I helgen var jag på Focolarerörelsens fest, 60 år i Norden. På ekumeniska centret i Alvik hade ett hundratal personer samlats, bland dem biskop Anders Arborelius, pastor Peter Halldorf och biskop emeritus i Svenska kyrkan Åke Bonnier, den senare själv focolarin, och han intervjuades om vad rörelsen har betytt för honom i hans liv som präst och biskop.

Focolare grundades som en andlig förnyelserörelse i Trento i Italien 1943, mitt under brinnande krig när bomberna föll över staden. Det var Chiara Lubich och några av hennes väninnor som ställda inför att allt rasar samman, sönderbombade lägenheter, döda anhöriga och att alla planer som hör till det lugna vardagslivet går om intet beslöt sig för att satsa på det enda som är bestående: Gud och Guds kärlek.

Biskop Anders talade om rörelsens karism som är att bygga enhet och syskonskap mellan människor, folk och grupper. Att älska sin medmänniska, oberoende av religion, kön, härkomst etc och bygga enhet med henne är den mest omedelbara formen av evangelisation som förstås av alla. ”Människan är kyrkans första och grundläggande väg” fastslog den helige Johannes Paulus II i encyklikan Redemptor Hominis från 1979.  Jesus bad själv om sin kyrkas enhet: “att de alla skall bli ett” (Joh 17:21). I denna anda vill man verka med målsättningen att medverka till att forma en mer enad värld, i respekt för och berikade av allas olikheter.

 Därför är Focolare också en ekumenisk rörelse. Biskop Anders påpekade att Trento var den stad där det Tridentinska konciliet ägde rum, som kom att befästa den splittring som uppstått genom reformationen, och att det finns en symbolik i att Focolare grundades just där.

Inom Focolarerörelsen finns kristna tillhörande olika kyrkor och samfund, troende från olika religioner och personer med icke-religiös livsåskådning. Var och en delar samma mål och anda, i trohet till sin egen kyrka, religiösa tillhörighet och sitt samvete.

Vi fick en exposé över rörelsens 60-åriga historia i Sverige och vittnesbörd från personer som kommit i kontakt med rörelsen alltifrån 1960-talet till nu. Jag och min familj var under 1970-talet själv med på deras sommarkonferenser (Mariapoli) vilket betydde mycket för oss då för att plantera en evangelisk glädje i våra hjärtan som burit genom livet. Vänskapen med Focolare-kommuniteten som finns i vårt grannskap här i Enskede består, och vi samarbetar gärna som volontärer i församlingsarbetet och genom att arrangera Rörelsernas pingst, ett årligt arrangemang där mångfalden av andliga rörelser i kyrkan samlas med biskop Anders.

Genomgående för dem som berättar om sin kontakt med rörelsen är att de berörts av kärleken, glädjen, att ha blivit sedda och älskade på ett sätt som väckt hjärtats gensvar. En övertygelse av att Guds kärlek består och bär också över de djupaste avgrunderna och ett hjärtats maning att manifestera den i sitt eget liv och ge den vidare till medmänniskan.

Man väljer ett bibelord för varje månad, ”Ord att leva”, och strävar efter att medvetet leva ut det i sin vardag. Man samlas i grupper och reflekterar över det och delar erfarenheter om hur man lyckats leva ut det. Det handlar om att tron blir levande. Från att kyrkan ses som en institution som servar mig med religiösa värden till att upptäcka Jesus kärlek i mitt hjärta, och inse att jag själv är en levande byggsten i kyrkan och att min kallelse är att representera henne och ge Guds kärlek vidare till medmänniskan. Gud har inga hjälpande händer, ingen mun som talar och tröstar, inga ögon som ser, inga öron som lyssnar annat än våra i den immanenta värld vi lever i. Det kommer an på mig att förvalta det jag tagit emot. Jag är en levande lem i Kristi kropp (jfr Paulus).

Att bli varse och leva ut Guds kärlek, låta sig genomstrålas av den och ge den vidare till medmänniskan är sannerligen inte lätt i den oroliga mörka värld vi lever i och som ger så många anledningar till misströstan, oro, svartsyn. Men dessa onda influencer har ingen makt över oss om vi ställer oss under Kristi herravälde (Joh 16:33) och öppnar oss för nådegåvan (Apg 1:8).  I vår egen kraft är det inte möjligt, därför är det som biskop Anders säger en karism, en nådegåva som ger oss kraften och glädjen. Jag tänker också på påve Franciskus ord i den apostoliska maningen Evangelii gaudium:

Den stora faran i vår tids konsumtionsinriktade värld ligger i den plågsamma ödeläggelse ett självbelåtet och girigt hjärta föder fram i sin ständiga jakt på ytliga förströelser med så okänsligt samvete. Så fort det inre livet fångas i egenintresset och bekymren finns inte plats för andra och för fattiga. Guds röst hörs inte längre och känslan av hans kärlek saknar glädjen. Viljan att göra gott blir bara tunnare och tunnare.  Också för troende finns en stor fara. Många faller offer och blir till slut förbittrade, argsinta och håglösa. Så kan man inte leva värdigt och uppfylla livets mål. Det är inte Guds vilja för oss och inte det liv i Anden som har sin källa i den uppståndne Kristi hjärta.

Jag inbjuder i denna stund alla kristna, var de än bor och lever, till ett förnyat personligt möte med Jesus Kristus, eller åtminstone till att öppna sig för honom som vill detta möte med dem. Jag ber er alla att göra detta varje dag utan att svikta. Ingen skall tro att denna inbjudan inte är avsedd för honom eller henne, eftersom ‘ingen är utesluten från den glädje som ges av Herren’. [Evangelii gaudium, 2,3]

Focolare och andra rörelser i kyrkan bidrar aktivt till att sprida Evangeliets glädje, som är en kallelse som gäller alla kristna och hela kyrkan. Det är sant att nåden är gratis, att vi får den utan att vi gjort oss förtjänt av den, men det är också sant som man brukar påpeka när människor försöker tillskansa sig gratisförmåner på andras bekostnad: Det finns inga gratis luncher, det är alltid någon som får betala. Guds nåd i våra hjärtan väcker ett gensvar som vi behöver agera på: Att inte förbli passiva, utan gå in i den speciella kallelse Gud har åt var och en. Agerar vi inte utifrån nådegåvan förtvinar den, och världen går miste om något när vi egentligen skulle bygga kärlekens civilisation. Något för oss alla att reflektera över då vi i mässans syndabekännelse erkänner att vi syndat i ”tankar, ord, gärningar och underlåtelser”.

Låt mig avsluta med den uppmaning påve Benedict XVI gav till katolikerna samlade i Hyde Park under sin Englandsresa 2010:

”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”

——————————————————————————-

”Shine through me,
shine through me
Lord make my life a stream of light
for every one to see
A flowing, reaching, loving light
is all I want to be
So take control, ignite my sole
and shine through me”