Katolska kyrkans barnskyddsombud: kan finnas mörkertal för övergrepp på grund av rädsla att anmäla

Barnskyddskonferensen i Vatikanen som hölls i februari fick bra bevakning i media. Det är bra att vi får nytt fokus på dessa frågor också här i Sverige.

Ren pedofili är bara ett av sexövergrepps-problemen i Katolska kyrkan, visserligen det allvarligaste och grövsta men inte det kvantitativt största. Till detta fogas övergrepp på kvinnor av samma typ som uppmärksammats i övriga samhället genom #metoo. I katolsk kontext kan det handla om så hemska saker som att ordenssystrar utnyttjas och våldtas.

Sedan har vi det speciella förhållandet i Katolska kyrkan till manlig homosexualitet där många avslöjanden har handlat om präster, biskopar och kardinaler som utnyttjar prostituerade eller inleder erotiska relationer med prästseminarister och unga vuxna, ibland även med minderåriga gossar. Den franske sociologen Frédéric Martel har skildrat detta i den nyligen utkomna boken ”In the Closet of the Vatican”. Martel är inte katolik utan studerar fenomenet utifrån ett sekulärt gay-perspektiv. Även om man har en känsla att han överdriver, så är inte den bild han förmedlar i grunden fel. Det mesta är känt sedan tidigare och han avslöjar inga nya ”skandaler” i Katolska kyrkan, möjligen med ett undantag där han namnger en nu avliden kardinal, Lopez Trujillo (död 2008). Att han påstås vara homosexuell och köpte sex av prostituerade är en sak, än allvarligare är anklagelserna att hans kontakt med paramilitära grupper och att han medverkade till att präster som propagerade för befrielseteologin mördades.

Mycket behöver komma upp till ytan i Katolska kyrkan. Det handlar inte bara om anklagelser mot nu döda personer, det måste ha funnits massor av personer i hög ställning som känt till men hållit tyst och förblivit passiva eller aktivt beskyddat – samma tystnadskultur som går igen när vi talar om barnövergreppen.

bjornDärför är det bra att vi i Katolska stiftet här i Sverige fått ett särskilt barnskyddsombud, Björn Håkonsson och att han så tydligt betonar att barnens rätt måste stå i centrum. I en intervju i TV 4 yppar han farhågor att det finnas ett mörkertal här i Sverige när det gäller övergrepp på barn på grund av en rädsla att anmäla.

TV 4 – nyheterna hade tagit upp ett fall vid en katolsk skola i Lund där en lärare blivit avskedad på grund av anklagelser för övergrepp i flera fall. Dock stod ord mot ord, det fanns ingen teknisk bevisning eller stödbevisning från andra vittnen och läraren sade sig vara oskyldig. Därför kunde mannen inte dömas i domstol. Inte desto mindre blev mannen avskedad, och fallet kommer nu att prövas i Arbetsdomstolen.

Av reportaget framgick att avskedandet av den aktuella läraren pådragit sig inomkatolsk kritik. I ett brev till skolans styrelse från personer som tidigare varit delaktiga i skolans historia som stiftelsegrundare eller anställda samt den näst högste ledaren i stiftet, generalvikarien Pascal Lung OP framkom kritik mot nuvarande rektor rörande hanteringen av personalfrågor inte bara i detta fall, utan också i andra. Det verkar vara ett privat initiativ där man tar ställning i en personalkonflikt som egentligen inte angår brevskrivarna, men att generalvikarien står som medundertecknare av brevet gör att det får en officiell prägel.

Brevskrivarna tar inte ställning i skuldfrågan när det gäller den avskedade läraren men obevekligt blir det så att brevet uppfattas som en påtryckning att inte gå till botten med fall där barnövergrepp misstänks och förstärker tystnadskulturen Katolska kyrkan nu försöker göra upp med och ökar rädslan att anmäla. Det är inne bra att Katolska kyrkan framstår som (är?) splittrad eller odeciderad i dessa frågor, man borde tala med en röst enligt de direktiv som påve Franciskus och kardinal Anders Arborelius givit och som stiftets barnskyddsombud ger uttryck för.

Där ord står mot ord är det givetvis inte lätt. En arbetsgivare kan  tycka sig ha tillräckliga skäl att ur barnskyddsperspektiv säga upp en person medan domstolen med sina högre beviskrav inte kan fälla. Det kan också vara så att en person är oskyldig trots att han blivit fälld i domstol. Vi har flera fall i Sverige där morddömda fått sina fall omprövade under senare år. Vi kommer ihåg incesthysterin på 1990-talet vilket ledde till att fäder oskyldigt anklagades. Fallet med kardinal Pell som dömts i Australien mot sitt nekande och nu kommer att överklaga till högre instans är ytterligare ett fall där ord står mot ord.

Ingen skall dömas på förhand och vi får akta oss för drev och häxprocesser mot anklagade personer som kan trigga fram falska beskyllningar. Att det finns fall där barn ljuger är ett faktum att beakta, vilket inte är detsamma som att förutsätta att det är så i det enskilda fallet. Barn skall alltid lyssnas till och tas på allvar, men även de anklagade måste ges stöd och vara föremål för god personalvård.

 

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , | 4 kommentarer

Präster med homosexuell läggning – hur har de det i Katolska kyrkan?

intheclosetofthevaticanSamtidigt som Katolska kyrkan kämpar med att komma till rätta med de sexuella övergreppen på minderåriga och den tystnadskultur som gjort att de kunnat fortsätta så uppmärksammas situationen för präster med homosexuell läggning och hur de har det i en kultur ofta präglad av homofobi. En del präster vågar nu ”komma ut” och berätta om sin läggning (bara det, det innebär inte att de lever ett okyskt liv), vilket visar sig vara mycket kontroversiellt.

Homosexuell läggning är en sak, prästers övergrepp på barn och unga, flickor såväl som pojkar är en helt annan sak. Ändå vill en del påstå att homosexualiteten är roten till det onda. Jag uppfattar att majoriteten av präster och biskopar i Katolska kyrkan idag inte har en trångsynt homofob inställning utan har tagit in modern kunskap om homosexualitetens natur och är positiva till den öppning i dessa frågor som påve Franciskus uttalande ”Om någon är homosexuell och söker Herren med god vilja, vem är jag att döma” innebar. Men kanske är jag naiv?

I denna DN-artikel ursprungligen publicerad i NYTimes får vi ta del av några homosexuella prästers erfarenheter.

I dagarna har boken IN THE CLOSET OF THE VATICAN: POWER, HOMOSEXUALITY, HYPOCRISY kommit ut. Jag återkommer till den.

Läs mina tidigare blogginlägg om Katolska kyrkan och homosexualitet.

 

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , | 1 kommentar

Förbön för Katolska kyrkan i prövningens tid

Just nu pågår ett mötet i Vatikanen med biskopar från hela världen för skydd av minderåriga. Påve Franciskus och vår biskop Kardinal Anders Arborelius önskat från oss alla i kyrkan att be för kyrkans kris och det pågående mötet. Biskop Anders har formulerat följande bön:

Bön om den helige Andes bistånd i prövningens tid

Kom helige Ande till din kyrka,
kom med din renande eld och befria henne från synd och ondska,
kom med din milda fläkt och hela såren hos alla dem som utsatts för övergrepp och kränkning,
kom med din smörjelse och helga alla dem som har en tjänst och kallelse för Guds heliga folk,
kom med din vishet och ditt mod till alla som är satta att urskilja vad som måste göras för att skydda de oskyldiga,
kom med din kraft och stormvind och driv bort den ondes alla lockelser och försåt,
kom med din helgande nåd och hjälp oss alla att gå helgelsens och kyskhetens väg,
kom med ditt råd och din klarsyn och ge oss ångerns och botfärdighetens anda.
Genom Jesus Kristus vår Herre och Gud, som med dig, Fader och den helige Ande, lever och råder i evigheters evighet.

Stockholm 20.2.2019 +Anders Arborelius OCD

Läs mer om biskopsmötet här.

bonekort-for-mobilen

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , | Lämna en kommentar

Klimattragedin som existentiell trosfråga

Går vi mot oundgänglig kollaps, förmodad katastrof eller möjlig utplåning? Oberoende av hur optimistiska eller pessimistiska vi är så är de allra flesta överens om att temperaturhöjningen och de rubbningar i jordens balans det medför är en av de allvarligaste faktorerna idag som direkt kan hota vår existens och som därför kräver att vi mobiliserar det allra bästa vi har som mänsklighet på alla plan, moraliskt ansvarstagande, vetenskapligt, existentiellt och religiöst. Detta sagt som ett faktum utan att moralisera.

Syster Madeleine Fredell OP, generalsekreterare för Justitia et Pax, Kommissionen för Rättvisa och Fred i Stockholms Katolska Stift, höll nyligen ett föredrag för Stockholmsavdelningen för Förbundet Kristen Humanism. Föredraget är mycket angeläget och jag vill göra er alla uppmärksamma på det.

Kommande brist- och katastroftider handlar inte bara om att göra allt vi kan för att undvika att det sker, det handlar också om att förbereda oss att agera etiskt i situationer som kan komma då välstånd för alla inte är självklart ens i vårt välmående Sverige.

”Hur reagerar människor när det uppstår matbrist och i vissa områden också direkt svält? Hur skulle vi reagera om vi inte fick tillgång till dricksvatten, eller vatten överhuvudtaget? Vad händer när odlingsbara jordar minskar? I mänsklighetens historia har hittills alla dessa tillstånd lett till rivalitet, våld, uppror, revolutioner, orättfärdiga maktanspråk, våldsamma maktövertaganden av en elit och massflykt. Det finns ingen anledning att tro att mänskligheten kommer att reagera annorlunda framöver.”

Som troende har vi ett existentiellt ansvar att vara salt och ljus i världen. Den kristna traditionen har aldrig stannat vid att bara se till livet bortom detta, utan också att agera ansvarigt i världen här och nu och ta vara på vår nästa, vilket också innebär att vårda vår planet och se till att den är bebolig för kommande generationer. Därför är miljön också en självklar del av Katolska kyrkans sociallära (jfr påve Franciskus klimatencyklika Laudato Si).

Vi lever alla i ett ömsesidigt beroende av varandra. Det inser vi när vårt personliga liv blir bräckligt, eller när vårt samhälle utsätts för påfrestningar och hotande katastrof. Men vi har skapat ett ohälsosamt beroende av prylar och tjänster som vi inte behöver för vårt välbefinnande och valt bort det ömsesidiga beroende vi har av närhet, ömhet och omvårdnad då vi inte klarar oss själva.  Sr Madeleine skriver:

”Hur kan vi återerövra det ömsesidiga beroendet av varandra och av hela skapelsen? Hur börjar vi se varandra i ögonen och visa respekt för livet, att se den andres behov i mina egna ögon? Respekt, av latinets respicere, handlar om att låta den andre eller det andra återspeglas i oss själva. Om varje människa och alla människor är skapade till Guds avbild kan vi bara möta Gud i den andre när Guds avbild återspeglas i våra ögon.”

Måste inte vi som kristna förvalta vårt arv här så att det kommer till gagn för hela mänskligheten? Har vi då råd att hålla på med småsinta lärostrider? De tre teologiska dygderna Tro Hopp och Kärlek är allmänmänskliga. De

”…tar oss ut ur oss själva och den omedelbara verkligheten. Det handlar inte om att drömma om något orealistiskt utan om att konkret bygga på tidigare erfarenheter men i ljuset av att våra liv kan få en fördjupad mening. Tidigare erfarenheter gör att vi kan hoppas på nya lösningar på problem och utmaningar. Hoppet är på sätt och vis grunden och utgångspunkten för alla nya landvinningar inom såväl naturvetenskap och teknik som inom humaniora och samhällsvetenskap. Men att lösa problem på ett nytt och fräscht sätt påkallar fantasi och kreativitet. Och det får vi bara om vi kan vila i oss själva, om vi är i balans, om vi har goda relationer och har tillit till livet självt. Meningsskapande och kreativ problemlösning ligger varandra mycket nära och är alltså av stor vikt för att leva med en klimatkatastrof hängande över våra huvuden.”

Jag citerar inte mera från detta föredrag som ges större rättvisa om ni tar del av det i dess helhet. Det finns på Justitia et Pax hemsida:

[Klimattragedi, en existentiell trosfråga
Föredrag för FKH 11 februari 2019]

 

bengtveranda

Publicerat i Church, Politik, Samhälle, Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Tidigare ordenssystern Doris Wagner uppmärksammar sexuella trakasserier mot kvinnor i Katolska kyrkan

Vi är nu vana vid att skandal efter skandal briserat i Katolska kyrkan där sexövergrepp skett mot barn och unga pojkar. Alla är vi innerligt trötta på detta och önskar att det en dag tog slut. Men slut kommer det inte att ta. Detta har förekommit så länge och i så stor omfattning, offren så många att vi kan vänta oss avslöjande efter avslöjande när nu locket har lyfts av och människor vågar berätta mer och mer. Reaktionerna är dock annorlunda nu. Det handlar inte om förvåning och överraskning som om något avslöjats som vi aldrig trodde skulle förkomma i kyrkans hägn. Nu handlar det istället om att beskriva och försöka förstå varför det händer. Som filmskaparen François Ozons  dokudrama ”Grâce à dieu” som skildrar pedofilskandalen i Lyon där en präst begått övergrepp mot mer än 80 pojkar under en längre tid och tystnadskulturen runtomkring.

– Min film handlar om den mänskliga aspekten och fokuserar inte på den rättsliga processen, säger Ozon i en intervju i DN. Han menar att filmen inte ska ses som en attack på katolska kyrkan i sig. Det är ingen actionfilm med hjältar och skurkar, det är så mycket mer komplext än så – både för offren och deras familjer och själva den katolska institutionen. Ozon säger att han har fått positiva reaktioner från flera franska biskopar.

Kyrkan måste göra allt den kan för att förebygga liknande övergrepp i framtiden, och stora förväntningar knyts nu till det stundande mötet i Vatikanen med påven och representanter för all världens biskopskonferenser. Påve Franciskus har vid ett par tillfällen försökt tona ner dem lite. Jag tror inte det beror på att han inte skulle vara helhjärtat inställd på att lösa problemen, men att man måste vara realist. Människor kommer att vara benägna att begå övergrepp även i framtiden, och ingen organisation kan med 100 procents säkerhet lämna garantier att inget sker.  Bättre att göra allt man kan i praktiken för att förebygga än att utställa orealistiska löften som man inte kan hålla.

Ett annat problem i Katolska kyrkan är en parallell till det som uppmärksammats genom #MeToo-rörelsen: Sexuella trakasserier mot kvinnor av män i maktställning. Det handlar om präster som våldtar och sextrakasserar t.ex. ordenssystrar.  Före detta ordenssystern Doris Wagner har vittnat om detta och berättar på denna video:

Läs också denna artikel i Washington post.

Nyligen visades ett samtal i tysk TV mellan Doris Wagner och kardinal Schönborn  vilket gav en unik inblick i denna problematik. Det handlar om mäns maktställning över kvinnor i underläge konstaterar båda i detta finstämda samtal. [Se programmet på Bayerische rundfunks mediaarkiv]

 

Jag skriver inte mer om Doris Wagner eftersom Katolsk Vision har en längre artikel som jag hänvisar till.

Publicerat i Katolska kyrkan, Uncategorized | Märkt , , | 4 kommentarer

Påven och storimamen av al-Azhar har undertecknat ett gemensamt dokument om fred och mänskliga rättigheter

Påven gjorde i början av februari en resa till Förenade Arabemiraten  med fokus på religionsdialog och uppmärksammande av den stora katolska minoriteten i landet.

I samband med resan offentliggjordes ett dokument om mänskligt broderskap signerat av påven och al-Azhars storimam shejk Ahmad el-Tayeb. Som vanligt finns det formuleringar son väcker kritik. I detta fall följande passus:

”Pluralismen och den mångfald vi ser av religioner, kön, raser och språk är önskade av Gud i sin visdom, genom vilka människorna skapades”

Meningen står i ett sammanhang som pläderar för religionsfrihet och ömsesidig respekt.

Påven sade på den sedvanliga presskonferensen på flyget hem att dokumentet ur katolsk synvinkel inte viker en tum från Andra Vatikankonciliet. Inte desto mindre oroar sig många för att påven öppnar upp för relativism eller synkretism, även om man medger att det inte behöver tolkas så. Samtidigt finns andra som jublar över dokumentet och kanske inte har något alls emot en sådan tolkning utan rentav ser den som önskvärd.

Formuleringen främjar dialogen med muslimerna och kan förbättra situationen för de kristna i Mellanöstern, men att påven skulle överge katolsk tro och frångå den dogmatiskt bindande katolska lära som återges i Andra Vatikankonciliets konstitution om kyrkan, Lumen Gentium (p 8) är uteslutet och finns inte på kartan:

”This is the one Church of Christ which in the Creed is professed as one, holy, catholic and apostolic, which our Saviour, after His Resurrection, commissioned Peter to shepherd, and him and the other apostles to extend and direct with authority, which He erected for all ages as ”the pillar and mainstay of the truth”[1 Tim 3:15]. This Church constituted and organized in the world as a society, subsists in the Catholic Church, which is governed by the successor of Peter and by the Bishops in communion with him, although many elements of sanctification and of truth are found outside of its visible structure. These elements, as gifts belonging to the Church of Christ, are forces impelling toward catholic unity.”

Här beskrivs det som att Kristi kyrka förverkligas (subsistet) i den Katolska kyrkan, men att man också ser positivt på allt det som är gemensamt med andra kristna (t.ex. accepteras dopet i andra samfund).  Det är en inklusiv kyrkosyn som innebär att inte endast katoliker omfattas av frälsningen men den utesluter ett relativistiskt likställande av alla religioner  eftersom det är tron på Jesus som frälser och Han använder sig av sin Kyrka som förverkligas i den Katolska kyrkan, samtidigt som Guds frälsande kärlek inte begränsas till den Romersk-katolska kyrkans synliga strukturer här på jorden.

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , | Lämna en kommentar

Nu blev jag utslängd från Facebook-gruppen Katoliker i Sverige – delvis mitt eget fel

Stopp, nu blev det väl fel. Jag delade på Fb-gruppen Katoliker i Sverige mitt förra blogginlägg som handlade om att det är för lågt i tak i debattklimatet i Katolska kyrkan i Sverige och en nitiskhet att finna fel i renlärigheten hos andra katoliker bl.a. en av Stockholms stifts främsta teologer (att stiftsledningen inte bättre tagit till vara hennes kompetens är massivt resursslöseri och en stor skandal).

Det resulterade i att det togs bort av moderatorn och även att jag blev utslängd ur Fb-gruppen. Jag erkänner att det delvis var mitt eget fel, för jag var arg när jag skrev det och skrädde inte orden. Jag är inte nöjd med blogginlägget, texten hade mått bra av att vila ett par dagar och ses över sedan jag lugnat ner mig. Då hade den polemiska retoriken tonats ner och vissa saker kunnat förtydligats. Jag följde inte mina egna principer här och det jag också brukar råda andra som delar på sociala media. Texten på min egen blogg har jag korrigerat genom att ta bort de värsta bitarna, men skadan är redan skedd.

Att jag är utestängd från Katoliker i Sverige kan jag leva med. Det är dessutom en offentlig grupp, så det är bara möjligheten att dela och kommentera som jag avstängts från, och om jag ber snällt och lovar att skärpa mig kanske jag kan bli insläppt igen.
Värre är att om man blir för tillspetsad i polemiken, så fokuserar de som läser helt och hållet på det och textens egentliga budskap kommer i skymundan.

Jag har skaffat mig en plattform på sociala media där jag har möjlighet att uttrycka mig rakt på sak. Nackdelen är att man ibland gör övertramp, det har skett några gånger under de år jag bloggat. Men hellre det än att texten blir så fint inlindad att udden uteblir. ”Bättre lyss till en sträng som brast än att aldrig spänna en båge”. Det går alltid att reparera i efterhand, det viktiga är att samtalet kan fortgå.

Min ambition är att kunna samtala med alla läger, både inom katolska kyrkan och ekumeniskt. Spänningarna inom Katolska kyrkan mellan olika grupper har blivit så stora, inte bara i USA utan också här i Sverige att jag börjar tänka att den viktigaste ekumeniken just nu är inomkatolsk. Hur kan vi hantera ekumeniken om vi inte kan hantera de egna konflikterna?

Jag skulle gärna se en samtalskväll på Katolskt forum i Sta Eugenia i Stockholm med deltagande av diakon Göran Fäldt och sr Madeleine Fredell. Är vi mogna för något sådant? Det skulle vara en temperaturmätare på hur vi klarar att hantera våra inre konflikter inom stiftet.

Jag tror intern konflikthantering och ekumenik hänger ihop. Kan vi inte hantera de egna konflikterna, så blir det ännu svårare med ekumeniken. Samtidigt tror jag det finns liknande konflikter inom alla samfund, och ibland känner vi att vi har bättre kontakt med kristna grupper inom andra samfund än med vissa inom vårt eget. Därför tror jag det är bra att vara öppen mot omvärlden och mot övriga kristenheten med konflikterna, precis som Liberalerna var med sin process i samband med regeringsbildningen. Inget samfund är sig själv nog. Både våra styrkor och svagheter delar vi och hjälper på så sätt varandra att byggas upp samtidigt som enheten fördjupas.

hästarvbyn

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , | 32 kommentarer