Jag reflekterar i detta blogginlägg över ett par fenomen som jag tror vi måste ta på ännu större allvar idag om vi vill bevara en stabil grund för samhället. Jag reflekterar också över att samma tendenser inbegriper kyrkorna som har en nyckelposition i sammanhanget. Genom att bekämpa dessa tendenser internt kan kyrkorna inta positionen som de egentligen är kallade till, att vara salt och ljus i samhället och därmed påverka hela samhällsklimatet.

Vi trodde den demokratiska samhällsordningen i väst var stabil, men idag framstår populistisk fascism och girig rovkapitalism närmast som systemkritiska hot.

Populistisk fascism:

Vi trodde att ledare som Trump, Erdogan, Orban, Kaczyński var en parentes, att människor skulle ta sitt förnuft tillfånga när de ser varåt det lutar och rösta fram ledare med större respekt för sanning och demokratins spelregler. Men det verkar inte så. Kanske närmar vi oss en gräns där den upplysta tanken född ur en lagom långsam reflexion och diskussionens stötande och blötande av olika perspektiv håller på att mönstras ut av förenklade slagfärdiga budskap och konspiratoriska teorier. Erdogans popularitet är visserligen i sjunkande då det går sämre ekonomiskt för landet, men då han slår an de nationalistiska strängarna har han hela folket med sig, t.ex. i förnekandet av det Armeniska folkmordet eller i aggressionen mot Grekland rörande rätten till havsområdena utanför kustlinjen. Det var fyra år sedan Turkiska riksförbundets vice ordförande utropade från en talarstol på Sergels torg ”D*d åt de A**e*iska  hundarna” (det fick mig att rysa).

Internet passar som hand i handske för de populistiska ledare som vill spela på dessa strängar med syfte att leda massorna dit de vill. Trumps viktigaste kommunikationskanal har blivit Twitter.  [Se t.ex. boken av James Bridle: New Dark Age]

I diktatoriska länder som Ryssland och Belarus förföljs intellektuella som har en kapacitet att analysera vad som är sant. Också i länder som Turkiet, Ungern och Polen försöker man begränsa det fria ordet.  I andra fria länder som Sverige utövas självcensur genom att idéer om identitetspolitik och vem som har rätt att uttala sig om olika frågor tillåts dominera eller där grupper med konkurreerande världsbilder låser in sig i sina egna bubblor utan att tala med varandra. Det hela underlättas inte av att vi har en skola som misslyckas med att ge alla en tillräckliga färdigheter läsförståelse vilket är nödvändigt för kritiskt tänkande.

Girig rovkapitalism:

Vi ser hur våra sociala institutioner och banker som byggts på förutsättningen att människor är goda, ärliga och vill göra rätt för sig infiltreras av tjuvar och kriminella ligor som utnyttjar denna godtrogenhet. Detta har kunnat fortsätta trots att oegentligheter uppmärksammats sedan länge. Vi hör att miljarder svarta pengar fortsätter att slussas och tvättas i våra banksystem, också i svenska banker.

Att man inte kommer tillrätta med det tycks också bero på en bristande vilja hos chefer att verkligen ta itu med det hela, miljardrullningen genererar ju också stora vinster för bankerna. I slutändan är det medborgarna som får stå för notan i form av upptrissade priser och högre skatter.

Länder tänker mer och mer på sig själva. ”America first”, Brexit etc. Internationellt samarbete för humanitet, fred, rättvisa och miljö fungerar dåligt.

Jag skriver inte detta för att sprida hopplöshet. Jag vill inte vara cynisk, snarare realistisk och urskilja vilken grund vi måste stå på då vi vill bygga det goda samhället. Något nytt måste till. Skall Europa kunna spela en ledande konstruktiv roll i världen måste denna kontinent främst ta tag i sina egna inre problem och inse att även här finns fullt av girighet och korruption.

Uppdelningen i vi – de goda och dem – de onda fungerar inte. Vi måste bli familjära med det förhållande att människan är en syndig varelse. Alla hållbara politiska system måste inse att systemet som sådant inte kan göra något för att ändra detta. Därför fungerade inte stalinismen, därför är religiösa statsfundamentalistiska system, såväl muslimska som kristna, t.ex. katolsk integralism dömda att misslyckas.

Sedan detta är sagt, och vi förhoppningsvis uppnår en hälsosam realism är det dags att fokusera på det positiva: Människor är inte bara giriga egoister, det finns också nedlagt en dragning till rättfärdighet och rätt. Kristendomen talar om att människohjärtat är skadat, men den gudomliga gnistan finns kvar där. När vi stöter på vittnesbördet om det goda och sanna, uppenbarat i Jesus Kristus väcks tron hoppet och kärleken till liv och en viljeyttring till omvändelse, vilken blir möjlig, inte av egen kraft men i samverkan med Guds nåd.

Styrkan i kristendomen ligger i att bejaka förbättringsutrymmet hos människan, samtidigt som det inte finns något utrymme för att upphöja sig själv och skylla det onda på andra. Detta kulturarv har format Europa, och Europa behöver fortsätta bygga på det.

Det handlar också om att återuppvärdera det intellektuella samtalet. Intellektuella fungerar som en korrigerande faktor i samhället. Därför vill diktatorer tysta dem. Kim Salomon har skrivit en bok om de intellektuellas historia, jag läste en recension av Jonas Thente i DN i lördags. Med den franske författaren Emile Zola stadfästes begreppet ”intellektuell”. Han skrev 1898 ett inlägg i dagstidningen L’Aurore där han gick till storms mot den farsartade rättegången med antisemitiska övertoner mot artillerikaptenen Alfred Dreyfus. Det ledde till en våldsam debatt och att Dreyfus så småningom frikändes.

Det är inte det att det intellektuella samtalet inte finns idag. Det finns lite överallt, på de tryckta tidningarnas kultursidor, på samtalskvällar av olika slag, t.ex. Katolskt forum vid Kungsträdgården i Stockholm som jag själv ofta besöker. Problemet är att allt färre lyssnar, det blir en egen skyddad värld utan kraft att påverka som drunknar i mängden av alla internetvärldens mera lättköpta budskap av svartvit och ofta konspiratorisk karaktär.

Konspirationsteorier kring judar har alltid funnits och bildat en bakgrund till de förföljelser som uppstått i alla tider och tyvärr inte upphört efter Förintelsen. Tre vanliga stereotyper kan urskiljas:

• Judar som blodtörstiga och ritualmördare

• Judar som giriga och i besittning av ekonomisk makt

• Judar som spinner en världsomspännande konspiration med världsherravälde i sikte

Sion vises protokoll (eng: Protocols of the Elders of Zion) är ett exempel på den sistnämnda.  Det är dokument som påstås bevisa att det finns en judisk sammansvärjning mot Västvärlden, men som 1921 påvisades vara förfalskningar. Texterna baseras i själva verket på äldre satiriska texter.  Inte desto mindre hänvisas på fullt allvar till dessa protokoll i många ny-nazistiska kretsar. SSPX-biskopen Richard Williamson (han som förnekade Förintelsen) hänvisade till protokollen i ett brev till sina vänner och välgörare daterat 1 maj år 2000 som låg ute på internet tidigare på SSPX kanadensiska hemsida (numera är det borttaget).

Vi tänker väl att skruvade konspirationsteorier som dessa inte spelar någon roll i upplysta demokratiska länder idag. Men västerländsk antisemitism lever idag parallellt med muslimsk sådan. Vi ser det t.ex. i Malmö. Viktor Orban tillhör dem som omhuldar myten att affärsmannen Georges Soros styr bakom kulisserna över Europas ekonomi.

I USA florerar nu en konspirationsteori under namnet Qanon enligt vilken demokrater och Hollywoodkändisar är satanistiska barnätande pedofiler och Trump har ett särskilt uppdrag att infiltrera och oskadliggöra nätverket. Teorin har fått fäste i föräldragrupper på Facebook och nu även nästla sig in i den republikanska politiska eliten. Republikanen Marjorie Taylor Greene som i början av augusti segrade i ett primärval i Georgia och på god väg mot den amerikanska kongressen har  gett stöd åt konspirationsteorin. President Trump har vägrat att ta avstånd från detta. Han kallade Greene en ”stigande stjärna” och vägrade sedan själv svara på om han tror på QAnon. Över hälften av de republikanska väljarna tror enligt en undersökning att QAnons konspirationsteorier är ”mostly true” (33 procent) eller ”partly true” (23 procent). Hur kan ledare som mot bättre vetande skamlöst återger sådant vinna brett folkligt stöd, och hur kan så många upplysta människor tro att deras land i hemlighet styrs av ett nätverk av satanistiska pedofiler? Tyvärr kan vi inte avfärda dessa frågor, hur tokigt det än låter. Europa är inte immunt mot detta heller.

Lidelsen för sanningen har försvagats, allt är lika relativt och ur informationsflödet griper man tag i det man helst vill höra som passar den egna världsbilden och gör det till sin sanning. Som ledare på alla nivåer i samhället har vi ett samhällsansvar att hantera detta menar Joakim Pettersson och skriver ett mycket bra inlägg på Ledarna, Sveriges chefsorganisations blogg: [Sanning och ledarskap i en digital värld]. Jag rekommenderar alla i chefsposition att ta del av det inlägget. Alla vi medborgare har självklart också ett ansvar att informera oss och använda sunt förnuft och vårt upplysta samvete. Politiker har ansvar för att se till att våra barn får en god grund i skolan till kritiskt tänkande.

Vad hjälper det om några intellektuella sitter på ett café i Paris eller Stockholm och diskuterar ideologier samtidigt som världen utanför håller på att gå under och slitas i stycken på grund av oförmåga till fredlig interaktion? Hur förhåller man sig till en värld med helt andra förutsättningar än de i början av 1900-talet? Jag tror att ett intellektuellt uppvaknande faktiskt går hand i hand med ett andligt uppvaknande.  Joel Halldorf är en intellektuell profil som mer och mer når ut från den trängre kristna kretsen till den större intellektuella arenan. I en artikel i Expressen skriver han:

”Själv utforskar jag gärna det rum där jag anar en vibrerande helighetslängtan. Jag tror att den finns där, även om den ofta avfärdas som en dårarnas längtan. Orsaken till att detta rum är så dolt är att vi förlorat förmågan att tala om denna dimension av våra liv. Vi har ord för alla politiska nyanser, men håller på att bli existentiella analfabeter.”

Salomon menade att det intellektuella samtalet började hotas redan i och med framväxandet av de politiska ideologierna under senare delen 1800-talet. Med dem kom dogmatismen, vägran att se problem hos den egna politiska övertygelsen. Nog känner vi igen detta i dagens situation. Om det existentiella rum som Halldorf talar om nu finns där, så gäller det att också hitta fönster mot världen så att det intellektuella samtalet verkligen kan bli relevant.

Kyrkorna har ett stort ansvar. Andra Vatikankonciliet ville öppna fönstren på vid gavel mot världen. Tyvärr har den processen i mångt och mycket gått i stå. Vi har rörelser som vill se en reservationslös anpassning till tidsandan och andra rörelser som vill se en återgång till en av tidsandan oförstörd tradition som den tedde sig före konciliet. Båda dessa är återvändsgränder. Vi behöver återuppväcka intellektualismen och det fria samtalet som alternativ till polariserad teologisk positionering. John Henry Newman var en förebild liksom många andra av de teologer som förberedde marken för Andra Vatikankonciliet.

Kardinal Ravasi ledde nyligen från Vatikanen ett projekt som hette Hedningarnas förgård med syfte att träda i dialog med världens intellektuella och vetenskapsmän. 2014 hade man en session här i Stockholm på Kungliga Vetenskapsakademin och Fryshuset.

Den förre påven, Benedictus XVI hade också trots sitt rykte om sig att vara konservativ och tillbakadragen en intellektuell skärpa och förmåga att kommunicera med den moderna världen när det väl kom till kritan. T.ex. i samband med sin resa till Storbritannien 2010 gjorde han ett starkt intryck på britterna, och uppfattningen om honom bland journalister och allmänhet ändrades totalt.

Vår nuvarande påve Franciskus tillhör också de intellektuellas skara och har en klar intention att öppna kyrkans fönstren och han har en förmåga att kommunicera som vinner gehör. På fredag skall han tala i FN.