Amy Coney Barrett, People of Praise och rädslan för engagerade kristna i samhällslivet

Amy Coney Barrett är praktiserande katolik och har relationer till den karismatiska kommuniteten People of Praise där hon bl.a haft uppdrag som lekmannaledare. Detta ses nu som ett problem, speciellt här i Sverige, men delvis också i USA.

[People of Praise, hemsida] [Wikipediaartikel om PoP]

Annars är förståelsen för kristendom och kristet engagemang långt större i USA än i Sverige. Denna artikel i NY Times bygger visserligen på en ytlig kännedom om PoP men är ändå nyanserad. I Sverige är beröringsskräcken för kristna vars engagemang för sin tro sträcker sig längre än till att gå i kyrkan då och då och i övrigt hålla den privat. Grupper som berörts av pingströrelse och karismatisk förnyelse, som talar i tungor och ber för sjuka ses på med extra stor misstänksamhet. Det kan gälla People of Praise, Livets Ord (som är medlem i Sveriges kristna råd), Oas-rörelsen i Svenska kyrkan eller nya karismatiskt inspirerade församlingar som uppstår idag, alla dras över en kam.

Det ses närmast som en förtjänst att sekulära journalister upprätthåller sin okunnighet om dessa grupper och sektbegreppet används gärna. Som nu Jenny Norberg i en artikel i SvD där hon utan att blinka i förbifarten beskriver PoP som ”den kristna sekt där hon (Amy Coney Barrett) är medlem”. Försåtligt frambringar Jenny Norberg bilden av det hemlighetsmakeri som ligger bakom sekter genom att skriva ”Amy Coney Barrett har själv inte öppet sagt att hon är medlem. Men internet glömmer ju aldrig, och bilder på henne och hennes familj finns på arkiverade medlemssidor”. Som om detta vore något att smyga med och gömma undan.

Den Pingstkarismatiska förnyelsen började med den klassiska Pingströrelsen som uppstod i USA i början på 1900-talet. Den spred sig sedan till de tidigare etablerade samfunden i form av karismatiska förnyelserörelser och under slutet av 1900-talet fram till nu har vi också sett många nya fria församlingar etableras. Det handlar om en och samma förnyelseström som manifesteras inom hela kristenheten. Därför har den också en ekumenisk spännvidd. Man räknar idag med att 25% av alla kristna är berörda av denna förnyelse. Tungotal är idag inget exotiskt utan praktiseras inom alla samfund. [Läs min artikel om tungotal, glossolalia]

I Katolska kyrkan fick den Karismatiska förnyelsen sin start åren efter Andra Vatikankonciliets avslutning i studentkretsar i USA. Det var vid universiteten Duquesne i Pittsburgh 1967 och Notre Dame 1968. Kardinal Leo Joseph Suenens (1904-1996), ärkebiskop i Malines-Brussel var en betydelsefull person i 1900-talets katolska kyrka och en av de ledande gestalterna under Andra Vatikankonciliet. Han gav sitt stöd åt den Karismatiska rörelsen, det var hans övertygelse att pingstens nåd är en gåva till hela kyrkan och att de karismatiska gåvorna är en självklar del av detta. Under dess första år, då den karismatiska rörelsen ofta missförstods var han dess outtröttlige försvarare och vägledare. Han såg till att det utarbetades pastorala och teologiska riktlinjer för rörelsen, och han övertygade personligen påven Paul VI om rörelsens värde för kyrkan. Därefter har samtliga påvar inklusive Franciskus givit den Karismatiska förnyelsen sitt stöd och vägledning. 

Med från första början vid studentreträtten i Pittsburg 1967 som var startpunkten för förnyelsen var Kevin och Dorothy Ranaghan, de två som startade kommuniteten People of Praise. Jag har själv mött Kevin flera gånger, bl.a. samband med en internationell konferens i Prag 1997.

Kevin Ranaghan (längst t.h. vid konferens i Prag 1977 med temat BYGG BROAR RIV NER MURAR arrangerad av ICC (International Charismatic Consultation) och ICCOWE (International Charismatic Consultation on World Evangelization). Längts t.v. Fr Michael Harper. Foto: Bengt Malmgren

Kevin och Dorothy har skrivit boken Catholic Pentecostals och de var arrangörer för den stora ekumeniska karismatiska konferensen i Kansas City 1977 med dess starka profetiska budskap om Guds folks enhet. Den karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan som idag berört många miljoner katoliker över hela världen har tagit sig uttryck dels i karismatiska kommuniteter av den typ PoP reprersenterar, dels i församlingsförnyelse med bönegrupper i de lokala katolska församlingarna. 

En bra historik av Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan är Alan Schrecks bok A Mighty Current of Grace: The Story of the Catholic Charismatic Renewal (2017). Boken ger en bra översikt över Karismatiska förnyelsen, dess förhistoria och historia med uppdatering till dags dato. Den ger både en teologisk fördjupning och historiska inblickar från en person som varit med nästan från första början, då han och hans fru var medlemmar i en av de kommuniteter som uppstod. Schreck är professor i teologi vid Franciskanska universitetet Steubbenville i Ohio, USA. Hans specialitet är katolsk doktrin, kyrkohistoria och Andra Vatikankonciliet. Han har skrivit många böcker såsom Vatican II: The Crisis and the Promise, Catholic and Christian: An Esplanation of Commonly Misunderstood Catholic Beliefs, The Legacy of Pope John Paul II: The central Teaching of his 14 Encyclical Letters.  

Att det i samband med utfrågningarna av den nya nominerade domaren till USA´s högsta domstol blir uppmärksamhet på People of Praise och karismatiska kommuniteter är bara bra, dels för kommuniteterna själva – evangelisation kan bara bli effektiv i öppenhet och transparens, dels för att människor som inte känner Karismatiska förnyelsen så väl och undrar hur en överlåtelse av det slaget påverkar en domares arbete har all rätt att få detta belyst.  Massimo Faggioli, själv katolik, kyrkohistorier och professor i teologi vid Villanova-universitetet i USA diskuterar detta i en artikel i Politco. Barrett själv har under förhören klargjort att hennes uppgift som domare är att tolka lagen och att hon noga skiljer det från personliga och religiösa uppfattningar. Jag tänker att hennes kristna tro och förankringen i katolsk sociallära med dess betoning av det allmänna goda om något gör henne ännu mera samvetsgrann i sin domaruppgift.

Pingströrelse och Karismatisk förnyelse har varit ett påtagligt element i kristenhetens utveckling under det sista seklet. Dess betydelse ligger i den gudomliga gåvan, inte i avvikelserna och överdrifterna. Att sådana finns, det kan vi inte förneka. Knutby är ett sådant exempel.  I boken Skammen och härligheten (Livets Ords förlag) beskriver den katolske prästen och forskaren i karismatisk förnyelse Peter Hocken denna blandade karaktär hos Pingströrelsen och de karismatiska rörelserna: ”De uppvisar Herrens härlighet och hans gåvor; likväl utgör missbruket av dessa gåvor bland pingstvänner och karismatiska kristna också skäl till skam.”

Denna tvetydighet, svagheterna och manifestation av synd kan inte ignoreras. Det undergräver dessa rörelsers andliga kraft. Egentligen borde vi inte bli överaskade av berömda predikanters moraliska förnedring eller ekonomiska oegentligheter inom framstående andliga rörelsen. Människans natur och uppblåsta ego manifesterar sig överallt. Bara för att man gjort en upplyftande andlig erfarenhet är man inte fri från den fallna mänskliga naturen.  Hocken skriver: ”De som upplever den upprymdhet som andedopet medför är ofta offer för en naiv optimism som avfärdar risken för moraliska försyndelser… Jesus har möjliggjort seger genom sitt blod och sitt kors, men han har ännu inte undantagit oss från vår fallna natur.”

Hocken nämner också den västerländska kulturens orientering mot egot ingalunda är något som kristna är immuna mot. Vi indoktrineras och anpassas till konsumtionssamhället, dess ”må bra värld”, krav på snabb behovstillfredsställelse där allt obehagligt hålls på avstånd. Han skriver: ”Det är inte svårt att se hur Guds gåvor kan bli till redskap för vårt egoistiska självförverkligande: hur den nyligen upptäckta gudomliga kraften kan utnyttjas för att främja vår rikedom, våra karriärer, våra familjer; hur människor som förtärs av framgångsambitioner i världen kan förtäras av framgångsambitioner i tjänst för Gud – och fortfarande tro att de är Herrens nitiska tjänare.” Peter Hocken avled 2017. Jag har träffat honom flera gånger, bl.a. i Rom och Prag, men också i Sverige. Han har tidigare gästat Sverige flera gånger på inbjudan av Livets Ord.

Peter Hocken vid ICCRS Europeiska subkommittés konferens i Prag 2004.

Prag 2004. Undertecknad och F Hocken i åhörarskaran. T.v. Dariusz Jeziorny från Polen.

Att det kan uppstå problem relaterade till detta i täta kristna gemenskaper är inte svårt att förstå. Botemedlet är urskillningsförmåga. Det behövs undervisning, det behövs själavård. Det är viktigt att ledare ingår i ett sammanhang där de också står under auktoritet och i gemenskap med biskoparna. CHARIS, det organ inom Vatikanen som samordnar och främjar alla uttryck för karismatisk förnyelse inom Katolska kyrkan har alltid bemödat sig om att peka på farorna och utbilda goda ledare
[Läs mer om påvens intention med CHARIS]

—-

Mer boktips:
Bra om karismatiska förnyelsen på svenska:

hallinstrommarLillemor Hallin: Strömmar av liv. Om den helige Andes verk i vår tid (2006). Lättläst och inspirerande översikt över förnyelsen av en erfaren person med livslångt praktiskt engagemang i den andliga förnyelsen med förbön för läkedom, socialt arbete och ekumeniskt arbete Lillemor Hallin var under många år ordförande i AKKS, Arbetsgruppen för Karismatisk förnyelse i Katolska kyrkan i Sverige har ett stort kontaktnätverk både i Sverige och internationellt. (Kan beställas via mig, 200 kr inkl frakt)

 

Det här inlägget postades i Katolska kyrkan, Samhälle och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s