Klockringning och böneutrop i Växjö blev föremål för globalt intresse.

Det har påståtts att katoliker stormat på sociala media sista dagarna, dels mot f Ingvar Fogelqvist, kyrkoherde i Växjö som påståtts ha varit upphovsman till fake news, dels mot pressen som ställt fader Ingvar mot väggen och de katoliker som blivit ”vilseförda” av detta och därför felaktigt varit kritiska till f Ingvar.

De som talar om denna storm måste dväljas i andra twitter-bubblor än jag, för jag har bara sett några få som debatterat detta, och ganska lugnt och med andra perspektiv än akut upprördhet. Eller kanske påståendet om storm är överdrivet. På min gamla arbetsplats brukade talesättet gå, att var en missnöjd med något, så var det ”några”, var två missnöjda så var det ”många” och var tre missnöjda så var det ”alla”.

Fader Ingvar har skött uppståndelsen kring detta bra, det finns ingen anledning till att kritisera honom, och ingen anledning att ta honom i försvar heller, något mediadrev har det inte varit frågan om. Journalisterna har gjort sitt jobb och rett ut detta bra. Intervju med f Ingvar i Radio Kronoberg här i det skede då det uppenbarats att ingen ansökan om klockringning kunde återfinnas.

fIngvarVaxjö

Vad som däremot är intressant är det faktum hur en vinklad eller falsk nyhet snabbt får en spridning över hela världen, t.ex. bland ryska nättroll och utnyttjas i populistiskt propagandasyfte utan att bekymra sig om källkritik. Se denna bakgrundsartikel i DN.

Intressant är också den principiella frågan om offentliga böneutrop kontra klockringning från kyrkor som gjorde att nyheten fick sådan spridning.

Den vinklade nyheten som tacksamt togs emot och spreds av dem som hävdar att samhället är naivt tillmötesgående mot muslimer samtidigt som man motarbetar den egna kristna kulturen var följande: En moské i en mindre svensk stad har fått tillåtelse att ha offentliga böneutrop samtidigt som en katolsk församling i samma stad nekades klockringning för att det ansågs störande.

Så lät det i den första rapporteringen, men vad som inte framgick var att dessa beslut inte sammanföll i tiden, Katolska församlingens ärende låg mer än tio år bakåt. Vad som sedan uppdagades genom fortsatt granskning var att någon ansökan om klockringning aldrig hade lämnats in, så något avslagsbeslut fanns inte. Det visade sig att det var redan på bygglovs-stadiet som man beslutade sig för att inte ansöka om uppförande av  en klockstapel, man avråddes av Byggnadsnämnden eftersom det fanns grannar som var negativa, och det var risk att beslutsprocessen kunde dra ut på tiden.

Men i församlingen hade detaljerna kring detta glömts bort, det kollektiva minnet var att man inte fått tillstånd till klockringning, och det var denna muntliga information fader Ingvar (som inte var med då) förde vidare.

Men så enkel var alltså inte historien som att muslimerna hade favoriserats av Växjö kommun medan de kristna hållits tillbaka. Förutsättningarna var inte samma då som nu, och man vet inte hur det hade gått om man insisterat på att få uppföra en klockstapel och ha klockringning. Kanske hade det gått igenom till slut trots grannarnas överklagande?  Kanske det nu är dags att ansöka på nytt? Och nyligen läste jag att några grannar bara en vecka efter att beslutet om böneutrop från Växjö-moskén fattats har överklagat. Vad konsekvensen av det blir är väl en öppen fråga.

Diskussionen om religionsfrihet och hur offentliga böneutrop och klockringning förhåller sig till det lär gå vidare. Det finns olika uppfattningar om detta.

Att den lilla katolska församlingen i Växjö ett tag kom i händelsernas centrum och blev världskänd är inget i sig att beklaga utan bara trevligt. Publiciteten har inte skadat vare sig församlingen eller fader Ingvar. De ryska nättrollen och de som propagandistiskt utnyttjar fake news utan att bekymra sig om sanningshalten är däremot inte trevliga. Är en falsk nyhet väl utsläppt lever den vidare därute i cyberrymden, oberoende av korrigeringar och dementier.

bengtmorgongåvad

Publicerat i Katolska kyrkan, Religion, Samhälle | Märkt | 3 kommentarer

Vill vi ha en kyrka som är tongivande i samhället även nästa generation måste Katolska kyrkan fortsätta på vägen från klerikalism till lekmannaväckelse och alla kristna samverka ekumeniskt

Prästvigda utgör blott 0,3 procent av världens 1,3 miljarder katoliker.

Andra Vatikankonciliet innebar att tyngdpunkten flyttades från bilden av kyrkan som en klerikal hierarki med påven i toppen till bilden av kyrkans som Guds folk med alla döpta kristnas ansvar och delaktighet att vittna om evangeliet. Påve och biskopar blir då inte så mycket auktoritära chefer som herdar som går bakom sin hjord, skyddar, uppmuntrar, förmanar. Konciliets grundkonstitution om Kyrkan, Lumen Gentium förmedlar tydligt denna vision. Mycket mer skrivs visserligen om biskoparna och prästerna och påvens primat än om lekmännen, men de lyfts fram som likvärdiga med de ämbetsvigda som bärare av nådegåvor och ansvariga för Kyrkans liv och evangelisation. Alla är levande lemmar i Kyrkan och behövs för helheten.

Strax efter konciliet gav påven Paul VI ut den apostoliska maningen Evangelii Nuntiadi (Om Evangeliets förkunnelse i dagens värld). Där sägs att alla döpta har ett ansvar för evangelisationen och att evangelisation innebär både gärningar (socialt arbete, hjälpa sina medmänniskor, visa kärlek) och ord (en klar förkunnelse som nämner Jesus Kristus som grunden för vår tro, hopp och kärlek).

Påve Franciskus har gett ut tre brev riktade till alla kristna i form av apostoliska maningar, och den första Evangelii Gaudium från 2013 kan ses som en uppföljare till Evangelii Nuntiandi. Amoris Laetitia som hade temat äktenskap och familj kom 2016, och nu nyligen publicerades Gaudete et Exsultate som handlar om alla kristnas kallelse till helighet i vår tid.

Påven talar inte bara allmänt uppmuntrande till oss, utan han tar oss lekmän på allvar och talar vädjande till oss om att ta ansvar för vår kristna kallelse. Man kan likna dessa brev med Paulus och de andra apostlarnas brev till församlingarna i NT, deras syfte var också att uppmuntra, förmana och ta itu med olika problem. Det är viktigt för oss att lyssna och ta det påven skriver på allvar.

Före VCII var tyngdpunkten i påvliga skrivelser mera envägs. Påven sade hur det skulle vara, så var det bra. Man förväntade sig inget annat. Rom sköter teologin och dogmerna, helgonen står för heligheten, och vi vanliga lekmän går i kyrkan på söndagar och sköter i övrigt vårt privatliv själva utan att kyrkan lägger sig i.

Men vi lever i en tid då kristendomen inte är lika självklar som tidigare i våra alltmer sekulariserade västerländska samhällen. I en europeisk undersökning nyligen konstaterades att ungdomar ärver varken tro eller värderingar, och Sverige ligger i absoluta botten. 75 % av svenska ungdomar tror inte på Gud, och endast 18% räknar sig som kristna. Kristendomen kommer med nästa generation att förlora sin betydelse som samhällsbärande faktor om vi inte förmår vinna ungdomarna för Kristus. Många vill fortfarande ha Kyrkans service och tycker det är bra att kristna värderingar har ett inflytande i samhället, men man kan inte längre förlita sig till att andra sköter om att förmedla detta. Det kräver vars och ens engagemang.

JesusDN

Därför är påve Franciskus så angelägen att fortsätta processen att reevaluera lekmännens roll i kyrkan och bekämpa klerikalismen. Ett resultat av klerikalismen är en mentalitet som bärs upp av många lekmän vilka är nöjda med att gå till mässan, men anser sin tro och sitt dagliga sociala och politiska liv separerat från detta.

Också Franciskus föregångare Benedictus XVI såg mycket allvarligt på krisläget för kyrkan. Vid ett besök i England 2010 sade han till katolikerna samlade i Hyde Park:

”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle”

Påve Franciskus säger i den korta videon nedan (titta gärna på den): ”Några tror att helighet handlar om att ta på en from uppsyn. Nej, det är inte helighet. ‘Men fader, om jag arbetar i en fabrik eller är revisor… kan jag inte bli ett helgon”. Jo! Jo! Det kan du! Du kan bli ett helgon där du arbetar. Det är just där Gud ger dig nåden att bli ett helgon”

Vi lever i en brytningstid idag. Fortfarande lever klerikalismen, men alltfler blir medvetna om att kristendomen bygger på allas engagemang och aktiva deltagande. Så var det från början, och samma vision har frikyrkorna och de väckelserörelser som uppstår med jämna mellanrum. Idag talas mycket om väckelse och församlingsplantering bland engagerade evangeliskt kristna. Man är medveten om att det är de sekulariserade svenskarna och muslimerna som skall nås genom evangelisationen, inte de redan kristna. Läs ledaren av Stefan Swärd i dagens nummer av Världen idag [VI BER OM MER ÄN BARA ANDLIG FÖRNYELSE].

Påven Johannes Paulus II formulerade begreppet Ny Evangelisation och betonade också att nå nominella katoliker som under inflytande av sekulariseringen slutat praktisera.

Att evagelisera och förmedla kristen tro till nästa generation är en uppgift där vi kristna inte har råd att jobba isolerade från varandra som om våra medkristna i andra samfund inte existerade. Ekumenik och samarbete där vi tar till vara det bästa från våra olika traditioner är nödvändigt. Annars dör kristendomen ut samtidigt som vi ägnar oss åt att kivas med varandra.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

CHARIS – Ny service för Karismatiska förnyelsen upprättas av Vatikanen

Pingsten 2019 kommer nya statuter att börja gälla för CHARIS det nya enhetliga service-organet för Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan (CCR). På det nationella planet innebär det att de nationella service-kommitteerna (i Sverige KKS) ersätts av National Services of Communion som förväntas ha en bred representation av mångfalden av uttryck för Karismatisk förnyelse i landet.

CHARIS är inte ett förbund av troende, inte heller en federation av olika förbund, utan det är en service som erbjuds till alla existerande karismatiska realiteter.

CHARIS är akronym för Catholic Charismatic Renewal International Service. Ordet charis är grekiska och betyder ”nåd” (eng ”grace”)

Processen som ledde fram till detta började på initiativ av påve Franciskus 2015 och är resultatet av ett nära samarbete mellan företrädare för CCR, Dikasteriet för lekmännen, familjen och livet samt påve Franciskus.

(Dikasteri är ett vatikanskt begrepp som betyder ungefär departement. Inom Svenska regeringen har vi departement med ministrar. Inom Vatikanens kuria finns dikasterier med prefekter som i allmänhet är kuriakardinaler.)

Nyligen skickades ett brev ut till ledarna för karismatiska grupper över hela världen samtidigt som man offentligjorde dokumentationen för hela processen och ber att alla noggrant studera denna.

Jag har läst dokumenten och redogör för det härnedan. Denna artikel riktar sig särskilt till alla ledare inom Karismatisk förnyelse, då de behöver sätta sig in i och ta ställning till hur de grupper de ansvarar för skall förhålla sig till CHARIS, men också till alla deltagare i karismatiska grupper som vill informera sig närmare om vad som är på gång.

Artikeln riktar sig också till alla katoliker som vill informera sig om CCR och alla andra som är nyfikna på Katolska kyrkan och och den Karismatiska förnyelsens relation till kyrkan. Arbetet med CHARIS är en föredömligt transparent process, den offentliggjorda brevväxlingen kring hur statuterna växt fram ger en god inblick i hur påven tänker och hur samverkan med lekmän och kuria kan gestalta sig.

————————————————–

De flesta har hört talas om ICCRS, det internationella serviceorganet för Katolska karismatiska förnyelsen (CCR) med ett internationellt råd och servicekontor i Vatikanen. En del känner kanske också till att det finns ett parallellt organ, CF (Catholic Fraternity of Charismatic Communities and Fellowships) samt ytterligare nätverk och ”ministries” som givit olika former av stöd åt olika grupper och verksamheter i den mångfald av uttryck som finns inom CCR.

Påve Franciskus har ägnat mycket tid åt att reformera Vatikanen och kurian och omorganiserat de olika råden för att bättre passa dagens behov, motverka korruption främja den nya evangelisationen, och sätta fokus på Kyrkan som hela Guds folk genom att minska klerikalism och dra in lekmännen som den aktiva basen i Kyrkans framträdande i världen.

15 Augusti 2016 inrättade påven det nya dikasteriet för lekmännen, familjen och livet. Tidigare fanns Påvliga rådet för lekmännen och Påvliga rådet för familjen, dess uppgifter övertogs nu av detta mega-dikasteri. Som prefekt utnämndes biskop Kevin Farrell.

I sitt reformarbete har påven också innefattat Karismatiska förnyelsen. Som en följd av detta inrättas det nya service-organet CHARIS som kommer att ersätta ICCRS och CF. CHARIS kommer att ha ett internationellt kontor i Vatikanen. Förändringen innebär att CCR från och med nästa år får ett enda serviceorgan som formellt utgör en offentlig juridisk kropp i Katolska kyrkan enligt Kanoniska lagen pp 116-123.

I detta sammanhang är det viktigt att påpeka att CHARIS är en sak och Karismatiska förnyelsen med dess mångfald av uttryck är en annan sak.

  • Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan (CCR) är ett verk av Guds nåd, inget vi människor stakat ut. Det är helt och hållet ett verk av den Helige Ande och del del i den stora pingstkarismatiska förnyelseström som berört praktiskt taget alla samfund och kyrkor inom världskristenheten sedan början av 1900-talet.
  • CHARIS är en service med syfte att främja den Karismatiska förnyelsen. Det är CHARIS som får ett kanoniskt status inom Katolska kyrkan, alla de olika verksamheterna i den Karismatiska förnyelsens mångfald kommer att fungera precis som hittills, deras kanoniska status förändras inte. CHARIS är en service åt den Karismatiska förnyelsen, ingen enhet som styr över de olika verksamheterna, de är fria att välja sitt förhållningssätt till CHARIS, om man vill acceptera dess service och samverka eller inte.

I dagarna har de dokument offentliggjorts som ger oss en inblick i historiken och processen genom vilken de nya stadgarna kom till.

2015: I samband med den internationella karismatiska prästreträtten i Rom skrev påve Franciskus ett brev till ICCRS president Michelle Moran och presidenten för CF Gilberto Barbosa där han noterade att det fanns en tendens till splittring inom CCR. Påven refererade till vad förnyelsen säger om sig själv, att det är en enda ström av nåd, och föreslog att tiden nu var kommen att detta borde avspegla sig i att det finns ett enda serviceorgan för Karismatiska förnyelsen, inte som nu att det är uppsplittrat på flera.

Michelle Moran och Gilberto Barbosa besvarade brevet och skrev att de var villiga att begrunda påvens förslag och bad samtidigt om ett sammanträffande med påven för att fördjupa dialogen och ansikte mot ansikte kunna övervägas vilka steg som skall tas.

michellepeter

Michelle Moran med make Peter. Från karismatisk konferens på Stella Maris, Finland 2008. Foto: Bengt Malmgren

 

2016: Den 25 april träffar påven Michelle Moran och Gilberto Barbosa. Några dagar senare skriver han ett brev till Kardinal Stanislav Rylko, predident för Påvliga Rådet för Lekmännen. Han tillkännager där att han tillsatt en arbetsgrupp bestående av Michelle Moran (president ICCRS) och Pino Scafuro (vice president CF) med Oreste Pesare och Julia Torres från kontoret i Rom som sekretarresurser med uppdrag att få till stånd ”en enad internationell service för en enda ström av nåd”. Påven ber om Påvliga rådet för lekmännens samverkan med arbetsgruppen. I brevet nämner påven också det förestående 50-årsjubileet för CCR år 2017 och uttrycker sin önskan att det skall ha en tydlig ekumenisk dimension.

3 maj svarar Kardinal Rylko påven och försäkrar att Påvliga rådet för kommer att stödja arbetsgruppen och även samverka i att 50-årsjubileet 2017 skall få den ekumeniska inriktning påven önskar.

Palazzo San Calisto i Rom 2015. Jag och Oreste Pesare, föreståndare för ICCRS-kontoret.

2017: 30 maj undertecknas en konstitutionsakt för den nya servicen av medlemmarna i arbetsgruppen samt Kardinal Brian Farell, prefekt för det nya dikasteriet för lekmännen, familjen och livet. Där sägs att arbetet med att utarbeta statuter nu påbörjas. Under tiden verkar ICCRS och CF som tidigare.

Samtidigt skriver Michelle Moran och Pino Scafuro ett mera personligt hållet brev till påven som också offentliggjorts. Citat från brevet:

”The new body needs to reflect that Catholic Charismatic Renewal is part of an ecumenical current of grace because we share the grace of baptism in the Spirit with so many Christians throughout the world. We need to highlight the importance of continuing to follow the path of the Holy Spirit that leads to unity in the body of Christ.

To focus upon building communion between the existing charismatic bodies and realities
To foster the inclusion of wider charismatic realities, associations and ministries.

We recognise that this Jubilee year and celebration with you at Pentecost marks the beginning of a new time of the Holy Spirit. it is a Kairos time, a milestone moment for the release of the new things that the Spirit wants to do in this our day.”

 

2018: 6 mars presenterar arbetsgruppen vid ett möte med Dikasteriet för lekmännen, familjen och livet den slutliga texten till de nya statuterna för den gemensamma servicen kallad CHARIS (CATHOLIC CHARISMATIC RENEWAL INTERNATIONAL SERVICE)

19 april: Brev till alla ledare inom CCR världen över med presentation av de nya statuterna samt offentliggörande av all dokumentation kring processen.

2019: Det nya serviceorganisationen kommer att gälla ad experimentum från pingsten 2019

Det kommer att finnas en “International Service of Communion”, ett team som ungefär motsvarar ICCRS råd idag. Det kommer också att finnas motsvarande Service of Communion på kontinental nivå.

På den nationella nivån ombeds att ändra våra nationella service-kommittéer (I Sverige KKS) till “National Services of Communion” som skall vara ett tecken på det liv och den enhet som finns i landet och därför bör bestå av medlemmar/representanter från de olika bönegrupper, kommuniteter, bibelskolor, tjänster och nätverk som betraktar sig som uttryck för CCR.

Ledarna för “National Services of Communion” och representanter för andra internationella nätverk inbjuds till en generalförsamling i Rom var tredje år. Generalförsamlingen utser funktionärer på den internationella nivån.

CHARIS kommer att ha ett internationellt kontor i Vatikanen.

Hur ”National Services of Communion” skall organiseras ges inte mycket detaljer kring, endast att den skall vara en bred representation av de karismatiska grupper och tjänster som faktiskt finns i landet. Man undviker centralstyrning, och eftersom CCR är en mångfacetterad nåd inspirerad av den Helige Ande utan någon mänsklig grundare, utan fast ledningsstruktur betonas istället ”Communion”-aspekten. Enheten byggs upp genom ett samarbete och att låta sig ledas av den Helige Ande.

Citat från statuterna, stycke IV som behandlar ”National Services of Communion”:

”Art. 15. Functions
The goal of National Services of Communion is to build and strengthen the wide and diverse family of Catholic Charismatic Renewal. They should therefore be as inclusive as possible and open to new and emerging realities. The model focuses on communion rather than government or structure.

Art. 16. Composition
National Services of Communion should consist of representatives from realities and expressions of the current of grace who identify themselves as a part of Catholic Charismatic Renewal, and who are seeking to build communion within the wide and diverse family of Catholic Charismatic Renewal. This may include prayer groups, communities, networks, schools of evangelisation, religious institutes, publishing houses,particular ministries, ecumenical initiatives, youth etc.”

Arbetet med detta skall inte vänta utan behöver sättas igång redan nu. Arbetsgruppen har ställt samman en lista med frågor och svar (se bild nedan). Fråga 10 handlar om vad de Nationella Service-kommitteerna (I Sverige KKS) behöver göra:

”De Nationella Service-kommittéerna behöver inkludera alla de karismatiska uttrycken i varje land i en National Service of Communion. På samma sätt bör alla uttryck för Karismatisk förnyelse i varje land redan nu påbörja att organisera möten mellan dem själva för att främja gemenskap (eng ‘foster communion’). Det är förhoppningen att detta kommer att vara förverkligat eller att man är på god väg ditåt till Pingsten 2019.”

 

charisqa

 

 

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , | Lämna en kommentar

Missförstått utalande: Påve Franciskus, kvinnliga teologer och jordgubbarna i tårtan.

Jag tycker själv det är jobbigt med alla kommentarer på katolska bloggar som skall korrigera förståelsen av vad påven sagt. Ofta handlar det om att påven fällt ett spontant yttrande i någon intervju som uppfattats som alltför radikalt eller modernistiskt, och så skall vän av ordning hjälpa till med tolkningen genom att förklara att si har påven alls inte sagt, och så skall det inte tolkas.

Jag trodde aldrig jag själv skulle hamna i situationen att behöva skriva något liknande, men jag inser nu att jag behöver göra det. Det handlar om ett yttrande påven fällde i samband med besök hos den påvliga Internationella teologkommissionen i december 2014.

Kontexten var att påven talade till  teologkommissionen som består av 30 medlemmar och endast 5 kvinnor, vilket påven tyckte var för lite.

På nedanstående YouTube-video kan vi följa exakt vad påven sade. Min översättning:

”Jag vill se högre närvaro av kvinnor. Vi är inte där ännu. De finns där, som jordgubbar på tårtan, men vi behöver mer av dem…
Kvinnliga teologer kan sprida ljus över förståelsen av det allmänna bästa, över centrala och outforskade djupa aspekter av Kristi mysterium. Jag uppmanar er alla att ta del av de specifika bidrag som kvinnor ger när det gäller tron”

Citatet har spridits och återgetts på sociala media och i tidningsartiklar som ett exempel på att påven skulle ha en tendens att smickra och romatisera kvinnans roll istället för att ge kvinnor reellt inflytande och makt. Också jag själv godtog den berättelsen och spred den i ett blogginlägg nyligen.

Men studerar man kontexten påven sade detta i verkar ju betydelsen bli precis tvärtom: Kvinnor skall inte vara som några jordgubbar i tårtan utan vara rejält inbakade huvudingredienser i anrättningen. Jag vet inte vilken slags tårta påven  tänker på, jag tror en enkel tårta med några bär på toppen som dekoration. Vi associerar kanske mera till de ymniga bakverk vi gör till midsommar där tårtorna är fullständigt översållade med bär. Den typen av tårta stämmer sämre som illustration till påvens bild, för poängen skulle ju vara att det var några få bär.

Den som gjorde mig uppmärksam på videon med påven var en kvinna från påvens hemland Argentina som skrev på Facebook. Hon gjorde också några andra kommentarer som kan vara av värde för att förstå den kulturella kontexten i vilken påven uttalar sig om kvinnor.

Hon konstaterar att argentinare som reser till Europa förvånas över det mindre deltagandet av kvinnor. I Buenos Aires var kardinal Bergoglio omgiven av kvinnor, i Europa är han mest omgiven av män. Kanske påven när han talar om “female genius” vill betona det nödvändiga av kvinnors deltagande som en påminnelse för den patriarkala och klerikala kyrkan?

Den argentinska kvinnans synpunkter är intressanta och pekar på vikten att förstå den kulturella kontexten. Påve Franciskus uttalar sig ju ofta spontant och personligt och går utanför det strikt formella. Formellt kan man uttala sig på ett abstrakt sätt avskalat från kulturell bakgrund, men när man blir personlig kan man inte frigöra sig från den kulturella kontext man fostrats i. Kanske påve Franciskus bättre förstås av Sydamerikas kvinnor än av Europas?

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , | 3 kommentarer

Upplivande då kvinnor går i dialog med påven. Konstruktiv mottagandeprocess av Gaudate et Exsultate

 Jag blev mycket glad och upplivad över påve Franciskus senaste apostoliska maning Gaudete et Exsultate som handlar om helighet i vardagslivet och som vänder sig inte till en liten krets initierade, utan till alla vardagskristna och erbjuds till läsning för inspiration och uppbyggelse.

Det är också upplivande att leva i en tid där påvliga skrivelser inte vördnadsvärt tas emot som sista ordet från Rom som sedan läggs till handlingarna utan att få så mycket konsekvenser för vardagslivet, utan att det leder till en mottagandeprocess med reflektion, dialog och konstruktiv kritik. Ordet blir mera rotat på det viset, som säden som föll i den goda jorden och inte på stengrunden eller bland tistlarna som i Jesus liknelse om såningsmannen.

Kvinnorna, de nätverk av kvinnor som vuxit fram inom Katolska kyrkan bestående av kvinnliga teologer och kvinnor med nyckelpositioner inom olika sektorer i samhällsliv och vetenskap betyder mycket för denna dynamiska dialog. Hoppas bara att påven och de övriga i den klerikala delen av kyrkan förstår värdet av detta. När männen reagerar på påven blir det mera fyrkantigt, antingen att man bejakar och prisar det han säger eller också kommer med kritik. Så uppstår olika läger i kyrkan där vissa vill stämpla honom som heretiker och hemfallen åt tidsandan, medan andra lovordar honom för just det sistnämnda (jfr diskussionen kring Amoris Laetitia).

chdec2_2016popecardinalsdubia

Kvinnonätverket har organiserat sig bl.a. i Catholic Women speak – towards a deeper, richer understanding of the Catholic tradition som årligen brukar hålla konferenser i Vatikanen. (Senaste mötet ansågs dock för kontroversiellt, så det fick hållas på en plats utanför Vatikanens murar).

Bland dessa kvinnor finns t.ex. Tina Beattie, professor i Katolska studier vid universitetet i Roehamton, dominikansyster Madeleine Fredell, enligt min mening en av Sveriges bästa teologer idag, även om hon förbehåller sig rätten att fritt reflektera också i banor som kan anses kontroversiella, och Ulla Gudmundson, tidigare svensk ambassadör i Vatikanen och en kännare av påve Benedictus XVI och påve Franciskus. Trots att hon inte är katolik utan tillhör Svenska kyrkan är hennes bidrag till den katolska debatten en dynamisk frisk fläkt. Det är min övertygelse att katolskt teologi mår bäst av att utvecklas, inte som ett slutet system, utan i ekumenisk dialog med alla kristna.

Tina Beattie respekterar jag för hennes kunnighet och respektfulla och konstruktiva kritik. Hon gräver aldrig skyttegravar, skjuter inte över målet utan inriktar sig på konkreta ting som behöver lyftas upp och undersökas. Det innebär inte att jag alltid håller med henne. Nu har hon skrivit en text som kommenterar Gaudate et Exultate. Jag konstaterar att TB precis som jag blev upplivad då hon läste påvens skrivelse och att hon i stora drag tycker den är bra:

”Gaudete et Exsultate is a shining call to holiness but it is also a text that invites critical engagement and discerning attentiveness. Like all great works of holiness, it is part of an unfinished journey towards a vision of a more inclusive, less judgemental and more joyful faith.”

 

Hon framför kritik på vissa punkter, delvis håller jag med henne, men i några fall har jag invändningar:

”Female genius”

Påven använder detta uttryck som han lånat från Johannes Paulus II. Tina Beattie tycker det är en plattityd som man lika gärna kunde undvara. Inte heller jag känner mig bekväm med begreppet. Det associerar till utskiljande av kvinnan som något speciellt vid sidan av övriga mänskligheten som många kvinnor inte tar till sig. Förr utskildes kvinnan genom att hon demoniserades (häxbränningar etc), nu utskiljs hon genom att romantiseras och sättas på piedestal utan att det får några konsekvenser för jämlikhet i levande livet.

Jag kan tänka mig att påven utifrån den patriarkala klerikala struktur han representerar menar väl och vill då som kontrast till det lyfta fram kvinnorna, på samma sätt som han brukar kritisera klerikalismen och lyfta fram den kristne i det normala livet i vardagen. Men han är en del av sin kulturella bakgrund, och då han går från det generella till det speciella, så har han ett språkbruk som uppenbarligen hamnar vid sidan av vad många av dagens kvinnor i västvärlden tar till sig. (Att kalla kvinnor ”jordgubbarna i tårtan” uppfattas inte som reellt erkännande av kvinnor som jämlikar, utan mera som patriarkalt till intet förpliktigande smicker).

Samtidigt är påven inte helt fel ute när han talar om det feminina, därför vi lever i en värld där man håller på att hamna i det andra diket, att relativisera könet så mycket att det framställs som oväsentligt. Det är inte oväsentligt för vår identitet att vara man eller kvinna, manligt och kvinnligt utgör en kompletterande polaritet i mänskligheten, även om det basala är att vi alla är människor. Men då behöver man inte bara fokusera på kvinnan utan också på mannen där fokus behöver sättas på negativa sätt att utöva patriarkal makt (maktmissbruk, benägenheten att trappa upp konflikter snarare än att lösa dem, sexuellt våld, övergrepp i hemmen, pedofiliskandaler, #mettoo etc). Magdalena Dahlborg skriver i Signum:

Påven Franciskus har efterfrågat en ny antropologi för kvinnan. Med många andra kvinnor före mig vill jag säga: det som behövs är inte en ny antropologi för kvinnan, en som särskiljer henne från det normala, talar om varför hon är speciell. Det som behövs är en ny antropologi som visar män och kvinnor som lika mänskliga, lika bristfälliga, lika obegripliga och lika fantastiska. Det är där förändringen måste börja, inte med kosmetiska justeringar av rådande strukturer.

 

Den hemarbetande kvinnan som exempel

Tina Beattie tycker det är typiskt att påven använder sig av ett exempel på en hemarbetande kvinna då han skall illustrera vad helighet i vardagen kan innebära. Hon menar att det illustrerar en idealiserad bild av kärnfamiljen som påven kanske bär på. Varför inte ta chansen att lyfta fram Josef som manligt ideal istället, påvens skrivelse presenterades 19 april, just på St Josefs festdag, menar hon:

”The example of Joseph would resonate with the way many people live today, in families where men often bring up children not biologically fathered by them, and sometimes through necessity or choice give up their own ambitions and careers in order to support their wives in their vocations—as Joseph did. Surely there is no saint who better epitomises the subversive gender politics of the Gospels, than this obedient husband and proxy father who appears only briefly and then disappears into obscurity?”

Den Heliga familjen med dess föräldrapar Josef och Maria framställs ofta som idealbilder för mannen respektive kvinnan. Det finns en förening för män i min församling, Josefsföreningen, som har S:t Josef som skyddspatron. Men både Josef och Maria blir ofta alltför schabloniserade som timida och undergivna personer. Om den milda timida Maria används för att hålla kvinnan på plats, så används Josef för att hålla lekmännen på plats att inte interferera med den klerikala hierarkins makt. Men både Josef och Maria var ju kraftfulla personer som trotsade rädsla och vankelmod till att verkligen bli Guds partner och medarbetare till reparera och bygga upp denna värld och främja Evangeliet. Och vi alla, både män och kvinnor behöver både Josef och Maria som ideal. Marias ”Ja”,  – låt det ske med mig som Gud har sagt behöver vi alla imitera. Gud behöver vårt ”Ja” till att bli hans medarbetare på allvar. Det utesluter all mjäkig försagdhet. Vi är inte kallade att vara mediokra utan att sträva mot helighet.

Med detta sagt tycker jag inte det är så farligt att påven valt en hemarbetande kvinna som exempel. Det finns gott om sådana i världen, och de skall inte nedvärderas eller förlöjligas. Att påven genom att välja detta exempel avslöjar en kulturell prägling som för många moderna västerlänningar ter sig anakronistisk anser jag inte vara en stor sak.  Den kulturella tondövheten tror jag inte på något sätt motsvaras av en brist på det andliga området. Påvens skrivelse om helighet i vardagslivet äger universell giltighet, den hemarbetande kvinnan inte undantagen.

 

Förödmjukelse och ödmjukhet

Om du inte kan utstå och uppoffra några förödmjukelser, så kan du inte heller tillägna dig ödmjukhetens dygd, förklarar påven. Tina Beattie kommenterar:

Humiliation of the powerless is not a path to holiness and humility for either the perpetrator or the victim. Even among those who have power, surely it is wrong to confuse being humbled with being humiliated? The former is indeed essential for spiritual maturity, but the latter should never be sanctified. In enduring extreme humiliation for our sakes, Christ came to dignify and glorify the human, to set us free from shame and humiliation.

Att förespråka att tåla förödmjukelse och tillstyrka ödmjukhetens dygd får inte användas som ett maktmedel att hålla de redan förödmjukade och förtryckta på plats, däri har Tina Beattie rätt, men jag tolkar inte påven som att han skulle vara av annan mening.

HumilityÖdmjukhet. En eftersträvansvärd dygd.

Being humbled” Här blir det svårt med nyanserna i begreppen vid översättning. På svenska tror jag det närmast skulle heta att ödmjuka sig. På svenska är det aktiv form, det är jag som ödmjukar mig själv. På engelskan är det passiv form. Jag blir ödmjukad. Men det stämmer inte riktigt för mig.  Ödmjukad kan jag ju inte bli utan att jag gör valet att låta det ske. Lika lite som jag kan bli tvingad till att tro på Gud, lika lite kan någon tvinga mig att bli ödmjuk.

Being humiliated” På svenska att bli förödmjukad. Här verkar översättningen mera okomplicerad. Det är alltid någon annan som förödmjukar mig, det är inget jag väljer att bli. Någon kritiserar mig, ertappar mig med att stå med rumpan bar, att jag ljugit, att jag har dåligt på fötterna i saker jag påstår, att jag är föraktfull eller brister i omsorg om mina medmänniskor. Förödmjukad kan jag också bli om jag inte gjort något fel, men andra förtalar mig eller kränker mig på olika sätt.

Tina Beattie skriver:

”There is something deeply wrong about the suggestion that humiliation is necessary for humility, and it is a claim that has caused untold suffering to women and indeed to all victims of abuse and violence.”

Där håller jag inte med. Ibland är det läge att försvara sig när man blir förtalad, ibland är det läge att tiga. Det beror på situationen. När Jesus talar om att vända andra kinden till när någon slår dig, så menar han inte passiv undergivenhet. Men man måste välja sina strider. Om man aldrig någonsin skulle tåla en oförrätt, att bli förödmjukad och ta det med jämnmod, så är vi inne i en kränkthetskultur som till slut hamnar i kaos och allas krig mot alla. Det är väl ofta så den mansdominerade världen ser ut. Därför alla krig och till synes olösliga konflikter, alla gängskjutningar, ja t.o.m. Svenska Akademien håller på att falla sönder på grund av sådana beteendemönster.

Därför tror jag påven har fundamentalt rätt när han säger att vi måste kunna lära oss att stå ut med förödmjukelser som ett led i att öva oss i helgelse. Även vid rättmätiga förödmjukelser är vår första impuls ofta att försvara oss och förneka. När vi tänker efter inser vi att vår reaktion istället borde vara att ödmjuka oss (be humbled). Vid orättmätiga förödmjukelser gäller det att bedöma situationen, när det är påkallat att ta strid och inte. Om det gagnar fred och konfliktlösning bättre på sikt att låta mig bli förödmjukad kan jag välja det och uppoffra min kränkthet. Om vi inte själv förstår vad det innebär att bli förödmjukade, hur skall vi då kunna värdera ödmjukheten som dygd?

Samma andliga lagar gäller oss alla. Stark och kapabel såväl som svag och i underläge, alla har vi en kapacitet att utvecklas. Vi har alla en rätt att påtala och avslöja övergrepp och förtryck, ingen falsk ödmjukhet dispenserar oss från det. Vi har också alla en benägenhet att hamna i att själva bli förtryckare. Därför är det nödvändigt att vi alla också övar oss i ödmjukhetens alla detaljer och avslöjar de irrgångar där det kan gå fel.

Tina Beatties problematisering av behovet av ödmjukhet när det gäller de fattiga och förtryckta är rätt när det gäller falsk ödmjukhet i syfte att inte avslöja missförhållanden, men det blir fel då hon drar det så långt att jag tycker det blir en paternalistiskt beskyddande förhållningssätt, något som fattiga måste undanhållas för att de inte förstår att bedöma det rätt. Det är att betrakta de fattiga som mindre vetande. Jag kommer att tänka på Dostojevskijs storinkvisitor som inte trodde att Jesus budskap om frihet kan tillämpas på folk i allmänhet, undantaget enstaka starka och upplysta människor. De flesta behöver istället hjälp att bli av med en så fruktansvärd börda som det fria valet.

 

Skvaller

Till sist några ord om skvaller (gossip) där Tina Beattie tycker att påvens attityd till detta är alltför negativ. Vardagsskvaller kan ju många gånger vara högst oproblematiskt ur etisk synvinkel, ett naturligt och mentalhygieniskt välgörande sätt att umgås med varandra. Hon varna också för situationer där överdriven rädsla för skvaller kan få rent destruktiva följder:

”The woman who hurries away and closes her ears when her neighbour tries to confide her fears about the parish priest’s behaviour with children, the Hollywood film star who keeps to herself the sexual abuse she has suffered at the hands of a director, these are women who have been taught not to gossip, not to share their fears and doubts with other women for fear of being branded gossips and troublemakers.”

 

Däri har Tina Beattie rätt. Jag tror inte det är detta påven har i åtanke när han talar om skvaller som en form av terrorism. Det är snarare det destruktiva förtalande skvallret där man bidrar till att sprida falska rykten om personer utan att ha en aning om vad som egentligen är sant eller inte. Inte minst i sociala media är detta ett otyg och mycket allvarligt. Det kan ställa till mycket skada för den enskilde och bidra till att rigga starka motsättningar mellan grupper som bygger på falska premisser. Vi behöver alla skärpa oss här och tänka efter vad vi bidrar till för att inte låta nättrollen få makt över våra demokratiska samhällen. Vi har också grupprocesser av olika slag med mobbning på arbetsplatser och i skolor. Det är inget oskyldigt att medverka i sådant.

Påven skall ha en eloge för att han tar upp det destruktiva skvallret som en ytterst allvarlig sak som man verkligen inte blir helig av att ägna sig åt. Men jag gillar Tina Beatties invit på slutet:

” I humbly suggest that Francis needs to spend more time gossiping with the women he meets along the way, if he is to understand more and prescribe less with regard to women’s visions, vocations and experiences of holiness.”

Inte minst behöver påven lära sig hur hans budskap tas emot och tolkas i olika kulturella kontexter i omvärlden. Där har Tina Beattie och många kvinnor en betydligt större kompetens än påven. Därför är den här typen av samtal mycket viktiga. Hoppas påven förstår detta.

 

 

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , | 3 kommentarer

NÄR MURARNA FÖLL – Min katolska uppväxt av Lillemor Hallin. Ett vittnesbörd om kvinnors situation i kyrkan.

NÄR MURARNA FÖLL – Min katolska uppväxt av Lillemor Hallin (Artos förlag 2016)

lillemorhallinLillemor Hallin är känd som som företrädare för karismatisk förnyelse och ledde förnyelsearbetet inom Katolska kyrkan som ordförande för AKKS fram till 2007. Hennes engagemang har en ekumenisk bredd och genom Helhet genom Kristus har förbönssamtal blivit introducerade i hela det kristna Sverige och hjälpt många till helade. Bland tidigare böcker kan nämnas Se Herrens härlighet, Strömmar av liv och Läkedom i Kristus.

Boken kom ut redan 2016 men har ännu inte fått den uppmärksamhet den förtjänar. Lillemor Hallin vill nog inte kalla sig feminist, trots det läser jag boken som ett starkt vittnesbörd om kvinnors situation i Katolska kyrkan. Boken handlar om kvinnors omsorg, kraft och okuvliga framhärdande i kärlek trots det motstånd man kan möta om man vill engagera sig och inte bara passivt oreflekterat lyda prästerskapet.

närmurarnaföllomslagVi får följa Katolska kyrkan ur två generationer kvinnors perspektiv, det började med mamman som med rötter i metodismen av en händelse i sin ungdom blev katolik i USA efter mötet med en katolsk präst som visade henne vägen till en djupare relation med Jesus Både Lillemor Hallin och mamman hade visionen om en levande Gudsrelation i vardagen.  Detta kolliderade med kyrkans patriarkala struktur som inte uppmuntrade entusiastiska lekmän. På 1940-talet fanns fördomar mot katoliker och man fick utstå mycket spott och spe också från det protestantiska majoritetssamhället, vilket mamman som genom sin bakgrund var en helgjuten ekumen fick erfara. I syfte att etablera goda kontakter med Svenska kyrkan i Danderyd besökte hon församlingens kyrkoherde och presenterade sig som en katolik som nyligen flyttat in med sin familj. Författaren berättar:

”Kyrkoherden blev högröd i ansiktet. Först var han alldeles tyst. Så reste han sig i sin fulla längd – och den var ansenlig – och röt: ‘Jaså!!! Katolik!!! Då vill jag göra fru Hallin klart medveten om att den katolska kyrkan är raka vägen till helvetet, både för fru Hallin och för hela er familj. Adjö!!!’

Därmed inget ont sagt om Svenska kyrkan, katolska präster var lika oekumeniska på den tiden, men det blev en chock för mamman att konfronteras med detta klimat. Det finns ingen bitterhet i skildringen, grundtonen är glädje och humor men man förstår att mamman in på bara huden fick känna på den dubbla utsatthet det innebar att vara katolik i ett protestantiskt land, och aktivt engagerad kvinnlig lekman i en tid då den klerikala dominansen var närmast total. Kanske detta att inte bli förstådd av sin egen kyrka var mera smärtsamt än de fördomar man mötte som katolsk minoritet, tänker jag.

Lillemor Hallin och hennes systrar växte upp i Danderyd och fick en oklanderlig katolsk uppfostran som hon hon beskriver med både humor, allvar och värme, ofta illustrerade med roliga minnesbilder från olika situationer. Oförglömliga är t ex berättelserna om vandringen genom 1930-talets Stockholm tillsammans med en dominikansyster, om busschauffören som fick en lektion om bikt och om den nattliga tjuven på S:ta Ingridshemmet.

Boken ger en nyckel till att förstå hennes engagemang senare i livet för Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan. Mamman orkade inte hålla fanan högt genom åren utan försvagades av det motstånd hon mötte, men hennes engagemang övertogs av dottern Lillemor. De nya rörelserna i Katolska kyrkan som uppstod under 1900-talet, där karismatiska förnyelsen är den i särklass största bygger till stor del på lekmannaengagemang inte minst av kvinnor, även om många präster och biskopar också är med både aktivt och genom sitt stöd. Karismatiska förnyelsen har haft stöd av alla påvar alltsedan Paul VI och har statuter officiellt erkända av Vatikanen. [ICCRS – Internationa Catholic Charismatic Renewal Services]

Det finns många ljusa skildringar av julfester, uppmuntrande präster som gjorde hembesök, skojade och bjöd på godis, och den vardagliga leken med traktens ungar som  nästan ger en Bullerby-känsla.  Men mellan raderna kan man läsa in också en allvarligare dimension.  Man anar en förtryckande kyrka som inte ger något utrymme för lekmän, speciellt inte kvinnor. Det blev tydligt för författarinnan då hon kom upp i tonåren. Lekmännens roll var att vara lydiga konsumenter. En gruppresa med ungdomar till det heliga året i Rom 1950 blev en chock för henne. Vid mässan i Peterskyrkan introducerades påven pompöst buren i gyllene bärstol och med guldskor på sina fötter. Hon skriver:

”Det blev en tagg i mig under många år framåt… Jag började se hur mycket som var fel hos henne: hur hon, vår ‘Moder’, präglades av manligt högmod och manlig exklusivitet, av brist på kärlek i så många sammanhang, av en usel gammalmodig pedagogik, av en total brist på den andliga kraft som kännetecknade Jesus, apostlarna och alla dem som lade grunden till Kyrkan, av en konstig nedvärderande kvinnosyn och ett nonchalerande av så mycket av kvinnornas gåvor, åsikter, kunskaper och behov, av en nedvärderande attityd mot lekfolket som närmast behandlades som barn.”

Katolska kyrkan är annorlunda och mera öppen idag liksom det ekumeniska klimatet, men det är en förändringsprocess som inte är avslutad. Mellan skildringen av författarens upplevelser i Rom 1950 och idag ligger Andra Vatikankonciliet 1962-65 som sammankallades av påven Johannes XXIII som förstod att det var nödvändigt för Katolska kyrkan att öppna fönstret mot den moderna världen, rensa ut bråte som kyrkan samlat på sig och återvända till källorna.  ”Gudomlige Ande, förnya dina under i vår tid som i en ny pingst”, var hans bön i samband med sammankallandet av konciliet.

Läromässigt bejakar Katolska kyrkan helt och fullt lekmännens roll som fullvärdiga och ansvariga medlemmar i kyrkan, det allmänna prästadömet (varje döpt kristens ansvar) är grundläggande medan de vigda ämbetsbärarna skall vara herdar som går bakom sin hjord, uppmuntrar och stödjer, inte härskar och förtrycker. Men gamla hierarkiska mansdominerade klerikala strukturer sitter i väggarna, och många kan nog med mig känna igen sin egen smärta i det Lillemor Hallin beskriver, samtidigt som boken uppmuntrar till att inte ge upp utan fortsätta att ägna våra bästa krafter åt att tjäna kyrkan och låta evangeliet bära frukt i världen, oberoende av om vi möter medgång eller motgång.

Alla är vi ansvariga medlemmar i Kyrkan kallade till helighet, och vi bör fråga inte så mycket vad Kyrkan kan göra för oss som vad vi kan göra för Kyrkan. Genom Anden styrks vi att hålla fanan högt vare sig i motgång eller medgång. Lillemor Hallins bok är en uppmuntran till att inte tappa taget och ge upp utan samverka med nåden. Mitt i stridens hetta kan läget verka kritiskt, men ser vi till de längre perspektiven anar vi hur stor frukt det bär att vara en trogen arbetare i vingården.

Kyrkan, hela kristenheten befinner sig i en förnyelseprocess. Andra Vatikankonciliet får ses som ett led i detta, men det vore ett misstag att tro att Konciliets intention är genomförd, den är bara i början. Kardinal Suenens liknade konciliedokumenten vid rosenknoppar som ännu inte slagit ut men som kommer att blomma i framtiden.  Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen som tog sin början kring sekelskiftet 1900 är också en del i detta liksom den ekumeniska rörelsen.

– Intet nytt under solen säger de som förstår sig på men kanske inte är så öppna för förändring själva och påpekar att Kyrkan har reformerats under hela sin historia.

– Äntligen håller kyrkan på att bli modern säger de som tror att förnyelse är samma sak som att anpassa sig till tidsandan.

Men jag tror det är mycket större planer än så som Gud har för sin kyrka. Vi äger inte processen, vi kan bara låta oss ledas av Anden och hålla oss till Jesus Kristus och låta oss överraskas av vad Gud har i beredskap åt oss där framme.

(texten uppdaterad 2018-04-24)

/Bengt Malmgren


Läs också:

ngtomkkfs7207omslag

Ovanstående bok (A4, 90 sidor) kan beställas genom undertecknad. Kostar 120 kr inkl frakt. Mera information på bokens hemsida.

[Karismatisk förnyelse i Sverige, hemsida]

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Tungotal och psykisk hälsa

Tungotal eller glossolalia är sedan Kyrkans första tid ett vanligt förekommande fenomen. I vår tid har det på nytt blivit uppmärksammat och vanligt förekommande genom den pingstkarismatiska förnyelseströmmen. Det praktiseras inte bara inom Pingströrelsen utan förekommer inom praktiskt taget samtliga kristna samfund inklusive Katolska kyrkan. Själv tillhör det mitt dagliga böneliv att tala i tungor. Därför kan jag säga som Paulus ”Gud vare tack, jag talar mer med tungor än någon av er” (1 Kor 14:18)

Många associerar kanske tungotalet till något högljutt, extatiskt eller hysteriskt och att det bara är obalanserade människor som ägnar sig åt det. Så tänkte jag själv också innan jag på 1970-talet kom i kontakt med den karismatiska förnyelsen genom de stora ekumeniska karismatiska konferenserna i Katarina kyrka i Stockholm.

Men tungotal kan också vara lågmält och användas som ett bönespråk i den enskilda bönen som öppnar upp djup bortom det vi kognitivt förmår formulera ord. Jag rekommenderar verkligen varje bedjande kristen att sträva efter denna gåva som är den enklaste, allmänaste och mest anspråkslösa av alla de karismatiska nådegåvorna, jag tror inte den är förbehållen några få, utan alla som vill kan tillägna sig den som något nyttigt och fruktbart.

Det har gjorts psykologiska och neurofysiologiska studier och tvärtemot den ursprungliga hypotesen visade det sig att de som praktiserar tungotal ofta är harmoniska och balanserade människor som inte uppvisar större psykopatologi än andra referensgrupper i befolkningen. Vissa studier har funnit att tungotalspraktiserande har större emotionell stabilitet och mindre neurotiska besvär. Man har inte kunnat visa att tungotal positivt befrämjar hälsan, men i en fysiologisk studie kunde man konstatera lägre påslag av stresshormoner hos tungotalande.

En intressant experimentell neurofysiologisk studie har gjorts där man mätte blodflödet i hjärnan och jämförde vad som skedde hos personer som sjöng gospelsång och dem som talade i tungor, det finns också liknande studier vad som händer i hjärnan vid meditation. Hos de tungotalande fann man minskat blodflöde i främre frontalloben, tydande på att de kognitiva språkliga funktionerna och funktionerna för riktad uppmärksamhet är vilande, något som inte var fallet vid meditation. Vid meditation har man funnit minskad aktivitet i övre parietalloben motsvarande att mentalt släppa greppet om sig själv. I samband med tungotal kunde man inte konstatera samma aktivitetsminskning i parietalloben. Andra intressanta observationer gjordes också som fysiologiskt kan stämma med det faktum att tungotalande inte är en extatisk aktivitet där man försjunker i förmedvetna nivåer och förlorar kontrollen. Det är tydligt i tungotal att viljan styr hela tiden på så sätt att man kan börja och sluta när man vill. Detta kan alla bekräfta som praktiserar gåvan.

Jag har just medverkat som föreläsare på en kurs i S:ta Clara kyrka, Nytt Liv i Anden eller s.k. Liv i Anden-seminarier som AKKS (Arbetsgruppen för Karismatisk Förnyelse i Katolska kyrkan i Sverige) bidrog till att introducera på ekumenisk bas i Sverige på 1990-talet. Det är en introduktion i det nya livet i den Helige Ande och de andliga nådegåvorna. Tungotalet är bara en av dessa gåvor, men ändå viktigt att redogöra för därför att det finns så mycket förbehåll och felaktiga föreställningar om gåvan.

[Läs här min nyligen uppdaterade artikel ”Tungotal Glossolalia” som jag ursprungligen skrev 2017 som tar upp andliga och teologiska aspekter på tungotalet]

Den Helige Andes liv i oss handlar inte främst om extraordinära nådegåvor. Även om vi eftersträvar dem och tar emot med tacksamhet är det inget som vi gör stort väsen av. Men de hjälper oss och bygger upp och stöder oss i det som är vår egentliga uppgift som kristna: Att leva ett liv i vardagen som verkligen tjänande och älskande människor, ett heligt liv där Andens frukter som Paulus talar om kan mogna fram i oss. ”Kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet, självbehärskning” (Gal 5:22-23), kort sagt att sträva efter helgelse i våra liv.

I sitt senaste apostoliska brev Gaudete et exsultate påminner påve Franciskus om att alla döpta är kallade till helighet, och att det är något som hör till det vardagliga livet som kristen. Påven vänder sig till alla: Ungdomar och gamla, till präster och ordensfolk såväl som majoriteten av alla kristna som lever i olika sammanhang i vår brokiga värld. Budskapet är att strävan efter helighet och att tjäna våra medmänniskor och bidra att reparera och bygga upp denna värld och praktisera tro, hopp och kärlek är det vi skall bli bra på snarare än att nöja oss med ett mediokert liv.

Det gäller alla oss som lever i denna värld med dess risker och utmaningar.
Vi som älskar och uppfostrar våra barn.
Vi som arbetar hårt för att sätta mat på bordet.
Vi som studerar och förbereder oss för framtiden.
Unga och gamla, präster och ordensvigda såväl som alla oss döpta som lever i olika situationer i vår brokiga värld.
Alla är vi kallade till helighet.

Helighet betyder inte
– att tro att du är bättre än andra
– att du vet mer eller gör mer än andra
– att blint följa regler utan kärlek.

Men det betyder att förtrösta på nåden, den Helige Ande i ditt liv som en hjälp att uppnå helgelsen.
Jesus visar vägen. Att följa Honom är att gå mot strömmen.
Det är inte att bortse från lidandet och orättvisorna i världen.
Men det är att vara modig, att kämpa, att vara ödmjuk och ha sinne för humor.

Var inte rädda för att bli heliga, uppmanar oss påven. Det innebär inte att isolera sig från världen, utan tvärtom att leva mer intensivt i världen med din livsenergi, kreativitet och glädje och vara mer trogen mot det som är ditt djupaste jag, den plan din Skapare har för dig.

 

peterskanden

 

Referenser:

Newberg, Wintering, Morgana, Waldmanb
The measurement of regional cerebral blood flow during glossolalia: A preliminary SPECT study. Psychiatry Research: Neuroimaging Volume 148, Issue 1, 22 November 2006, Pages 67-71

Lynn, Paris Frye, Schell
Salivary Alpha-Amylase and Cortisol Among Pentecostals on a Worship and Nonworship Day. Am J Hum Biol. 2010 Nov-Dec; 22(6): 819–822.

V.H. Hine
Pentecostal glossolalia: toward a functional reinterpretation
Journal for the Scientific Study of Religion, 8 (1969), pp. 212-226

B. Grady, K.M. Loewenthal
Features associated with speaking in tongues (glossolalia)
British Journal of Medical Psychology, 70 (1997), pp. 185-191

S.H. Louden, L.J. Francis
Are Catholic priests in England and Wales attracted to the charismatic movement emotionally less stable?
British Journal of Theological Education, II (2001), pp. 65-76

A.B. Newberg, A. Alavi, M. Baime, M. Pourdehnad, J. Santanna, E.G. d’Aquili
The measurement of regional cerebral blood flow during the complex cognitive task of meditation: a preliminary SPECT study
Psychiatry Research. Neuroimaging, 106 (2001), pp. 113-122

 

Publicerat i Church | Märkt , , , | 2 kommentarer