Tungotal eller glossolalia är sedan Kyrkans första tid ett vanligt förekommande fenomen. I vår tid har det på nytt blivit uppmärksammat och vanligt förekommande genom den pingstkarismatiska förnyelseströmmen. Det praktiseras inte bara inom Pingströrelsen utan förekommer inom praktiskt taget samtliga kristna samfund inklusive Katolska kyrkan. Själv tillhör det mitt dagliga böneliv att tala i tungor. Därför kan jag säga som Paulus ”Gud vare tack, jag talar mer med tungor än någon av er” (1 Kor 14:18)
Många associerar kanske tungotalet till något högljutt, extatiskt eller hysteriskt och att det bara är obalanserade människor som ägnar sig åt det. Så tänkte jag själv också innan jag på 1970-talet kom i kontakt med den karismatiska förnyelsen genom de stora ekumeniska karismatiska konferenserna i Katarina kyrka i Stockholm.
Men tungotal kan också vara lågmält och användas som ett bönespråk i den enskilda bönen som öppnar upp djup bortom det vi kognitivt förmår formulera ord. Jag rekommenderar verkligen varje bedjande kristen att sträva efter denna gåva som är den enklaste, allmänaste och mest anspråkslösa av alla de karismatiska nådegåvorna, jag tror inte den är förbehållen några få, utan alla som vill kan tillägna sig den som något nyttigt och fruktbart.
Det har gjorts psykologiska och neurofysiologiska studier och tvärtemot den ursprungliga hypotesen visade det sig att de som praktiserar tungotal ofta är harmoniska och balanserade människor som inte uppvisar större psykopatologi än andra referensgrupper i befolkningen. Vissa studier har funnit att tungotalspraktiserande har större emotionell stabilitet och mindre neurotiska besvär. Man har inte kunnat visa att tungotal positivt befrämjar hälsan, men i en fysiologisk studie kunde man konstatera lägre påslag av stresshormoner hos tungotalande.
En intressant experimentell neurofysiologisk studie har gjorts där man mätte blodflödet i hjärnan och jämförde vad som skedde hos personer som sjöng gospelsång och dem som talade i tungor, det finns också liknande studier vad som händer i hjärnan vid meditation. Hos de tungotalande fann man minskat blodflöde i främre frontalloben, tydande på att de kognitiva språkliga funktionerna och funktionerna för riktad uppmärksamhet är vilande, något som inte var fallet vid meditation. Vid meditation har man funnit minskad aktivitet i övre parietalloben motsvarande att mentalt släppa greppet om sig själv. I samband med tungotal kunde man inte konstatera samma aktivitetsminskning i parietalloben. Andra intressanta observationer gjordes också som fysiologiskt kan stämma med det faktum att tungotalande inte är en extatisk aktivitet där man försjunker i förmedvetna nivåer och förlorar kontrollen. Det är tydligt i tungotal att viljan styr hela tiden på så sätt att man kan börja och sluta när man vill. Detta kan alla bekräfta som praktiserar gåvan.
Jag har just medverkat som föreläsare på en kurs i S:ta Clara kyrka, Nytt Liv i Anden eller s.k. Liv i Anden-seminarier som AKKS (Arbetsgruppen för Karismatisk Förnyelse i Katolska kyrkan i Sverige) bidrog till att introducera på ekumenisk bas i Sverige på 1990-talet. Det är en introduktion i det nya livet i den Helige Ande och de andliga nådegåvorna. Tungotalet är bara en av dessa gåvor, men ändå viktigt att redogöra för därför att det finns så mycket förbehåll och felaktiga föreställningar om gåvan.
Den Helige Andes liv i oss handlar inte främst om extraordinära nådegåvor. Även om vi eftersträvar dem och tar emot med tacksamhet är det inget som vi gör stort väsen av. Men de hjälper oss och bygger upp och stöder oss i det som är vår egentliga uppgift som kristna: Att leva ett liv i vardagen som verkligen tjänande och älskande människor, ett heligt liv där Andens frukter som Paulus talar om kan mogna fram i oss. ”Kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet, självbehärskning” (Gal 5:22-23), kort sagt att sträva efter helgelse i våra liv.
I sitt senaste apostoliska brev Gaudete et exsultate påminner påve Franciskus om att alla döpta är kallade till helighet, och att det är något som hör till det vardagliga livet som kristen. Påven vänder sig till alla: Ungdomar och gamla, till präster och ordensfolk såväl som majoriteten av alla kristna som lever i olika sammanhang i vår brokiga värld. Budskapet är att strävan efter helighet och att tjäna våra medmänniskor och bidra att reparera och bygga upp denna värld och praktisera tro, hopp och kärlek är det vi skall bli bra på snarare än att nöja oss med ett mediokert liv.
Det gäller alla oss som lever i denna värld med dess risker och utmaningar.
Vi som älskar och uppfostrar våra barn.
Vi som arbetar hårt för att sätta mat på bordet.
Vi som studerar och förbereder oss för framtiden.
Unga och gamla, präster och ordensvigda såväl som alla oss döpta som lever i olika situationer i vår brokiga värld.
Alla är vi kallade till helighet.
Helighet betyder inte
– att tro att du är bättre än andra
– att du vet mer eller gör mer än andra
– att blint följa regler utan kärlek.
Men det betyder att förtrösta på nåden, den Helige Ande i ditt liv som en hjälp att uppnå helgelsen.
Jesus visar vägen. Att följa Honom är att gå mot strömmen.
Det är inte att bortse från lidandet och orättvisorna i världen.
Men det är att vara modig, att kämpa, att vara ödmjuk och ha sinne för humor.
Var inte rädda för att bli heliga, uppmanar oss påven. Det innebär inte att isolera sig från världen, utan tvärtom att leva mer intensivt i världen med din livsenergi, kreativitet och glädje och vara mer trogen mot det som är ditt djupaste jag, den plan din Skapare har för dig.
Referenser:
Newberg, Wintering, Morgana, Waldmanb
The measurement of regional cerebral blood flow during glossolalia: A preliminary SPECT study. Psychiatry Research: Neuroimaging Volume 148, Issue 1, 22 November 2006, Pages 67-71
Lynn, Paris Frye, Schell
Salivary Alpha-Amylase and Cortisol Among Pentecostals on a Worship and Nonworship Day. Am J Hum Biol. 2010 Nov-Dec; 22(6): 819–822.
V.H. Hine
Pentecostal glossolalia: toward a functional reinterpretation
Journal for the Scientific Study of Religion, 8 (1969), pp. 212-226
B. Grady, K.M. Loewenthal
Features associated with speaking in tongues (glossolalia)
British Journal of Medical Psychology, 70 (1997), pp. 185-191
S.H. Louden, L.J. Francis
Are Catholic priests in England and Wales attracted to the charismatic movement emotionally less stable?
British Journal of Theological Education, II (2001), pp. 65-76
A.B. Newberg, A. Alavi, M. Baime, M. Pourdehnad, J. Santanna, E.G. d’Aquili
The measurement of regional cerebral blood flow during the complex cognitive task of meditation: a preliminary SPECT study
Psychiatry Research. Neuroimaging, 106 (2001), pp. 113-122
Bengts Blogg 
Tack Bengt för ditt vittnesbörd,alla frälsta behöver bönespråket! Själv ber jag mycket i tungor,det är som läkedom!
Bengt underbart att du fått del av nådegåvan att tala i tungor.
Intressant också att du fick uppleva detta ”utanför lägret” utanför din egen kyrka, en erfarenhet som jag tror att du delar med många andra, inte för att det alltid behöver vara så, men oftast är det så, det är iallafall min erfarenhet.
Troligen för att Andens gåvor tillhör ingen speciell kyrka, samfund eller församling, antagligen även för att inte någon människa skall kunna ta äran åt sig för det som är Guds verk.
Andens gåvor är redan betalda och gäller lika till allt Guds folk, alla de som med sin mun bekänner Jesus som Herre och i sitt hjärta tror på vad Han sagt i sitt Ord.