Jonas Sjöstedt gillar Merkel och jag gillar Sjöstedt

Min grundinställning är borgerlig men jag måste säga att Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt flera gånger visat sig rakryggad och träffat rätt i moraliska bedömningar i politiska frågor. Senast igår då han i en TV-intervju berömde Angela Merkel för hennes klara ställningstagande att omedelbart stoppa Tysklands (om än begränsade) vapenexport till Saudiarabien till dess alla kort finns på bordet angående journalistmordet i Istanbul. Man skulle önska samma tydliga och rakryggade uttalande från Sveriges statsminister.

sjöstedtsaudi

Mitt intryck är att Sverige som nation försvagats mer och mer under senare år. Politikerna ägnar stor kraft åt att diskutera symbolfrågor medan man låter de stora och viktiga funktionerna i samhället förfalla. Noggrannhet i omsorgen om samhällets kärnfunktioner, effektivitet och kraft sinar. Tjänstemän och politiker konstaterar att det är allvarlig kritik, att man kände till det redan tidigare, men sen händer inget.

Oförmågan att få till en regering är bara ett av symtomen på detta. Nu senast gäller det Sveriges urusla skydd av EU´s yttre gräns.  Chefen för gränspolisen, Patrik Engström, säger att ”Sverige ända sedan år 2000 prioriterat andra saker än just yttre gränskontroller”, och menar att läget nu är ”extremt bekymmersamt och allvarligt”. Patrik Engström pekar särskilt ut ”den stora omorganisationen 2015”. Då ”försvann den här frågan från dagordningen.” ”Naiviteten från svensk sida är just gränslös” skriver Världen idag i en ledare. Men jag skulle vilja säga att det inte bara handlar om en naivitet, utan det känns som ett förfall, att allting tillåts rinna ut i sanden utan att någon riktigt bryr sig. Var finns den gamla stolta ämbetmannatraditionen som tidigare byggde Sverige och som gjorde att folk kunde lita på samhällets institutioner och statsapparaten.  Vi behöver en ny generation politiker som återupprättar detta.

 

 

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt | Lämna en kommentar

Jag känner etisk stress över dubbelmoralen kring Saudiarabien

Saudiarabien avrättar systematiskt dissidenter, ofta genom halshuggning på offentliga platser enligt vad som rapporteras. Fallet Khasoggi var ett olycksfall i arbetet, det var säkert meningen att han skulle försvinna i det tysta utan denna globala uppmärksamhet.
Kriget i Jemen, kallat världens största humanitära kris som Saudiarabien driver sedan länge med outsägligt lidande för civilbefolkningen som följd får fortsätta utan att omvärlden reagerar.

Rimliga priser på olja och att hålla de olika maktsfärerna i Mellanöstern i balans är så viktigt för Västvärlden än att man inte har råd att lägga moraliska aspekter på det hela.
Men borde inte Saudiarabien med råge uppfylla kriterierna för att förbjuda vapenexport från Sverige? Heder åt Angela Merkel och Tyskland som nu stoppar (den redan begränsade) vapenexporten!

Risken är att trots den stora uppmärksamheten nu, så är allt tillbaka till business as usual om några månader.

Väst binder ris åt egen rygg genom vapenexporten. Maktförhållandena ändras snabbt. Hur många väst-exporterade vapen hade inte IS i sin arsenal? Väst borde ha lärt sig att vi inte kan lösa Mellanösterns interna konflikter genom krig och vapenexport och att välja sida i de skiftande konflikterna.

Nu seglar Erdogan upp som en ny storspelare, jag tror att han drömmer om ett nytt modernt storkalifat med honom själv som ledare. Läs denna intressanta analys.

bengtveranda

 

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , , | 1 kommentar

Bannon och kardinal Burke – Nationalpopulistisk antiglobalism och katolsk traditionalism

bannonftDet finns något paradoxalt med nationalpopulister. Trots ideologins antiglobalistiska karaktär försöker man bli en världsvid rörelse. En av dess främsta företrädare, Trumps tidigare politiske rådgivare Steve Bannon reser världen runt och delar med sig av sitt stora kunnande om hur man manipulerar folkmassorna genom sociala media och stöder populistiska ledare. Han sägs ligga bakom mycket av framgångarna för Brasiliens presidentkandidat Bolsonaro och i Europa stödjer han ledare som Orban och Salvini.

I USA finns som jag förstår inte så få traditionalistiska katoliker som är positiva till Trump, och ser vi till den evangelikala frikyrkorörelsen i USA så är det röstmässigt en av Trumps starkaste trupper. 81% av vita evangelikaler i USA röstade på honom i presidentvalet. Den katolske journalisten, teologen och Vatikankännaren Massimo Faggioli twittrade nyligen såhär:

mfvotesbrain

Steve Bannon är katolik och växte upp i en konservativ katolsk miljö i södra USA och var ministrant som barn. Idag verkar Bannon inte vara någon hängiven katolik, utan hans huvudfokus är på politiken. Men hans engagemang i Europa sträcker sig långt förbi traditionell politik. Han vill bygga upp en populistisk fraktion innanför den katolska kyrkan. Det är ett led i hans strävan att kunna påverka det konservativa tänkandet inom kyrkan och fostra en ny generation katolska aktivister och ledare som kan samarbeta med Europas nationalpopulistiska partier och ledare.

Steve Bannons projekt:

  • Delta i uppbyggande av det katolskt institutet Dignitatis Humanae som är beläget i ett kloster i de italienska bergen en bit från Rom.
  • Tillbringa mycket tid i Europa.
  • Bygga upp en högerextrem populistisk rörelse, ”Rörelsen” (The Movement) i Europa med bas i Bryssel.

Benjamin Harnwell, grundare och chef för Dignitatis Humanae, säger till nyhetsbyrån Reuters att Bannon i fyra års tid aktivt har deltagit i uppbyggandet av institutet. Kardinal Raymond Burke, som hör till institutets rådgivande grupp, säger att Bannon kommer att få en ledande roll. Bannon samlar också in pengar för institutet både i Europa och i USA. ”Rörelsen” kommer att stöda högerextrema partier i Europaparlamentsvalet nästa år.
En av avsikterna med ”Rörelsen” sägs vara att upplösa EU.

Kardinal Burke har flera gånger träffat Italiens inrikesminister Matteo Salvini, säger Harnwell. Salvini är den minister som i somras gav order om att italienska hamnar ska stängas för fartyg som har flyktingar från Mellanöstern ombord. Efter ett möte med Steve Bannon i Rom nyligen meddelade Salvini att han ansluter sig till ”Rörelsen”.

chdec2_2016popecardinalsdubia

Kardinal Burke har varit en ledande figur inom institutet sedan 2013 och tillhör dem inom Katolska kyrkan som ställt sig skarpt kritiska till påve Franciskus. Bannon sägs regelbundet kommunicera med kardinal Burke.

Bannon har sin politiska agenda att frälsa världen med en global nationalpopulism. Till sin hjälp har han internet och sociala media som visat sig vara ett kraftfullt vapen för att manipulera massorna för dem som behärskar det, och det gör Bannon till fullo och drar sig inte för att sprida rena lögner och det vore ingen överraskning om han samarbetar med ryska trollfabriker. Putin och de nationalpopulistiska ledarna världen runt har mycket gemensamt. Det är en mycket farlig utveckling. Förutom att provocera fram motsättningar och konflikter mellan folk och folk, inhuman behandling av medmänniskor i nöd, så ifrågasätter man och misstänkliggör arbetet för att minimera klimatförändringarna. Nästa stora krig kanske inte utkämpas med vapen, utan det blir ett informationskrig – och det har redan börjat.

Kardinal Burke och hans meningsfränder har uppenbarligen också en agenda att påverka själarna  ge Katolska kyrkan politisk makt, och det är beklämmande att man inte drar sig för att utnyttja en fullfjädrad manipulatör som Bannon och ge sig in i en ohelig allians med honom.

Låt mig påminna om det självklara: Evangelisation sker i ljuset genom vittnesbörd och att vädja till människors hjärtan, i den Helige Andes kraft, inte genom politiskt ränksmideri.

”Sådant skall edert tal vara, att ja är ja, och nej är nej. Vad därutöver är, det är av ondo.”

(Jesus, Matt 5:37)

Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Samhälle | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Guds förbund, rovdriften på vår jord och dess konsekvenser. Kollaps, katastrof, möjlig utplåning – vilket scenario väljer vi att tro på och hur hanterar vi situationen?

”Jorden sörjer och vissnar, hela världen förtorkar och vissnar, jordens höjder förtorkar. Jorden har vanhelgats av dem som bor där: de har överträtt lagarna, kränkt rätten, brutit det eviga förbundet. Därför fräter förbannelse jorden och de som bor där får bära sitt straff. Därför blir jordens invånare färre, bara en liten rest blir kvar” (Jes 24:4 – 6).

”Skall ni inte frukta mig, säger Herren, skall ni inte darra inför mig som gjorde sanden till en gräns för havet, en evig spärr som inte kan genombrytas: bränningarna dånar, men förgäves, vågorna brusar, men hejdas där” (Jer 5:22)

Profeternas ord klingar med stor aktualitet. Vi människor har inte varit goda förvaltare av vår Jord. Vi har vanhelgat den, utsatt den för rovdrift. Nu får vi skörda konsekvenserna av detta.

Klimatförändringarna och tillhörande katastrofer blir alltmer påtagligt. Senaste rapporten från FN´s klimatpanel talar sitt tydliga språk. Det handlar nu inte om utan när vi når punkten för no return, där processer i naturen människan inte kan kontrollera tar över och fortsätter det vi satt igång.

Ändå finns mycket vi skulle kunna göra, men inte ens de klimatmedvetna staterna verkar ha kraft nog att fatta de radikala beslut som skulle behövas, samtidigt som populistiska agitatorer över hela jorden som tar sociala media till hjälp gör allt för att ifrågasätta och skapa tvivel och förvirring. Trump har lämnat Parisavtalet, och om Brasilien får Bolsonaro, framhjälpt av Trumps tidigare informationscehf och mediastrateg Bannon, som president kommer detta land sannolikt också att lämna avtalet. (Steve Bannon försöker få till stånd en global allians av populistiska antiglobalister och reser nu i Europa där han stödjer ledare som Orban, Salvini och katolska traditionalister som är motståndare till påve Franciskus.)

Jag följer kursen Födda att representera Gud, på spaning efter en teologisk människosyn i vår tid hos Dominikansystrarna på Västmannagatan i Stockholm med sr Madeleine Fredell som föreläsare. I förra veckan var föreläsning 16 med rubriken Heliga förbund – sammanbundna till tidens slut. Föreläsningen sammanföll av en händelse just med att FN´s klimatrapport just publicerats vilket gav ämnet en särdeles allvarsam aktualitet.

I fokuseringen på Gud och mänskligheten måste vi nu ta in hela skapelsen och vår jord och hur vi människor förhåller oss till det förvaltaruppdrag vi fått enligt Guds förbund med mänskligheten.  Sr Madeleine konstaterar:

”Klimatfrågan, som från påven Franciskus sida, behandlades i encyklikan Laudato Si! 2015, stannar inte vid rent naturvetenskapliga och tekniska lösningar. Vi behöver ett förnyat tänkande inom alla discipliner, från ekonomi, socialvetenskaper, psykologi och medicin till humaniora och teologi för att komma till rätta med de utmaningar vi står inför.

Sr Madeleine uppmärksammade också professor Jem Bendell som denna sommar skrev ett betänkande, Deep Adaptation: A Map for Navigating Climate Tradgedy där han reflekterar över hur vi kan förbereda oss och på bästa sätt förhålla oss till de förändringar som väntar. För förändringar kommer det att bli, mänskligheten kommer sannolikt inte att kunna samla sig till effektiva åtgärder för att helt avvärja ett sammanbrott av något slag. Bendell skriver:

I have found that people choose a scenario and a probability depending not on what the data and its analysis might suggest, but what they are choosing to live with as
a story about this topic. That parallels findings in psychology that none of us are purely logic machines but relate information into stories about how things relate and why (Marshall, 2014). None of us are immune to that process. Currently, I have chosen to interpret the information as indicating inevitable collapse, probable catastrophe and possible extinction.

Det är viktigt att inte gripas av panik, och Bendells syfte är inte att skrämmas. Men psykologin lär att ett visst mått av ångest är konstruktivt, för det är en drivkraft till förändring. Jag undrar om vi inte närmar oss den punkt då ångesten för att mänskligheten skall stoppa huvudet i sanden är större än ångesten för att analysera och ta problemen på allvar. En klar analys är första steget till förändring, då kan vi bättre förhålla oss till förväntade katastrofer och också vidta de åtgärder som behövs för att minimera skadeverkningarna. Bendells beskrivning av hur hans studenter reagerar bekräftar detta:

In my work with mature students, I have found that inviting them to consider collapse as inevitable, catastrophe as probable and extinction as possible, has not led to apathy or depression. Instead, in a supportive environment, where we have enjoyed community with each other, celebrating ancestors and enjoying nature before then looking at this information and possible framings for it, something positive happens. I have witnessed a shedding of concern for conforming to the status quo, and a new creativity about what to focus on going forward.

Vi upplever Gamla testamentets berättelser om t.ex. syndafloden som dramatiska, men jordens historia och livsbetingelserna för de levande varelserna har minst sagt varit dramatiska också utifrån vad vetenskapen beskriver. Enligt geologerna har livet på jorden utplånats 5 gånger. Sett i detta perspektiv är den utveckling vi befaras stå inför nu inget nytt. Frågan är hur vi som ansvariga människor hanterar det idag. Om vi lägger teologiska perspektiv på det och betraktar Bibelns berättelser, Skapelsen och Guds förbund med människan, hur kan det hjälpa oss till ett meningsfullt förhållningssätt?

I föreläsningen togs upp fem olika förbund som Gud slutit med människan och sin skapelse (obs detta är inget referat av sr Madeleines föreläsning, jag gör delvis andra vinklingar än hon, den som önskar ta del  av föredragshållarens hela tankegång rekommenderas läsa föreläsningen som finns tillgänglig på Dominikansystrarnas hemsida, scrolla till föreläsning 16):

1. Noaförbundet
Upprättas av Gud efter syndafloden. Tecken: Regnbågen. 1 Mos kap 9. Det kallas ett evigt förbund (berit olam). Det är ett förbund med hela skapelsen, inte bara ett förbund mellan Gud och alla människor (oavsett religiös tillhörighet), utan med alla levande varelser.

”Jag upprättar nu ett förbund med er och era efterkommande och med alla levande varelser som finns hos er, fåglar, boskap och alla vilda djur, alla som gick ut ur arken. Jag skall upprätthålla mitt förbund med er: aldrig mer skall det hända att alla varelser utplånas av flodens vatten, aldrig mer skall en flod ödelägga jorden.” (1 Mos 9:9 – 11).

Första Mosebokens 11 första kapitel är förhistorien som handlar om skapelsen, syndafallet, syndafloden och avslutas med förbundet med Noa och berättelsen om Babels torn.

Berättelsen om Israels folk börjar i 1 Mos 12 där Gud kallar Abram (som sedan fick namnet Abraham):

”Och Gud sade till Abram: ‘Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall visa dig. Så skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort och du skall bli en välsignelse. Och jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som förbannar dig skall jag förbanna, och i dig skall alla släkter på jorden bli välsignade.'” (1 Mos 12:1-3)

2. Förbundet med Abraham
1 Mos 17. Ingicks med Israels folk. Tecken: Omskärelse av gossebarn.

3. Förbundet på Sinai
Ingicks med Mose och Israels folk. Tecken: Förbundstavlorna med budorden. Förmedlas i en religiös samhällsgemenskap med lagar, förhållningssätt, liturgier, traditioner.

4 Förbundet med David
2 Sam kap 7. Kungarna som Guds representanter som skall konkretisera Gud inför folket med hjälp av profeterna.

5. Det nya förbundet. NT, Jesus Kristus. Tecken: Eukaristin

Profeten Jeremia förutsäger detta förbund:

”Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israel och med Juda, inte ett sådant förbund som jag slöt med deras fäder när jag tog dem vid handen och förde dem ut ur Egypten, det förbund med mig som de bröt, fastän jag var deras herre, säger Herren. Nej, detta är det förbund jag skall sluta med Israel när tiden är inne, säger Herren: Jag skall lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk. De skall inte längre behöva undervisa varandra och säga: ”Lär känna Herren”, ty de skall alla känna mig, från den minste till den störste, säger Herren. Jag skall förlåta dem deras skuld, och deras synd skall jag inte längre minnas” (Jer 31:31 – 34).

Jeremia talar om ett förbund med Israel, men alla mellanhänder är borta, stentavlorna, förbundstältet, prästen, profeten och kungen, inga offer krävs, ”lagen skriven i deras hjärtan”.

Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse. (Matt 26:28)

 

”…Du allena är god och livets källa
du som skapat himmel och jord
för att mätta allt levande med din nåd
och glädja de många med ditt ljus…

alla dina verk har du gjort i vishet och kärlek.
Du skapade människan till din avbild
och lämnade världen i hennes vård,
för att hon skulle råda över dina händers verk
och tjäna endast dig, sin skapare.
I sin olydnad svek hon din vänskap
och hemföll åt döden,
men du lämnade henne inte i dödens våld.
I din barmhärtighet
kom du alla människor till hjälp,
för att de skulle söka och finna dig.
Åter och åter har du erbjudit människan ditt förbund
och genom profeterna
lärt henne att hoppas på frälsningen.
Och så älskade du världen, helige Fader,
att du, när tiden var inne,
sände din ende Son för att rädda oss…

Likaså tog han kalken med vinrankans frukt,
tackade dig, gav åt sina lärjungar och sade:
Tag och drick härav alla.
Detta är mitt blods kalk,
det nya och eviga förbundets blod,
som blir utgjutet för er och för de många
till syndernas förlåtelse.
Gör detta till min åminnelse.”

(från katolska mässan, 4:e eukaristiska bönen, citerat ur katolska bönboken Oremus, 2004 års upplaga)

Genom Kristus, Människosonen utvidgas detta till ett universellt förbund ämnat för hela mänskligheten, precis som det första Noa-förbundet, dock utan att frånta judarna dess utvaldhet. Paulus talar om judarna som det äkta olivträdet, medan alla andra folk ”hedningarna” är inympade grenar (Rom 11). [Se denna text av Lillemor Hallin]

 

Åter till rovdriften på vår jord, klimatförändringarna och den annalkande katastrofen. Tidigare har fokus för människan synd varit på sociala synder. Förtryck, ojämlikhet, utnyttjande, slaveri, krig. Genom kunskapen om vad som händer med klimatet och vår jord tvingas vi nu fokusera på vår synd mot hela skapelsen.

Den judiskt-kristna traditionen är genomsyrad inte bara av människans synd och tillkortakommanden, utan också av hopp och att komma igen. Jag kan inte uttrycka det bättre själv utan väljer att citera slutorden i sr Madeleines föreläsning:

”Vi har redan trätt över gränsen. Insikten kan få oss att bli helt handlingsförlamade, att ge upp, eller att förneka fakta. Förnekelse, passivitet och vrede är väl kända reaktionsmönster och vi måste igenom dem innan vi kan agera och återfå ett realistiskt och handlingskraftigt hopp…

Tid av rannsakan, att överge en ohållbar livsstil för skapelsens skull, måste leda till en förmåga att komma igen, en ny spänstighet, det som på engelska heter resilience, ordagrant ‘återstudsande’ eller ‘elasticitet’. Den judisk-kristna traditionen är fylld av denna resilience. Förbunden ger oss hopp om att vi kan börja om. Enligt löftet är vi också sammanbundna till evig tid, mänskligheten och Gud.”

 

Läs också: [Björn Wiman: Bara ett nytt sätt att tänka kan hindra vår civilisation att gå bankrutt]

soderbysjon1

Publicerat i Religion, Samhälle | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Klerikalism – upphöjda präster ett gissel för kyrkan

Jag är tacksam för tidningen Dagen som har en saklig rapportering också om Katolska kyrkan. Som katolik är det en tidning jag inte vill vara utan. Nu senast har man i sin serie om bakgrundsdokumentation till olika fenomen i kristenheten presenterat ett dokument om klerikalism. För att inte drunkna i kyrkliga termer har man hittat ett lättbegripligt svenskt begrepp – ”upphöjda präster”.

Präster skall naturligtvis äras och upphöjas som goda tjänare i kyrkan, precis som varje döpt kristen, men när prästerna i kyrkan upphöjs till en oantastlig elit förvrider det hela tanken med vad kyrkan skulle vara. Påve Franciskus har själv pekat ut klerikalismen som roten till det onda i kyrkan i samband med pedofiliskandalerna och efterföljande tystnadskultur och ovilja att ställa ansvariga till svars. [Brev till Guds folk augusti 2018]

Klerikalismen är ett system som inte bara upprätthålls av präster som slår vakt om sin makt (även om sådana finns också), lekmännen bidrar i lika hög grad till att upprätthålla systemet genom att kräva att prästerna skall vara så.

De flesta präster är bra och inkännande, vill att lekmän skall engagera sig och försöker uppmuntra när så sker, men det är som om vi ändå alla sitter fast i systemet. Klerikalismen, som de flesta inser är av ondo, ligger ändå som en våt filt över kyrkan som tycks vara svår att skaka av sig. Biskop Anders Arborelius intervjuas i dokumentet, han uttalar sig ganska försiktigt men säger att också i Sverige finns en frestelse att sätta präster på piedestal. Många katolska lekmän intervjuas i dokumentet, både de som ser klerikalismen som ett mycket stort problem i Sverige, och de som vill tona ner det.

Är man katolsk lekman och dessutom kvinna är man ännu längre ner i det toppstyrda klerikala systemet. Det finns inte mycket av katolsk feministisk litteratur översatt till svenska, men på engelska språket är den rikhaltig. Feministteologen Elizabeth Johnson drar paralleller mellan den allmänna patriarkala strukturen i vår kulturs historia och det religiösa patriarkatet:

”Patriarkat är en form av social organisation i vilken makten alltid ligger hos den man eller de män som dominerar och med de andra i gradvis underordad rangordning ända ner till de som har minst makt och som utgör den breda basen. Denna klassiskt aristoteliska politiska filosofi, detta system innebär inte bara det naturliga härskandet av män över kvinnor utan för att vara mer exakt den frie mannen som det absoluta överhuvudet över hela hushållet med kvinnor, barn, manliga och kvinnliga slavar och annan icke-mänsklig egendom. Detta var en hörnsten i statens hela struktur. Detta traditionella mönster av en pyramid av olika sociala relationer inom stat, kyrka och familj har sedimenterat de härskande männens dominans så till den grad att det verkar helt naturligt…

Religiöst patriarkat är en av de starkaste formerna för denna struktur då detta patriarkat ser sig själv som gudomligt grundat och som en konsekvens av detta säger de härskande männen att deras makt har delegerats till dem av Gud (som undantagslöst benämns i manliga termer) och som utövas genom ett gudomligt mandat.” (Boken SHE WHO IS från 1992, fri översättning av citatet av Irène Nordgren)

 

Grunden för kyrkan är ”det allmänna prästadömet” som alla döpta har del i. Med vigningen till präst och biskop följer tjänstegåvor och hierarkiska gåvor, men inte på så sätt att prästen i hela sin person blir tillhörig en oantastlig elit. Hierarkiska gåvor och karismatiska gåvor som tillhör hela Guds folk är lika viktiga (se Troskongregationens brev “Iuvenescit Ecclesia” från 2017 som beskriver relationen mellan hierarkiska och karismatiska nådegåvor).

Jag fördjupar mig inte mer i detta, utan anbefaller läsning av tidningen Dagens dokument som på ett utmärkt sätt belyser ämnet samt påvens brev till Guds folk (länkar ovan). Utöver det vill jag hänvisa till följande artikel av en katolsk präst från Benin i den katolska tidskriften LaCroix som också ger en bra sammanfattning: [Clericalism, an ongoing temtation].

bengtbåt

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Tala seriöst om abort

Abortfrågan är ständigt levande och kommer att vara så länge några envisas med att göra den till en icke-fråga och låtsas som att fostret bara är ”en del av kvinnans kropp”

Stefan Gustavsson skriver i Världen idag om Nyspråk som i Orvells roman 1984 när man försöker dölja vad det handlar om.

Flera kliniker beskriver på sina hemsidor medicinska aborter som att ”graviditeten stöts ut”. Men är det verkligen graviditeten som stöts ut eller blöder ut, frågar sig Gustavsson och fortsätter:

”I information till föräldrar som önskar föda sitt barn, talas det där­emot inte om att graviditeten växer eller att det är graviditeten som föds. Nej, här är språkbruket annorlunda. Det talas om foster (tidigt under graviditeten) och om barn…

En abort handlar inte främst om ett tillstånd – en graviditet – utan om ett embryo, ett foster, ett barn. Oavsett terminologi och antalet veckor handlar abort om vad vi gör med en ny liten medlem i vår mänskliga familj.
Det är talande att man på detta sätt försöker dölja verkligheten. Om abort vore oproblematiskt, om det vore en mänsklig rättighet eller en viktig frihetsreform, då skulle vi självklart vilja beskriva den och belysa den så klart som möjligt. Det faktum att vi i stället försöker dölja verkligheten med hjälp av språket borde vara en väckarklocka. Vad är det vi vill dölja? Vad är det vi skäms för?”

Orwell skrev ”I en tid av universellt bedrägeri är yppandet av sanningen en revolutionär handling.” Om ingen annan gör det måste det vara kyrkans sak att tala klarspråk.

Joel Halldorf skriver en ledare i Dagen på samma tema:

”Lärdomen är att etiska dilemman inte försvinner bara för att man ignorerar dem. Lägger man locket riskerar i stället hela grytan explodera.
De närmsta åren kommer medicinska framsteg, klimatkaos och utvecklingen inom arti­ficiell intelligens ställa oss inför dilemman som inte ens den mest irriterande gymnasist skulle kunna tänka ut. Det kommer kräva mycket av oss: ödmjukhet, välvilja och en beredskap att samtala om laddade frågor.
Låt oss börja med ett seriöst samtal om abortgränser i ljuset av neonatalvårdens framsteg. Om inte annat blir det en generalrepetition inför vad som komma ska.”

Det skarpaste uttalandet sista tiden kommer från påve Franciskus som i veckans onsdagsaudiens talade om femte budet och lyfte upp det motsägelsefulla i den rådande abortpolitiken, att man har rätt att ta ett mänskligt liv i livmodern, i de mänskliga rättigheternas namn. Redan att förakta livet är i sig ett sätt att döda på, sade påven, och nämnde det skandalösa antalet människor som lever under ovärdiga förhållanden. Det är inte civilt att döda oskyldiga. Men att kalla något för terapeutiskt, civilt, eller helt enkelt mänskligt, som abort, som istället innebär att det oskyldiga och försvarslösa livet avslutas i sitt ursprung är inte rätt, menade påven.
Du kan inte kalla det rättvist att göra sig av med en människa, om än liten, för att lösa ett problem. Det är samma sak som att anlita en yrkesmördare för att lösa problemet”, sade han.

Det handlar inte om att fördöma eller göra livet svårare för kvinnor i utsatta situationer, men det gäller att kunna se flera dimensioner samtidigt. I ett rikt land som Sverige som kommit långt i jämställdhet mellan kvinnor och män och med höga aborttal och minskande födelsetal måste man se på abort i andra perspektiv än i fattiga länder med dålig mödrahälsovård och där kvinnors situation är präglad av förtryck och manligt godtycke.

Att uttala regler och etiska bud är en sak som måste balanseras av en pastoral hållning som är grundad i en förståelse för människors, och när det gäller abort i synnerhet kvinnors reella situation i livet. Jag är därför glad att som sista länk i denna exposé  få hänvisa till en debattartikel i Dagen av Lovisa Bergdahl (forskare och pedagog, katolik, ledamot i Signums redaktionskommitté)  och Sofia Camnerin (teolog,  bitr kyrkoledare för Equmeniakyrkan, bitr rektor EHS) som tar upp den aspekten och ger balans åt frågan. Författarna nämner att de nyligen var med och arrangerade ett seminarieum om kvinnas plats i kyrkan i kölvattnet den globala #metoo-rörelsen. Där uppmärksammades att inte heller kyrkan är en skyddad plats för kvinnor. Katolska kyrkans egen ”#metoo-rörelse”, protesterna mot prästers sexövergrepp och tystnadskulturen har tydliggjort att kyrkan inte heller är en skyddad plats för barn. De fortsätter:

”Att Nobels fredspris precis har delats ut till två personer som outtröttligt arbetar mot sexuellt våld visar på det ohållbara i att diskutera abort utan relationella och pastorala perspektiv. Varför utsätts kvinnor för sexuellt våld? Varför har kvinnor genom historien behövt ta ett större ansvar för sexualiteten än män? Varför gör kvinnor abort, trots att de vet att det innebär att ett nytt liv släcks? Skälen är ofta relationella. Kvinnan tror att mannen lämnar henne om hon behåller barnet, eller så är hon rädd för att inte få ihop livet och vardagen med de perfektionistiska krav som samhället och arbetslivet i dag ställer.”

Jag konstaterar att båda perspektiven är lika nödvändiga, ett etiskt icke-förnekande perspektiv och ett pastoralt relationellt perspektiv som fokuserar särskilt på kvinnors situation i verkliga livet.

 

img_1269

Publicerat i Church, Samhälle | Märkt , , | Lämna en kommentar

Positivt att inte bara påven utan nu också Italiens biskopar höjer sin röst i politiken och talar för humanitet och etik i flyktingmottagningen.

Vi är vana vid att Kyrkan i Italien och många andra katolska länder stått på maktens sida, särskilt när det gäller konservativa regeringar. Påven Franciskus pontifikat innebar ett brott mot den trenden. Han åkte till Lampedusa och kritiserade att Medelhavet hade gjorts till ett dödens hav, han konfronterade högerkrafterna i USA och han gav ut en miljöencyklika där han påpekar att omsorgen om miljön är en självklar del av socialläran.

popeusa

Desto mer glädjande då att nu Italiens biskopar (alltså lokalkyrkan i Italien, inte Vatikanen) höjer rösten i politiken i viktiga socialetiska frågor.

Regeringen vill i princip vill stoppa all invandring till Italien och skicka ut människor ur landet. Inrikesminister Salvini från främlingsfientliga regeringspartiet Lega har presenterat ett nytt lagförslag, som kommer att göra det lättare att deportera asylsökande utan giltiga papper.

Katolska biskopar har tidigare kritiserat den långtgående främlingsfientliga politiken regeringen vill driva, och nu talar de om ”domedagspolitik”. Ordföranden i Italienska biskopskonferensen, Kardinal Gualtiero Bassetti säger att biskoparna känner sig kallade att uttala sig om politiken, för att förhindra att makthavarna känner sig ”frestade att utnyttja rädslor eller faktiska problem i vissa grupper och ge illusoriska löften i syfte att vinna kortsiktiga politiska mål”.

Självklart kan ett land inte ta emot fler invandrare än man kan integrera, därför måste politikerna också ta ansvar för restriktioner och gränser, påven har t.ex. hittills inte kritiserat Sveriges nu restriktivare migrationspolitik. Däremot är det viktigt att kyrkan höjer sin röst när politikerna tar lätt på människovärdet och rider på främlingsfientliga strömningar.

Italien är ett annorlunda land än Sverige. Man är mera luttrade när det gäller olika extrema eller galna politiker och partier. I Sverige handlar det mera om allt eller intet, jämför beröringsskräcken för SD. Kyrkan har också ett stort inflytande, och man lyssnar till vad kyrkan säger.  I Italien är påvens uttalanden ofta första nyheten i tv- och radio-sändningar och man berättar hela tiden var påven är och vad han säger.

Biskoparnas utspel var starkt, och i kyrkans tidning Familia Christiania fanns rubriken: ”Gå bakom mig, Satan” – ett bibelord som alla förstod syftade på Salvini.

Charlotta Smeds, chefsredaktör för Vatican News på svenska intervjuas i Dagen och ger en del inblickar i hur kyrkan tänker när man uttalar sig och hur italienare tänker:

Det viktigt att komma ihåg att när biskopar uttalar sig är budskapet alltid vertikalt: relationen mellan Gud och människan finns alltid med. De vill påminna om hur Gud ser på människan. Katolska präster i Italien är inte heller politiska på så sätt att de tar parti för eller emot vissa kandidater eller partier. En katolsk präst säger aldrig till sina troende vad de ska rösta på. De säger: ‘följ ditt samvete’. Kyrkan är alltid väldigt försiktig. För det finns förstås många som har röstat på Salvini.”

Italien har upplevt ett enormt tryck när det gäller asylsökande, till det kommer hög arbetslöshet och ekonomiska problem. Italien är ett land i kris, säger Charlotta Smeds men tillägger att  italienarna är ett folk som är duktigt på att hantera kriser. De blir inte förlamade av dem. De är ofta först på plats vid kriser som till exempel en tsunami. De är vana vid kontinuerlig krislösning. Folk hjälper när det behövs. De är också ett folk som trots ett ibland hårdfört tonläge när det gäller migration ändå hjälper till när situationen kräver det. – Om de ser någon kravla sig upp på en klippa kommer de med filtar – även de som stödjer Salvini, säger Charlotta.

 

 

 

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Samhälle | Märkt , , , | 1 kommentar