Jag hade inte alls tänkt kommentera påvens korta yttrande i en dokumentärfilm som just skall publiceras där han säkert helt riktigt påstås säga att han är för juridisk partnerskapslagstiftning för att ge personer av samma kön som valt att dela sina liv en ökad social trygghet. Detta är ingenting nytt, för många katoliker inget kontroversiellt och det går inte emot kyrkans lära. Men eftersom det givits publicitet åt detta och det diskuteras i sekulära media, så vill jag ändå belysa ämnet.

Uppståndelsen kring uttalande som detta kommer framförallt från två håll:

1. Sekulära personer som lever med schablonbilden att Katolska kyrkan är högborgen för homofobi och i praktiken gör skillnad på människor. För dem är detta givetvis en sensation, men de glömmer att påven uttalat sig positivt om homosexuellt orienterade personer vid flera olika tillfällen. Varje gång gör man en sensation av det hela, kanske för att förstärka sin negativa schablonbild av Katolska kyrkan och kontrastera den mot påvens uttalanden.

2. Traditionalistiskt orienterade katoliker för vilka det är en provokation varje gång påven uttalar sig på liknande sätt. De menar att han därmed förråder Katolska kyrkans lära. I spetsen för denna falang står ärkebiskop Carlo Maria Viganò, han som tidigare krävde påve Franciskus avgång. Han har nu gått under jorden, men presenterar regelbundet brev och uttalanden som återges av siter som LifeSiteNews och Robert Moynihans nyhetsbrev på Inside the Vatican där han kritiserar påve Franciskus.

Om det aktuella uttalandet skriver Viagno:

”One does not have to be a theologian or a moral expert to know that such statements are totally heterodox and constitute a very serious cause of scandal for the faithful.
But pay careful attention: these words simply constitute the umpteenth provocation by which the ‘ultra-progressive’ part of the Hierarchy wants to artfully provoke a schism, as it has already tried to do with the Post-Synodal Exhortation Amoris Laetitia, the modification of doctrine on the death penalty, the Pan-Amazon Synod and the filthy Pachamama, and the Abu Dhabi Declaration which has now been reaffirmed and aggravated by the Encyclical Fratelli Tutti.
…

This deception draws on the support of the globalist élite, the mainstream media and the LGBT lobby, to which many clergy, bishops, and cardinals are no strangers… Bergoglio would thus have on his side not only the “deep church” represented by rebels like Father James Martin, S.J., and those who promote the German ‘Synodal Path,’ but also the ‘deep state.'”

Viagno har blivit något av en motpåve för denna traditionalistiska falang. Trots att detta är en liten grupp präglar den i mycket den sekulära världens syn på Katolska kyrkan.

Sant är att Katolska kyrkans syn är och förblir att ett äktenskap endast kan ingås mellan en man och en kvinna. Som det motiveras i trossamfundet Romersk-katolska kyrkans yttrande över Äktenskaps och partnerskapsutredningens betänkande (SOU 2007:17):

”Eftersom mannen och kvinnan är olika och komplementära kan de i äktenskapet skapa en unik livs- och kärleksgemenskap som är öppen för att ge livet vidare till en ny människa. Även äktenskapets värde som social institution härrör från makarnas komplementaritet och förmåga att frambringa en ny generation människor.”

Man motiverar att detta inte innebär en diskriminering eller särbehandling av människor:

”Att par av samma kön inte kan ingå äktenskap strider därför inte mot den grundläggande rättviseprincipen att lika fall skall behandlas lika, eftersom deras situation när det gäller funktionen och uppgifterna i samhället inte överensstämmer med situationen för två makar som man och kvinna. Av samma anledning är det inte heller fråga om någon diskriminering eller särbehandling.”

Samma grundsyn framkommer även i påvens skrivelse om kärleken i familjen, Amoris laetitia, även om den också fick kritik av traditionalistiska katoliker för att vara alltför ostrikt genom det pastorala perspektiv påven anlade i att lyssna till och ha förståelse för alla mänskliga situationer.

[Läs mer om kristen äktenskapssyn på denna resurssite från Sv Evangeliska Alliansen]

Den sekulära schablonsynen på Katolska kyrkan, inte sällan förstärkt av de traditionalistiska gruppernas ofta militanta språk, är att man diskriminerar och gör skillnad på människor. Man lyssnar inte till Katolska kyrkans sociallära som sätter det allmänna goda för alla människor i centrum. Socialläran är i själva verket en dialog med hela mänskligheten om bedömningsgrunder för solidarisk humanism [Läs mer om detta här]. I enlighet med det är det är det inte emot katolsk lära att som påven gör främja en civilrättslig partnerskapslagstiftning som gör livet tryggare för dem som lever tillsammans: Människor gör de livsval som de gör, Katolska kyrkan kan inte hindra det, då måste man respektera människor där de står och inte göra livet onödigt svårt för dem.

Annars borde man i konsekvensens namn förbjuda allt som går emot katolsk tro, t.ex. utövande av andra religioner, bannlysa katolska politiker som inte är för en lagstiftning som totalt kriminaliserar abort (som en del katoliker i USA vill man skall göra med Joe Biden). Men detta vore orimligt då det skulle innebära en teokrati, ungefär som i Iran men med katolska förtecken. I själva verket blir det konsekvensen om man skulle förverkliga det som den traditionalistiska falangen under Viagno vill. De förordar i praktiken integralism, den ideologi som rådde i Katolska kyrkan under 1800-talet och början av 1900-talet då man uttalade anateman över vetenskap, demokrati och det mesta som förekom i den moderna världen. Gränserna för påvens ofelbarhet och primat suddades ut mer och mer och den påvliga makten stärktes på ett sätt som saknade motstycke.

Under Pius X 1903-1914 bedrevs en fullkomlig häxjakt på katolska forskare, teologer präster och biskopar. Den s.k. moderniststriden flammade upp. Spionnätverket Sodalitium Pianum var ett angiverisystem som skulle rapportera otrogna. Pius X gav 1907 ut encyklikan Lamentabili sane, ytterligare en lista, denna gång med 65 punkter som fördömde olika aspekter av det man kallade modernismen. 1910 infördes den s.k. antimodernisteden som måste sväras av alla präster och teologer vilket innebar total förpliktelse till trohet mot Katolska kyrkans lära och avståndstagande från modernismen som påven fördömt.

Undan för undan har Katolska kyrkan avlägsnat sig från den ideologin och förordar nu att övertyga genom personligt vittnesbörd och hjärtats omvändelse framför statligt tvång. Men antimodernisteden avskaffades inte förän 1967 av påven Paulus VI.

Andra Vatikankonciliet ville öppna fönstren mot världen. Den processen har lite gått i stå. Vi har rörelser som vill se en reservationslös anpassning till tidsandan och andra rörelser som vill se en återgång till en av tidsandan oförstörd tradition som den tedde sig före konciliet. Båda dessa är återvändsgränder. Vi behöver återuppväcka intellektualismen och det fria samtalet som alternativ till polariserad teologisk positionering. John Henry Newman var en förebild liksom många andra av de teologer som förberedde marken för Andra Vatikankonciliet. Påve Franciskus verkar i samma anda, precis detta som Viagno och hans anhängare är emot. Förutom en välkomnande syn på människor med annorlunda sexuell läggning är religionsdialogen och Andra Vatikankonciliets dokument Nostra Aetatae särskilt en nagel i ögat på traditionalisterna, liksom de tre sista påvarnas möte med andra religioner i syfte att ta ett gemensamt ansvar för mänsklighetens fredliga samerxistens.

Uppdelningen i vi – de goda och dem – de onda fungerar inte. Vi måste alla, kristna som ateister, bli familjära med förhållandet att människan är en syndig varelse. Alla hållbara politiska system måste inse att systemet som sådant inte kan göra något för att ändra detta. Därför fungerade inte stalinismen, därför är religiösa statsfundamentalistiska system, såväl muslimska som kristna, t.ex. katolsk integralism dömda att misslyckas. [Läs mer om detta i mitt tidigare inlägg]. Därför måste vi främja dialog och ömsesidig förståelse, samt inte i onödan göra livet svårare för våra medmänniskor.