Miljöencyklikan Laudato si som kom 2015 har vi fortfarande i färskt minne och den fick ett brett mottagande långt utanför Katolska kyrkans gränser. Den liksom den nya socialencyklikan Fratelli tutti som betonar allas vårt syskonskap och ansvar för den globala gemenskapen riktar sig till alla människor av god vilja. Den bygger på klassisk katolsk sociallära omsatt till vår tids situation med tilltagande polarisering och fragmentisering.  Påven fortsätter genom denna encyklika att ta ett globalt ledaransvar och visa en väg framåt. Syftet är inte att det skall stanna vid vackra ord, utan encyklikan framhäver en ny vision om syskonskap och social vänskap som måste omsättas i handling.

Encyklikan har inga anspråk på att vara en komplett lärobok i syskonkärlek (”fraternal love”), skriver påven, ”men snarare att begrunda dess universella spännvidd, och dess öppenhet för varje man och kvinna” (FT 6)

Joel Halldorf har redan hunnit skriva en ledartext i Dagen om den, [Moraliskt ledarskap i sönderfallets tid], jag citerar honom:

”Den kritiska udden är riktad mot det som sliter sönder vår värld: populism, rovkapitalism, självcentrerad individualism och näthat. Mänskligheten har förlorat insikten om att vi alla tillhör samma familj, menar påven. Banden mellan personer, grupper och nationer bryts. Därför lever vi i en tid präglad av nationalism, tribalism och sociala spänningar.

Franciskus är svår att passa in på de vanliga politiska skalorna. I svensk politik uppfattas den nyliberalism som delar av Centern omfamnar som raka motsatsen till Sverigedemokraternas nationalism – men påven kritiserar både dessa projekt. För nyliberalismens idé om att låta de globala marknadskrafterna regera slår lika mycket mot de svaga som nationalismens murar.

I båda fallen blir resultatet samhällen där de starka har och kan ta för sig ännu mer, medan de svaga blir utestängda och allt mer utsatta.

Politikerna tycks indragna i en dödsdans som jag tror att rätt få av dem vill dansa, men ingen lyckas ta sig ur.”

Halldorf ser och uppskattar påvens vision vilket tydligt märks i hans text.

Vad som annars är tråkigt nu liksom när andra storartade påvliga texter kommer ut är att man nagelfar dem på detaljer som om de vore lärotexter där något kan tyda på ändringar i Katolska kyrkans tidigare lära. I denna encyklika finns t.ex. skrivningar som ifrågasätter dödsstraffet och som är starkt kritisk till krig över huvud taget. Jag tror det är helt fel att läsa på det sättet, då missar man hela poängen. Fokus är i detta fall inte på lärofrågor utan på en situation i världen då krigen, igångsatta av starka ekonomiska intressen, genererar outsägliga plågor och umbäranden för civila och framförallt barn och att det finns en oacceptabel tolerans och tystnad kring detta på den internationella nivån.