Islamistisk terror mot väst fortsätter. Kyrkor har tidigare varit måltavlor för terrorn i Mellanöstern och Afrika. Nu drabbas kyrkorna mer och mer också i Europa. En sakristan, tillika tvåbarnspappa och två bedjande i kyrkan Notre Dame i Nice brutalt halshuggna eller knivmördade. 2016 mördades Fader Jacques Hamel när han firade den Heliga mässan.

Vi katoliker känner väl igen oss i situationen. Vi besöker gärna våra församlingskyrkor, också på vardagar för att be, och älskar våra präster och sakristaner som vi känner som en naturlig del av den vardag vi uppfattar som trygg och garanteras av vårt samhällets grundlagar. Detta kunde lika gärna hänt i en svensk stad.

Bilden: En digital ikonografisk framställning av de 21koptiska martyrer som dödades i Libyen av IS januari 2015. Massakern filmades av IS och spreds på internet för att iscensätta skräck. Biskopen av Guizeh, Anba Antonios Aziz Mina påpekar att man i filmen ser hur några av martyrerna vid avrättningen upprepade ’Herre Jesus Kristus’. Jesu namn blev det sista ord de sa. Deras minnesdag firas i Koptiska kyrkan den 15 februari.

Två reaktioner från oss kristna:
1. Löna inte ont med ont, håll huvud kallt, trappa inte upp konflikten. Påven skriver på Twitter: ”I am close to the Catholic community of #Nice, mourning the attack that sowed death in a place of prayer and consolation. I pray for the victims, for their families and for the beloved French people, that they may respond to evil with good.”

2. Var glasklar med att våld i religionens namn aldrig kan rättfärdigas och låt ansvaret för våldet ligga på dem som utför det och uppmuntrar till det. Terroristerna, vare sig de ingår i nätverk och terrorgrupper eller agerar ensamma är triggade av imamer och politiska ledare som underblåser och uppviglar till hatet och våldet genom sin retorik. Nu rider också Turkiets ledare Tayyip Erdogan på denna våg genom att föra vidare den falska diskursen att fördömandet av terrordåden och att sätta det i samband med militant islamism är en krigsförklaring mot alla muslimer och utmålar Macron som en muslimantagonist. Jag antar att han har inrikespolitiska skäl till denna splittrande retorik. Men som Frankrikes ambassadör sade i Agenda, Frankrike är ett muslimskt land med flera miljoner muslimska medborgare. Franska regeringen lyssnar till dem och de avskyr också det islamistiska våldet. Ambassadören varnade också för att överskatta de folkliga protester och hatretoriken som media rapporterar om i muslimska länder. Det är i själva verket en liten grupp inspirerade av militanta islamistgrupper som al-Qadia och IS.

Kardinal Sarah, själv från Guniea och har erfarenhet av islamistisk terror i Afrika som har vida större problem med detta än Europa skriver:

”Väst måste vakna upp till hotet om islamism … Islamism är en monströs fanatism som måste bekämpas med våld och beslutsamhet. Det kommer inte att stoppa dess krig. Tyvärr vet vi afrikaner alltför väl. Barbarerna är alltid fiender. av fred, ”” Väst, idag Frankrike, måste förstå detta. Låt oss be. ”

Salahuddin Barakat, imam vid Islamakademin i Malmö skräder inte orden i sin kritik av Frankrike och Macron som han i ett inlägg från 7 okt (innan terrordåden i Frankrike) kallar en skurkaktig fjant. Han skriver att den franska vägen är ingenting annat än ”en filosofiskt svag extremsekulär och rasistnationalistisk ideologi som etablerats genom giljotinens skräckvälde”. Ännu aggressivare än retoriken mot Macron och den franska staten är den mot muslimska bröder och systrar som inte delar hans syn. Han skriver: ”De enda som är ännu större skurkar än Macron är de araber och muslimer som ser honom som någon slags räddare eller beskyddare. Må Gud beskydda oss från dessa”.

Imam Barakat är en aktad person i Malmö som bär upp bidrag för sin verksamhet från Malmö kommun. Vad händer om bidragen sinar och han blir ifrågasatt av en hittills välvillig omgivning, kommer samma kritik att riktas mot Sverige då? När hans inlägg efter sista veckans terrordåd blev uppmärksammat och många tog illa vid sig togs det bort, istället skrev han ett förtydligande 29/10 där han beklagar att ”högerextrema” nyhetssidor verkar ha avslöjat hans hårda syn på Frankrike och medvetet missförstått honom. I kritiken av Frankrike, förklarar han, avsåg han högerpopulism (Betraktar han även Macron som högerpopulist?) samt nationens koloniala historia. Han säger att hans avsikt alls inte var att relativisera ISIS terrorbrott, men han står fast vid ståndpunkten att  Macrons uttalanden är riktade mot alla muslimer.

Jag blir bedrövad av att så mycket hat uttrycks inte bara mot europeiska ledare, utan också mot de av hans eget folk som inte delar hans synsätt. Mönstret känns alltför väl igen. Det visas en tillrättalagd fasad utåt och en annan betydligt mera tuff och antidemokratisk inåt. Det kommer igen i flera studier angående islamistisk infiltration i det svenska samhället som t.ex. av Magnus Norell och Johan Westerholm.   Många ur muslimernas egna led är också starkt kritiska till den blåögdhet med vilken det svenska samhället möter denna problematik. Nalin Pekgul skriver i en krönika i Fokus att 27 miljoner idag ges i bidrag till islamister och att det är dags att lyssna på kritikerna.

Den aningslöshet bland svenska politiker och myndigheter som lett till att detta kunnat fortgå verkar hålla på att släppa. Nu betonar fler och fler att vi måste behandla alla lika, både vad gäller rättigheter och skyldigheter och inte av identitetspolitiska skäl se mellan fingrarna på hur vissa agerar. En sådan selektiv tolerans är i själva verket negativ särbehandling. Det är bra och nödvändigt att tabut kring att tala om dessa saker släpper.

I väst är vi vana vid konstruktiv kritik, även kristendomen måste tåla att bli ifrågasatt. Vi har både religionsfrihet och en yttrandefrihet som sträcker sig långt. Även om blasfemiska uttryck ibland kan vara stötande ser vi i våra västerländska demokratier inte detta som skäl nog för att införa hädelselagar.

Stefan Löfven skriver på Twitter:

Kritik av att Islam har problem med sin våldsamma islamistiska sida med våldsretorik som triggar till terrordåd avfärdas ofta som islamofobi och högerextremism. Istället vill man flytta fokus till att se alla muslimer som offer för västerländsk antagonism. Ofta har denna bild köpts av västerländska vänsterintellektuella, men denna diskurs ifrågasätts nu alltmer. Man behöver inte vara högerextrem för att se att Islam har ett problem med sin våldsivrande sida idag. Samma muslimska ledare som avfärdar kritiken och fördömer väst för att vara mot muslimer är ofta kritiska till eller förföljer andra muslimer som inte delar deras synsätt. Många muslimer har flytt till väst från sina hemländer just för att undgå sådan förföljelse.

Här några länkar till vad som skrivits under veckan:

[Ledare SvD Arpi: Lever vi redan i skuggkalifatet?]

[Ledare DN Helmerson: Terrorismens logik är ju skvatt galen.]

[Sanna Rayman: Magstarkt att mana till självkritik efter terrordåd.]

[Ledare DN: Islam ska aldrig särbehandlas.]

[Hanne Kjöller: Visa rondellhunden i Sveriges skolor på Yttrandefrihetens dag.]

Tidigare hade det inte varit möjligt att skriva på detta sätt utan att betraktas som främlingsfientlig. Påven Benedictus XVI var före sin tid då han 2006 höll en akademisk föreläsningen i Regensburg som fick västvärldens intellektuella och journalister att rasa mot honom. Han anklagades för att vara högerextremist och islamhetsare. Föreläsningens tema var förhållandet mellan tro och förnuft och den var en vidräkning med allt religiöst motiverat våld. Fokus var på kristendomen, men i en passus citerar han vad den  bysantinske mycket dialoginriktade kejsaren  Manuel II Palaiologos (1348-1425) sade i ett samtal om islam och kristendom med en bildad persier. Citatet var följande:

”Visa mig då vad nytt Muhammed har kommit med, och du kommer bara att finna sådant som är dåligt och omänskligt, som till exempel när han föreskrev att tron som han förkunnade skulle utbredas med svärdets makt”.

Föreläsningens fokus var inte kritik av Islam, utan plädering för förnuft och icke-våld i samband med allt religionsutövande. Det var på inget sätt påvens avsikt att förolämpa troende muslimer.  Även om västerlandets vänsterintellektuella tillsamman med islamistiska krafter inte ville förstå det, så var det många muslimer som tog det som en inbjudan till dialog. Påven  samlade muslimska företrädare till ett möte i Vatikanen, och i oktober 2006 skrev 38 muslimska intellektuella representerande alla olika riktningar inom Islam ett öppet brev till påven, vilket uttryckte respekt för honom, och att man vill fortsätta den dialog om tro och förnuft som han inledde. Det var en unik händelse i den interreligiösa dialogen. God dialog med företrädare för den muslimska världen har fortsatt även under den nuvarande påven.

Fler länkar:

[Frankrikes ambassadör i Sverige, intervju i SVT Agenda]

[Artikel i La Croix International: Islam, the nail and the diamond]

[Kampen om mediabilden av Ratzinger/påve Benedict XVI]