Teologi skall man inte diskutera om man vill undvika bråk – åtminstone inte i Katolska kyrkan

madelenethomas

Sr Madeleine Fredell OP och P Thomas Idergard SJ. Kan de visa vägen till ett respektfullt och sakligt samtalsklimat?

Jag kommenterar i denna artikel det teologiska debattklimatet i Katolska kyrkan i Sverige, offentligt och på sociala media med anledning av en aktuell debatt i Sverige om manligt och kvinnligt i kyrkan.

Tidigare var Katolskt magasin en tidning i tabloidformat som inte drog sig för att ta upp kontroversiella teologiska frågor och rörde sig i den pågående allmänna debattens centrum. Det var många som protesterade mot detta och ville ha en mera centralstyrd publikation, som en ”husbondens röst” som talade om vad som gällde och vad man skall tro som katolik. Jag kommer ihåg att jag tyckte den tidigare inriktningen var intressantare, men jag prenumererar fortfarande på tidningen.

På Facebook finns olika katolska forum. Ett heter Katoliker i Sverige. Det är tänkt som en mötesplats för katoliker i Sverige och svenska katoliker i utlandet, och en möjlighet för intresserade att möta Katolska kyrkan och lära mer om henne genom dess medlemmar. Vis av erfarenheter från sociala media stadgas också att det ”inte i första hand är en diskussionssida, och absolut inte en sida för olika fraktioner att drabba samman på, utan en sida för trivsamma samtal, andligt utbyte och tips om katolska aktiviteter. Alla medlemmar uppmanas att hålla en artig, respektfull och kärleksfull ton”. Eftersom människor är debattlystna och vill diskutera olika frågor uppstod inte desto mindre ganska hårda debatter, varför ett nytt slutet forum, Katolskt samtalsforum bildades där man kunde debattera de mer känsliga frågorna och vad som helst inom ramen för Katolska kyrkan.

Att teologiska frågor leder till kontroverser och livlig debatt är inget fel.  Det är ett tecken på att det är frågor som ligger nära livet och engagerar, och så skall det vara. Att då strypa debatten och endast ta upp småtrevliga och okontroversiella ämnen blir ganska tråkigt i längden. Jobbigt och ofruktsamt blir också att delta i slutna forum för fri debatt där tendensen är att man bara pucklar på varandra och och argumenten är givna från början. Detta då den ena sidan inte har någon beredskap att lyssna till argumenten från andra sidan och istället gör allt för att misstänkliggöra och förlöjliga motståndaren.

Både de småtrevliga konfliktundvikande forumen och de starkt konfliktdrivande där man är ute efter att markera revir blir i längden statiska och ointressanta. Det borde finnas ett mellanting där det kan förekomma en frisk debatt om kontroversiella frågor som gärna får vara hård, men som bygger på respekt och att man håller sig till sakargument.

Själv har jag av denna anledning gått ur Katolskt samtalsforum då jag inte fann det meningsfullt att ägna energi åt det. En gång blev jag kortvarigt utesluten ur Katoliker i Sverige för att jag var för kontroversiell, men nu är jag med där igen. Tendensen är tydlig, att människor nöjer sig inte med att vara småtrevliga, de vill samtala om vad som rör sig i samhället och inte låtsas som om det regnar. Det ser man genom att det gång på gång uppstår debattväxlingar på Katoliker i Sverige. Ibland hettar det till på ett sätt som gör att oinvigda kanske kan få en negativ bild av oss katoliker.  Nyligen har man beslutat att göra även detta forum privat.

Radions program Människor och Tro brukar inte gå på djupet i teologiska frågor utan rör sig mer på ytan genom reportage om olika fenomen i religionens värld. Detta i motsats till Teologiska rummet som är ett fördjupande filosofiskt program. Dock har Människor och Tro många intressanta reportage och intervjuer där man tar upp aktuella frågor. Det var genom ett samtal med sr Madeleine Fredell och Irene Nordgren i Människor och Tro 19 dec 2019 på temat manligt och kvinnligt i kyrkan som en het debatt utlöstes bl.a. på Facebook-gruppen Katoliker i Sverige där de två medverkande katolikerna kritiserades av P Thomas Idergard enl citat Katolsk Vision samt artikel i Dagen som grovt heretiska och blasfemiska, spridande en ideologi som inte har så mycket med kristen tro att göra och att vi behöver förbön för deras omvändelse till Kristus och därmed kopplad offentlig ånger som botgöring. Radioprogrammet som helhet var ingen höjdare, och jag skulle inte ha lyssnat om det inte var för att Idergards kritik gjorde mig uppmärksam på det. Dock tycker jag att just de båda katolska medverkande gjorde bra ifrån sig, och hans kritik skjuter långt över målet. Jag skall försöka förklara varför.

I en gästkrönika i Dagen 8 januari skriver p Thomas Idergard om kristna företrädare som sprider förvirring genom att sprida heretiska idéer som att Jesus skulle vara en ”hen” eller ”queer” och refererade till ett radioprogram strax före jul. Om krönikan inte skulle skrivits i kontexten av det aktuella Människor och Tro-programmet och diskussionen i Katoliker i Sverige skulle den inte vara särskilt anmärkningsvärd. Jag håller med om det mesta p Thomas skriver om trosbekännelsernas uppkomst, markeringen mot arianismen och om hur med arianismen likartade tankeströmningar finns idag, samt kritiken av Queer-ideologin som vill reducera människans könstillhörighet till en social konstruktion och att detta tänkande infiltrerar också kristendomen.

Nu kan man inte bortse från kontexten. De som är initierade gör direkt koppling till det aktuella radioprogrammet och efterföljande debatt på sociala media. Många ansåg det var på ett respektlöst och kränkande sätt av p Thomas behandlande de båda katolikerna, explicit i det interna Fb-forumet och sedan indirekt i Dagen-krönikan. Diskussionen om detta riskerar nu att överskyla det angelägna sakliga innehållet i denna debatt.

Sr Madeleine Fredell och Irène Nordgren replikerade i Dagen och menade att det de framfört inte träffades av Idergards kritik. De avvisade påståendet att de sagt att Jesus skulle vara ”hen” eller ”queer”. Självklart bekänner vi oss till läran om definierades i Kalcedon 421 att Jesus Kristus är sann Gud och sann människa, skriver de,  ”men vi tolkar också denna trossats utifrån modern forskning och Guds aktuella tilltal till oss människor och låter oss inspireras av aktuell teologi och exegetik från olika kyrkor och samfund”.

Ordet ”queer” användes av sr Madeleine i intervjun i radioprogrammet, men inte alls i samma betydelse som det har i modern queer-ideologi, utan för att beskriva uttryck för Gud och Jesus där feminina och maskulina egenskaper går i varandra såsom i ett ”queert poröst mönster”.  Ur repliken:

”Jesus är Visheten hos Gud, det vill säga Guds kvinnliga aspekt, hon som var med från begynnelsen. Jesus är också ‘Shekinah’, Guds kvinnliga härlighet, den boning, det tält, som Gud slår upp i det förgängliga kött som föds in i världen. Detta sätt att tala om Jesus Kristus kallar man ibland för just ‘queer’ i aktuell teologi. Termen antyder ett språkbruk som glider mellan maskulint och feminint för att beskriva en helhet, fullhet, något som omfattar allt. Om inte den uppståndne Kristus skulle representera mänskligheten i sin totalitet utan bara vara maskulin och ‘herre’ kunde vi kvinnor lika gärna lämna kristendomen. Varför döpa oss om vi inte fullt ut döps till Kristus?”

I en slutreplik i Dagen vill inte Thomas Idergard kännas vid att hans kritik riktas mot de två kvinnorna: ”mitt syfte med utlämnade referenser var att argumentera mot resonemang, inte mot personer” (vilket antyder att det var dessa han ändå hade i åtanke, vilket också framgått av kontexten som påpekats ovan). Han menar att de två kvinnorna använder härskarteknik gentemot honom (något som annars oftast män anklagas för). I sak menar Idergard att de genom sitt svar inte bringar klarhet i vad deras förkunnelse har gemensamt med biblisk uppenbarelse och kyrklig tradition och att de fortsätter att blanda samman utsagor om Kristus gudomliga och mänskliga naturer.

P Thomas Idergard sätter upp den kyrkliga traditionen (som han står för) mot individuella tolkningar ”på en fri, internkatolsk smakmarknad” (som han menar Fredell och Nordgren står för). Han avslutar:

”När Fredell och Nordgren antyder att Kyrkans tro har definierats av rika och fysiskt starka, låter det som om marxistisk ideologi tillåts trumfa ecklesiologin, med följden att kristen tro och lära på valfritt område godtyckligt kan avvisas som resultat av olika historiska konspirationer. Allt blir relativt, vilket jag varnade för.
Det riskerar att sluta i enbart en tro på det individuella subjektet, som, om än upplyst och bildat, ändå inte frälser och därför inte ger något hopp.

Jag finner att de båda sidorna,  Fredell/Nordgren och Idergard inte möter varandra här utan talar förbi varandra, och p Thomas vantolkar kvinnornas motiv.

Självklart skall P Thomas Idergard som katolsk präst försvara Katolska kyrkans tro och tradition. Men det betyder inte att man behöver  strypa öppen teologisk reflektion. Jag kan inte se att Idergard visat att de tankar Fredell/Nordgren förr fram är i strid med katolsk tro, hans argumentation går mera ut på en rädsla att det bildade individuella förnuftets reflektion över tron, om det släpps lös, kan bli ett hot mot tron.

Men måste inte tron tas emot av reflekterande människor, ”individuella subjekt”? Det kan inte finnas ett motsatsförhållande mellan det och dogmatiken. Vill man strypa det reflekterande subjektets möjlighet att reflektera, avskärmar sig då inte från en stor del av dagens teologiska diskussion?

Idag tycks de intressantaste impulserna till nytänkande och existentiell reflektion i Sverige komma från sekulärt håll där tidningar som DN och Expressen öppnar upp med massor av artiklar med kyrkligt och andligt innehåll. T.ex. Joel Halldorfs krönikor i Expressen, Björn Wiman i DN som i flera artiklar tagit upp klimatkrisen ur andligt existentiellt perspektiv.

När det gäller kritik av Queer-teorin finner jag skarpare argumentation hos en sekulär filosof som professor Fredrik Svenaeus vid Södertörns högskola som ger en mer skarpsinnig kritik av modern Queer-ideologi än vad jag hört från några katolska teologer i Sverige. Jag lyssnade till honom i veckan då han gästade S:ta Eugenias katolskt forum och talade om sin nya bok ”Det Naturliga” där han betonar människans kroppslighet som något ofrånkomligt att förhålla oss till i tänkandet om tillvaron.  Moderna ideologier som queer och transhumanism försöker istället anpassa verkligheten till ideologin, vilket skaver genom att verkligheten helt enkelt är som den är.

svenaeuskatolsktforum

Filosofen Fredrik Svenaeus presenterar sin senaste bok Det Naturliga på S:ta Eugenia Katolskt Forum.

Det naturliga, vi själva som skapade varelser med kropp och biologi, är ju också utgångspunkten för den kristna tron. Kristus inkarneras in i den naturliga världen. Det är inte så att kristendomen hittar på en massa främmande saker om den naturliga världen för att i stället tro på sådant som går emot vårt förnuft (vilket är en vanlig vanföreställning idag). Kristen tro och vetenskap är fullt harmonierbara.

Därmed har jag självfallet inte sagt att inte också kristna människor och gemenskaper har sina fördomar och återvändsgränder. Det finns i svensk offentlighet en tendens att likställa begreppet religion med dess mest fanatiska uttrycksformer. Men, resonerar Björn Wiman i en kulturartikel i DN idag, kanske är vi på väg att få ett mognare förhållande till religion och andlighet. Wiman refererar till antropologen Mikael Kurkialas bok ”När själen går i exil” som undersöker religionens roll i vår tids existentiella och ekologiska kris. Han menar att tron är närvarande i vårt samhälle som en frånvaro: ”I en avsakraliserad värld är Gud närvarande som en frånvaro. Vi tittar in i tomrummet och sörjer och förundras.”  Författaren menar att sekularisering, djupast handlar djupast om en ”kollektiv glömska”, där vi har bestämt oss för att den religiösa språk- och erfarenhetsvärlden inte längre har någon relevans. Det leder till en djup okunnighet om vad den kristna tron har inneburit för oss i det förflutna. Vi har tappat bort något väsentligt – men vi vet inte ens om att vi gjort det. Kurkiala säger att detta också har påverkat religionen själv, så att ett slags evidensbaserat tänkande har ”koloniserat” allt moraliskt och socialt utrymme. Religionen blir på så sätt inte ett alternativ till sekulariseringen, utan ett av dess många uttryck. Den sekulariserade kristne och den sekulariserade icke-kristne blir bärare av samma meningsförlust.

Wiman avslutar:

Den religiösa mognaden i vår tid kan på så sätt ses som en rationell respons på att vår belägenhet kräver ett annat språk och en annan kunskap.
Eller annorlunda uttryckt: kanske är det bara religionens unika ord och erfarenheter som kan ge den andliga frihet som är nödvändig för att förändra världen.

Detta läser vi alltså i en kulturartikel i en sekulär tidning. Något håller på att hända, det finns ett sug efter andlig vägledning. Det finns en rikedom i det religiösa språket som skulle kunna svara upp till detta. Men hur skall Katolska kyrkan i Sverige kunna bli relevant i att möta detta behov om man inte ens förmår upprätthålla en levande inomkatolsk teologisk debatt?

Jag vill inte tro att det är så illa. Jag hoppas att , sedan känslorna lagt sig, både sr Madeleine Fredell OP och p Thomas Idergard SJ kan mötas i fruktbara samtal som utforskar och levandegör trons innehåll på ett sätt som för dagens människor speglar djupet i den kristna traditionen.

madelenethomas

Publicerat i Katolska kyrkan, Religion, Tro och vetande | Märkt , , , , , , , | 4 kommentarer

Omnicid – mordet på allting. Vilken grupp i ansvarskedjan tillhör du?

Skogsbränderna i Australien har varit en katastrof av monumentala mått. Det har inte bara lett till förstörelse och död, djurarter som hotas av utrotning, uppbrända byar, och människor vars liv är slana i spillror. Det har också medfört möjlighet till omorientering och eftertanke. Även Australiens premiärminister som i det längsta förnekat eller förtigit fossila bränslens inverkan på klimatet har tvingats ändra sig. Katastrofer skärper tänkandet. Den australienska sociologen Danielle Celermajer har skrivit en artikel med profetisk tyngd som har en relevans långt utanför brandkatastrofens Australien. Den publiceras nu i svensk översättning i DN.

Det angår hela världssamfundet. Ingen vill utrota och döda allting, ändå är det vad som håller på att hända med vår planet om vi inte besinnar oss och använder vår kunskap och handlingskraft till att vända utvecklingen från exploatering av vår jord till omvårdande förvaltning och hållbarhet. Medvetandet om detta är inget nytt.

FN´s klimatpanel har kommit med rapport efter rapport som i allt tydligare dager beskriver allvaret med dagens situation.

Professor Jem Bendell skrev 2018 ett betänkande, Deep Adaptation: A Map for Navigating Climate Tradgedy där han reflekterar över hur vi kan förbereda oss och på bästa sätt förhålla oss till de förändringar som väntar:

I have found that people choose a scenario and a probability depending not on what the data and its analysis might suggest, but what they are choosing to live with as
a story about this topic. That parallels findings in psychology that none of us are purely logic machines but relate information into stories about how things relate and why (Marshall, 2014). None of us are immune to that process. Currently, I have chosen to interpret the information as indicating inevitable collapse, probable catastrophe and possible extinction.

Bendells syfte är inte att skrämmas. Men psykologin lär att ett visst mått av ångest är konstruktivt, för det är en drivkraft till förändring.

Som troende har vi ett existentiellt ansvar att vara salt och ljus i världen. Den kristna traditionen har aldrig stannat vid att bara se till livet bortom detta, utan också att agera ansvarigt i världen här och nu och ta vara på vår nästa, vilket också innebär att vårda vår planet och se till att den är beboelig för kommande generationer. Därför är miljön också en självklar del av Katolska kyrkans sociallära (jfr påve Franciskus klimatencyklika Laudato Si från 2015). Klimatfrågan stannar enligt påven inte vid rent naturvetenskapliga och tekniska lösningar. Vi behöver ett förnyat tänkande inom alla discipliner, från ekonomi, socialvetenskaper, psykologi och medicin till humaniora och teologi för att komma till rätta med de utmaningar vi står inför. Nyligen har påve Franciskus lanserat begreppet ekologisk synd.  Läs mera: [Klimattragedin en existentiell trosfråga, föredrag av sr Madeleine Fredell , Justitia et Pax hemsida]

Den av Greta Thunberg inspirerade rörelsen Fridays for Future engagerar miljontals människor särskilt bland unga. Jag undrar om vi inte närmar oss den punkt då ångesten för att mänskligheten skall stoppa huvudet i sanden är större än ångesten för att analysera och ta problemen på allvar. En klar analys är första steget till förändring, då kan vi bättre förhålla oss till förväntade katastrofer och också vidta de åtgärder som behövs för att minimera skadeverkningarna.

Men trots kunskapen är det skralt med viljan och drivkraften att genomföra de förändringar som vi vet skulle behövas. Mänskligheten och dess ledare står och stampar. Det är som att vi blir bedövade av alla larmrapporter och att vi hellre väljer att lyssna på dem som säger att det nog inte är så farligt.

Vems är ansvaret? Situationen är komplex, vi kan alla gömma oss bakom att någon annan har ansvaret, och förbli i förnekande eller letargisk likgiltighet. Men vårt existentiella ansvar som människor säger oss att det kan inte stanna vid det. Vi måste se varandra i ögonen och visa respekt för varandra, för livet och vår gemensamma miljö. Vi har inte råd att med småsinta strider om detaljer. De teologiska dygderna Tro Hopp och Kärlek är allmänmänskliga och borde ta oss ut vår självupptagenhet. Det handlar inte om orealistiska drömmar utan om att konkret nyttja vårt förnuft och bygga på tidigare erfarenheter tillämpade med fantasi och kreativitet. Men detta är inte lätt, det kan vi bara uppnå om ”vi kan vila i oss själva, om vi är i balans, om vi har goda relationer och har tillit till livet självt. Meningsskapande och kreativ problemlösning ligger varandra mycket nära och är alltså av stor vikt för att leva med en klimatkatastrof hängande över våra huvuden.” (Madeleine Fredell, se länk ovan)

Krismedvetenhet och medvetenheten om vårt eget ansvar och att sluta skylla enbart på andra är en god början. Jag återvänder till artikeln av Danielle Celermajer. Hon ger en lista på olika delar i ansvarskedjan där alla punkter är relevanta. Kan någon enda av oss friskriva oss och hävda att vi inte ingår i någon av kategorierna?

– politiker som vägrade att tala med de brandkårsbefäl som försökte varna för och förebygga den kommande katastrofen. Det var samma politiker som godkände och fortsätter tillåta att nya kolgruvor öppnas, trots den vetenskapliga konsensus som föreligger om följderna av fossila bränslen för klimatet, särskilt vad gäller höjda temperaturer och förlängda torrperioder. Det är samma politiker som godkänt att tillgängliga vattenresurser leds om för att användas för mineralbrytning samtidigt som levande varelser dör ut på grund av vattenbrist och torkan slutar i ett eldhav.

– ägare bakom de mediebolag som sponsrar massförnekandet av vetenskapliga bevis för klimatföljderna av en ekonomi dopad av fossilförbränning. Det är samma medieägare som använder sina verktyg för att underblåsa rädslor, utså förvirring och skapa splittring och fiendskap i hela samhällen.

– investerare som använder sitt ekonomiska och sociala kapital för att stödja politiker vilka i sin tur försvarar deras finansiella intressen.

– delaktig i företagskultur och ett helt juridiskt system, befolkat av advokater, managementkonsulter och finansanalytiker som kräver att företag kortsiktigt maximerar sina vinster, för sina aktieägares skull, och som dumpar alla kostnader för framtiden och livet på planeten på någon annan.

– företagsägare och investerare vars inkomster är beroende av resursutvinning och exploatering.

– konsumenter som blivit beroende av en livsstil byggd på samma exploatering av naturresurser.

– medborgare som prioriterar sina kortsiktiga intressen framför planetens överlevnad, medborgare som saknar det mod och den framsynthet som krävs för att ta oss genom de ekonomiska och sociala reformer som skapar en beboelig värld för våra barn och andra levande varelser än vi själva. Medborgare som inte kan eller vill ta sig tid för att sätta sig in i komplicerade frågor, utan hellre söker skydd bakom de fördomar som odlas i den egna kretsen.

– människor och delar av den mänskliga kulturen vi intalat oss att vi är överlägsna, och vilka vi därför har rätt att dominera och exploatera, så som vi utnyttjar andra levande varelser och världens naturresurser. Tanken att det bara är sådana som vi som har rätten att frodas och att allt annat och alla andra existerar endast för vår skull. Att andra varelser inte är liv utan tillgångar.

Celermajer sammanfattar: ”Ingen av dem jag nämnt odlar en lust att döda allt omkring sig. Men tillsammans har vi skapat och fortsätter att skapa de omständigheter där omnicid blir oundvikligt.

vikarbymorgon

En ny dag gryr. Skall vi lyckas tygla vår lust att exploatera och strida mot varandra så att framtida generationer får uppleva vackra soluppgångar och jorden som ett tryggt hem i ekologisk balans?

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Ny bok av Lillemor Hallin: Praktisk ekumenik i Danderyd och Täby i den Karismatiska förnyelsens spår.

gudkallarvanlmnskromslag—————————-
Ny bok av Lillemor Hallin:
GUD KALLAR VANLIGA MÄNNISKOR till att bygga upp hans rike. Om den andliga förnyelsen i Danderyd och Täby 1970-1990-tal.
(utgiven av Isidor Nätverk och Data, december 2019)
—————————-

Lillemor Hallin tillhör dem som med många andra fick ta emot den helige Ande på ett omvälvande sätt på 1960-talet och blev en del av den världsvida karismatiska våg som sköjt över kristenheten under 1900-talet med den klassiska Pingströrelsen och karismatiska förnyelseströmmar i alla kyrkor.

Den helige Andes gåvor känner inga samfundsgränser och i spåren av den förnyelsen följde också ett starkt ekumeniskt engagemang. Även om man inte var ense i alla lärofrågor, så är det ett och samma dop, en och samma Ande och inget hindrar att man samverkar ekumeniskt i bönegrupper och olika sociala engagemang. Lillemor Hallin har varit engagerad i helande själavård och förbön i den ekumeniska rörelsen Helhet genom Kristus, och hon har varit en drivande person inom Katolsk karismatisk förnyelse i Sverige som ordförande i arbetsgruppen AKKS från 1987-2007  där jag hade förmånen att lära känna henne och arbeta tillsammans med henne som vice ordförande (se kompendiet Något om katolsk karismatisk förnyelse i Sverige 1972-2007).

I den nya boken beskrivs det blomstrande ekumeniska samarbetet som alla kristna församlingar i Danderyd och Täby var involverade i under 1970-1990-tal och som frambringade många goda frukter i form av fysiskt och psykiskt helande, en fördjupad ekumenisk gemenskap med träffar för präster och pastorer, bönerupper, praktiskt socialt arbete med hjälp åt missbrukare, second-hand-butik och hjälparbete och mission och mycket mera.

En del pingstkarismatiska grupper har blivit elitistiska, självförhärligande och gått överstyr på ett sätt som skadat människor ,vilket gett pingstvänner och karismatiker dåligt rykte eftersom det är avarterna man hör mest om, medan hälsan tiger still. Den helige Andes liv med personlig omvändelsen och en öppenhet för de karismatiska nådegåvorna hör dock till det grundläggande i det kristna livet, och Lillemor Hallins bok beskriver hur det kan fungera i vardagen när det är som bäst. Den helige Ande fanns med från början under kyrkans första tid som det beskrivs i Apostlagärningarna och det gäller också idag. Vi kan inte kopiera det som hände i Danderyd och Täby, men boken kan påminna oss om att en levande kyrka bygger på att vi vanliga människor i vardagen tillsammans med våra präster och herdar är öppna för den helige Andes verkan i våra liv, annars urartar kristendomen lätt till tom ideologi och bräckliga människokonstruerade strukturer.

Boken är väl värd att läsa, precis som Apostlagärningarna är det både ett historiskt dokument som beskriver något som skett men också en inspiration här och nu till förnyelse i den helige Ande som ständigt gör allting nytt.

jaglhbok

Djursholm 27 dec 2019. Jag lämnar över den nytryckta boken till författaren.


Boken kan beställas via mig. E-post bengt.malmgren@isidor.se eller sms 070-7212742

Pris 210 kr, frakt ingår.

Erbjudande: Både den nya boken Gud kallar vanliga människor + kompendiet Något om Katolsk Karismatisk Förnyelse i Sverige 1972-2007 för 230 kr inkl frakt.

Publicerat i Church | Märkt , , , | 1 kommentar

Rannsakans och omvändelsens tid för Katolska kyrkan

Det är ett tidens tecken att idyllisering av barnet i krubban får träda i bakgrunden till förmån för självrannsakan och allvar.

Sexövergreppsskandalerna är bara symtom på djupare brister i kyrkan. Oförmågan att nå ut med evangeliet i de sekulariserade västländerna och ekumenikens kräftgång är andra symtom. I botten ligger klerikalism och maktmissbruk som tarvar djupare reformarbete på alla plan inklusive kurian. Påve Franciskus kuriareform som nu förberetts under många år är ett försök att komma vidare, men hur det lyckas är långtifrån klart. Jag utvecklar dessa tankar i detta ganska långa blogginlägg. 

I årets julnattspredikan talade påve Franciskus om övergreppssynder som det inte räcker att be om ursäkt för – något mer måste till:

popefrancisjesusmidnattsm2019 St Peterskyrkan 24 dec 2019. Foto: Daniel Ibanez/CNA

”Whatever goes wrong in our lives, whatever doesn’t work in the Church, whatever problems there are in the world, will no longer serve as an excuse. It will become secondary, for faced with Jesus’ extravagant love, a love of utter meekness and closeness, we have no excuse”

”Excuse”, att ursäkta tolkar jag som att skylla på omständigheter, strukturer, den mänskliga faktorn utan att ta ansvar för verklig förändring. Vi känner alltför väl igen mönstret också i politiskt ledarskap och i tjänstemannavälde. -Det som inte fick hända har hänt igen. Muntlig moralisk indignation. Sedan: Vi tillsätter en utredning för att se hur det kunde gå så. Sedan: Ingen uppföljning och väntan på nästa gång det som inte fick hända händer.

Våra tankar går till alla de problem som kommit i dagen i Katolska kyrkan under de senaste årtiondena med maktmissbruk ekonomiskt och sexuellt, pedofoliskandaler, kyrkans mäns dubbelliv där mycket förvisso har gjorts för att rensa upp under de två sista påvarna, men där det fortfarande finns en tystnadskultur, klerikalism och benägenhet att ursäkta sig själva vilket gör att förändringsarbetet går trögt. Det katolska folkets otålighet och sekulära medias granskningar synes ibland vara mer drivande för förändring än verklig omvändelse inifrån makthavarna själva. Påve Franciskus är en utmanare av allt detta, men det står också klart att han röner stort motstånd från dem vars makt utmanas.

Utan det egna hjärtats omvändelse går det inte, det gäller såväl i kyrkopolitiken som i sekulär politik. Påven säger i julnattspredikan att vi måste släppa in Gud i våra liv, ställa frågan till oss själva: ”Tillåter jag mig själv att vara älskad av Gud? Ger jag mig helt åt hans frälsande kärlek?

Förlåtelse finns även för de svåraste synder, men det kräver att vi beslutar oss för en total nyinriktning av våra liv, äkta ånger och föresats att ge oss helt åt Guds gåva som kommer till oss i Jesus och göra våra liv till bränsle för hans kärlek. Om vi släpper in Gud på det sättet med öppna hjärtan och låter oss själva förvandlas, då kan också världen runtomkring oss förvandlas:

“Let us receive the gift that is Jesus, in order then to become gift like Jesus… it is the best way to change the world: we change, the Church changes, history changes, once we stop trying to change others but try to change ourselves and to make of our life a gift.”

Den nya filmen ”The Two Popes” som handlar om relationen mellan de två påvarna Benedictus XVI och Framciskus från tiden för konklaven då Ratzinger blev vald till påve fram till nästa konklav då Bergoglio blev vald är också ett tidens tecken. En nyckelscen är när de två påvarna biktar sig för varandra. Två mycket olika personligheter med olika åsikter, men som möter varandra i ödmjukhet inte minst i att betrakta sina egna tillkortakommanden. Filmen är inte rakt av dokumentär men baserad på verkliga händelser, ett intressant och allmänmänskligt psykologiskt drama, den söker efter förbättringspotentialen bakom de stela schablonbilderna.

En del är kritiska till filmen eftersom den lyfter fram försonande drag hos båda påvarna och ger alltför mycket good will till Katolska kyrkan. Men jag tror filmen är autentisk i det den uttrycker att människor verkligen vill vara autentiska och söka sanning och rätt, inte bara i teorin utan också i det verkliga personliga livet. Och också påvar är människor och varken att demonisera dem eller idealisera dem gör att man kommer närmare sanningen.

Att söka sanning och rätt, att omvända oss till Guds kärlek som blir uppenbarad för oss i julnattens mysterium skall inte ses som ett romantiskt önsketänkande, utan det är blodigt allvar. Här är jag inte cyniker. Vi behöver verkligen förändra oss själva. Allmänheten ställer stora krav på Katolska kyrkan. Man vill att hon skall göra upp med tystnadskultur, dubbelmoral och överslätande ursäkter. Vi kan inte nöja oss med det mediokra utan måste vara föregångare och visa att det ligger något i det vi teoretiskt lär. Vi kan inte lämna walkower åt Jesus och helgonen att stå för det heliga, de skall vara mönster för hur vi låter våra egna liv förvandlas. Låt oss därför inte vara rädda och snarstuckna då media granskar Katolska kyrkan. Kardinal Anders Arborelius sade i Juldagens predikan i Katolska domkyrkan:

”Vi måste omvända oss mer och mer och låta hans ljus fördriva allt syndens mörker. Vi ser att även de icke-troende har denna förväntan på oss kristna att vi skall vittna om ljuset. Därför blir de också så upprörda när de ser att vi inte lever upp till deras förväntningar, t.ex. när präster begår övergrepp. På det sättet kan de faktiskt hjälpa oss att omvända oss ännu mer och ta avstånd från allt vad synd heter.”

domkjulkrubba2019

Svt´s granskning av ett fall i Katolska kyrkan där en munk långt tid tillbaka gjort kränkande sexuella övergrepp på en ung kvinna är en krusning på ytan i förhållande till alla de övergrepp som uppdagats i kölvattnet av #metoo eller tidigare övergreppsskandaler i Katolska kyrkan. Munken har erkänt sitt fel och ångrat sig, hans ordensledning i Rom har vitagit åtgärder. Däremot sätter reportagen fingret på att det fortfarande här i Katolska kyrkan i Sverige finns en tröghet, en tystnadskultur och benägenhet att ursäkta oss själva. Vi skall vara tacksamma för att media sätter fokus på detta, vilket skyndar på processen att gå från ursäktande till verklig omvändelse och handling i enlighet med omvändelsen (jfr Matt 3:8 ff).

Påven har nyligen beslutat om upphävd sekretess kring kyrkliga utredningar.  Trycken från allmänheten är stort, och ofta är skälet till sekretess inte att skydda brottsoffren, utan mera att hindra att kyrkans egna tillkortakommanden skall komma i dagen. Många utredningar är gjorda och vi kommer vi säkert att få ta del av många rapporter som uppenbarar detaljer om de skandaler vi hört talas om tidigare. Fokus kommer då att vara på hur överordnade ansvariga hanterat det hela, på brister i handläggningen och på hur man sett mellan fingrarna och underlåtit att handla.

En sådan rapport som ett stift i West Virginia USA hittills vägrat lämna ut publicerades nyligen på Washington Posts hemsida. Den handlade om biskop Michael J Bransfield i Wheeling-Charleston West Virginia, hur denne under många år lockat till sig unga prästseminarister och begått sexuella övergrepp, den handlar också om drogmissbruk och förskingring av stiftets pengar som kunde fortgå under lång tid på grund av praktiskt taget ingen fungerande revision. Rapporten beskriver ett flagrant exempel på brist på uppföljning och kontroll samt slapphänt låt gå-mentalitet inom Katolska kyrkan.

Bransfield är ytterligare ett fall med en biskops dubbelliv med homosexuella kontakter med unga män av samma typ som tidigare avslöjats om Washington-biskopen McCarrick.

F.d. kardinalen Theodore Edgar McCarrick utnämndes till kardinal av Johannes Paulus II 2001. Han tillträdde den tunga posten som ärkebiskop av Washington 2001 och avgick 2006 av åldersskäl. McCarrick var aktad och respekterad, en tung person i det katolska USA. Därför blev hans fall desto större då det kom upp i offentlighetens ljus att han under sin karriär ägnat sig åt sexuell misskötsamhet, framförallt genom intima kontakter med unga prästseminarister, även yngre gossar i något fall. Anklagelserna gällde framförallt under den tid han var biskop av Metuchen (1981–1986) och ärkebiskop av Newark (1986–2000). Den 28 juli 2018 accepterade påve Franciskus McCarricks avskedsansökan från kardinalkollegiet.

Sexuell misskötsamhet där vuxna är inblandade har inte tagits itu med inom kyrkan med samma energi som när det gäller minderåriga. I ett fall fanns misstankar att biskop Bransfield utnyttjat en minderårig, det var därför utredningen sattes igång, men rapporten kunde inte få fram klara bevis på detta. En betydande del av pedofiliskandalerna inom Katolska kyrkan gäller inte äkta pedofili, utan prästers sexuella umgänge med gossar och unga vuxna, s.k. pederasti. Fallen Bransfield och McCarrick är nog inte unika, utan bekräftar en kultur av tillåtande av homosexuella kontakter (”gay-nätverk”) som odlats vid prästseminarier och olika institutioner. (Läs min artikel Katolska kyrkans komplicerade förhållande till manlig homosexualitet och övriga artiklar i ämnet jag skrivit).

Biskopar och präster som lever ett dubbelliv på detta sätt står paradoxalt nog inte sällan för en mycket konservativ och sträng sexualmoral utan pastoral finkänslighet . Jag tänker hellre en Arnauld med sin vapendragare Horace Engdahl eller en Weinstein som står för vad de gör än en McCarrick eller Bransfield som tillåter sig själva denna dubbelmoral samtidigt som de lägger tunga bördor på andra och kritiserar påve Franciskus för hans pastorala hållning.

Nu är jag inte emot Katolska kyrkans sexualmoral, endast dubbelmoralen. Vi har en klerikal kultur i Katolska kyrkan med förstelnade maktpositioner där sexualmoralen inte längre motiveras utifrån evangeliet utan blir ett kontrollerande maktmedel. Det är inte bara prästerna som upprätthåller denna kultur, utan det sker i symbios med traditionellt tänkande katolska lekmän som till varje pris försvarar prästernas makt och ser all kritik mot Katolska kyrkan som fräcka påhopp. Förhållandet mellan den påvekritiska falang som stödjer denna klerikala kultur och dem som i likhet med påve Franciskus vill se en mera pastoral hållning som bygger på alla döptas delaktighet och ansvar för kyrkan liknar ungefär förhållandet mellan fariséerna och Jesus som det beskrivs i Bibeln  (jfr Matt kap 23).

 

Kuriareformen – det viktigaste påven vill genomföra och som präglat hela hans pontifikat.

Påve Franciskus har under hela sitt pontifikat kritiserat den klerikala kulturen och den tröghet mot förändring som finns inte minst inom kurian. Under lång tid har han tillsammans med sitt kardinalsråd förberett en kuriareform som snart kommer att sjösättas. Detta har han återkommande kommenterat i sina jultal till kurian alltsedan 2014. Jultalen har aldrig varit några glansiga festtal där han prisar kyrkans framgångar och stryker åhörarna medhårs. Tvärtom har han varit kritisk och talat på ett inkluderande sätt som också gäller honom själv om omvändelse och att göra upp med egoism, karriärism, kotteribildning och annat som står i vägen för att lyckas bra med en reform. Han fokuserar hellre på förbättringsutrymmet än att triumfatoriskt beskriva vilka storartade mål man uppnått.

I 2016 års jultal sade han att det är kurians uppgift att vara honom behjälplig i det som är hela Kyrkans mål, nämligen att förkunna evangeliet särskilt för de fattiga. Detta är också målsättningen för hela kuriareformen:  Hela kyrkan inklusive ledning och kuria skall skräddarsys för att uppnå detta mål.  Påven ser St Paul VI´s apostoliska maning Evangelii Nuntiandi som det viktigaste pastorala dokumentet under postkonciliär tid. Hans eget evangelisationsdokument, den apostoliska maningen Evangelii Gaudium kan anses vara en uppföljare till detta.  Där konstaterade påve Franciskus att “the Church’s customs, ways of doing things, times and schedules, language and structures can be suitably channeled for the evangelization of today’s world rather than for her self-preservation.  The renewal of structures demanded by pastoral conversion can only be understood in this light: as part of an effort to make them more mission-oriented” (EG 27).  I konsekvens med detta har titeln Praedicate Evangelium (predika evangelium) givits åt den nya apostoliska konstitution som förbereds för presentation av kuriareformen.

Påven tar sitt ledningsansvar på fullaste allvar och förväntar sig av kurian att göra detsamma. Han ser sig inte som en härskare, utan som lagledare i ett team där han förväntar sig att alla gör sitt bästa. Han är medveten om att han inte klarar allt själv, utan är beroende av sina medarbetare, han är också medveten om att det inte räcker att byta ut personer, alla har fel och brister och det måste finnas en kultur i hela organisationen att känna sina egna brister och arbeta på sin egen omvändelse från egoistiska attityder, förtrösta på Jesus vara lojal med kyrkans gemenskap och grundläggande mål.  Utan en sådan kultur är allt reformarbete fåfängt. I jultalet 2017 sade han:

”Since the Curia is not an immobile bureaucratic apparatus, reform is first and foremost a sign of life, of a Church that advances on her pilgrim way, of a Church that is living and for this reason semper reformanda, in need of reform because she is alive. Here it must clearly be said that reform is not an end unto itself, but rather a process of growth and above all of conversion.

I årets jultal punktade han upp några viktiga linjer i kuriareformen. Grunden är fokus på kyrkans uppdrag: Evangelisationen. Metoden är att förändra de olika departementen i Vatikanen. Det handlar också om ett tålmodigt arbete att överbrygga motstånd mot reformen och försöka övertyga kurian och andra kritiker om dess nödvändighet. Förändring är nödvändig om man inte vill regridiera, argumenterar påven, och citerade från St John Henry Newmans Essay on the Development of Christian Doctrine: Härnere på jorden är att leva att förändras, och att vara perfekt är att ha förändrats ofta”.  Påven fortsätter:

Naturally, he [Newman] is not speaking about changing for change’s sake, or following every new fashion, but rather about the conviction that development and growth are a normal part of human life, even as believers we know that God remains the unchanging centre of all things. For Newman change was conversion, in other words, interior transformation.  Christian life is a journey, a pilgrimage.  The history of the Bible is a journey, marked by constantly new beginnings.  So it was with Abraham.  So it was too with those Galileans who two thousand years ago set out to follow Jesus: ‘When they had brought their boats to land, they left everything and followed him’ (Lk 5:11).  From that time forward, the history of God’s people – the history of the Church – has always been marked by new beginnings, displacements and changes.  This journey, of course, is not just geographical, but above all symbolic: it is a summons to discover the movement of the heart, which, paradoxically, has to set out in order to remain, to change in order to be faithful.”

Påven menar att vi är inne i en epok som inte bara innebär många förändringar, utan vi lever i en ”förändringens epok”.  Det handlar inte om en linjär förändring undan för undan, utan vi är vid en brytpunkt:

It entails decisions that rapidly transform our ways of living, of relating to one another, of communicating and thinking, of how different generations relate to one another and how we understand and experience faith and science.  Often we approach change as if were a matter of simply putting on new clothes, but remaining exactly as we were before.  I think of the enigmatic expression found in a famous Italian novel: ‘If we want everything to stay the same, then everything has to change’ (The Leopard by Giuseppe Tomasi di Lampedusa).

The more healthy approach is to let oneself be challenged by the questions of the day and to approach them with the virtues of discernment, parrhesía and hypomoné.  Seen in this light, change takes on a very different aspect: from something marginal, incidental or merely external, it would become something more human and more Christian.  Change would still take place, but beginning with man as its centre: an anthropological conversion.”[9]

Men Påve Franciskus betonar också sambandet mellan tradition och förändring. Den nya reformen innebär inte att sopa undan allt gammalt och göra något radikalt nytt, den bygger på en lång förhistoria:

”God manifests himself in time and is present in the processes of history.  This gives priority to actions that give birth to new historical dynamics.  And it requires patience, waiting”.[10]  In this sense, we are urged to read the signs of the times with the eyes of faith, so that the direction of this change should “raise new and old questions which it is right that we should face”.[11]

In discussing a change that is grounded mainly in fidelity to the depositum fidei and the Tradition, today I would like to speak once more of the implementation of the reform of the Roman Curia and to reaffirm that this reform has never presumed to act as if nothing had preceded it.  On the contrary, an effort was made to enhance the good elements deriving from the complex history of the Curia.  There is a need to respect history in order to build a future that has solid roots and can thus prove fruitful.  Appealing to memory is not the same as being anchored in self-preservation, but instead to evoke the life and vitality of an ongoing process.  Memory is not static, but dynamic.  By its very nature, it implies movement.  Nor is tradition static; it too is dynamic, as that great man [Gustav Mahler, taking up a metaphor used by Jean Jaurès] used to say: tradition is the guarantee of the future and not a container of ashes.”

 

Påven kommer sedan in på det konkreta innehållet i kuriareformen och nämner särskilt fyra departement:

  • Kongregationen för Evangelisation av folken
  • Troskongregationen
  • Dikasteriet för kommunikation
  • Dikasteriet för främjandet av integrerad mänsklig utveckling

(The Congregation for the Evangelization of Peoples, the Congregation for the Doctrine of the Faith, the Dicastery for Communication and the Dicastery for Promoting Integral Human Development.)

De två förstnämnda, troskongregationen och evangelisationskongregationen kom till i en tid då det var lätt att skilja på två väldefinierade realiteter: En kristen värld, och en värld som ännu inte var evangeliserad. Så är det inte längre idag, konstaterar påven. Människor som inte hört talas om evangeliet bor inte bara i länder utanför Västerlandet, de bor överallt kring storstäderna (”particularly in vast urban concentrations that call for a specific pastoral outreach”). För storstadsområdena behöver vi nya kartor att orientera efter, andra paradigm. Vi lever inte längre i en kristen värld som tidigare, kristendomen är inte ensam kulturbärare, tron är inte ens en nödvändig grundsten för det sociala livet i Västerlandet, istället tar man ofta avstånd från den, den blir marginaliserad, förlöjligad. Detta var bakgrunden till att påve Benedict XVI 2012 proklamerade Trons År:

“Whereas in the past it was possible to recognize a unitary cultural matrix, broadly accepted in its appeal to the content of the faith and the values inspired by it, today this no longer seems to be the case in large swathes of society, because of a profound crisis of faith that has affected many people” (Porta Fidei).

Det var också bakgrunden till att Påvliga rådet för främjande av den nya evangelisationen (the Pontifical Council for the Promotion of the New Evangelization) kom till 2010. Begreppet Ny Evangelisation myntades första gången av påve Johannes Paulus II vid ett besök i Nova Huta, Polen 1979. Begreppet syftar på att Evangeliet behöver förkunnas på nytt i tidigare kristna länder med etablerade kyrkor, men där progressiv sekulariseringen gjort att det kristna budskapet inte längre blir hört och där själva känslan för det gudomliga förmörkats  och man därför behöver fostra en förnyad evangelisation som är ny i sin iver, sina metoder och i sin inriktning. Utmaningen är att finna nya sätt att nå ut med de eviga sanningarna i evangeliet om Kristus.

St Johannes  Paulus II gav ut encyklikan  Redemptoris Missio där han skrev: “Today the Church must face other challenges and push forward to new frontiers, both in the initial mission ad gentes and in the new evangelization of those peoples who have already heard Christ proclaimed” (No. 30).

Allt detta står nu i fokus, konstaterar påve Franciskus då vi planerar kuriareformen, både vad gäller de enskilda dikasterierna och inom kurian som helhet.

Troskongregationen var tidigare det superdepartement som stod över alla de andra. Troskongregationen, arvtagaren till Inkvisitionen som vakade över renlärigheten och korrigerade heresier hade hand om den redan kristna världen, medan Kongregationen för evangelisation av folken hade hand om evangelisation till de ännu onådda folken. I enlighet med vad som sagts ovan, att man inte längre kan skilja på den kristna och icke-kristna världen, utan det finns människor att nå överallt, så behövs inte en sådan uppdelning. Kongregationen för evangelisation av folken och Påvliga rådet för den nya evangelisationen ersätts av ett superdepartement för evangelisationen som nu får den ledande positionen bland departementen, medan troskongregationen får en mera sidoordnad ställning som servicefunktion åt biskoparna och evangelisationen..

Mycket mer intressant står att läsa i detta påve Franciskus jultal, att fördjupa sig i det ger rik utdelning för var och en som är intresserad.

Min slutsats är följande:
Kyrkan behöver reformeras. Kyrkan behöver göra upp med en maktfullkomlig klerikalism som bjuder motstånd mot nödvändiga reformer. Pedofiliskandalerna, tystnadskulturen, bristen på förmåga att nå ut i de sekulariserade västländerna och ekumenikens kräftgång är bara symtom.

Utan reformer och utan kyrkliga ledare som är beredda att omvända sig och lyssna till den Helige Ande kommer det inte att gå. Men om reformen lyckas, och vi får fler biskopar, präster och lekmän som tillsammans lever ut sin tro, då kommer vi att kunna se stora förändringar. Ett liv i helgelse, effektiv evangelisation och ekumenik hänger ihop.

Återstår att se hur det kommer att gå. Trots påve Franciskus goda intentioner kan reformen leda till stora motsättningar. Ensam kan han inget göra, Vi behövs alla som levande lemmar i Kristi kropp, vigda tjänare såväl som lekmän. Det gäller alla döpta, d.v.s. också kristna i de andra samfundet vilka är delaktiga i den universella kyrkan genom dopet som är gemensamt för alla. Alla behövs för att med förenade krafter verka för den universella kyrkans och evangelisationens bästa.  Jag brukar säga att inget samfund är sig själv nog. Vi hör alla samman. Ju större samfund, och ju större arv man förvaltar av den kristna traditionen, ju större ansvar har man för helheten. Därför har Katolska kyrkan ett mycket stort ansvar. Förändringens tid är nu. Vi har inte råd att ödsla bort vår energi på oväsentligheter.

Gott slut på 2019 och Gott Nytt År 2020 till er alla. Må tro hopp och kärlek och en verklig öppenhet för den Helige Ande vara vår ledstjärna det kommande året och årtiondet.

 

jul2019stjärnakattkrubba

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Katolska kyrkans sociallära – en dialog med hela mänskligheten om bedömningsgrunder för solidarisk humanism

Det katolska förlaget Veritas har gjort ett jättejobb genom att ge ut den digra volymen Den katolska socialläran med ett stort antal påvliga dokument publicerade alltifrån Leo XIII´s Rerum novarum från 1891 som tog upp arbetarnas rättigheter under industrialismen via Johannes XXIII´s Pacem in Terris från 1963 som handlade om behovet av fred i en värld som kärnvapenkapprustningen gjorde alltmer instabil till Laudato Si, påve Franciskus klimatencyklika från 2015 som tar upp  klimatet och miljön och vårt ansvar för vår jord som i snabb takt mår allt sämre.  Varje dokument föregås av en introduktion som sätter in dokumentet i sitt sammanhang och sammanfattar innehållet, författad av någon av medarbetarna, Andreas Carlgren, Anders Piltz, Madeleine Fredell m.fl. Det finns också en gedigen notapparat och referenslista vilket gör boken till en guldgruva för forskare som vill studera socialläran.

Att vara människa innebär att vi har ett ansvar att samarbeta, inte bara inom den egna familjen utan även inom den familj som utgörs av alla människor. Kyrkans kallelse är att sträva efter ”det gemensamma goda” (bonum commune) sett ur hela mänsklighetens perspektiv. Socialläran har sin grund och inspiration i den kristna tron, men argumentationen bygger inte på kristen tro utan utgår från ett naturrättstänkande, dvs att alla människor utifrån förnuft och samvete kan förstå och bejaka det sanna och rätta. De politiker som var Europaprojektets pionjärer såsom Robert Schuman, Jean Monnet, Alcide de Gasperi och Konrad Adenauer var alla katoliker och inspirerade av katolsk sociallära. Deras vision var en sekulär stat byggd på kristna värderingar. I dessa värderingar är människans värdighet och respekten för alla människors lika värde grundläggande, liksom subsidiaritetsprincipen och solidariteten med de svagaste.

Inte bara kristdemokratiska partier, utan alla politiska riktningar som söker det gemensamma bästa har intresse av att studera och hämta inspiration från socialläran. Olof Palme som på sin tid drev igenom att Sverige skulle ha diplomatiska förbindelser med Vatikanen studerade de påvliga socialencyklikorna och uppskattade dem mycket.

Vid ett seminarium i S:ta Eugenia katolska kyrka 3 december presenterade Andreas Carlgren tillsammans med förlagschef Anna Minara Ciardi den nya boken. 2020 kommer att vara ett år man ägnar åt den Katolska socialläran och Anna Minara och Andreas kommer att åka runt och presentera den, inte bara i katolska församlingar, utan mycket bredare än så. Låt oss hoppas att denna skatt kan bli allmänt känd och användas som inspirationskälla för beslutsfattare och politiker i alla läger.

Grundprinciper i socialläran är subsidiaritet, solidaritet och det gemensamma goda. Det gemensamma goda är summan av de sociala villkor som möjliggör för grupper och enskilda att fullkomnas lättare och mera fullständigt. Samhället måste utformas så att människan själv och människor i gemenskap kan fullkomnas. Det förutsätter att inte egenintresset kan styra, utan var och en är skyldig att bidra till det gemensamma goda.

I socialläran finns principer för eftertanke, bedömningsgrunder och riktlinjer för konkret handling som bildar utgångspunkt för att främja en fullödig och solidarisk humanism. Den är en normativ samhällsvetenskap som vill ställa krav på människor att handla i enlighet med denna insikt. Den föreskriver ingen konkret politik eller tar ställning för något politiskt parti men står i dialog med alla kunskapsområden och vetenskapsgrenar som reflekterar över människans verklighet.

Andreas Carlgren konstaterade i sin presentation att de mänskliga rättigheterna som vi känner dem i västerländsk kontext har sin grund i kristendomen. Enligt kristen och judisk syn är människan skapad till Guds avbild, Gud är allas fader och därför är vi alla bröder och systrar och skall behandlas som likar. Som Guds skapelse har människan en grundläggande värdighet (eng dignity), inte bara ett värde. Detta är ett universellt synsätt, alla omfattas, som är bredare än Franska revolutionens utrop om broderskap som gällde medborgarna i staten.

Men om nu sekulariseringen fortsätter och tron på Gud försvinner, vilken grund finns då kvar att försvara människans värdighet och rättigheter utifrån? Den tyske filosofen Jurgen Habermas såg detta dilemma och talade om att de västerländska demokratierna behöver ”räddande översättningar” av religiösa värden som kan översättas till ett språk som är tillgängligt för dem som själva inte är troende.  Själv kallade sig Habermas ”religiöst tondöv” men såg ändå behovet av detta.

bxvihydeparkPåve Benedikt XVI som för övrigt hade en dialog med Habermas underströk starkt humanismen och de mänskliga rättigheternas samband med den kristna tron. Det finns en tendens bland kristna idag att ta allt för givet, och att sådana saker som demokrati och mänskliga rättigheter kommer att bestå därför att civilisationen uppnått en sådan utvecklingsnivå och att Kyrkan som institution finns i världen och klarar sig utan mitt aktiva engagemang. Men dessa värden försvarar sig inte själva. Påve Benedikt betonade detta då han talade till katolikerna samlade i Hyde Park i London 2010:

”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”

Någonstans inser vi att det räcker inte att ”översätta” grundmotiveringen för vårt etiska handlande till ett sekulärt språk. Någonting måste ju etiken till slut bottna i. Vi kan inte både äta kakan och ha den kvar, d.v.s inte både kräva att människans värdighet, universellt lika rättigheter och demokrati skall bestå och samtidigt vara lättjefullt likgiltiga inför vilken grund dessa vilar på.

Jag tror många kan identifiera sig med vad Martin Luther King sade då han tog emot Nobels fredspris:

”Jag vägrar att acceptera att hopplöshet är det slutgiltiga svaret… Jag vägrar att acceptera idén att människan bara är vrakgods och strandfynd i livets flod, oförmögen att påverka händelseförloppet.”

Den rörelse som nu växer underifrån med Greta och Fridays for Future känns som besjälad av samma anda. Detta handlar inte om klimatalarmism utan om en känsla för att ha ett ansvar för vårt gemensamma hem på jorden och kommande generationers livsmiljö. Vår värld är en gåva (som Gud ger oss) att (tillsammans med honom) göra till vår egen. Skapelsen är en gåva som ska delas. Det är den rymd som gives oss till att bygga upp den mänskliga gemenskapen.

gretapåvetrump

Påve Benedikt XVI/kardinal Joseph Ratzinger hör inte till de religiöst tondöva. Trots att han ofta av människor betraktas som sträng och torr ser jag honom som en av 1900-talets största teologer, och tränger man bakom det akademiska språket ser man att hans teologi grundar sig mitt i den mänskliga existensen. Hans klassiker Einfuhrung in das Christentums skrevs 1968. Det är en reflektion över symbolum, den kristna trosbekännelsen. Den kom i svensk översättning 2018, också på Veritas förlag: INTRODUKTION TILL KRISTENDOMEN – FÖRELÄSNINGAR ÖVER DEN APOSTOLISKA TROSBEKÄNNELSEN. [Läs mer om boken här]

Ratzinger är kritisk till den utveckling inom kristendomen som skett under 1900-talet där tron på Gud som ett personligt väsen som möter människan och tron på Kristus dubbla natur, sann Gud och sann människa undan för undan urholkats till förmån för ett materialistiskt helt och hållet inomvärldsligt perspektiv.

När man uteslutit Gud går livet till en början vidare som om ingenting hänt, skriver Ratzinger. Livets grundstrukturer finns fortfarande kvar, trots att de inte längre vilar på fast mark. Men med tiden framstår människan mer och mer som ett objekt för sig själv. Ratzinger lyfter fram som exempel hur vetenskapen behandlar det mänskliga livet. Knappt någon reagerar längre på att vetenskapen odlar fram embryon för att få tillgång till forskningsmaterial. Allt har ju ädla syften och kan förbättra människors livskvalitet. Men om människan bara är ett objekt för sig själv vad skall då människan tänka om människan? Hur ska människorna förhålla sig till varandra om de inte längre förmår se ett gudomligt mysterium i den andra, utan bara ett resultat av vad hon själv gjort Ratzinger skriver:

”Om världen och människan inte har sitt ursprung i ett skapande förnuft som bär på sina egna inre måttstockar och som har nedlagt dessa i människan, då styrs i slutändan människans handlande bara av vissa trafikregler som antingen kan antas eller förkastas beroende på hur användbara de är. Det återstår då bara att göra en konsekvenskalkyl, vilket kallas för teleologisk etik eller konsekventialism. ”

Att dryfta frågan om värdesystem står högst på dagordningen när det gäller att hantera de utmaningar världen står inför idag. Här har kristendomen mycket att erbjuda. Ratzinger skriver:

”När vi tror på logos, att ordet var i begynnelsen, betyder det även att vi tolkar ett värdesystem som ett ‘an-svar’, ett svar på ordet, vilket skänker våra värdesystem rationalitet och en grundläggande inriktning. Hit hör även uppdraget att tillsammans med alla människor vars förnuft styr deras uppriktiga sökande och tillsammans med mänsklighetens stora religioner, försöka finna en gemensam förståelse för vad ansvar innebär.

För den kristna gudsbilden är alltså ordet logos – ordet som står i begynnelsen, det skapande förnuftet och kärleken – avgörande och när nu begreppet logos utgör själva kristologins och Kristustrons mittpunkt ser vi än en gång hur tron på Gud och tron på hans Son som blev människa inte går att skilja åt.”

Läs mera om Ratzingers bok Introduktion till Kristendomen i mitt tidigare inlägg [Kristen tro inte en ideologi eller något vi hittat på utan något som kommit till oss. Dialog med det sekulära samhället kräver att vi utgår från grunden].

Sammanfattningsvis: Incitamentet för att arbeta för det gemensamma goda och slå vakt om humanism och människans värdighet hänger samman med tron på att det finns en grund för detta. Kyrkans uppgift i samhället och den universella mänskliga gemenskapen är därför inte bara att förmedla goda etiska principer för vårt handlande (som är syftet med Katolska kyrkans sociallära) utan också att fortsätta förmedla Evangeliet i dess fullhet med tron på Jesus Kristus som Logos – det skapande förnuftet och kärleken förmedlat till hela mänskligheten.

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Samhälle | Märkt , , , , , , , , | 4 kommentarer

Orationellt och farligt att vara klimatförnekare.

Att snabba klimatförändringar är på gång är helt uppenbart. Att det är korrelerat till växthusgaser är också sedan länge allmänt känt. Det har funnits tidigare perioder med förändringar i koldioxidhalten i atmosfären och därtill hörande temperaturförändringar. Det är också känt att dessa tidigare perioder medfört drastiska förändringar då klimatet förändrades snabbt med stora konsekvenser för livet på jorden, ibland med massutrotning av arter som följd.

Medeltemperaturen stiger nu snabbt på jorden och i haven. Glaciärer smälter, korallreven håller på att försvinna. Samtidigt ser vi koldioxidhalter som stiger snabbare och till högre nivåer än vad vi någonsin sett tidigare. Om tidigare peakar legat vid 300 ppm eller lägre uppmäter vi nu 400 ppm. (se diagram).

dnklimatmyter
Det är klart att detta kommer att förorsaka stora rubbningar i livsbetingelserna på jorden. Att tro att dagens klimatförändringar inte skulle vara något att oroa sig för är att helt strunta i alla lärdomar från snabba klimatförändringar i det förflutna. Karin Bojs, vetenskapsjournalist i DN reflekterar över orsakerna till att klimatförnekandet fortfarande existerar mot allt förnuft: Fåfänga, oljepengar och troll driver klimatmyter.

Läs denna bakgrundsartikel i DN som listar de vanligaste myterna om klimatet som klimatkris-förnekarna odlar.

Kunskapen har vi. Det allvarliga är att politikerna ändå inte förmår samla sig till behövlig handling. Samma politiker som sitter på klimatmötet i Madrid är det som på hemmaplan har bäddat för fortsatt exploatering av olja och kolkraft som kommer att spä på utsläppen av växthusgaser under kommande decennier så att vi inte kan uppnå de uppställda målen på 1,5 grader.

Tiden håller på att rinna ifrån oss. Det är inte fråga om katastrofen kommer, utan hur omfattande den blir, hur vi kan mildra den och hur vi kan hantera flyktingströmmar och konflikter om begränsade resurser som uppstår i klimatkrisens spår.

Går vi mot oundgänglig kollaps, förmodad katastrof eller möjlig utplåning? Vilket är det frantidsscenario du föreställer dig? Matbrist i vissa områden, svält, översvämningar, brist på dricksvatten, odlingsbara jordar minskar. Hur kommer människorna att reagera? Historien visar att det leder till rivalitet, våld, uppror, maktmissbruk, eliters maktövertagande och massflykt. Det finns ingen anledning att tro att mänskligheten blivit visare och bättre rustade att hantera sådana situationer idag.

Läs också min tidigare blogginlägg: Greta

 

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , | 7 kommentarer

Kommunism och nazism har många gemensamma nämnare.

I SVT´s dramaserie Vår tid är nu får vi inblick i 1970-talets vänsterextremism. Vi får följa en maoistisk ungdomsgrupp som väntar på den snara revolutionen.  Hur främmande känns inte den sekterism som beskrivs utifrån dagens perspektiv. Jag har aldrig stått nära sådana rörelser, men jag minns från min skoltid på 1970-talet att de ändå sågs som mainstream då och inte alls okontroversiellt att kritisera. Var man för kritisk hade man hamnat i ”högerburen” och stod på kapitalets och förtryckarnas sida.

Utopier går lätt överstyr om man inte har en god portion sunt förnuft och realism att bottna i. Förtecknen kan vara olika, men mönstret går igen. Per Svensson skriver i en ledarartikel i DN idag om en bok där två personers politiska bana skildras – en som gick från kommunism till nazism och en som gick motsatta vägen, Nils Flyg och Sven Olov Lindholm. Ändå upplevde de att det var samma ideal de styrdes av både före och efter deras byte av ideologisk inriktning.

I boken ”Renegater” pekar lundahistorikern Johan Stenfeldt på några av dessa gemensamma drag mellan nazism och kommunism:

  • Antikapitalism
  • Antiimperialism
  • Avståndstagande från den ”borgerliga” liberala demokratin
  • Utnyttjande av demokratin för att undergräva densamma
  •  Apokalyptisk mytologi:  Berättelsen om en värld som efter ödeskampen mellan två dödsfiender går under för att återuppstå, renad och helbrägdagjord. En ”idé”  som så många varit redo att mörda för.

Mellan dessa berättelser om extremideologierna står berättelsen om Liberalismen som trodde att man genom den liberala demokratin hade uppfunnit den bästa av världar och att historien därmed kommit till sin slutpunkt.

Men så enkelt visade det sig inte vara. Vägen framåt måste innehålla både idealism och realism. Skall den liberala demokratin överleva måste den inse att det inte bara handlar om att bekämpa extremister som kommit och ”kraschat festen” utan om att komma bort från all självgodhet och inse att man måste ta tag i de stora framtidsfrågorna utan att överlämna formuleringsprivilegiet till extremisterna.

Jag tror mycket på den tredje väg Joel Halldorf försöker beskriva som han kallar relationell liberalism och där katolsk sociallära är en grundsten:

 ”Jag menar att vi behöver en politik som stärker samhället. Det handlar om att se till att rättsväsende och välfärd fungerar och de ekonomiska klyftorna hålls i schack. Men också om att institutioner, organisationer och beteenden som bygger gemenskap gynnas: Familjer, frivilligengagemang, föreningar, folkrörelser, fackföreningar.

Ludvigsson beskriver detta som konservativt, själv har jag prövat att kalla det relationell liberalism. För jag har inte uppfattat liberalismen som så smal att den skulle vara oförenlig med en aktiv familje- och civilsamhällespolitik.

Men om den är det, då har vi problem på allvar. För då kommer vi få läsa ledartexter som hävdar att liberalismen är felfri – och skulle det eventuellt finnas några problem kan politiken ändå inte göra något åt dem – tills Åkesson blir statsminister. Men som jag ser det är en politik för små gemenskaper det enda som står mellan oss och en massiv nationalistisk backlash.”

bengt1advent

Vi tänder första adventsljuset i hoppets tecken. Advent står för ett realistiskt hopp. Vi människor är inte fullkomliga utan behöver frälsning, d.v.s. hjälp utifrån. Samtidigt är vi inte maktlösa utan förmår öppna våra hjärtan för det som är sant och gott och samverka med det. Men vi måste inse både vår egen brist och att våra meningsmotståndare inte är alltigenom onda. Inser vi inte det urartar utopin i sin motsats.

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , | Lämna en kommentar