Synodalitet

Begreppet synodalitet har varit i ropet mycket sista åren. [Se tidigare artiklar på min blogg under sökordet synodalitet här].

Det är främst påven själv som introducerat begreppet, och det handlar om en mindre centraliserad kyrka där inte bara de lokala biskoparna, utan hela Guds folk uppfordras att ta ett större ansvar. Det handlar alltså inte om passiv demokrati där jag kräver att få min röst hörd, utan om att alla aktivt öppnar sig för tron och Andens fulla liv. För att travestera John F. Kennedy: Fråga inte vad Kyrkan kan göra för dig utan vad du kan göra för Kyrkan. Och då menar jag Kyrkan som en levande organism centrerad kring Jesus Kristus fylld av Helig Ande, inte kyrkan som jordisk maktstruktur fylld av strider, korruption, maktmissbruk. Joseph Ratzinger betonade att kyrkan är båda, både en jordisk struktur med sina brister och en gemenskap kring Jesus Kristus och som sådan helig och ofelbar. Ändå hänger de båda dimensionerna ihop. I boken Kallad till gemenskap påpekar Ratzinger att problem uppstår om man till följd av att man sysselsätter sig så mycket med det konkreta, korporativistiska glömmer eller underbetonar kyrkans identitet som Kristi kropp. Han beskriver utmaningen såhär:

”Kyrkan måste under historiens gång ständigt vara på sin vakt så att inte de många mänskliga strukturerna vanställer det som är hennes egentliga andliga centrum.”

”Kyrkan: helheten och delarna, biskopens uppdrag” på Bengts blogg

Att alla katoliker är kallade att ta ansvar för kyrkans evangelisation i vårt samhälle klargjorde biskop Anders klart och tydligt under sin predikan vid stiftsvallfärden till Vadstena i lördags.

Denna nyproducerade video på stiftets YouTube-kanal ger aspekter på att vi alla, varje katolik är kallad att vara delaktiga i Jesu uppdrag att göra evangeliet känt också i Sverige idag:

Man kan säga att stiftsvallfärden var i harmoni med den synodala process påve Franciskus introducerat. Den engagerar alla, och den är öppen Andens fulla liv.

Biskopsynoden 2023 om synodalitet förbereds lokalt.
Precis idag presenterar Vatikanen förberedande dokument inför biskopssynoden 2023 som skall handla om synodalitet. Synoden föregås av en förberedande ”synodal väg” i tre steg som startar i oktober i år med en förberedelse i de lokala stiften och församlingarna som involverar alla. Det följs av steg 2 sommaren 2022 som är en kontinental fas med breda konsultdationer och urskiljningsprocesser med biskopskonferenserna. Tredje steget är själva synoden i Rom 2023. Målsättningen är att stärka den synodala självsynen i Katolska kyrkan och förbereda framtida arbetslinjer regionalt och internationellt.

Arbetet med synodaliteten är ett led i ett genomgripande reformarbete under påve Franciskus pontifikat där vi också kan vänta oss en genomgripande kuria-reform som länge varit på väg.
Detta har också varit ett genomgående tema sista åren, [se mina artiklar med sökordet kuriareform].

Synodalitet kontroversiellt.
Synodalitet är ett kontroversiellt ämne, många önskar inte detta och fruktar att det leder till kaos och menar att det kan undvikas bara genom att fortsätta stärka påvens centralmakt. Andra å sin sida ser ett hopp i detta, att maktfördelningen i kyrkan äntligen skall ändras och att progressiva lekmän kan få mer inflytande och att det skall bli en öppning för att ändra även på centrala lärofrågor som prästämbetets reservation för män eller att äktenskapet måste vara mellan en man och en kvinna.

Tydligast har detta blivit i den ”synodala väg” som inletts i den tyska katolska kyrkan som rönt mycket kritik, även påven själv har skrivit ett brev till de tyska biskoparna med vissa varningar. Påven har dock sagt att det är viktigt att alla dagens kontroversiella frågor måste få ventileras och komma på bordet.

Tysklands synodala väg (”Synodaler Weg”), några fakta:
– startades av de tyska biskoparna i samarbete med Centralkommitten för Tysklands katoliker (ZdK), den största av flera grupper som representerar lekmän. Bakgrunden var de omfattande övergreppskandalerna och att något måste göras på en övergripande nivå där man tittar inte bara på enskilda prästers skuld utan på strukturella fel.

– består av en grupp på 230 personer samlade för att diskutera vad som uppfattas vara de mest pressande frågorna i Tysklands katolska kyrka. Gruppen inkluderar alla biskopar plus representanter för religiösa ordnar, lekmannarörelser, stift och församlingar, universitet, konsulter från andra kyrkor och experter inom de områden som diskuteras. Hela gruppen har mötts endast vid vid ett tillfälle grund av pandemiläget. Nästa möte planeras i Frankfurt till månadsskiftet september/oktober.Vid sidan av detta finns fora med omkring 40 personer som fokuserar på specifika frågor mellan storgruppssessionerna.

– fokuserar på fyra huvudteman:

1. Maktutövning och maktdelning inom kyrkan
2. Relationer och sexualitet
3. Prästämbetet inklusive samtal om celibatet
4. Kvinnor i vigda ämbeten och högre tjänster i kyrkan.

Den synodala vägen är löst strukturerad för att ge möjlighet för deltagarna att utvärdera vad som fungerar och inte och göra fortlöpande ändringar. Det. är inte klart ännu hur det kommer att sluta. Ursprungligen var tänkt att man skulle vara i mål 2021, men pandemin har fördröjt processen. Storgruppen möts igen 30 september i Frankfurt, och rösta om resolutionerna hoppas man kunna göra våren 2022, så att rekommendationerna kan lämnas som bidrag till den synodala process som påve Franciskus startat.

Kyrkorättsligt är de förslag som röstas fram inte bindande. Kyrkolagen tillåter inte att lekmän utövar inflytande över beslut som är under en biskops ansvar. Varje biskop måste var för sig bestämma om och hur han vill implementera förslagen i sitt stift.

Gruppen kan komma att rösta om förslag på tre nivåer:

1. Lokala förslag som varje biskop kan implementera i sitt eget stift. Det kan t.ex. handla om att rationalisera administrationen i stift och församlingar, anställa lekmän på deras expertområden som t.ex. ekonomi så att biskopar och präster kan fokusera på pastorala behov och att säkerställa att lekmän är involverade i beslutsfattande.
2. Ändringar i den kanoniska lagen. Det kan tyska kyrkan inte göra på egen hand, utan det blir i form av rekommendationer till påven att genomföra sådana ändringar. En möjlig sådan förändring som diskuterats är att luckra upp de legala sambanden mellan vigning och administration, som detta att en präst alltid har sista ordet i frågor rörande församlingsfinanserna.
3. Förändringar som bara kan fattas av ett ekumeniskt koncilium. Det verkar t.ex. sannolikt att ett förslag som kommer att läggas är ordination av kvinnor. Det innebär i princip att man föreslår ett nytt ekumeniskt koncilium.

Påven har 2019 skrivit ett brev till katolikerna i Tyskland. Han betonar att inga ämnen är förbjudna att diskutera. Han refererar till sin apostoliska maning Evangelii Gaudium som en guide för arbetet. Han betonar öppenheten för den Helige Ande. Gång på gång återkommer han till att betona tron, evangelisationen och den Helige Ande. Han varnar för en falsk reform som bara åstadkommer yttre förändring men inte är förankrad i en överlåtelse åt Kristus och Anden. Evangelisationen, säger han, måste vara det vägledande kriteriet framförallt.

Många kritiska röster har hörts om den tyska synodala vägen, också farhågor att det skall leda till kyrkoschism. Jag tror farhågorna är överdrivna. Ingen lokal biskop (hur radikal retoriken än kan låta) tror jag kommer att införa några förslag i sitt stift som går emot kyrkans ordning och lära.

Andra å sin sida sätter stora förhoppningar till att man skall kunna ändra hela kyrkan och dess lära. Det är naivt. Påven kommer inte att pröva vare sig frågan om kvinnliga präster eller att göra äktenskapet öppet för samkönade. Dels kräver sådant ett koncilium, påven är inte fri att införa sådana förändringar ens om han ville, om han inte har större delen av biskoparna med sig. Ett nytt koncilium är knappast aktuellt nu, istället handlar det om att förverkliga och konkretisera de impulser som Andra Vatikankonciliet satte igång. Det kräver mer av oss lekmän än att bara kräva reformer som andra förväntas genomföra.

Många kommer att dra en suck av lättnad när allt är över, andra, som kanske lagt ner mycket möda i olika arbetsgrupper och haft stora förhoppningar kommer att bli besvikna, då de ser att inte så mycket som de ville har hänt. Samma känsla som på många planeringsdagar jag upplevt i mitt yrkesverksamma liv – mycket entusiasm, stora förhoppningar, sedan återgår allt till vardagen.

Jag tror dock det är positivt att alla frågor fått komma på bordet och belysas. Förhoppningsvis kan det leda till ett öppnare klimat, bättre samarbete mellan präster och lekmän och brytning med klerikala maktstrukturer* och att man råder bot på de problem som var ursprunget till att man satte igång den synodala vägen. Det vore inte så dåligt det.

——————-

*Klerikalism – ytterligare ett begrepp som diskuterats flitigt i Katolska kyrkan sista åren. [Se mina tidigare texter under sökordet klerikalism här].