Det katolska förlaget Veritas har gjort ett jättejobb genom att ge ut den digra volymen Den katolska socialläran med ett stort antal påvliga dokument publicerade alltifrån Leo XIII´s Rerum novarum från 1891 som tog upp arbetarnas rättigheter under industrialismen via Johannes XXIII´s Pacem in Terris från 1963 som handlade om behovet av fred i en värld som kärnvapenkapprustningen gjorde alltmer instabil till Laudato Si, påve Franciskus klimatencyklika från 2015 som tar upp  klimatet och miljön och vårt ansvar för vår jord som i snabb takt mår allt sämre.  Varje dokument föregås av en introduktion som sätter in dokumentet i sitt sammanhang och sammanfattar innehållet, författad av någon av medarbetarna, Andreas Carlgren, Anders Piltz, Madeleine Fredell m.fl. Det finns också en gedigen notapparat och referenslista vilket gör boken till en guldgruva för forskare som vill studera socialläran.

Att vara människa innebär att vi har ett ansvar att samarbeta, inte bara inom den egna familjen utan även inom den familj som utgörs av alla människor. Kyrkans kallelse är att sträva efter ”det gemensamma goda” (bonum commune) sett ur hela mänsklighetens perspektiv. Socialläran har sin grund och inspiration i den kristna tron, men argumentationen bygger inte på kristen tro utan utgår från ett naturrättstänkande, dvs att alla människor utifrån förnuft och samvete kan förstå och bejaka det sanna och rätta. De politiker som var Europaprojektets pionjärer såsom Robert Schuman, Jean Monnet, Alcide de Gasperi och Konrad Adenauer var alla katoliker och inspirerade av katolsk sociallära. Deras vision var en sekulär stat byggd på kristna värderingar. I dessa värderingar är människans värdighet och respekten för alla människors lika värde grundläggande, liksom subsidiaritetsprincipen och solidariteten med de svagaste.

Inte bara kristdemokratiska partier, utan alla politiska riktningar som söker det gemensamma bästa har intresse av att studera och hämta inspiration från socialläran. Olof Palme som på sin tid drev igenom att Sverige skulle ha diplomatiska förbindelser med Vatikanen studerade de påvliga socialencyklikorna och uppskattade dem mycket.

Vid ett seminarium i S:ta Eugenia katolska kyrka 3 december presenterade Andreas Carlgren tillsammans med förlagschef Anna Minara Ciardi den nya boken. 2020 kommer att vara ett år man ägnar åt den Katolska socialläran och Anna Minara och Andreas kommer att åka runt och presentera den, inte bara i katolska församlingar, utan mycket bredare än så. Låt oss hoppas att denna skatt kan bli allmänt känd och användas som inspirationskälla för beslutsfattare och politiker i alla läger.

Grundprinciper i socialläran är subsidiaritet, solidaritet och det gemensamma goda. Det gemensamma goda är summan av de sociala villkor som möjliggör för grupper och enskilda att fullkomnas lättare och mera fullständigt. Samhället måste utformas så att människan själv och människor i gemenskap kan fullkomnas. Det förutsätter att inte egenintresset kan styra, utan var och en är skyldig att bidra till det gemensamma goda.

I socialläran finns principer för eftertanke, bedömningsgrunder och riktlinjer för konkret handling som bildar utgångspunkt för att främja en fullödig och solidarisk humanism. Den är en normativ samhällsvetenskap som vill ställa krav på människor att handla i enlighet med denna insikt. Den föreskriver ingen konkret politik eller tar ställning för något politiskt parti men står i dialog med alla kunskapsområden och vetenskapsgrenar som reflekterar över människans verklighet.

Andreas Carlgren konstaterade i sin presentation att de mänskliga rättigheterna som vi känner dem i västerländsk kontext har sin grund i kristendomen. Enligt kristen och judisk syn är människan skapad till Guds avbild, Gud är allas fader och därför är vi alla bröder och systrar och skall behandlas som likar. Som Guds skapelse har människan en grundläggande värdighet (eng dignity), inte bara ett värde. Detta är ett universellt synsätt, alla omfattas, som är bredare än Franska revolutionens utrop om broderskap som gällde medborgarna i staten.

Men om nu sekulariseringen fortsätter och tron på Gud försvinner, vilken grund finns då kvar att försvara människans värdighet och rättigheter utifrån? Den tyske filosofen Jurgen Habermas såg detta dilemma och talade om att de västerländska demokratierna behöver ”räddande översättningar” av religiösa värden som kan översättas till ett språk som är tillgängligt för dem som själva inte är troende.  Själv kallade sig Habermas ”religiöst tondöv” men såg ändå behovet av detta.

Påve Benedikt XVI som för övrigt hade en dialog med Habermas underströk starkt humanismen och de mänskliga rättigheternas samband med den kristna tron. Det finns en tendens bland kristna idag att ta allt för givet, och att sådana saker som demokrati och mänskliga rättigheter kommer att bestå därför att civilisationen uppnått en sådan utvecklingsnivå och att Kyrkan som institution finns i världen och klarar sig utan mitt aktiva engagemang. Men dessa värden försvarar sig inte själva. Påve Benedikt betonade detta då han talade till katolikerna samlade i Hyde Park i London 2010:

”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”

Någonstans inser vi att det räcker inte att ”översätta” grundmotiveringen för vårt etiska handlande till ett sekulärt språk. Någonting måste ju etiken till slut bottna i. Vi kan inte både äta kakan och ha den kvar, d.v.s inte både kräva att människans värdighet, universellt lika rättigheter och demokrati skall bestå och samtidigt vara lättjefullt likgiltiga inför vilken grund dessa vilar på.

Jag tror många kan identifiera sig med vad Martin Luther King sade då han tog emot Nobels fredspris:

”Jag vägrar att acceptera att hopplöshet är det slutgiltiga svaret… Jag vägrar att acceptera idén att människan bara är vrakgods och strandfynd i livets flod, oförmögen att påverka händelseförloppet.”

Den rörelse som nu växer underifrån med Greta och Fridays for Future känns som besjälad av samma anda. Detta handlar inte om klimatalarmism utan om en känsla för att ha ett ansvar för vårt gemensamma hem på jorden och kommande generationers livsmiljö. Vår värld är en gåva (som Gud ger oss) att (tillsammans med honom) göra till vår egen. Skapelsen är en gåva som ska delas. Det är den rymd som gives oss till att bygga upp den mänskliga gemenskapen.

Påve Benedikt XVI/kardinal Joseph Ratzinger hör inte till de religiöst tondöva. Trots att han ofta av människor betraktas som sträng och torr ser jag honom som en av 1900-talets största teologer, och tränger man bakom det akademiska språket ser man att hans teologi grundar sig mitt i den mänskliga existensen. Hans klassiker Einfuhrung in das Christentums skrevs 1968. Det är en reflektion över symbolum, den kristna trosbekännelsen. Den kom i svensk översättning 2018, också på Veritas förlag: INTRODUKTION TILL KRISTENDOMEN – FÖRELÄSNINGAR ÖVER DEN APOSTOLISKA TROSBEKÄNNELSEN. [Läs mer om boken här]

Ratzinger är kritisk till den utveckling inom kristendomen som skett under 1900-talet där tron på Gud som ett personligt väsen som möter människan och tron på Kristus dubbla natur, sann Gud och sann människa undan för undan urholkats till förmån för ett materialistiskt helt och hållet inomvärldsligt perspektiv.

När man uteslutit Gud går livet till en början vidare som om ingenting hänt, skriver Ratzinger. Livets grundstrukturer finns fortfarande kvar, trots att de inte längre vilar på fast mark. Men med tiden framstår människan mer och mer som ett objekt för sig själv. Ratzinger lyfter fram som exempel hur vetenskapen behandlar det mänskliga livet. Knappt någon reagerar längre på att vetenskapen odlar fram embryon för att få tillgång till forskningsmaterial. Allt har ju ädla syften och kan förbättra människors livskvalitet. Men om människan bara är ett objekt för sig själv vad skall då människan tänka om människan? Hur ska människorna förhålla sig till varandra om de inte längre förmår se ett gudomligt mysterium i den andra, utan bara ett resultat av vad hon själv gjort Ratzinger skriver:

”Om världen och människan inte har sitt ursprung i ett skapande förnuft som bär på sina egna inre måttstockar och som har nedlagt dessa i människan, då styrs i slutändan människans handlande bara av vissa trafikregler som antingen kan antas eller förkastas beroende på hur användbara de är. Det återstår då bara att göra en konsekvenskalkyl, vilket kallas för teleologisk etik eller konsekventialism. ”

Att dryfta frågan om värdesystem står högst på dagordningen när det gäller att hantera de utmaningar världen står inför idag. Här har kristendomen mycket att erbjuda. Ratzinger skriver:

”När vi tror på logos, att ordet var i begynnelsen, betyder det även att vi tolkar ett värdesystem som ett ‘an-svar’, ett svar på ordet, vilket skänker våra värdesystem rationalitet och en grundläggande inriktning. Hit hör även uppdraget att tillsammans med alla människor vars förnuft styr deras uppriktiga sökande och tillsammans med mänsklighetens stora religioner, försöka finna en gemensam förståelse för vad ansvar innebär.
…
För den kristna gudsbilden är alltså ordet logos – ordet som står i begynnelsen, det skapande förnuftet och kärleken – avgörande och när nu begreppet logos utgör själva kristologins och Kristustrons mittpunkt ser vi än en gång hur tron på Gud och tron på hans Son som blev människa inte går att skilja åt.”

Läs mera om Ratzingers bok Introduktion till Kristendomen i mitt tidigare inlägg [Kristen tro inte en ideologi eller något vi hittat på utan något som kommit till oss. Dialog med det sekulära samhället kräver att vi utgår från grunden].

Sammanfattningsvis: Incitamentet för att arbeta för det gemensamma goda och slå vakt om humanism och människans värdighet hänger samman med tron på att det finns en grund för detta. Kyrkans uppgift i samhället och den universella mänskliga gemenskapen är därför inte bara att förmedla goda etiska principer för vårt handlande (som är syftet med Katolska kyrkans sociallära) utan också att fortsätta förmedla Evangeliet i dess fullhet med tron på Jesus Kristus som Logos – det skapande förnuftet och kärleken förmedlat till hela mänskligheten.