Synoden om synodalitet tillsatte som förberedelse för 2023 års synodsamling en kommission för kanonisk lag. Kommissionen har nu avgivit ett slutbetänkande som publicerats av Synodens generalsekretariat. canon-law-commission-final-report-eng.pdf (CanCFR) I rapporten föreslås ändringar i Kanoniska lagen (Can) för den Latinska kyrkan baserat på arbetet från de två synodala generalförsamlingarna okt 2023 och okt 2024. Slutdokumentet från Synoden om synodalitet publicerades 2024: ENG—Documento-finale.pdf (SFD). Alla dokument från Synoden finns tillgängliga på synodens hemsida: www.synod.va.
Kommissionen förklarar att man sökt identifiera hur teologiska och ecklesiologiska insikter som kommit fram ur den synodala processen kan omsättas i kanoniska normer. Utan en sådan koppling blir den synodala processen ofullständig och riskerar att inte få genomslag. Man utgår från tre tidsperspektiv:
På kort sikt föreslår den ändringar i den nuvarande lagstiftning som omedelbart kan stödja kyrkligt liv så som det utvecklas under konkreta omständigheter. Dessa förslag är ämnet för denna rapport.
På medellång sikt identifieras områden som kan hanteras på ett tvärgående sätt tillsammans med de behöriga dikasterierna genom nya instruktioner eller revideringar av de som redan gäller.
På lång sikt handlar det om en omfattande revision av de två kanoniska lagarna – den latinska och den för östkyrkorna. Den nu publicerade rapporten gäller endast den latinska och presenterar de lagstiftningsförslag som kan genomföras på kort sikt. En separat kommission har inrättats för Östkyrkornas kanoniska lag.
Specifikt gäller det ändringar i paragraferna som styr utnyttjandet av lekmännens, både mäns och kvinnors, kapacitet att utöva ämbeten, ansvar och tjänster i kyrkan, inklusive inom kyrklig styrning och förvaltning; revidering av paragrafer som rör särskilda synoder och biskopskonferenser, vilka är de kyrkliga organ som ansvarar för samarbetet mellan lokala kyrkor; och ändringar av deltagande organ för att stärka deras delaktighet och missionsinriktning.
Rapporten presenterar ändringsförslagen i kanoniska lagen genom en uppställning i tre kolumner.
Kolumn 1: Text i SFD som man utgår från. Kolumn 2: Can nuvarande skrivning. Kolumn 3: Can ändringsförslag
Alla troendes likvärdighet och kompetens att delta i Kyrkans evangeliserande uppdrag
Punkterna 60, 71, 76 och 77 i slutdokumentet från generalförsamlingen för biskopssynoden i oktober 2024 hänvisar till de troendes lika värdighet i Guds folk och till de konsekvenser som denna jämlikhet har i juridisk mening för lekmännens utövande av ansvar och tjänster. Där överväger kommissionen uppdatering av paragraferna 145, 204, 208, 212, 228, 230, 275, 476, 483, 749, 1112, 1421 och 1425, så att de är förenliga med läran från den senaste biskopssynoden.
Kyrkans nuvarande rättssystem är i de flesta fall redan tillräckligt för större erkännande och utnämning av lekmän tillsammans med präster till roller och funktioner som involverar kyrkligt medansvar. Dessa paragrafer implementeras dock ofta inte och behöver starkare normativ bekräftelse för att bli mer tillgängliga och effektiva.
Särskilt intressant är dimensionen av synodal urskiljning och engagemang mellan präster och andra troende, vad gäller att bedöma pastorala behov och tillhandahålla kyrkliga ämbeten, i enlighet med den betoning som det nuvarande läroämbetet ger åt synodalitet som något inneboende i kyrkans natur.
I samband med Synoden om synodalitet involverade kyrkan alla troende i en urskiljningsprocess med syfte att fördjupa och ta emot Andra Vatikankonciliets lära. Genom att välkomna alla troendes råd i tolkningen och tillämpningen av lagen är det nödvändigt att bedöma de befintliga normerna och överväga nödvändiga revideringar i ljuset av nya insikter och förändrade omständigheter.
Provinsiella synoder och biskopskonferenser
Bl.a. föreslås att provinsiella synoder skall hållas var tionde år (nu stadgas att de skall sammankallas vid behov), detta för att vitalisera dem. Större auktoritet ges till biskopskonferenserna genom att ta bort Heliga Stolens inblandning i att delegera en lekman att bistå vid vigslar och genom att införa en presumtion om giltighet för ett mötes beslut om Heliga Stolen inte svarar inom ett år.
Involvering av ordnar, missioner och nya rörelser i kyrkans urskiljnings- och beslutsprocess
Synodens slutdokumentet betonade vikten av bredast möjliga deltagande av ordnar, rörelser och missionerande organisationer av olika slag i synodala möten och konferenser för att öppna upp för inriktningen på evangelisation (”missionary transformation”). Det handlar om organ som främjar evangeliets förkunnelse och sambandet mellan tro och liv, och vars huvudfunktion är evangelisation. I slutdokumentet från synoden p 118 heter det:
”We recognise that institutes of consecrated life, societies of apostolic life, as well as associations, movements and new communities, have the ability to take root locally and, at the same time, connect different places and milieus, often at a national or international level. Their action, together with that of many individuals and informal groups, often brings the Gospel to highly diverse contexts: to hospitals, prisons, homes for the elderly, reception centres for migrants, minors, those marginalised and victims of violence; to centres of education and training, schools and universities where young people and families meet; to the arenas of culture and politics and of integral human development, where new forms of living together are imagined and constructed. We look with gratitude also to monasteries, which are places of gathering and discernment and speak of a “beyond” that concerns the whole Church and directs its path. It is the particular responsibility of the Bishop or Eparch to animate these diverse bodies and to nurture the bonds of unity. Institutes and associations are called to act in synergy with the local Church, participating in the dynamism of synodality.”
Detta bredast möjliga deltagandet av de döpta (jfr SFD p 84) kräver institutionella former av medling, särskilt inom den lokala kyrkan. Dessa organ är primära deltagandeplatser i kyrkans liv i enlighet med de troendes kanoniska status, karismer, tjänster och kompetenser. Differentierat medansvar värderar individers gåvor för gemensamt beslutsfattande.
Kommissionens förslag till ändring av Can p 749
Intressant är den föreslagna ändringen av Can p 749 som talar om påvens ofelbarhet när han talar ex cathedra och biskopskollegiets ofelbarhet vid ett ekumeniskt koncilium. Här föreslår man att sätta in detta i det sammanhang det tillhör: Hela kyrkans ofelbarhet då de troende smorda av den helige Ande genom sitt övernaturliga trosmedvetande, från biskoparna till de sista lekmännen ger uttryck för sin gemensamma tro. Man känner här igen formuleringarna i Andra Vatikankonciliets kyrkokonstitution Lumen gentium p 12.
”The holy people of God shares also in Christ’s prophetic office; it spreads abroad a living witness to Him, especially by means of a life of faith and charity and by offering to God a sacrifice of praise, the tribute of lips which give praise to His name.(110) The entire body of the faithful, anointed as they are by the Holy One,(111) cannot err in matters of belief. They manifest this special property by means of the whole peoples’ supernatural discernment in matters of faith when ‘from the Bishops down to the last of the lay faithful’ (8*) they show universal agreement in matters of faith and morals. That discernment in matters of faith is aroused and sustained by the Spirit of truth. It is exercised under the guidance of the sacred teaching authority, in faithful and respectful obedience to which the people of God accepts that which is not just the word of men but truly the word of God.(112) Through it, the people of God adheres unwaveringly to the faith given once and for all to the saints,(113) penetrates it more deeply with right thinking, and applies it more fully in its life.”
Den synodala processen tar inte bort biskopens, biskopskollegiets eller påvens beslutskompetens; istället inkorporerar den Guds folks bidrag, vilket ger synodalakten en genuint gemensam karaktär.
Min spaning om nuläget i Katolska kyrkan ser ut ungefär såhär: Synodalitet handlar om samarbete och gemensam urskiljning på alla nivåer i kyrkan i ljuset av den helige Ande och där lekmännen är involverade i lika grad som präster i det gemensamma ansvarstagandet för kyrkans mission i världen. Det innebär ett återställande av ordningen, åter till källorna som var ett av ledorden för konciliefäderna under Andra Vatikankonciliet. Klerikalism innebär ett vanställande av kyrkans ansikte som en hierarkisk struktur där den prästerliga hierarkin definierar kyrkan och den stora massan av döpta kristna passivt hänger med och att deras kapacitet som levande lemmar i kyrkans kropp underutnyttjas.
Kyrkliga dokument alltsedan Andra Vatikankonciliet har pekat ut riktningen allt tydligare från klerikalism till synodalitet. Den synodala processen som inleddes av påve Franciskus 2021 och nu förs vidare av påve Leo är ytterligare en vägvisning i den riktningen. Varken kyrkans fotfolk eller prästerna har emellertid anammat processen, snarare sett den som sekulariserade lekmäns försök att få makt över kyrkan och hota renlärigheten. Som varnande exempel nämner man den synodala vägen i Tyskland som spårat ur och riskerat att hamna i schism med Vatikanen. Men den synodala processen handlar inte om det.
Kulturkriget som splittrar kyrkan har skymt sikten och försvårat acceptansen av den synodala processen. Inte bara politiskt konservativa katoliker, utan också andra katoliker som vill vara lojala med kyrkan har kommit att se synodaliteten om inte som ett hot, så åtminstone som ett jippo som kommer att gå över och att man sedan kan återgå till business as usual.
Men synodalitet som jag förstår det utifrån Bibeln och de kyrkliga dokumenten innebär att vi verkligen återvänder till källorna, vilket innebär omprövning, omvändelse, en radikal överlåtelse till Kristus och att vi bejakar den helige Ande i oss som givits genom dopet och konfirmationen så att alla nådegåvor verkligen kan komma till uttryck.
Här har den Karismatiska förnyelsen (CCR) en nyckelroll. Alla postkonciliära påvar har gett den sitt starka stöd. Påve Franciskus som grundade CHARIS sade att han hade tre förväntningar på CCR: 1) Att sprida Andens dop till hela kyrkan, 2) att verka för enheten i Kristi kropp, 2) att tjäna de fattigaste. Påve Leo har upprepat samma sak. Vid ett internationellt möte med förnyelsen i Vatikanen 30 maj sade han:
”I, too, (like pope Franciscus) wish to foster the relationship of mutual respect, closeness and support between the See of Peter and the great family of the Catholic Charismatic Renewal. In this regard, I would like to reflect on the following key aspects of your spiritual experience: baptism in the Spirit; prayer of praise; the word of God; communion; and charity.”
Diakon Pancho Chin A Loi skriver:
”En döpt och konfirmerad människa kan leva utan att gåvans frukt tydligt märks. Gåvan saknas inte, men människans fria gensvar, tro, omvändelse och överlåtelse kan behöva väckas och fördjupas. Det är i detta sammanhang som den katolska karismatiska förnyelsen talar om dopet i den helige Ande. Det är inte ett åttonde sakrament och inte ett omdop. Det är en levande, personlig förnyelse av dopets och konfirmationens nåd: ett ja till Jesu herravälde och en bön om att den helige Ande ska få genomtränga, helga och utrusta hela livet.”
Kyrkan behöver den helige Ande, verksam i alla sina medlemmar, präster såväl som lekmän och ett förtroendefullt samarbete mellan präster och lekmän. Detta är nödvändigt för att möta tidens utmaningar och att kyrkan kan fungera som det salt och ljus hon skall vara i världen. Det förutsätter också ett samarbete med alla kristna.
