Förra veckan var intensiv med presentation av Claphaminstitutets rapport om negativa hälsoeffekter av vissa inslag inom Pride där jag medverkat som medförfattare. Rapporten hade titeln ”Det färgglada mörkret”, vilket för tankarna till en andlig dimension bortom feel good-kulturen, bortom hälsa och sjukdom i rent biologisk och psykiatrisk bemärkelse. I debatten i Dagens Samhälle vill jag särskilt uppmärksamma ett inlägg från Hanna M Björklund som tog fasta på detta.

Hanna är kritisk till en alltför negativ inställning till BDSM som vi kritiserade i vår artikel för att man använder självskadetekniker som t.ex. needle play i praktiserandet. Hon menar att Claphaminstitutet som kristen tankesmedja borde ha större tolerans för BDSM eftersom smärta och kroppslig plåga också förekommer inom kristendomen:

Ett samtal mellan en BDSM-utövare och en troende person, om hur smärta kan hjälpa sinnet att skifta fokus bort från den fysiska kroppen till ett andligt tillstånd, hade varit ett oerhört intressant samtal att följa….

En mänsklig existens är inte alltid enkel, ofarlig och ytlig, den innehåller även ångest, smärta, svåra känslor, att testa gränser och experimentera med ovanliga upplevelser. ..

Mörkret finns alltid där, i oss alla, det hanteras bäst genom att vi vågar prata om och undersöka det. Det önskar jag att en religiös organisation skulle ha större förståelse för.

Samtal om fysisk smärta sett ur psykologiskt och andligt perspektiv är viktigt, inte minst mot bakgrunden av att det är så många unga som självskadar sig idag och använder smärta i känsloreglerande syfte. Det finns ett stort behov att bättre förstå dessa sammanhang för att utveckla ännu bättre behandlingsmetoder.

Många av de unga patienter jag mött i min psykiatriska praktik har självskadeproblematik och vittnar om att självskadan ger en momentan ångestlindring. Men det är just bara för stunden, det leder inte till läkedom och uppbyggnad utan behov av ett tröstlöst återupprepande. Därför vill de flesta ha hjälp att komma ifrån detta beteende som de själva uppfattar som destruktivt.

Vårt perspektiv i Clapham-rapporten var vetenskapligt och inte andligt/konfessionellt. Vi har inget  faktaunderlag för säga att BDSM utövat av vuxna människor som vet vad de sysslar med är skadligt för folkhälsan. Däremot ville vi problematisera att öppenhet för droger och självplågeri/självskada som erbjuds inom Pride kan vara till skada för unga sköra personer som söker sin självidentitet. Det finns bra behandlingsprogram mot självskadebeteende som erbjuds inom psykiatrin, alla går ut på att inte uppmuntra fortsatt självskadande utan minimera det. Jag tror inte man kan separera det ena från det andra. Förhärligar man i ett sammanhang självskadandet så brister logiken i att samtidigt motivera människor att inte skada sig själv. Det är samma bristande logik som i att samtidigt förorda aktiv dödshjälp och arbeta självmordsförebyggande.

Jag vill ändå möta Hanna M Björklunds invit att diskutera fysisk smärta ur ett andligt kristet perspektiv. Jag skulle nog säga att den kristna traditionen inte uppmuntrar lidande och smärta som något eftertraktansvärt att söka. Smärtan är ingenting som i sig själv bygger upp. Kristendomen är snarast inställd på hälsa och välbefinnande för både kropp och själ. Studera T.ex Jesus verksamhet under jordelivet där en stor del av hans tid ägnades åt att förbarma sig över nödlidande och bota sjuka. I samma anda har socialt hjälparbete och hälso- och sjukvård varit en viktig del av den kristna missionen under alla tider.

Däremot finns det mycket lidande och smärta i världen som är oundviklig och nödvändig att acceptera och utstå. Vår Frälsare Jesus Kristus lidande och död är sinnebilden för detta liksom pieta-scenen med den sörjande modern, Maria med sin döde sons kropp i sina armar.

Pieta, Stockholms katolska domkyrka

Att bli martyr har aldrig varit främmande för de kristna. Dock är det inget man söker eller eftersträvar, till och med Jesus bad till Fadern i Getsemane att låta denna smärtans bägare gå ifrån honom (Matt 26:39).  Men om situationen är sådan att man tvingas till det för att uppnå ett högre syfte, så är man beredd att utstå tortyr ända till döden för sin tro. Detta till skillnad från islamskt inspirerade självmordsbombare som aktivt söker martyriet som något ärofullt för sig och sin familj. Det som får en kristen att uthärda och bära smärtan och lidandet utan att duka under är att man omvandlar det till ett offer och en delaktighet i Kristus lidande för världens frälsning.

Martyrer i vår tid: 

21 kristna kopter som dödades av IS 2015

21 koptiska martyrer som dödades i Libyen av IS januari 2015. De avrättades i en libysk kuststad och massakern filmades av IS och spreds på internet för att iscensätta skräck. Biskopen av Guizeh, Anba Antonios Aziz Mina påpekar att man i filmen ser hur några av martyrerna vid avrättningen upprepade ’Herre Jesus Kristus’. Jesu namn blev det sista ord de sa. Nedre bilden: En digital ikonografisk framställning av martyrerna. Deras minnesdag firas i Koptiska kyrkan den 15 februari.

Målning av Andrzej Majewskij  föreställande Maria (Czestochowa-madonnan) och den helige Maximilian Kolbe

Franciskanmunken Maximilian Kolbe internerades 1941 i koncentrationslägret Auschwitz som fånge nr 16670, bland annat för att ha gömt judar. En medfånge lyckats fly, och kommendanten beordrade då att tio interner skulle låsas in i en dödscell och dö svältdöden som straff. En av de tio utvalda, Franciszek Gajowniczek, hade fru och barn och vädjade för sitt liv. Kolbe erbjöd sig då att ta Gajowniczeks plats, vilket han fick.

De tio dödsdömda fångarna placerades i en källare med jordgolv. Kolbe sjöng psalmer för de andra, uppmuntrade dem och bad tillsammans med dem. Efter två veckor var bara Kolbe och tre medfångar kvar i livet; de dödades då med en giftinjektion.

Viss självspäkning som botgöring som övning för själen är hemmahörande i den kristna traditionen. Att fasta ökar vår integritet och gör oss mera motståndskraftiga för olika beroenden och missbruk och ökar vår beredskap att utstå umbäranden och smärta när vi väl måste. Fastan ökar också vår mottaglighet för den Helige Ande medan en ständig upptagenhet med omedelbar behovstillfredsställelse leder till att vi blir dästa och andligt slumrande vilket gör oss mer mottagliga för det onda. Därför betraktas både frosseri och omåttligt sex (otukt) som synd.

Men självspäkningen får inte gå till överdrift så att den blir tvångsmässig eller en förevändning att inte ta itu med andra problemområden i vårt liv. Även i den kristna världen finns exempel på aktiviteter som närmar sig detta, t.ex att bära tagelskjorta eller ett band runt en extremitet med taggar på insidan eller att gissla sig själv som i de medeltida flagellant-tågen. Extrema yttringar av detta slag betraktar vi oftast som osunda och är nog besläktat med självskadebeteende, självsvält och annat som är vanligt idag. Än idag förekommer excesser i vissa katolska länder under Passionsveckan där folk  piskar sig eller till och med låter korsfästa sig. Jag kan inte tycka annat än att det ligger något exhibitionistiskt i det. Petrus begärde enligt sägnen att få bli korsfäst upp och ner, för det skulle vara en alltför stor ära att bli korsfäst på samma sätt som Frälsaren.

Fasta och måttliga botgöringar som går ut på att avstå från omedelbar behovstillfredsställelse och kanske även utstå viss fysisk smärta är nyttiga övningar som bygger upp själ och ande och gör oss rustade att möta det lidande som är oundvikligt. Det finns så mycket smärta och lidande i vår värld och en kristen tanke är att ta emot och omvandla det till ett offer och en delaktighet i Kristus lidande för världens frälsning.

Den kristna tanken är inte att söka lidandet för sin egen skull, tvärtom att vårda kroppen och ha omsorg om vår och medmänniskans hälsa och utöva kärlek i världen. Lidande och smärta får vi nog av ändå, och när vi tvingas utstå det så gör vi det. Så kanaliseras ett lidande som annars kanske skulle upplevas meningslöst och isolerat till ett offer i gemenskap med Kristus och hela den lidande mänskligheten.

Vilken typ av botgöring man väljer, mildare sådan eller strängare kan vara olika för var och en. Det viktiga är att det inte får bli ett självändamål eller något exhibitionistiskt utan att det gagnar tillväxt i det andliga livet.

Huruvida något är meningsfullt och gott brukar vi kristna bedöma utifrån vilken frukt det bär för en själv och för omgivningen. Leder det till goda frukter i form av tillväxt i tro hopp och kärlek, inre frid, tålamod, ödmjukhet och självbehärskning eller leder det till motsatsen, liderlighet, ofördragsamhet, vrede, intriger, maktkamp etc.  (jfr Gal 5:15 ff)?

Ignatius av Loyola, en av kristendomens stora mystiker, lär oss att på ett mycket konkret sätt urskilja  andarna (gott, ont), genom att ge akt på själens inre rörelser, en slags kristen form av mindfulness där vi speglar vårt eget liv i den kristna trons grunder: Gud – skapelsen – syndafallet – frälsningen – Jesus Kristus.

Grundinställningen när man skall urskilja andarna och göra ett gott val är enligt Ignatius att först nollställa sig, inte ha preferenser åt ena eller andra hållet och därefter påbörja urskiljningen. Ignatius ger några grundprinciper för hur de olika andliga rörelserna förhåller sig:

Hos dem som går från det goda till det bättre berör den gode anden själen milt, lätt och mjukt, likt en vattendroppe som tränger in i en svamp. Den onde berör skarpt, ljudligt och oroligt, som när vattendroppen faller på en sten.

Hos dem som går från det onda till det sämre berör de ovan nämnda andarna på motsatt sätt. Orsaken är att de nämnda änglarna förhåller sig antingen på olikartat eller likartat sätt i förhållande till själens disposition. När själens disposition är olikartad går de in märkbart med buller och bång. När den liknar går de in tyst som i sitt eget hus med öppen dörr.

[Ignatius av Loyola Andliga övningar p 335, översättning av Fredrik Heiding S.J. Artos förlag]

Denna andliga urskiljning kan var och en tillämpa i sitt liv och ge akt på åt vartåt man drivs och vad man prioriterar i sitt liv. Med kristen terminologi innebär omvändelse att genomskåda mörkrets inflytande och medvetet börja en vandring mot ljuset.