Det har varit en händelserik nyhetsvecka. Också vad det gäller kristna nyheter har det varit en händelserik vecka, fast det har inte avspeglat sig så mycket i den sekulära pressen.
Påven har besökt Libanon. Han talade om fred, försoning, dialog och att muslimer och kristna kan leva tillsammans. På besökets första dag uppmanade han både kristna, muslimer och judar att utrota fundamentalismen som är roten till sprlittring och våld, och motsatsen till sann religion som bygger fred. Han betonade att frågan om fred och frågan om att skydda och vörda livet hör ihop. ”If we want peace, we must defend life”, sade han i ett tal till politiska ledare i landet. På avslutningsmässan i Beirut på söndagen samlades 350.000 personer.
I Stockholm har det hållits Hedningarnas förgård, dialogsamtal om tro och icke-tro anordnat av Katolska kyrkan, Sveriges amassadör vid den Heliga Stolen, Kungl. Vetenskapsakademin och Fryshuset.
Samtidigt som Schibbye och Persson glädjande kom hem till Sverige igen från fångenskap i Etiopien och den fruktansvärda tortyr som regimen bedriver där avslöjats,
så avblåstes, kanske tack vare ihärdiga protester från kristna aktivister avvisningen av två till kristendomen konverterade kristna kvinnor, Amireh Alirezaei och hennes dotter Zeinab Zavvar som är med i Ängebykyrkan i Fellingsbro. De skulle ha avvisats till Iran där det är förenat med dödsfara att konvertera från islam.
Hedningarnas förgård
Jag deltog båda dagarna i Hedningarnas förgård, både på torsdagen på KVA och på fredagen på Fryshuset.
Det övergripande temat var ”Världen med eller utan Gud”, det behandlades ur filosofisk, kunskapsteoretisk, vetenskaplig och poetisk synvinkel den 13 sept, och praktiskt, socialt, politiskt den 14 sept. Det var två mycket rika, inspirerande och hoppingivande dagar. Båda samtalen sänds på SVT Forum tisdagen den 18 september kl 10.30-16.00 med repris måndagen den 24 september kl 09.00-15.00.
Här några länkar till andra som skrivit om dagarna:
Signum
Katolsk Observatör
Katolsk Vision här och här
Inspiration för katolska reformvänner
Reportage i P1´s Människor och Tro
Reportage i Vatikanradion
Vatican Radio (eng)
Jacob Rudolfsson i Världen idag
Ambassadör Ulla Gudmundson
Fler länkar på ambassadens hemsida
Jag skall inte försöka mig på att sammanfatta dagarna, men vill lyfta fram några saker som särskilt gjort intryck på mig:
Alla, såväl troende som icke troende var rörande eniga om att fundamentalism är en sjuka som måste utrotas. Så sade påven i Libanon, kardinal Ravasi återkom till det flera gånger, och det var en av huvudpunkterna i intervjun i DN som jag skrivit om tidigare. Utrota fundamentalismen sade Anders Carlberg uppfordrande i Fryshuset andra dagen, och kommenterade sig själv skämtsamt att nu låter han som ett eko från 1968. Anders Carlbergs vittnesmål om hur han låtit sig inspireras av kristen tro i sitt sociala engagemang var gripande och tror jag inte lämnade någon oberörd.
Både troende och icke troende var överens om att fundamentalism finns överallt, både hos troende och i sekulära sammanhang. Intressant var det att höra från Per Wirten (som inte betraktar sig som troende) att sekularismen blivit en norm i samhället, vilket har sina komplikationer. Han hänvisade till Tina Rosenbergs uttryck ”normsekularism”.
Fundamentalismen betyder inte i första hand att man inte kan tro på bestämda saker. Däremot innebär det att man inte får påtvinga andra det man själv tror. Religionsfrihet, yttrandefrihet och respekt för varje människas integritet och för människovärdet är grundläggande. Fundamentalism i den bemärkelsen leder till ofrihet, våld, stridigheter och att tillvaron blir otrygg. Såväl troende som icke troende har ett gemensamt ansvar att bekämpa fundamentalism.
Kardinal Ravasi sade i sitt inledningsanförande andra dagen på Fryshuset att om fundamentalismen är det ena diket kyrkan och religionen kan hamna i, så är synkretismen det andra diket som han också varnade för. Det är viktigt att man vet vad man tror på, och ingen religion eller sekulär livsåskådning blir bättre av att man delvis försöker utplåna det man tror på och håller för heligt till förmån för någon slags allmän minsta gemensamma nämnare. Har man motstått fundamentalismen, så finns också toleransen där och olikheter kan finnas sida vid sida utan att man behöver strida.
Fazeela Zaib sade att det är när vi är otrygga i vår egen tro/livsåskådning som vi blir intoleranta mot andra.
Thomas Hammarberg, tidigare Amnesty-ordförande och Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, mm var den andre inledningstalaren i Fryshuset. Han välkomnade detta initiativ till samtal från Katolska kyrkan och att kardinal Ravasi så tydligt tog avstånd från fundamentalism. Han sade att Katolska kyrkan ofta varit en positiv bundsförvant när det gäller att kämpa för fred och sociala rättigheter, men framförde också kritik så till måtto att det ofta funnits en fyrkantighet och brist på förståelse för enskilda människors situation i samband med de livsetiska frågorna vilket lett till mycket lidande för kvinnor i fattiga länder och vilket motarbetat arbetet med reproduktiv hälsa. Hammarberg hoppades att den nya dialog-inställningen från Katolska kyrkan också skall kunna leda till att man kan gå på djupet också med dessa frågor.
Den nya öppenheten och inbjudan till dialog är något som förpliktigar. Både påven i Libanon och Ravasi i Stockholm framhåller fundamentalismen som en sjuka i kyrkan som behöver rotas ut. Det finns helt klart mycket fundamentalism också inom Katolska kyrkan där vi behöver göra en hemläxa. Något har gått i baklås i tänkandet så att det framstår som en motsättning mellan å ena sidan tron på Gud som världens skapare, å andra sidan tron på naturvetenskapens världsbild med Big Bang och Evolutionsläran, mellan å ena sidan kyrkans värnande om livets helgd från början till slutet och antropologin med komplementariteten mellan man och kvinna och familjen i centrum å ena sidan och kravet på god reproduktiv hälsa, kvinnors och homosexuellas likaberättigande å andra sidan.
När det gällde det förstnämnda motsatsparet, så var alla ganska överens i samtalet första dagen på Kungl Vetenskapsakademin att det är ett skenbart motsatsförhållande. Katolska kyrkan sätter vetenskapen högt och anser det självklart att det inte är en motsats mellan tro och vetande. Det handlar istället om komplementära sätt att se på verkligheten. Det ena utesluter inte det andra. De icke troende vetenskapsmännen som var med var alla mycket ödmjuka i förhållande till det vetbara, och Ulf Danielson, professor i fysik vid Uppsala universitet, sade att det är möjligt att man till och med kan komma fram till att vetenskapligt beskriva gränserna för vad vi kan veta. Kosmologiskt kan vi ha en uppfattning om vad som hände i universums begynnelse, vi kan matematiskt beskriva Big Bang. Men en fråga som ligger bortom det är vad som fanns innan. Vem programmerade Big bang? Att universum är inprogramerad med just de konstanter som gör det möjligt för liv att utvecklas. Och ett av de filosofiska grundfrågorna: Varför det existerar någonting istället för ingenting ligger bortom vad naturvetenskapen kan svara på.
När det gäller det andra motsatsparet, det som Thomas Hammarberg berörde i sin kritik är dialogen och upplösningen av tankelåsningen inte lika självklar. Det leder till starka konflikter både mellan kyrkan och det liberala samhället, och också konflikter inom kyrkan. Konflikten mellan Troskongregationen och de amerikanska nunnorna i LCWR handlar också om detta. Mångas tänkande blir väldigt fastlåst, precis som när en dator hänger sig vid ena eller andra sidan i denna konflikt. Jag hoppas vi också där kan komma framåt. Min förhoppning är att samtalen mellan biskopsdelegationen och LCWR kan bli fruktbar. Datamaskinerna behöver startas om så att man kan bearbeta problemet dynamiskt igen. Och vi har alla ett ansvar att bidra konstruktivt. Vi sitter inte på åskådarplats.
Bengts Blogg 
Du skriver så här. ”De icke troende vetenskapsmännen som var med var alla mycket ödmjuka i förhållande till det vetbara, och Ulf Danielson, professor i fysik vid Uppsala universitet, sade att det är möjligt att man till och med kan komma fram till att vetenskapligt beskriva gränserna för vad vi kan veta. Kosmologiskt kan vi ha en uppfattning om vad som hände i universums begynnelse, vi kan matematiskt beskriva Big Bang. Men en fråga som ligger bortom det är vad som fanns innan. Vem programmerade Big bang? Att universum är inprogramerad med just de konstanter som gör det möjligt för liv att utvecklas. Och ett av de filosofiska grundfrågorna: Varför det existerar någonting istället för ingenting ligger bortom vad naturvetenskapen kan svara på.”
Dina slutsatser är större än Ulfs påstående, och för stora i förhållanden till vad vi vet. Det är möjligt att vi kommer att kunna beskriva vår kunskaps gränser, men dit har vi inte kommit ännu. Än så länge är frågorna om ”innan” Big Bang och om existensen öppna för vetenskapliga undersökningar. Kanske kan vi stänga dörren för undersökninga i framtiden, som Ulf säger, eller kanske är frågorna vetbara. vi vet inte.
Patrik!
Ungefär så var det. Ulf sade mycket riktigt att vi ännu inte har kommit fram till beskrivningen av kunskapens gränser.
Det filosofiska grundproblemet om varför någonting existerar istället för ingenting tror jag ändå ligger bortom det vetbara. Ulf uttryckte sig klokt och ödmjukt. Vår hjärna är så liten och universum är så stort. Det är logiskt att något som blivit till som en del inom universum inte kan omfatta och förstå universums helhet.
Jag vill ändå lämna frågan öppen. Det är så mycket vi trott vara omöjligt som nu är helt normalt. (Jag har för övrigt precis börjat läsa en populärvetenskaplig bok om frågan, av Jom Holt. Upplysande, så här långt.) Det finns ingen naturlag som säger att vi inte kan gå utanför vårt eget sammanhang och ”se in”, så att säga. Kurt Gödel upptäckte matematikens gränser med just en sådan metod.
Och naturalistövertroende har ingen ödmjukhet alls…
Trist o fnösketorrt
Anders,
Menar du på fullaste allvar att det skulle vara prov på större ödmjukhet att säga ”Vi vet. Det går inte.” än att säga ”Vi vet inte förrän frågan undersökts.”?? Tack Gud att inte forskare haft den sortens ”ödmjukhet”. Då hade vi inte vetat något.
Patrik L
Nej jag menar inte något sådant.
Jag menar bara att du o Dawkins et al saknar ödmjukhet, då ni förfäktar en livsåskådning som styrs av färdiga premiser som ni inte vågar pröva (typ vi vet att endast det mätbara och empiriskt undersökbara är det enda som finns)! Det är övertro..
Er attityd är i stort helt utan självkritik o ödmjukhet.
Synd!
Anders,
Nej, vi vet inte att endast det mätbara och empiriskt undersökbara är det enda som finns. Hur skulle vi kunna veta det?
Men vi vet att det inte går att säga något om sådant som inte är mätbart och empiriskt undersökbart (skulle vi kunna säga någon om det skulle det ju vara mätbart och empiriskt undersökbart). Trots denna självklara slutsats är det många som påstår att de ”vet” saker om det inte inte är mätbart och empiriskt undersökbart. De ljuger – eller har blivit matade med felaktig information. Det kan vi veta.
Patrik L
Din empirism är som sagt varken ödmjuk eller hållbar!
Lycka till i resan bort från naturalismfundamentalismen.
Vincit omnia Veritas
Annorzzz! Jag var tvungen att googla för att förstå vem du var som bara slängde ur dig tomma påståenden utan att backa upp dem med någon argumentation. Nu när jag förstår lämnar jag diskussionen, glad över att det finns andra kristna att diskutera med.
Jag tycker att begreppet ”fundamentalism” borde preciseras mer för ett ökat substansiellt samtal. Man får det intrycket att man diskuterat detta för lite.
Därför är alla rörande överens men tidvis menar man säkert olika med ”fundamentalism”.
Frågan är om begreppet ”fundamentalism” ändå inte blivit för värdeladdat (eller ett alltför ”tjockt begrepp”) för att vara tillämpligt idag
Magnus
Magnus! Begreppet är oprecist. I dagens läge hittar jag inget bättre. Men om man ser till kontexten i vilket det diskuteras av kard Ravasi, och mitt försök till precisering, att det inte handlar om enbart att tro något bestämt om någonting, utan just detta att den bestämda tron är förenat med intolerans mot andra och oförmåga att möta den andre med en lyssnande och respektfull attityd, så tror jag ändå det blir begripligt vad som menas.
Ja, fullt begripligt är det när du preciserar fundamentalism. Utifrån det du skriver i kommentaren skulle fundamentalism = att man förnekar en god dialog.
Det som blir problematiskt är om alla närvarande i debatten samt lyssnare och mer indirekta samspelare som jag själv har samma uppfattning inför begreppet. Detta innebär att olika deltagare/samspelare har mer eller mindre olika uppfattningar inför begreppet och utifrån detta säger sig vara överens fast man egentligen inte är det.
Av denna anledning kanske begreppet fundamentalism borde undvikas och att man mer diskuterade oförmågan eller förmågan att mötas i dialog.
Magnus
Patrik L
Skööönt… 🙂
Pingback: Hedningarnas förgård. Följ samtalen i efterhand via SVT forums inspelningar | Bengts Blogg
Först en litet inpass på ett av de mer pretentiösa yttrandena i artikeln:
http://www.amazon.com/Universe-Nothing-There-Something-Rather/dp/145162445X
http://www.centerforinquiry.net/blogs/entry/why_is_there_a_universe_and_how_did_it_come_from_nothing/
Nu är ju inte alla överens om att Krauss har rätt men det är fel att se detta som ett enbart filosofiskt problem. Filosofin har för övrigt inte lyckats lösa detta så måhända är det inte ett filosofiskt problem alls.
Fundamentalism. Fundamentalism är ett återvändande till vad man uppfattar som en religions eller ideologis grundläggande och ursprungliga lära, och utgör ett avståndstagande från upplevda kompromisser förorsakade av moderna religiösa, etiska, vetenskapliga och politiska idéer.
Alltså är ateistisk fundamentalism omöjligt. Ateism är varken en religion eller ideologi.
Johnny Lilja! Jag följer inte dina tankegångar där riktigt.
Fundamentalism i den mening vi diskuterade kan finnas i alla sammanhang. En naturalistisk världsåskådning kan man också vara fundamentalistisk i och intolerant mot oliktänkande. Intressant nog fördes detta med normsekularism på tal i debatten av icke-troende.
Johnny Lilja
Din definition av fundamentalism är i relativt hög grad den ”ursprungliga” formad av protestanter i USA på 1800-talet. Denna syn är mindre vanlig idag bland alla sätt att se på begreppet fundamentalism. Och den är definitivt okatolsk! Den är nog också, som du skriver, oförenlig med ateism.
Om man däremot med fundamentalism avser en intolerans med bristande vilja till dialog mot oliktänkande kan det mycket väl implicera förekomsten av ateistisk fundamentalism.
Ibland brukar begreppet fundamentalism kopplas till begreppet sanning. Den som gör sanningsanspråk är en fundamentalist. Förnekar man förekomsten av sanningar tex att en religion är mer sann än en annan, är man inte fundamentalist. Med denna definition finns det ateistisk fundamentalism. För ateism blir då sanninganspråket.
Många gånger avser man med fundamentalism en särskild läsning av heliga texter, exempelvis Bibeln. En läsning där man inte tar hänsyn till sammanhang utan endast till bokstaven. Även här kan man finna en ateistisk fundamentalism. Vanligast är väl när man möter personer som är ateister men som läst Bibeln rakt av utan tillstymmelse till att ta hänsyn till sammanhang och som använder detta mot den kristna tron.
Begreppet fundamentalism kan också användas när man diskuterar relationen mellan religion och samhälle. Exempelvis muslimska stater där man vill införa sharia (= lag, moral och etikett) i hela samhället.
Här kommer vi till frågan om ateism är en religion? Detta förnekas bestämt av vissa ateister. Ändå räknas buddhismen, vars ”filosofi” är ateistisk, som en världsreligion ¨på samtliga Sveriges skolor. Ändå klasscifieras ateism som ett begrepp som har med gudsbild att göra jämte monoteism, polyteism, panteism, teism, deism osv. Och gudsbild är väl ändå en fråga som ryms inom religion även om den besvaras nekande? Därmed inte sagt att ateism endast i sig själv är en religion.
Magnus
Pingback: Populistisk fascism och girig rovkapitalism hotar vårt samhälle | Bengts Blogg