En rysk diktators aggression mot Ukrainas folk-med outsägligt lidande som följd och repression av sitt eget folk fortsätter. Han hotar också resten av Europa med kärnvapen. Säkerhetsläget har allvarligt försaämrats. Plötsligt är det inte osannolikt att vi själva skulle drabbas av krigets fasor.
Europa är redan indraget i kriget genom att vi understödjer Ukraina med pengar och vapen och därmed försvårar Putins mål att demilitarisera nationen. Det är inte en artskillnad utan en gradskillnad mellan sådant understöd och att gå in med militärt understöd i luften eller på marken. Och trappar Putin upp ytterligare t.ex. med kemiska stridsmedel kanske det är oundvikligt att Europa involveras.

Det är inte så att detta hot dykt upp som en blixt från klar himmel i ett annars soligt och fredligt Europa. Alltför länge har vi på grund av girighet och vår egen bekvämlighet sett mellan fingrarna på säkerhetshot vi borde tagit på allvar och reagerat tidigare. Senast idag hörde jag på nyheterna att ledande svenska företag sista åren levererat komponenter till Rysslad för tillverkning av kärnvapen trots att det varit förbjudet sedan 2014.

Citatet i rubriken är en parafras på Jesus ord till de gråtande kvinnorna under korsvandringen: ”Gråt inte över mig, gråt över er själva och era barn” (Luk 23). Det är lätt att dröja vid fromma och känslor som inte får några konsekvenser i vårt liv. Är vi villiga att på allvar gå Jesu väg eller nöjer vi oss med att vara sympatisörer? Vi i Europa måste verkligen besinna hur vi tar vårt ansvar på allvar för de värden vi sympatiserar med. Det är inte bara krigshot vi sett mellan fingrarna på. Miljön och klimatkrisen har vi varit alltför senfärdiga med att reagera på, och det är fortfarande en öppen fråga om vi går iland med att klara av att vidta tillräckliga åtgärder eller om girighet och kortsiktigt handlande kommer att leda till ännu större katastrofer.

Utmaningarna är av en sådan diginitet att det inte hjälper med enbart teknik och uppfinningar, överlägsen styrka eller att utse syndabockar för att ta oss ur krisen. Det behövs sinnesändring och en reell omvändelse. Det gäller dig och mig, såväl som hela nationer, den europeiska kontinenten.

Det är här vigningen av hela världen, och i synnerhet Ryssland och Ukraina åt Marias obefläckade hjärta som påven tillsammans med världens alla katolska biskopar genomförde på Mariebebådelsedagen den 25 mars kommer in. I botfärdighet och ånger frambär vi våra egna synder, vi tar i solidaritet på oss nationernas synder och ber om fred.

Jag rekommenderar alla att läsa och begrunda denna vigningsbön som kommer från påve Franciskus. Jag tror att den är av monumental betydelse för det läge Europa och världen befinner sig i idag. Inte så att den magiskt skulle utverka något, men om vi, Europas och världens folk verkligen tar det till oss som uttrycks i bönen och låter det leda oss till äkta omvändelse och sinnesändring, då kan spelplanen förändras.

Ni katoliker som är skeptiska till detta, det handlar inte om att spekulera i mystifikationer från uppenbarelserna i Fatima 1917, ni protestanter som över huvud taget är skeptiska till att dra in Guds moder Maria i frälsningens ekonomi, det handlar inte om att tillbe Maria eller sätta henne framför Jesus, det handlar helt enkelt om att med henne som ledsagerska ställa oss under korset och i bot och ånger fokusera på Jesus Kristus. Jag menar att denna bön är av monumental och vikt för hela Guds folk och för nationerna att ta till sig att jag ber er att bortse från radanmärkningar som stör er och fokusera på huvudinnehållet. Läs! Begrunda! Låt er förvandlas!

[Hela vigningsbönen på svenska här]

Utdrag ur bönen återges nedan:

”… Vi har avvikit från fredens väg.
Vi har glömt lärdomen från det senaste seklets tragedier,
miljonerna offer för de två världskrigen.
Vi har bortsett från åtaganden vi gjort
som en gemenskap av nationer.
Vi har förrått folkens drömmar om fred
och de ungas hopp.
Vi har blivit slöa av girighet,
bara tänkt på våra egna folk och deras intressen,
blivit kallsinniga och upptagna
av själviska behov och fördelar för oss själva.
Vi har valt att bortse från Gud,
vi har nöjt oss med våra illusioner,
blivit arroganta och aggressiva,
förtryckt oskyldiga och samlat vapen på hög.
Vi har upphört att sörja för vår nästa
och ta hand om vårt gemensamma hem.
Vi har skövlat jorden genom krig.
Våra synder har fått vår himmelske Faders hjärta att brista
– han som vill att vi lever som bröder och systrar.
Vi har blivit likgiltiga för alla och allt utom oss själva.
Med skam ropar vi: Herre, förlåt oss…

Vi är förvissade om att du [Guds Moder],
särskilt i tider av prövning,
aldrig är döv för vårt rop
och skall komma till vår hjälp.
Det är vad du gjorde i Kana i Galileen,
när du vädjade till Jesus
och han gjorde det första av sina tecken.
För att glädjen skulle fortsätta att råda vid bröllopet
sade du till honom: ”De har inget vin” (Joh 2:3).
Upprepa nu, Moder, dessa ord och denna bön,
för i vår tid har vi slut på hoppets vin,
glädjen har flytt, broderskapet förbleknat.
Vi har glömt vår mänsklighet
och slösat bort fredens gåva.
Vi har öppnat oss för våld och förstörelse.
O vad vi behöver din moderliga hjälp!
Därför, Moder: hör vår bön.
Du Stjärna över haven,
låt oss inte lida skeppsbrott i krigets storm.
Du Det nya förbundets ark,
ge kraft och inspiration åt planer på försoning.
Du Himlens drottning,
låt Guds fred återupprättas i världen.
Förinta allt hat och all törst efter hämnd,
och lär oss förlåtelse.
Befria oss från kriget,
skydda vår värld för kärnvapenhotet…

Heliga Guds Moder, när du stod vid korset
såg Jesus lärjungen vid din sida
och sade: “Där är din son” (Joh 19:26.)
Så anförtrodde han var och en av oss till dig.
Till lärjungen, och till var och en av oss,
sade han: ”Där är din mor” (v. 27).
Moder Maria, vi längtar efter
att ta emot dig i våra liv och vår historia.
I denna stund står mänskligheten,
utom sig av oro och bekymmer,
tillsammans med dig vid korset
och måste få anförtro sig själv till dig
och, genom dig, viga sig själv åt Kristus.
Folket i Ukraina och Ryssland,
som vördar dig med stor kärlek,
vänder sig nu till dig,
vars hjärta ömmar för dem och för alla folk
som sargats av krig, hunger, orättvisa och fattigdom…”

Påvens bön för fred i Ukraina på audiensen 16 mars är också i botens anda och i solidaritet med alla den som värst drabbats av krigets fasor.

Enheten i Kristi kropp.
Kyrkan, hela Guds folk bestående av alla döpta i världen kallar vi med Paulus liknelse Kristi kropp. Paulus beskriver kyrkan som en kropp med många lemmar. Splittringen bland oss kristna har stor del i den kris världen upplever idag. Det gäller både avsaknaden av fred mellan folken och fred och harmoni med vår jord, klimatkrisen. Jesus bad i sin översteprästerliga förbön (Joh 17) för kyrkans enhet. Utan enhet kan vi inte avge ett rätt vittnesbörd i världen och förlorar kraften att vara salt och ljus. När det gäller invasionen i Ukraina är det särskilt sorgesamt att patriarken av Moskva har identifierat sig med aggressorn och konfronterat sig mot övriga kristenheten.

Vid den ekumeniska karismatiska konferensen i Kansas City 1977 uttrycktes detta med profetisk skärpa.
Lillemor Hallin som var med vittnade om detta vid en konferens i Katarina kyrka 1981.

Lillemor Hallin, talade vid den allkristna böndagen i Katarina kyrka, Stockholm 2 maj 1981
om den starka profetian om enhet i Kristi kropp från konferensen i Kansas City 1977

Tidigare artikel: [Från profetian i Kansas City 1977 till Lutherjubileum 2017]

I den karismatiska väckelsen på 1970-talet i Sverige som bl.a. ledde till flera stora konferenser i Katarina kyrka i Stockholm, jag var själv med, så var undervisningen om botfärdighet och att ställföreträdande ta på sig kristenhetens och nationens synder stark. Jag kommer särskilt ihåg en bön som framfördes från predikstolen av Sven Nilsson (Örebromissionen). Jag minns att den berörde mig till tårar, precis som påvens bön nu på Marie bebådelsedagen. Jag hittade den nedskriven i en av mina pärmar:

Men att något berör en känslomässigt aldrig så djupt får ingen betydelse om det inte också leder till sinnesändring och omvändelse och på så sätt får praktiska konsekvenser i livet.

Tyvärr ledde inte den karismatiska väckelsen på 1970- 0ch 80-talet till den förnyelse och enhet bland Guds folk som man hoppades på, den rann ut i sanden med olika samfund lika splittrade och konkurrensinriktade som förut, och även de pingstkarismatiska samfunden som sade sig vara öppna för den helige Andens ledning manifesterade också stora inre problem. Våra hjärtan förblev hårda och våra sinnen stängda för det verk Anden ville göra.

Skall det gå bättre i vår tid? Påve Franciskus är en profet att lyssna till. I programförklaringen för sitt pontifikat Evangelii gaudium vill han inbjuda alla kristna i en ny evangelisation.

I sitt arbete med den synodala processen och reformeringen av kurian vill han göra hela kyrkan, från biskoparna och de centrala institutionerna till de sista lekmännen indragna i det som är kyrkans grundläggande uppdrag: missionen.

Hela världen är i kris. Vi kristna har inte råd att bråka inbördees och undanhålla världen de nycklar till fred som vi faktiskt är satta att förvalta.