I nya Testamentet finns omkring 30 ställen där tungotal nämns. Det finns visserligen exegetiska svårigheter att förklara det, men det står inte i vägen för det enkla faktum att NT talar om detta fenomen som verkligt och vanligt förekommande. Det har förekommit i Kyrkans hela historia, och idag är det allmänt förekommande i de flesta kyrkosamfund, inte bara i Pingströrelsen.

Jag fick en fråga i en samtalsgrupp på FB om Katolska kyrkan om tungotalet och jag skrev en lite längre redogörelse utifrån min erfarenhet av Karismatisk förnyelse i Katolska kyrkan. Eftersom det snart är Pingst, och tungotalet är en av Andens gåvor och många är undrande kring det, så tänkte jag att jag delar med mig till fler läsare genom ett inlägg här på min blogg.

Tungotal är en av Andens gåvor, kanske den allra enklaste av den nådegåvor som omnämns av Paulus i 1 Kor 12. I samband med den helige Ande talar ofta om GT´s sju gåvor. Dessa är också den helige Andes verk i oss, och lika övernaturliga som de karismer som omnämns av Paulus, men det övernaturliga är inte lika självklart eftersom vi känner igen det som rent mänskliga egenskaper. Det övernaturliga är att Gud griper in, och ger kraft och ledning åt det som redan finns i vår mänskliga natur som skapade varelser. Varken i GT´s ellr NT´s uppräkning är det frågan om någon fullständig redogörelse. Andens gåvor är mångfaldiga och kan komma till uttryck på många olika sätt, det viktiga är vårt förhållningssätt, att vi gör oss tillgängliga och disponibla, och att vi inte stänger oss för det som Gud vill ge, det gäller även tungotalet. Om vi inte vill vara disponibla för den enklaste av gåvor, hur är det då med vår disponibilitet för de övriga?

Studera Apostlagärningarna tematiskt, så finner ni att dopet i vatten regelmässigt åtföljs av manifestation av olika nådegåvor inklusive tungotal. Ibland kommer detta som en direkt följd av dopet, ibland manifesteras detta senare, men att mottagande av nådegåvor är regeln, inget undantag framgår klart av NT. Termen som används i Apostlagärningarna är ”att bli döpt i Helig Ande”. Det är inte frågan om något andra dop skilt från vattendopet, men något som finns latent givet genom Anden som vi fick i dopet.

Under de första århundradena hände oftast att katekumenerna tog emot de tre initiationssakramenten dop, konfirmation och eukaristi samtidigt, och det entydiga vittnesbördet från kyrkofäderna är att det regelmässigt åtföljdes av manifestationer av nådegåvorna precis som beskrivs i Apostlagärningarna. Efter 700 dör detta ut mer och mer, men manifestation av gåvorna inklusive tungotal har alltid förekommit i helgonens liv, men dessa yttringar har då betraktats som exklusiva och ej tillhörande den kristna vardagen. Tungotal i form av sång i Anden har ljudit i de kyrkliga valven under medeltiden där vi har fenomenet jubilation, lovprisning i tungor. Bl.a. Teresa av Avila beskriver detta.

Genom den pingstkarismatiska förnyelseströmmen som vuxit till den i särklass största förnyelserörelsen inom världskristendomen med början kring år 1900, med den klassiska Pingströrelsen, sedan i form av karismatiska förnyelserörelser inom alla de gamla samfunden, och även i Katolska kyrkan med början efter Andra Vatikankonciliet har de karismatiska gåvorna återkommit på ett sätt som är identiskt med det som beskrivs i Apostlagärningarna och av kyrkofäderna i den unga kyrkan. Det handlar alltså inte om något nytt påfund, utan en förnyelse och återgång till källorna på en och samma gång. En undersökning av Dagen som gjordes 2014 visade att tungotal är allmänt förekommande i majoriteten av kristna samfund i Sverige idag.

Det finns inte några detaljerade beskrivningar av Andens gåvor och hur man praktiserar dem i officiella kyrkliga dokument. Det handlar mera om praktik och erfarenhet. Men att Andens gåvor med hänvisning till 1 Kor 12 och kyrkans första tid är allmänt förekommande och tillgängliga i vår tid och skall eftersökas och tas emot med tacksamhet av alla döpta fastslås tydligt i Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan. (LG p12).

2016 presenterade Påvliga Enhetsrådet och företrädare för Pingströrelsen en gemensam rapport från den sjätte omgången samtal Katolska kyrkan – Pingst som sträckte sig mellan åren 2011 – 2015. Rapportens titel är “Do Not Quench the Spirit”: Charisms in the Life and Mission of the Church.

Det är ett unikt dokument där man i ekumenisk samsyn formulerar gemensamma teologiska utgångspunkter. Syftet med denna dialogfas har varit att presentera en gemensam reflektion över nådegåvorna i deras teologiska, pastorala och andliga dimensioner och lyfta fram sådant som katoliker och pingstvänner gemensamt är överens om, liksom att bena ut utmaningar och var man skiljer sig åt. Tre nådegåvor reflekteras över mera ingående: Profetia, helande och Att skilja på andar.

I rapporten konstateras att Katolska kyrkan inte har någon uttömmande officiell lära om nådegåvorna, och inte heller Pingströrelsen förfogar över någon jämförbar lära om nådegåvorna som kan användas som en objektiv enhetlig referens. Detta är kanske inte så konstigt, nådegåvorna är något som praktiseras mer än fångas in i teoretiska beskrivningar. Som Jesus sade i samtalet med Nikodemus: ”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.” (Joh 3:8)

Man konstaterar dock att i Bibeln finns de grundläggande elementen för en gemensam förståelse av nådegåvorna. Och mycket som gäller den Helige Ande och nådegåvorna finns konsensus kring. Den undervisning som funnits explicit inom Katolska karismatiska förnyelsen under många år ser vi här formulerat i denna.

I uppräkningen av gåvorna i 1 Kor 12 talar Paulus om ”att tala olika slags tungotal”. En annan gåva beskrivs som ”att tolka tungotal”. Det rör sig således inte om en enda enhetlig gåva, utan det kan yttra sig på flera sätt, och ibland kan det uttydas. Det finns exempel, fast ovanliga, att någon talat i tungor, sedan visade det sig vara på ett helt annat språk som den personen egentligen inte kunde känna till, men var ett profetiskt ord som fick mening för andra som var med vid mötet. I allmänhet är dock tungotal inte ett annat jordiskt språk, utan manifestationer av den Helige Ande, men som ändå har en innebörd om än inte i formell syntax, och som i andra hand kan tolkas av någon, ungefär som en profetia fast i två steg.

Tungotalet är den gåva som kanske väcker mest frågor, samtidigt den allra enklaste och mest okomplicerade. Alla Andens gåvor är till för att vara till nytta i uppbyggande av den kristna gemenskapen och till gagn för andra, så kan det även vara med tungotalet då det tolkas, men tungotalet är också en gåva till uppbyggnad av den egna anden då det används i personlig bön. Jag talar i tungor nästan varje dag och upplever det som en tillgång i mitt böneliv som befriar, underlättar och för bortom det som kan åstadkommas med enbart av intellektet formade ord. Jag känner igen mig i det som Paulus skriver: ”Anden hjälper oss i vår svaghet. Ty vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv ber för oss med suckar utan ord, och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden ber för de heliga så som Gud vill” (Rom 8:26-27). Gud ger oss denna gåva för att tala till honom (1 Kor 14:2) från våra hjärtan i total frihet. Genom att min ande byggs upp kan jag också bättre tjäna i den kristna gemenskapen, på så sätt kan man säga att också tungotalet är till för gemenskapens uppbyggande.

Att praktisera tungotalet kräver att vi öppnar vår mun och låter Anden flöda i oss. Det är på så sätt en modell i liten skalaför varje akt av tro: Vi kastar oss ut i det okända. Tron har inga garantier, kan inte vetenskapligt bevisas, först när vi ger oss hän åt den och ser att den bär frukt i våra liv blir vi övertygande. Vår reservation handlar ofta om att vi inte kan veta om det bara är våra egna påhittade ljud eller om det kommer från Anden. Det handlar om att släppa sådant grubbel och öppna munnen, praktisera och se hur det fungerar. Som när vi lär oss att simma eller cykla. Tekniska instruktioner kan inte till hundra procent ge oss fördigheten och tryggheten i att det fungerar, vi måste kasta oss i vattnet eller börja trampa på pedalerna och själva erfara.

På så sätt är tungotalet en liten inövning i trons äventyr. Att ta emot och praktisera de andra nådegåvorna, att bli en levande kristen som fullt ut lever i det allmänna prästadömet och medverkar i den nya evangelisationen, allt sådant kräver ett moment av att våga ta steg i tro. Först när vi tagit steget kan vi få bekräftelse på att det fungerar.

Inte heller Paulus ger en tydlig och uttömmande beskrivning av tungotalet, ibland motsäger han sig själv. Först skriver han i 1 Kor 14:5 ”Jag vill gärna att ni alla talar med tungor men helst att ni profeterar”, men i vers 18 skriver han ”Gud vare tack, jag talar mer med tungor än någon av er”. Paulus talar i 1 Kor kapitel 14 om tungotal i den offentliga gudstjänsten och betonar att offentligt tungotal inte uppbygger andra såvida det inte blir tolkat, eftersom det är obegripligt för intellektet. Profetiska ord däremot åstadkommer uppmuntran och bygger upp församlingen. Därför säger vi att tungotal primärt är ämnat för vårt privata böneliv vilket också Paulus påpekar. Det verkar ha varit oordning och förvirring vid de offentliga gudstjänsterna i Korint vilket föranleder Paulus att skriva det han skriver i 1 Kor 14.

Eftersom tungotalet primärt är för vår personliga bön, så skall det användas med sparsamhet i de offentliga gudstjänsterna och då tolkas. Ett undantag från detta är sång i Anden, då deltagare i en offentlig gudstjänst spontant använder tungotal i sång, så att mycket vackra harmonier och melodier uppstår givna av den Helige Ande. Det kan beskrivas som lovprisning och tillbedjan på ett inspirerat sätt, och eftersom det är riktat direkt till Gud så behövs ingen tolkning. Dessa yttringar är spontana, harmoniska och ebbar ut plötsligt, precis som de startade.

Tungotalet är hela tiden under människans kontroll. Vi kan starta och stoppa när vi vill, det är inte någon form av extas. Samtidigt är det övernaturligt och enligt vår tro en effekt av Anden som bor i oss.

———–

Kardinal Leon Joseph Suenens var en av de fyra kardinaler som utsågs till samordnargrupp under Andra Vatikankonciliet, han medverkade till skrivningen om de andliga nådegåvorna i konciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan (Lumen Gentium p 12). Han har för Karismatiska förnyelsens räkning skrivit ett dokument om tungotal eller glossolalia där han också ger några personliga reflektioner:

The importance of speaking in tongues is not minimized if we situate it on a natural plane, which can assume a supernatural character through the intention which animates it. Further, we should remember that everything, in a sense, is a gift: ‘everything is grace’.

This form of non-discursive prayer – a preconceptual expression of spontaneous prayer – is within the reach of everybody and remains always under control. It is verbal expression independent of any specific linguistic structure. This manner of expression, known to other civilizations, is less a stranger to ourselves than is supposed. Think, in the Gregorian chant of jubilation inherent in the prolonged ‘A’ sound at the end of the Alleluia’s. Think too, of how a little child, before having learned to speak coherently, adopts spontaneously these varied sounds and unintelligible syllables to express his joy.

Someone has said that praying in tongues is in relation to discursive prayer, as is abstract art to figurative art; the comparison, I think, throws some light.

——–

There are numerous testimonies – and I would join my own to them – which witness to the fact that this mode of prayer brings a freedom from spiritually inhibiting bonds, which block our relationship with God and with our fellowmen and makes us find a whole new sense of liberation.

——–
Let us admit it: we are terribly complicated when it comes to giving outward expression to our deep religious feelings before God or in front of others. Even priests and religious know at what cost they reveal themselves at any spiritual depth to those with whom they live, and how often community life is little more than a superficial juxtaposition of individual lives. We have been ossified by formalism and ritualism. Our liturgical gatherings have only begun to awaken to the meaning of communal liturgy after centuries of passivity. But though a thaw has set in, we have yet to experience the warmth and enthusiasm that should characterize our liturgical celebrations in community. Pope Paul VI has warned us against routine in prayer and the misuse of ready-made formulas.

At this very time, we are awakening to new dimensions of bodily expression and communication with one another. There is growing interest too in ways of life and prayer that derive from oriental philosophies, and in the practices of non-Europeans who are less rigid than ourselves. Our young people naturally gravitate in this direction.

——-

Speaking in tongues thus conceived is spiritual enrichment; far from being an archaism, it is a factor of renewal on more than one level: that is why I do not hesitate to count it among the fruits of grace.

(Från Prayinging and speaking in tounges av kardinal Sunens. Se Malines-dokumenten på stucom.nl)

Till sist:

Den Helige Andes liv i oss handlar inte främst om extraordinära nådegåvor, utan framförallt om hjälp att leva ett bättre liv i vardagen, att bli verkligen tjänande och älskande människor, ett heligt liv där Andens frukter som Paulus talar om kan mogna fram i oss. ”Kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet, självbehärskning” (Gal 5:22-23). På så sätt blir vi skickade att tjäna våra medmänniskor vi har runtomkring oss och bidra att reparera och bygga upp denna värld.

Helighet är något som hör till det vardagliga livet för varje kristen.  Det gäller alla oss som lever alla i denna värld med dess risker och utmaningar.
Vi som älskar och uppfostrar våra barn.
Vi som arbetar hårt för att sätta mat på bordet.
Vi som studerar och förbereder oss för framtiden.
Unga och gamla, präster och ordensvigda såväl som alla oss döpta som lever i olika situationer i vår brokiga värld.

Helighet betyder inte
-att tro att du är bättre än andra.
-att du vet mer eller gör mer än andra.
-att blint följa regler utan kärlek.

Men det betyder att förtrösta på nåden, den Helige Ande i ditt liv som en hjälp att uppnå helgelsen. Jesus visar vägen. Att följa Honom är att gå mot strömmen.
Det är inte att bortse från lidandet och orättvisorna i världen.
Men det är att vara modig, att kämpa, att vara ödmjuk och ha sinne för humor. Det innebär inte att isolera sig från världen, utan tvärtom att leva mer intensivt i världen med din livsenergi, kreativitet och glädje och vara mer trogen mot det som är ditt djupaste jag, den plan din Skapare har för dig.

(Texten uppdaterad 2018-04-19)

Fler referenser:

Kilian McDonnell och George Montague: Christian Initiation and Baptism in the Holy Spirit. 1991.

Sammanfattning av ovanstående bok i skriften Blås liv i Nådegåvan. Finns i svensk översättning här.

Charles Whitehead: Towards a Fuller Life in The Holy Spirit New Life Publishing 2011

[Mer om karismatisk förnyelse i Katolska kyrkan]