. Den vigda jungfrun var ett eskatologiskt tecken. Maria beskrivs av Ambrosius som en Kyrkans urbild (typus ecclesiae) och ständigt förblivande jungfru, för att uppmuntra församlingen till hopp och längtan efter den himmelska härligheten.”

Daniel Wihlborg refererade också till Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan, Lumen Gentium, där Maria också fått ett kapitel. Daniel framhävde att katoliker också är angelägna att Maria skall vara till hjälp för den kristna enheten och pekade på att dokumentet lyfter fram att man förstår protestantisk kritik mot överdriven Maria-fromhet:

”Teologerna och förkunnarna av Guds ord uppmanas enträget av konciliet att i lika mån avhålla sig från varje felaktig överdrift som alltför trång syn när det gäller Gudsmoderns enastående värdighet.” (LG 67)

Var hälsad Maria
Full av Nåd
Herren är med dig
Välsignad är du bland kvinnor
Och välsignad är din livsfrukt
Heliga Maria Guds Moder
Bed för oss syndare
Nu och i vår dödssynd.

Endast de två sista raderna i denna bön är problematiska för en protestantiskt troende. Wihlborg konstaterade att det är inget kontroversiellt för en lutheran att helgonen ber för oss i himmelen. Att vi människor kan ha kontakt med helgonen och be om deras förbön är däremot en kvarstående kontroversiell fråga. Låt oss konstatera detta utan att låta det överskugga allt det övervägande i trons skatt som vi har gemensamt, alla vi kristna syskon.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | 9 kommentarer

Steve Bannons försök att bilda högerpopulistisk katolsk rörelse i Europa stöter på motstånd – Europeerna verkan vilja skaka honom av sig

Steve Bannon är katolik och växte upp i en konservativ katolsk miljö i södra USA och var ministrant som barn. Idag är Bannons huvudfokus politikenn och att med alla medel stödja den populistiska alternativhögern. Han har hjälpt Jair Bolzonaro att komma till makten och han var Trumps mediastrateg till dess han fick sparken 2017. Han har stått anklagad för bedrägeri med pengainsamlingar som sades skulle gå till muren mot Mexico, men som istället gick in i hans propagandaapparat, men Trump benådade honom i samband med att han avgick som president.

Han har sedan flera år engagerat sig med likasinnade katolska och högerpopulistiska kretsar i Europa med målsättning att bygga upp en populistisk fraktion innanför den katolska kyrkan. Det var ett led i hans strävan att kunna påverka och fostra en ny generation aktivister och ledare som kan samarbeta med Europas nationalpopulistiska partier och ledare som Salvini i Italien, Marie Le Pen i Frankrike och Orban i Ungern.

En plattform skulle vara det katolska institutet Dignitatis Humanae som fått hyra ett anrikt medeltida kloster, Trisulti i de italienska bergen en bit från Rom sedan munkarna inte längre fanns kvar. Där skulle elittrupperna utbildas för bygga upp ”Rörelsen” (the movement) som projektet benämndes som skulle ha säte i Bryssel för att kunna påverka EU. Man ville stödja högerextrema partier i Europaparlamentsvalet 2019. En långsiktig målsättning sades vara att upplösa EU.

Benjamin Harnwell, en britt som arbetat som medhjälpare åt en tory-medlem i EU-parlamentet är grundare och chef för Dignitatis Humanae. Han sade 2018 till nyhetsbyrån Reuters att Bannon i fyra års tid aktivt hade deltagit i uppbyggandet av institutet. Kardinal Raymond Burke tillhörde institutets rådgivande grupp, och han utsågs februari 2019 till hederspresident i institutet. Även Italiens dåvarande inrikesminister Salvini anslöt sig. Planen var att Bannon skulle få en ledande roll vid institutet. Han samlade också in pengar för institutet både i Europa och i USA.

Men Rörelsen var knappas märkbar under EU-valet, och vi har inte hört så mycket av den under senare år. Kardinal Burke har dragit sig tillbaka från institutet sedan juni 2019 och sade i ett uttalande som motiv att institutet hade blivit för mycket identifierat med “the political program of Mr. Bannon.”

Jag trodde att Rörelsen rentav runnit ut i sanden, men nu kommer en artikel på jesuit-tidskriften Americas webbsida där det berättas att Institutet Dignitatis Humanae fått bakslag i en högre italiensk förvaltningsdomstol, man vill nämligen upphäva deras rätt att hyra klostret.

2017 hade Italienska Kulturministeriet låtit det anrika klostret från 1200-talet hyras av institutet Dignitatis Humanae. Villkoret var att man skulle driva en verksamhet som bevarade klostrets historiska och kulturella värde. Lokalbefolkningen var mycket bekymrad över vad som höll på att hända med det fina klostret och protesterna tilltog när man såg vad som höll på att hända. Kulturministeriet följde upp och fann att institutet hade ljugit om sin kapacitet att ta hand om klostret varför hyresavtalet sades upp. Den högre förvaltningsdomstolen bekräftar nu att uppsägningsbeslutet var riktigt och upphäver därmed en dom i en lägre instans som gett institutet rätt.

Nicola Zingaretti, lokalpolitiker i Lazio-regionen informerar på sin Facebook-sida om domen och skriver att Steve Bannon nu måste lämna Trisulti och lovar samarbeta med kulturministeriet för att ge denna underbara plats tillbaka till medborgarna.

Den lokale katolske biskopen av Anagni-Alatri, Lorenzo Loppa lovordade också beslutet och sade att domstolen hade gjort det rätta genom att återge klostret till ”Guds folk och till hela samhället” och att stiftet nu skall samarbeta med samhället att hitta ett nytt liv för denna ”monastiska juvel”.

Benjamin Harnwell har sagt att institutet motarbetats på grund av dess samröre med Bannon och Salvini och hans ”heroiska kamp för blockad av illegal invandring till Italien”. Institutet hade också räknat med hög-profilsupport från kardinal Raymond Burke som utsågs till hederspresident men han har som nämndes tagit sin hand ifrån det.

Steve Bannon å sin sida rasar och kallar beslutet ”ett politiskt skämt” och anklagar italienska regeringen för korruption och inkompetens och jämför med ett u-land och lovade fortsätta att kämpa för att behålla klostret. I ett uttalande säger han: “We refuse to be stopped by the corrupt bureaucracy that infests Italian government and hurts the Italian people… (the decision) brings further shame on Italy’s already-stained judiciary in eyes of the whole world.

Att Italien inte är fri från korruption vet vi alltför väl, men förvaltningsdomstolens beslut i detta fall var inte ett exempel på detta, tvärtom en seger för transparens och rättvisa. Att Bannon som själv är anklagad för korruption i USA kommer dragande med sådana anklagelser mot Italien får tala för sig själv. Är månne de pengar han plöjt ner i institutet del av dem han samlat in i USA och som han med korrupta medel samlat in i USA? Det är oklart vad Bannon har för juridiska möjligheter att föra denna process vidare.

Detta var ytterligare ett bakslag för Bannon i hans korståg för att mobilisera populistiska högerkrafter i Europa. Tidigare försök att fria till Salvini och Frankrikes Marine Le Pen föll inte väl ut, och europeerna tycks i det stora hela vilja skaka honom av sig.

Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Samhälle | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Islam – islamism. Varför är det så laddat att tala om Islams dåliga sidor?

Nyligen råkade Richard Jomshof från SD i blåsväder för att han uttalat sig om Islam som en ”avskyvärd” religion. Han förtydligade sig visserligen sedan och sade att han inte menade människor i allmänhet som tillhör Islam, utan styrelseskicket i många stater influerade av islamism. Det senare borde inte vara svårt att hålla med om, även många muslimer flyr ju från islamismens förtryck och terror. Men många av SD´s kritiker godtog inte denna förklaring, utan stod fast vid att Jomshof och många av de ledande inom SD i själva verket är rasister som drar alla muslimer över en kam och gör skillnad på folk och folk. Jomshofs förklaring var, menar de endast en förskönande efterkonstruktion för att framstå som mer städat i syfte att underlätta samarbete med andra politiska partier.

Mitt fokus är på vad som faktiskt sägs, och jag utgår från möjligheten av en respektfull politisk dialog, inte att utrannsaka vad som döljer sig i hjärtats djup varken hos anhängare av SD eller andra politiska partier. Det politiska spelet följer sin egen logik, och kan man misstänkliggöra motståndarna så gör man det.

En sak är slående: Det finns en grupp som man ofta kommer undan med att kritisera, nämligen kristna, medan det är mycket svårare att kritisera t.ex. muslimer utan att någon genast spelar ut rasistkortet.  Jag tror det har att göra med de tankefigurer som alltmer infiltrerat samhällsdebatten som handlar om identitetspolitik och att de som betraktas som i överläge inte har rätt att uttala sig om de som är i underläge. Kvinnor, muslimer, icke-vita, homosexuella, räknas till underprivilegierade, och tillhör man inte någon av dessa grupper har man inte rätt att uttala sig. Nathan Sahchars ledare i DN 15 mars tecknar bilden:

Upplysningen sökte det gemensamma för alla människor. Förnuftet och vetenskapen var dess verktyg; demokratin och medborgartanken dess ideal. Upplysningens fiender sökte hela tiden efter det som skilde människor åt – blod, ras, nation, tradition, tro, makt. Upplysningens nyckelbegrepp är friheten; motståndarnas nyckelbegrepp är identiteten. Upplysningen, och med den demokratin och toleransen, har allt färre förkämpar. Dess fiender är inte längre obskyra sekter, och de blir fler.

Nazisterna hade varit lika rasistiska utan USA, men utan USA hade nazisterna fortsatt härska. Att deras idéer och deras praktik, i progressiv förklädnad, blivit ren vardag borde skrämma livet ur oss.”

Att tankegods liknande rasistisk ideologi finns öppet idag i form av antisemitism och nazistiska organisationer som N..d.ska m..tst..dsr.relsen är beklagligt, men inte skrämmande nu mer än förr. Intet nytt under solen, kan vi konstatera visa av erfarenheten. Det vore mer förvånande om antisemitism och rasistisk främlingsfientlighet plötsligt vore utrotad idag, därför är det faktum att det finns kvar också idag inte i sig själv skrämmande, för vi vet vad det handlar om, och då kan vi bekämpa det öppet. Mer skrämmande är när samma tankegods dyker upp i progressiv förklädnad, för det som finns under ytan har vi inte kontroll över, därför är det viktigt att det blir avslöjat och medvetandegjort. Det leder också till överseende med en hel del öppen antisemitism i ohelig allians mellan vänstern, högerextrema och islamister. [ledare DN 16 mars: Sverige fortsätter svika Malmös judar]

Att våra rikdsdagspartier utom SD länge använt tiden till att beskylla varandra för bristfällig ”värdegrund” i förhållande till SD istället för att tala om de brännande sakpolitiska frågorna är kontraproduktivt.  Mycket tal om värdegrund är bara snömos, fernissa på ytan. Jag delar det synsätt som framförs i denna ledare i Ystads Allehanda angående hur de borgerliga partierna bör förhålla sig till SD.

Trots att kristna i världen nu under många år tillhört de mest förföljda i världen har det varit svårt för politiker och media att uppmärksamma detta (påvens besök i Irak nyligen innebar en välbehövlig öppning då detta äntligen gavs den uppmärksamhet det förtjänar), medan minsta kritik av Islam direkt avfärdats som islamofobi och främlingsfientlighet. När dåvarande påven Benedictus XVI höll en akademisk föreläsning i Regensburg 2006 som berörde temat att tron aldrig skall utbredas med våld väckte det raseri hos islamister, och han fick också hela den sekulariserade intellektuella västvärlden mot sig i anklagelser om hets mot muslimer. Han lyfte i föreläsningen fram  två huvudpunkter:

  1. Kristen tro skall aldrig utbredas med hjälp av våld.
  2. Tro och förnuft hör ihop.

Påven gjorde en historisk återblick och citerade en dialog som den lärde bysantinske kejsaren Manuel II Palaiologos (1348-1425)  förde med en bildad perser om kristendomen och islam. Dialogen rörde hela området av det i Bibeln och Koranen beskrivna trossystemet och kretsade särskilt kring Gudsbilden och bilden av människan. Kejsaren motiverade varför det är ologiskt att utbreda tron genom våld.

”Kejsaren visste säkert att det i Sura 2, 256 står: ‘Det bör ej råda tvång i trosangelägenheter’… Men kejsaren kände naturligtvis också till de i Koranen införda, senare tillkomna bestämmelserna om det heliga kriget… Utan att gå in på detaljer såsom den olika behandlingen av ‘skriftens folk’ och ‘de otrogna’, vänder sig kejsaren på ett förvånansvärt ovänligt sätt, i en för oss överraskande brysk form, till sin samtalspartner, helt enkelt med den centrala frågan om förhållandet mellan religion och våld överhuvudtaget. Han säger:

Visa mig då vad nytt Muhammed har kommit med, och du kommer bara att finna sådant som är dåligt och omänskligt, som till exempel när han föreskrev att tron som han förkunnade skulle utbredas med svärdets makt… Gud finner inget behag i blod, och att inte handla enligt förnuftet, inte ”σὺν λόγω, syn-logo” (”med Logos”), det strider mot Guds väsen. Tron är själens frukt, inte kroppens. Den som alltså vill föra någon till tron måste kunna tala väl och tänka rätt… För att övertyga en förnuftig själ, behöver man inte bruka sin arm, inte tillhyggen eller något av de vapen med vilka man kan hota någon med döden…

Påven kommenterar citatet från den bysantinske kejsaren:

”Den avgörande satsen i denna argumentation mot omvändelse genom bruk av våld lyder: Att inte handla enligt förnuftet är något som strider mot Guds väsen [5]. Textutgivaren, Theodore Khoury, kommenterar detta så: För kejsaren som är en i grekisk filosofi uppfostrad byzantin är denna sats evident. Men för den muslimska läran är Gud absolut transcendent. Hans vilja är inte bunden vid någon av våra kategorier, inte ens av förnuftets. För att illustrera detta citerar professor Khoury ett arbete av den kände franske islamologen Roger Arnaldez, som påpekar att Ibn Hazn går så långt som att förklara att Gud inte heller är bunden av sitt eget ord och att ingenting förpliktar honom att uppenbara sanningen för oss. Om det vore hans vilja, skulle människan till och med kunna åläggas att tillbe avgudar.

Här skiljer sig vägarna i förståelsen av Gud och i det konkreta förverkligandet av religionen. Vi står inför ett dilemma som samtidigt är en omedelbar utmaning för oss idag. Är övertygelsen om att det strider mot Guds väsen att handla förnuftsvidrigt något som bara är en grekisk tanke, eller gäller den alltid och i sig självt? Jag tror att vi här ser den djupa överensstämmelsen mellan det som är grekiskt i ordets bästa bemärkelse och den bibliska förståelsen av tron på Gud. Genom att alludera på den första versen i Genesis, den första versen överhuvud i den Heliga Skrift, öppnar Johannes prologen till sitt evangelium med ordet: I begynnelsen var Logos, Ordet. Detta är just det ord som kejsaren använder: Gud handlar med iakttagande av Logos, ”σὺν λόγω, syn-logo”, ”med Logos”. Logos är på samma gång förnuft och ord – ett förnuft som är skapande och som kan meddela sig till andra, men just som förnuft.” [Läs hela påvens föreläsning på svenska här]

Det var aldrig påvens avsikt att förolämpa muslimer. Katolska kyrkan vill ha en god relation till Islam och söker fortsatt dialog. Tvärtom ledde föreläsningen till en ännu bättre dialog och fortsättning på den som upprätthållits av Benedictus XVI´s föregångare Johannes Paulus II. Andra Vatikankonciliets deklaration om religionsfriheten Nostra Aetate från 1965 låg till grund för att upprätta denna dialog.


Redan 2016 träffade påven shejk Ahmed al-Tayed storimam vid al-Azhar i Kairo, sunni-islams mest prestigefyllda läroinstitution i privat audiens. Det var första gången någonsin som en storimam från Al-Azhar rest till Vatikanen.

Påve Franciskus har fortsatt i samma anda. I möte med Stor-imamen Ahmed el-Tayeb av al-Azhar under ett interreligiöst möte i Abu Dhabi i februari 2019 undertecknades ett gemensamt dokument om mänskligt syskonskap som  uppmanade ”alla personer som har en tro på Gud och på mänskligt syskonskap att förena sig och samarbeta så att det kan fungera som en vägledning för kommande generationer att främja en kultur av ömsesidig respekt.

Därefter följde utgivandet av encyklikan ”Fratelli tutti” 2020. I encyklikan skriver påven att han önskar att vi, genom att erkänna varje människas värdighet, bidrar till återupplivandet av en gemensam strävan efter syskonskap mellan alla människor i världen.

Och nu senast under Irak-resan träffade påven i Najaf  storayatollan Ali al-Husseini as­Sistani, den högsta andliga auktoriteten för shiiterna i Irak. Ali al-Husseini as-Sistani stödjer en fridfull islam, som undervisar i teologi, lag och moral, och kräver att principerna för islam respekteras i det offentliga livet, men inte gör anspråk på den politiska makten eller kontrollen av den.

Påve Benedicts Regensburgstal och Katolska kyrkans inställning till religionsfrihet, religionsdialog och ansvar för ett syskonskap för fred innefattande alla människor oberoende av tro visar att det går att hålla flera bollar i luften samtidigt: Man kan ha en respektfull och intellektuellt hederlig dialog med alla människor, utöva konstruktiv kritik av religion och samtidigt tydligt stå fast vid sin egen tro. Visserligen finns det de kritiker inom Katolska kyrkan som menar att de tre sista påvarna gått för långt i religionsdialogen och dagtingat med grundläggande trossatser. Men ingen observant utomstående bedömare tvivlar på att Katolska kyrkan står fast och viker inte en tum från de grundläggande trossatserna. Tvärtom hämtar man just kraften till sitt sociala engagemang i världen från denna tro.

Debatten här i Sverige blir ofta polariserad: Antingen accepterar vi en sekulär enhetskultur och förpassar religionen till den privata sfären (med kyrkliga förtecken: som vissa inom det politiska ledarskiktet i Svenska kyrkan enligt en ofta framförd kritik påstås vilja – plädera för en utslätad enhetsreligion där man tonar ner det unika i kristendomen så mycket som möjligt) eller ser vi Islam som ett problem, konfronterar detta och för den kulturella kampen fullt ut. [Se mitt tidigare blogginlägg Jesus eller Muhammed: Det gäller att kunna hålla flera bollar i luften samtidigt]

Kritiken mot Svenska kyrkan att vara alltför otydlig och gå i Socialdemokratiska partiets ledband har inte tystnat med åren. Tvärtom är det nu forskningen om åren efter 1968 och granskningen av vad som skedde på allvar tar fart (Johan Sundeen, Annika Borg). Den senaste debatten handlar om ärkebiskop Antje Jackelens teologiske sekreterare Jakob Wirén som skrivit en bok där han hävdar att även för kristna kan Muhammed ha en plats bland skaran av profeter. Detta kritiserades i en ledarartikel i Dagen. Senare dementerar ärkebiskop Jackelén på twitter det hela och menar att Dagen missförstått: ”Nej, det har ärkebiskopens teologiska sekreterare aldrig föreslagit. Bättre läsa boken än att vilseledas av en slarvig rubrik.

Jag har själv inte läst boken ännu, men måste väl göra det om jag skall fortsätta engagera mig i denna debatt. Läser man Jacob Zettermans intervju i Dagen med författaren verkar det inte som att budskapet är missuppfattat, men det sägs både ock: På ett ställe sägs: ”Det är inte så att Jacob Wirén propagerar för att kristna bör se Muhammed som en profet”, men samtidigt pekar hela intervjun på att det är just detta som Wirén vill öppna för. På ett annat ställe sägs: ”Muhammed var verksam på 600-talet och var monoteismens försvarare… Han (Wirén) menar därför att kristna skulle kunna se Muhammed som profet, likt Hosea eller Jeremia i Gamla testamentet.”

Den väsentliga frågan är dock inte i detta fall monoteismen, utan andra trosartikeln, den som gäller Jesus Kristus som sann Gud och sann människa i en och samma person. ”Ty många falska profeter har gått ut i världen. Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet, den är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud.”  (1 Joh 4:1-3). Dessutom är tanken på en ny uppenbarelse, en text på direktdiktat av Gud via ängeln Gabriel 600 år efter den kristna uppenbarelsens fullbordan helt främmande för kristendomen.

Jag skönjer i intervjun med Wirén och i ärkebiskopens twittersvar att det just är otydligheten som är väsentlig. När man svarar dem som tycker kristendomen är för dogmatisk och otidsenlig är det bra med mångtydighet i tolkningen. När man svarar dem som hävdar att det är väsentligt med tydlighet i dogmatiken kan man hävda att de missförstått vad som sagts. Jag säger inte att alla frågeställningar är enkelt svartvita, men någonstans här lär väl fokus i det fortsatta samtalet ligga…



Muhammed och Islam, fakta

Muhammed (570-672 e.Kr)
Föddes i Mekka. Fick vad han hävdar uppenbarelser från Gud vilket ledde till grundandet av Islam, en ny religion med idag c:a 2 miljarder anhängare.

Enligt islamsk tradition uppenbarade sig ärkeängeln Gabriel för Muhammed i en grotta på berget Hira. Ärkeängelsn budskap var att Muhammed hade valts ut av Gud. Muhammed skrev ner Koranen på direkt diktat av ärkeängeln Gabriel. Den är skriven på klassisk arabiska, det språk som ängeln Gabriel talade till Muhammed på.

Muhammed uppmanades att gå ut och predika den enda sanna läran för människorna: Att det finns bara en Gud -Allah- och Muhammed är hans profet. Jesus ses som en profetisk gestalt enligt muslimsk tro, men i motsats till Kristendomen förnekas hans guddomlighet.

Koranen är Islams heliga bok som anser innehålla Allahs ord och vilja. Muhammeds anhängare kallades muslimer, vilket betyder underkastelse på arabiska – en person som underkastar sig den ende Guden.

År 622 flydde Muhammed från Mekka till Medina (kallas hidrja). Det räknas som början på Islams tideräkning.

År 630 erövrade Muhammed och hans här Mekka. År 632 genomförde han en noga planerad vallfärd till Mekka. De riter han genomförde ligger till grund för de riter som pilgrimer utför idag. När Muhammed dog steg han enligt traditionen upp till himlen på en häst från en klippa i Jerusalem, platsen för nuvarande Klippmoskén, en av Islams heligaste platser.

År 636 drabbade en arabisk armé samman med Östromerska rikets armé, och den arabiska armén segrade. Den historiska segern öppnade upp för att under de närmaste århundradena utbreda ett arabiskstyrt välde med Islam som religion från Spanien i väster genom Nordafrika och hela Mellanöstern. Islam utvecklades till en världsreligion.

[Artikel i Populär historia: Muhammed profeten som förändrade världen]

[mera om Islam på min blogg]

Publicerat i Katolska kyrkan, Religion, Samhälle | Märkt , , , , , | 3 kommentarer

Fader Cantalamessa fastepredikan: Omvändelse, botgöring och Andens dop hör ihop.

Fader Raniero Cantalamessa är förordnad som kyrklig rådgivare i CHARIS internationella service-kommitté. Sedan 1980 har han också varit predikant vid det påvliga hushållet, en tjänst han upprätthåller ännu. Bl.a. håller han årligen fastepredikningar för Romerska Kurian.

En huvuduppgift som påven gett CHARIS är att i hela kyrkan främja och förklara den karismatiska nåden och hur den Helige Ande tas emot i sin fullhet, så att Kyrkan kan erfara den nya pingst som påve Johannes XXIII bad om i samband med annonseringen av Andra Vatikankonciliet: ”Gudomlige Ande förnya dina under i vår tid som i en ny Pingst”.

Vi känner f Cantalamessa sedan tidigare som en lysande predikant och teolog som utlägger kyrkans lära. Ingen kan bättre än han vara ambassadör för Andens dop. Han tar denna uppgift på stort allvar då han nu håller årets fastepredikningar. [Ta del av hans första predikan, här översatt till engelska]. Det är en brinnande uppfordran till alla döpta till omvändelse i tre steg, det tredje steget är Andens dop. Nedan ett referat samt ett längre citat från senare delen av predikan.


Första steget i omvändelsen: Att börja tro på evangelium.  Vårt initiala steg då vi blev kristna. Från lag till nåd.

Mark 1:15:”Tiden är inne och Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet!”

Att omvända sig och tro refererar inte två efter varandra följande akter, utan till en och samma akt enligt Tomas av Aquino (“Prima conversion fit per fidem”). Den första omvändelsen är att tro. Detta kräver en genuin akt av omvändelse, en djup förändring av vårt sätt att se på vår relation till Gud. En förändring från idén om en gud som befaller och hotar, till idén om Gud som kommer till oss med fulla händer och ger oss allt av honom själv. Det är en omvändelse från ”lag” till ”nåd” som aposteln Paulus så starkt betonade.

Andra steget i omvändelsen: Att bli som barn: Från självcentrering till Kristus-centrering.

Matt 18:1-3: I samma stund kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: ”Vem är störst i himmelriket?” Då kallade han till sig ett barn och ställde det mitt ibland dem och sade: ”Jag säger er sanningen: Om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni inte in i himmelriket.

På det kristna livets väg stelnar vi efter hand, jämför oss med andra, ser oss som oumbärliga, tänker på vår karriär, sätter oss själva före Jesus. Frukten av detta blir rivalitet, misstänksamhet, konkurrens, frustration.

Då rycker Jesus bort slöjan: Fråga inte efter att vara den störste. Jesus ställer oss inför en komplett revolution. Fokusera på Kristus, inte på oss själva. Jesus inbjuder apostlarna att bli som barn, att komma ihåg det första mötet med Jesus, utan titlar och rivalitet.
Samma för oss, att gå tillbaka till då vi upptäckte att vi var kallade och ville följa Jesus första gången. Då vi sade ”Gud är mitt allt” och trodde så.


Tredje steget i omvändelsen: Att återvända till sin första kärlek: Från medioker ljumhet till att låta Andens eld flamma.

Upp 3:15 ff: ”Jag känner dina gärningar. Du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore kall eller varm! 16 Men eftersom du är ljum och varken varm eller kall ska jag spy ut dig ur min mun… Visa därför iver och vänd om!”

Många känner vi nog igen oss i det ljumma, vardagsgrå som vi är fast i. Vi inser att vi inte kan lyfta oss upp ur denna kvicksand själva, det går inte att av mänsklig kraft uppamma en iver, den blir i så fall bara på ytan och inget hållbart.

Det kan bara ske om den Helige Ande är med från början. Askes, botgöring och Andens fulla liv hör samman. Vi känner mystikernas tre klassiska steg på väg mot förening med Gud: via purgativa, via iluminativa och via unitiva. Rening, upplysning, förening.

Med andra ord, vi måste praktisera askes och botgöring först om vi skall blåsa liv i glöden. Detta är förankrat i seklernas visdom, och det vore fel att tro att det inte gäller idag.

Men återigen, det omvända gäller också: Andens ljus och eld kommer inte som en belöning efter lång och trogen askes. För att över huvud taget kunna vara motiverad till askes och botgöring krävs att Anden är med redan där, annars vore det bara ett fåfängt utslag av köttets stolthet. Anden får vi så att vi kan öva botgöring, snarare än som en belöning för att ha späkt oss själva. Den store bysantinske teologen Cabasilas skriver:

”The apostles and fathers of our faith had the advantage of being instructed in every doctrine and what’s more by the Savior in person. […] Yet, despite having known all this, until they were baptized [at Pentecost, with the Spirit], they did not exhibit anything new, noble, spiritual, better than in the old times. But when baptism came for them and the Paraclete stormed their souls, then they became new and they embraced a new life, they were leaders for others and made the flame of the love for Christ shine within themselves and others. […] In the same way God leads to perfection all the saints who have come after them.” [N. Cabasilas, Life in Christ, II, 8: PG 150, 552 s.]

Pingstens Ande får vi utan egen förtjänst redan från början i vår kristna resa. Andens eld som kom över kyrkan den första pingsten och som sedan upprepades som en personlig pingst hos varje nydöpt kristen, enligt Apostlagärningarnas terminologi att bli ”döpt i helig Ande”, beskrevs av Paulus och kyrkofäderna som en ”nykter berusning”:

”Berusa er inte med vin, det leder till vårdslöshet. Låt er i stället uppfyllas av Anden och tala till varandra med psalmer, hymner och andliga sånger. Sjung och spela för Herren i era hjärtan.” (Ef 5:18-19).

Pingstens Ande är inte förbehållet de första kristna, Andens dop är lika aktuellt idag och är basalt i den kristna initiationen. Erfarenheten av detta kan se ut på många sätt, det handlar långtifrån om en ”happy clappy” lovsångsstil som utvecklats inom pingströrelse och karismatisk förnyelse som en del tycks tro. Andens dop har många erfarit utan att kanske ens tänkt på att det handlade om just det. Men det är viktigt att ha kunskap om det så att vi kan öppna oss för Andens fulla liv. Det är nödvändigt för en levande evangeliserande kyrka.

Jag citerar ett avsnitt från slutet av F Cantalamessas predikan där han lägger ut texten om detta och ytterligare förklarar:

”How can we take up this ideal of sober drunkenness and embody it in the present situation in history and in the Church? Why should we take it for granted that such a strong way of experiencing the Spirit was an exclusive privilege of the Fathers and of the early history of the Church, but that it is no longer the case for us? Christ’s gift is not limited to a specific age, but it is offered to every age. It is precisely the role of the Spirit to make Christ’s redemption universal and available to anyone, at any point in time and space.

As an early Father put it, a Christian life filled with ascetic efforts and mortification, but short of the enlivening touch of the Spirit, would look like a Mass service with many readings, rituals and offerings, but without the priest consecrating the species. All would remain what it was before, bread and wine. As the Church Father concluded,

The same also applies to Christians. Even if they have perfectly fasted, taken part in the vigil, sung the psalms, performed every ascetic deed and practiced virtue, but grace has not worked the mystical operation of the Spirit on the altar of their hearts, that whole ascetic process is incomplete and almost vain, because they are not filled with the joy of the Spirit mystically working in their hearts’

What Saint John XXIII meant to do with the Second Vatican Council: a ‘new Pentecost’ for the Church.

Therefore, we also have a chance to draw the Spirit from this channel, solely dependent on God’s own free and sovereign action. One of the ways the Spirit is made visible in this manner outside the institutional channels is the so-called ‘baptism in the Spirit.’ I only hint at it in this context without any intended proselytism, but only in response to Pope Francis’ frequent exhortation to Catholic Charismatic Renewal members to share the ‘current of grace’ experienced in the baptism of the Spirit with the whole people of God.

The phrase ‘Baptism in the Spirit’ comes from Jesus himself. On referring to the approaching Pentecost, before ascending to heaven he said to his apostles: ‘John baptized with water, but in a few days you will be baptized with the holy Spirit” (Acts 1:5). That ritual has nothing exoteric; rather, it consists of extremely simple, calm and joyful gestures, along with feelings of humility, repentance and willingness to become like children.

It is a renewal with fresh awareness not only of Baptism and Confirmation, but also of the entire Christian life, of the sacrament of marriage for married people, of their ordination for priests, of their religious profession for consecrated people. The candidate prepares for the baptism in the Spirit not only with a good confession, but also participating in instruction meetings, where they can come into living and joyful contact with the main truths and realities of faith: God’s love, sin, salvation, the new life and transformation in Christ, charisms, the fruits of the Spirit. The most frequent important fruit is the discovery of what it means to have a ‘personal relationship’ with Jesus risen and alive. In the Catholic understanding, the Baptism in the Spirit is not the end of a journey, but a starting point to mature as Christians and as committed members of the Church.

Is it right to expect everyone to go through this experience? Is it the only way of experiencing the grace of the renewed Pentecost hoped for by the Second Vatican Council? If by baptism in the Spirit we mean a certain ritual, in a certain context, the answer must be no; it is certainly not the only way of enjoying a strong experience of the Spirit. There have been and there are countless Christians who have had a similar experience, without being aware of the baptism in the Spirit, and received a clear increase in grace and a new anointment with the Spirit after a retreat, a meeting or thanks to something they have read. Even a course of spiritual exercises may very well end with a special invocation of the Holy Spirit, if the leader has had that experience and participants welcome it. Is someone doesn’t like the expression “baptism of the Spirit”, let him or her leave it aside and instead of the “baptism of the Spirit” ask for the “Spirit of the baptism”, that is a renewal of the gift received in the baptism.

The secret is to say ‘Come, Holy Spirit’, but to say it with your whole heart, knowing that such invitation will not remain unheard. To say it with an “expectant faith”, leaving the Spirit free to come in the way and with the manifestations he decides, not in the way we think he should come and manifest himself.

The ‘baptism in the Spirit’ has turned out to be a simple and powerful means to renew the life of millions of believers in almost all Christian Churches. Countless people, who were Christians only by name, thanks to that experience have become real Christians, engaged in prayer of praise and in the sacraments, active evangelizers, willing to take on pastoral tasks in their parishes. A true conversion from being lukewarm to being fervent! We should really say to ourselves what Augustine used to repeat, almost with indignation, to himself when he heard stories of men and women who, at some point, left the world to devote themselves to God: “Si isti et istae, cur non ego?”: ‘If those men and women did, why don’t I do too?’

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Sakramentsfirande och den Helige Andes betydelse för vår personliga tro: Två aspekter av det kristna livet

Jag har just läst två böcker som beskriver olika perspektiv på det kristna livet.

1. Liturgins tecken av Anders Piltz, Veritas förlag. Den beskriver mässan som är kyrkans heligaste handling där alla trons ord, tecken och utmaningar är samlade, förtätade och iscensatta, förmedlande den gudomliga Närvaron alltsedan Guds människoblivande i Jesus Kristus för tvåtusen år sedan. [Recension av Ulrika Erlandsson här]

2. Sensus fidei i kyrkans liv, utgiven av Katolska kyrkans internationella teologkommission 2014. Svensk översättning och utgiven på Artos förlag 2017. Kyrkan framställs här som de troendes gemenskap, inte som en samling individer som ”råkar” ha samma tro. De enskilda troende tror genom att instämma i kyrkans tro, men kyrkan är också ett trossubjekt där ”sinnet för tron” – sensus fidei- finns både hos den troende och hos kyrkan som helhet. Detta sinne för tron är inget som erövras som en insikt genom djupgående teologiska studier, inte heller genom ett blint efterföljande av vad läroämbetet anvisar att man skall tro, utan det är ett sinne som ges genom den Helige Ande i samband med omvändelsen och beslutet att bjuda in Jesus Kristus i sitt liv. Sensus fidei är något som delas lika av alla, vigda såväl som lekmän och det är på detta som kyrkans ofelbarhet i sista hand vilar. (Jfr Andra Vatikankonciliets kyrkokonstitution, Lumen Gentium p12)
Sinnet för tron, elle [Recension av Philip Geister SJ här] [Dokumentet, engelsk text på Vatikanens hemsida här]

Dessa båda uttrycker olika aspekter av det katolska kristna livet. Man kan vara en bra katolik utan teologisk bildning, bara genom att gå i mässan, lyssna till Ordet, delta i Kommunionen och bruka de andra sakramenten, be och sträva att vara en god och samvetsgrann människa i samhälle och arbetsliv och inte bekymra sig så mycket om de kontroverser som utspelar sig kring kyrkan, internt och i samhället.

Jag känner ibland suget efter idyllen där kyrkan är mitt i byn, en självklar del i ett samhälle som utvecklas sunt mot allt större välmående och goda värderingar utan att det kräver något större engagemang av mig annat än att hålla mig på rätt sida lagen och gå i mässan på söndagarna. Fader Browns eller Don Camillos värld.

Men de som inte har en djupare förankring i tron än den nedärvda kulturen tappar nog snart taget och glider bort från kyrkan. Den världen finns inte idag, och vi katoliker behöver vara starkt rustade för att hålla fast vid vår tro och ge skäl för den i dagens värld där vi är under stor press både utifrån och inifrån kyrkan själv. Påve Benedikt XVI utryckte det mycket klart till de 80.000 katolikerna samlade i Hyde Park under hans besök i England sept 2010:

Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”.

I ett möte med katolska studenter under samma resa beskrev han tron på Gud som en ”vänskap” som kan fylla vårt liv med kärlek till alla goda dygder. ”Vi behöver ha modet att sätta vårt djupaste hopp till Gud och endast honom, inte till pengar, inte till karriär, inte till framgång i yttre avseende eller till våra relationer med andra, utan till Gud. Bara han kan tillfredsställa våra hjärtans djupaste behov

Också inifrån hotas kyrkan. Skandaler, korruption, sexuella övergrepp, ett sjunkande förtroende för prästerskapet ställer krav på att vi kan skilja mänsklig synd och tillkortakommanden från den tro och kallelse till helighet som kyrkan också representerar. Vi erfar också polariserade meningsskiljaktigheter inom hierarkin som kan te sig minst sagt förvirrande för oinitierade lekmän.

Det är här den Helige Ande och Sensum fidei kommer in i bilden.  Sensus fidei är inte en motvikt mot läroämbetet på en våg av kollektiv rättrogenhet, vilket man ibland kan få intryck av då man tar del av fanatiska, bittra och arga kristnas inlägg i sociala media som påstår sig äga sanningens och trons anda i motsats till den förstockade hierarkin . Nej, det handlar om den helige Ande inneboende i varje troende och som ger liv, kunskap och kärlek och rustar oss att samverka med och ta ansvar i kyrkan. Det handlar inte bara om kunskap om vad som är rätt eller fel, utan också om en anda av tillhörighet till kyrkan och en inre förståelse för dess tro och liv.

Sensus fidei är inte samma som folkfromhet, inte heller den allmänna opinionen hos majoriteten av katoliker. Nödvändiga betingelser för att utveckla Sensus fidei är ett aktivt deltagande i kyrkans liv, deltagande i mässan, bönen, begrunda bibelordet och bemöda sig om ett liv i kärlek till nästan (jfr Apg 2:42).

Alla engagerade katoliker som deltar i samtalen på sociala media och antingen bidrar till att piska upp polariseringen eller lider av och vill hitta ett sätt att bidra till enhet och försoning rekommenderar jag att läsa och begrunda bibelkommissionens bok om Sensus fidei. Inget som sägs i boken borde vara kontroversiellt för en katolik, och jag tror ett sådant begrundande gör oss till konstruktiva medspelare i såväl det inom-katolska samtalet som i den utåtriktade uppgift vi har i den nya evangelisationen.

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , , | 3 kommentarer

Marx, Nietzsche, Sartre och Foucault, fyra filosofer som satt sin prägel på tänkandet 2020

Nu börjar vi få perspektiv på 1900-talet och den totala omvandling av vårt tänkande som de sista 100 åren inneburit. Från självklar gudstro till ateism, från förankring i givna moral principer och sanningar till värderelativism/värdenihilism och själva sanningens relativisering.

Från en närmast total dominans av de nya idéerna framförs nu konstruktiv idékritik från många håll. Jag vill bara fästa er uppmärksamhet på två intressanta web-föreläsningar som jag tagit del av sista tiden. De är väl värda att lyssna till båda två de berör delvis samma ämne och kompletterar varandra.

1. Biskop Robert Barron: Föreläsning om vilka ideologier som ligger bakom konvulsionerna och oroligheterna under 2020. Upplopp, instabilitet i politiken, angrepp på demokratin, ”alternativa fakta” konspirationsteorier. Barron analyserar vilka ideologier som bäddat för den situation vi har idag. Med utgångspunkt under 1800-talet med Feuerbach går han vidare med Karl Marx, Friedrich Nietzsche, Jean-Paul Sartre och Michel Foucault och visar dessa filosofers enorma inflytande på vår tids vardagliga sätt att tänka och uppfatta världen.

Biskop Barron är hjälpbiskop i Los Angeles ärkestift och grundare av Word of Fire, en kanal för evangelisation via media. Jag rekommenderar prenumeration på hans YouTube-kanal.

2. Per Ewert i samtal med Johan Sundeen om 68-rörelsen och hur det gick till när radikalismen lyckades ta över samhällsinstitutionerna.

Publicerat i Konst och kultur, Politik, Samhälle, vetenskap | Märkt , | 5 kommentarer

Släpp lögnerna och konspirationsteorierna. Nu behöver Katolska kyrkan och hela det kristna USA ställa upp bakom president Biden i hans ambition att ena landet.

De flesta katoliker i USA tar avstånd från stormningen av Capitolium och den retorik om ett riggat presidentval som ledde fram till den. Vatikanens tidning L Ósservatore Romano skriver i en ledarartikel att Trump personligen är ansvarig för utvecklingen:

”Vad visar oss den stormning av Kongressen som i går genomfördes av anhängare till Donald Trump? Den visar oss i första hand att man inom politiken aldrig får bortse ifrån det egna individuella ansvaret. Detta gäller i synnerhet för en person som har den politiska makten att med hjälp av polariserande retorik mobilisera miljontals personer. Den som sår vind skördar storm. Sambandet är övertydligt mellan händelserna i Washington och Trumps anklagelser om valfusk efter valet den 3 november, anklagelser som aldrig har underbyggts av några sakliga skäl.”

Samtidigt finns ultrakonservativa katolska media som fortfarande efter Capitolium-händelserna fullt och fast stödjer Trump och hävdar omfattande kriminellt valfusk och att Biden när han svärs in inte kan ses som en legitim president. Lyssna till nedanstående video från Church Militant. (Varning, se den inte om ni inte vill låta er uppröras, jag ger länken som dokumentation för verifiering vad jag säger.)


Många kristna ledare tar nu avstånd från Trump, men även på den protestantiska sidan finns en del som inte gör det. Se Stefan Swärds blogg för dokumentation.

De som invaderade Capitolium tycks vara en blandad skara av fascistiska Proud boys, anhängare av Quanon-konspirationsteorierna som dyrkar Trump som en frälsare och ser statsapparaten som korrupt och styrs av liberala politiker och affärsmän i hemlighet engagerade i trafficking och pedofili samt uppretade medborgare som fullt och fast tror på Trumps lögner att valet är stulet. Denna DN-artikel av Björn af Kleen ger en bakgrund.

USA och världen behöver nu ett helande, och vi alla har ett ansvar att låta kritiskt förnuft och realitetsprövning samt upplyst samvete styra vårt agerande i samhället framför bitter frustration och tilltro till konspirationsteorier. Det är intressant att se att sociala media som Twitter och Facebook nu tar ett publicistiskt ansvar. Man har stängt ner Trumps konton permanent då man anser att det är för stora risker med att öppna det igen. Jag noterar också att Michael Flynn, Trumps tidigare nationelle säkerhetsrådgivare, och Trumpkampaanjens advokat Sidney Powell fått sina Twitterkonton avstängda efter att ha publicerat inlägg om konspirationsrörelsen Qanon. Det finns delade meningar om huruvida det var rätt eller fel av Twitter att stänga av Trump. Det finns ju många fler lögnare och konspiratörer av samma valör som inte stängs av. Läs denna twittertråd av Alexy Navalny:

När personer i samhällstoppen och kongressledamöter sprider konspirationsteorier som är helt bisarra och bidrar till instabilitet i samhället är det givetvis mycket allvarligt, men även när vanliga medborgare, som någon karakteriserade majoriteten av Trumps anhängare ”fredliga mammor och pappor” sväljer konspirationsteorierna och ger näring åt dem genom att sprida vidare så är det inte så oskyldigt. Vi har alla ett ansvar här, från de högsta ledarna till oss vanliga medborgare att mobilisera vårt kritiska förnuft i realitetstestningen och inte låta oss svepas med i massrörelser.

Katolsk sociallära som är en dialog med hela mänskligheten om bedömningsgrunder för solidarisk humanism är god grund att stå på.  De flesta skriver under på när det gäller frågor om mänskliga rättigheter, fred och ansvar för miljön. Tyvärr är en vänsterliberalt dominerad sekularism inte lika benägen att ta till sig de delar som gäller människovärdigheten och det mänskliga livets skydd som istället motsägs av en abortradikalism som om man inte förstår att respekterandet av det mänskliga livets värdighet okränkbart redan innan det syns hänger ihop med hur vi bygger upp den mänskliga civilisationen. Man kan inte ha flera olika måttstockar. Här behövs ett uppvaknande bland vänsterliberala katoliker till att mer utöva konstruktiv kritik och inte bara rakt av bejaka abortradikalismen.

Trots kritik av Biden för hans abortliberalism är det viktigt att nu alla sluter upp bakom honom i hans ambition i det svåra uppgift han tagit på sig att försöka ena det splittrade USA. Han behöver sin katolska kyrka i ryggen för att klara detta, skriver John Allen i en artikel i Crux. Katolikerna är den enda större grupp i USA där båda sidor i det politiskt delade USA är huvudsakligen jämt fördelade. Föreställ er att Katolska kyrkan i USA tog som nattionell pastoral prioritet att stödja en kampanj för helande – inte främst bara uppmuntra till ett bättre politiskt dialogklimat, men meed syfte att främja en vänskap över alla skiljelinjer. Katoliker utgör en fjärdedel av nationens befolkning, och om katolicismen i USA går fram med enhet och målmedvetenhet, så kan det kulturella landskapet förändras, skriver Allen.

Jag tänker att ekumeniskt kunde det också bli ett exempel för hela kristenheten i USA. Att som nationer rotade i kristen kultur bygga på den goda vanan att be och lägga allt i Guds hand är inte heller dåligt. Hängivna och kristna behöver inte förakta dem som inte är lika hängivna när de gör så, för bön som bes gemensamt och med seriösa hjärtan öppnar alltid dörrar så att Guds nåd kan flöda mera fritt (jfr Jesus liknelser om senapskornet och surdegen Luk 13:18 ff – Guds rike växer från det lilla till det stora). Jag tycker därför det var en betydelsefull händelse det var en fin gest när Senatens pastor Barry C Black ledde hela kongressen i bön vid avslutandet av ceremonin när valresultatet slutligen fastställdes efter de kaotiska händelserna 7 januari.

Pastor Black leder bön i Senaten efter valresultatets formella fastställande. I bakgrunden vice president Pence och talman Pelosi med knäppta händer.

”Lord of our lives and sovereign of our beloved nation, we deplore the desecration of the United States Capitol building, the shedding of innocent blood, the loss of life, and the quagmire of dysfunction that threaten our democracy.

These tragedies have reminded us that words matter and that the power of life and death is in the tongue…

Use us to bring healing and unity to our hurting and divided nation and world. Thank you for what you have blessed our lawmakers to accomplish in spite of threats to liberty.

Bless and keep us. Drive far from us all wrong desires, incline our hearts to do your will and guide our feet on the path of peace. And God bless America. We pray in your sovereign name, amen.”

Låt mig till sist uppmärksamma er på detta twitterinlägg av Arnold Schwarzenegger, själv katolik med starka minnen från efterkrigstidens Europa. Glödande försvarar han här USA och demokratin. Med erfarenhet av vad nazismen gjorde med hans födelseland Österrike fördömer han Trumps lögner, hans medlöpare och Proud boys terrorism som minner om kristallnatten. Han ställer helhjärtat upp bakom Biden. Han liknar demokratin vid Conans svärd: Ju mer det härdas, ju starkare blir det. Demokratin må ifrågasättas och utmanas, men dess fiender kommer inte att segra.


Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Samhälle | Märkt , , | 9 kommentarer