Martin Hägglund har fått mycket beröm för sin bok ”Vårt enda liv” där han utvecklar en andlighet för sekulära människor som är helt immanent (det finns inget bortom denna världen, döden är slutet för vår existens). Samtidigt noterar jag att den fick en rejäl sågning av Per Andersson i Kulturnytt i fredags. Han menar att den greppar över alldeles för mycket, tar man den på allvar vore det en stor sensation, en förklaring till hur varat är beskaffat och hur man skall ordna världen politiskt, den vore som en bibel för bokstavstroende. Per Andersson kan inte ta boken på allvar på den nivån.
Jag tror inte Martin Hägglund vill att hans bok skall tolkas fundamentalistiskt, utan tas emot av tänkande reflekterande sekulära människor precis som han själv som utan att ha tagit till sig den trons världs som Kyrkan vittnar om ändå vill söka perspektiv på som han uttrycker det i en intervju i DN´s lördagsbilaga ”det storslagna och det smärtsamma i att vara ändlig”. Efter att ha läst den tänker jag att boken inte behöver läsas fundamentalistiskt och att den då innehåller en hel del intressanta tankar som har anknytningsytor till kristen livsåskådning. Inte heller Bibeln skall läsas alltför fundamentalistiskt. Tolkar man den utifrån bokstaven utan att ta hänsyn till det sammanhang den fötts fram ur och förts fram genom, Israels folks historia och den kristna kyrkan så blir den ganska platt, men ser man den i sitt sammanhang med den gemenskap som bär den ger den storslagna perspektiv och nycklar till att tolka varat.
I den mening att han som en ärlig sökare vill reflektera och söka svar på dessa frågor utvecklar Martin Hägglund en sekulär andlighet. Han refererar till Sören Kirkegaard som skiljer på levande och död tro: Den döda tron är den som inte visar sig i dina handlingar. Den kristna tron är i högsta grad en tro här och nu som rymmer det immanenta: Kärleken till nästan som enligt Jesus undervisning är ett bud som jämställs med det viktigaste budet, att älska Gud av hela ditt hjärta, hela din kraft och hela ditt förstånd. Vi är inte dispenserade från att efter bästa förmåga leva vårt liv i denna immanenta värld och söka gemenskap med alla människor av god vilja i att göra gott och ta hand om varandra och vår jord, bara för att vi tror på något transcendent. I den delen rör vi oss i samma existentiella rum som Hägglund då han talar om en sekulär tro.
Katolska kyrkans sociallära vill vara i en dialog med hela mänskligheten om bedömningsgrunder för en solidarisk humanism.
Att vi kristna tror på en kärleksfull Gud och allas Fader som skapat oss, på sonen Jesus Kristus som frälser oss, den Helige Ande som en ledsagare i vardagen och på ett evigt liv är en annan sak. Det skall sporra oss att leva ännu mera hängivet i vår immanenta värld. Den stora styrkan med den kristna tron är också medvetenheten om vårt förbättringsutrymme, att vi alla är behäftade med synd och i behov av förlåtelse. Det är en hjälp att växa i tro hopp och kärlek, samtidigt som vi kan slappna av i medvetenheten om att allt inte beror på oss. Partnerskapet mellan Gud och människa står i centrum. Ansträng dig själv som om 100% beror på dig själv och inget på Gud, och förtrösta på Gud som om 100% beror på honom och inget på dig råder oss Ignatius av Loyola.
Varför har många lätt att tro på Gud, medan andra har svårare för det? Martin Hägglund nämner att det är som att vi människor är stämda i olika tonarter, vilket lotsar oss in i olika sätt att medvetandegöra vad som framträder som viktigt och oviktigt för oss.
Jürgen Habermas nu 91 år, var länge Tysklands ledande vänsterorienterade filosof, och tillhörde dem som förutspådde religionens död i det socialliberala demokratiska samhället. Han har beskrivit sig själv som religiöst tondöv, men har inte desto mindre under senare år omprövat sin syn på religionerna. I ett tal i Frankfurt strax efter 11 septemberhändelserna i USA år 2001 samt en debatt med Joseph Ratzinger, (nu påve emeritus BXVI) München år 2004 tolkar Habermas den fundamentalistiska terrorismen som urspårad religiositet och en reaktion mot aggressiv västerländsk sekularisering som nedvärderar och osynliggör religionen i samhället. Som en vision talar Habermas om ”det postsekulära samhället”, där aggressiv sekularism och religiös fundamentalism har lika lite att hämta. I detta samhälle har religionen en självklar plats i kultur och offentlig debatt. Habermas menar att den den religiösa tron fungerar som ett korrektiv i samhällslivet, och genom att vara en opinionsbildande faktor i samhälls- och moralfrågor bidrar det till att hindra samhället från moralisk kollaps.
Hägglund representerar liksom Habermas ett nytt sätt att se på religionerna, inte aggressivt avvisande som Dawkins, utan mera ödmjukt och öppet resonerande. Utifrån det perspektivet blir det fruktbart med dialog mellan kristna och sekulära. Det behövs i en tid då annars allt går mot ökad polarisering, vilket också många kristna bidrar till. För att tala med Kirkegaard finns också många kristna som har en död tro där bokstaven och dogmerna betyder mer än att leva ut sin tro i vardagen.
[Läs mer om Katolska kyrkans dialog med den sekulära världen]
Som troende kristna representerar liturgin och den heliga Mässan essensen av vad det är att leva. Mässan är en försmak av det himmelska. Men vi kan inte gömma oss där. Slutorden i mässan innebär att vi sänds ut i vår immanenta värld där vi skall praktisera kärlekens gärningar. I denna immanens lever vi större delen av veckans timmar. Jag har just beställt boken En kort introduktion till Liturgins tecken av Anders Piltz OP. Passa på du också, första upplagan är nästan slut.
Bengts Blogg 