Upplivande då kvinnor går i dialog med påven. Konstruktiv mottagandeprocess av Gaudate et Exsultate

 Jag blev mycket glad och upplivad över påve Franciskus senaste apostoliska maning Gaudete et Exsultate som handlar om helighet i vardagslivet och som vänder sig inte till en liten krets initierade, utan till alla vardagskristna och erbjuds till läsning för inspiration och uppbyggelse.

Det är också upplivande att leva i en tid där påvliga skrivelser inte vördnadsvärt tas emot som sista ordet från Rom som sedan läggs till handlingarna utan att få så mycket konsekvenser för vardagslivet, utan att det leder till en mottagandeprocess med reflektion, dialog och konstruktiv kritik. Ordet blir mera rotat på det viset, som säden som föll i den goda jorden och inte på stengrunden eller bland tistlarna som i Jesus liknelse om såningsmannen.

Kvinnorna, de nätverk av kvinnor som vuxit fram inom Katolska kyrkan bestående av kvinnliga teologer och kvinnor med nyckelpositioner inom olika sektorer i samhällsliv och vetenskap betyder mycket för denna dynamiska dialog. Hoppas bara att påven och de övriga i den klerikala delen av kyrkan förstår värdet av detta. När männen reagerar på påven blir det mera fyrkantigt, antingen att man bejakar och prisar det han säger eller också kommer med kritik. Så uppstår olika läger i kyrkan där vissa vill stämpla honom som heretiker och hemfallen åt tidsandan, medan andra lovordar honom för just det sistnämnda (jfr diskussionen kring Amoris Laetitia).

chdec2_2016popecardinalsdubia

Kvinnonätverket har organiserat sig bl.a. i Catholic Women speak – towards a deeper, richer understanding of the Catholic tradition som årligen brukar hålla konferenser i Vatikanen. (Senaste mötet ansågs dock för kontroversiellt, så det fick hållas på en plats utanför Vatikanens murar).

Bland dessa kvinnor finns t.ex. Tina Beattie, professor i Katolska studier vid universitetet i Roehamton, dominikansyster Madeleine Fredell, enligt min mening en av Sveriges bästa teologer idag, även om hon förbehåller sig rätten att fritt reflektera också i banor som kan anses kontroversiella, och Ulla Gudmundson, tidigare svensk ambassadör i Vatikanen och en kännare av påve Benedictus XVI och påve Franciskus. Trots att hon inte är katolik utan tillhör Svenska kyrkan är hennes bidrag till den katolska debatten en dynamisk frisk fläkt. Det är min övertygelse att katolskt teologi mår bäst av att utvecklas, inte som ett slutet system, utan i ekumenisk dialog med alla kristna.

Tina Beattie respekterar jag för hennes kunnighet och respektfulla och konstruktiva kritik. Hon gräver aldrig skyttegravar, skjuter inte över målet utan inriktar sig på konkreta ting som behöver lyftas upp och undersökas. Det innebär inte att jag alltid håller med henne. Nu har hon skrivit en text som kommenterar Gaudate et Exultate. Jag konstaterar att TB precis som jag blev upplivad då hon läste påvens skrivelse och att hon i stora drag tycker den är bra:

”Gaudete et Exsultate is a shining call to holiness but it is also a text that invites critical engagement and discerning attentiveness. Like all great works of holiness, it is part of an unfinished journey towards a vision of a more inclusive, less judgemental and more joyful faith.”

 

Hon framför kritik på vissa punkter, delvis håller jag med henne, men i några fall har jag invändningar:

”Female genius”

Påven använder detta uttryck som han lånat från Johannes Paulus II. Tina Beattie tycker det är en plattityd som man lika gärna kunde undvara. Inte heller jag känner mig bekväm med begreppet. Det associerar till utskiljande av kvinnan som något speciellt vid sidan av övriga mänskligheten som många kvinnor inte tar till sig. Förr utskildes kvinnan genom att hon demoniserades (häxbränningar etc), nu utskiljs hon genom att romantiseras och sättas på piedestal utan att det får några konsekvenser för jämlikhet i levande livet.

Jag kan tänka mig att påven utifrån den patriarkala klerikala struktur han representerar menar väl och vill då som kontrast till det lyfta fram kvinnorna, på samma sätt som han brukar kritisera klerikalismen och lyfta fram den kristne i det normala livet i vardagen. Men han är en del av sin kulturella bakgrund, och då han går från det generella till det speciella, så har han ett språkbruk som uppenbarligen hamnar vid sidan av vad många av dagens kvinnor i västvärlden tar till sig. (Att kalla kvinnor ”jordgubbarna i tårtan” uppfattas inte som reellt erkännande av kvinnor som jämlikar, utan mera som patriarkalt till intet förpliktigande smicker).

Samtidigt är påven inte helt fel ute när han talar om det feminina, därför vi lever i en värld där man håller på att hamna i det andra diket, att relativisera könet så mycket att det framställs som oväsentligt. Det är inte oväsentligt för vår identitet att vara man eller kvinna, manligt och kvinnligt utgör en kompletterande polaritet i mänskligheten, även om det basala är att vi alla är människor. Men då behöver man inte bara fokusera på kvinnan utan också på mannen där fokus behöver sättas på negativa sätt att utöva patriarkal makt (maktmissbruk, benägenheten att trappa upp konflikter snarare än att lösa dem, sexuellt våld, övergrepp i hemmen, pedofiliskandaler, #mettoo etc). Magdalena Dahlborg skriver i Signum:

Påven Franciskus har efterfrågat en ny antropologi för kvinnan. Med många andra kvinnor före mig vill jag säga: det som behövs är inte en ny antropologi för kvinnan, en som särskiljer henne från det normala, talar om varför hon är speciell. Det som behövs är en ny antropologi som visar män och kvinnor som lika mänskliga, lika bristfälliga, lika obegripliga och lika fantastiska. Det är där förändringen måste börja, inte med kosmetiska justeringar av rådande strukturer.

 

Den hemarbetande kvinnan som exempel

Tina Beattie tycker det är typiskt att påven använder sig av ett exempel på en hemarbetande kvinna då han skall illustrera vad helighet i vardagen kan innebära. Hon menar att det illustrerar en idealiserad bild av kärnfamiljen som påven kanske bär på. Varför inte ta chansen att lyfta fram Josef som manligt ideal istället, påvens skrivelse presenterades 19 april, just på St Josefs festdag, menar hon:

”The example of Joseph would resonate with the way many people live today, in families where men often bring up children not biologically fathered by them, and sometimes through necessity or choice give up their own ambitions and careers in order to support their wives in their vocations—as Joseph did. Surely there is no saint who better epitomises the subversive gender politics of the Gospels, than this obedient husband and proxy father who appears only briefly and then disappears into obscurity?”

Den Heliga familjen med dess föräldrapar Josef och Maria framställs ofta som idealbilder för mannen respektive kvinnan. Det finns en förening för män i min församling, Josefsföreningen, som har S:t Josef som skyddspatron. Men både Josef och Maria blir ofta alltför schabloniserade som timida och undergivna personer. Om den milda timida Maria används för att hålla kvinnan på plats, så används Josef för att hålla lekmännen på plats att inte interferera med den klerikala hierarkins makt. Men både Josef och Maria var ju kraftfulla personer som trotsade rädsla och vankelmod till att verkligen bli Guds partner och medarbetare till reparera och bygga upp denna värld och främja Evangeliet. Och vi alla, både män och kvinnor behöver både Josef och Maria som ideal. Marias ”Ja”,  – låt det ske med mig som Gud har sagt behöver vi alla imitera. Gud behöver vårt ”Ja” till att bli hans medarbetare på allvar. Det utesluter all mjäkig försagdhet. Vi är inte kallade att vara mediokra utan att sträva mot helighet.

Med detta sagt tycker jag inte det är så farligt att påven valt en hemarbetande kvinna som exempel. Det finns gott om sådana i världen, och de skall inte nedvärderas eller förlöjligas. Att påven genom att välja detta exempel avslöjar en kulturell prägling som för många moderna västerlänningar ter sig anakronistisk anser jag inte vara en stor sak.  Den kulturella tondövheten tror jag inte på något sätt motsvaras av en brist på det andliga området. Påvens skrivelse om helighet i vardagslivet äger universell giltighet, den hemarbetande kvinnan inte undantagen.

 

Förödmjukelse och ödmjukhet

Om du inte kan utstå och uppoffra några förödmjukelser, så kan du inte heller tillägna dig ödmjukhetens dygd, förklarar påven. Tina Beattie kommenterar:

Humiliation of the powerless is not a path to holiness and humility for either the perpetrator or the victim. Even among those who have power, surely it is wrong to confuse being humbled with being humiliated? The former is indeed essential for spiritual maturity, but the latter should never be sanctified. In enduring extreme humiliation for our sakes, Christ came to dignify and glorify the human, to set us free from shame and humiliation.

Att förespråka att tåla förödmjukelse och tillstyrka ödmjukhetens dygd får inte användas som ett maktmedel att hålla de redan förödmjukade och förtryckta på plats, däri har Tina Beattie rätt, men jag tolkar inte påven som att han skulle vara av annan mening.

HumilityÖdmjukhet. En eftersträvansvärd dygd.

Being humbled” Här blir det svårt med nyanserna i begreppen vid översättning. På svenska tror jag det närmast skulle heta att ödmjuka sig. På svenska är det aktiv form, det är jag som ödmjukar mig själv. På engelskan är det passiv form. Jag blir ödmjukad. Men det stämmer inte riktigt för mig.  Ödmjukad kan jag ju inte bli utan att jag gör valet att låta det ske. Lika lite som jag kan bli tvingad till att tro på Gud, lika lite kan någon tvinga mig att bli ödmjuk.

Being humiliated” På svenska att bli förödmjukad. Här verkar översättningen mera okomplicerad. Det är alltid någon annan som förödmjukar mig, det är inget jag väljer att bli. Någon kritiserar mig, ertappar mig med att stå med rumpan bar, att jag ljugit, att jag har dåligt på fötterna i saker jag påstår, att jag är föraktfull eller brister i omsorg om mina medmänniskor. Förödmjukad kan jag också bli om jag inte gjort något fel, men andra förtalar mig eller kränker mig på olika sätt.

Tina Beattie skriver:

”There is something deeply wrong about the suggestion that humiliation is necessary for humility, and it is a claim that has caused untold suffering to women and indeed to all victims of abuse and violence.”

Där håller jag inte med. Ibland är det läge att försvara sig när man blir förtalad, ibland är det läge att tiga. Det beror på situationen. När Jesus talar om att vända andra kinden till när någon slår dig, så menar han inte passiv undergivenhet. Men man måste välja sina strider. Om man aldrig någonsin skulle tåla en oförrätt, att bli förödmjukad och ta det med jämnmod, så är vi inne i en kränkthetskultur som till slut hamnar i kaos och allas krig mot alla. Det är väl ofta så den mansdominerade världen ser ut. Därför alla krig och till synes olösliga konflikter, alla gängskjutningar, ja t.o.m. Svenska Akademien håller på att falla sönder på grund av sådana beteendemönster.

Därför tror jag påven har fundamentalt rätt när han säger att vi måste kunna lära oss att stå ut med förödmjukelser som ett led i att öva oss i helgelse. Även vid rättmätiga förödmjukelser är vår första impuls ofta att försvara oss och förneka. När vi tänker efter inser vi att vår reaktion istället borde vara att ödmjuka oss (be humbled). Vid orättmätiga förödmjukelser gäller det att bedöma situationen, när det är påkallat att ta strid och inte. Om det gagnar fred och konfliktlösning bättre på sikt att låta mig bli förödmjukad kan jag välja det och uppoffra min kränkthet. Om vi inte själv förstår vad det innebär att bli förödmjukade, hur skall vi då kunna värdera ödmjukheten som dygd?

Samma andliga lagar gäller oss alla. Stark och kapabel såväl som svag och i underläge, alla har vi en kapacitet att utvecklas. Vi har alla en rätt att påtala och avslöja övergrepp och förtryck, ingen falsk ödmjukhet dispenserar oss från det. Vi har också alla en benägenhet att hamna i att själva bli förtryckare. Därför är det nödvändigt att vi alla också övar oss i ödmjukhetens alla detaljer och avslöjar de irrgångar där det kan gå fel.

Tina Beatties problematisering av behovet av ödmjukhet när det gäller de fattiga och förtryckta är rätt när det gäller falsk ödmjukhet i syfte att inte avslöja missförhållanden, men det blir fel då hon drar det så långt att jag tycker det blir en paternalistiskt beskyddande förhållningssätt, något som fattiga måste undanhållas för att de inte förstår att bedöma det rätt. Det är att betrakta de fattiga som mindre vetande. Jag kommer att tänka på Dostojevskijs storinkvisitor som inte trodde att Jesus budskap om frihet kan tillämpas på folk i allmänhet, undantaget enstaka starka och upplysta människor. De flesta behöver istället hjälp att bli av med en så fruktansvärd börda som det fria valet.

 

Skvaller

Till sist några ord om skvaller (gossip) där Tina Beattie tycker att påvens attityd till detta är alltför negativ. Vardagsskvaller kan ju många gånger vara högst oproblematiskt ur etisk synvinkel, ett naturligt och mentalhygieniskt välgörande sätt att umgås med varandra. Hon varna också för situationer där överdriven rädsla för skvaller kan få rent destruktiva följder:

”The woman who hurries away and closes her ears when her neighbour tries to confide her fears about the parish priest’s behaviour with children, the Hollywood film star who keeps to herself the sexual abuse she has suffered at the hands of a director, these are women who have been taught not to gossip, not to share their fears and doubts with other women for fear of being branded gossips and troublemakers.”

 

Däri har Tina Beattie rätt. Jag tror inte det är detta påven har i åtanke när han talar om skvaller som en form av terrorism. Det är snarare det destruktiva förtalande skvallret där man bidrar till att sprida falska rykten om personer utan att ha en aning om vad som egentligen är sant eller inte. Inte minst i sociala media är detta ett otyg och mycket allvarligt. Det kan ställa till mycket skada för den enskilde och bidra till att rigga starka motsättningar mellan grupper som bygger på falska premisser. Vi behöver alla skärpa oss här och tänka efter vad vi bidrar till för att inte låta nättrollen få makt över våra demokratiska samhällen. Vi har också grupprocesser av olika slag med mobbning på arbetsplatser och i skolor. Det är inget oskyldigt att medverka i sådant.

Påven skall ha en eloge för att han tar upp det destruktiva skvallret som en ytterst allvarlig sak som man verkligen inte blir helig av att ägna sig åt. Men jag gillar Tina Beatties invit på slutet:

” I humbly suggest that Francis needs to spend more time gossiping with the women he meets along the way, if he is to understand more and prescribe less with regard to women’s visions, vocations and experiences of holiness.”

Inte minst behöver påven lära sig hur hans budskap tas emot och tolkas i olika kulturella kontexter i omvärlden. Där har Tina Beattie och många kvinnor en betydligt större kompetens än påven. Därför är den här typen av samtal mycket viktiga. Hoppas påven förstår detta.

 

 

 

Det här inlägget postades i Katolska kyrkan, Vatikanen och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Upplivande då kvinnor går i dialog med påven. Konstruktiv mottagandeprocess av Gaudate et Exsultate

  1. Elise skriver:

    Tack för detta!

  2. bema skriver:

    En kvinna från påvens hemland Argentina kommenterade på Facebook, jag återger delar av det hon skrev här, därför att det korrigerar den alltför negativa framställningen av påven och kvinnorna. Yttrandet om jordgubbarna i tårtan t.ex. får en helt annan innebörd då det ställs i sitt sammanhang.

    ”När vi argentinare reser till Europa är vi förvånade över att det finns få människor i massorna och det lilla deltagandet av kvinnor. Detta måste hända med Franciskus som gick från att vara omgiven av kvinnor för att vara omgiven av män. Jag tror att när påven säger “female Genius”, han vill göra det nödvändiga av kvinnors deltagande. En påminnelse för den patriarkala och klerikala kyrkan.
    ”jordgubbarna i tårtan”: citatet är ofullständigt. Påven sa att kvinnliga teologer nu var som jordgubbar i tårtan men det borde inte vara så. https://www.youtube.com/watch?v=Slfu_FNXULE

    Tina Beattie säger att ”det är typiskt att påven använder sig av ett exempel på en hemarbetande kvinna då han skall illustrera vad helighet i vardagen kan innebära”, men påven säger att mannen och kvinnan som arbetar är ett exempel på ”helighet i vardagen”.

    Francisco nämner också kvinnor som är okända eller glömda och jag tänker på kvinnor som fungerar som diakoner (som Afrika de la Cruz Tomé, i Segovia, Spanien https://politica.elpais.com/politica/2016/08/18/actualidad/1471536806_370686.html). Det är en motsättning. Varför erkänner inte påven dem officiellt? Det har varit länge sedan John Paul II tillät dem att fira. Det är en motsättning att påven nämner kvinnors rättigheter och samtidigt inte känner igen dessa kvinnor som diakoner.

    Skvaller: När påven nämner detta brukar han det i kyrkans sammanhang där kvinnornas deltagande är mycket stark och dominerande kvinnor (de så kallade ”kyrkans ägarna”). Detta är förmodligen inte förstått på platser där kvinnan har ett sekundärt deltagande.”

  3. Ping: Missförstått utalande: Påve Franciskus, kvinnliga teologer och jordgubbarna i tårtan. | Bengts Blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s