Joseph Ratzinger har inte gjort allting rätt, men har betytt oerhört mycket för Katolska kyrkan, både under sin tid som chef för Troskongregationen, och sedan som påve Benedikt XVI. Redan från början har det varit en maktkamp om mediabilden av påven, där vissa nyckelhändelser som tolkats negativt permanentats till en negativ mediaikon av honom, trots att den negativa aspekten av de händelser som återges i själva verket när det kom till krita hade en helt annan innebörd. Detta bryr man sig inte om att analysera, utan den negativa bilden fortsätter att schablonartat och okritiskt återges.

Framställs han inte anakronistiskt löjeväckande så är det som en farlig inkvisitor. Vi läser och hör i svenska media att påven är en konservativ tysk som var med i Hitlerjugend, sopade prästers pedofilibrott under mattan, är vetenskapsfientlig, är mot homosexuella och kvinnor, hetsade mot judar och muslimer och hävdade att kondomer sprider AIDS.

De som läser på och driver analysen en bit bortom tidningsrubrikerna inser att verkligheten är annorlunda. Ju mer påven rest och människor fått lära känna honom som person har den negativa bilden mer och mer förbytts i en positivare bild. Som under besöket i Storbritannien 2009 där pressen och den allmänna opinionen innan besöket besjälades av en djup skepsis, vilket efter besöket byttes i dess motsats. Många katoliker, särskilt ungdomar, älskar påven vilket tydligt illustrerades t.ex. vid Världsungdomsdagen i Madrid 2011.

..

..

Bakom den negativa bilden av påven står en del vänsterliberala katoliker vars politiska agenda gagnas av att vidmakthålla en sådan bild, i förening med den sekulariserade liberala pressen och kultureliten i västvärlden. I rättvisans namn skall säga att seriös sekulär press modifierat sin bild ju mer fakta man fått. Den inomkatolska kritiken förefaller mig ofta ha varit den mest oförsonliga.

2007 hade idéhistorikern Amanda Peralta en helsides kulturartikel i DN: Inkvisitorn där Ratzinger framställdes som en farlig förföljare av oliktänkande. Hon lyfte fram epitetet ”il pastore tedesco”, ett uttryck som betyder ”den tyske prästen” men också ”schäferhunden”. (j.fr den aktuella debatten om näthat och kulturelitens delaktighet i ansvaret för detsamma)

2008 var det dags igen med en helsidesartikel i DN, En taktiker av Guds nåde, där Erik Tängstrand framställer honom som vetenskapsfientlig (ingenting kunde vara längre bort från sanningen) och taktiskt intrigerande.

Låt oss titta på några av schablonerna om honom som lyfts fram i media:

”Var med i Hitlerjugend som ung”
Det var nästan varenda tyskt barn, det förekom mer eller mindre kollektivanslutning och detta faktum säger inte det minsta om att Ratzinger skulle ha haft sympatier för Hitler. Det finns i själva verket inga som helst tecken på sådana sympatier, tvärtom.

”Sopat pedofilibrott under mattan”
Ratzinger kanske inte har gjort allt helt rätt, men är det något som han borde gå till historien för, så är det som den påve som verkligen på allvar tog tag i pedofiliproblematiken. Redan som chef för Troskongregationen fick han ansvar för detta och ville gå mycket längre än påven Johannes Paulus II som inte riktigt såg problemets allvar och trodde det var ont förtal mot kyrkan. Sedan Troskongregationben fått ansvar för dessa ärenden och direktiv gavs att anmälan om alla ärenden skulle skickas till Rom, så studerade han personligen varje akt och var nog i början på 2000-talet den enskilda person i Katolska kyrkan som hade störst inblick i övergreppens omfattning. Direkt efter sitt tillträde som påve vidtog han kraftfulla åtgärder bl.a. mot bl.a. den notoriske pedofilen och barnskändaren Marcial Maciel Degollado grundaren av Legion of Christ. Läs min Newsmillartikel från 2010.

”Mot homosexuella”
Det är propagandistisk vrångbild. Påven har inte uttalat sig mot homosexuella. Han är för det som är grundprincipen i Katolsk sociallära, alla människors lika värde och rättigheter. Och han är han för att äktenskapet är mellan man och kvinna, precis som undertecknad och majoriteten av världens kristna, vilket inte är detsamma som att vara mot homosexuella.

”Hetsar mot judar och muslimer”
Påvens Regensburgtal 2006 väckte raseri hos islamister. Den akademiska föreläsningen handlade om att 1) kristen tro skall aldrig utbredas med hjälp av våld och 2) att tro och förnuft hör ihop. Påven gjorde en historisk återblick och citerade vad en kejsare för 700 år sedan sade om Islam. Det var aldrig hans avsikt att förolämpa muslimer. Den kraftiga reaktionen kan knappast skyllas på påven utan på stridigheten hos vissa islamistiska grupper som tar varje tillfälle i akt att markera. Men det hela vändes tvärtom i något positivt genom att dialogen med Islam intensifierades. Läs min bloggtext Vad sade påven egentligen i Regensburg?

Williamson-affären var verkligen en media- och PR-mässig blunder av stora mått. Det har påven själv erkänt (Intervjuboken med Peter Seewald från 2011 Världens ljus). Richard Williamson var en av de fyra SSPX-biskopar vars exkommunicering hävdes samtidigt som det blivit känt att han förnekade Förintelsen. Påven kände inte till detta, och han borde ha haft bättre rådgivare som hade koll på läget. Men det har inget som helst med att göra att påven skulle ha antisemitiska preferenser. Tvärtom har han med stor kraft fullföljt den dialog och det försoningsarbete med judarna som hans företrädare Johannes Paulus II inledde. Han har besökt synagogan i Rom och i Köln, han har besökt Auschwitz och besökt Israel (2009).

..

..

2011  inbjöd påven till ett internationellt interreligiöst möte i Assisi med företrädare för de stora världsreligionerna som uppföljning av det möte som Johannes Paulus II inbjöd till under sitt pontifikat.

Läs också min artikel Katolska kyrkan och Israel

.
”Kondomer förvärrar AIDS-spridningen”
Det har påven inte sagt. Att kondomer sprider AIDS och är farligt på andra sätt är ibland förekommande vanföreställningar i oupplysta folkdjup i bl.a. vissa delar av Afrika. Katolska hjälporganisationer som svarar för en stor del av vården och omsorgen om AIDS-sjuka bidrar till upplysnings- och bildningsarbete på denna front. Det är vanligt att hjälparbetare även bidrar till att tillhandahålla kondomer om de ser att människor inte förmår att överge ett promiskuöst leverne, och männen därmed riskerar att föra in smitta i sina familjer. Påven har själv sagt att kondom i sådana undantagsfall kan vara befogat.
Vid en resa till Afrika 2009 svarade påven på intervjufrågor från medföljande journalister. Läs här vad han sade ord för ord. Påven hänvisar till epidemiologisk forskning som visat att folkhälsoprogram som ensidigt tar fasta på kondomutdelning har sämre effekt än program som också tar fasta på att propagerar för avhållsamhet, trohet och att begränsa antalet sexualpratners. I vissa fall har de förstnämnda programmen enligt forskningsrapporter till och med förvärrat spridningen av HIV/AIDS:

Edward C Green, chef för AIDS Prevention Research Project vid Harvard Center for Population and Development Studies säger:

”Det finns ett återkommande samband som visas i våra bästa studier, innefattande också den USA-finansierade Demographic Health Surveys, mellan större tillgång och användning av kondomer och högre (inte lägre) frekvens av HIV-infektioner. Detta kan delvis bero på ett fenomen kallat riskkompensation, vilket innebär att då någon använder en risk-reducerande teknologi, såsom kondomen, så förlorar man ofta nyttan (reduktionen av smittrisken) genom att det kompenseras av att man tar större risker än vad man skulle ha gjort utan den riskreducerande teknologin…
Jag noterade också att påven angav ”monogami” som det bästa enskilda svaret på Afrikas AIDS-problem snarare än abstinens. Den bästa och nyaste empiriska bevisningen visar helt klart att en reduktion av multipla och samtidiga sexuella partners är den effektivaste enskilda beteendeförändringen som kan relateras till reduktion av frekvensen HIV-infektioner (den andra viktiga enskilda faktorn är manlig omskärelse).”

Läs också:

• denna artikel av Michael Czerny SJ,  Direktor för African Jesuit AIDS Network.
• mitt blogginlägg Afrikansk och påvlig visdom ratas av västvärlden.

—

Hur missvisande de påståenden om påven som listats ovan än är, så gör sig ofta media till megafon och återgivare av dem, ofta på grund av nonchalans och okunnighet. Man hämtar information ur tveksamma källor som t.ex. den obskyra stridsskriften mot påven av journalisten Alan Posener på Welt am Sonntag med tyska orginaltiteln titeln  Der gefährliche Papst som spekulativt översattes till svenska och gavs ut av ICA-förlaget under namnet ”Påvens korståg. Vatikanen och kriget mot det moderna samhället.”

Vi kan se sådana tendenser även nu i samband med den aktuella rapporteringen om påvens avgång. Skall man vara välvillig ser man dock en långsam process i rätt riktning mot nyansering av bilden. Olika ledande personer med insikt och urskiljning och utan partiska intressen som t.ex. Sveriges ambassadör i Vatikanen Ulla Gudmundson tillhör dem som bidrar till en sådan nyansering.

Den kristna pressen, oberoende av samfundsanknytning ger i allmänhet en samstämmigt mycket positiv (men inte okritisk) bild av påven.

Läs också på Katolsk Observatör-bloggen:

• Påven avtackas med antikatolsk propaganda.
• Påven avgår – och arrogansen firar sina triumfer.