NÄR MURARNA FÖLL – Min katolska uppväxt av Lillemor Hallin (Artos förlag 2016)
Lillemor Hallin är känd som som företrädare för karismatisk förnyelse och ledde förnyelsearbetet inom Katolska kyrkan som ordförande för AKKS fram till 2007. Hennes engagemang har en ekumenisk bredd och genom Helhet genom Kristus har förbönssamtal blivit introducerade i hela det kristna Sverige och hjälpt många till helade. Bland tidigare böcker kan nämnas Se Herrens härlighet, Strömmar av liv och Läkedom i Kristus.
Boken kom ut redan 2016 men har ännu inte fått den uppmärksamhet den förtjänar. Lillemor Hallin vill nog inte kalla sig feminist, trots det läser jag boken som ett starkt vittnesbörd om kvinnors situation i Katolska kyrkan. Boken handlar om kvinnors omsorg, kraft och okuvliga framhärdande i kärlek trots det motstånd man kan möta om man vill engagera sig och inte bara passivt oreflekterat lyda prästerskapet.
Vi får följa Katolska kyrkan ur två generationer kvinnors perspektiv, det började med mamman som med rötter i metodismen av en händelse i sin ungdom blev katolik i USA efter mötet med en katolsk präst som visade henne vägen till en djupare relation med Jesus Både Lillemor Hallin och mamman hade visionen om en levande Gudsrelation i vardagen. Detta kolliderade med kyrkans patriarkala struktur som inte uppmuntrade entusiastiska lekmän. På 1940-talet fanns fördomar mot katoliker och man fick utstå mycket spott och spe också från det protestantiska majoritetssamhället, vilket mamman som genom sin bakgrund var en helgjuten ekumen fick erfara. I syfte att etablera goda kontakter med Svenska kyrkan i Danderyd besökte hon församlingens kyrkoherde och presenterade sig som en katolik som nyligen flyttat in med sin familj. Författaren berättar:
”Kyrkoherden blev högröd i ansiktet. Först var han alldeles tyst. Så reste han sig i sin fulla längd – och den var ansenlig – och röt: ‘Jaså!!! Katolik!!! Då vill jag göra fru Hallin klart medveten om att den katolska kyrkan är raka vägen till helvetet, både för fru Hallin och för hela er familj. Adjö!!!’
Därmed inget ont sagt om Svenska kyrkan, katolska präster var lika oekumeniska på den tiden, men det blev en chock för mamman att konfronteras med detta klimat. Det finns ingen bitterhet i skildringen, grundtonen är glädje och humor men man förstår att mamman in på bara huden fick känna på den dubbla utsatthet det innebar att vara katolik i ett protestantiskt land, och aktivt engagerad kvinnlig lekman i en tid då den klerikala dominansen var närmast total. Kanske detta att inte bli förstådd av sin egen kyrka var mera smärtsamt än de fördomar man mötte som katolsk minoritet, tänker jag.
Lillemor Hallin och hennes systrar växte upp i Danderyd och fick en oklanderlig katolsk uppfostran som hon hon beskriver med både humor, allvar och värme, ofta illustrerade med roliga minnesbilder från olika situationer. Oförglömliga är t ex berättelserna om vandringen genom 1930-talets Stockholm tillsammans med en dominikansyster, om busschauffören som fick en lektion om bikt och om den nattliga tjuven på S:ta Ingridshemmet.
Boken ger en nyckel till att förstå hennes engagemang senare i livet för Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan. Mamman orkade inte hålla fanan högt genom åren utan försvagades av det motstånd hon mötte, men hennes engagemang övertogs av dottern Lillemor. De nya rörelserna i Katolska kyrkan som uppstod under 1900-talet, där karismatiska förnyelsen är den i särklass största bygger till stor del på lekmannaengagemang inte minst av kvinnor, även om många präster och biskopar också är med både aktivt och genom sitt stöd. Karismatiska förnyelsen har haft stöd av alla påvar alltsedan Paul VI och har statuter officiellt erkända av Vatikanen. [ICCRS – Internationa Catholic Charismatic Renewal Services]
Det finns många ljusa skildringar av julfester, uppmuntrande präster som gjorde hembesök, skojade och bjöd på godis, och den vardagliga leken med traktens ungar som nästan ger en Bullerby-känsla. Men mellan raderna kan man läsa in också en allvarligare dimension. Man anar en förtryckande kyrka som inte ger något utrymme för lekmän, speciellt inte kvinnor. Det blev tydligt för författarinnan då hon kom upp i tonåren. Lekmännens roll var att vara lydiga konsumenter. En gruppresa med ungdomar till det heliga året i Rom 1950 blev en chock för henne. Vid mässan i Peterskyrkan introducerades påven pompöst buren i gyllene bärstol och med guldskor på sina fötter. Hon skriver:
”Det blev en tagg i mig under många år framåt… Jag började se hur mycket som var fel hos henne: hur hon, vår ‘Moder’, präglades av manligt högmod och manlig exklusivitet, av brist på kärlek i så många sammanhang, av en usel gammalmodig pedagogik, av en total brist på den andliga kraft som kännetecknade Jesus, apostlarna och alla dem som lade grunden till Kyrkan, av en konstig nedvärderande kvinnosyn och ett nonchalerande av så mycket av kvinnornas gåvor, åsikter, kunskaper och behov, av en nedvärderande attityd mot lekfolket som närmast behandlades som barn.”
Katolska kyrkan är annorlunda och mera öppen idag liksom det ekumeniska klimatet, men det är en förändringsprocess som inte är avslutad. Mellan skildringen av författarens upplevelser i Rom 1950 och idag ligger Andra Vatikankonciliet 1962-65 som sammankallades av påven Johannes XXIII som förstod att det var nödvändigt för Katolska kyrkan att öppna fönstret mot den moderna världen, rensa ut bråte som kyrkan samlat på sig och återvända till källorna. ”Gudomlige Ande, förnya dina under i vår tid som i en ny pingst”, var hans bön i samband med sammankallandet av konciliet.
Läromässigt bejakar Katolska kyrkan helt och fullt lekmännens roll som fullvärdiga och ansvariga medlemmar i kyrkan, det allmänna prästadömet (varje döpt kristens ansvar) är grundläggande medan de vigda ämbetsbärarna skall vara herdar som går bakom sin hjord, uppmuntrar och stödjer, inte härskar och förtrycker. Men gamla hierarkiska mansdominerade klerikala strukturer sitter i väggarna, och många kan nog med mig känna igen sin egen smärta i det Lillemor Hallin beskriver, samtidigt som boken uppmuntrar till att inte ge upp utan fortsätta att ägna våra bästa krafter åt att tjäna kyrkan och låta evangeliet bära frukt i världen, oberoende av om vi möter medgång eller motgång.
Alla är vi ansvariga medlemmar i Kyrkan kallade till helighet, och vi bör fråga inte så mycket vad Kyrkan kan göra för oss som vad vi kan göra för Kyrkan. Genom Anden styrks vi att hålla fanan högt vare sig i motgång eller medgång. Lillemor Hallins bok är en uppmuntran till att inte tappa taget och ge upp utan samverka med nåden. Mitt i stridens hetta kan läget verka kritiskt, men ser vi till de längre perspektiven anar vi hur stor frukt det bär att vara en trogen arbetare i vingården.
Kyrkan, hela kristenheten befinner sig i en förnyelseprocess. Andra Vatikankonciliet får ses som ett led i detta, men det vore ett misstag att tro att Konciliets intention är genomförd, den är bara i början. Kardinal Suenens liknade konciliedokumenten vid rosenknoppar som ännu inte slagit ut men som kommer att blomma i framtiden. Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen som tog sin början kring sekelskiftet 1900 är också en del i detta liksom den ekumeniska rörelsen.
– Intet nytt under solen säger de som förstår sig på men kanske inte är så öppna för förändring själva och påpekar att Kyrkan har reformerats under hela sin historia.
– Äntligen håller kyrkan på att bli modern säger de som tror att förnyelse är samma sak som att anpassa sig till tidsandan.
Men jag tror det är mycket större planer än så som Gud har för sin kyrka. Vi äger inte processen, vi kan bara låta oss ledas av Anden och hålla oss till Jesus Kristus och låta oss överraskas av vad Gud har i beredskap åt oss där framme.
(texten uppdaterad 2018-04-24)
/Bengt Malmgren
Läs också:
Ovanstående bok (A4, 90 sidor) kan beställas genom undertecknad. Kostar 120 kr inkl frakt. Mera information på bokens hemsida.
Bengts Blogg 