Ashes to Ashes – Att ge allt och leva i nuet

Jag såg av en händelse programmet Lotta på Liseberg en gång förra månaden. Gäst var Anna Bergendahl, en av de tävlande i uttagningen till Eurovisionsschlagern i våras. Jag bestämde mig att titta på texten. En nyckelstrof lyder:

There’s a fire on the horizon and I’m the spark
I’m gonna shine, I’m gonna glow, I’m gonna burn
Ashes to ashes and dust to dust.

Jag tolkar det som att leva helt och fullt här och nu, förvandlas till bränsle eld, även om slutresultatet blir aska.  Lever vi inte i ögonblicket förlorar vi också livets mål. .

Det är också vad det kristna livet egentligen handlar om. Att låta Andens eld brinna i oss, låta våra hjärtan förvandlas och bli till bränsle för Guds kärlek i världen. Ögonblicket och evigheten möts i nuet. Lever vi inte ut vårt liv helt och fullt här och nu missar vi också det eviga målet. Det går inte att ”spara” genom att vi är passiva nu och tänker oss att vi skall börja leva bättre när vi blir äldre, det går inte heller att göra detta livet till en transportsträcka till himmelen och tänka oss att vi får en belöning där genom att leva på sparlåga nu.  Andliga nådegåvor är till för att ges vidare och brukas, så förmeras de och blir ännu starkare. Brukar vi dem inte förtvinar de precis som en muskel som inte används.

Tonsättaren Gustav Mahler lär ha sagt ”tradition is the passing on of the fire, not the worship of the ashes”. Påven Franciskus påminde om detta vid en presskonferens nyligen. Jag tror påve Franciskus vision för kyrkan handlar mycket om detta, att inte tillbe askan utan låta oss inspireras av traditionen till en förnyelse som bär frukt för vår tid.

Han sade att det finns de traditionalister som vill ”återvända till det förgångnas aska hellre än att använda de djupa rötterna i Kyrkans tradition i syfte att växa, blomstra och gå framåt.

Kyrkans tradition är alltid i rörelse, sade han till reportrarna som var med på flygresan hem från Rumänien 2 juni i år. ”The nostalgia of the ‘integralists’ is to return to the ashes,” men det är inte katolsk tradition; tradition är ”the roots that guarantee the tree grows, blossoms and bears fruit,” sade han.

Det valet står vi inför idag. Brinna ashes to ashes eller förtvina i en nostalgisk eller räddhågad passivitet. Ett fint personligt vittnesbörd om detta hörde jag nyligen på P4 Dalarna som intervjuade sjukhuspastorn och fembarnspappan Joachim Elsander som nyligen drabbats av elakartad cancer som med all sannolik stakat ut hans livslängd. Lyssna här.

img_0546

Vid Varnhems klosterkyrka, bilden från 2018.

Publicerat i Church, Konst och kultur | Märkt | 1 kommentar

Tack Daniel Alm för att du lyfter fram vad vår kristna kultur har betytt för samhällsbygget.

Pingstledaren Daniel Alm torde tala för hela kristenheten i Sverige i denna debattartikel i DN. Han beskriver kristendomens självklart positiva bidrag till vår kultur och kritiserar det självstympande negativa förhållningssätt man ofta möter bland politiker och på tidningars ledarsidor. ”Partier vill förbjuda församlingar att öppna skolor, ledarredaktioner kräver att trossamfund ska fråntas statliga bidrag och en statsvetarprofessor beskriver troende som mer lögnaktiga, intoleranta och korrupta än andra. Det är ovärdigt för en demokrati.”

Istället för denna njugghet kräver Alm ett politiskt erkännande av kristendomens bidrag till den svenska kulturen.

Ytterligare några citat ur artikeln:

”Jag vill påstå att den kristna församlingen är en av de bästa och mest framgångsrika integrationsskapande krafterna i vårt land. Runt om i Sverige kommer varje vecka slöjbeklädda kvinnor och lär sig det svenska språket av pingstvänner i en kyrkolokal.”

 

”Vårt land är för evigt ihopkopplat med den etik och människosyn som kommer från Jesu lära. Det svenska samhället hade aldrig varit vad det är i dag om vi inte hade haft Bibeln… Där görs inte någon åtskillnad mellan jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla förklaras ett i Kristus (Paulus brev till Galaterna)…

Det var denna människosyn som gav kvinnan rösträtt. Sju decennier innan riksdagen tog beslut om kvinnlig rösträtt, voterade kvinnor i frikyrkan. Den 21 september 1848 bildades en frikyrkoförsamling som den första demokratiska föreningen i vårt land…

I konflikt med överheten utvecklades i väckelserörelsen en demokratisk kultur med mötesformer som vi i dag tar för givna men som då var utmanande. Nu finner jag politikers och opinions­bildares agerande provocerande eftersom troende åter stigmatiseras. Denna gång är det dessutom värre eftersom det sker i en demokratisk rättsstat.”

Det är bra att Daniel Alm talar klarspråk och inte sticker under stol med vad den kristna kulturen betytt för vårt land. Det handlar inte om kulturimperialism från oss kristna att framhålla detta, det är i hela vårt lands  och alla människors intresse. Ingen enda människa, oberoende av ursprung eller trosuppfattning är betjänt av att bo i ett land som förnekar sin kultur och sitt ursprung.

Fler länkar:
Dick Harrison: Västvärlden kan tacka kristendomen.

img_2791

Publicerat i Church, Politik, Religion, Samhälle | Märkt | 1 kommentar

Pingstafton i Stockholm med rörelserna i kyrkan

Rörelsernas pingst i Katolska domkyrkan

biskoprörelsermässa

På pingstaftonen 8 juni firade biskop Anders pingstvigiliemässa med Rörelserna i kyrkan. Det har blivit en tradition att biskopen träffar rörelser och lekmannaordnar i samband med pingsten.

 

rörelseralla

Rörelser och lekmannaordnar i Katolska kyrkan i Sverige som var representerade på mötet.  [Mera information om rörelserna på Stiftets hemsida]

Mässan på kvällen hade föregåtts av en minikonferens där rörelserna träffades gemensamt. Temat var evangelisation med utgångspunkt från påve Franciskus apostoliska maning Evangelii gaudium från 2013.

joyofthegospel

 

thanh

Domprost Thanh påminde om påve Johannes Paulus II´s besök i Katolska domkyrkan för på dagen 30 år sedan, 8 juni 1989. Lägg märke till minnesplaketten på väggen bakom.

Domprost Thanh hälsade oss välkomna till Domkyrkan och betonade församlingen som den naturliga miljö där rörelserna kan verka och låta mångfalden av nådegåvor komma till uttryck (jfr Evangelii Gaudium p 27-28).

Några bibelverser om evangelisation presenterades av Antonella och Eugenio från Neokatekumenala vandringen.

Därefter presenterades Evangelii Gaudium. Först en introduktion av Bengt Malmgren som satte in dokumentet i ett historiskt sammanhang från Andra Vatikankonciliet via tidigare påvars betoning av den nya evangelisationen som inte bara berör missionsländerna, utan lika mycket handlar om reevangelisation av Västerlandet och att evangelisation är en uppgift för hela kyrkan och varje döpt kristen. Därefter en genomgång av dokumentets huvudrubriker samt fördjupning av vissa delar av Lidia Fioravanti. [bildspel till Lidias presentation]

Därefter skedde reflektioner i grupper i två omgångar.

Första omgången träffades man inom respektive rörelse utifrån frågan: Inom vilken område känner ni att andan i Evangelii Gaudium flödar fram i er rörelse?

Andra omgången var mixade grupper, och då var frågeställningen hur vi inom rörelserna kan hjälpa varandra och hur vi utifrån perspektivet att vi alla är delar av Kristi kropp med olika nådegåvor kan samarbeta för en gemensam allt större glädje i uppraget.

christinwallmarkChristin Wallmark från Focolare var ordförande för konferensen och höll förtjänstfullt ihop eftermiddagen. Christin sammanfattade på slutet med referenser från Evangelii Gaudium:

”Vår återlösning har en social dimension därför att ‘Gud i Kristus inte bara återlöser den individuella personen utan också de sociala relationerna som finns mellan människor.’ (EG 178)

Det gemensamma goda och samhällets trygghet och ordning.

Tiden är större än det rumsliga. EG 222: Arbeta långsamt utan behov av snabba resultat. Att prioritera handlingar som skapar nya processer i samhället och engagerar nya personer och grupper.

Enheten råder över konflikterna. EG226: Våga se konflikter i vitögat i ömsesidig värdighet. Verkligheten är viktigare än idéerna. EG 231: Vi behöver både idéer och verkstad.

Helheten är viktigare än delarna. EG 234: Rotad i det lokala men med global blick.”

Det vilade en glädjefylld och samarbetsinriktad stämning över hela eftermiddagen. Alla hade nog förstått poängen med samarbete med det allmänna bästa för ögonen och att rörelsernas mångfald ingår i en större helhet. Att enbart framhålla oss själva i konkurrens med alla andra leder ingenstans. Först tillsammans är vi starka och kan tjäna hela kyrkan och främja en evangelisation som når fram till dagens människor.

I utvärderingen var alla överens om att vi skall fortsätta att samlas på detta sätt, kanske inte bara en gång om året som hittills, utan man efterlyste en återsamling redan i höst.

Nedan några flera bilder från konferensen tagna av Juan Manuel Segreti.

rorelser1rorelser2rorelser3rorelser4rorelser5rorelser6rorelser7rorelser8

 

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Svårt att förstå KD-ledningens konflikt med Adaktusson

Jag tror KD-ledningen gör ett monumentalt misstag genom att göra sig av med Lars Adaktusson. EBT och övriga i ledningen har inte lyckats förklara trovärdigt vad konflikten egentligen består i. Man angriper Adaktusson i pressen och förnekar att det han säger stämmer. Det enda konkreta jag lyckats vaska fram är en utebliven röstförklaring angående den peruanska flickan. Adaktusson hade där först röstat ja till en resolution som stödde flickans ärende, men då den inte gick igenom röstade han nej till en alternativ resolution på grund av att den enligt hans bedömning stred mot kristdemokratisk policy angående subsidiaritet. Adaktusson säger att han skrev en röstförklaring i samband med detta, men vad jag förstår har den röstförklaringen inte kunnat återfinnas. Det må vara hur som helst med Adaktussons bedömning av hur han skulle rösta, och det kanske är så att kansliet glömde bort att fullfölja skrivandet av röstförklaringen enligt Adaktussons intention, men om kritiken inskränker sig till detta är det sannerligen inte mycket att komma med.

Adaktusson kritiserades också i media för att han inte var tillgänglig dagarna i slutet av EU-valkampanjen för att kommentera kritiken angående hans röstningspolicy i abortfrågan, nu får vi höra att det var partiledningen som uppmanade honom till detta.

Tänk om man istället kunde ha hanterat detta intern inom partiet och att partiledningen skulle ha stöttat Adaktusson och att man gemensamt hade lyft fram KD-s principprogram i synen på abort. Det skulle både partiet och abortfrågans belysning i samhällsdebatten tjänat på.

Läs också: Per Ewerts ledare i Världen idag: KD-s fall från tydlighet till förvirring.

Lyssna till Lars Adaktusson, intervju i P1 morgon 20 juni.

bengttallberg

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , | 4 kommentarer

Kristna värderingar förtjänar bättre än att användas av trendkänsliga politiker

Samhällsdebatten handlar i mycket inte om de väsentliga mänskliga existensfrågorna utan om vad som är lämpligt att tycka eller inte. Det är ett koketterande med åsikter som ligger vid sidan om vanlig etik och moral. Det är tröttsamt!

Det spelar ingen roll vilket politiskt läger man tillhör, vänsterliberala som konservativa ägnar stor energi åt att ha synpunkter på motståndarens åsikter på ett sätt som tar fokus från politikens egentliga innehåll.

Jag gillade Ebba Bush Thor för att hon pläderade så starkt för att fokusera på realpolitik utan att snegla på motståndarna, men Lars Adaktusson-affären som nu seglar upp (alltså konflikten inom partiet) gör mig orolig. Håller EBT på att falla i samma fälla?

Jag röstar inte på Kristdemokraterna på grund av färgstarka personligheter som går genom TV-rutan, utan för att jag gillar partiets grundideologi. Ett socialt engagemang byggt på de kristna värderingar som utgör Europas kulturella arv. Socialt ansvarstagande för de svagaste i samhället, stöd åt familjen och de små gemenskaperna och subsidiaritet, att staten inte skall gå in och styra och ställa i angelägenheter som lika bra kan fattas beslut om på lägre nivå.

Att genomföra ett sådant program kräver förankring i grundideologin och en långsiktighet och att inte drivas med i tillfälliga politiska vindar. Jag hade hoppats att även den unga generationen KD-politiker kunde vara grundad i detta.

Idag är den politiska debatten ryckig och obestämd, känslig för vart det blåser just nu. Det är som att det är lägre centra i hjärnan som signalerar kamp eller flykt som styr och skiljer ut ”fiender” från ”vänner”.

De vänsterliberala är kritiska till ”kristna värderingar”, de konservativt kristna är hyperkänsliga för varje yttring av stöd för friheter som ifrågasätter gängse tidigare normer. Jag tar abort som exempel och beskriver två extremhållningar:

  • Vänsterliberal hållning: Fostret en del av kvinnans kropp. Rätten till abort gäller ograverat fram till graviditetens slut. Alla som har minsta invändning mot detta misstänkliggörs som ”abortmotståndare”
  • Kristen ”konservativ” hållning: Abort är mord och skall vara strängeligen förbjudet. Höga straff för medverkan till abort. Inga undantag ens för våldtäkt eller mycket ung ålder. Applåder åt Alabamas nu föreslagna stränga abortlagar. Alla som inte håller med om detta misstänkliggörs som samhällsomstörtare och moraliskt slappa.

OK, det är inte bara jag utan fler som vet att verkligheten är lite mer komplex än så och vägrar krypa ner i någon av dessa skyttegravar.

Det går att hävda att människolivet har ett värde även innan födseln utan att därför vara helt emot abort. Varje människas, således också varje kvinnas, autonomi är också ett grundläggande värde, därför är det rimligt att ett parti tillerkänner kvinnan sista ordet när det gäller vad hon vill göra med sin graviditet. Så resonerar Kristdemokraterna. Men nu hör jag att en del är kritiska till detta och menar att KD borde mera stå upp för fostrets rätt och skärpta abortlagar. Men de som tycker så har ju redan ett parti att rösta på: Kristna värdepartiet. Men de fick nästan inga röster alls i det senaste valet, inte ens de kristna vill rösta på dem. Så det är mycket tomt prat från dem som kritiserar KD från det hållet.

Politikerna måste måste våga bygga broar och lyssna till varandra. Politiken borde bli mera som Bullerbyn skriver Joel Halldorf i en ledare i Dagen:.

 ”I en liten gemenskap blir det tydligt att allas välbefinnande hänger samman. Om en i familjen tjurar, så förstörs semestern för alla. Om en familj i byn drabbas av olycka, så påverkar det alla. Om en kroppsdel plågas, så lider hela kroppen.

Det här perspektivet verkar vi ha tappat bort i dag. I stället tänker vi i termer av majoritet och nettovinst. Om majoriteten har det bra, då går utvecklingen åt rätt håll. Om lyckan ökar för de flesta är allt väl.

Samhället är en enhet som måste hänga ihop, för sitt eget bästa. Tjugo procent kan inte ignoreras och lämnas åt sitt öde. För deras öde påverkar oss alla…

Majoritetslogiken har kommit till vägs ände. Sverige måste tänka mer i termer av Bullerbyn: det behövs en omsorg om hela gemenskapen. Detta kräver ett nytt sätt att se på politik. I dag är den en tävlan om makten där målet är majoritet. För då kan man driva igenom sin agenda eller åtminstone garantera rättigheterna för den grupp man tillhör.

Därför vakar alla över sitt, och ingen tar ansvar för det gemensamma. Är det så konstigt att vi upplever att samhället slits isär?”

Detta har ingenting med romantik att göra utan är helt riktigt.

Katolsk sociallära som den kristdemokratiska grundideologin bygger på är en god garant för detta. Men har samhället redan kulturellt avlägsnat sig så långt från sina kristna rötter att den inte längre är grundad i den unga generationen politiker ens inom Kristdemokraterna? Jag är orolig.

Läs Joel Halldorfs artikel i Axess, Den stora tomheten.
Han skriver om förlusten av kristen allmänbildning i vår tid vilket håller på att få långtgående konsekvenser:

”Kan de kristna värderingar som en del politiker numera öppet hyllar överleva av ohejdad vana och pragmatism? Jag är tveksam. För det första för att de inte är så praktiska. Alla värderingar har ett pris, och kristna kostar ohemult mycket. Idén om livets okränkbarhet är inte billig i ett högteknologiskt samhälle. Och dyra ideal behöver vila på ett fast fundament för att inte förhandlas bort när räkningen kommer.

Vilket för oss till det andra skälet till min pessimism, nämligen att jag tror att en kultur måste bygga på något som åtminstone påminner om filosofisk koherens. Man kan invända mot mycket i påståendet ”Människan är skapad till Guds avbild, därför är hon helig”, men det är koherent. Det är däremot inte satsen: ”Människan är ett djur bland andra djur, därför har hon ett unikt och okränkbart värde.”

Detta är den största tomheten: Sekulariseringen repar upp samhällets etiska väv, och ett vakuum breder ut sig där kulturens stöttepelare borde stå. Vi försöker lappa med värdegrundsdokument, men få tar i tu med problemet – och ännu färre vågar stirra tomheten i vitögat.”

Som ytterligare en kommentar, begrunda vad påve Benedict XVI sade till katolikerna i Hyde Park i London 2010.

”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”

Trevlig Midsommar önskar jag er alla!

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , | 1 kommentar

Mitt förtroende för Lars Adaktusson är orubbat

adaktusson.jpgMitt förtroende för Lars Adaktusson är orubbat trots den nya berättelse som uppstått i sociala media där Adaktusson enbart på grund av röstningsstatistik i EU-parlamentet betraktas som fiende till kvinnors frihet och rättigheter. Fascist är också ett epitet som dyker upp i det arga mediedrevet.

Läser man intervjuerna med Adaktusson i Expressen, Dagen och Världen idag förstår man att den bilden inte stämmer, försåvida man inte från början bestämt sig för att Adaktusson är en lögnare som kör med dubbla agendor.

Det är egentligen inte KD som har problem med abortfrågan utan alla de andra partierna som har svårt att hålla fler än en boll i luften samtidigt. KD´s medicinsk-etiska program som Adaktusson förklarar sig stå bakom tycker jag uttrycker en bra och rimlig hållning i abortfrågan. Den går ut på att vid en graviditet finns det två skyddsvärda individer, det ligger i samhällets intresse att hålla ned antalet aborter men det är kvinnans beslut om en abort ska genomföras.

KD´s program uttrycker intressekonflikten mellan två skyddsvärda individer, medan övriga partier, i alla fall låter det så i retoriken, talar om fostret som en del av kvinnans kropp och en del vill även etablera abort som en mänsklig rättighet och föra upp det på dagordningen i EU. Varje antydan om att fostret är ett eget mänskligt liv med skyddsvärde uppfattas då som fientligt. Men här borde det finnas utrymme för en större nyansering i debatten istället för det kulturkrig som nu tycks pågå.

Även om fostret inte är en del av kvinnans kropp utan ett eget mänskligt liv i utveckling, så är det ett rimligt övervägande för ett sekulärt politiskt parti att kvinnan är den som fattar beslut eftersom hon bär fostret i sin kropp och att alternativet inte är att aborterna blir noll, utan fler illegala och osäkra aborter. Här har de som förespråkar ”fri abort” en poäng, eftersom illegala aborter är en stor hälsofara, och att frånta en kvinna inflytande över sin egen graviditet i sig är och upplevs som en inskränkning i frihet och självbestämmanderätt vilket i sig blir ytterligare ett trauma. Bättre då att använda andra metoder än förbudslagstiftning för att minska aborterna. Detta står KD för, det står Lars Adaktusson för, och jag delar hans grundhållning i detta.

Anledningen till nejrösterna i många omröstning som gällde abort var inte att Adaktusson är emot kvinnors frihet och rätt att bestämma över sin graviditet, utan det var utifrån perspektivet att abortfrågan utifrån subsidiaritetsprincipen inte hör hemma på EU-nivå. Det har han noggrant förklarat och han får stöd av både Alf Svensson och EBT, även om det finns en kritik på marginalen angående om han gjort rätt eller fel övervägande utifrån detta perspektiv i enskilda frågor. Adaktusson själv säger att han inte är felfri.

Inte heller Peter Wolodarskis ledartext i DN som försvarar DN´s publicering av granskningen av Adaktussons röstande får mig att ändra mig. Jag har fullt förtroende för Adaktusson och delar hans grundhållning.

Lusläser man Wolodarskis artikel kokar kritiken ner till en enda punkt: Lars Adaktussons ovilja att ställa upp på en normal intervju efter att granskningen av hans röstning gjorts av DN-journalisten. Hade han gjort det är det möjligt att saken hade ställts i en helt annan dager och hans egen förklaring hade kommit mer till sin rätt.

Nu blev det istället så att statistiken i hans röstande i EU-parlamentet fick leva sitt eget liv och tilläts ligga till grund för uppfattningen att han är en opålitlig politiker som inte står upp för kvinnors frihet och rätt.

Rapporteringen i DN är inte felaktig i sak (jag litar på DN´s faktakoll), men innehåller inte mycket substans som skulle kunna ligga till grund för att misstro honom för att ha en annan agenda än det han säger sig ha när det gäller abortfrågan. Vad som framkommer är också att han är en stark anhängare av subsidiaritetsprincipen som är en grundval i kristdemokratisk ideologi liksom i katolsk sociallära.

Däremot saknar jag en djupare analys. Det stannar vid att Adaktusson får skylla sig själv att han inte direkt ställde upp på en intervju, nu får han finna sig i att bli missförstådd. På sociala medier är drevet igång och DN gör inte mycket för att korrigera bilden. Även i TV4´s nyhetspanel i lördags morse saknades analys. Diskussionen utgick från att den nya  Adaktusson-berättelsen var ett faktum, ingen detaljerad analys av vad han själv sagt.

Man får inte glömma att DN har ett intresse att försvara sitt eget handlande efter att publiceringen av granskningen precis innan EU-valet fått kritik. DN måste framstå som oförvitlig och neutral i sin journalistik samtidigt som Lars Adaktusson då målas ut som odemokratisk och en svikare mot väljarna som inte ställer upp på en intervju omedelbart. DN´s intresse att kritisera KD har också att göra med att det nu går bra för partiet och opinionssiffrorna stiger.

 

Läs också: [Alf Svensson står upp för Lars Adaktusson]

[Adaktussons Facebooksida]

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Kritisera gärna Ungern och Polen, Stefan Löfven – men sopa först rent framför egen dörr

Amanda Sokolnici skriver i DN:

”Ju mer vi talar om utvecklingen i Polen och Ungern, desto tydligare blir det att självgodhet kan göra oss fullständigt immuna mot vissa slutsatser. Hur många gånger kan vi prata om att domstolarnas oberoende hotas i Polen utan att ens nämna att våra egna är konstruerade på ett sätt som gör dem sårbara för politiskt inflytande?

Hur många gånger kan ett parti som Socialdemokraterna varna för utvecklingen utan att dra några slutsatser om hur de själva bäst förebygger att något liknande sker i Sverige?

Om S hade tagit det som händer domstolar och journalister i Polen och Ungern på största allvar skulle de aldrig så hårdnackat ursäkta Annika Strandhäll. Hon gav Försäkringskassans generaldirektör sparken för att rädda sitt eget ministerskinn.”

Hon har helt rätt. Stefan Löfvens kritik mot Polen och Ungern skorrar falskt och blir inte trovärdig så länge man med maktens arrogans inte vakar över samma demokratiska principer härhemma.

Demokrati, fria media och maktfördelning dömande – lagstiftande – verkställande makt är grundläggande för rättsstaten. Tyvärr är Sverige inte bäst i klassen. Det finns en maktfullkomlig ämbetsmannakultur sedan Gustav Vasa vars ränder inte så lätt går ur. Det vi med emfas kritiserar andra för tillåter vi oss själva. Underförstått, vi är godare och bättre och vet folkets bästa, så det är inte så farligt när vi tummar på reglerna som när andra gör det.

bengtvarta

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt | 3 kommentarer