Tidigare har funnits ICCRS (International Catholic Charismatic Renewal Services) och CS (Catholic Fraternity of Charismatic Covenant Communities and Fellowships).

Påve Franciskus har önskat att det på det internationella planet skall finnas en enda struktur för samordning och samverkan med Vatikanen. Denna nya struktur är resultatet av ett utrednings- och samarbete mellan ICCRS, CF och Vatikan-departementet för lekmännen, familjen och livet (eng ”the Dicastery for Laity, Family and Life”) som kommer att vara det vatikandepartement som CHARIS sorterar under.

CHARIS kommer att upprättas den 8 december 2018, samtidigt kommer de framtagna statuterna för denna struktur att träda i kraft ad experimentum.
CHARIS kommer att arbeta som ett service-organ åt alla olika uttryck för den nåd som CCR innebär för kyrkan över hela världen. CHARIS är bara ett service-organ och kommer inte att utöva någon auktoritet över de olika uttrycken för karismatisk förnyelse i världen. Varje enskild karismatisk organisation/gemenskap respekteras fullt ut i dess identitet och förblir under samma jurisdiktion den hittills hört.
Men för att fullfölja sin mission kan var och en av dessa organisationer/gemenskaper räkna med att fritt utnyttja de många tjänster som CHARIS kommer att erbjuda. Att erbjuda dessa tjänster är i själva verket CHARIS fundamentala uppgift.

Efter det att CHARIS har upprättats kommer Vatikanepartementet för lekmännen familjen och livet att tillsätta en moderator, en prästerlig assistent och 18 medlemmar i en internationell service-gemenskap (International Service of Communion) besatående av representanter från de olika världsdelarna.

Fr Raniero Cantalamessa

Moderator blir dr Jean-Luc Moens från Belgien. Som prästerlig assistent åt CHARIS kommer att utses Fr Raniero Cantalamessa OFM Cap.

Funktionärerna kommer att tillträda Pingsthelgen 2019. Samma dag kommer statuterna att träda i kraft och de tidigare service-organen ICCRS och CF kommer att upphöra. Tidigare kyrklig överhöghet över dessa kommer att överföras till CHARIS så att denna nya service kan förses med nödvändiga finansiella medel för att genomföra sin uppgift i enlighet med påve Franciskus intention. I denna video [Pope Francis and the Catholic Charismatic Renewal] har man samlat vad påve Franciskus sagt genom åren om Karismatisk förnyelse.

CHARIS kommer att ha ett internationellt kontor i Vatikanen.

På den nationella nivån innebär det att de nationella servicekommitteerna för karismatiska förnyelsen (KKS i Sverige) upphör.  Istället skall tillskapas “National Services of Communion” som skall vara ett tecken på det liv och den enhet som finns i landet i hela dess mångfald och bör bestå av medlemmar/representanter från de olika bönegrupperna, kommuniteterna, bibelskolorna, tjänsterna och nätverken som finns ute i församlingarna. Citat från statuterna, stycke IV:

Art. 15. Functions

The goal of National Services of Communion is to build and strengthen the wide and diverse family of Catholic Charismatic Renewal. They should therefore be as inclusive as possible and open to new and emerging realities. The model focuses on communion rather than government or structure.

Ledarna för “National Services of Communion” och representanter för andra internationella nätverk inbjuds till en generalförsamling var tredje år. Generalförsamlingen utser funktionärer på den internationella nivån.

Förändringarna innebär att Karismatiska förnyelsen formellt inte ses som en privat sammanslutning av troende, utan en offentlig juridisk kropp i Katolska kyrkan enligt Kanoniska lagen pp 116-123.

Påven tillsammans med biskopar och unngdomar vid ungdomssynoden i Rom 27 okt 2018 (Foto: Fabio Frustaci/EPA/MAXPPP)

Omvandlingen av service-strukturen för Karismatiska förnyelsen innebär en anpassning till den större reform påve Franciskus håller på att genomföra i Katolska kyrkan bort från klerikalism och centralstyrning och till en synodalitet som innebär en samverkan på alla nivåer där hela kyrkans kropp bestående av alla döpta är basen i samverkan med biskoparna i gemenskap med påven. Det innebär en mer lyssnande kyrka där alla nivåer lyssnar till varandra och framförallt att alla tillsamman lyssnar till den Helige Ande i processen att urskilja vad som är Guds vilja. OBS det är inte detsamma som demokrati där majoriteten eller tidsandan avgör kyrkans väg utan att kyrkan som helhet blir mer funktionell i att samverka med Anden. Petrus-ämbetet och läroämbetet är fortfarande grundläggande funktioner i kyrkan, men inte som maktfullkomlig klerikalism eller ultramontanism utan som tjänande ämbeten i Kristi kropps helhet där det allmänna prästadömet och de troendes övernaturliga trosmedvetande, ”sensum fidei” är lika viktiga bestånddsdelar. Det innebär en ökad fokusering på de två första kapitlen i Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan Lumen Gentium.

Jag återkommer angående synodalitet men vill här bara återge ett citat från en bra belysande artikel i ämnet av Antonio Spadaro SJ i La Civilta Cattolica: The Synodal Church:

Synodality configures the Church as the People of God on a journey and as an assembly called by the Lord. The process of walking together to bring about the project of the Kingdom of God and to evangelize peoples includes the fact of being together in assembly to celebrate the risen Lord and to discern what the Spirit says to the Churches. The assemblies – especially the ecumenical councils and episcopal synods at the level of the entire Church – are privileged historical moments of a discernment guided by the Spirit at the service of evangelization. So the Church follows the rhythm of life, which is movement and pause, walking and meeting, synodality and synod.

In one of its concluding passages, the document quotes the words of Francis at the opening of the 70th General Assembly of the Italian Episcopal Conference on May 22, 2017.^[7]

The Church is a mystery shaped by the Eucharist. The Eucharistic assembly is the source, center and culmination of every assembly. The People of God listens to the Word of God and celebrates communion with the Body of Christ, thanks to which he is made present fully in history. Ecclesial assemblies arose from the experience of lived out faith, and they seek to discern doctrinal, liturgical, canonical and pastoral questions placed on them over time. They have generated an uninterrupted synodal praxis at the diocesan, provincial, regional and universal levels.

……

Synodality leans on two pillars: the sensus fidei of the entire People of God – the theme of another document of the ITC^[11] – and the sacramental collegiality of the episcopate in communion with the See of Rome. It invites us to unfold synodal communion between “all,” “some” and “one,” articulating the gifts of the Christian people, the mission of the bishops and the service of the Successor of Peter.