Pingstfirande på internet i år. Karismatiska förnyelsen inbjuder alla kristna till bön om en ny Pingst över världen. Pingstafton 22:00

Pentecost-banner_EN

Pingsten 2020 blir inte som vanligt på grund av coronapandemin. Men viruset kan inte stoppa oss från att be.

CHARIS, Catholic Charismatic Renewal International Service, tillsattes av påven pingsten 2019 för att betjäna den katolska karismatiska förnyelsen i hela världen. Idag, ett år senare är vi inne i en period av ofattbar global kris på grund av ett virus som tvingar en stor del av världens befolkning att stanna hemma, som förstör ekonomin i många länder, som stänger kyrkor och som medför fruktansvärda konsekvenser särskilt för de allra fattigaste. Men viruset hindrar oss inte från att be. Tvärtom har det uppfordrat oss till nya böneinitiativ, inkluderande ekumenisk bön världen över.

Med anledning av Pingsten 2020 föreslår CHARIS en fortsättning på denna bönerörelse, att be Herren om denna nya Pingst, detta nya utgjutande av Anden över Kyrkan och världen i enlighet med vår påves böneintention.

Därför föreslår CHARIS alla kristna i hela världen att be tillsammans:

  • oberoende av nation
  • oberoende av språk
  • oberoende av tidszon
  • vilken kyrka eller samfund du än tillhör:

Förenas med oss i en pingstvigilia den 30 maj kl 22.00 Rom-tid (samma i Sverige) för att anropa den Helige Ande tillsammans för en ny Pingst över hela världen. [CHARIS hemsida]

—-

Rörelsernas Pingst
Rörelserna i Katolska kyrkan i Sverige brukar ha en gemensam träff på Pingstaftonen. Preliminärt planerar vi i år att träffas på internet med streaming via Stiftets YouTube-kanal. 15.00 dela erfarenheter. 17.00 Gudstjänst. Vi återkommer med detaljer. [Hemsida Katolsk Karismatisk förnyelse i Sverige]

 

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , | Lämna en kommentar

USA och Polen – två exempel på politikens dekadens – Men det värsta är att vi slutat bry oss.

Bra av Erik Helmerson att uppmärksamma vad som sker och inte glida ner i samma dvalliknande likgiltighet som alltmer karakteriserar vår annars så upplysta västvärld. Idag upprörs man över småsaker (twitterstormar i vattenglas) men låter det verkligen upprörande passera. Jag identifierade mig aldrig med 1968-vänstern, men idag känner jag en viss nostalgisk längtan tillbaka till den tiden. Då slogs man i alla fall för rejäla saker som fred, rättvisa och demokrati.

Men Erik Helmerson håller huvudet högt och beskriver vad president Trump håller på med: Män med automatvapen hotar folkvalda politiker, och presidenten ger sitt godkännande. Inte i Uzbekistan utan i USA. Det sjunker inte in. 

 ”Några hundra, många beväpnade, demonstrerade mot stängningen av delstaten (Michigan). Flera tog sig in i kongressbyggnaden. Bilder visar beväpnade män på åhörarläktaren, de försökte också komma in i själva kammaren. ‘Befria Michigan’, skrev president Trump på Twitter i ett uppenbart stöd…

Går det att hoppas på att det riktiga USA finns kvar där under någonstans? Att det inte vittrat bort alldeles? Att det en dag får nog, kommer ut, blinkar mot solen och tänker ”jaha, det här gick ju inte så bra, nu får vi sätta i gång och fixa det”? Rinner den tiden ut? Är den redan runnen?

De vapenviftande männen har ju alltid funnits där, men de var abnormiteten, rostfläcken som visserligen var jobbig men som verkstaden trots allt hade koll på. Att den vuxit kraftigt står klart. När är bilen bortom räddning?”

Och Polen? Håller PIS-ledaren på att förvandla detta tidigare blomstrande demokratiska land till en bananrepublik? Jaroslaw Kaczynski framhärdar  i att valet skall ske den 10 maj utan föregående valkampanj, utan debatter mellan kandidaterna och med ytterst begränsat tillträde till public service-medier för oppositionen. Bara den sittande presidenten Andrzej Duda hart ostört fått bedriva sin valkampanj i den statskontrollerade televisionen.

DN´s korrespondent Michael Winiarski rapporterar:

Såväl Högsta domstolen som en grupp bestående av 425 av Polens ledande professorer i juridik har slagit fast att poströstningen den 10 maj är oförenlig med landets författning. Den statliga valkommissionen planeras inte organisera valet, utan postverket. Därmed bortfaller den sedvanlig demokratisk kontroll av röstförfarandet.

Det finns ingen existerande lag i kraft som reglerar röstningen, enbart ett lagförslag som PIS pressade igenom i en första omröstning den 6 april. Om PIS-regeringen skulle lyckas få Nationalförsamlingens Sejmen-kammare att säga ja till poströstningslagen återstår högst tre dagar till den 10 maj. Ändå har regeringen beordrat tryckning av röstsedlar och begärt in röstlängder.

Winiarski kommenterar:

”Men det finns inte bara demokratiska problem med att genomföra poströstningen den 10 maj. Även rent praktiskt är det närmast ogenomförbart. Att allt röstmaterial, som fortfarande är under tryckning, ska hinna bli utskickat till 30 miljoner röstberättigade polacker på bara några dygn ter sig orealistiskt. En tragikomisk, men ytterst oroande, faktor är att en del röstmaterial redan har sänts ut, och att det i flera fall tycks vara förfalskat – och försett med telefonnummer till det styrande partiet PIS.”

Vart är vi på väg? På något sätt tror jag att vi snart kommer att få se slutet både för Trump och Kaczynski. De demokratiska krafterna är nog trots allt större. I USA leder Biden framför Trump i opinionsundersökningarna. Det märkliga är att Trump har en fast skara av kärnväljare, till dem räknas många evangelikala kristna och konservativa katoliker som stödjer honom oberoende av vad han säger eller gör. En del skyller på att man avskyr Demokraterna och har inget val. Men Trump har gått för långt nu. Det finns inget försvar för att stödja honom, ens genom proteströstning.

bengtfricks

Publicerat i Politik, Samhälle, Uncategorized | Märkt , , | Lämna en kommentar

Joel Halldorfs kulturgärning att föra tron på tal mitt i den sekulära debatten är också en del av den kristna missionen

Joel Halldorf, kristen skribent har en plattform som kolumnist i Expressen och återkommer ofta till  att diskutera kristendom, religion och de små gemenskapernas betydelse i samhället.  Det är en viktig kulturgärning att representera den kristna rösten i den offentliga debatten. Att det gör intryck visar sig t.ex. i att DN ägnar nästan en helsida på ledarplats åt att kommentera honom. Andrev Walden är fristående kolumnist på ledarsidan och skriver en ärlig artikel där han identifierar sig som en person som representerar precis de sekulärliberalistiska trender Joel beskriver. Konfirmerad, sedan finnande den kristna tron irrelvant för honom och glidande bort från kyrkan.

Joel tar allmänt upp kristendomens och religionens roll för människor i samhällsgemenskapen och tycker inte han är missionerande. Det är inte desto mindre frapperande hur det alltid uppfattas som missionerande när en kristen person utifrån sina perspektiv engagerar sig i samhällsdebatten menar Joel.

jhtweet

Walden är själv, kanske utan att han är medveten om det, missionerande med sin världsbild i det han fastslår att alla religionernas berättelser självklart är påhittade.

Och visst är det mission Joel ägnar sig åt, det är inte fel, en kristen skall ägna sig åt mission. Mission kan vara så mycket olika saker, vi har alla olika gåvor, begåvningar att bidra med. Jag tror det är ett feltänk att man oberoende av utgångspunkt skall kunna förhålla sig neutral till alla andra livsåskådningar. Kristendomen är en missionerande rörelse. Jesus Kristus är världens ljus, i honom finns frälsning för alla människor, det är vad vi säger. Jesus Kristus har alltid varit ett tecken som väcker strid.

Vi kristna tycker inte alla religioner är likvärdiga. Enligt vår verklighetsuppfattning är det demokratiska rättssamhället, och den världsordning som vi försökt bygga upp baserad på människovärdighet och mänskliga fri- och rättigheter ett resultat av vårt samhälles kristna historia.

På samma sätt är det naturligt att människor med ateistiska och värderelativistiska livsåskådningar gör vad de kan för att motverka religioner som de anser fjättrar människor i det liberala samhälle de slåss för. Vi får vara tacksamma för att det sker i ordnade respektabla former i ett demokratiskt samhälle med människovärdigheten som gemensam grund. Det är inte självklart. I många muslimska länder bestraffas avfall från Islam hårt, och Muslimska brödraskapet, också verksamt i Sverige och innästlat i många av våra institutioner tar inte avstånd från den typen av lagar. Jag såg just en dokumentärfilm om hur Hitler och nazistpartiet kom till makten i Tyskland i början av 1930-talet, hur snabbt och lätt det gick att rasera samhällets demokratiska grundval. Minnet av detta ekar idag då auktoritära ledare i tidigare demokratiska stater tar lätt på demokratin och underblåser personförföljelse och antisemitiska strömningar.

sorosfb

Är det inte en nostalgisk dröm att alla livsåskådningar lever i harmoni med varandra hänvisade till den privata sfären medan världen rullar på som vanligt? Det sekulärliberala samhället tycks oförmöget att ta tag i de livsavgörande utmaningar som hotar vår framtid, krigen och konflikterna, flyktingkrisen, isolationismen, rasismen, antisemitismen, miljöförstöringen etc. Är vi inte lika naiva som den tyska medelklass som obekymrat såg på medan Hitler höll på att bygga upp sin maktbas under 1930-talet (läs Stefan Sweig: Världen av igår)?

popegbDen förre påven Benedict XVI varnade katolikerna samlade i Hyde Park i London 2010 för en naivitet som tillåter oss framhärda i liknöjdhet och passivitet:

”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”

Walden beskriver sig som en typiskt postkristen som glidit bort från den kristna tron. Han vet vad han talar om, men idag utarmas kunskapen om den kristna tron alltmer i samhället. Det finns också många kvar inom de kristna kyrkorna vars tro har bleknat men som inte formellt har tagit steget fullt ut och lämnat.

”Guds död blir sällan så påtaglig som när troende opinionsbildare kampanjar för en relansering av religionens roll i samhället för att vi är så vilsna utan den… Gud är praktisk. Lite som en fritidsgård. Fast osynlig… Det en gång rungande effektiva löftet om ett liv efter detta har liksom ersatts av ett folkhälsoperspektiv. Den moderna missionären talar om den behändiga guden; kyrkan som funktionsplagg när det blåser på jorden.”

Gud är död är Waldens credo. Utifrån det väljer han vad han vill se och inte se. Joels text ser han som en bekräftelse av sin världsbild. Och det är klart: Hade kristna bara ett feel good-evangelium att komma med (vilket Joel inte menar), så vore det inte mycket att komma med.

”Nu vill jag minnas att många kristna samhällen i 1300-talets digerdöende Europa använde käpparna och stavarna för att klubba ihjäl de halvt döda som kröp ur elden när tusentals judar brändes på bål för att de antogs ha förgiftat brunnarna och sått fördärv i kristenheten”

Kålsuparargumentet: Kristna är inte moraliskt bättre än andra. Vi kristna påstår inte heller det. Det stora med kristendomen är inte att automatiskt göra oss till bättre människor, utan att erkänna att det finns ett förbättringsutrymme: Att vi alla är syndare och i behov av frälsning. När vi öppnar oss för detta, då kan nåden verka. Men Walden har rätt i att det finns många kristna som inte lever som de lär, vilket urholkar trovärdigheten. Jag behöver knappast nämna alla skandaler inom min egen katolska kyrka.

”Det som bekymrar mig mest med Halldorfs smittspårning är väl att han har rätt. Åtminstone om det där med de stora berättelserna och döden. Om du inte märkte det så var det nog bara mitt tonläge som skymde sikten. En människa som inte tror på någon större berättelse eller mening kommer att bli kort i andetagen när världen skälver. Jag är så rädd för min egen död att jag emellanåt blir som förlamad och jag begriper inte hur människor som är 30-40 år äldre än jag kan se så lugna ut, varför de som är så nära döden inte bara går omkring och skriker av rädsla för det stora ingentinget.”

Walden är ärlig med sin egen existentiella ångest och inte raljerande på något sätt. Men implicit i det han säger är att den existentiella ångesten (som också vi kristna kan känna) knappast kan vara argument nog för att tro. Däri ger jag honom rätt.

”Fast mest var det väl det okända som krympte, så där som det gjort i stor skala de senaste 300 åren. Och det var inte liberalismen som hittade de små partiklarna som gör oss sjuka eller avslöjade varifrån människan egentligen kom. Men även om vetenskapen envisas med att blottlägga världens akuta brist på mening tycks religionens farligaste fiender vara välståndet och tryggheten… ”

Nedmonteringen av tron som något självklart i människors liv började i och med upplysningen, därom är de flesta överens. Vetenskapen har mer och mer ersatt tron. Den moderna berättelsen är att världen började med Big bang. Men vetenskapen är inte tillräcklig för att förklara existensens mysterium, något fattas som inte kan överbryggas hur mycket den vetenskapstroende kulturen i sin hybris än spänner sina muskler.

 

J Huizinga, berömd holländsk kulturhisthisoriker  (Ur medeltidens höst är ett av hans mest uppskattade verk) skrev på 1930-talet boken I morgondagens skugga där han utstakar vetenskapens gränser och att en mångfald kunskap inte är liktydigt med hög kultur, vishet och bildning.

Kultur fordrar en jämvikt av andliga och materiella värden, resonerar Huizinga. En kultur kan frambringa sofistikerad vetenskap, konst och teknik, men om den är i avsaknad av barmhärtighet kan den inte kallas hög.

”…äldre tidsskeden hade såsom allmänt erkänt ideal: Guds ära, fattad på ena eller andra sättet, rättfärdighet, dygd och vishet. Föråldrade och onöjaktigt definierade metafysiska begrepp, säger tidsandan. Men i och med att sådana begrepp prisgivas, är kulturens enhet ställd i tvivelsmål. Ty vad som träder istället är endast en summa av sinsemellan stridiga önskningar. Vad som förbinder alla nutida kultursträvanden är helt till finnandes i serien: välstånd, makt, trygghet (ty också fred och ordning inbegripas däri) – allt detta ideal, mera ägnade att söndra än ena och alla framsprungna ur en av anden oförädlad naturinstinkt. Redan grottinnevånarna kände dem…   Kultur måste ha en metafysisk riktning, eller det finns inte någon kultur.”

Den vetenskapliga utvecklingen från 1600-talet fram till nu har inneburit ett över hela linjen oavbrutet framåtskridande. I slutet av 1800-talet levde man i föreställningen att man höll på att ha uppnå fullkomlighet och en ändpunkt på vetenskapens framskridande. Sedan kom 1900-talet och ställde allt på huvudet. Relativitetsteorin, kvantmekaniken, sådant som var orubbligt säkert tidigare måste omvärderas, samtidigt blir kunskapen alltmer detaljerad. Det är svårare att få överblick, samtidigt som den ökade kunskapen också ökar kunskapen om hur mycket det är vi inte vet. Det självsäkra ”är” reduceras till ”det ter sig så”.

Huizinga skiljer mellan att äga mycket kunskap och vishet. Fokuseringen på kunskap, ännu inte integrerad i kulturen leder till en obalans och grumlar omdömesförmågan, menar han.

”Till och med där hon (människan) besjälas av en uppriktig kunskaps- och skönhetslängtan, skall hon inför de påträngande verkningarna av kulturapparaten ha svårt att undvika faran, att hennes begrepp och omdömen blir henne intalade. En kunskap som på samma gång är mångsidig och ytlig, och en andlig horisont, som är för vid för ett okritiskt öga, måste oundvikligen leda till försvagning av omdömesförmågan”

Huizingas samtidsanalys från 1930-talet känns påfallande aktuell idag. Då ledde den försvagade omdömesförmågan till sådana saker som rasbiologiskt tänkande och framväxten av nazism och fascism. Detta och andra faror lurar också i vår tid. Och nu som då är det det inte främst demagogerna, utan de många passiva som inte reagerar som är den största faran.

Kristendomens roll i dagens värld borde vara att inte dansa med i denna karusell utan stå för fördjupad andlighet, vishet och en etik grundad i människovärdigheten som bas för vårt handlande (läs mer om katolsk sociallära). Varför har då den kristna tron blivit så oattraktiv för den sekulära kulturen i vår tid? Varför upphör människor i den tidigare kristna världen att praktisera sin tro, glider över i agnosticism eller söker sig till andra källor som känns mera lockande?

 

Javier Monserrat SJ har reflekterat över dessa frågor.

JavierMonserratSJ

J Monserrat SJ

I en artikel i La Civilta Cattolica [The ‘Weakness’ of Christ. An argument for His truth] skriver José M. Millás om hur hans broder inom Jesuitorden Javier Monserrat, filosof och vetenskapsman har tacklat frågeställning och sökt efter tillfredsställande svar.  Jag refererar några grundtankar:

Kristendomens sanningsanspråk koncentreras i sanningen om Jesus Kristus. Jesus från Nasaret fortsätter att fascinera och väcka intresse, men den fulla sanningen om honom har bland många blivit skör, borttynande och även motsagd.

Traditionell kristen apologetik framhåller evangeliernas berättelser: Hans undervisning som framförs med makt och myndighet, miraklerna, hans uppståndelse. Idag möter en sådan apologetik starkt motstånd också hos många kristna, och inför en sekulär publik är den närmast omöjlig. De teologiska fakulteterna vid våra statliga universitet är helt genomsyrade av en vetenskapssyn som utesluter mirakel. (Se Micael Grenholms bok DOKUMENTERADE MIRAKLER, intervjun med Cecilia Wassén, docent i Nya Testamentets exegetik vid Uppsala Universitet).

Istället försöker man referera till de för meningsskapande elementen hos Jesus-gestalten. Men inte heller det blir övertygande. Enligt Monserrat är de avgörande argumenten till förmån för sanningen om Jesus Kristus inte de extraordinära händelserna som karakteriserade hans liv, utan hans ”svaghet”, att han underkastade sig det mänskliga livets vanliga villkor och levde och led som en människa.

Ett vanligt traditionellt svar på varats mysterium är antagandet att det finns en Gud, en transcendent verklighet som är upphovet till allt och grundläggare av världen och som är intresserad av alla människors frälsning.  Detta har förmedlats från generation till generation genom social tradition. Somliga människor, upptagna som de är med vardagslivets vedermödor, accepterar detta utan att göra något väsen av det.

Men parallellt med detta finns idag en annan option: Att tänka sig ”en värld utan Gud” som en möjlighet. Två möjliga svar på varats mysterium baserat antingen på Guds existens eller en värld utan Gud.

Den mänskliga tanken behöver utvärdera dessa två svar, vetande att inget av svaren kan fastslås med absolut säkerhet. Det som gör att det tippar över åt en värld utan Gud för många är teodicéproblemet. Om Gud nu finns varför tillåter han så mycket orättvist lidande och död i världen? Kan Gud inget göra? Den som försöker tro försänks i tvivel på grund av Guds tystnad och frånvaro. Gud som skapare och frälsare kan man acceptera, men erfarenheten av Guds tystnad gör att tanken på Gud inte känns övertygande. Tanken på en värld utan Gud lämnar också många frågor obesvarade, men då har man i alla fall frigjort sig från svårigheten med den frånvarande Guden, vilket gör att det ändå känns som det mest acceptabla svaret på varats mysterium.

Men precis genom denna tystnad kan det meningsskapande för mänskligheten komma in menar Monserrat. Därigenom skapas nämligen det  utrymme som behövs för människan att erfara sin frihet. Om Gud ständigt skulle vara närvarande i sin skapelse och utöva makt över allting, så skulle inte personens frihet vara möjlig. Frihet är det största goda Gud har skapat, och Gud vill bibehålla och respektera denna frihet villkorslöst, även till priset av synd och ondska. På detta sätt övervinns motsättningen mellan Guds tystnad och människans utsatthet.

Då vi nu har övervunnit svårigheten med Guds frånvaro och kommit fram till att det fortfarande är rationellt att tro på Guds existens kommer vi till frågan om huruvida Gud har uppenbarat sig i historien, eller mera precist: Kan vi i gestalten Kristus igenkänna en sann uppenbarelse av Gud? Det måste i så fall finnas en korrespondens mellan hur vi resonerade kring att tro på Guds existens och innehållet i den kristna tron.

Det essentiella i den kristna tron finns i Bibeln som är de texter kyrkan förmedlar som den nedtecknade Uppenbarelsen. Där kan vi utläsa följande grundfundament:

Människan står i relation till Gud från första början. Men Gud tvingar sig inte på. Människan är fri att säga ja och säga nej, även avvisa Gud och leva som om han inte fanns. Detta var människans ursynd (1 Mos 3).

Men Gud överger inte sin skapelse. Han kallar Abraham, upprättar ett förbund och lovar honom välsignelse och att alla släkten skall bli frälsta. I enlighet med den kristna trons förståelse av Bibeln sker den definitiva uppfyllelsen av löftet i Jesus Kristus. Han är centrum för det bibliska budskapet och den kristna tron.

Evangelierna beskriver hur Jesus gjorde många övernaturliga tecken och visade att han hade makten att övervinna många mänskliga tillkortakommanden: Han botade sjuka, kastade ut demoner, uppväckte döda, stillade stormar, förmerade bröd och fiskar så att en stor människoskara kunde mättas. Han visade också att han ägde en mystisk likställdhet med Gud som han på ett personligt direkt sätt kallade ”Fader”.

Emellertid ser vi redan av evangelietexterna att dessa kraftgärningar trots sin påtaglighet inte alltid imponerade. De kunde ignoreras, missförstås eller avfärdas av människorna. Jesus anklagades till och med för att vara besatt eller hädisk och blev utsatt för en legal process som ledde honom till döden genom korsfästelse.

Vi finner här en paradox: Kristus hade undergörande krafter, men när han arresteras och döms använder han inte dessa krafter för att försvara sig själv utan fogar sig i den rättsprocess han utsätts för och förblir tyst inför dem som plågar honom. Kristus-gestalten tycks här passa in i mönstret av en Gud som till fullo respekterar människans frihet.

Jesus vittnade om Guds sanning och presenterade sig själv som hans sändebud. Han visade att han hade övernaturlig kraft, men utövade den bara för att hjälpa andra, aldrig för sin egen fördel. Hans förkunnelse av sanningen och tecknen och undren han gjorde manifesterades på ett övertygande sätt, men de hade aldrig en tvingande karaktär. Detta förklaras av det faktum att Kristus levde ett fullt ut mänskligt liv och delade människors svaghet och utsatthet till den punkt att han måste dö på ett kors utan att försvara sig med sina övernaturliga krafter.

Gud uppenbarar sig själv i Kristus, men respekterar vår mänskliga sfär och vår frihet. Han ger oss tillräckliga tecken på sin sanning för att vi skall kunna uppnå frälsning, men tvingar oss inte att acceptera det. Han understödjer mänsklig frihet och respekterar den även till priset att bli motsagd och förkastad.

Om vi bejakat det som rationellt att tro på Gud, så utfaller den kritiska utvärderingen av den kristna tron positivt i det att den inte sätter hinder i vägen utan snarare ger ytterligare argument för tron. Men det handlar fortfarande bara om en moralisk visshet, alltså en visshet som gör att alternativet att tro på Gud framstår som rationellt, men det handlar inte om en visshet som eliminerar det andra alternativet: En värld utan Gud.

Ingen troende kan leva med absolut positiv visshet om att hans tro är sann, då vore det ju inte tro utan vetande. Det avgörande för att komma till tro har aldrig varit, ej ens på Jesus tid, intellektuell överbevisning eller skådande av under, hur påtagliga dessa än må ha varit, utan den inre erfarenheten genom den helige Ande. Denna inre erfarenhet är personlig och kan inte beskrivas i rationella termer. 

—-

Här lämnar jag refererandet till Monserrats tankar men fortsätter på temat Den helige Ande och den inre tros-erfarenheten. Fråga varenda troende som ställts inför trons  existentiella val, så finns detta moment med, att man mötte Jesus på ett existentiellt plan och att det var nyckeln som låste upp hjärtats slutna rum. Det man fick ta emot passade som hand i handske med det man hade inom sig, något man inte kunde förneka om man ville vara sann mot sig själv. Det ledde till omvändelse och en ny inriktning av ens liv. Inte så att man blir en perfekt felfri människa genom omvändelsen, men att man får en ny orienteringsmall att leva efter, både mod att se sina egna brister och att öppna sig för Guds nåd som både innebär förlåtelse och Andens livgivande och förvandlande kraft.

Så länge den sekulariserade människan ser tron framförallt som ett intellektuellt äventyr och kristna apologeter envisas att försöka övertyga andra att tro med huvudsakligen intellektuella argument, så kommer det att vara svårt att nå framgång med evangelisationen. Jag har mött många människor som i likhet med Walden är rik på kunskap och rik på tron att människan genom vetenskapen och liberalismens politiska ideologi kan nå nästan dit man vill. ”Religionens farligaste fiender tycks vara välståndet och tryggheten” skriver Walden och inbegriper som jag förstår i det också sig själv.

I Matt kap 19 berättas att Jesus möter en rik ung man som vill fråga honom vad som ytterligare fattas för att följa honom – han har redan hållit alla buden och anser sig vara en rättfärdig man. Jesus svarar ”om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga.” Bibeltexten fortsätter: ”När mannen hörde svaret gick han sin väg bedrövad, för han ägde mycket.” Rikedom kan vara mycket annat än pengar, personlig makt, kunskap och känsla att kunna behärska världen.

Sebastian Stakset: Lyssna till den inre erfarenheten.

bara-ljuset-kan-besegra-morkretSebastian Stakset, tidigare Sebbe Staxx, medlem i Kartellen, gangsterrapparen som levde ett destruktivt liv som kriminell och drogmissbrukare, vittnar om den viktigaste vägen till en levande tro: Den helige Andes liv i oss som ger en inre intiutiv övertygelse som leder oss till det existentiella valet att följa Jesus. Varje gång det händer är ett under som går utöver (transcenderar) det vi kan förklara. Detta är något som återkommer i varje vittnesbörd om kristen omvändelse.

Det är kanske lättare att ta till sig Jesus om man varit på samhällets botten och inte bär med sig det motstånd som eliternas och de bättre lottades ”rikedom” innebär. Där finns också ett motstånd, fast av annat slag som Sebastian beskriver, men när det motståndet rämnar, då är hjärtat vidöppet för att ta emot Kristus. I boken BARA LJUSET KAN BESEGRA MÖRKRET beskriver han sin väg till frälsning, en berättelse som knappast lämnar någon oberörd. Sebastian beskriver sitt liv innan omvändelsen:

”Alkohol och droger är kedjor och dörrar på en och samma gång. Kedjor, för att man sitter fast i beroendet och det är väldigt, väldigt svårt att bryta sig loss med egen kraft. Dörrar, för att det öppnar dörrar vidöppna för syndiga begär som drar ner en till djup man aldrig trodde man skulle sjunka till. Demonerna får fritt tillträde till ditt innersta när du tänder på. Därför föds så mycket skuld och skam och då är vi tillbaka till kedjorna. Moment 22.”

Vägen till befrielse ur allt detta var inte rak och med flera återfall i drogmissbruk. Men till sist var han fri:

”Den 11 maj stod jag och Isabella och kramades i en park i Stockholm. Det var över. Jag var fri. Tack Jesus! Djävulen hade inte längre någon fullmakt över mitt liv.

Jag hade vandrat i lydnad och lämnat Sebbe Staxx bakom mig. Och allt som han representerade. Jag hade lämnat hela min gamla identitet bakom mig. Jag hade lämnat alla mina ekonomiska tillgångar och all min världsliga status som hiphop-stjärna.

‘Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. 8Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus.'(Filipperbrevet 3:7-8) ”

Sebastian lever nu sedan några år ett helt nytt liv, han har bett dem han skadat genom sitt förflutna destruktiva liv om förlåtelse, inkl grannar och hans mor. Alla, även poliserna som många gånger fått gripa in mot honom och var skeptiska till en början ser nu att han är förvandlad.

Inte nog med det. Han använder nu sin begåvning i ljusets tjänst, han sjunger nya sånger och vittnar om sitt nya liv med Kristus. Han har fått en särskild karisma att nå dem som var i samma situation som han, kriminella, drogmissbrukare, unga som åker ut och in på SIS-hem utan att samhället tycks kunna hjälpa dem. Dem når han ut till. Boken innehåller flera vittnesbörd från dem som också fått sina liv förvandlade genom Sebastians vittnesbörd. Sebastian ser ropen på hjälp från många människor som fortfarande är kvar i samma situation som han var, ja som har det ännu värre. Han känner en kallelse att hjälpa dem.

Han samverkar nu med präster och pastorer från olika kyrkor för att vittna och ge vidare det han själv fått ta emot och har startat organisationen Heart of Evangelism.

Vi behöver evangelisation i den helige Andes kraft idag. Intellektuella argument för tron behövs också, det bygger upp och underlättar för dem som har svårt att tro, men utan det personliga vittnesbördet och öppenheten för den helige Ande blir det svårt att bryta igenom det motstånd som finns i kulturen. Därför behöver kyrkor över hela linjen, från Katolska kyrkan via Svenska kyrkan, frikyrkor och Pingst vara glada för sådana som Sebastian Stakset och understödja initiativ som hans.

En som insett detta är min vän sedan många år pastorn inom Evangeliska Frikyrkan Stefan Swärd. Han har tackat ja till att bli ordförande för Heart of Evangelism. Stefan har haft otaliga styrelseuppdrag i svensk kristenhet senaste 25 åren. Senaste åren har han och hans fru ägnat sig åt mission på Östermalm, berättar han på sin blogg. Men, konstaterar han, det har varit en uppförsbacke, det har visserligen blivit mycket förtroende och förtroendeuppdrag i stadsdelen, de har givit Alpha-kurser, men dörrar har ändå inte öppnats för ett genuint församlingsgrundande arbete som är det de brinner för. Man skall ju inte trampa på i gamla spår om det inte ger något. Ibland manar Anden till uppbrott och att göra något nytt. Gott att Stefan och hans hustru är lyhörda för en ny kallelse.

Det börjar bli sent på jorden nu. Vi har inte obegränsat med tid. Vi kan åka till månen, har förvärvat den mest fantastiska kunskap och teknik, men vi kan inte skapa fred på jorden, och vi kan inte ta hand om vår planet. Arter fortsätter att dö ut, isarna smälter med stigande temperatur. FN och EU är maktlösa. Också i vårt fina Europa lever flyktingar under de mest vidriga förhållanden i läger. Även i Sverige växer många barn upp under svåra förhållanden och rekryteras till droghandel och kriminalitet i olika gäng. Tryggheten som vi berömmer oss av att ha skapat kan inte alla ta del av.

Jorden har visserligen fått en andningspaus nu under Corona-pandemin, men alla åtgärder går ut på att fortsätta med business as usual när pandemin är över. Det är bedrägligt att lita till mänskliga trygghetssystem, varken de nya nationalpopulistiska auktoritära ledarna eller det marknadsliberala systemet har kapacitet att garantera vad de lovar.

Något mer måste till. Kristen evangelisation och mission har många ansikten och behövs i vårt samhälle. Kristna får inte dra sig tillbaka till privatsfären utan behöver ta ansvar i samhällsgemenskapen. Alla de personer jag refererat till i detta inlägg har på sitt sätt bidragit till den kristna evangelisationen:

  • Joel Halldorf:  Civilsamhället och de små gemenskapernas betydelse.
  • Påve em Benedictus XVI: Business as usual duger inte längre. Maning till de kristna att ta samhällsansvar
  • Johan Huizinga: Kultur är mer än teknik och förfinad kunskap. Måste också integreras med etik, dygd, vishet. ”Kultur måste ha en metafysisk riktning, eller det finns inte någon kultur”
  • Javier Monserrat: Intellektuella svårigheter för nutidsmänniskan att tro på Gud men en värld utan Gud inget fullgott alternativ
  • Sebastian Stakset: Lyssna till Andens röst i ditt inre. Ta emot Jesus som förvandlar ditt liv. Evangelium här och nu åt dem som mest behöver det.

Vi får inte ha en för snäv definition av vad evangelisation är. Jag tror allting här ryms inom den vision påve Franciskus lagt fram i sin apostoliska maning Evangeliets glädje. Ett program som hela kristenheten kan låta sig inspireras av.

Jag tror också att evangelisationen idag måste bedrivas i ett ekumeniskt sammanhang. Gärna enskilda initiativ och församlingsbyggande, men samtidigt ett erkännande att vi kristna hör ihop och på olika sätt bidrar med våra nådegåvor till helheten. Ideologisk triumfalism som utesluter andra kristna är inte längre möjligt. De historiska kyrkorna måste uppoffra all översittaranda (teologiskt, andligt, historiskt) och motstå allt nedsättande tal och generaliseringar om frikyrkor. Frikyrkorna å sin sida måste släppa alla krav på överlägsenhet, att se sig själva som den ”återupprättade kyrkan” eller ”framtidens kyrka” och att betrakta de gamla samfunden som döda. De måste ge upp sin förenklade syn på kyrkohistorien enligt vilken inget av värde hände mellan de första århundradena och den protestantiska reformationen och manifestera en öppenhet att lära av tidsåldrarnas vishet. (Peter Hocken, ekumeniskt seminarium om Anden och kyrkan 2011)

Vi är många idag som träffas över samfundsgränserna och ber för Sverige och världen. Sverigebönen 6 juni är ett sådant tillfälle.

Ett annat tips: Nu i Corona-tider inbjuder Oas-rörelsen och prästen Hans Weichbrodt till ekumenisk bönevandring via Facebook varje torsdag kl 12.30. Jag var med förra torsdagen från Johannebergskyrkan i Göteborg.

sebbebmhans

Sebastian Stakset, undertecknad och Hans Weichbrodt, präst i Svenska kyrkan, OAS-rörelsen. Från en ekumenisk träff i S:ta Clara kyrka våren 2020.

 

 

Publicerat i Church, Samhälle | Märkt , , , , , , | 2 kommentarer

Teologisk antropologi och genusperspektiv. Hur hänger det ihop? Feministteologer i framkant att undersöka detta.

För många tycks det vara väldigt viktigt att Katolska kyrkan inte öppnar prästämbetet för kvinnor. Nyligen deltog jag i ett samtal på Facebook-gruppen Katoliker i Sverige. Det räckte att jag uttryckte viss förståelse för att det finns feministteologer som diskuterar denna fråga öppet för att jag skulle få mycket arga reaktioner emot mig.

Nu är det knappast risk att något sådant skulle ske även under vår livstid. Johannes Paulus II satte punkt för diskussionen genom det apostoliska brevet Ordinatio Sacerdotalis från 1984 och påve Franciskus är inte intresserad att öppna diskussionen på nytt utan hänvisar till tidigare påvars ställningstaganden. Troskongregationens prefekt kardinal Ladaria berörde ämnet i ett brev 2018.

Feministteologi är inget som är främmande för Katolska kyrkan. Det  handlar om jämställdhet och teologisk antropologi. Frågan om kvinnors tillträde till prästämbetet är en detaljfråga i sammanhanget. [Se min artikel från 2009 – Katolska kyrkan och feminismen].

Genusperspektivet i teologisk antropologi har utvecklats av feministteologer, medan den mera konservativa delen av kyrkan sett feministteologin som ett hot och varit intresserade av ämnet endast i den mån man kommer fram till att inte rubba nuvarande syn på prästämbetet.

Därför har feministteologerna blivit marginaliserade, samtidigt som det är i deras krets som den intressantaste teologiska utvecklingen sker idag.  Samtalsklimatet idag i Katolska kyrkan liknar det Michel Foucault påpekade att samhällsdebatten handlar om, nämligen en kamp om diskurser mer än om vad som är sant eller falskt. Vilka diskurser giltigförklaras, och vilka avvisas? Vem har tolkningsföreträde? [Se min artikel från 2018 – Kvinnor i kyrkan – angeläget tvärkyrkligt seminarium efter #metoo. Vilka diskurser är giltigförklarade, teoretiskt och i praktiken?]

En av våra mest namnkunniga feministteologer i Katolska kyrkan i Sverige är dominikansyster Madeleine Fredell, priorinna för dominikankommuniteten på Västmannagatan i Stockholm och generalsekreterare för Justitia et Pax i Stockholms katolska stift. I den kamp om diskurserna som råder idag i Katolska kyrkan i Sverige utsätts hon ofta för hårda ord och heresianklagelser på sociala media av vissa, men är också älskad av andra och ofta anlitad föredragshållare i ekumeniska sammanhang. En gång predikade hon i Storkyrkan vid Riksmötets högtidliga öppnande. Hon delar ödet med många av sina likasinnade runtom i världen att marginaliseras av den officiella kyrkan, ratas som talare på katolska konferenser och mobbas och anklagas för heresi av traditionstrogna konservativa på sociala media.

Visst, sr Madeleine tillhör 1968-generationen och har helt klart hjärtat till vänster, men det borde inte innebära att konservativa behöver bilda front och polemisera (jag har hört unga traditionalister uttrycka sig på sociala media att man bara väntar på den dag då 68-generationen, denna parentes i kyrkans historia dött ut). Hon besitter en stor bildning och teologisk skärpa och utgör en omistlig röst i Katolska kyrkan i Sverige idag väl värd att lyssna till och ta samtalet med oavsett politiska och ideologiska preferenser. Här är en halvtimmes lång intervju med henne som Utbildningsradion gjorde 2013. Ta del av den. Det är både ett personligt porträtt och allmänbildande om man vill veta mer om feministisk teologi idag.

fredellur

Jag vill presentera en text av henne, ett föredrag från 2017 för Arbetsgruppen för jämställdhetsfrågor på Sveriges Kristna Råd: Problematisering av katolska kyrkans komplementaritetslära. Jag refererar också till föreläsningsserien Födda att representera Gud, på spaning efter en teologisk människosyn i vår tid som utgår från den bibliska och kyrkliga traditionen i en reflektion om människan och våra relationer till varandra och det gudomliga i syfte att inspirera till att söka en teologisk antropologi för vår tid. Här erbjuder sr Madeleine en teologisk helhetssyn som man inte behöver hålla med om, men som definitivt är fruktbart att gå i dialog med.

Jag kommer också att jämföra hennes resonemang med andra feministiska teologer och det koncept påve Johannes Paulus II framlade kallat Kroppens teologi och som sedan bearbetats av andra författare som sr Sofie Hamring OP från dominikankommuniteten i Rögle.  Se hennes bok Till man och kvinna skapade han dem och boken som särskilt riktar sig till ungdomar Älska och gör det du vill. Om sr Madeleines utgångspunkt är att bilda front mot patriarkalt maktmissbruk och klerikalism inom kyrkan, så är sr Sofies utgångspunkt att hon själv som ung levt i den sexliberala eran och in på bara huden upplevt dess tomhet.

Mitt intryck vid jämförelse mellan sr Madeleine och Johannes Paulus II och feministteologer som är positiva till hans synsätt är att det som skiljer dem åt är snarare olika betoningar än ett diametralt motsatsförhållande. Vad jag uppfattar att sr Madeleine (med rätta) kritiserar är en fyrkantig övertolkning av det vi kallar komplementariteten av konservativa makteliter enligt vilken kvinnan hör hemma i hemmet och familjen och barnafödandet är hennes viktigaste uppgift och att det är nästan vattentäta skott mellan kvinnan som ontologiskt väsen och mannen, allt i syfte att vidmakthålla en patriarkal maktordning.

Men de flesta feministteologer balanserar det som sägs om komplementariteten med att betona den gemensamma kärnan i varje person, man som kvinna. Samtidigt erkänner sr Madeleine att det finns skillnader mellan kvinnor och män, men att hon talar om relationalitet och vill utmönstra begreppet komplementaritet för att det missbrukas.

I sitt föredrag konstaterar sr Madeleine att det finns mycket i katolska kyrkans traditionsgods som är användbart för en förnyad antropologi. Jag tycker dock att hon går alltför långt och i sin iver att kritisera och kastar ut barnet med badvattnet. T.ex. Johannes Paulus II´s arbete med Kroppens teologi och andra skrivelser avfärdar hon enligt min mening alltför lätt utan att som en del andra katolska feministteologer se de positiva förtjänsterna med detta arbete.

Edith Stein, en katolsk feminist som brukar gå hem även i konservativa kretsar skriver i en antologi om genusfrågor utgiven av Katolska utskottet för äktenskap och familj:

”Men även om vi tänker bortse från det individuella, kan vi fråga oss om det finns en kvinnlig typ. Finns det något gemensamt att upptäcka i den kvinnliga prototyp man möter i Schillers Glocke eller Chamissos 1Frauenliebe und – leben, eller i de bilder som Zola, Strindberg och Wedekind målar upp för oss? Kan den totala mångfald vi möter i livet reduceras till en enkel enhet, och kan denna enhet särskiljas från mannens själ? Det är här inte det rätta tillfället att få fram bevis för att det inom intervallet för det befintliga skulle finnas något som vi kan beteckna som art, som kvinnans själ, och att det skulle finnas en specifik kognitiv funktion som kan uppfatta den.”

Edith Stein menar således att hon inte säkert kan säga om det finns en artskillnad (jag tolkar att det hon beskriver som artspecifik kvinnosjäl är samma som påven Johannes Paulus II menade med ontologisk skillnad mellan kvinna och man) men på ett annat ställe säger hon att hon vill gärna tro att det föreligger en sådan skillnad. Edith Stein levde i en tid då kvinnans plats verkligen var i hemmet, och hon var en pionjär i att verka för kvinnors utbildning och deltagande i yrkeslivet. Hon pläderar för att lyfta fram det bästa hos kvinnan på livets alla plan, från moderskap till yrkesliv och deltagande i samhällslivet i stort. T.ex. läkare var ett passande yrke för kvinnor ansåg hon. Kvinnliga läkare var ovanligt på den tiden. Karolina Widerström blev Sveriges första kvinnliga läkare 1880. Hon engagerade sig bl.a. i rösträttsfrågan och har förresten fått en gata uppkallad efter sig i Fruängen. Nanna Svartz, också läkare blev Sveriges första kvinnliga professor vid en svensk statlig högskola på 1930-talet.

Beatriz Vollmer De Marcellus har doktorerat i filosofi vid Gregorianska Universitet i Rom och varit rektor för filosofiska fakulteten vid Caracas ärkestifts prästseminarium men bor nu i New York. Hon har bland annat författat boken ”Ontological Differentiation – A Critique Of The Philosophical Literature Between 1965 And 1995”. Hon medverkar också i den nämnda antologin från KUÄF med en text översatt från engelskan: Nya definitioner av genus som jag gärna vill lyfta fram några avsnitt från då det är grundläggande materia för att förstå skillnaden mellan sekulär och katolsk syn på genus. Texten är koncis och så pedagogiskt skriven att jag lägger fram några citat utan ytterligare kommentar:

I den senare delen av nittonhundratalets språkbruk har betydelsen av ordet genus skiftat till individuell sexuell identitet. Feministerna har hävdat att den mänskliga sexualiteten inte helt ligger i kroppen och har börjat använda genusordet för att beteckna sexualitetens immateriella aspekt och då ofta i en ateistisk och förbittrad kontext. De har också lagt till att patriarkatet har alienerat kvinnornas genusaspekt genom sociala förväntningar och påtryckningar och därigenom gjort genus till en anpassningsbar social anordning.

Det stora misstag som begåtts när man gjort en distinktion mellan kön och genus är att feministerna skilt de båda begreppen åt så radikalt att de blivit oberoende av varandra och äventyrat den kroppens och själens integritet som är typisk för människan. Den feministiska agendan har haft ett intresse i detta lösgörande för att nå målen för befrielsen.

Genusfeministerna bör tillskrivas förtjänsten av att ha skapat ett ord som pekar på en aspekt av sexualiteten som går utöver det rent kroppsliga. Före deras tid antyddes denna immateriella dimension bara genom den heltäckande termen mänsklig sexualitet. I den meningen har deras terminologiska bidrag ’genus’ varit värdefullt,  men enligt min uppfattning otillräckligt, liksom den av feministerna föreslagna separationen mellan kön och genus, som är en ny och för den mänskliga värdigheten uppenbart stötande form av dualism. Om kroppen (med specifikt kön) görs viktigare än själen, eller vice versa, leder den följande polariteten till ett inskränkt koncept för den mänskliga personen.

S:t Thomas Aquino förklarar varelsernas sammansatta uppbyggnad i De ente et essentia (Om varandet och väsendet). I detta korta men gedigna verk illustrerar han hur alla materiella ting är gjorda av materia och form. Den mänskliga varelsen är klassificerad som den högsta kategorin av alla varelser, därför att själen är vår form och överskrider den fysiska värld i vilken vi existerar. Medan Aquino hävdar att kroppen i människorna relaterar till materien och själen till formen, skulle jag i termer av proportionalitet vilja lägga till att könet är för materien vad genus är för formen och själen, utan att riskera den mänskliga värdigheten och individualiteten.

S:t Thomas hävdar att… materien är individuationsprocessens princip, medan formen svarar för substansen. I fallet med den mänskliga personen säger Aquino att själen är kroppens substansform. Medan han å ena sidan hävdar att materia och form inte kan skiljas åt i sammansatta varelser, bör de likväl särskiljas för att erbjuda en bättre förståelse av hela varelsen. Aquino förklarar sedan att en form inte kan börja existera utan materia och att en själ inte kan börja existera utan en kropp. Om jag får lägga på kön till den materiella, konkreta kroppsliga sidan av den sammansatta mänskliga varelsen och genus på den överskridande, form, och själ, förefaller det inte möjligt att genus (maskulint eller feminint) skulle kunna börja existera utan ett specifikt kön (manligt eller kvinnligt). Detta är det stora felet med den feministiska agendan. De avser att överge genus som en från kroppen, eller det kön i vilket den existerar, fristående enhet…

…Det feministiska kravet på ‘frihet att välja’ mellan flera genus verkar absurt. Fastän det finns utrymme för individuell variation är och förblir kön och genus ömsesidigt beroende av varandra. Frågan är hur mycket eller i vilken grad den ena eller den andra bestämmer den andre och om externa influenser, som familj, samhälle, eller till och med den gudomliga nåden, utgör något som gör skillnad med tanke på den slutliga sammansättningen. Jag tror att det är så och på det sättet finns ett inflytande över vårt genus och vår själ från andra element än själva det egna jaget…

Det är således i den mänskliga personens kroppsliga och själsliga sammansättning som den metafysiska skillnaden mellan mannen och kvinnan uppenbaras.

Mannen och kvinnan kan inte definieras för sig. De står i relation till varandra men är inte fullständigt komplementära. Att tala uteslutande om deras kön som antingen komplementära eller jämlika eller som ett kön är inte bara ensidigt utan ofullständigt för deras del. Olika sätt att närma sig frågan visar att könen kan vara allt detta på olika sätt, men sett i deras integritet (”holistisk synvinkel”), och när man ser till kombinationen av likhets- och olikhetsnivåerna, utgör mannen och kvinnan en asymmetrisk struktur. Det asymmetriska hos könen förstärks också av att deras varande och existens omfattar både det dynamiska och det statiska…

Asymmetribegreppet som jag försökt ge uttryck för antyder det unika. Förhållandet mellan män och kvinnor och skillnaderna mellan dem konstitueras av varje individs unika drag, fastän de ändå kan indelas i två grupper som män och kvinnor. Att var och en för sig är unik betyder inte att de saknar något gemensamt. I så fall skulle vi hamna i solipsism.

Rosalia Azzaro Pulvirenti framför den tanken att om kristendomens civilisation hade erkänt och garanterat att varje mänsklig varelse har en personlig identitet, och om genetisk undersökning kommit fram till att varje mänsklig varelse har en bestämd och specifik biologisk identitet, skulle de tillsammans utgöra en unik struktur. Vi vidhåller i vår tes att båda dessa (personlig och biologisk identitet) inte kan utgöra något annat än en unik ontisk kärna, som är fundament för alla tänkbara utvecklingar i psykisk och fysisk bemärkelse: kärnan är beroende av den och inte vice versa. Det är alltså i detta som absolut värdighet (människans) existerar och som gör en person av den mänskliga varelsen.

Att människan är en helhet med kropp och själ, och att dessa inte kan separeras i en slags dualism och att detta också gäller könet är något jag finner naturligt och självklart.  Kritiken av moderna genusideologier som sekulära feminister anammat och som Beatriz Vollmer De Marcellus framför, att begreppen (biologiskt) kön och (själsligt/psykologiskt) genus skiljs åt så att kroppens och själens integritet som är typisk för människan äventyras, har också framförts av sekulära filosofer som prof Fredrik Svenaeus vid Södertörns högskola. I boken Det naturliga är hans utgångspunkt är att det finns en objektiv verklighet, och det naturliga är att ta plats i den. Det är inte helt okontroversiellt att påstå idag. Människor som tycker att något är ”onaturligt” kritiseras inte sällan för att vara fördomsfulla, och ju mer ”onaturligt” och utanför det vi gängse är vana vid är, ju mer prisas det som höjden av utveckling och frihet. Desto viktigare då att undersöka begreppen filosofiskt.

Svenaeus är kritisk till dem som tror att människan går mot ett ständigt bättre utveckling med slutmålet att befria henne från det som binder henne vid hennes kropp, en föreställning vi ser i transhumanismen där drömmen är att ladda upp den mänskliga hjärnan i datorform för att slutgiltigt göra henne fri från kroppen. Detta är en fåfäng dröm menar Svenaeus eftersom människan de facto är i sin kropp och det är en del av verkligheten som inte kan förbigås. Verkligheten själv spjärnar emot.

Svenaeus granskar queerteorierna och menar att en transhumanistisk dröm återfinns i många av dem.  Könet beskrivs som en social konstruktion som människan behöver befrias från, vilket i sin tur innebär en separation från vår fysiska kropp eftersom könet hänger ihop med kroppen. Men kön och sexualitet är en viktig del av människans identitet som visar att hon inte kan skapa sig själv.

Också sr Madeleine Fredell betonar enheten mellan kropp och själ. I polemik mot dem som uppfattar Bibeln alltför andligt konstaterar hon att Bibeln  inte drar sig för kroppslig påtaglighet för att tala om det gudomliga, det konstaterar hon i sin 18:e föreläsning i serien Födda att representera Gud. Mystik och teologi innebär inte frånvaro av det kroppsliga, tvärtom en fullständig närvaro i kroppen.

Gud kan inte könsbestämmas, han kan inte kallas ”kvinna” eller ”man”, han överskrider alla sådana genusbestämningar men rymmer inom sig samtidigt både kvinnligt och manligt. Han framträder för oss människor som Fadern i det han är vår skapare, men samtidigt som så mycket mer i Treenighetens mysterium som kan beskrivas med många attribut, både feminina och maskulina. Sr Madeleine ger en rikhaltig provkarta på detta i sin föreläsning. Att forska i och lyfta fram den feminina aspekten av Gud är feministteologins viktiga bidrag, Egentligen är detta självklart och vi skulle inte behöva en särskild feministteologi om det inte vore för att denna aspekt tidigare varit undanskymd i det teologiska språket. Att det väcker strid vittnar om att denna fördjupning behövs. Feministteologin i sig innebär inget hot mot kristen tradition och lära. [Min kommentar om föreläsningen här].

Nu åter till sr Madeleines föredrag för SKR 2017 med kritik av komplementaritetsläran. Hon tar upp att en felaktig läsning av skapelseberättelsen (eller de två skapelseberättelserna) i  1 Mos har lett till en överdriven fokusering på mannens primat över kvinnan, särskilt den andra berättelsen där Gud tar ett revben från ”mannen” och skapar kvinnan av detta.  Felaktigheten i nämnda läsart är att det inte var mannen som Gud skapade först, utan en jordvarelse, människan som sådan.

”då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse” (1 Mos 2:7).

Jordvarelsen är människan, ännu inte könsbestämd. Men det blev ingen succé: Det är inte gott för människan att vara ensam.  Alltså gör Gud om jordvarelsen genom att försänka den i dvala och formar nu en man och en kvinna, en ish och en ishshah. Sr Madeleine fortsätter:

”Och nu utropar ish ‘ben av mina ben, kött av mitt kött’. Observera att det är då och först då, som den könsdifferentierade mannen blir till, det vill säga när han ser, och speglar sig i, ishshah. Kvinnan är på sätt och vis först i den lyckade skapelsen, för det är genom ishshah som ish blir en person. Han känner igen sig i henne, och vi får förmoda hon i honom. Det sista ledet i uttrycket, ‘kvinna skall hon heta, av man är hon tagen’, är en ordlek på de hebreiska orden ish och ishshah. Återigen har vi att göra med en jämbördig relation precis som i den första skapelseberättelsen. Den andra berättelsen lägger däremot större vikt vid individualiteten, personligheten, hos de två.

Sedan kommer den lite överraskande versen ‘Det är därför en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett’ (1 Mos 2:24). Redaktören ger genom den här versen ett slags livsregel till oss, för att vi ska bli de vi är menade att bli. Utvecklingsprocessen kan kallas för separation och differentiering. För att bli det vi ska bli måste vi lämna det vi varit, vi måste vidga relationerna annars kommer vi bara att bli en kopia av något. Även om det i texten bara står att mannen bryter upp från sin föräldrageneration, så gör logiskt sett även kvinnan det. De bryter båda upp för något okänt och oförutsägbart. De känner inte varandra men ska lära känna varandra, den andre, och på så sätt utveckla sin egen unicitet och kallelse. Vår kallelse är att bli annorlunda än våra föräldrar. Det kan vi bara bli i en vuxen och mogen relation, vare sig det nu handlar om en man och kvinna, eller en kvinna och en kvinna, eller en man och en man. Separationen och differentieringen sker gentemot vårt biologiska eller sociala ursprung.”

Tolkningen att jordvarelsen i den andra skapelseberättelsen var en ännu inte könsbestämd människa och att mannen blir till som person först när han möter kvinnan delas också av den Påvliga bibelkommissionen. Ett nytt dokument, Vad är människan? En vägvisare till en biblisk antropologi har just kommit ut. Det finns ännu bara på italienska, men det refereras i en artikel av Pietro Botavi SJ i engelskspråkiga upplagan av La Civilta Cattolica. Det är tillkommet på beställning av påve Franciskus som uppenbarligen önskar bringa klarhet i dessa frågor som är av stor vikt för den moderna kulturen och kasta ljus över dem med hjälp av Bibeln.

I början av artikeln refereras grundtankar kring hur bibeltexterna undersöks: Frågan ”Vad är människan?” kan inte besvaras utifrån lösryckta bibelcitat, utan måste innebära djupanalys av texterna, framställningarna och de berättelser som konstituerar uttrycksfullheten i hela Bibeln. Guds ord har inte getts oss för att konfirmera mänsklig kunskap och tankeförmåga, tvärtom är det en uppenbarelse av det gudomliga mysteriet, och vi missar att ta till oss tron om vi inte känner igen grundformen för kristet tänkande i Bibeln.

Artikeln går sedan igenom några av de teman som dokumentet innehåller, bl.a. tittar man på skapelseberättelsen där tolkningen är likartad med sr Madeleines.

Kvinnoprästmotståndare i protestantiska kyrkor brukar motivera sitt motstånd med att det är emot Bibelns ord att kvinnor skall bli präster. I motsats till detta menar Bibelkommissionen att man inte utifrån Bibeln kan utläsa något förbud mot kvinnliga präster. Katolska kyrkan motiverar sitt ställningstagande på annat sätt. I senare delen av sitt föredrag skärskådar sr Madeleine argumenten mot kvinnliga präster som hon menar vilar på bräcklig grund.

Kyrkan reformeras och utvecklas hela tiden. Påve Franciskus är mer för att starta processer än att avgöra frågor i slutna rum. Han sätter verkligheten framför ideologier. Sr Madeleine säger:

”Slutna rum och ideologier vill oftast begränsa och förminska tillvaron, utöva makt och skydda revir. Tid, processer och verkligheten som sådan är öppna, oförutsägbara och siktar mot förändringar.”

Studiet av teologisk antropologi i genusperspektiv har bara börjat. Men processen kan inte hindras. Var detta sedan landar är en öppen fråga: I att hierarkin ändrar sig och tillåter kvinnliga präster, eller i att feministteologerna till sist inser att Katolska kyrkans inställning var rätt från början och består, är en öppen fråga. Kvinnoprästfrågan är inte inkörsporten i denna process, men en detaljfråga för vilken denna process möjligen kan få konsekvenser. En del ser kvinnoprästfrågans som det primära (att kyrkan fortsätter hålla dörren stängd), själv är jag öppen för att det kan ta olika vägar i framtiden.

Jag skulle hävda att Katolska kyrkans språkbruk och tradering av tron än idag, både i förhållande till sina egna i förmedlandet av katekesen och i kontakt med världen, alltför mycket är kvar i ett detaljfixerat legalistiskt förhållningssätt vilket förkväver trons mysterium och inte uppmuntrar till en personlig relation till Jesus Kristus. Ett problem är också att pedofiliskandalerna, klerikalismen och maktmissbruket gjort att hierarkin och prästerna har ett sjunkande förtroende i allmänhetens ögon.

Nu är det inte så att sanningen förändras bara för att de som förfäktar den är bristfälliga, men det gäller att Katolska kyrkan kan återfå balansen så att kommunikationen med världen kan fungera bättre och Kyrkan återvinna sin auktoritet. Kyrkans och kristenhetens uppgift i världen är att vara salt och ljus, förmedla tro hopp och kärlek och vara en röst som världen lyssnar till. Men auktoritet att göra detta är inget man med tvång kan tilltvinga sig utan något som blir givet genom att man vinner förtroende.  Det gör man genom lyssnande och dialog, inte genom att marginalisera och heresiförklara teologer och grupper som inte vill något annat än kyrkans bästa i att efterfölja Jesus och helt i linje med Andra Vatikankonciliets ethos och reformer som ledde till myndigförklarande av varje döpt kristen och att det allmänna prästadömet underströks för kyrkan som gemenskap och institution.

Sr Madeleine fick frågan från UR-reportern i intervjun ovan varför hon stannar kvar i denna patriarkala tröga kyrka där hon blir så motarbetad. En annan feministteolog, Tina Beattie fick samma fråga. Jag avslutar med att citera hennes svar:

”Progress is a dubious concept, and our rights and freedoms are daily corroded by the politics of greed, power and wealth. The Catholic Church has a rich tradition of social teaching and solidarity with the poor which challenges these neo-liberal corporate values and offers a different way of living. It is a rich and diverse tradition, weaving together a vast multicultural family that defies the growing xenophobia and exclusivity of modern western societies. It offers a perspective from which to evaluate our muddled values and short-term goals against a more enduring and hopeful outlook on what it means to be human.

The church’s intellectual heritage is a complex mixture of theology, philosophy, art and science that enriches the mind, even if its own leaders have tended to be the worst enemies of this tradition – the sex abuse scandal has revealed a malignant darkness at the heart of the hierarchy. Yet all this is just as true of life outside the church.

One should expect better of those who claim to be Christian, but in reality we humans are a species with a peculiar proclivity towards violence, shame and corruption. Christians call it original sin, and I find in the Catholic church a powerful narrative of hope and redemption in the midst of that. It is surely worth struggling for.”

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , | 2 kommentarer

Informativt om katolsk tro på YouTube, tips för corona-tider

Många tillbringar tid hemma i karantän. Som alternativ till Netflix-serier och annat i underhållsbranschen finns det mycket informativt material om katolsk tro på YouTube för dem som vill använda tiden till att fördjupa sig.

Vatikanens Youtubekanal finns här. (Länken är till engelskspråkig kanal, men andra språkversioner kan väljas) Där hittar du förutom direktstreaming av det mesta som sker med påven också inspelningar så att du kan se i efterhand.

Stockholms katolska stift har också nu fått en YouTubekanal, den finns här. Direktstreaming av vissa gudstjänster från Domkyrkan, påskens mässor kan ses i efterhand. Inspelade avsnitt med påskbetraktelser av biskop Anders.

Genom en teologisk samtalsgrupp på Facebook har jag blivit tipsad om några inspelningar med samtal om katolsk tro, bl.a. där jag själv medverkat:

Lika men ändå olika – samtalskväll om evangelikal och katolsk tro i Elimkyrkan i Stocholm 10 mars 2014 (den kyrka som Zlatan Ibrahimovic nu köpt) med undertecknad samt biskop Anders Arborelius, pastor Sten Gunnar Hedin och Stefan Gustavsson, då direktor för Svenska Evangeliska Alliansen. Moderator var Elisabeth Sandlund redaktör på tidningen Dagen samt verksam i S:ta Clara kyrka. Sevärt och informativt, väl värt att lyssna till också idag.

Avsnitt 1: De fyra inledningsanförandena.

Avsnitt 2: Frågor och svar.

——————–

Om påve, helgon mm. Vad skiljer katoliker och evangeliskt kristna åt? Dagen debatt. Från 2016. Thomas Österberg modererar ett samtal mellan Ulf Jonsson, katolsk jesuitpater och professor i religionsfilosofi, och Stefan Gustavsson då direktor för Sv Evangeliska Alliansen.

 

———————

Till sist ett par engelsktalande inslag. En protestant intervjuar katoliker utifrån ett lyssna och lära-perspektiv. Dessa är också mycket trevliga.

Avsnitt 1:
Besök i en domkyrka i Salt Lake City. Domprosten visar runt och beskriver vad som finns där.

Avsnitt 2:
Fortsatt samtal med domprosten.

Avsnitt 3:
Samtal med en katolsk lekman.

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Paula White, Trump och oheliga politiska allianser.

Det sägs ofta att utan vita evangelikala frikyrkokristnas stöd skulle president Donald Trump inte ha en chans. 80% av dem röstade på honom i presidentvalet.

Det är en heterogen grupp som ibland slarvigt benämns ”kristna högern” men som nog består av människor från olika kristna traditioner. En del är väckelsekristna inspirerade av den pingstkarismatiska förnyelsevågen, många tillhörande olika megakyrkor med ledare som har en stark framtoning i media och kristna tv-kanaler, andra tillhör evangelikala bibelfundamentalistiska grupper som absolut inte vill ha något med pingströrelse och karismatisk förnyelse att göra. Men de förenas i en sak:
De stödjer politiker som är vänligt inställda till Israel, som är emot fri abort och främjar traditionella familjevärden och att äktenskapet är mellan en man och en kvinna. Om en politisk ledare stödjer detta är de beredda att se mellan fingrarna på vilka andra fel och brister som helst och ändå stödja denne. Också många katoliker som har sympatier åt det konservativa hållet stödde Trump, jag såg en siffra på 60%.

En av de kristna ledare som stödjer Trump är Paula White. Hon var ledare för en pingstkarismatisk megakyrka i Tampa, USA som en gång samlade 20 000 medlemmar. Hennes inflytande når vida längre genom media och hon är en av USA´s mest kända TV-predikanter.  DN´s lördagsbilaga 4 april hade ett långt reportage om henne – naturligtvis inte bara för att man är intresserade av kristna megakyrkoledare, men för att hon blivit andlig rådgivare åt självaste Donald Trump.

DN berättar en historia som går tillbaka till 2001, långt innan Trump var aktuell som presidentkandidat:

En kväll 2001 satt Trump och zappade på TV,n på sin medlemsklubb i Palm Beach. Han fastnade på en av de kristna kanalerna där Paula White predikade. Han lät ringa upp Paula White och bjöd henne på lunch. White tyckte att Trumps intresse för hennes religiösa förkunnelse var äkta och hon ville vinna hans själ. De båda insåg att de kunde ha nytta av varandra. Paula bjöd in Trump till sin TV-show där han fick marknadsföra sin bok We want you to be rich som han skrivit tillsammans med Robert Kiyosaki. 30 minuter efter TV-programmet sänts nådde boken förstaplatsen på fötsäljningslistan.

Inför presidentvalet 2012 ville Trump kandidera för Republikanerna. Han ringde upp Paula White och uppmanade henne att samla ihop kristna ledare för att komma till Trump Tower och ”åkalla Gud och söka hans råd inför detta monumentala beslut”. Pastorerna bad i timmar, och efteråt ringer Trump upp Paula som meddelade att det är fel tid för Vita huset nu. Trump följde rådet och avstod från att kandidera den gången.

År 2015 ringer Trump upp Paula igen. Nu frågar han inte om hennes råd, utan säger att han har bestämt sig för att kandidera i presidentvalet nästa år. I sina memoarer skriver Paula ”nu förstod jag att mina böner behövde intensifieras.” Paula fick i uppdrag av Trump att sätta samman ett religiöst råd till Trumps presidentkampanj. Med tanke på Trumps skandalomsusade leverne borde det vara uppförsbacke för Paula, men hon lyckas samla en namnkunnig skara kristna ledare från hela spektret av det evangeliska Amerika. En grupp av 30-40 personer samlas i Trump Tower bland vilka märks

  • Jerry Falwell Jr, son till pastorn som instiftade sammanslutningen Moral Majority, grunden för den rörelse som har kallats ”den kristna högern”
  • Ralph Reed, konservativ lobbyist som förenade ”den kristna högern” med Republikanska partiet under Reagan-tiden
  • Franklin Graham, Billy Grahams son
  • Ledarna för Söderns rika megakyrkor
  • Cheferna för de stora kristna TV-kanalerna

Den inverkan dessa möten hade är svår att överskatta”. skriver Stephen Mansfield i boken Choosing Donald Trump. God, anger, hope, and why christian conservatives supported him.

Om Paulas barndom får vi veta lite i DN-reportaget genom sonen Brad, och vi kompletterar med uppgifter från Wikipedia: Paula hade en svår barndom. Pappan tog livet av sig när hon var fem. Familjen hamnade i fattigdom, mannan blev alkoholmissbrukare och Paula säger själv att hon blev sexuellt utnyttjad mellan 6 och 13 års ålder.  Hon  utvecklade bulimi. Vid 18 års ålder blev hon kristen. Strax efter detta säger hon sig fått en vision från Gud som kallade henne att förkunna Evangeliet, och varje gång hon gjorde det skulle det åtföljas av manifestationer av  Guds Ande där människor blev helade, befriade eller frälsta, och om hon inte gjorde det skulle de falla av till yttersta mörker.

Sedan har karriären alltså gått uppåt, dock inte spikrakt. Fastighetsaffärer i samband med en mission i Lakeland ledde till bankrutt, jag kan inte utläsa om några oegentligheter begåtts, men medlemstalet i hennes församling sjönk. Hon har varit gift 3 gånger. 2010 hade hon setts hand i hand med Benny Hinn, en annan känd TV-evangelist, också han gift. Rykten uppstod om otrohet, men de säger de att de bara hade en vänskapsrelation.

Jag ifrågasätter inte att Paula Whites omvändelse från början var äkta. Men i vad som hänt sedan med den megakyrko- och TV-show-värld hon förts in i, sedan utnyttjad av Trumps politiska kampanj, kan jag inte se en kristen profet som agerar utifrån höjden av vishet och ledning av den helige Ande, snarast framstår hon som en lekboll för omständigheterna och har fallit till föga för dem som har betydligt starkare maktambitioner än hon själv.

Att sätta igång så stora processer som hon kunnat göra utifrån den position hon har är mycket farligt om man inte är omsorgsfull i att skilja på andarna, utövar självkritik och alltid låter pröva  profetia i den större kristna gemenskapen.

Pingstpastor John Derneborg i Vänersborg, ledare inom förnyelsenätverket New Wine anger kloka och allmängiltiga principer för prövning av profetia. Han intervjuades nyligen av Världen idag.

Han föreslår ett prövande av profetiska ord i fem steg:

  1. Ställ frågor kring innehållet: Vad säger det till mig personligen, och till vem riktar det sig?
  2. Pröva ordet mot Bibeln.
  3. Pröva frukten av ordet.
  4. Pröva anden i ordet – är det vägledande eller bara fördömande?
  5. Pröva profeten.

(Jfr 1 Tess 5:19–21,  1 Kor 14:29–32)

Kristna skall absolut inte vända sig bort från världen och sluta engagera sig i politik. Men det måste ske utifrån att vi följer Jesus och delar det etos han bar för medmänniskorna. Politik är det möjligas konst, och man kan utgå från olika politiska ideologier och ändå ha som mål att uppnå det allmänna goda. Vår kristna tro föreskriver inte vilken politisk rörelse eller politiskt parti vi skall engagera oss i.

När en kristen ledare eller grupp av kristna ledare pekar med hela handen mot ett visst politiskt parti kan vi utgå från att de är fel ute. Mönstret känns igen inte bara i USA. I Europa har vi också en ”kristen höger” (jag sätter beteckningen inom citationstecken, för den används ofta slarvigt och diffust) bestående av också traditionsbundna katoliker, som institutet Dignitatis Humanae som samarbetade med Trumps tidigare medarbetare Steve Bannon för att främja nationalistiska ledare som Orban, Salvini m.fl  i hela Europa inför EU-valet 2019.

I Sverige har Lars Enarson seglat upp som en förespråkare för att rösta på SD utifrån kristen grund. Enarson betraktar stora delar av kristenheten som inte sympatiserar med honom inkl Sveriges Kristna Råd och tidningen Dagen som korrupta och skyller på dem att det inte gått bättre för SD i valet.

Det finns givetvis extremsituationer, t.ex. 1930-talet i Tyskland där det politiska vägvalet är lätt, då var nödvändigt att inte stödja Hitler och nationalsocialismen. Men oftast handlar kristnas politiska engagemang om att tillämpa grundläggande evangeliska principer i den politiska verklighet man lever.  Att vara människa innebär att vi har ett ansvar att samarbeta, inte bara inom den egna familjen utan även inom den familj som utgörs av alla människor. Kyrkans kallelse är att sträva efter ”det gemensamma goda” (bonum commune) sett ur hela mänsklighetens perspektiv. Den katolska socialläran är ett försök att formulera sådana bedömningsgrunder för en solidarisk humanism i dialog med hela mänskligheten.

Socialläran har sin grund och inspiration i den kristna tron, men argumentationen bygger inte på kristen tro utan utgår från ett naturrättstänkande, dvs att alla människor utifrån förnuft och samvete kan förstå och bejaka det sanna och rätta. De politiker som var Europaprojektets pionjärer såsom Robert Schuman, Jean Monnet, Alcide de Gasperi och Konrad Adenauer var alla katoliker och inspirerade av katolsk sociallära. Deras vision var en sekulär stat byggd på kristna värderingar. I dessa värderingar är människans värdighet och respekten för alla människors lika värde grundläggande, liksom subsidiaritetsprincipen och solidariteten med de svagaste.

I samband med sin Urbi et Orbi-välsignelse på Påskdagen nämnde påven särskilt Europa och det samarbete för fred och det allmänna goda som inleddes efter Andra världskriget. Detta samarbete hotas idag av dem som vill bygga murar mellan nationerna och endast se till egenintresset.

”This is not a time for self-centredness, because the challenge we are facing is shared by all, without distinguishing between persons. Among the many areas of the world affected by the coronavirus, I think in a special way of Europe. After the Second World War, this beloved continent was able to rise again, thanks to a concrete spirit of solidarity that enabled it to overcome the rivalries of the past. It is more urgent than ever, especially in the present circumstances, that these rivalries do not regain force, but that all recognize themselves as part of a single family and support one another. The European Union is presently facing an epochal challenge, on which will depend not only its future but that of the whole world. Let us not lose the opportunity to give further proof of solidarity, also by turning to innovative solutions. The only alternative is the selfishness of particular interests and the temptation of a return to the past, at the risk of severely damaging the peaceful coexistence and development of future generations.

 

SONY DSC

Publicerat i Church, Politik, Samhälle | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Kristi törnekrona återvänder till Notre Dame

Nästan ett år efter att Notre Dame eldhärjades återvänder idag dess mest dyrbara relik: Kristi törnekrona som räddades ur lågorna. Gudstjänst idag långfredag kl 11.30 direktstreamas av franska katolska televisionen.

törnekronan

Det är samma törnekrona ur vilken en tagg hämtats som av biskop Brynolf fördes till Skara domkyrka år 1304  men försvann efter reformationen. En teori är att taggen än idag finns undangömd någonstans i kyrkans murar.

Även en annan dyrbar relik, Svepduken i Turin kommer att exponeras under påskhelgen. I TV samt direktstreaming på påskafton.

Relikerna har inte fullständig dokumentation till äldsta tid, törnekronan kan spåras till Konstantinopel på 500-talet. Men bara tanken att de kan vara äkta är hisnande. Låt dem bli föremål för kontemplation över Jesus lidande och Påskens mysterium.

Publicerat i Church, Uncategorized | Märkt , | 1 kommentar

Bönegrupp via videolänk

Sociala medier har vi haft på både gott och ont. Det har medfört en massa överskottsinformation, ändlösa till intet ledande diskussioner, positioneringar och marknadsföring av den egna imagen som knappast medfört en ökad gemenskap på djupet. Samtidigt fake news, troll, mediadrev etc.

Men i dessa tider då vi är hänvisade till isolering i hemmet framstår sociala medier äntligen som något mycket gott och nyttigt. Jag vill gärna berätta om vår bönegrupp i Katolska domkyrkan. När vi inte längre kunde träffas som vanligt visste vi först inte hur vi skulle göra, men nu har vi börjat med bönegruppsträffar via videokonferens. Det har fallit väl ut, alla som deltog upplevde det mycket positivt, det blev nästan som en nystart för gruppen.

bgrpjuni2018

Bild från 2018. Bönegruppens sista träff innan sommaren. Fr v undertecknad, Bola Richards, Benkt Stolpe, Jan Öqvist

Tidigare hade vi möten varannan onsdag, nu har vi bestämt att mötas på nätet varje onsdag kl 17.30. Det känns mycket viktigt i dessa tider att fortsätta att ha kontakt med varandra och träffas i de sammanhang vi kan. Inte sluta hålla gudstjänst och bön, men göra det i andra former.

SONY DSC

Gemenskap i nya former. Nu träffas bönegruppen via videolänk

Jag ser fram mot denna påsk som går i stillhetens tecken. Inga stora folksamlingar, men kanske en djupare gemenskap än någonsin med församlingen och världskyrkan då allt som vi tagit för givet tidigare plötsligt inte är det.

Publicerat i Church | Märkt , | 1 kommentar

Stilla veckan och Påsktiden – Följ gudstjänstfirandet på internet. Länkar och resurser.

Som nog alla vet firas inga offentliga gudstjänster under påsken på grund av Corona-pandemin. Man kan ändå fira påsk i stillhet hemma genom daglig bön hemma, enskilt, i familjen eller i den gemenskap man tillhör samt följa alla gudstjänster på internet.

[förpliktigande smittskyddsåtgärder gällande för Stockholms katolska stift]

Biskop Anders redogör för läget i Stockholms katolska stift på denna video:

 

[Förslag till ordning för daglig bön i hemmet under fastetiden här (f Dietz, S:ta Eugenia församling)]

Många församlingar streamar alla gudstjänster, gäller redan nu.[Se denna översikt på Stockholms katolska stifts hemsida, både Sverige och Vatikanen]

Här några förslag som jag brukar använda:

[S:t Lars katolska församling i Uppsala] [tider, se  S:t Lars hemsida]

[Taizébrödernas kvällsbön varje dag 20.30]

 

[S:ta Eugenia vid Kungsträdgården kommer att streama alla påskens gudstjänster live]

Vatikanen direktsänder allt som sker, från stort till smått inklusive morgonmässan varje dag kl 07.00 i S:ta Marta med påve Franciskus.[ Länk här till hemsidan med live-kanal + att man kan se allt som hänt i efterhand på video]. (Länken är till den engelska kanalen med engelsk textning eller tolkning, men det finns flera andra språkliga kanaler också)

Andlig kommunion:

Då man inte kan vara med fysiskt och ta emot sakramentet kan man delta andligt som en längtan efter att vara närvarande och kommunicera. Man kan be följande bön:

“My Jesus, I believe that You are present in the Most Holy Sacrament of the altar. I love You above all things, and I desire to receive You into my soul. Since I cannot at this moment receive You sacramentally, come at least spiritually into my heart … I embrace You as if You were already there and unite myself wholly to You. Never permit me to be separated from You.”  [påve Franciskus, CNS]

Jag önskar alla en stillsam och uppbyggande Stilla Vecka och en Glad Påsk. Låt oss be att Gud vänder det onda i något gott och att uppoffringarna vi får göra denna Påsk får leda till fördjupat andligt liv och omvändelse så att vi får stå upp till ett ännu mer fullödigt liv som Påskens människor, fyllda av helig Ande att ta itu med alla de utmaningar som världen bjuder. Sedan Corona-pandemin är över finns klimatkrisen och miljöfrågorna att hantera liksom flyktingsituationen i världen och alla destruktiva krig.

Må vi inte gå tillbaka till business as usual när Corona-pandemin är över, utan låt oss börja på något nytt med Ny evangelisation och ett större socialt ansvarstagande för varandra och vår jord.

/Bengt Malmgren

——–

PS Bönegruppen i Katolska domkyrkan träffades igår på nätet, grupptelefonmöte. Det gick bra. Behovet att träffas och be tillsammans är extra stort nu när vi alla är isolerade. Vi kommer att fortsätta träffas varje onsdag 17.30 tillsvidare, och vi undersöker om vi kan gå över till videokonferens, det blir ännu bättre. DS

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Stefan Gustavsson inbjuder till dialog evangeliska protestanter – katoliker

sgntreverktygStefan Gustavsson, välkänd apologet skriver idag i Världen idag om teologiska metoder och tre ”verktyg” som kyrkan har till sitt förfogande. Det handlar om hur vi förhåller oss till:

1. Bibelns texter
2. Den kristna traditionen
3. Vår egen samtid

Stefan skriver att ”alla befinner vi oss i dialog med Skriften, traditionen och den egna samtiden och vad den påstår är sant och förnuftigt”. Det är sant och klokt skrivet och grunden för all dialog. Dessa tre punkter är input till hur vi förstår och tolkar vår tro.

Det skrivna Ordet är grundläggande. Det är bra att evangeliska protestanter framhåller detta.

Ett läroämbete ger struktur åt kyrkan och hur man tolkar skriften. Eftersom kyrkan inte bara är en andlig gemenskap utan också har en jordisk struktur har den en historia och en tradition som grundlagts genom seklerna. Även Bibelns kanon är ju frukten av en tradition. Det är bra att Katolska kyrkan framhåller detta.

Evangeliet måste framläggas i den kulturella kontext som människorna befinner sig i. Samtidigt utvecklas hela tiden kyrkans förståelse av tron i dialogen med samtiden. All sekularism är inte av ondo, det finns bra och dålig sådan. Det sker en dogmutveckling. Förnyelse och att återvända till källorna går hand i hand. Det är bra att det finns progressiva kristna som utmanar kyrkan att tala på ett språk som dagens människor kan ta till sig.

Om man bara håller sig till en av dessa tre punkter och avskärmar sig från de andra hamnar man vid sidan av vägen i olika extremismer.

Evangelisk fundamentalism
Katolsk traditionalism
Liberalteologisk modernism

De båda förstnämnda är egentligen samma andas barn. Man vill ta kontroll över tron och behärska den. Ofta leder det till att man vill behärska andra människor också, evangelisationen blir inte ett frälsande budskap att fritt ta emot, utan upplevs som en tvångströja. Den sistnämnda kastar av sig all beroende av auktoriteter, proklamerar människans frihet och det egna projektet som överordnad norm. Kortsiktigt kan man starta olika projekt som blir populära i den rådande tidsandan, men man missar den kollektiva sidan av tron och att det är viktigt att ha en rot i något som är mera beständigt än tidsandan.

Den avgörande skillnaden mellan evangeliska protestanter och katoliker är som Stefan säger att de förra utgår från Bibeln som enda normerande källa, medan katoliker utgår från kyrkans tradition och läroämbetet.

Men Stefan framhåller samtidigt att evangeliska kristna också lyssnar till traditionen och sin samtid och erkänner att det finns goda auktoriteter inom olika områden. På motsvarande vis ser katoliker självklart Bibeln som en normerande källa, vi är inte oense med evangeliska protestanter om textens värde som Guds levande Ord, det är i tolkningstraditionen som olikheterna kommer in. Vi katoliker lyssnar också till vår tid och är öppen för dogmutveckling, en linje i Katolska kyrkans historia sista 150 åren som varit nog så framträdande som traditionalismen och fasthamrandet svårgripbara dogmer som den om påvens ofelbarhet.

Jag välkomnar ett ekumeniskt samtal mellan evangeliska protestanter och katoliker som lyfter upp det bästa i våra olika traditioner och från båda sidor är öppna för att utvecklas och lära något nytt. Stefan Gustavssons ledare tycker jag är i den andan.

Jag brukar citera förre påven, Benedictus XVI´s syn på det ekumeniska samtalet. Ingen har uttryckt det bättre än han.  I en intervjubok med den tyske journalisten Peter Seewald: ”Joseph Ratzinger Benedikt XVI, Gud och världen” svarar Ratzinger på den direkta frågan angående de kristnas återförening ”Vem ska egentligen ansluta sig till vem?”,  (intervjun gjordes år 2000):

”Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troendes vidaregående under ledning av Herren – som vet vägen. och som vi anförtror oss.” (Gud och Världen, Veritas förlag)

Jag tror att vägen framåt på ekumenikens område är just att begrunda Kyrkans väsen på detta sätt och upptäcka enheten i denna ena kyrka som vi alla egentligen genom dopet tillhör.

bxvibooks

Den tyske journalisten Peter Seewald har sista 20 åren gett ut flera intressanta intervjuböcker med förre kardinalen och prefekten för Troskongregationen, Joseph Ratzinger, som sedan blev påve Benedictus XVI. Här kommer en helt annan bild fram av människan Joseph Ratzinger än som han ofta framställs som en sträng konservativ och världsfrånvänd vakt av traditionell lära.

Publicerat i Church | Märkt , , , , | Lämna en kommentar