Minns Holocaust. Man kan inte bygga en ny värld på lögnens och förnekelsens mycket lösa sand. Mästerlig text av Kallifatides.

I DN 2 augusti presenterades en text av Theodor Kallifatides som byggde på ett föredrag han hållit på Konstakademin tidigare i år.

Holocaust är en mörk historia som rör hela Europa. Ändå är det många som nu, inte ens ett sekel senare saknar medvetenhet om vad som hänt eller gärna vill förringa, t.o.m. förneka och glömma det hela.

I Grekland fanns kring 100.000 judar före Andra världskriget, efter kriget bara 5000. Och många länder i Europa har en liknande historia. Det handlar inte bara om nazisterna och fascisterna, Förintelsen skulle inte ha gått att genomföra i så stor skala som skedde utan medlöpare i de olika länderna och underströmmar av antisemitism som än idag gör sig gällande genom trakasserier och hatbrott mot judar. Därför får vi inte glömma.

Ondskan är allt annat än banal, därför, skriver Kallifatides…

”…är det av yppersta vikt att inte glömma hur monstren såg ut. Att inte glömma deras gärningar. Förlåta dem måste vi ändå göra eftersom vi inte kan göra annat. Men glömma dem? Aldrig. Minnet är hjärnans ädlaste funktion. Den ska användas, den ska förfinas, den ska förstärkas. Vi ska inte låta de tomma hålen i Europa fyllas av lögner och förfalskningar.
Där bodde människor. Där bodde judar. Och alla vet vad som hänt. Man har dödat dem. Man har velat utplåna dem från människornas minnen. Det får inte lyckas. Förintelsen ska inte upprepas genom glömskan. Människorna skall inte dö två gånger.”

De flesta av överlevarna från Förintelsen är nu döda, men det är viktigt att vi fortsätter att minnas historien. Därför är texter som denna livsviktiga. Detta är en mästerlig text av som levande beskriver vad som hänt. Den förtjänar plats i en antologi för skolelever som läsning i anslutning till 1900-talets historia.

Auschwitzskor

Auschwitz museum. Skor från personer som mötte döden i lägren.

Publicerat i Samhälle | Märkt , , | 1 kommentar

Kyrkan mitt i byn förr och även nu

Stora katedraler i städerna och sockenkyrkor på landet påminner om vår historia, och trots sekulariseringen har vi alla en relation till dessa byggnader och den historia de minner om. Det blev tydligt inte minst när Notre Dame i Paris brann för en tid sedan.

Ibland finns ett starkt engagemang för att bevara våra kulturella minnesmärken, ibland en påtaglig okänslighet, rentav blindhet för kulturmiljöerna till förmån för nya projekt.

Ett exempel på det senare är exploateringen av det kulturminnesskyddade området kring Botkyrka kyrka som Skanska i samarbete med Botkyrka kommun nu vill sätta tänderna i. [Mer info i denna Fb-grupp].

IMG_3302

Men även det nya behöver utformas på ett sätt som tilltalar hela människan. Det handlar inte bara om funktion och estetik utan också om det andliga och att det finns ett samband mellan yttre form och innehåll. Vi bygger gärna idrottsanläggningar, arenor, köpcentrum som stora monument, men kyrkbyggnadernas tid är över tänker man. Eller inte? De människor som samlas till gudstjänst överskrider vida de som samlas för idrottsarrangemang varje vecka. Skall inte kyrkor kunna synas lika mycket som idrottsanläggningar och för yttervärlden spegla det som faktiskt försiggår i samhället?

Svenska kyrkan har av historiska skäl ett överskott av byggnader som man inte har resurser att underhålla, medan de nya frikyrkorna i Sverige samlar stora skaror människor, och man nöjer sig ofta med att samlas i befintliga industrilokaler, idrottsanläggningar eller andra lokaler bakom stadens fyrkantiga fasader.

Därför tyckte jag det var mycket intressant att läsa om Göteborgs stadsarkitekt  Björn Siesjö i en artikel av Joakim Hagenius i Dagen med rubriken ÄVEN ARKITEKTUR ÄR EXISTENTIELL. Bakgrunden är att den anrika Pingstförsamlingen Smyrnakyrkan skall bygga nytt på en tomt i Frihamnen. Siesjö hade sett ritningarna på den nya kyrkan ställde sig undrande. Han hade insett att ett stort centralt område kommer att bebyggas och formas runt en kyrka, och för den som anländer till staden kommer den vara ett landmärke. Utformningen påverkar långt flera än kyrkans egna medlemmar, det är en angelägenhet för hela staden. Innan beslut skulle fattas besökte han församlingens gudstjänst. Han ställde tillspetsade frågor till församlingen som: Varför hade de ritat något som såg ut som ett kommunhus? Varför speglades inte kraften som han upplevde i gudstjänstrummet i byggnaden? Hur kan man kommunicera Smyrnas identitet tydligare genom arkitekturen?

Väldigt intressant att en stadsarkitekt ställer sådana frågor till en kyrka som tydligen inte själva tänkt i det perspektivet. Kanske tänkte man det var lättare att få planen godkänd om man byggde in sig i den vanliga stadsmiljön. Hagenius skriver:

”Byggnader är också budskap. Måhända att Siesjös engagemang i den nya kyrkan förlänger resan fram till slutgiltig gestaltning, men engagemanget kan visa sig vara en betydande gåva. En dag kanske man tackar Gud för stadsarkitekten som ville både stadens och församlingens bästa. Och som såg en möjlighet till existentiell arkitektur.”

Hagenius refererar till Rasmus Waern som skrev i SvD 3/6 om neurovetenskap som ett redskap att få fatt i arkitekturens påverkan på människan. Waern menar att arkitekturens uppgift är att vara ett ställföreträdande sällskap, något som påminner oss om tidigare generationers kärlek och som därmed ger tröst och sällskap, dygnet runt och året om. Det finns vetenskapliga rön för att beskriva somlig arkitektur som existentiell.

Dessa tankar som är grundläggande och viktiga både när det skall byggas nytt och när kulturminnesvärden skall bevaras. Det är vad jag alltid har tänkt. Vi mår helt enkelt bra av av att ha kontakt med vår historia och låta oss inspireras av det som vittnar om bästa i människors strävan. Det gäller också nutiden. Nu bygger vi det som andra får ta del av i framtiden. Kyrkligt liv är fortfarande en viktig del av vår kultur, låt oss inte vara så blygsamma. Låt kyrkan fortfarande byggas mitt i byn.

katarinamoske

Katarina kyrka ligger centralt på Söders höjder i Stockholm och är en viktig del av Stockholms stadssiluett.  1990 eldhärjades den och brann ner till grunden. Men snart hade man byggt upp kyrkan igen. I förgrunden moskén vid Björns trädgård.

Publicerat i Church, Konst och kultur, Religion, Samhälle | Märkt , | Lämna en kommentar

Tystnadskultur och homosexualitet i Katolska kyrkan. Ulla Gudmundson kommenterar Martels bok In the Closet of the Vatican

ugUlla Gudmundson, tidigare diplomat och 2008-2013 Sveriges ambassadör i Vatikanen är en nära kännare av Katolska kyrkan och skriver på sin hemsida:

”Då fick jag tillfälle att reflektera kring religionens roll som politiskt mobiliserande kraft, historiskt och i vår egen tid, över religiösa samfunds förhållande till den sekulära staten och till begrepp som makt, demokrati, frihet och rättvisa.”

Hennes reflekterande förmåga har hon använt på ett konstruktivt sätt för att urskilja både negativa och positiva sidor hos Katolska kyrkan. Många gånger träffade hon påven Benedictus XVI och lärde känna honom som person. Detta ledde till att hon var mån om att korrigera den alltför negativa bild av honom som ofta rådde i sekulära radikala kretsar.

Under sin tid som ambassadör var hon med om att arrangera en konferens med kardinal Ravasi i Stockholm inom ramen för ”Hedningarnas förgård”, Katolska kyrkans projekt för dialog med den moderna sekulära världen.

Men även efter sin aktiva tid som diplomat fortsätter hon att nyfiket och engagerat kommentera och skriva om Katolska kyrkan utifrån ett perspektiv där hon försöker urskilja både det positiva och negativa. Hon sällar sig inte till ett rent sekularistiskt perspektiv som bara ser religionen som något negativt, och trots stor insikt i Katolska kyrkans problem under senare år med maktmissbruk, korruption, pedofili-skandaler etc. förmår hon i sin analyserande förmåga att se både det negativa och positiva. Hon är inte katolik själv men måste verkligen betraktas som en vän av Katolska kyrkan när hon använder sin analyserande förmåga att kommentera sådant som rör Katolska kyrkan, som nu sist i en understreckare i Svenska Dagbladet där hon kommenterar Frederic Martels bok In the Closet of the Vatican – Oower, Homosexuality, Hypocricy.

intheclosetofthevaticanMartel som utgår från ett rent sekulärt perspektiv och som representant för gayrörelsen har han inte mycket förståelse för kyrkliga ting, även om han uppskattar flera av de biskopar och kardinaler han intervjuat och tolkar mycket av kyrkans problem i ljuset av dubbelmoral och menar att en stor majoritet av kyrkans biskopar och präster är homosexuella. Ulla Gudmundson kommenterar:

”Martels reduktionistiska förklaringsmodell gör honom blind för något som jag uppfattar som en av grundbultarna i katolicismen: acceptansen av spänningen mellan två nivåer: å ena sidan principer och ideal vars uppgift är att vägleda människan mot helighet och, å den andra, empatisk insikt om skröpliga människors oförmåga att realisera dessa ideal här på jorden. Begreppet synd har inget innehåll för Martel. Men det har det sannolikt för de ångestfyllda präster som köper sex på barerna runt Termini. Och det är notabelt att de intervjuade prästerna talar om viljan att tjäna Gud och om kärleken till kyrkan, inte om möjligheten att leva ut sin homosexualitet, som skälet till valet av livsbana.”

Fransmannen Frederic Martels bok släpptes i februari 2019 på sammanlagt 8 olika språk. Arbetet med boken har tagit 4 år och Martel har intervjuat ett stort antal personer inkluderande kardinaler, biskopar, präster och seminarister. Det är alltså  ingen skvallerbok, utan den grundar sig på noggranna källor. Inte desto mindre är Martel vidlyftig och drar ofta mer långtgående slutsatser än det rikhaltiga källmaterialet tillåter.

Att det finns en underström av homosexualitet bland prästerskapet i Katolska kyrkan är ingen hemlighet, mycket har skrivits om detta tidigare, också jag har ofta återkommit till ämnet på min blogg. Och att inga anmälningar om förtal har inkommit mot Martels bok talar väl sitt tydliga språk.

[Läs: Katolska kyrkans komplicerade förhållande till manlig homosexualitet]

Martel är inte ute efter att avslöja enskilda snaskiga skandaler, utan att frilägga ett mönster han ser. Det finns ingen organiserad gaylobby i katolska kyrkan, utan snarare ett socialt system byggt på hyckleri med en skriande diskrepans mellan lära och liv. Det viktiga med Martels bok, menar Ulla Gudmundson är att riva Berlinmuren av tystnad kring något som otvivelaktigt existerar och som idag är föremål för en intensiv inomkatolsk diskussion.

Martel tar avstånd från tanken att homosexualitet skulle vara orsaken till övergrepp mot minderåriga men ser ett samband mellan tystnadskulturen kring homosexualiteten och kyrkans svårigheter under lång tid att erkänna och ta krafttag mot barnövergreppen.

Ulla skriver vidare:

”Trovärdiga känns för mig också intervjuerna med unga prästseminarister liksom Martels socialpsykologiska analys. ‘I Spanien och Italien’, skriver Martel, ‘kunde prästämbetet under fascismen bli en tillflykt för unga pojkar med osäker sexualitet.’ Trycket att gifta sig försvann, ett mobboffer kunde få socialt status. Den enkönade seminariemiljön tillät homosexuella relationer förutsatt att de sköttes diskret. ‘Men när gayrörelsen på 1970-talet drivit fram det sekulära samhällets acceptans av homosexualitet blev kyrkan istället ett fängelse.’ ”

Martel uppskattar påve Franciskus för att vilja frilägga diskrepansen mellan fasad och verklighet i Katolska kyrkan men en pikant detalj i historien är att Steve Bannon, Trumps tidigare rådgivare som nu vill driva högernationalistiska frågor i det katolska Europa vill göra en film av boken för att visa på ruttenheten under påve Franciskus pontifikat.

Ulla Gudmundson avslutar med en egen synpunkt: ”Det är svårt att se att den katolska synen på samkönade relationer kan ändras utan en uppgörelse med antropologin och synen på genus överhuvudtaget”. Där skiljer vi nog oss åt. Jag håller med så lånngt som att genusfrågorna behöver genomlysas, det behöver göras upp med okunskap, stereotypier och fördomar. Men inte så att det moderna samhället har uppnått den radikala visheten i dessa frågor som det bara är för kyrkan att anpassa sig till. Kyrkan har också mycket att ge här. Det behövs istället en spännande dialog, öppen och fördomsfri från alla håll.

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle, Vatikanen | Märkt , , | Lämna en kommentar

Bokrecension: How (not) to be Secular

Charles Taylor är en intressant filosof som beskriver den moderna sekularismen. Mikael Fälthammar, ortodox präst skriver om honom i ett blogginlägg som jag länkar till nedan.

För 500 år sedan var det omöjligt att inte tro. Idag är otro inte bara möjligt, utan mainstream. Det sekulära påverkar allt. Det gör inte bara otro möjlig; det förändrar även tron. En viktig historisk faktor för denna utveckling var den protestantiska reformationen som förkastande sakramenten. Det blev naturalismens inledande fas.
När naturalismen helt har slagit igenom negligeras det transcendenta, den metafysiska dimensionen av tillvaron försvinner ur människans medvetande och hon försöker leva helt immanent. I sökandet efter sitt autentiska ”jag” blir hon offer för konsumism och viljan att uttrycka sig i sitt sanna jag. Vi blir offer för bolagsjättarna som cyniskt driver människan dit de vill, nu i vår senaste tid inte minst av de sociala jättarna på internet.

Taylor menar att exklusiv humanism inte förmår råda bot på samtidens problem utan att skapa nya problem. I mötet med det okända sluter sig den sekulära solidariteten i små grupper av ”rätttroende”. Olika former av sekulära solidariteter (nationalism och olika andra -ismer) genererar våld.  Den exklusiva humanismen som präglar såväl ateister som kristna, lider av ett underligt självförtroende. Därför kan den skambelägga dem som inte följer dess immanent påhittade ersättning till asketisk träning: ”Jasså, du återvinner inte?! Va, använder du plastpåsar när du handlar!?! Kör du inte elbil?!?!?!?!” Hellre medvetandegjord än gudomliggjord. Men exklusiv humanism håller inte hela vägen. Din filantropi kommer oundvikligen bli misantropisk.

När det gäller kristna varnar Taylor för några fallgropar för den som vill ur den exklusiva humanismen. Först och främst är det nostalgin hos den som vill tillbaka till en svunnen tid (vare sig det är anabaptismens första dagar, tiden kring Vaticanum I, eller det ”heliga Ryssland”). Men en annan lika farlig flykt är den realiserade eskatologins flykt, nämligen att Guds rike reduceras till vad som är moraliskt möjligt att förverkliga i denna tiden (således försvinner gudomliggörelsen). Det senare blir en slags liberal kristendom som vi ser i somliga delar av svensk kristenhet idag.

gäst och främling

2019-08-01 21.52.09Titel: How (not) to be Secular: Reading Charles Taylor
Författare: JAmes K. A. Smith
Förlag: Eerdmans (2014)
ISBN: 978-0-8028-6761-2
(146 sidor)

Den katolske filosofen Charles Taylor gav, år 2007, ut sitt monumentala verk A Secular Age. Den 900 sidor tjocka boken har blivit mycket populär, inte minst bland kristna teologer och filosofer, som analys av den (icke-)religiösa samtiden. I boken uppehåller sig Taylor kring vad sekularitet är och på vilket sätt vårt samhälle och individer i Västvärlden idag är sekulära. Hur kunde vi gå från ett samhälle för femhundra år sedan då det var otänkbart att inte tro på Gud, till det samhälle vi har idag då det är nästan otänkbart att tro på Gud? Frågor som borde engagera många som är seriösa med sin tro eller otro.

View original post 1 655 fler ord

Publicerat i Religion, Samhälle | Märkt , , , | 1 kommentar

Bevara den unika kulturmiljön kring Botkyrka kyrka. Skandal att Skanska i samförstånd med Botkyrka kommun vräkt upp bergmassor väster om kyrkan och förvandlat området till en stenöken

Enligt Botkyrka kommuns eget kulturmiljöprogram vill man lyfta fram ett antal miljöer som representerar ett allmänt intresse och som ska beaktas i den kommunala plan- och bygglovshanteringen.  Till dessa miljöer hör området kring Botkyrka kyrka. I ett faktablad beskrivs miljön som ett riksintresse för kulturmiljövården.

kartariksintresseområdekulturmiljö

Det skyddade området streckat på kartan sträcker sig från järnåldersgravfältet väster om Hammarby prästgård till Botkyrka kyrka och sockenmiljön öster därom.

Ur faktabladet:

”Botkyrka kyrka representerar en kyrkomiljö från tidig medeltid med tillhörande prästgård och sockenfunktioner… Prästgården Hammarby har anor från tidig medeltid och ligger invid en bergskulle ca 1 km väster om kyrkan. Ett stort järnåldersgravfält intill prästgården indikerar att platsen var bebodd redan under förhistorisk tid. Kring kyrkan utvecklades successivt ett sockencentrum med klockargård, fattighus och skola. Botkyrkas gråstensfasader och höga torn fungerar som ett landmärke för bygden och det äldre sockencentrat.

Kyrkan har fått sitt namn efter martyren och skyddshelgonet Botvid. Enligt legenden föddes Botvid på Hammarby gård. Efter att ha lidit martyrdöden blev han helgonförklarad. Familjen lät då uppföra en träkyrka på gårdens ägor för att hedra hans minne. På 1170-talet ersattes träkyrkan av en romansk stenkyrka. Kyrkan har senare förändrats och byggts om men de äldsta delarna av kyrkan är kvar från denna period.

Hammarby prästgård har förhistoriska anor vilket man kan se genom det järnåldersgravfält som ligger intill gårdstomten. Under äldre medeltid uppfördes Botkyrka kyrka på Hammarbys ägor. I samband med kyrkobyggandet anslogs Hammarby gård till prästboställe. Kyrkans visuella funktion i landskapet Kyrkan fungerar som landmärke i det öppna låglänta landskapet. Den okalkade gråstensbyggnaden har en viktig funktion både som markering av det tidigare sockencentrat och rent upplevelsemässigt när man färdas längs med landsvägen och motorväg. Det öppna landskapet kring kyrka och prästgård Prästgården ligger ganska långt bort från kyrkan men visar ändå på det äldre sambandet mellan kyrka och prästboställe. Det öppna kulturlandskapet är en förutsättning för att detta historiska samband ska vara avläsbart.”

För området gäller:

”Fornlämningar skyddas från närgången bebyggelse eller andra ingrepp i miljön. •
Kulturlandskapets öppna karaktär värnas. Nya byggnader inordnas i landskapet på ett medvetet sätt.
Kyrkans visuella dominans i landskapet respekteras. •
Siktlinjer mellan kyrka och prästgård värnas. •
Prästgårdens byggnader bevaras. Tillbyggnader underordnas huvudbyggnaden och utformas med hänsyn till byggnadens karaktär. ”
Nya byggnader inordnas i miljön på ett varsamt sätt.

Märkligt då att Botkyrka kommun inte tycks ha läst sitt eget kulturmiljöprogram, för i den projektplan som kallats Södra porten som man tagit fram och anlitat Skanska som entreprenör med omfattande exploatering i kyrkans omedelbara närhet sägs inte ett ord om hur man skall ta hänsyn till kulturmiljön.

projektsödraporten

Botkyrka Södra Porten. Området vid Maxi och Bauhaus i Eriksberg rymmer i dag 30 000 kvadratmeter handel – och lika mycket till kan komma att flytta in genom projektet Södra Porten. Totalt 4 000 nya jobb hoppas kommunen och Skanska på. Men det kräver en helt ny vägsträckning nedanför Botkyrkabacken. Foto: karta: Botkyrka kommun

Delar av det kulturskyddade området är redan exploaterat genom att Skanska har vräkt ut stora mängder bergmassor från sprängningsarbetena i Stockholms tunnlar och förvandlat marken öster om kyrkan till en stenöken (verksamhetsområde A på kartan ovan även innefattande en del av kulturskyddsområdet), det river upp förfulande sår i den känsliga kulturmiljön. Detta är en stor skandal speciellt som det också verkar ha skett utan en beslutsprocess där prövning kunnat ske av vederbörliga instanser. Det saknas detaljplan för Södra porten, men kommunen och Skanska har trots det börjat  exploatera området genom att deponera bergmassorna. Det blir svårt att återställa området och kanske man räknar med att det då kommer att bli nästan omöjligt att inte acceptera den detaljplan som Skanska och kommunen vill ha. Vad är detta om inte egenmäktigt förfarande? Det borde bli föremål för en juridisk process.

[Läs här i en artikel från 2015 om kommunens och Skanskas projektplaner]

stenökenbotkyrkastenmassorkyrkogårdsvystenmassor

Området mellan Hammarby prästgård och Botkyrka kyrka ägs av Svenska kyrkan, dels Botkyrka församling, men dels av Stockholms stift. Stockholms stift vill sälja delar av marken, som är mycket eftertraktad och säkert kommer att vilja exploatera den. Det strider mot kulturminnesplanen att bevara landskapet mellan prästgården och kyrkan intakt. Det är oerhört viktigt att områdes kulturminnesskyddas så att ingen exploatering kan ske.

[Uppdatering 2019-07-31 om Svenska kyrkans roll i projekterandet av bostadsområdet Prästviken norr om Hammarby Prästgård på det kulturminnesskyddade området.

Andreas Stockhaus skriver på Fb-gruppen Botkyrka kyrka – hotat kulturarv:

”Runt 2006-2009 inleder Stockholms stift planerna på att sälja marken mellan Hammarby och Botkyrka kyrka. Men det förutsätter en detaljplan för att marken ska vara möjlig att bebygga och ha nåt värde. Man vänder sig därför till kommunen. Där tycker man inte det är en jättebra ide, bl.a. med tanke på kulturmiljön, och engagerar sig därför inte.

Runt 2010-2012 ändrar kyrkan taktik. Man tänker ta fram detaljplanen på egen hand. Det är egentligen kommunens uppgift och kommunens tjänstemän är skeptiska till detta upplägg. Kyrkan anlitar Sture P som konsult. Sture är pensionär. I sitt arbetsliv var han en av de högre tjänstemännen på Botkyrka kommun, bl.a. kanslichef. Kommunens planchef Lars O och Sture hade arbetat tillsammans i 20 år. Sture känner alltså tjänstemännen och hans uppdrag är att samverka med kommunen för att de ska bli positiva till att kyrkan sköter den kommunala uppgiften att ta fram en detaljplan. Det lyckas. Kyrkan och kommunen ingår ett avtal som innebär att kyrkan driver planarbetet, i samverkan med kommunen.

Runt 2016 knyts Titania och ett annat byggföretag till projektet. De har option på att köpa marken av kyrkan när/om detaljplanen antas. Planarbetet överlåts då till Titania, som i sin tur anlitar arkitektfirman Krook & Tjäder i Göteborg.”]

panoramabotkyrka

Panoramabild av delar av kulturskyddsområdet. Till vänster Hammarby prästgård (platsen där d h Botvid föddes) i bakgrunden Botkyrka kyrka. Till höger om bilden löper E4. Väster om prästgården ligger ett gravfält från järnåldern.

 

hammarbyprästgårdprivat

Mangårdsbyggnaden till Hammarby prästgård ligger inbäddad i lummig grönska. Gården är numera privat.

Protesterna växer nu mot exploateringsplanerna. En Facebook-grupp [Botkyrka kyrka – hotat kulturarv] har startat. Gå gärna med i den och stöd arbetet för att bevara kulturmiljön.

Maja Hageman kolumn i DN 26 juli: [Här byggs en mur av sprängsten mellan oss och kulturarvet]

Studio Ett reportage av Katarina Gunnarsson: [Konflikt mellan nybyggen och kulturhistoria]

Områdets kulturvärde är minst lika stort som t.ex. Varnhem, Husaby och Vadstena. Ute i landet verkar man mera benägna att ta hand om sitt kulturarv än här i Stockholmsregionen. I Salem finns en aktiv hembygdsförening, men jag har inte hört att någon liknande finns i Botkyrka (?). Men man kan tycka att både Svenska kyrkan och Katolska kyrkan, S:t Botvids församling i Fittja skulle samarbeta och vara en påtryckningsgrupp.

Någon förmodade att bristen på engagemang i Botkyrka berodde på att Botkyrka är en inflyttningskommun, de med lång förankring i Botkyrka som hembygd är få. Så kan det vara, men det har egentligen inget att göra med om man är invandrare eller svenskfödd. Jag är säker på att de invandrade svenskarna, ju mer integrerade de blir också är angelägna att bevara kulturarvet i det som blivit deras nya hembygd. Nu gäller det att reagera innan det är försent och historielösa teknokrater raserat alltsammans.


botkyrkavapen

Den helige Botvid, fakta.

Botkyrka har den helige Botvid i sitt kommunvapen.

Botvid växte upp på gården Hammarby i slutet på 1000-talet. Botvids föräldrar Sven och Bänkfrid var tydliga med sin hedniska identitet. De gav barnen traditionellt fornnordiska namn, en fick heta Björn, en annan Botvid, efter den som skogen botar eller skyddar.

Botvid for till England och blev där kristen. Hemkommen blev han en glödande vittne för evangeliet, många under och tecken skedde genom honom och många människor kom till tro. Han blev inte väl mottagen i sitt hem, utan höll till i Salem en bit bort där en församling höll på att bildas. Ryktet om honom spred sig vida omkring. Till slut blev även Botvids bror Björn kristen.

Botvid yxmördades 1120 av en slav som han frigivit på Rågö i Nyköpings skärgård då han ville hjälpa honom att komma med ett skepp till kontinenten. På öns östligaste udde finns ett stenlagt pilgrimskors, sannolikt sedan medeltiden och det enda i sitt slag i Sverige. Man förmodar att det utmärker platsen där Botvid mördades.

Han begravdes i Salems kyrka.

Men hans bror Björn ville ta honom hem till Hammarby och byggde en träkyrka på gårdens ägor. 1129 öppnades hans grav i kyrkan i Salem och man skrinlade honom. Relikskrinet vars tillbaka till hemgården i Hammarby i procession anförd av biskoparna Gerder av Strängnäs och Henrik av Uppsala. Träkyrkan var byggd på den plats Botkyrka kyrka nu ligger och ersattes  på1170-talet av en romansk stenkyrka, och de äldsta delarna av den kyrkan är än idag kvar från denna period.

Botvidslegenden känner vi från ett manuskript från 1300-talet bevarat i ett bibliotek i Dresden. Detta i sin tur är avskrift av tidigare förlagor. Det är troligt att det redan 1129 då han skrinlades fanns en nedteckning av hans livshistoria i domkyrkan i Strängnäs, utifrån de muntliga vittnesbörd som samlats in.

[Läs Botvidslegenden på Botkyrka församlings hemsida] [Riksarkivet] [Sanctus Botvidus, artikel och bibliografi av Peter Ståhl, universitetet Bergen]

Till höger om ingången till Botkyrka kyrka, finns ett gravmonument, en stenkista. Det är en kopia och originalet från 1150 finns på Historiska museet i Stockholm. På kistan finns en runinskrift:

Karl gjorde stenen efter björn, hans frände, svens och bänkfridas son i hammarby. Här ligger han under denna sten.

Man vet inte den exakta platsen för var Botvids reliker finns, men man tror att det är inne i kyrkan nära koret. Det finns några historiker som tror att även den helige Botvids reliker finns i Björns sarkofag, men att stenmästaren Karl har valt att inte skriva Botvids namn på sarkofagen därför att Botvids reliker var mycket eftertraktade under medeltiden så att det fanns risk att de blev stulna.

sarkofag

Publicerat i Konst och kultur, Samhälle | Märkt , , | 2 kommentarer

Ashes to Ashes – Att ge allt och leva i nuet

Jag såg av en händelse programmet Lotta på Liseberg en gång förra månaden. Gäst var Anna Bergendahl, en av de tävlande i uttagningen till Eurovisionsschlagern i våras. Jag bestämde mig att titta på texten. En nyckelstrof lyder:

There’s a fire on the horizon and I’m the spark
I’m gonna shine, I’m gonna glow, I’m gonna burn
Ashes to ashes and dust to dust.

Jag tolkar det som att leva helt och fullt här och nu, förvandlas till bränsle eld, även om slutresultatet blir aska.  Lever vi inte i ögonblicket förlorar vi också livets mål. .

Det är också vad det kristna livet egentligen handlar om. Att låta Andens eld brinna i oss, låta våra hjärtan förvandlas och bli till bränsle för Guds kärlek i världen. Ögonblicket och evigheten möts i nuet. Lever vi inte ut vårt liv helt och fullt här och nu missar vi också det eviga målet. Det går inte att ”spara” genom att vi är passiva nu och tänker oss att vi skall börja leva bättre när vi blir äldre, det går inte heller att göra detta livet till en transportsträcka till himmelen och tänka oss att vi får en belöning där genom att leva på sparlåga nu.  Andliga nådegåvor är till för att ges vidare och brukas, så förmeras de och blir ännu starkare. Brukar vi dem inte förtvinar de precis som en muskel som inte används.

Tonsättaren Gustav Mahler lär ha sagt ”tradition is the passing on of the fire, not the worship of the ashes”. Påven Franciskus påminde om detta vid en presskonferens nyligen. Jag tror påve Franciskus vision för kyrkan handlar mycket om detta, att inte tillbe askan utan låta oss inspireras av traditionen till en förnyelse som bär frukt för vår tid.

Han sade att det finns de traditionalister som vill ”återvända till det förgångnas aska hellre än att använda de djupa rötterna i Kyrkans tradition i syfte att växa, blomstra och gå framåt.

Kyrkans tradition är alltid i rörelse, sade han till reportrarna som var med på flygresan hem från Rumänien 2 juni i år. ”The nostalgia of the ‘integralists’ is to return to the ashes,” men det är inte katolsk tradition; tradition är ”the roots that guarantee the tree grows, blossoms and bears fruit,” sade han.

Det valet står vi inför idag. Brinna ashes to ashes eller förtvina i en nostalgisk eller räddhågad passivitet. Ett fint personligt vittnesbörd om detta hörde jag nyligen på P4 Dalarna som intervjuade sjukhuspastorn och fembarnspappan Joachim Elsander som nyligen drabbats av elakartad cancer som med all sannolik stakat ut hans livslängd. Lyssna här.

img_0546

Vid Varnhems klosterkyrka, bilden från 2018.

Publicerat i Church, Konst och kultur | Märkt | 1 kommentar

Tack Daniel Alm för att du lyfter fram vad vår kristna kultur har betytt för samhällsbygget.

Pingstledaren Daniel Alm torde tala för hela kristenheten i Sverige i denna debattartikel i DN. Han beskriver kristendomens självklart positiva bidrag till vår kultur och kritiserar det självstympande negativa förhållningssätt man ofta möter bland politiker och på tidningars ledarsidor. ”Partier vill förbjuda församlingar att öppna skolor, ledarredaktioner kräver att trossamfund ska fråntas statliga bidrag och en statsvetarprofessor beskriver troende som mer lögnaktiga, intoleranta och korrupta än andra. Det är ovärdigt för en demokrati.”

Istället för denna njugghet kräver Alm ett politiskt erkännande av kristendomens bidrag till den svenska kulturen.

Ytterligare några citat ur artikeln:

”Jag vill påstå att den kristna församlingen är en av de bästa och mest framgångsrika integrationsskapande krafterna i vårt land. Runt om i Sverige kommer varje vecka slöjbeklädda kvinnor och lär sig det svenska språket av pingstvänner i en kyrkolokal.”

 

”Vårt land är för evigt ihopkopplat med den etik och människosyn som kommer från Jesu lära. Det svenska samhället hade aldrig varit vad det är i dag om vi inte hade haft Bibeln… Där görs inte någon åtskillnad mellan jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla förklaras ett i Kristus (Paulus brev till Galaterna)…

Det var denna människosyn som gav kvinnan rösträtt. Sju decennier innan riksdagen tog beslut om kvinnlig rösträtt, voterade kvinnor i frikyrkan. Den 21 september 1848 bildades en frikyrkoförsamling som den första demokratiska föreningen i vårt land…

I konflikt med överheten utvecklades i väckelserörelsen en demokratisk kultur med mötesformer som vi i dag tar för givna men som då var utmanande. Nu finner jag politikers och opinions­bildares agerande provocerande eftersom troende åter stigmatiseras. Denna gång är det dessutom värre eftersom det sker i en demokratisk rättsstat.”

Det är bra att Daniel Alm talar klarspråk och inte sticker under stol med vad den kristna kulturen betytt för vårt land. Det handlar inte om kulturimperialism från oss kristna att framhålla detta, det är i hela vårt lands  och alla människors intresse. Ingen enda människa, oberoende av ursprung eller trosuppfattning är betjänt av att bo i ett land som förnekar sin kultur och sitt ursprung.

Fler länkar:
Dick Harrison: Västvärlden kan tacka kristendomen.

img_2791

Publicerat i Church, Politik, Religion, Samhälle | Märkt | 1 kommentar