Söndag den 18 oktober inföll Världsmissiondagen. Den instiftades av påven Pius XI för etthundra år sedan. Inför dagen har påve Leo gett ut ett budskap som finns att läsa i svensk översättning här.

I Domkyrkan predikade domprost Michael på ämnet och började med att betona att alla döpta är missionärer, och att vi alla, inte bara präster och ordensfolk, har ett ansvar att vittna om evangeliet i världen. De flesta har inte kallelsen att åka till fjärran länder och missionera, utan det naturliga evangelisationsområdet för oss vardagskatoliker är vårt närområde, vårt oikos, d.v.s. våra familjemedlemmar, grannar, arbetskamrater och dem vi delar gemensamma intressen med och umgås med till vardags.

Fader Michael sade att evangelisation i vardagen kan ske på många sätt. Du utövar ditt missionerande uppdrag t.ex. när du:
– lär dina barn att be
– hjälper någon i nöd
– står upp för din tro
– vandrar tillsammans med kyrkan

På kyrkkaffet efter mässan hade Missio i Stockholms katolska stift tagit initiativ till ett samtal med våra präster i domkyrkan som tillhör missionerande prästsällskap: Domprost Michael och f Maximus som kommer från Nigeria och tillhör MSP (Missionaries of St Paul), och f Jenis från Sri Lanka som just kommit till Domkyrkoförsamlingen tillhör OMI (Oblatmissionärerna), samma orden som prästerna i Vår Frus församling i Täby tillhörde under senare delen av 1900-talet då församlingen var drivande i karismatisk förnyelse och ekumeniskt samarbete som ledde till en blomstrande utveckling med evangelisation, ekumeniska pastorsträffar, bönegrupper, socialt arbete och utlandsmission. (Se Lillemor Hallins bok Gud kallar vanliga människor till att bygga upp hans rike – Om den andliga förnyelsen i Danderyd och Täby under 1970 – 1990-tal).

Samtalet leddes av Anna Sandberg som representerar Missio Nordica i Stockholms Katolska stift. Missio Nordica är en del av de Påvliga missionssällskapen.

F Jenis och f Michael fick berätta om sina bakgrunder och hur de kom till Sverige. Som präster i missionsordnar måste man vara beredd att åka till de länder som ens orden kallar en till. F Jenis berättade att han redan i förskoleåldern kände att han skulle bli präst. Anna konstaterade, att förr kom européer till Afrika och Asien som missionärer, men under senare tid har det vänt, nu kommer präster från de levande kyrkorna på andra kontinenter till oss i det sekulariserade Europa där prästkallelserna är få.

Man skulle kunna säga att vi har två former av mission idag. Dels det som kallas ad gentes som innebär att präster och lekmannamissionärer åker ut i världen för att missionera. Kyrkas uppdrag är att nå alla folk på jorden och sprida evangeliet till dem som ännu inte känner Kristus. Förr var det den berömda kongregationen i Vatikanen Propaganda Fide som hade ansvar för detta. Men f Michael påpekade att idag är det inte så enkelt som att vissa länder är kristna och sänder ut missionärer till andra länder som inte är kristna. Sverige behöver evangeliseras, Nigeria och Sri Lanka behöver också evangeliseras, men samtidigt finns kyrkan i alla dessa länder och kan sända ut missionärer till andra delar av världen.

Den andra formen av mission är det vi kan kalla oikos evangelisering. Det innebär att vi evangeliserar i vårt närområde och i vår vardag, och det har alla kristna ett ansvar att göra. Johannes Paulus II introducerade begreppet Ny evangelisation. Första gången han använde uttrycket var vid ett besök i Nova Huta, Polen under sitt pontifikat. Det innebär att konstatera att evangelisation inte längre bara gäller de tidigare ”missionsländerna” utan att också Europa och de gamla kristna länderna behöver återevangeliseras. Det är en evangelisation ny till inriktning, ny till sina metoder och ny i sin iver. Begreppet Ny evangelisation har levt kvar och utvecklades av påve Benedict XVI som 2010 sjösatte Påvliga rådet för ny evangelisation. Många av de nya andliga rörelser som uppstått i kyrkan under 1900-talet har sin utgångspunkt i att ta detta evangeliserande ansvar på allvar.

S:t Eustorgio församling i Milano med kyrkoherde Don Pigi Perini uppvisar ett intressant koncept för den nya evangelisationen, nämligen Evangelisation genom cellgrupper i församlingen. Man brukar varje år anordna ett cellgruppsseminarium, och jag själv och andra från Domkyrkoförsamlingen har deltagit i dessa under 1980-1990-tal. Här en videofilm med svenskt tal som beskriver församlingen:

Påve Franciskus pontifikat innebar en fortsatt betoning av att evangelisationen är kyrkans viktigaste uppdrag och att hela kyrkan måste organiseras för att vara inriktad på detta mål, från kurian till biskopskollegiet och de enskilda stiften och församlingarna. Han genomförde därför en kuriareform som innebar att strukturen gjordes om, kuriakardinalerna fick mindre makt och skulle istället ha en funktion att ge service åt de enskilda biskoparna i deras uppdrag att leda stiften. Makten decentraliserades, och begreppet synodalitet infördes. I den nya organisationen var det inte längre Troskongregationen som var superdikasteriet, utan den rollen gavs åt Dikasteriet för evangelisation, som tillskapades som en sammanslagning av Propaganda fide och Påvliga rådet för ny evangelisation.

För att betona att evangelisationen gäller hela kyrkan, från biskoparna till alla lekmän och att den kräver ett förtroendefullt samarbete mellan präster och lekmän införde påve Franciskus begreppet synodalitet som något som inte bara gäller inom biskopskollegiet, utan på alla nivåer i kyrkan, ja, även inom ekumeniken. Synoden om synodalitet 2021-2024 innefattade en process som involverade alla församlingar över hela världen och medförde ett nytt sätt att samarbeta som börjar i att lyssna till varandra och reflektera innan man tar beslut. Undertemat för synoden var Gemenskap, Delaktighet, Mission.

Påve Leo fullföljer samma linje. I budskapet för Världsmissiondagen skriver han:

Ingen döpt är undantagen från eller likgiltig inför missionsuppdraget: alla deltar i det stora verk som Kristus anförtrott sin kyrka, var och en i enlighet med sin personliga kallelse och sin livssituation. Som påve Franciskus ofta påmint oss är förkunnelsen av evangeliet alltid harmonisk, gemensam och synodal.

Den helige Ande är nödvändig för missionen, det återkommer påven till i sitt budskap:

”Jag vill uppmuntra hela kyrkan att med glädje och iver i den helige Ande fortsätta på den missionerande vägen. Det kräver hjärtan som är förenade i Kristus, försonade gemenskaper och – hos var och en – en beredvillighet att samarbeta med generositet och tillit… Lärjungarnas och hela kyrkans mission är att i den helige Ande fortsätta Kristi mission: en mission som föds ur kärlek, levs i kärlek och leder till kärlek.”

Den helige Ande är inte bara någon vi har en teologisk uppfattning om, utan i högsta grad en aktiv agent vi som troende behöver öppna oss för och lära oss hur vi tar emot. Det är den Karismatiska förnyelsens ärende. Påve Franciskus sade 2019 att han önskade sig tre saker av Karismatiska förnyelsen:
1. Att sprida dopet i den helige Ande till hela kyrkan
2. Att verka för enheten bland de kristna
3. Att tjäna de fattigaste.
Påve Leo upprepar sin föregångares önskan. Vid ett internationellt möte med Karismatiska förnyelsen i Vatikanen 30 maj i år sade han:

”I, too, [like pope Francis] wish to foster the relationship of mutual respect, closeness and support between the See of Peter and the great family of the Catholic Charismatic Renewal. In this regard, I would like to reflect on the following key aspects of your spiritual experience: baptism in the Spirit; prayer of praise; the word of God; communion; and charity.
First baptism in the Spirit. Your shared journey of faith has its source in the personal experience of the Holy Spirit, which has enabled the grace of Baptism to become effective within each of you, leading you to a clear awareness of God’s love. This is the first powerful experience of grace that Saint Augustine himself had after his conversion and which he described in these heartfelt words: ‘O Christ Jesus, ‘my helper and redeemer’; suddenly it had become sweet to me to be without the sweets of folly. What I once feared to lose was now a delight to dismiss. You turned them out and entered to take their place, pleasanter than any pleasure’ (Confessions, IX, 1, 1).”

I dopet förenas vi med Kristus, befrias från synden, blir Guds barn och får den helige Ande. I konfirmationen fördjupas dopets nåd och vi får en särskild styrka av den helige Ande för att vittna om Kristus. Sakramentens nåd är verklig; Gud har hållit sitt löfte. Ändå kan en döpt och konfirmerad människa leva utan att gåvans frukt tydligt märks. Gåvan saknas inte, men människans fria gensvar, tro, omvändelse och överlåtelse kan behöva väckas och fördjupas.
Det är i detta sammanhang som den Katolska karismatiska förnyelsen talar om dopet i den helige Ande. Det är inte ett åttonde sakrament och inte ett omdop. Det är en levande, personlig förnyelse av dopets och konfirmationens nåd: ett ja till Jesu herravälde och en bön om att den helige Ande ska få genomtränga, helga och utrusta hela livet.