I lördags, på Moder Teresa av Calcuttas minnesdag var jag på en manifestation för de ofödda barnen på Norra bantorget i Stockholm. C:a 600 personer hade samlats för att kasta ljus på det som är tabu att tala om i vårt land: Aborternas mörka sida och det absurda i att låta människovärdet som grundval i samhället övertrumfas av att genomdriva en grundlag som fastslår rätten till abort. Moder Teresa sade då hon mottog Nobels fredpris att aborterna är det största hotet mot freden i världen. Flera talare tog upp de juridiska och medicinska aspekterna av grundlagsändringen och konstaterade att det är en symbolhandling utan juridiskt bindande konsekvenser. Så skall man inte förfara med grundlagen.

Som ung läkare var själv engagerad i Ja till livet-rörelsen, men man kan konstatera att trots att många med mig lyft dessa frågor, så har tabubeläggandet mot att diskutera abort som ett etiskt problem blivit alltmer kompakt i samhället till förmån för att se abort som en okomplicerad hälsovårdande insats. Lika tabubelagt är det att tala om aborternas negativa konsekvenser, alltifrån sjunkande födelsetal till  kvinnors psykiska och mentala hälsa. Många vittnar om att den som talar öppet om abortmotstånd i dagens Sverige får betala ett högt socialt pris. Likriktningen blir särskild uppenbar i att det inte finns ett enda riksdagsparti man kan rösta på om man vill prioritera frågan att inte skriva in aborträtten i grundlagen. Länge trodde jag att Kristdemokraterna skulle hålla ställningen i denna fråga och försvara människovärdet och katolsk sociallära som är partiets ideologiska grund, men med sorg konstaterar jag och många med mig att partiet föll till föga.

Kanske sker en omsvängning nu, mot en mera pluralistisk kultur också på detta område. Adam Frisk, representerande Studenter som är för livet konstaterade att en fjärdedel av generation Z aldrig har fått födas. Jag kollade födelsetal och abortstatistik från åren 1995-2012 och konstaterade att det stämde med råge. Adam vill lägga grunden för en ny prolife-rörelse bland unga. På en ungdomskonferens i Huddinge nyligen sade han att han skulle vilja tala om abortmotstånd som en kristen patriotism. Många ryggar inför ett sådant språkbruk, man får lite vibbar av Charlie Kirk som fick ikonstatus i USA efter mordet på honom. Men många är förespråkare av en liknande radikal hållning, vilket man får förstå utifrån den kompakta tystnad kring abortfrågan som råder i det offentliga rummet och som också kyrkorna många gånger har anpassat sig till. Om det gemensamma målet är att ge röst åt en opinion som delas av många är det en god strategi att samla alla. Det är så vår demokrati skall fungera.

Huvudarrangör var organisationen Livsval som grundades av fyra engagerade kvinnor 2017 och vars målsättning är ett Sverige där ingen önskar abort trots att den medicinska tekniken finns och att fler mammor och pappor ska välja livet och göra ett val för sina egna liv. Man vill väcka opinion, därför vill man genom manifestationen samla Sveriges pro life-rörelse och inspirera och engagera för ett fortsatt engagemang.

Bland talarna märktes Åsa-Karin Brunninge, ordförande i Livsval, Mats Selander, ordförande i Människorätt för ofödda (MRO), Björn Håkonsson, diakon i Katolska kyrkan, Peter Artman, präst i Svenska kyrkan, Linda Bergling, pastor i församlingen Arken och Per Arvidsson, läkare, Claphaminstitutet.

Jag tror den absoluta majoriteten av dem som samlades var kristna och har sitt engagemang utifrån sin kristna tro. Det handlar inte om att tvinga på resten av samhället sin kristna tro, men som fallet är med katolsk sociallära att utifrån Jesus undervisning och Bibelns lära om människovärde och kärlek till varje medmänniska dra slutsatser om allmänna principer för sitt handlande i samhället och det politiska livet.

I socialläran finns principer för eftertanke, bedömningsgrunder och riktlinjer för konkret handling som bildar utgångspunkt för att främja en fullödig och solidarisk humanism. Den föreskriver ingen konkret politik eller tar ställning för något politiskt parti men står i dialog med alla kunskapsområden och vetenskapsgrenar som reflekterar över människans verklighet.

Stort intryck på mig gjorde Mats Selanders tal som avslutade manifestationen där han vädjade om mod att gå emot tabut att försvara de oföddas rätt till liv. Vi, alla kristna, du och jag har också del i den tystnadskultur som råder genom att vi anpassar oss. Han kritiserade präster och kyrkoledare som kan hålla många och långa tal om människovärdet, men inte med ett enda ord nämna elefanten i rummet: aborterna. Du och jag har ett ansvar, men vi viker tillbaka. Mats illustrerade med profeten Jesajas ord: ”Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk med orena läppar” (Jes 6:5). Våra läppar är orena för att vi inte står upp för det vi håller för sanning och rätt.

Det får mig att minnas vad påven Benedict XVI sade till katolikerna samlade i Hyde Park under hans London-besök 2010:

”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”

Några slutsatser framträdde som gemensamma under denna manifestation:
Livet är heligt och skyddsvärt från början till slutet.
Rätten till liv fastslås i de etiska dokument som ligger till grund för vårt rättssamhälle.
Rätten till liv kan inte lagstadgas bort.
I abort står den etiska konflikten mellan fostrets rätt till liv och moderns rätt till autonomi
Betoningen är inte så mycket på att ändra på lagen (detta var mera i fokus tidigare), nu handlar det om att ändra attityder till förmån för att inte vilja göra abort trots att möjligheten finns.
 

Katolsk morallära är strikt i att abort är likställt med mord och därför inte tillåtet. Inte desto mindre är katoliker ganska accepterade i samhället trots tabut kring att ha en sådan inställning till abort. Det beror kanske på att predikan av detta inte hörs så mycket utanför kyrkväggarna. Förväntan i samhället är att katoliker inte gör något väsen av detta, utan att det stannar vid privatmoral.

Den finns dock de katoliker, i USA ofta republikaner med sympati för MAGA-rörelsen, som menar att katolsk moral måste tillämpas strikt i samhället, och politiker som inte strikt verkar för att förbjuda aborter i lag bör exkommuniceras (t.ex. tidigare president Biden som är katolik, men för legal abort). Jag konstaterar att kyrkans herdar inte tagit initiativ till något sådant, Det torde vara fullt möjligt för katoliker att både rösta på och verka som aktiva politiker i sekulära politiska partier utan att bryta mot katolsk sociallära. Detta utifrån principen att man bör samverka med alla goda krafter i samhället och verka för det allmänna bästa på det sätt som är praktiskt möjligt.

Katolska kyrkan uppmanar därför de troende att engagera sig i demokratiska val och söka påverka politikens inriktning genom att kandidera, att på annat sätt arbeta politiskt och, under alla omständigheter, att rösta i allmänna val. Men i vissa frågor blir det särskilt knepigt, och mycket eftertanke krävs. Det gäller sådant som berör de absoluta värdena till vilka hör varje människas rätt till liv från första början till den naturliga döden. I socialläran utgör denna rätt grundfundamentet för personalitetsprincipen eller principen om den mänskliga personens värdighet. Denna grundprincip motiverar Kyrkans engagemang för mänskliga rättigheter, rättvisa och fred liksom för omsorgen om hela den fysiska skapelse som också ger mänskligheten dess levnadsbetingelser.

I en skrift från Justitia et Pax, Katolska kyrkans kyrkans kommission för rättvisa och fred, Uppmaning till alla katoliker i Stockholms katolska stift och alla människor av god vilja med anledning av valet i Sverige den 13 september 2026 problematiseras frågan om att grundlagsfästa rätten till abort:

”En grundlagsförändring som skriver in vad som kallas »rätten« till abort i Regeringsformens rättighetskatalog vilar i skrivande stund för att i en andra och slutlig läsning godkännas av den riksdag som väljs i höst. Detta innebär att man grundlagsfäster en ordning där över 30 000 ofödda barn mister livet varje år. Alla nuvarande riksdagspartier står bakom detta förslag liksom de står bakom gällande svensk abortlagstiftning. Att abort på så sätt betraktas som en politisk självklarhet är något som Kyrkan djupt beklagar, och alla människor av verklig, god vilja med henne.”

Läs också:
Livets eller dödens kultur. Min artikel i tidskriften Keryx (numera Teologi och ledarskap) från 1911.