Det finns en klyfta mellan å ena sidan dem som med ansvar och engagemang lever med i och bidrar till den synodala process som påve Franciskus initierat och å andr sidan dem som med lika stort engagemang hävdar att det är deras ansvar som kyrkomedlemmar att med alla medel sätta stopp för denna galenskap. Däremellan finns säkert alla schatteringar t.ex. att av lättja inte engagera sig eller att av passiv konservatism tänka att det är bra som det är.

De som vill sätta stopp för galenskapen är de som menar att detta är en styrd process av liberalteologer för att stöpa om hela kyrkan till ett modernistiskt projekt. Det är en kritik som träffar även påven, antingen är han fullt medveten om vad han håller på med, eller blåögd och förstår inte vad han givit sig in i.
Sedan finns de progressivister som är mer rotade i det moderna projektet än i kyrkan, vars tradition man är skeptisk till och kritiserar dem som hävdar traditionen som mossiga oempatiska bakåtsträvare.

När vi som är engagerade i Karismatiska förnyelsen säger att vi självklart stödjer ett projekt som är intitierat av påve och biskopar vars grund är att lyssna till den Helige Ande och ställer oss till förfogande för detta, så avfärdar kritikerna detta att referera till den helige Ande ett lättfärdigt sätt att rättfärdiggöra det hela och undvika kritik. Jag skrev i sista nyhetsbrevet om den Kartismatiska förnyelsen och den Synodala processen.

En av de företeelser som det blivit mest splittring kring är Tysklands synodala väg som bejublats mycket av reforkatoliker för att man föreslår kursändring i många stora frågor som samkönade äktenskap, kvinnliga präster m.m. och som av samma anledning lika mycket framkallat avsky och fasa från andra katolska grupper. Även påven själv har vid fler tillfällen framfört kritik och kommit med vägledning. Han har dock inte, som många skulle önska, stoppat processen så länge den pågår. Tyska synodala vägen startade som ett lokalkyrkligt projekt långt innan påven satte igång den världsvida synodala processen, som en reaktion på de många sexövergreppskandalerna som krävde en handlingsplan. I slutändan kommer bidraget från Tyskland naturligt att tillföras den globala processen.

Det är bra med en sund skepsis när något nytt prövas, så måste det också vara med den synodala processen. Konstruktiv kritik måste lyssnas till och integreras i processen. Det är tror jag en av anledningarna till att påven låtit förlänga den synodala processen med ett år och infogat ytterligare en session av biskopssynoden 2024 för att man skall ha god tid på sig att begrunda och utvärdera.

Det är också viktigt att hela kyrkan kan vara delaktig i processen och bidrar, men då gäller det att vi inte binder upp det hela i ett kulturkrig där vi gräver ner oss i skyttegravar vid fronten och inte kommer någon vart. Vi måste upp ur skyttegravarna, möta varandra, lyssna, samtala, be om den helige Andes ledning.

Jag vill här uppmärksamma ett par artiklar jag läst som jag tycker är konstrtuktiva kritiska bidrag.

Den första är av Gavin Ashenden: Synodality – an exercise in misreading St John Henry Newman and ‘Lumen gentium’ i Catholic Herald 16 nov 2022

Han betonar att den synodala processen inte får bli en pseudodemokratisk process och att vox populi inte är samma som vox fidei. Han refererar till Lumen gentium (LG) och sensum fidelium (de troendes övernaturliga trosmedvetande) och att det finns en risk att den synodala processen ersätter detta med en psudodemokratisk process.

”LG is directing the attention of the Church to the gifts of the Holy Spirit as they are distributed amongst the people of God. The claim that the people of God cannot err is constrained by two qualifications. The first is that this is exercised within the constraints of “supernatural discernment”, while at the same time insisting that the proof that they do not err is that they “adhere unwaveringly to the faith given once and for all to the saints”(113). And there is a further qualification which is that the exercise of pneumatic giftedness or authenticity is not to be taken at face value. It is noted instead that “judgment as to their genuinity (sic) and proper use belongs to those who are appointed leaders in the Church…test all things and hold fast to that which is good(116)”.

Ashenden Synodality – an excercise….

Ashenden refererar också till Internationella teologkommissionen:

“The first and most fundamental disposition is active anticipation in the life of the Church. Formal membership of the Church is not enough….it presumes an acceptance of the Church’s teaching of faith and morals, a willingness to follow the commands of God, and courage to correct one’s brothers and sisters…the subjects of the sensus fidei are members of the Church who participate in the life of the Church.”

Sensus Fidei in the life of the Church, Internationella teologkommissionen 2014

Det vill säga, stundom kan Guds folk, både lekfolk och vigda ha en bättre intuitiv känsla för tron än teologer då man vittnar om tron i enlighet med evangeliet. Detta är dock inte en demokratisk process, där kyrkan genom enkäter till kyrkomedlemmarna undersöker vilka läror som skall behållas eller förkastas. Istället rör det sig om en komplex urskiljningsprocess där biskopar i samråd med de troende gemensamt kommer fram till samma slutsats.

Den andra artikeln är av George Weigel publicerad på National Catholic Registers blogg: Diminished Bishops, the New Ultramontanism and the Synodal Process

Han menar att den starka betoningen av lekmännen i den synodala processen där påven pekar med hela handen och säger hur det skall vara riskerar att köra över biskoparna och bereda vägen för en ny ultramontanism. Låt mig redogöra för hur han resonerar:

På grund av det Fransk-tyska kriget fick Första Vatikankonciliet (VCI) avslutas i förtid i oktober 1870. Innan detta hade man hunnit med att definiera och avgränsa påvens universella jurisdiktion. Detta innebar att påvens makt över kyrkan fastslogs i det politiska läge som var som en markering mot de dåtida nationalstaternas anspråk på jurisdiktion över kyrkan, samtidigt som man fastslog under vilka precisa omständigheter detta gällde, nämligen i frågor som rör tro och moral då han specifikt åberopar denna rätt (Ex cathedra). Konciliet hann utveckla en starkt teologi om påvedömet, men hann inte utveckla motsvarande teologi om biskoparna. På så sätt uppstod en obalans mellan VCI och VCII.

Andra Vatikankonciliet (VCII) återställde balansen i den dogmatiska konstitutionen om kyrkan, Lumen gentium (LG). Där fastslogs att kyrkans biskopar är direkta arvtagare till apostlarna. Biskopskollegiet är ett direkt nutida uttryck för det biskopskollegium som beskrivs i Apg 15, och detta kollegium, med sitt överhuvud, biskopen av Rom, är ”bärare av den högsta och fulla myndigheten över hela Kyrkan” (LG, 22).

Weigel frågar sig nu om inte den auktoritet åt biskopskollegiet som VCII formulerade undermineras av att man nu plötsligt skall lyssna till lekmännen som påven sagt. Han beskriver en situation där biskoparna agerar som sekreterare med uppgift att föra anteckningar om vad lekmännen tycker och rapportera till Rom. ”That is, the bishops are note-takers, not teachers; recording secretaries, not guarantors of orthodoxy; messenger boys, not apostolic leaders.” Weigel beskriver det som en ny form av extrem ultramontanism – ”a form of papal autocracy that might make Blessed Pius IX blush”.

Jag tänker att om det är så biskoparna uppfattar sin roll i den synodala processen (vilket jag inte tror) så innebär det att de totalt abdikerat från sina ämbetsroller.

Det finns olika maktcentra, och ser man på detta som ett rent sekulärt maktspel så skulle det inte fungera bra, och det har det under många skeden i historien heller inte gjort.

• Påven
• Biskoparna
• Gudsfolket

Alla dessa har genom dopet den grundläggande tillhörigheten till Kyrkan och är utrustade med andliga nådegåvor och är kallade att aktivt delta i Kyrkans evangelisation. De tillhör alla kyrkans grundläggande gemenskap runt Jesus Kristus. Påve och biskopar har dessutom särskilda uppdrag i kyrkan som jordisk korporation som rör förvaltning av sakrament och lära.

Om balansen mellan de olika skall fungera och bära frukt, så måste det bygga på samarbete och lyhördhet för den helige Ande, inte på mänskliga maktambitioner. Det är så jag förstår att påve Franciskus önskar sig det hela. Han vill ha alla med sig.

Jag kan ändå tycka det ligger något i Weigels analys att biskoparnas roll kommer i skymundan. Men det beror i så fall inte på att påve Franciskus är maktfullkomlig, utan på att biskoparna inte till fullo går in i den apostoliska auktoritet de har i uppdrag att utöva, antingen för att de lever kvar i en gammal modell där de är överdrivet underdåniga Rom och har inte tagit till sig den nya synodala kollegialitet som påve Franciskus från sin första dag som påve så tydligt signalerat. Eller också för att de solar sig i glansen av en världslig makt och prakt som de är rädda att mista.

Skall den synodala processen verkligen lyckas enligt påve Franciskus intetioner krävs det särskilt nu då vi går in i den kontinentala fasen att biskoparna verkligen fullt ut axlar sin apostoliska auktoritet och inte ser lekmännen som konkurrenter om sin makt, men som likvärdiga bröder och systrar i tron att lyssna till, ha dialog med, urskilja, vägleda och förmana till gagn för hela kyrkan och för evangelisationen.

————
* Synodalitet (=medvandring) har varit ett begrepp som gått som en röd linje i diskussionerna om kyrkans väsen efter VCII. Först handlade det om biskoparnas synodalitet som motvikt mot påvlig autokrati, nu har begreppet mera och mera kommit att handla om vad det var från början i Apostlagärningarnas kyrka: Alla döptas medvandring i att vara kyrka och vittna om evangeliet. [Här listas tidigare artiklar på min blogg om synodalitet.]