Påvarna Benedikt XVI och Franciskus har gjort mycket för att rensa upp i träsket av sexuella övergrepp, pedofili och homosexuell pederasti i Katolska kyrkan. Officiellt gäller nu nolltolerans och skyldighet för lokala kyrkor och stift att polisanmäla brott. Genom de omfattande utredningarna av förekomst av denna typ av brottslighet i bl.a. Irland och USA är nog Katolska kyrkan en av de mest välutredda institutionerna i världen när det gäller förekomsten av pedofilbrott.
Det innebär inte att allt är frid och fröjd. Människans benägenhet till motstånd mot förändringar och ovilja att uppge gamla privilegier försvårar att vädra ut unkenhet som sitter i väggarna och släppa in frisk luft.
Nyligen hade Uppdrag granskning ett inslag om SSPX och benägenheten från högt uppsatta personer inom dess ledning att blunda för vad som fortfarande sker. Ett debattinlägg av en av SSPX svenska företrädare i Dagen bekräftar bilden av förnekelse av pedofilibrotten. SSPX ligger visserligen utanför Katolska kyrkans jurisdiktion, men en vinkling var ryktena om att påven är på väg att uppta SSPX i Katolska kyrkan igen. Nu tror jag dessa rykten (eller kanske förhoppningar) är överdrivna, bollen ligger hos SSPX, och de kommer inte att vilja göra de eftergifter som krävs, SSPX superior Fellay har varit ganska tydlig på den punkten. Men om så mot förmodan skulle ske ställer det krav på katolska kyrkan att man också tar tag i pedofiliproblematiken inom prästbrödraskapet.
Påve Franciskus har gjort mycket för att förändra Katolska kyrkan i riktning mot ökad öppenhet, transparens, barmhärtighet och medmänsklighet framför klerikal makt, och en god moral som inte blundar för oförrätter och maktmissbruk utan sätter medmänniskan i centrum. Han har gjort omfattande förändringar i Vatikanens finanssystem och omorganiserat kurian. Men det kan inte förnekas att påvens reformagenda också stött på stort motstånd, inte minst inom kurian men också hos många biskopar och stift världen över. Skall reformen lyckas gäller det att kuriamedlemmar och biskopar världen över är beredda att backa upp den och inte bromsa genom passivt eller aktivt motstånd.
Motståndet och gnisslet har gjort sig gällande till och med inom den kommission som påve Franciskus tillsatt som ett led i det fortsatta arbetet mot pedofili. Som bl.a. DN rapporterat har de ledamöter som själva tidigare varit offer för övergrepp sett sig föranledda att hoppa av i protest mot att kommissionen inte ens kunnat enas om en så basal sak som att övergrepp måste anmälas.
DN uppmärksammar nu en skola för dövstumma i Verona, Istituto Provolo, där ett stort antal elever blev utsatta för övergrepp under decennier för många år sedan som nu önskar få saken klarlagd men där italienska biskoparna och kardinal Bagnasco, ledare för Italienska biskopskonferensen inte tycks vilja medverka till att få saken belyst.
En av dem som blev utsatta, Giuseppe Consiglio intervjuas av Peter Loewe. Han har anmält totalt över 20 präster för övergreppen som pågick från tidig barndom till han var 15 år. Han är idag 68 år. Ytterligare 67 personer från institutionen har anmält övergrepp. Brotten ägde rum för över 20 år sedan och är idag preskriberade, men man önskar ändå en förutsättningslös utredning om vad som hänt, det kan också handla om skadeståndskrav. Giuseppes vittnesmål har inte ansetts trovärdigt av kyrkan, eftersom han anmält så många präster, berättar han i intervjun. Katolska kyrkan har utrett anklagelserna mot 27 präster tidigare, av dessa var 12 redan döda, tio försvunna, två föremål för ytterligare utredning och 3 fick milda disciplinstraff.
Det kan ju låta bestickande och inte trovärdigt att så många präster skulle varit involverade i så grova övergrepp, men vi vet hur pedofila nätverk fungerar idag, utbyter tips via internet, och det kan inte a priori uteslutas att det fungerade så bland katolska präster, och att de sökte sig till skolan med de dövstumma barnen som kunde betraktas som bekväma offer som inte kunde meddela sig med omvärlden. I varje fall bör man ta de 67 offren och dess stödförening på allvar och på alla sätt medverka till och underlätta en utredning, bl.a. genom att ställa alla dokument till förfogande.
Det är väldigt allvarliga brott som anklagelserna gäller, och man kan fråga sig hur det kunde pågå så länge, och huruvida även nunnorna som verkade på skolan var medvetna om vad som skedde? Guiseppe är övertygad om att det var så. En av prästerna som omnämns i intervjun, Nicola Corradi verkar mycket avancerad och tankarna går till den ökände Degollado som påve Benedikt XVI gjorde processen kort med så snart han blivit påve. Corradi lämnade Verona 1984 och blev ansvarig för en filial till Istituto Provolo i provinsen Mendoza i Argentina. 2016 greps han och fängslades efter nya övergrepp på döva elever. Man fann en tortyrkammare på institutet samt på prästens rum pornografiskt material och en större mängd kontanter.
Påve Franciskus var tidigare ärkebiskop i Buenos Aires. Man kan inte dra några slutsatser om att han kände till övergreppen redan då, men uppenbart är att man inom Katolska kyrkan kände till Corradis misstänkat övergrepp.
Föreningen för Provolos döva har vänt sig till Vatikanen med krav på en oberoende utredning, och för ett år sedan fick de ett brev från påvens ställföreträdare som meddelade att brevet skickats vidare till italienska biskopskonferensen för handläggning. Därefter har ingenting hänt.
Franzesko Zanardi, representant för föreningen Rete Abuso i Norditalien arbetar med att avslöja pedofilibrott och stötta offer. Han intervjuas också av Peter Loewe. Han berättar att präster ofta skickas mellan länder och att det finns ett utbyte. Corradi skickades till Argentina, som i gengäld skickat en annan präst till italien. Denne är inte anklagad för pedofilibrott, men skall enligt Zanardi tvingat ett 20-tal blivande seminarister att ha sex med honom. Zanardi säger: ”Så länge dessa präster har kvart sina pass kan de resa och byta land. Överenskommelsen mellan Heliga stolen och katolska länder som Italien och Argentina gör att de automatiskt beviljas visum och uppehållstillstånd och kan börja om i ett nytt land.”
Nämnde argentinske präst och misstänkte sexmissbrukare har fått en fristad i stiftet Genua, kardinal Angelo Bagnascos stift, Bagnasco som tillika är ordförande i italienska biskopskonferensen som skulle handlägga begäran om en förutsättningslös utredning om övergreppen i Verona.
Återstår att se vad biskopskonferensen kommer att göra åt detta, men det ser verkligen inte bra ut att saken drar ut på tiden och att misstanke uppstår om ett medvetet passivt motstånd mot att gå till botten med detta. Man bör handlägga detta skyndsamt.
Just nu är påve Franciskus i Fatima. Må handling och bön bli ett och omfatta också arbetet mot pedofili i Katolska kyrkan. Ur påvens bön vid helgedomen:
As a pilgrim of the Light that comes to us from your hands,
I give thanks to God the Father, who in every time and place
is at work in human history;
As a pilgrim of the Peace that, in this place, you proclaim,
I give praise to Christ, our peace, and I implore for the world
concord among all peoples;
As a pilgrim of the Hope that the Spirit awakens,
I come as a prophet and messenger to wash the feet of all,
at the same table that unites us.
Bengts Blogg 
Bengt varför skyddar du en skenhelig påve ?
http://www.katolskvision.se/blog/?p=23133
// Irène
http://www.katolskvision.se/blog/?p=23116
JPII var inte skenhelig. Det är sant att Johannes Paulus II inte insåg problemets vidd, och då anklagelser började komma upp trodde han inte det var sant utan såg det som ont förtal om kyrkan. Det diskuterade vi 2010 då vi temat diskuterades på våra bloggar.
Kring 2003/2004 insåg kardinal Joseph Ratzinger, senare Benedict XVI problemets omfattning i Katolska kyrkan.
JPII’s roll diskuterades 2010, det finns ingen anledning att dra det en gång till. Fokus är nu på det aktuella.
Bengt
”….inte insåg problemets vidd……” Jag godtar inte en sådan slapp formulering i en sådan allvarlig sak som sexuella övergrepp på barn.
Hur har du mage att låtsas som att du anser dig veta bättre än vad tex en ordförande för SNAP (Survivors’ Network of those Abused by Priests) anser.
“There is irrefutable documentary evidence to show that John Paul II refused to take action that would have protected children during his 27-year papacy. Thousands of victims were abused because John Paul refused to read the reports he was receiving,” said Mrs Blaine, from the US.
http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/the-pope/10787986/Pope-John-Paul-II-was-no-saint-but-a-man-who-covered-up-sin.html
Jag har inte behov att diskutera det som skedde men jag reagerade att just du hoppade över JP 2 namn när du ändå tar dig tid att kommentera DN artikeln. Och än värre börjar urskulda JP 2 när jag påpekar detta.
Du som är psykiatriker. Hur tror du det känns för alla som blivit sexuellt utnyttjade som barn av katolska präster att i vuxen ålder höra talas om Kroppens Teologi av en påve som inte skyddat dem men som trots detta helgonförklarats i turbofart under deras livstid ?
// Irène
Det är ingen slapp formulering. Jag delar inte din bedömning. JPII kan inte personligen hållas ansvarig för det onda som skedde och hade skett under lång tid i kyrkan även om en snabbare reaktion och tilltro till larmrapporterna skulle kunnat ha lindrat lidandet för några. Det viktiga var att vändpunkten kom då problemet i all sin vidd blev klart uppfattat av kyrkans ledning där kardinal Ratzinger var en nyckelperson. Beskrivning av denna omsvängning är viktig som bakgrund till det aktuella. Därför nämnde jag de två sista påvarna.
Skenhelighet innebär att låtsas vara god samtidigt som man fullt medvetet håller pedofiler om ryggen. Jag avvisar en sådan bedömning av JPII.
Bengt
Ditt urskuldande av JP2 fortsätter i oförminskad styrka. Skandalen kring Bostons kardinal Law som flyttade runt pedofilpräster i sitt stift inträffade under JP2 pontifikat och har skildrats i filmen Spotlight. Det var också JP2 som banade väg för Law att komma till Vatikanen, där han blev ärkepräst för prestigefyllda Santa Maria Maggiore och där han fortfarande lever ett bekvämt liv……..under en ny påve…..
http://www.huffingtonpost.com/phillip-martin/in-search-of-cardinal-bernard-law_b_7953932.html
http://www.katolskvision.se/blog/?p=18955
”Det viktiga var att vändpunkten kom då problemet i all sin vidd blev klart uppfattat av kyrkans ledning där kardinal Ratzinger var en nyckelperson. ”
Allt går att uttrycka och formulera på olika sätt.
Jag skulle formulera det hela så här. Vatikanens praxis har fram tills ganska nyligen varit att mörka prästers sexualbrott mot barn genom att diskret flytta runt dem i olika församlingar. I takt med internet och (sociala) media har denna praxis till slut inte gått att upprätthålla. Mediala avslöjanden har till slut tvingat kyrkan till en vändpunkt. Omvändelse under galgen brukar man säga. Vad B16 beträffar så var skandalerna redan uppenbara / offentliga när han blev en ”nyckelperson” och tog tag i saken som påve. Under de decennier Ratzinger var prefekt för Troskongregationen valde dock OCKSÅ han att blunda för saker som kom till hans kännedom och hade med prästers sexualbrott och diskreta omplaceringar att göra.
”Skenhelighet innebär att låtsas vara god samtidigt som man fullt medvetet håller pedofiler om ryggen. Jag avvisar en sådan bedömning av JPII”.
Du kan ”avvisa” hur mycket du vill. För mig blir ”avvisa” i det här fallet en synonym för ”förneka.”
Jag ser en parallellprocess här mellan JP2 och dig som psykiatriker, katolik och JP2 fan. Som psykiatriker känner du väl till våra vanligaste psykiska försvarsmekanismer bortträngning och förnekelse och hur omedvetna processer kan styra våra liv – som tex i fallet JP2……….
Jag konstaterar att förnekande spelar en avgörande roll nu också för dig för att få ihop bilden av din idol JP2 och Kroppens Teologi med hans skyddande av prästpedofiler typ Marcial Maciel Degollado och kardinal Law.
// Irène
Tolka så mycket du vill. Det som gäller mig personligen tar jag inte här offentligt, utan med mina själavårdare och psykoanalytiker.
I presskonferensen igår på väg hem från Fatima fick påven frågor både om SSPX och om Marie Collins avhopp från pedofilikommissionen. Ta del av hans svar här.
Bengt
Nu skriver du ”Tolka så mycket du vill”
Tidigare skrev du ”Jag delar inte din bedömning.”
Hela tiden vill du inför dina läsare få det att låta som att jag gör subjektiva , avvikande och extrema bedömningar som därför kan betraktas som helt irrelevanta jämfört med dina objektiva och sakliga bedömningar. Det hjälper inte att jag refererar och länkar till kända stora internationella media som tycker som jag. Ihärdigt låtsas du som att det regnar.
Du kommenterar inte ens när jag refererar till SNAP.
Skenhelighet är synonym till hyckleri dvs att man inte lever som man lär. Det står ju utom allt tvivel att JP2 skyddat prästpedofiler och skyddat och hjälpt den kardinal som i sin tur skyddat prästpedofiler och samtidigt har JP2 lärt ut Kroppens Teologi…….solklart hyckleri i min värld men uppenbarligen inte i din värld.
Att som katolsk bloggare skriva om ”maktens arrogans och pedofili inom katolska kyrkan” utan att en enda gång nämna JP2 namn är och förblir uppseendeväckande i min värld.
// Irène
Bengt
Skulle också vilja kommentera denna mening.
”Men det kan inte förnekas att påvens reformagenda också stött på stort motstånd, inte minst inom kurian men också hos många biskopar och stift världen över.”
Låt oss se sanningen i vitögat !
B16 har avgått men mycket av motståndet ”inom kurian och världen över” är ju ett arv efter din favvo B16. De 2 mest kända och ivrigaste motståndarna till Franciskus är Burke och Müller – handplockade av B16 till 2 strategiska positioner inom den universella kyrkan. Som prefekt för den mäktiga Troskongregationen och Högsta domstolen i Vatikanen. Burke har Franciskus omplacerat nedåt men Müller vågar han sig inte på av respekt för sin föregångare. Synd !
// Irène
PS http://www.katolskvision.se/blog/?p=22582
Nej Irène. Du skjuter på fel personer då du framhåller påvarna som problemet. Det positiva som JPII och BXVI åstadkommit överskuggar vida deras brister. JPII insåg inte allvaret i larmrapporterna, men det gör honom inte till en skenhelig person.
BXVI var på ytan inte så social, men när folk lärde känna honom och lärde förstå hans tänkande ändrades ofta deras inställning. Han var analytisk, och när han väl insett ett sammanhang var han inte sen att ändra sig och agera utifrån de nya förutsättningarna.
Konservatismen, trögheten, de låsta maktpositionerna i kyrkan hänger inte främst på påvarna utan sitter mycket mer rotat än så i väggarna. Det innebär också att en påve inte kan komma in och i en handvändning ändra allt på en enda gång, det skulle inte gå. Men det som JPII, BXVI och nu Franciskus åstadkommit kommer att vara bestående frukter i Kyrkans utveckling. En ny påve, hur konservativ och bakåtsträvande han än må vara kan inte radera ut det Franciskus åstadkommit när det gäller fokusering på barmhärtighet, sunt förnuft och medmänsklighet som balans till regelverk och dogmatik som inte är förankrad i hjärtat.
Det är inte så dumt att ha en balans i form av någon mer dogmatiskt och konservativt sinnad person som Muller på posten som Chef för troskongregationen som balanserar påvens pastorala sida. På så sätt blir det en mera stabil utveckling där man får alla med sig.
Påve emeritus Benedikt och påve Franciskus har en mycket broderlig relation, och det skulle aldrig falla Benedikt in att ha synpunkter på hur Franciskus utövar sitt pontifikat. Franciskus har en medveten strategi i sina beslut, och jag tor inte ett ögonblick att rädsla för vad Benedikt skulle säga är ett hinder för honom. Deras gemensamma mål är Kyrkans väl.
Ett bra sätt att lära känna människan Joseph Ratzinger är att läsa de fyra intervjuböckerna med den tyske journalisten Peter Seewald, den sista, Last Testament: In his own words kom ut i höstas. Han utövade också en kulturkritik som gjort honom relevant långt utanför det interna kyrkliga sammanhanget.
Bengt
”Påve emeritus Benedikt och påve Franciskus har en mycket broderlig relation, och det skulle aldrig falla Benedikt in att ha synpunkter på hur Franciskus utövar sitt pontifikat.”
Jag hade ingen aning om att du och båda påvarna har en så intim och förtrolig relation.
Den erfarenheten kan jag naturligtvis inte mäta mig med.
// Irène
Det finns mycket material om de båda och relationen mellan dem. Benedikt delar på ett mycket personligt sätt med sig, ett helt kapitel i Last testament ägnas åt tiden efter att han avgick. Franciskus har också kommenterat deras relation, och det finns videomaterial från då de träffats.
Bengt,
Ja agerandet från kyrkans ledning är märkligt. I alla fall om det verkligen är så att de sexuella övergreppen stoppats. Att man försöker förhala och försvåra utredningar och straff både nu och i framtiden tyder tyvärr på att kyrkans ledning inte tror att så är fallet, eller rent av vet det.
Du känner bättre till vilken ”fördröjning” det är på anmälningar om sexuella övergrepp mot barn. De som träder fram nu har ju vågat göra det först i vuxen ålder. Kanske håller det på att ändras?
Anneli
Bengt är det bara du som får citera valda delar ur Peter Seewalds intervjubok med B16?// Irene
Bengt
Anser du det trovärdigt att utöva censur vad beträffar imagen av B16 dvs endast det som stämmer med den image som du önskar ska få framtona av B16 inför dina läsare ska få framföras på Bengts Blogg ? Citat som stör din retuscherade bild raderas.
// Irène
Irène!
Eftersom du insisterar:
Jag tar vanligtvis inte in kommentarer som till större delen innehåller text från andra källor.
I detta fall var det också svårt att utläsa vad du ville säga med texten och vad det hade för relevans för vår aktuella diskussion.
OK att du vill visa att det finns flera än du som är kritiska till BXVI, det räcker då med en länk, så kan du komplettera med dina egna kommentarer.
Denna text och de citat från BXVI som redovisas är helt tagna urt sitt sammanhang och gör inte på något sätt rättvisa åt intervjuböckerna.
Är det från sådana källor du hämtar din bild av B XVI så förstår jag. Men vill du bilda dig en grundad uppfattning föreslår jag nog att du läser böckerna också, det är autentiska källor där han på ett personligt sätt delar med sig av sina tankar. Man kan inte rimligtvis gå förbi dem om man vill få en rättvisande bild. Jag föreslår att du läser dem, åtminstone den sista Last Testament: In his own words, Benedict XVI
Bengt, Irène, Anneli,
Det här är min tolkning, bedömning, kritiska resumé……
Första gången sexuella övergrepp mot barn omtalas i kyrkan går tillbaka till år 98 och förbud utfärdades. Straffen var stränga ända fram till slutet av 1800-talet då Vatikanens hemlighetsmakeri om sexuella övergrepp började. Det är knappast en slump att mörkandet uppstod under den tidsperiod i katolska kyrkan som förknippas med antimodernism, centralism och slutenhet.
Ingen människa har tillgång till fullständiga fakta och insyn i parternas hela bevisföring, därför att många vittnesmål fortfarande avvisas av kyrkan, eller så orkar inte offren genomföra en rättegång. Vi kommer aldrig att få veta den fulla sanningen om påvarna och vad de visste, vad de precis menade med vissa dokument och vilka uttalanden som är opportuna efterkonstruktioner. En påve kan naturligtvis samtidigt vara en lysande teolog och visa mänsklig svaghet. Man kan lyfta fram värdefulla påvliga dokument från det senaste decenniet, men de blir betydelselösa om kyrkoledarna inte vill implementera dem.
Just nu pågår utredningar om pedofilbrott i katolska kyrkan i Australien som hittills har redovisat att sju procent av prästerskapet har anmälts. Samma mönster av tystnad och mörkande framträder på denna kontinent, även efter påve Franciskus hårdare regler. Nicky Davis, överlevare av sexuella övergrepp, säger: ”The Catholic system is designed to protect officials from accountability”. Att vi vet någonting överhuvudtaget beror främst på överlevarnas aktivism och att enskilda individer har värderat offrens lidande högre än den katolska institutionen.
Thomas P. Doyle är präst i dominikanorden, doktor i katolsk kanonisk rätt och har fem separata magisterexamina. Han tjänstgjorde vid Vatikanens Ambassad i Washington, D.C. åren 1981-1986. Han har medverkat som sakkunnig och konsult i rättegångar mot präster i USA, Kanada, Irland, England, Australien, Nya Zeeland, Belgien, Nederländerna och Israel. Han har intervjuat 2000 pedofiloffer och har själv vittnat i domstol som expert i över 200 rättegångar. Därefter utnämndes han till konsult i påve Franciskus Pontifical Commission for the Protection of Minors. För närvarande arbetar han som konsult för Royal Commission into Institutional Responses to Child Sexual Abuse in Australia.
Doyle ställde sig konsekvent på offrens sida och det ledde till att han avsattes från sin tjänst i Vatikanen. Han är en modig man som godvilligt försakade en lovande karriär i Vatikanen och istället trädde in i barnens och familjernas djupaste mörker för att sprida ljus och rättvisa. Eller som han själv uttrycker det, han steg ned i ett ”hellish drama” där hans roll blev att gestalta peripetin. Jag känner inte till någon annan som har så gedigen empirisk kunskap om pedofilbrotten i katolska kyrkan som Doyle. Han delade offrens verklighet och förlorade därmed sina katolska illusioner, exakt av den anledningen är han kapabel att föreslå konstruktiva lösningar och mana till handling. Doyle är en trovärdig och profetisk röst för mig.
I en intervju 2013 berättade Doyle om hur allting började 1985 och sedan uppdagades successivt pedofilskandalen. Han uttalar sig om de senaste påvarnas klena insatser för att skydda och ge upprättelse åt offren för de sexuella övergreppen. Doyle har bevisat att Johannes Paulus II kände till pedofilbrotten redan 1985, men han valde att blunda för verkligheten. Att Johannes Paulus II valde att svika barnen för att värna institutionen var inte tecken på helgonlikhet, bara mänsklig svaghet. Han gjorde verklighetsfrämmande uttalanden 1993-1994 om att sexuella övergrepp var ett amerikanskt problem som berodde på medias överdrifter, sekulär materialism och försummelse av bön. Det var först under stark press utifrån som han visade senkommen vilja att agera. Från att ha varit en stor beundrare av Johannes Paulus II blev Doyle besviken:
“In time, I looked at John Paul II with a different set of eyes, with a totally different attitude, grounded in the experience I’d had with this whole sexual abuse issue and grounded and influenced by his complete lack of adequate response and leadership.”
Doyle säger att Benedikt XVI säkert var uppriktigt skakad över ”the filth”, mängden sexuella övergrepp, ändå förmådde han inte avsätta skyldiga biskopar. När dessutom korruptionen i Vatikanen avslöjades blev allt honom övermäktigt och han avgick:
“What Pope Benedict should have done, what we hoped he would do, would be to publicly remove a number of the prominent bishops who had been hiding perpetrators, shuffling them around and punishing victims through the law courts. He did none of that. He didn’t even penalize in any way the bishops who themselves had sexually abused children, and there are several of them throughout the world who are known to have, [at] one time or other, sexually abused children or adolescents. When they were discovered, they retired, and that was it. None of them were ever investigated or subjected to any penal sanctions whatsoever. They focused instead on the priests, the perpetrators, getting rid of them, because they were an easy commodity to get rid of.”
Doyle säger att det inom det kyrkliga systemet fanns en övertro på ord och fraser, att påvliga uttalanden på ett magiskt sätt skulle förändra verkligheten, när det krävdes konkret handling. Benedikt XVI hade levt inom och formats av det kyrkliga systemet hela sitt liv, isolerad från lekfolkets verklighet. Det var klerikalismen som passiviserade honom. Vad jag förstår menar Doyle att Benedikt XVI helt enkelt hade blivit institutionsskadad.
Påve Franciskus har ett annorlunda förhållningssätt till påveämbetet; han är en syndare, herden ska lukta som fåren och kyrkan är ett fältsjukhus. Doyle säger att påve Franciskus har visat betydligt större handlingskraft och han hoppas på fler konkreta reformer i framtiden:
“I do think Pope Francis can change not only the system but the mind-set of a significant part of the Roman Catholic Church. And it’s risky to take on the Vatican Curia, because it is a complicated, multileveled institution that could in effect paralyze anything he wants to do. But he needs to make some hits, and they have to be very crucial and very well planned out who these people will be. The bishops that are the foremost ones, who have covered up, who continue to cover up, he has to publicly dismiss them.”
http://www.pbs.org/wgbh/frontline/article/tom-doyle-vatican-is-the-worlds-last-absolute-monarchy/
Det finns ett digert material av dokument, forskning, böcker och filmer som berör pedofilbrotten i katolska kyrkan, men få har tid att sätta sig in i allt. Doyle summerade i ett kort dokument 2013 sina erfarenheter av att arbeta för pedofiloffren i kyrkan: ”Thirty Years: What We’ve Learned and What I’ve Learned”. Jag rekommenderar det dokumentet till läsare som enkelt vill nå fram till kärnan. Troligen har påve Franciskus tagit intryck av Doyles erfarenheter, för jag känner igen påvens egen inställning i texten. Doyles ihärdiga arbete har trots allt burit frukt. Några viktiga punkter:
“We have learned that the clerical subculture than runs the institutional Church is fed by a highly malignant, narcissistic spirituality that requires a docile, controlled and compliant laity to survive.
We have learned that the passive-dependent relationship of the laity to the clergy, centered around sacramental rituals, has caused a passive, muted response to the sexual abuse plague.
We have learned that the strident defense of the institutional Church is grounded in either an ignorance of the authentic meaning of ‘Church’ as the People of God or worse yet, an arrogant rejection of it.
I have learned that the ontological change that happens at ordination to the priesthood is a myth that is sustained only to try to bolter clerical power.
I have learned that the institutional Church, its bishops, priests and unquestioning followers are not the enemy. The enemy is a destructive, heretical and anti-Christian virus called clericalism.”
Klicka för att komma åt Thirty%20Years%207-21-13.pdf
Pedofilbrott sker överallt och varje institution ansvarar för arbetet med sin specifika policy för att kunna förebygga dem. Doyle har satt fingret på att somliga prästkandidater är psykosexuellt omogna, idealistiska, beroende och lydiga. Det har inte med sexuell läggning att göra. Att få ty sig till en fadersgestalt med stark auktoritet, en rigid doktrin, en helig pyramid; ger dem en känsla av säkerhet, utvaldhet och överlägsenhet. Prästämbetets upphöjdhet, celibatets moraliska status och illusionen om att vara heligare än vanliga människor; drar till sig sådana omogna män och kyrkostrukturen bidrar till att de avstannar i sin psykiska utveckling. I det här speciella samspelet mellan barnens skyddslösa situation och prästens makt och dominans, uppstår frestelsen. Själva sårbarheten, är sexuellt tilldragande för en psykosexuellt störd präst.
Det gick tydligen lätt att avsätta Doyle, men flertalet kyrkoledare som värnat förövare eller obstruerar reformer sitter kvar. Klarar katolska kyrkan av att utforma metoder för att pröva prästkandidaters lämplighet? Klarar en hovkultur, som tjänar sig själv, av kritisk självanalys? Hierarkins apoteos gör att somliga kyrkoledare betraktar sig själva som sammansmälta med den heliga kyrkan, då måste den vidmakthållas till varje pris. Den psykiska skillnaden mellan själv och institution försvinner när de identifierar sig med dess makt och prestige. Att genomföra ett paradigmskifte innebär för somliga en själslig och andlig självförstörelse. De inser inte att det är offren som bär kyrkan, offren är gudsfolket och kyrkoledarnas vägvisare.
Inez
Tack Inez för denna värdefulla utredande text med värdefulla synpunkter. Jag tror det ligger mycket i det du säger. Samtidigt en tung kritik som pekar på att KK har en ytterligare lång väg att gå. Institutionsskadad, ja om det institutionella får dominera över det andliga så blir det så. Jag vill gärna använda delar av detta textmaterial i framtida blogginlägg.
Inez,
Tack för dina, som vanligt, insiktsfulla och faktaspäckade synpunkter!
Ja det är märkligt hur resolut och snabbtKatolska kyrkans ledning kan agera i vissa fall, du nämner Tomas Doyle, medan det när det gäller de som begått eller ännu värre begår övergrepp går så trögt.
Anneli
Anneli,
Merci! Till läsarna: missa inte Annelis blogg. Hon är f.d. katolik som har konverterat till Svenska kyrkan. Det ger henne ett intressant perspektiv på kyrkliga ting.
Inez
Bengt
Inez text bekräftar väl ytterligare det anmärkningsvärda i att du i ett blogginlägg om katolska kyrkan och pedofili inte ens andas om JP2.
En fråga efter Inez text.
Är JP 2 i dina ögon HELIG ?
// Irène
PS Ytterligare anmärkningsvärt är att du raderar mina citat från Peter Seewalds intervjubok när det gäller B16 bara för att jag tagit citaten från en tidningsartikel.
Syftet som du vägrar se är att det måste anses anmärkningsvärt att en tysk påve på frågan av Seewald varför han aldrig uttalat sig om nazism i sina böcker svarar ”It was not specifically my topic.”
Bengt,
Tack för uppskattningen, som överraskade! Trodde kanske att jag skrev alltför kritiskt. Tack själv för din blogg som samlar så olika människor.
Jag saknar de intressanta, lärorika diskussioner som du och Irène, och de andra från KV, hade under en positiv period. Hoppas att de återkommer.
Inez