Steve Bannons försök att bilda högerpopulistisk katolsk rörelse i Europa stöter på motstånd – Europeerna verkan vilja skaka honom av sig

Steve Bannon är katolik och växte upp i en konservativ katolsk miljö i södra USA och var ministrant som barn. Idag är Bannons huvudfokus politikenn och att med alla medel stödja den populistiska alternativhögern. Han har hjälpt Jair Bolzonaro att komma till makten och han var Trumps mediastrateg till dess han fick sparken 2017. Han har stått anklagad för bedrägeri med pengainsamlingar som sades skulle gå till muren mot Mexico, men som istället gick in i hans propagandaapparat, men Trump benådade honom i samband med att han avgick som president.

Han har sedan flera år engagerat sig med likasinnade katolska och högerpopulistiska kretsar i Europa med målsättning att bygga upp en populistisk fraktion innanför den katolska kyrkan. Det var ett led i hans strävan att kunna påverka och fostra en ny generation aktivister och ledare som kan samarbeta med Europas nationalpopulistiska partier och ledare som Salvini i Italien, Marie Le Pen i Frankrike och Orban i Ungern.

En plattform skulle vara det katolska institutet Dignitatis Humanae som fått hyra ett anrikt medeltida kloster, Trisulti i de italienska bergen en bit från Rom sedan munkarna inte längre fanns kvar. Där skulle elittrupperna utbildas för bygga upp ”Rörelsen” (the movement) som projektet benämndes som skulle ha säte i Bryssel för att kunna påverka EU. Man ville stödja högerextrema partier i Europaparlamentsvalet 2019. En långsiktig målsättning sades vara att upplösa EU.

Benjamin Harnwell, en britt som arbetat som medhjälpare åt en tory-medlem i EU-parlamentet är grundare och chef för Dignitatis Humanae. Han sade 2018 till nyhetsbyrån Reuters att Bannon i fyra års tid aktivt hade deltagit i uppbyggandet av institutet. Kardinal Raymond Burke tillhörde institutets rådgivande grupp, och han utsågs februari 2019 till hederspresident i institutet. Även Italiens dåvarande inrikesminister Salvini anslöt sig. Planen var att Bannon skulle få en ledande roll vid institutet. Han samlade också in pengar för institutet både i Europa och i USA.

Men Rörelsen var knappas märkbar under EU-valet, och vi har inte hört så mycket av den under senare år. Kardinal Burke har dragit sig tillbaka från institutet sedan juni 2019 och sade i ett uttalande som motiv att institutet hade blivit för mycket identifierat med “the political program of Mr. Bannon.”

Jag trodde att Rörelsen rentav runnit ut i sanden, men nu kommer en artikel på jesuit-tidskriften Americas webbsida där det berättas att Institutet Dignitatis Humanae fått bakslag i en högre italiensk förvaltningsdomstol, man vill nämligen upphäva deras rätt att hyra klostret.

2017 hade Italienska Kulturministeriet låtit det anrika klostret från 1200-talet hyras av institutet Dignitatis Humanae. Villkoret var att man skulle driva en verksamhet som bevarade klostrets historiska och kulturella värde. Lokalbefolkningen var mycket bekymrad över vad som höll på att hända med det fina klostret och protesterna tilltog när man såg vad som höll på att hända. Kulturministeriet följde upp och fann att institutet hade ljugit om sin kapacitet att ta hand om klostret varför hyresavtalet sades upp. Den högre förvaltningsdomstolen bekräftar nu att uppsägningsbeslutet var riktigt och upphäver därmed en dom i en lägre instans som gett institutet rätt.

Nicola Zingaretti, lokalpolitiker i Lazio-regionen informerar på sin Facebook-sida om domen och skriver att Steve Bannon nu måste lämna Trisulti och lovar samarbeta med kulturministeriet för att ge denna underbara plats tillbaka till medborgarna.

Den lokale katolske biskopen av Anagni-Alatri, Lorenzo Loppa lovordade också beslutet och sade att domstolen hade gjort det rätta genom att återge klostret till ”Guds folk och till hela samhället” och att stiftet nu skall samarbeta med samhället att hitta ett nytt liv för denna ”monastiska juvel”.

Benjamin Harnwell har sagt att institutet motarbetats på grund av dess samröre med Bannon och Salvini och hans ”heroiska kamp för blockad av illegal invandring till Italien”. Institutet hade också räknat med hög-profilsupport från kardinal Raymond Burke som utsågs till hederspresident men han har som nämndes tagit sin hand ifrån det.

Steve Bannon å sin sida rasar och kallar beslutet ”ett politiskt skämt” och anklagar italienska regeringen för korruption och inkompetens och jämför med ett u-land och lovade fortsätta att kämpa för att behålla klostret. I ett uttalande säger han: “We refuse to be stopped by the corrupt bureaucracy that infests Italian government and hurts the Italian people… (the decision) brings further shame on Italy’s already-stained judiciary in eyes of the whole world.

Att Italien inte är fri från korruption vet vi alltför väl, men förvaltningsdomstolens beslut i detta fall var inte ett exempel på detta, tvärtom en seger för transparens och rättvisa. Att Bannon som själv är anklagad för korruption i USA kommer dragande med sådana anklagelser mot Italien får tala för sig själv. Är månne de pengar han plöjt ner i institutet del av dem han samlat in i USA och som han med korrupta medel samlat in i USA? Det är oklart vad Bannon har för juridiska möjligheter att föra denna process vidare.

Detta var ytterligare ett bakslag för Bannon i hans korståg för att mobilisera populistiska högerkrafter i Europa. Tidigare försök att fria till Salvini och Frankrikes Marine Le Pen föll inte väl ut, och europeerna tycks i det stora hela vilja skaka honom av sig.

Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Samhälle | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Islam – islamism. Varför är det så laddat att tala om Islams dåliga sidor?

Nyligen råkade Richard Jomshof från SD i blåsväder för att han uttalat sig om Islam som en ”avskyvärd” religion. Han förtydligade sig visserligen sedan och sade att han inte menade människor i allmänhet som tillhör Islam, utan styrelseskicket i många stater influerade av islamism. Det senare borde inte vara svårt att hålla med om, även många muslimer flyr ju från islamismens förtryck och terror. Men många av SD´s kritiker godtog inte denna förklaring, utan stod fast vid att Jomshof och många av de ledande inom SD i själva verket är rasister som drar alla muslimer över en kam och gör skillnad på folk och folk. Jomshofs förklaring var, menar de endast en förskönande efterkonstruktion för att framstå som mer städat i syfte att underlätta samarbete med andra politiska partier.

Mitt fokus är på vad som faktiskt sägs, och jag utgår från möjligheten av en respektfull politisk dialog, inte att utrannsaka vad som döljer sig i hjärtats djup varken hos anhängare av SD eller andra politiska partier. Det politiska spelet följer sin egen logik, och kan man misstänkliggöra motståndarna så gör man det.

En sak är slående: Det finns en grupp som man ofta kommer undan med att kritisera, nämligen kristna, medan det är mycket svårare att kritisera t.ex. muslimer utan att någon genast spelar ut rasistkortet.  Jag tror det har att göra med de tankefigurer som alltmer infiltrerat samhällsdebatten som handlar om identitetspolitik och att de som betraktas som i överläge inte har rätt att uttala sig om de som är i underläge. Kvinnor, muslimer, icke-vita, homosexuella, räknas till underprivilegierade, och tillhör man inte någon av dessa grupper har man inte rätt att uttala sig. Nathan Sahchars ledare i DN 15 mars tecknar bilden:

Upplysningen sökte det gemensamma för alla människor. Förnuftet och vetenskapen var dess verktyg; demokratin och medborgartanken dess ideal. Upplysningens fiender sökte hela tiden efter det som skilde människor åt – blod, ras, nation, tradition, tro, makt. Upplysningens nyckelbegrepp är friheten; motståndarnas nyckelbegrepp är identiteten. Upplysningen, och med den demokratin och toleransen, har allt färre förkämpar. Dess fiender är inte längre obskyra sekter, och de blir fler.

Nazisterna hade varit lika rasistiska utan USA, men utan USA hade nazisterna fortsatt härska. Att deras idéer och deras praktik, i progressiv förklädnad, blivit ren vardag borde skrämma livet ur oss.”

Att tankegods liknande rasistisk ideologi finns öppet idag i form av antisemitism och nazistiska organisationer som N..d.ska m..tst..dsr.relsen är beklagligt, men inte skrämmande nu mer än förr. Intet nytt under solen, kan vi konstatera visa av erfarenheten. Det vore mer förvånande om antisemitism och rasistisk främlingsfientlighet plötsligt vore utrotad idag, därför är det faktum att det finns kvar också idag inte i sig själv skrämmande, för vi vet vad det handlar om, och då kan vi bekämpa det öppet. Mer skrämmande är när samma tankegods dyker upp i progressiv förklädnad, för det som finns under ytan har vi inte kontroll över, därför är det viktigt att det blir avslöjat och medvetandegjort. Det leder också till överseende med en hel del öppen antisemitism i ohelig allians mellan vänstern, högerextrema och islamister. [ledare DN 16 mars: Sverige fortsätter svika Malmös judar]

Att våra rikdsdagspartier utom SD länge använt tiden till att beskylla varandra för bristfällig ”värdegrund” i förhållande till SD istället för att tala om de brännande sakpolitiska frågorna är kontraproduktivt.  Mycket tal om värdegrund är bara snömos, fernissa på ytan. Jag delar det synsätt som framförs i denna ledare i Ystads Allehanda angående hur de borgerliga partierna bör förhålla sig till SD.

Trots att kristna i världen nu under många år tillhört de mest förföljda i världen har det varit svårt för politiker och media att uppmärksamma detta (påvens besök i Irak nyligen innebar en välbehövlig öppning då detta äntligen gavs den uppmärksamhet det förtjänar), medan minsta kritik av Islam direkt avfärdats som islamofobi och främlingsfientlighet. När dåvarande påven Benedictus XVI höll en akademisk föreläsning i Regensburg 2006 som berörde temat att tron aldrig skall utbredas med våld väckte det raseri hos islamister, och han fick också hela den sekulariserade intellektuella västvärlden mot sig i anklagelser om hets mot muslimer. Han lyfte i föreläsningen fram  två huvudpunkter:

  1. Kristen tro skall aldrig utbredas med hjälp av våld.
  2. Tro och förnuft hör ihop.

Påven gjorde en historisk återblick och citerade en dialog som den lärde bysantinske kejsaren Manuel II Palaiologos (1348-1425)  förde med en bildad perser om kristendomen och islam. Dialogen rörde hela området av det i Bibeln och Koranen beskrivna trossystemet och kretsade särskilt kring Gudsbilden och bilden av människan. Kejsaren motiverade varför det är ologiskt att utbreda tron genom våld.

”Kejsaren visste säkert att det i Sura 2, 256 står: ‘Det bör ej råda tvång i trosangelägenheter’… Men kejsaren kände naturligtvis också till de i Koranen införda, senare tillkomna bestämmelserna om det heliga kriget… Utan att gå in på detaljer såsom den olika behandlingen av ‘skriftens folk’ och ‘de otrogna’, vänder sig kejsaren på ett förvånansvärt ovänligt sätt, i en för oss överraskande brysk form, till sin samtalspartner, helt enkelt med den centrala frågan om förhållandet mellan religion och våld överhuvudtaget. Han säger:

Visa mig då vad nytt Muhammed har kommit med, och du kommer bara att finna sådant som är dåligt och omänskligt, som till exempel när han föreskrev att tron som han förkunnade skulle utbredas med svärdets makt… Gud finner inget behag i blod, och att inte handla enligt förnuftet, inte ”σὺν λόγω, syn-logo” (”med Logos”), det strider mot Guds väsen. Tron är själens frukt, inte kroppens. Den som alltså vill föra någon till tron måste kunna tala väl och tänka rätt… För att övertyga en förnuftig själ, behöver man inte bruka sin arm, inte tillhyggen eller något av de vapen med vilka man kan hota någon med döden…

Påven kommenterar citatet från den bysantinske kejsaren:

”Den avgörande satsen i denna argumentation mot omvändelse genom bruk av våld lyder: Att inte handla enligt förnuftet är något som strider mot Guds väsen [5]. Textutgivaren, Theodore Khoury, kommenterar detta så: För kejsaren som är en i grekisk filosofi uppfostrad byzantin är denna sats evident. Men för den muslimska läran är Gud absolut transcendent. Hans vilja är inte bunden vid någon av våra kategorier, inte ens av förnuftets. För att illustrera detta citerar professor Khoury ett arbete av den kände franske islamologen Roger Arnaldez, som påpekar att Ibn Hazn går så långt som att förklara att Gud inte heller är bunden av sitt eget ord och att ingenting förpliktar honom att uppenbara sanningen för oss. Om det vore hans vilja, skulle människan till och med kunna åläggas att tillbe avgudar.

Här skiljer sig vägarna i förståelsen av Gud och i det konkreta förverkligandet av religionen. Vi står inför ett dilemma som samtidigt är en omedelbar utmaning för oss idag. Är övertygelsen om att det strider mot Guds väsen att handla förnuftsvidrigt något som bara är en grekisk tanke, eller gäller den alltid och i sig självt? Jag tror att vi här ser den djupa överensstämmelsen mellan det som är grekiskt i ordets bästa bemärkelse och den bibliska förståelsen av tron på Gud. Genom att alludera på den första versen i Genesis, den första versen överhuvud i den Heliga Skrift, öppnar Johannes prologen till sitt evangelium med ordet: I begynnelsen var Logos, Ordet. Detta är just det ord som kejsaren använder: Gud handlar med iakttagande av Logos, ”σὺν λόγω, syn-logo”, ”med Logos”. Logos är på samma gång förnuft och ord – ett förnuft som är skapande och som kan meddela sig till andra, men just som förnuft.” [Läs hela påvens föreläsning på svenska här]

Det var aldrig påvens avsikt att förolämpa muslimer. Katolska kyrkan vill ha en god relation till Islam och söker fortsatt dialog. Tvärtom ledde föreläsningen till en ännu bättre dialog och fortsättning på den som upprätthållits av Benedictus XVI´s föregångare Johannes Paulus II. Andra Vatikankonciliets deklaration om religionsfriheten Nostra Aetate från 1965 låg till grund för att upprätta denna dialog.

popeimam

Redan 2016 träffade påven shejk Ahmed al-Tayed storimam vid al-Azhar i Kairo, sunni-islams mest prestigefyllda läroinstitution i privat audiens. Det var första gången någonsin som en storimam från Al-Azhar rest till Vatikanen.

Påve Franciskus har fortsatt i samma anda. I möte med Stor-imamen Ahmed el-Tayeb av al-Azhar under ett interreligiöst möte i Abu Dhabi i februari 2019 undertecknades ett gemensamt dokument om mänskligt syskonskap som  uppmanade ”alla personer som har en tro på Gud och på mänskligt syskonskap att förena sig och samarbeta så att det kan fungera som en vägledning för kommande generationer att främja en kultur av ömsesidig respekt.

Därefter följde utgivandet av encyklikan ”Fratelli tutti” 2020. I encyklikan skriver påven att han önskar att vi, genom att erkänna varje människas värdighet, bidrar till återupplivandet av en gemensam strävan efter syskonskap mellan alla människor i världen.

Och nu senast under Irak-resan träffade påven i Najaf  storayatollan Ali al-Husseini as­Sistani, den högsta andliga auktoriteten för shiiterna i Irak. Ali al-Husseini as-Sistani stödjer en fridfull islam, som undervisar i teologi, lag och moral, och kräver att principerna för islam respekteras i det offentliga livet, men inte gör anspråk på den politiska makten eller kontrollen av den.

Påve Benedicts Regensburgstal och Katolska kyrkans inställning till religionsfrihet, religionsdialog och ansvar för ett syskonskap för fred innefattande alla människor oberoende av tro visar att det går att hålla flera bollar i luften samtidigt: Man kan ha en respektfull och intellektuellt hederlig dialog med alla människor, utöva konstruktiv kritik av religion och samtidigt tydligt stå fast vid sin egen tro. Visserligen finns det de kritiker inom Katolska kyrkan som menar att de tre sista påvarna gått för långt i religionsdialogen och dagtingat med grundläggande trossatser. Men ingen observant utomstående bedömare tvivlar på att Katolska kyrkan står fast och viker inte en tum från de grundläggande trossatserna. Tvärtom hämtar man just kraften till sitt sociala engagemang i världen från denna tro.

Debatten här i Sverige blir ofta polariserad: Antingen accepterar vi en sekulär enhetskultur och förpassar religionen till den privata sfären (med kyrkliga förtecken: som vissa inom det politiska ledarskiktet i Svenska kyrkan enligt en ofta framförd kritik påstås vilja – plädera för en utslätad enhetsreligion där man tonar ner det unika i kristendomen så mycket som möjligt) eller ser vi Islam som ett problem, konfronterar detta och för den kulturella kampen fullt ut. [Se mitt tidigare blogginlägg Jesus eller Muhammed: Det gäller att kunna hålla flera bollar i luften samtidigt]

Kritiken mot Svenska kyrkan att vara alltför otydlig och gå i Socialdemokratiska partiets ledband har inte tystnat med åren. Tvärtom är det nu forskningen om åren efter 1968 och granskningen av vad som skedde på allvar tar fart (Johan Sundeen, Annika Borg). Den senaste debatten handlar om ärkebiskop Antje Jackelens teologiske sekreterare Jakob Wirén som skrivit en bok där han hävdar att även för kristna kan Muhammed ha en plats bland skaran av profeter. Detta kritiserades i en ledarartikel i Dagen. Senare dementerar ärkebiskop Jackelén på twitter det hela och menar att Dagen missförstått: ”Nej, det har ärkebiskopens teologiska sekreterare aldrig föreslagit. Bättre läsa boken än att vilseledas av en slarvig rubrik.

Jag har själv inte läst boken ännu, men måste väl göra det om jag skall fortsätta engagera mig i denna debatt. Läser man Jacob Zettermans intervju i Dagen med författaren verkar det inte som att budskapet är missuppfattat, men det sägs både ock: På ett ställe sägs: ”Det är inte så att Jacob Wirén propagerar för att kristna bör se Muhammed som en profet”, men samtidigt pekar hela intervjun på att det är just detta som Wirén vill öppna för. På ett annat ställe sägs: ”Muhammed var verksam på 600-talet och var monoteismens försvarare… Han (Wirén) menar därför att kristna skulle kunna se Muhammed som profet, likt Hosea eller Jeremia i Gamla testamentet.”

Den väsentliga frågan är dock inte i detta fall monoteismen, utan andra trosartikeln, den som gäller Jesus Kristus som sann Gud och sann människa i en och samma person. ”Ty många falska profeter har gått ut i världen. Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet, den är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud.”  (1 Joh 4:1-3). Dessutom är tanken på en ny uppenbarelse, en text på direktdiktat av Gud via ängeln Gabriel 600 år efter den kristna uppenbarelsens fullbordan helt främmande för kristendomen.

Jag skönjer i intervjun med Wirén och i ärkebiskopens twittersvar att det just är otydligheten som är väsentlig. När man svarar dem som tycker kristendomen är för dogmatisk och otidsenlig är det bra med mångtydighet i tolkningen. När man svarar dem som hävdar att det är väsentligt med tydlighet i dogmatiken kan man hävda att de missförstått vad som sagts. Jag säger inte att alla frågeställningar är enkelt svartvita, men någonstans här lär väl fokus i det fortsatta samtalet ligga…

 

———————-

Muhammed och Islam, fakta

Muhammed (570-672 e.Kr)
Föddes i Mekka. Fick vad han hävdar uppenbarelser från Gud vilket ledde till grundandet av Islam, en ny religion med idag c:a 2 miljarder anhängare.

Enligt islamsk tradition uppenbarade sig ärkeängeln Gabriel för Muhammed i en grotta på berget Hira. Ärkeängelsn budskap var att Muhammed hade valts ut av Gud. Muhammed skrev ner Koranen på direkt diktat av ärkeängeln Gabriel. Den är skriven på klassisk arabiska, det språk som ängeln Gabriel talade till Muhammed på.

Muhammed uppmanades att gå ut och predika den enda sanna läran för människorna: Att det finns bara en Gud -Allah- och Muhammed är hans profet. Jesus ses som en profetisk gestalt enligt muslimsk tro, men i motsats till Kristendomen förnekas hans guddomlighet.

Koranen är Islams heliga bok som anser innehålla Allahs ord och vilja. Muhammeds anhängare kallades muslimer, vilket betyder underkastelse på arabiska – en person som underkastar sig den ende Guden.

År 622 flydde Muhammed från Mekka till Medina (kallas hidrja). Det räknas som början på Islams tideräkning.

År 630 erövrade Muhammed och hans här Mekka. År 632 genomförde han en noga planerad vallfärd till Mekka. De riter han genomförde ligger till grund för de riter som pilgrimer utför idag. När Muhammed dog steg han enligt traditionen upp till himlen på en häst från en klippa i Jerusalem, platsen för nuvarande Klippmoskén, en av Islams heligaste platser.

År 636 drabbade en arabisk armé samman med Östromerska rikets armé, och den arabiska armén segrade. Den historiska segern öppnade upp för att under de närmaste århundradena utbreda ett arabiskstyrt välde med Islam som religion från Spanien i väster genom Nordafrika och hela Mellanöstern. Islam utvecklades till en världsreligion.

[Artikel i Populär historia: Muhammed profeten som förändrade världen]

[mera om Islam på min blogg]


Publicerat i Katolska kyrkan, Religion, Samhälle | Märkt , , , , , | 3 kommentarer

Fader Cantalamessa fastepredikan: Omvändelse, botgöring och Andens dop hör ihop.

Fader Raniero Cantalamessa är förordnad som kyrklig rådgivare i CHARIS internationella service-kommitté. Sedan 1980 har han också varit predikant vid det påvliga hushållet, en tjänst han upprätthåller ännu. Bl.a. håller han årligen fastepredikningar för Romerska Kurian.

En huvuduppgift som påven gett CHARIS är att i hela kyrkan främja och förklara den karismatiska nåden och hur den Helige Ande tas emot i sin fullhet, så att Kyrkan kan erfara den nya pingst som påve Johannes XXIII bad om i samband med annonseringen av Andra Vatikankonciliet: ”Gudomlige Ande förnya dina under i vår tid som i en ny Pingst”.

Vi känner f Cantalamessa sedan tidigare som en lysande predikant och teolog som utlägger kyrkans lära. Ingen kan bättre än han vara ambassadör för Andens dop. Han tar denna uppgift på stort allvar då han nu håller årets fastepredikningar. [Ta del av hans första predikan, här översatt till engelska]. Det är en brinnande uppfordran till alla döpta till omvändelse i tre steg, det tredje steget är Andens dop. Nedan ett referat samt ett längre citat från senare delen av predikan.

 

Första steget i omvändelsen: Att börja tro på evangelium.  Vårt initiala steg då vi blev kristna. Från lag till nåd.

Mark 1:15:”Tiden är inne och Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet!”

Att omvända sig och tro refererar inte två efter varandra följande akter, utan till en och samma akt enligt Tomas av Aquino (“Prima conversion fit per fidem”). Den första omvändelsen är att tro. Detta kräver en genuin akt av omvändelse, en djup förändring av vårt sätt att se på vår relation till Gud. En förändring från idén om en gud som befaller och hotar, till idén om Gud som kommer till oss med fulla händer och ger oss allt av honom själv. Det är en omvändelse från ”lag” till ”nåd” som aposteln Paulus så starkt betonade.

Andra steget i omvändelsen: Att bli som barn: Från självcentrering till Kristus-centrering.

Matt 18:1-3: I samma stund kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: ”Vem är störst i himmelriket?” Då kallade han till sig ett barn och ställde det mitt ibland dem och sade: ”Jag säger er sanningen: Om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni inte in i himmelriket.

På det kristna livets väg stelnar vi efter hand, jämför oss med andra, ser oss som oumbärliga, tänker på vår karriär, sätter oss själva före Jesus. Frukten av detta blir rivalitet, misstänksamhet, konkurrens, frustration.

Då rycker Jesus bort slöjan: Fråga inte efter att vara den störste. Jesus ställer oss inför en komplett revolution. Fokusera på Kristus, inte på oss själva. Jesus inbjuder apostlarna att bli som barn, att komma ihåg det första mötet med Jesus, utan titlar och rivalitet.
Samma för oss, att gå tillbaka till då vi upptäckte att vi var kallade och ville följa Jesus första gången. Då vi sade ”Gud är mitt allt” och trodde så.

 

Tredje steget i omvändelsen: Att återvända till sin första kärlek: Från medioker ljumhet till att låta Andens eld flamma.

Upp 3:15 ff: ”Jag känner dina gärningar. Du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore kall eller varm! 16 Men eftersom du är ljum och varken varm eller kall ska jag spy ut dig ur min mun… Visa därför iver och vänd om!”

Många känner vi nog igen oss i det ljumma, vardagsgrå som vi är fast i. Vi inser att vi inte kan lyfta oss upp ur denna kvicksand själva, det går inte att av mänsklig kraft uppamma en iver, den blir i så fall bara på ytan och inget hållbart.

Det kan bara ske om den Helige Ande är med från början. Askes, botgöring och Andens fulla liv hör samman. Vi känner mystikernas tre klassiska steg på väg mot förening med Gud: via purgativa, via iluminativa och via unitiva. Rening, upplysning, förening.

Med andra ord, vi måste praktisera askes och botgöring först om vi skall blåsa liv i glöden. Detta är förankrat i seklernas visdom, och det vore fel att tro att det inte gäller idag.

Men återigen, det omvända gäller också: Andens ljus och eld kommer inte som en belöning efter lång och trogen askes. För att över huvud taget kunna vara motiverad till askes och botgöring krävs att Anden är med redan där, annars vore det bara ett fåfängt utslag av köttets stolthet. Anden får vi så att vi kan öva botgöring, snarare än som en belöning för att ha späkt oss själva. Den store bysantinske teologen Cabasilas skriver:

”The apostles and fathers of our faith had the advantage of being instructed in every doctrine and what’s more by the Savior in person. […] Yet, despite having known all this, until they were baptized [at Pentecost, with the Spirit], they did not exhibit anything new, noble, spiritual, better than in the old times. But when baptism came for them and the Paraclete stormed their souls, then they became new and they embraced a new life, they were leaders for others and made the flame of the love for Christ shine within themselves and others. […] In the same way God leads to perfection all the saints who have come after them.” [N. Cabasilas, Life in Christ, II, 8: PG 150, 552 s.]

Pingstens Ande får vi utan egen förtjänst redan från början i vår kristna resa. Andens eld som kom över kyrkan den första pingsten och som sedan upprepades som en personlig pingst hos varje nydöpt kristen, enligt Apostlagärningarnas terminologi att bli ”döpt i helig Ande”, beskrevs av Paulus och kyrkofäderna som en ”nykter berusning”:

”Berusa er inte med vin, det leder till vårdslöshet. Låt er i stället uppfyllas av Anden och tala till varandra med psalmer, hymner och andliga sånger. Sjung och spela för Herren i era hjärtan.” (Ef 5:18-19).

Pingstens Ande är inte förbehållet de första kristna, Andens dop är lika aktuellt idag och är basalt i den kristna initiationen. Erfarenheten av detta kan se ut på många sätt, det handlar långtifrån om en ”happy clappy” lovsångsstil som utvecklats inom pingströrelse och karismatisk förnyelse som en del tycks tro. Andens dop har många erfarit utan att kanske ens tänkt på att det handlade om just det. Men det är viktigt att ha kunskap om det så att vi kan öppna oss för Andens fulla liv. Det är nödvändigt för en levande evangeliserande kyrka.

Jag citerar ett avsnitt från slutet av F Cantalamessas predikan där han lägger ut texten om detta och ytterligare förklarar:

”How can we take up this ideal of sober drunkenness and embody it in the present situation in history and in the Church? Why should we take it for granted that such a strong way of experiencing the Spirit was an exclusive privilege of the Fathers and of the early history of the Church, but that it is no longer the case for us? Christ’s gift is not limited to a specific age, but it is offered to every age. It is precisely the role of the Spirit to make Christ’s redemption universal and available to anyone, at any point in time and space.

As an early Father put it, a Christian life filled with ascetic efforts and mortification, but short of the enlivening touch of the Spirit, would look like a Mass service with many readings, rituals and offerings, but without the priest consecrating the species. All would remain what it was before, bread and wine. As the Church Father concluded,

The same also applies to Christians. Even if they have perfectly fasted, taken part in the vigil, sung the psalms, performed every ascetic deed and practiced virtue, but grace has not worked the mystical operation of the Spirit on the altar of their hearts, that whole ascetic process is incomplete and almost vain, because they are not filled with the joy of the Spirit mystically working in their hearts’

What Saint John XXIII meant to do with the Second Vatican Council: a ‘new Pentecost’ for the Church.

Therefore, we also have a chance to draw the Spirit from this channel, solely dependent on God’s own free and sovereign action. One of the ways the Spirit is made visible in this manner outside the institutional channels is the so-called ‘baptism in the Spirit.’ I only hint at it in this context without any intended proselytism, but only in response to Pope Francis’ frequent exhortation to Catholic Charismatic Renewal members to share the ‘current of grace’ experienced in the baptism of the Spirit with the whole people of God.

The phrase ‘Baptism in the Spirit’ comes from Jesus himself. On referring to the approaching Pentecost, before ascending to heaven he said to his apostles: ‘John baptized with water, but in a few days you will be baptized with the holy Spirit” (Acts 1:5). That ritual has nothing exoteric; rather, it consists of extremely simple, calm and joyful gestures, along with feelings of humility, repentance and willingness to become like children.

It is a renewal with fresh awareness not only of Baptism and Confirmation, but also of the entire Christian life, of the sacrament of marriage for married people, of their ordination for priests, of their religious profession for consecrated people. The candidate prepares for the baptism in the Spirit not only with a good confession, but also participating in instruction meetings, where they can come into living and joyful contact with the main truths and realities of faith: God’s love, sin, salvation, the new life and transformation in Christ, charisms, the fruits of the Spirit. The most frequent important fruit is the discovery of what it means to have a ‘personal relationship’ with Jesus risen and alive. In the Catholic understanding, the Baptism in the Spirit is not the end of a journey, but a starting point to mature as Christians and as committed members of the Church.

Is it right to expect everyone to go through this experience? Is it the only way of experiencing the grace of the renewed Pentecost hoped for by the Second Vatican Council? If by baptism in the Spirit we mean a certain ritual, in a certain context, the answer must be no; it is certainly not the only way of enjoying a strong experience of the Spirit. There have been and there are countless Christians who have had a similar experience, without being aware of the baptism in the Spirit, and received a clear increase in grace and a new anointment with the Spirit after a retreat, a meeting or thanks to something they have read. Even a course of spiritual exercises may very well end with a special invocation of the Holy Spirit, if the leader has had that experience and participants welcome it. Is someone doesn’t like the expression “baptism of the Spirit”, let him or her leave it aside and instead of the “baptism of the Spirit” ask for the “Spirit of the baptism”, that is a renewal of the gift received in the baptism.

The secret is to say ‘Come, Holy Spirit’, but to say it with your whole heart, knowing that such invitation will not remain unheard. To say it with an “expectant faith”, leaving the Spirit free to come in the way and with the manifestations he decides, not in the way we think he should come and manifest himself.

The ‘baptism in the Spirit’ has turned out to be a simple and powerful means to renew the life of millions of believers in almost all Christian Churches. Countless people, who were Christians only by name, thanks to that experience have become real Christians, engaged in prayer of praise and in the sacraments, active evangelizers, willing to take on pastoral tasks in their parishes. A true conversion from being lukewarm to being fervent! We should really say to ourselves what Augustine used to repeat, almost with indignation, to himself when he heard stories of men and women who, at some point, left the world to devote themselves to God: “Si isti et istae, cur non ego?”: ‘If those men and women did, why don’t I do too?’

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Sakramentsfirande och den Helige Andes betydelse för vår personliga tro: Två aspekter av det kristna livet

Jag har just läst två böcker som beskriver olika perspektiv på det kristna livet.

1. Liturgins tecken av Anders Piltz, Veritas förlag. Den beskriver mässan som är kyrkans heligaste handling där alla trons ord, tecken och utmaningar är samlade, förtätade och iscensatta, förmedlande den gudomliga Närvaron alltsedan Guds människoblivande i Jesus Kristus för tvåtusen år sedan. [Recension av Ulrika Erlandsson här]

2. Sensus fidei i kyrkans liv, utgiven av Katolska kyrkans internationella teologkommission 2014. Svensk översättning och utgiven på Artos förlag 2017. Kyrkan framställs här som de troendes gemenskap, inte som en samling individer som ”råkar” ha samma tro. De enskilda troende tror genom att instämma i kyrkans tro, men kyrkan är också ett trossubjekt där ”sinnet för tron” – sensus fidei- finns både hos den troende och hos kyrkan som helhet. Detta sinne för tron är inget som erövras som en insikt genom djupgående teologiska studier, inte heller genom ett blint efterföljande av vad läroämbetet anvisar att man skall tro, utan det är ett sinne som ges genom den Helige Ande i samband med omvändelsen och beslutet att bjuda in Jesus Kristus i sitt liv. Sensus fidei är något som delas lika av alla, vigda såväl som lekmän och det är på detta som kyrkans ofelbarhet i sista hand vilar. (Jfr Andra Vatikankonciliets kyrkokonstitution, Lumen Gentium p12)
Sinnet för tron, elle [Recension av Philip Geister SJ här] [Dokumentet, engelsk text på Vatikanens hemsida här]

Dessa båda uttrycker olika aspekter av det katolska kristna livet. Man kan vara en bra katolik utan teologisk bildning, bara genom att gå i mässan, lyssna till Ordet, delta i Kommunionen och bruka de andra sakramenten, be och sträva att vara en god och samvetsgrann människa i samhälle och arbetsliv och inte bekymra sig så mycket om de kontroverser som utspelar sig kring kyrkan, internt och i samhället.

Jag känner ibland suget efter idyllen där kyrkan är mitt i byn, en självklar del i ett samhälle som utvecklas sunt mot allt större välmående och goda värderingar utan att det kräver något större engagemang av mig annat än att hålla mig på rätt sida lagen och gå i mässan på söndagarna. Fader Browns eller Don Camillos värld.

Men de som inte har en djupare förankring i tron än den nedärvda kulturen tappar nog snart taget och glider bort från kyrkan. Den världen finns inte idag, och vi katoliker behöver vara starkt rustade för att hålla fast vid vår tro och ge skäl för den i dagens värld där vi är under stor press både utifrån och inifrån kyrkan själv. Påve Benedikt XVI utryckte det mycket klart till de 80.000 katolikerna samlade i Hyde Park under hans besök i England sept 2010:

Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”.

I ett möte med katolska studenter under samma resa beskrev han tron på Gud som en ”vänskap” som kan fylla vårt liv med kärlek till alla goda dygder. ”Vi behöver ha modet att sätta vårt djupaste hopp till Gud och endast honom, inte till pengar, inte till karriär, inte till framgång i yttre avseende eller till våra relationer med andra, utan till Gud. Bara han kan tillfredsställa våra hjärtans djupaste behov

Också inifrån hotas kyrkan. Skandaler, korruption, sexuella övergrepp, ett sjunkande förtroende för prästerskapet ställer krav på att vi kan skilja mänsklig synd och tillkortakommanden från den tro och kallelse till helighet som kyrkan också representerar. Vi erfar också polariserade meningsskiljaktigheter inom hierarkin som kan te sig minst sagt förvirrande för oinitierade lekmän.

Det är här den Helige Ande och Sensum fidei kommer in i bilden.  Sensus fidei är inte en motvikt mot läroämbetet på en våg av kollektiv rättrogenhet, vilket man ibland kan få intryck av då man tar del av fanatiska, bittra och arga kristnas inlägg i sociala media som påstår sig äga sanningens och trons anda i motsats till den förstockade hierarkin . Nej, det handlar om den helige Ande inneboende i varje troende och som ger liv, kunskap och kärlek och rustar oss att samverka med och ta ansvar i kyrkan. Det handlar inte bara om kunskap om vad som är rätt eller fel, utan också om en anda av tillhörighet till kyrkan och en inre förståelse för dess tro och liv.

Sensus fidei är inte samma som folkfromhet, inte heller den allmänna opinionen hos majoriteten av katoliker. Nödvändiga betingelser för att utveckla Sensus fidei är ett aktivt deltagande i kyrkans liv, deltagande i mässan, bönen, begrunda bibelordet och bemöda sig om ett liv i kärlek till nästan (jfr Apg 2:42).

Alla engagerade katoliker som deltar i samtalen på sociala media och antingen bidrar till att piska upp polariseringen eller lider av och vill hitta ett sätt att bidra till enhet och försoning rekommenderar jag att läsa och begrunda bibelkommissionens bok om Sensus fidei. Inget som sägs i boken borde vara kontroversiellt för en katolik, och jag tror ett sådant begrundande gör oss till konstruktiva medspelare i såväl det inom-katolska samtalet som i den utåtriktade uppgift vi har i den nya evangelisationen.

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , , | 3 kommentarer

Marx, Nietzsche, Sartre och Foucault, fyra filosofer som satt sin prägel på tänkandet 2020

Nu börjar vi få perspektiv på 1900-talet och den totala omvandling av vårt tänkande som de sista 100 åren inneburit. Från självklar gudstro till ateism, från förankring i givna moral principer och sanningar till värderelativism/värdenihilism och själva sanningens relativisering.

Från en närmast total dominans av de nya idéerna framförs nu konstruktiv idékritik från många håll. Jag vill bara fästa er uppmärksamhet på två intressanta web-föreläsningar som jag tagit del av sista tiden. De är väl värda att lyssna till båda två de berör delvis samma ämne och kompletterar varandra.

1. Biskop Robert Barron: Föreläsning om vilka ideologier som ligger bakom konvulsionerna och oroligheterna under 2020. Upplopp, instabilitet i politiken, angrepp på demokratin, ”alternativa fakta” konspirationsteorier. Barron analyserar vilka ideologier som bäddat för den situation vi har idag. Med utgångspunkt under 1800-talet med Feuerbach går han vidare med Karl Marx, Friedrich Nietzsche, Jean-Paul Sartre och Michel Foucault och visar dessa filosofers enorma inflytande på vår tids vardagliga sätt att tänka och uppfatta världen.

Biskop Barron är hjälpbiskop i Los Angeles ärkestift och grundare av Word of Fire, en kanal för evangelisation via media. Jag rekommenderar prenumeration på hans YouTube-kanal.

2. Per Ewert i samtal med Johan Sundeen om 68-rörelsen och hur det gick till när radikalismen lyckades ta över samhällsinstitutionerna.

Publicerat i Konst och kultur, Politik, Samhälle, vetenskap | Märkt , | 5 kommentarer

Släpp lögnerna och konspirationsteorierna. Nu behöver Katolska kyrkan och hela det kristna USA ställa upp bakom president Biden i hans ambition att ena landet.

De flesta katoliker i USA tar avstånd från stormningen av Capitolium och den retorik om ett riggat presidentval som ledde fram till den. Vatikanens tidning L Ósservatore Romano skriver i en ledarartikel att Trump personligen är ansvarig för utvecklingen:

”Vad visar oss den stormning av Kongressen som i går genomfördes av anhängare till Donald Trump? Den visar oss i första hand att man inom politiken aldrig får bortse ifrån det egna individuella ansvaret. Detta gäller i synnerhet för en person som har den politiska makten att med hjälp av polariserande retorik mobilisera miljontals personer. Den som sår vind skördar storm. Sambandet är övertydligt mellan händelserna i Washington och Trumps anklagelser om valfusk efter valet den 3 november, anklagelser som aldrig har underbyggts av några sakliga skäl.”

Samtidigt finns ultrakonservativa katolska media som fortfarande efter Capitolium-händelserna fullt och fast stödjer Trump och hävdar omfattande kriminellt valfusk och att Biden när han svärs in inte kan ses som en legitim president. Lyssna till nedanstående video från Church Militant. (Varning, se den inte om ni inte vill låta er uppröras, jag ger länken som dokumentation för verifiering vad jag säger.)

 

Många kristna ledare tar nu avstånd från Trump, men även på den protestantiska sidan finns en del som inte gör det. Se Stefan Swärds blogg för dokumentation.

De som invaderade Capitolium tycks vara en blandad skara av fascistiska Proud boys, anhängare av Quanon-konspirationsteorierna som dyrkar Trump som en frälsare och ser statsapparaten som korrupt och styrs av liberala politiker och affärsmän i hemlighet engagerade i trafficking och pedofili samt uppretade medborgare som fullt och fast tror på Trumps lögner att valet är stulet. Denna DN-artikel av Björn af Kleen ger en bakgrund.

USA och världen behöver nu ett helande, och vi alla har ett ansvar att låta kritiskt förnuft och realitetsprövning samt upplyst samvete styra vårt agerande i samhället framför bitter frustration och tilltro till konspirationsteorier. Det är intressant att se att sociala media som Twitter och Facebook nu tar ett publicistiskt ansvar. Man har stängt ner Trumps konton permanent då man anser att det är för stora risker med att öppna det igen. Jag noterar också att Michael Flynn, Trumps tidigare nationelle säkerhetsrådgivare, och Trumpkampaanjens advokat Sidney Powell fått sina Twitterkonton avstängda efter att ha publicerat inlägg om konspirationsrörelsen Qanon. Det finns delade meningar om huruvida det var rätt eller fel av Twitter att stänga av Trump. Det finns ju många fler lögnare och konspiratörer av samma valör som inte stängs av. Läs denna twittertråd av Alexy Navalny:

När personer i samhällstoppen och kongressledamöter sprider konspirationsteorier som är helt bisarra och bidrar till instabilitet i samhället är det givetvis mycket allvarligt, men även när vanliga medborgare, som någon karakteriserade majoriteten av Trumps anhängare ”fredliga mammor och pappor” sväljer konspirationsteorierna och ger näring åt dem genom att sprida vidare så är det inte så oskyldigt. Vi har alla ett ansvar här, från de högsta ledarna till oss vanliga medborgare att mobilisera vårt kritiska förnuft i realitetstestningen och inte låta oss svepas med i massrörelser.

Katolsk sociallära som är en dialog med hela mänskligheten om bedömningsgrunder för solidarisk humanism är god grund att stå på.  De flesta skriver under på när det gäller frågor om mänskliga rättigheter, fred och ansvar för miljön. Tyvärr är en vänsterliberalt dominerad sekularism inte lika benägen att ta till sig de delar som gäller människovärdigheten och det mänskliga livets skydd som istället motsägs av en abortradikalism som om man inte förstår att respekterandet av det mänskliga livets värdighet okränkbart redan innan det syns hänger ihop med hur vi bygger upp den mänskliga civilisationen. Man kan inte ha flera olika måttstockar. Här behövs ett uppvaknande bland vänsterliberala katoliker till att mer utöva konstruktiv kritik och inte bara rakt av bejaka abortradikalismen.

Trots kritik av Biden för hans abortliberalism är det viktigt att nu alla sluter upp bakom honom i hans ambition i det svåra uppgift han tagit på sig att försöka ena det splittrade USA. Han behöver sin katolska kyrka i ryggen för att klara detta, skriver John Allen i en artikel i Crux. Katolikerna är den enda större grupp i USA där båda sidor i det politiskt delade USA är huvudsakligen jämt fördelade. Föreställ er att Katolska kyrkan i USA tog som nattionell pastoral prioritet att stödja en kampanj för helande – inte främst bara uppmuntra till ett bättre politiskt dialogklimat, men meed syfte att främja en vänskap över alla skiljelinjer. Katoliker utgör en fjärdedel av nationens befolkning, och om katolicismen i USA går fram med enhet och målmedvetenhet, så kan det kulturella landskapet förändras, skriver Allen.

Jag tänker att ekumeniskt kunde det också bli ett exempel för hela kristenheten i USA. Att som nationer rotade i kristen kultur bygga på den goda vanan att be och lägga allt i Guds hand är inte heller dåligt. Hängivna och kristna behöver inte förakta dem som inte är lika hängivna när de gör så, för bön som bes gemensamt och med seriösa hjärtan öppnar alltid dörrar så att Guds nåd kan flöda mera fritt (jfr Jesus liknelser om senapskornet och surdegen Luk 13:18 ff – Guds rike växer från det lilla till det stora). Jag tycker därför det var en betydelsefull händelse det var en fin gest när Senatens pastor Barry C Black ledde hela kongressen i bön vid avslutandet av ceremonin när valresultatet slutligen fastställdes efter de kaotiska händelserna 7 januari.

Pastor Black leder bön i Senaten efter valresultatets formella fastställande. I bakgrunden vice president Pence och talman Pelosi med knäppta händer.

”Lord of our lives and sovereign of our beloved nation, we deplore the desecration of the United States Capitol building, the shedding of innocent blood, the loss of life, and the quagmire of dysfunction that threaten our democracy.

These tragedies have reminded us that words matter and that the power of life and death is in the tongue…

Use us to bring healing and unity to our hurting and divided nation and world. Thank you for what you have blessed our lawmakers to accomplish in spite of threats to liberty.

Bless and keep us. Drive far from us all wrong desires, incline our hearts to do your will and guide our feet on the path of peace. And God bless America. We pray in your sovereign name, amen.”

Låt mig till sist uppmärksamma er på detta twitterinlägg av Arnold Schwarzenegger, själv katolik med starka minnen från efterkrigstidens Europa. Glödande försvarar han här USA och demokratin. Med erfarenhet av vad nazismen gjorde med hans födelseland Österrike fördömer han Trumps lögner, hans medlöpare och Proud boys terrorism som minner om kristallnatten. Han ställer helhjärtat upp bakom Biden. Han liknar demokratin vid Conans svärd: Ju mer det härdas, ju starkare blir det. Demokratin må ifrågasättas och utmanas, men dess fiender kommer inte att segra.

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Samhälle | Märkt , , | 9 kommentarer

Kyrka i Kris

Det uppstod en snackis under hösten vad påven egentligen sagt om homosexuella och civil partnerskapslagstiftning med anledning av en ny dokumentärfilm.

Jag kommenterade det i ett blogginlägg 22 oktober, sedan blev det också ett debattinlägg i Katolskt Magasin.

I sista numret av KM har Lars Melin svarat. Jag har inte så mycket att invända mot hans svar, våra två inlägg tycker jag kompletterar varandra och belyser frågan ur olika synvinklar.

Välvilja är bra men tydlighet är bättre

Det handlar inte specifikt om vad påven sagt och inte sagt, han upplevs ofta som kontroversell, och det uppstår debatt om det mesta han säger.

Det handlar det om sexualmoral, vad som är synd och inte synd, och i vad mån kyrkan sviker sitt uppdrag genom att, om inte överge i Bibeln och traditionen förankrad morallära, så i alla fall tona ner och vara otydlig med det för att bli mindre kontroversiell i förhållande till tidsandan.

Som Lars Melin skriver:

Hur välkomnande? Att välkomna människor (komplett med fel och brister) är kristligt beteende, men innebär välkomnande också en acceptans för sekulära värderingar, det vill säga att homosexuella handlingar är okej? Diskuterar vi praxis eller ifrågasätter vi dogmerna? Många inom kyrkan är oroliga och övertolkar, andra är otåliga och vill runda dogmerna.

Det enda som hjälper är tydlighet: pratar vi praxis eller dogm, pratar vi sekulära homosexuella eller kristna, pratar vi homosexualitet eller utlevd homosexualitet?

Min egen position (ett viktigt klargörande): För det första är det kontraproduktivt att sälja in katolsk moraluppfattning i majoritetssamhället, men viktigt att vi i den kristna minoriteten stöttar varandra i vad som är dogmatiskt rätt och fel och absolut inte bidrar till osäkerhet eller sår tvivel på att kyrkans oföränderliga sakrament och dogmer gäller.

För det andra ska vi inte döma. Men vi får heller inte uttrycka – eller ens antyda – att allt vad människor i vår omgivning – inte minst vi själva – gör (sexuella snedsteg, fiffel, förtal et cetera) är rätt.

Det som Lars Melin beskriver som sin egen position är också min, verkligen så. Det som krånglat till det är det polariserade debattklimat som uppstått under senare år där skyttegravskriget gäller som inte lämnar något utrymmer för djupare analys. John Sjögren skrev nyligen ett inlägg i Signum, Vägen ut ur polarisering,  som belyser detta bra och visar en väg framåt. Förhoppningsvis kan mitt och Lars Melins dialog i KM verka i den riktningen.

Det finns en bakomliggande mera djupgående problematik som handlar om sekularisering och att kyrkan alltsedan Andra Vatikankonciliet blivit alltmer otydlig och vag i att förkunna grundläggande kristen lära, där även präster, biskopar och kardinaler abdikerar från sin roll som auktoriteter och kapitulerar för tidsandan i syfte att inte vara för kontroversiella.  Många predikningar är vaga och tvetydiga.

Tron på Kristus tonas ner till förmån för ett budskap om att var och en blir salig på sin tro. Läran om helvetet och möjligheten av en dubbel utgång, och över huvud taget talet om personlig synd och behov av omvändelse tonas ner.

Jag håller på att läsa en intressant bok som faktiskt blivit en ögonöppnare för mig av Ralph Martin: A CHURCH IN CRISIS, pathways forward. På omslaget är en bild av den brinnande Notre Dame som illustrerar den dramatik boken beskriver.

Ralph Martin, Ann Arbour, Michigan är president för Renewal Ministries, direktor för Graduate Theology Programs in Evangelization och professor i teologi vid Sacred Heart Major Seminary i ärkestiftet Detroit. Han kallades som peritus vid synoden för Ny Evangelisation i Rom 2012 och påve Benedict XVI utsåg honom till konsult vid Påvliga Rådet för den Nya Evangelisationen.  Han var med  från början då Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan tog sin början i USA för mer än 50 år sedan och ingick i gruppen kring Kardinal Suenens som i Malines, Belgien inrättade det första internationella kontoret för kontakt mellan Vatikanen och den Karismatiska förnyelsen, det som sedan blev ICCRO, ICCRS och numera CHARIS.

Redan för fyrtio år sedan gav Ralph Martin ut boken A Crisis of Truth som blottlade destruktiva trender i katolsk läroförmedling och predikan som, i kombination med attacker från det sekulära samhället hotade Katolska kyrkans mission och liv. Idag möter Kyrkan än mer försåtliga hot – utifrån och inifrån.

I den nya boken betraktar Ralph Martin den växande fientligheten mot Katolska kyrkan och dess lära. Boken tar bl.a. upp:

  • Polariseringen i kyrkan som ett resultat av otydlig utläggning av läran.
  • Initiativ som ackommoderar till vår tids kultur utan att samtidigt betona behovet av omvändelse.
  • Återanvänding av teologiska missuppfattningar från Andra Vatikankonciliet som redan påvarna Johannes Paulus II och Benedictus XVI tillrättalagt.

Ralph Martin har en solid förankring i katolsk lära, både skrift och tradition, och boken påminner läsaren om Jesus ord att bevara hans lära och inte leda hans församling vilse. Utan att förfalla till ensidighet och polariserande retorik tar han upp den rådande krisen både i Kyrkan och i kulturen. Detta är en bok som jag rekommenderar till alla som vill ha en kunnig och väl genomarbetad sammanfattning som ökar din medvetenhet om de problem kyrkan står inför idag. Den går in på detaljer, inga svepande påståenden utan allt är väl underbyggt med en omfattande notapparat som anger källorna.

Boken är en brinnande låga som lyser upp i klimatet av dimma, tvetydighet och polarisering  som många upplever idag. Det är samtidigt ingen depressiv bok, den ställer inte bara diagnos, utan pekar också på möjliga vägar framåt. Den inger hopp om att Gud själv renar och förnyar sin kyrka idag. Den borde kunna inspirera lekmän och präster att samarbeta med botfärdighet och mod, för helgelse och förnyat hopp i arbetet för en ny evangelisation som sätter den uppståndne Herren i centrum.

Jag lär återkomma till denna bok som jag gärna skulle se översatt till Svenska. Vad säger Fredestad?

 

.

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , , | 1 kommentar

Väckelse, Ny evangelisation och pingstkarismatisk förnyelse är allmänkristet – förväxla inte det med högerpopulism

Kajsa Ekis Ekman som jag annars känner som en klok person har skrivit en krönika i ETC om vissa tendenser inom evagelikal kristendom som tyvärr vittnar om stor okunskap och fullständig brist på research.

Hon använder ordet ”evangelism”, det är svårt att veta vad hon menar. Avser hon det vi brukar kalla evangelikal protestantism, eller menar hon evangelisk väckelse, evangelisation och pingstkarismatisk förnyelse i allmänhet? Hon blandar samman allting i en enda röra som hon paketerar och etiketterar med detta begrepp. ”Evangelism” är enligt henne den ”gren av protestantismen” som ser fattigdom som ett ”gudomligt straff”, som hyllar Trump och Bolsonaro, talar i tungor, betonar den personliga frälsningen och drivs av giriga församlingsledare som tjänar miljonbelopp på sin verksamhet.

Som bevis på att rörelsen börjar få fäste i Sverige nämner hon den evangelisationskampanj som drivs av bl.a. mina vänner Sebastian Stakset och Stefan Swärd. Ekman har rätt i att de problem hon nämner finns. Populistisk politiserad högerkristendom som ger Trump, Bolsonaro, Orban, Salvini, SD sitt stöd, att pengar ofta finns med i bilden och att ledarna för megakyrkorna drar in miljonbelopp, och att girigheten tycks vara en större drivkraft än omsorgen om de fattiga och människors verkliga frälsning. Det är också sant att denna typ av politisering är vanlig bland vita evangelikala protestanter i USA, och att det är en grupp som Trump har att tacka för sin seger i förra presidentvalet. Också i årets val röstade många (c:a 80%) på honom.

Undertecknad med Sebastian Stakset (tv) och Hans Weichbrodt, präst i Sv kyrkan, Oas-rörelsen (th) i S:ta Clara kyrka i samband med att evangelisationsprojektet Heart of Evangelism preseterades för en skara pastorer från hela Stockholms kristenhet. Detta är ett evangelisationsprojekt helt i en anda som är grundläggande för alla kristna kyrkor idag och har inget att göra med populistisk högerkristendom som Kajsa Ekis Ekman tycks tro.

Men det är inte sant att detta är den evangelikala protestantismens verkliga själ, det finns så mycket mera som t.ex. Micael Grenholm, Stefan Swärd och Joel Halldorf kan berätta om. I Sverige är t.ex. andelen frikyrkliga som röstar på SD lägre än befolkningsgenomsnittet. De flesta pingstvänner och andra frikyrkliga som jag känner är mycket socialt inriktade. Men tendenserna från USA finns även här, helt klart men i mycket mindre omfattning, det rör sig om en liten minoritet. Den enda förkunnare jag hört talas om som rekommenderar röstning på ett visst parti (SD) är Lars Enarsson.

Det är också så att benägenheten att stödja högerpopulistiska ledare inte bara återfinns inom evangelikal protestantism. Den återfinns också inom Katolska kyrkan, då kallar vi det integralism (samma andas barn som islamsk teokrati) och uppträder ofta i samspel med ultratraditionalism. Det är en liten men högljudd och aggressiv grupp i det katolska USA. Det finns en rörelse som heter Catholics for Trump och man stödjer helt Trump och hans anhängares bild av att valet är stulet. För att få en uppfattning om vad det handlar om: Lyssna till denna video från Church Militant:

Integralism och ultratraditionalism finns inom Katolska kyrkan i Europa och Sverige också, men precis som vad gäller evangelikala protestanter, så är rörelsen liten här och inte alls drivande. Trumps tidigare  politiske rådgivare Steve Banon (katolik) och medhjälpare försökte sig på att dra igång en liknande rörelse i Europa där man stödde Brexit, Salvini, Orban och andra ledare som ville stödja nationella intressen på EU-samarbetets bekostnad. Lyckligtvis lyckades man inte så bra med detta.

Ekman uttrycker sig som om att ta den kristna tron på allvar, betoning av den personliga frälsningen, vittnesbörd och evangelisation, praktiserande av de andliga nådegåvorna som tungotal i sig är tecken på de problem vi nämnt ovan. Det är helt fel. Allt detta tillhör det gemensamma kristna arvet och är inte specifikt för något samfund. Katoliker talar i tungor lika mycket som pingstvänner (jag gör det varje dag i min personliga bön). Evangelisation är inget specifikt för frikyrkokristna. När frikyrkorna talar om väckelse talar vi i Katolska kyrkan om Ny evangelisation. Att varje döpt kristen har en uppgift i att vittna om tron och göra Jesus Kristus känd och mottagen av flera är grundläggande.

När Sveriges Kristna Råd utlyste en bönedag för Sverige och Corona-pandemin var ett böneämne också ”att fler får en personlig relation till Jesus Kristus”.

Påve Franciskus har gett ut den apostoliska maningen Evangelii Gaudium 2013, den får ses som en programskrift för hela hans pontifikat. Där inbjuder han alla kristna till omvändelse, att begrunda Evangeliets glädje och inleda ett nytt kapitel i evangelisationens historia:

1. …”Med Kristus föds glädjen ständigt på nytt. I denna uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att med sin inre glädje börja på ett nytt kapitel i evangelisationen. Samtidigt vill jag visa på nya vägar för Kyrkans resa under de år som ligger framför oss.

2. Den stora faran i vår tids konsumtionsinriktade värld ligger i den plågsamma ödeläggelse ett självbelåtet och girigt hjärta föder fram i sin ständiga jakt på ytliga förströelser med så okänsligt samvete. Så fort det inre livet fångas i egenintresset och bekymren finns inte plats för andra och för fattiga. Guds röst hörs inte längre och känslan av hans kärlek saknar glädjen. Viljan att göra gott blir bara tunnare och tunnare. Också för troende finns en stor fara. Många faller offer och blir till slut
förbittrade, argsinta och håglösa. Så kan man inte leva värdigt och uppfylla livets mål. Det är inte Guds vilja för oss och inte det liv i Anden som har sin källa i den uppståndne Kristi hjärta.

3. Jag inbjuder i denna stund alla kristna, var de än bor och lever, till ett förnyat personligt möte med Jesus Kristus, eller åtminstone till att öppna sig för honom som vill detta möte med dem….” (EG 1-3)

Till sist. Temat för Katolska kyrkan i Sveriges stiftsvallfärd till Vadstena nästa år är:
Vi behöver den Helige Andes ljus och kraft till att bli en mera utåtriktad och evangeliserande kyrka”.

Med detta och de länkar jag förmedlat i detta blogginlägg hoppas jag alla fått en mera bred bild av evangelisation, personligt kristet engagemang, pingströrelse och Andliga nådegåvor än den mycket inskränkta bild som framställdes i Kajsa Ekis Ekmans krönika.

Publicerat i Church | Märkt , , , , , , , | 1 kommentar

Stefan Swärd: Profetiskt klar som en fjällbäck i uppgörelse med kristen trumpism, pro life´s dikeskörning och andlig prostitution

Stefan Swärd skriver från sin sjuksäng, fortfarande i rehabilitering efter Corona. Det hindrar inte att han är klar som en porlande fjällbäck i sin  uppgörelse med den kristna trumpismen, pro life-rörelsens dikeskörning och profetrörelsens andliga prostitituton. Stefan säger precis det som behöver sägas. 

Det kristna stödet för Trump består av en ganska ohelig och spretig allians. En grupp är traditionella och reaktionära patriotiska katoliker. En annan grupp är bland framgångsteologer, trosrörelse, karismatiska kristna och profetrörelsen. En tredje grupp är konservativa evangelikaler, t.ex. vissa inflytelserika baptister” skriver Stefan. Jag citerar valda delar av hans text här:

Politisk samvetsfrihet har hittills alltid varit praxis i kyrkorna.

”En praxis vi har haft bland kyrkorna i Sverige har varit att respektera politiska demokratin. Vi har också haft en praxis att respektera kristnas samvetsfrihet när det gäller hur man röstar. Jag kan inte minnas att någon kristen ledare i Sverige någonsin har klart och tydligt sagt att det här partiet ska ni rösta på, den här partiledaren är Guds vilja att den ska bli statsminister. Det har varit en viktig distans mellan kyrka och partipolitik. Kristna kyrkan har fört fram synpunkter på politiken många gånger, men aldrig sagt att den här partiledaren är Guds redskap för Sverige.”

Pro life inte bara abort, handlar om hela kedjan av människovärde och engagemang för utsatta människor.

”Jag sneglar in lite på amerikanska debatten. Försöker lyssna på kristna Trumpanhängarna. Trump presenteras bland annat som den stora pro-life anhängaren, allt kommer att gå utför med Biden, han kommer att mörda de ofödda barnen sägs det.

Här har jag svårt att hänga med i svängarna. USA har haft fri abort sedan 1973. Ingen republikansk president har lyckats ändra på denna sak, trots konservativa utnämningar i högsta domstolen. Trump har inte ändrat på något i denna sak. Republikanska presidenter kan ta abortrestriktiva initiativ, så även Trump. Men grundläggande spelreglerna ändras inte. Miljoner aborter har utförts med Trump som president. Antalet aborter har dock visat en mångårig tendens till att något minska i USA, de minskade även under Obamas tid. Fakta är att antalet aborter i USA är inte kopplat till vem som är president. När kristna påstår något annat är de djupt okunniga eller också ljuger de.

Kristet pro life har djup förankring i kristna kyrkans historia. Jag har varit engagerad i svensk pro life-rörelse i hela mitt liv. Men pro life handlar inte bara om abort, det handlar om hela kedjan av människovärde och engagemang för utsatta människor.”

Pro lifes samhörighet med kristen äktenskapssyn och den moraliska dekadansen och dubbelmoralen hos moderna pro life-anhängre.

”Pro life måste också kopplas ihop med en klassisk kristen äktenskapssyn där sex hör till äktenskapet och ett troget och livslångt äktenskap. Det är en förutsättning för pro life. Trump har varit gift tre gånger. Det finns tydliga belägg för att han både har antastat kvinnor och haft relationer med prostituerade. Han har inte någonstans förnekat detta eller uttryckt någon ånger eller omvändelse över sitt beteende. Hade han varit ett uns kristen, hade han uttryckt syndabekännelse och förlåtelse. Att välja en sådan person som en spjutspetsperson för pro life är totalt hjärnsläpp. Det blir bara hyckleri och en värdekonservativ kristen kan aldrig köpa detta. Trumps hovprofet Paula White har ju rört sig på liknande moraliska nivåer, hon har varit gift tre gånger och det finns offentliga belägg för ytterligare relation med en man.

Läser man kristna facebookflöden som hyllar Trump verkar de inte ens bry sig om dessa saker. De har uppenbarligen ramlat ner i samma moraliska dekadens. Seriösa kristna ledare som stöder Trump kan naturligtvis inte försvara hans livsstil och moraliska vägval. Men menar uppenbarligen att det är ändå ok, han hamnar rätt i politiska bedömningarna och vägvalen, hur han då själv lever är inte så viktigt. En del av de så kallade profeter som försvarar Trump menar att han är nyfrälst, och behöver bemötas med viss tolerans och nåd. Det här är uttryck för ett omfattande moraliskt förfall både i amerikansk kristenhet och i det republikanska partiet. Jag minns hur republikanerna anklagade Bill Clinton på nittiotalet, Clinton är ett helgon jämfört med Trump. De moraliska måttstockarna har ändrats dramatiskt på 20 år….

Att framställa Trump som en kristen pro-life spjutspets, där allt går utför om han inte är president, är osakligt och omoraliskt enligt min mening. Och det drar vanära över hela pro-life-rörelsen. Vi har tillräckligt med uppförsbacke med att driva pro-life-frågor, ska arbetet sammankopplas med personer som lever moraliskt promiskuöst, konsekvent ljuger och förvrider sanningen för att främja egna intressen, som ständigt mobbar och offentligt smädar människor, som hånar och förlöjligar personer man uppfattar som motståndare, som aldrig erkänner fel eller brister, och som konsekvent delar in människor i vinnare och förlorare – det är fullständig galenskap att koppla ihop den här typen av karaktärer med pro-life.”

Det kristna stödet för Trump spretig ohelig allians.

”Det kristna stödet för Trump består av en ganska ohelig och spretig allians. En grupp är traditionella och reaktionära patriotiska katoliker. En annan grupp är bland framgångsteologer, trosrörelse, karismatiska kristna och profetrörelsen. En tredje grupp är konservativa evangelikaler, t.ex. vissa inflytelserika baptister. Franklin Graham, Falwell jr, och baptistpastorn i Dallas hör till den sistnämnda kategorin. Dessa personer har inga som helst kopplingar till varken profetrörelse eller framgångsteologi, och inte heller katolikerna…

De sluter nu upp i hela det perversa spelet där Trump utmålas som offret, den drabbade, med ett riggat val mot honom, offer för valfusk. Det dessa kristna visar är en fullständig brist på respekt för grundläggande demokratiska spelregler. Demokrati förutsätter att media är fristående och självständigt med fria händer att granska den politiska makten. Fri konkurrens skapar garantier för att olika media och perspektiv får utrymme. Diktatorer vill alltid strypa media, och demonisera media. Dessa kristna Trumpanhängare målar ständigt ut media i mörka färger, trots att USA är ett stort land med fri mediemarknad, vilket skapar utrymme för många olika röster. Trump har varit extremt skicklig i att utnyttja media, han är inget offer för media. Det är nys.”

Urspårad profetrörelse som prostituerar sig andligt.

”Allt detta profeterande över Trump har fullständigt kört hela amerikanska profetrörelsen i diket. Man säljer sin själ med en Trumpvänlig profetia och får den politiska maktens gillande. Det är avfall och andlig korruption av värsta slag. Jag kan mycket väl tänka mig att en profet får ett budskap från Gud till en enskild person om att Gud kallar dem in i ett visst politiskt ämbete. Det förekommer i Bibeln. Men ett sådant budskap ska föras fram till den enskilde personen som ett personligt budskap, för att bekräfta en kallelse och uppdrag. Nu används istället alla dessa profetior som valpropaganda. Profetior används som röstköp och för att mobilisera evangelikala väljare för en viss politisk kandidat. Den berörda politiska kandidaten utnyttjar detta maximalt politiskt med enda syftet att främja sin egen position. Detta är inte kristendom, det är andlig prostitution av värsta slag. Det är också ett helt nytt fenomen i amerikansk kristenhet. Jag har inte någon minnesbild av att sådana här saker existerade på 70- och 80-talet.

Hela Stefans blogginlägg här:

[Rapport från min coronasäng och lite amerikanskt presidentval – ett första steg i uppgörelsen med Trumpismen]
Publicerat i Church, Politik, Samhälle | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Livsviktig dokumentär: The Social Dilemma

Se denna dokumentär! Livsviktigt att ha kunskap om hur vi påverkas av sociala media.

Denna dokumentär kan lätt räknas in bland årets viktigaste att se. Ett antal it-experter kommer till tals och varnar för den påverkan sociala medier …

The Social Dilemma
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar