Två frågor:

• Varför helar Gud?
• Varför helar Gud inte alla?

Mycket i Jesus verksamhet som den skildras i evangelierna handlar om att bota och hela. Men också Jesus tycks ha insett att Guds ingripande i vår mänskliga verklighet på detta sätt är något ömtåligt som man inte skall tala vitt och brett om, han förbjöd ofta människor att tala om vad som hänt.

Själv ber jag ofta för sjuka i min församlings bönegrupp, och det finns ingen motsättning mellan att be för sjuka och att utnyttja den vanliga skolmedicinens resurser. Bön för sjuka kombinerat med vanlig sjukvård är inte alls ovanligt, och i anslutning till kyrkligt anknutna kliniker, t.ex. tidigare diakonicentra som Ersta Sjukhus och Samariterhemmet i Uppsala var det inte ovanligt att det också utvecklades ett intresse för förbön.

Många sjuka och behövande människor söker förbön, utan att de därför har en tvingande förväntan att Gud skall ingripa mirakulöst, och de upplever  ofta den kristna miljö som omger förbönen som läkande, tröstande, livgivande. Och ibland inträffar det att människor blir helade. Exemplen från evangelierna är åtskilliga, och vittnesbörden från kristna i alla tider är många. På kristna vallfartsorter som Czestochowa i Polen eller Lourdes i Frankrike är väggarna fullständigt tapetserade med kryckor och olika votivgåvor från tacksamma människor som blivit helade.

Församlingen Livets ord har ägnat sig mycket åt att be för sjuka. I en sådan jätteförsamling som existerat under mer än 30 års tid är det naturligt att människor också gjort negativa erfarenheter av detta. Johan Heltne, tidigare Livets Ord-medlem har romandebuterat med ”Det finns ingenting att vara rädd för”, en skildring av hans inte alls odelat positiva upplevelser som ungdom i Livets Ord. Jag har beställt boken men inte läst den ännu. Som jag förstår av recensionerna är det ingen grund bok som stämmer in i en odifferentierad kritik, utan ställer de existentiella frågorna på sin spets och skildrar de konflikter som rör sig i det inre på romanens huvudfigur Jonatan.

Johan är numera inte med i Livets Ord, men han är fortfarande troende, och han säger i en intervju att han brukar besöka gudstjänster i Katolska kyrkan. Johan är angelägen att framhålla att boken är fiktion, men den bygger ändå på erfarenheter från hans uppväxt och ungdom i församlingen Livets ord.

Gestaltningen av det inre motsvaras i Johans bok av den yttre upplevelsen av frikyrkomiljön där klyftan mellan teorin som talar om Guds kärlek, förlåtelse och nåd och praktiken som handlar om skuld, straff och kontroll tränger in Jonatan i ett hörn där han riskerar att bli en förkrymt skuggbild av sig själv istället för att befrias genom Guds nåd. Han kämpar dock emot, och upplevelsen av den första kärleken, en erfarenhet som innebär ett kraftfullt existentiellt genombrott i en människas liv, är en av de komponenter som för honom vidare.

Jag blir nyfiken på att läsa boken som jag inbillar mig har något att säga både kristna ledare som bör besinna hur ett trosviss och överpositiv retorik, särskilt kombinerat med en sluten kontrollerande miljö, kan missa målet och stjälpa istället för att hjälpa, och sekulära hjälpare som kanske behöver tillägna sig en fördjupad förståelse av den spänning mellan ont och gott, fördömelse och frälsning, synd och nåd som är religionens värld så att man kan följa med sina klienter in på den arenan också istället för att lämna dem helt ensamma där.

Matilda Gustavsson, krönikör i DN, har läst boken och ställer de existentiella frågorna på sin spets. En fråga handlar om detta med helande. Bokens Jonatan hade epilepsiliknande kramper och blev föremål för förbön och det fanns i atmosfären en förväntan om helande. Men Gud helar ju inte alltid, utan bara ibland, varför är det så?

Det finns en risk att om förväntningarna är ställda alltför högt både hos den som blir föremål för förbön och i miljön, så uppstår besvikelse och negativa tankar om helandet uteblir.

Matilda frågar sig också varför Guds helande genom förbön tycks så godtyckligt. I sin ungdom var hon med om ett tillfälle då man bad för en fotbollskille vars ena ben var 2 cm kortare än det andra, och undret tycktes ske att benen blev lika långa. Den existentiella frågan infinner sig: Varför helar Gud ett relativt harmlöst handikapp hos en fotbollskille men helar inte lidanden som är betydligt värre hos andra? Gud tycks inte vara rättvis. Matilda Gustavsson utmanar Ulf Ekman som varit aktiv i detta under decennier och arbetat med de största frågorna och det djupaste i människan att kommentera och ge svar som hjälper oss en bit längre.

Den skepsis vi  ofta möter i Sverige mot förbön finns inte i andra länder. I England är det vanligt med  samarbete mellan skolmedicin och kyrkor i s.k. Healing homes. Helhet genom Kristus heter en organisation i Sverige som främjar och uppmuntrar kristna att våga börja be för sjuka. Det är absolut inget som är förbehållet några få särskilt utvalda, varje döpt kristen har gåvan att be för sjuka.

Mirakulöst helande av kroppslig sjukdom genom förbön är verkligen ett specialfall, men det händer. Det är inget man kan förvänta sig eller ”kräva” av Gud, men när det sker är det ett andligt tecken på inkarnationes verklighet i vår värld. Men mycket annat kyrkan gör är också helande för kropp och själ på olika sätt. Kyrkan är kallad att vara en läkande miljö.

• Den karitativa vägen, kärlek och omsorg om medmänniskorna är grundläggande. Där kärlek och vänskap finns och omsorg om de fattiga och behövande, läggs en grund för helande.
• I sakramenten är Jesus själv närvarande med sin helande kraft. Redan i dopet finns läkedom.

Leva har sin tid, dö har sin tid. (jfr Predikaren kap 3) Det är inte alltid förbön för kroppens helande är på sin plats. Varför en Gud som är god och allsmäktig tillåter lidande och ondska (Teoidicé-problemet) är en ständigt återkommande fråga för mänskligheten. Det kristna svaret är att se det som ett mysterium snarare än ett problem – annars hamnar vi obönhörligen i en återvändsgränd. Vår teologi måste därför ha ett utrymme för lidandet. Också Paulus talar om en tagg i hans kött (2 Kor 12:7)

Jesus berör själv temat i Nasarets synagoga:

Jesus sade till dem: ”Snart kommer ni med talesättet: Läkare, bota dig själv! och säger: Allt som vi har hört att du har gjort i Kafarnaum, gör det här i din hemstad också… Sannerligen, ingen profet blir erkänd i sin hemstad. Jag försäkrar: det fanns många änkor i Israel på Elias tid, när himlen inte gav regn på tre och ett halvt år och det blev svår hungersnöd i hela landet. Ändå sändes Elia inte till någon av dem utan till en änka i Sarefat nära Sidon. Och det fanns många spetälska i Israel på profeten Elishas tid, och ändå blev ingen av dem botad, däremot syriern Naaman.” (Luk 4: 23-30)

 Någon som besökte ett av Moder Teresas hem för döende frågade: ”Alla dessa döende som får en värdig död hos er – är det några av dem som blir helade?” Moder Teresa svarade: ”Ja, femtio procent blir helade till livet. De andra femtio procenten dör helade”.

För en tid sedan avled vår högt aktade broder Wilfrid Stinissen efter en tids sjukdom. Göran Skytte citerar i ett minnesord ett mail han fick från honom för några veckor innan hans död:

”Som du vet har jag inte mått bra i min kropp den senaste tiden. Nu har jag äntligen fått svar på undersökningarna. Det visar sig att det handlar om cancer i bukspottkörteln. Ur medicinsk synpunkt är det ett dåligt besked. Men på ett djupare plan är allting givetvis bra. Mitt liv vilar tryggt i Guds händer.”

Läs också: [dagens ledare i Dagen av Carl-Henric Jaktlund]