Påven Johannes XXIII talade första gången 25 jan 1959 om tanken att sammankalla ett nytt koncilium. Den officiella kallelsen till Andra Vatikankonciliet skedde 25 december 1961 genom den påvliga konstitutionen Humanae Salutis. Det är intressant att ta del av den eftersom den sammanfattar hur påvens intentioner och hur han tänkte då han fattade beslutet.

Påven ser inte Romersk-katolska kyrkan som en isolerad enhet inom världskristendomen, utan vill ta ett ansvar för den universella kyrkan och inbjuder alla kristna att delta i processen. Jag citerar från dokumentets sista avsnitt där han inbjuder alla till bön för koncilieprocessen, också de från Katolska kyrkan skilda bröderna och systrarna:

To this chorus of prayers we also invite all Christians of Churches separated from Rome, so that the Council may also be to their advantage. We know that many of these children are eager for a return of unity and peace, in accordance with the teaching and the prayer of Christ to the Father. And we also know not only that the announcement of the Council was received by them with joy, but that more than a few of them have already promised to offer their prayers for its success and hope to send representatives of their communities to follow its work at close hand…

May there thus be repeated in the Christian family the spectacle of the Apostles gathered together in Jerusalem, after the Ascension of Jesus to heaven, when the newborn Church was completely united in communion of thought and of prayer with Peter and around Peter, the shepherd of the lambs and of the sheep. And may the divine Spirit deign to answer in a most comforting manner the prayer that everyday rises to him from every corner of the world:

‘Renew your wonders in our time, as though in a new Pentecost, and grant that Holy Church, united in unanimous and intense prayer around Mary, the Mother of Jesus, and guided by Peter, may spread the Kingdom of the divine Savior, a Kingdom of truth, of justice, of love, and of peace. Amen.’

Konciliet pågick 1962 till 1965. Efter konciliet har  ekumeniken intensifierats med dialoger idag öppnade med samtliga grenar inom världskristenheten, en ny öppenhet för den Helige Andes liv i kyrkan ledde till att också Katolska kyrkan kunde beröras av den pingstkarismatiska förnyelseströmmen och 1967 föddes Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan (CCR) som i år, samma år som 500-årsminnet av Reformationen firar sitt 50-årsjubileum.

Karismatiska förnyelsen vill inte vara en kyrka i kyrkan, utan främja den Helige Andes liv och integrera det i Kyrkans helhet som en naturlig och nödvändig del tillsamman med dess hierarkiska och sakramentala dimension. Andra Vatikankonciliets grundkonstitutioner, som den om Kyrkan, Lumen Gentium underströk att detta var i linje med Katolska kyrkans grundläggande lära.

[Läs mera om Katolsk Karismatisk förnyelse i Sverige]