Krisen i Katolska kyrkan den värsta sedan Reformationen. Historiskt perspektiv på kuria-reformen som förbereds av påve Franciskus

Det är inte för mycket sagt att Katolska kyrkan idag genomlever den värsta kris sedan Reformationen för 500 år sedan. Sexövergreppsskandalerna, tystnadskulturen och benägenheten att skydda förövarna istället för att lagföra dem är bara en aspekt av denna kris. Det handlar också om splittring bland dem som vill se en annan dynamik i kyrkan där lekmän, biskopar och påve gemensamt lyssnar till varandra och urskiljer Andens vägledning (det talas om synodalitet) och de traditionalistiska grupper som vill dra tillbaka kyrkan till 1800-talet, innan den utveckling började som ledde fram till Andra Vatikankonciliet och som domineras av centralstyrning och klerikalism. Det handlar också om den Romerska kurian vars struktur varit praktiskt taget oförändrad sedan dess nuvarande struktur grundlades av påve Sixtus V år 1588, efter  Trient-konciliet 1545-1563 och som de senaste påvarna inte gått i land med att reformera trots att medvetenheten om reformbehovet funnits sedan länge.  Kurian fungerar som ett karriär-system utan möjlighet att utöva revision och ställa personer till ansvar, inte bara när det kommer till sexövergreppskrisen, men också i övrigt när det gäller makt och styrning och pastoralt ledarskap över de lokalkyrkor som är anförtrodd åt dess medlemmar. Kurian är starkt underfinansierad och underbemannad i förhållande till de tjänster som den förväntas genomföra såsom prövning, förordnade och tillsyn av mer än 5000 katolska biskopar över hela världen.

Den nya uppmärksamheten på sexövergreppsskandalerna i Katolska kyrkan detta år sätter fokus inte på förövarna, utan på högt uppsatta dignitärer som sett till att täcka upp och mörka övergreppen. När det uppdagades att kardinal Theodore McCarrick, tidigare ärkebiskop i Washington och högt ansedd ledande person i det katolska USA  trädde tillbaka från kardinalskollegiet denna sommar efter att trovärdiga anklagelser om övergrepp på minderåriga och otillbörliga intima relationer med seminarister föranledde det en tidigare påvlig nuntie i USA, ärkebiskop Carlo Maria Viganò, att publicera ett öppet brev där påve Franciskus anklagades att ha känt till McCarricks sexuella övergrepp sedan länge och hjälpt till att mörka dem Viganòs slutsats var att påven borde avgå.

Viganòs brev och den skandal det innebar sände chockvågor genom ett kyrkosystem som redan var i djup kris. Kyrkan är delad i oförsonliga progressiva och konservativa läger vilket blivit särskilt uttalat i USA och som inbegriper både biskopar och lekfolk. Biskoparna står på olika sidor där en neo-traditionalistisk falang stöder Viganòs krav på påvens avgång. Denna falang har redan tidigare ansett att påve Franciskus genom sin progressiva framtoning utgör ett hot mot kyrkans lära om äktenskap och sexualitet, en kritik som kom fram i samband med de två tidigare familjesynoderna och det påvliga dokument, Amoris laetitia som blev slutresultat av synoderna. Denna falang är ser som orsak till sexövergreppsskandalerna det som Viganò kallar en ”pro-gay ideologi” i kyrkan och “homosexuella nätverk” bland prästerna och på prästseminarierna. Lösningen på problemet är enligt dem en återgång till strikt traditionalistisk lärodisciplin vilket också innebär att bekämpa homosexualitet bland prästerskapet, också när det gäller de homosexuella präster som lever kyskt och celibatärt tycks en del mena.

Den mera progressiva falangen försvarar påve Franciskus, men håller samtidigt med om att han varit för svag i att ta itu med sexövergreppskrisen.

Den förre påven, Benedictus XVI var  den som till fullo insåg vidden av sexövergreppen och agerade med kraft för att komma till rätta med problemet. Det första han gjorde när han blev påve var att avsätta en av de mest notoriska barnmissbrukarna i kyrkan, prästen Marcial Maciel Degollado och han införde nya regler i alla stift för hur man skulle hantera och förebygga sexuella övergrepp. Benedictus gjorde också ansatser till att reformera kurian och rensa upp i korruption och maktmissbruk. Han mötte också mycket motstånd inom kurian, man gick bakom ryggen på honom, vi hade Vatileaks-skandalen. Redan då talades om homosexuella nätverk även inom Vatikanen. Jag tror att Benedict XVI var mycket klarsynt och insåg behovet av en genomgripande kuria-reform. Han insåg också det motstånd som fanns inom kyrkan och att han vid sin ålder inte skulle gå iland med att hantera detta, vilket nog var en orsak till att han drog sig tillbaka. Han hade dock gjort en hel del förberedande arbete och krattat manegen för sin efterträdare som kunde fortsätta reformarbetet.

Ganska snart efter sitt tillträde tillsatte påve Franciskus ett kardinalsråd på 9 personer som skulle hjälpa honom i reformarbetet. En hel del reformarbete har redan skett undan för undan och personer har fått avgå och nya har tillsatts på strategiska poster.  Men nu, på sjätte året av hans pontifikat är det dags för den stora reformen. Vi väntar inom de närmaste månaderna på publiceringen av ett nytt dokument med arbetsnamnet Praedicate Evangelium (Predika Evangeliet) som skall dra upp riktlinjerna för en stor och genomgripande kuria-reform och vi väntar med spänning på om påven skall lyckas vända kyrkans kräftgång och kris och göra den livskraftig igen, eller om det blir en halvmesyr. En sak kan vi vara tämligen säkra på: Det kommer att slå ner som en bomb och utlösa livliga debatter och fortsatt skyttegravskrig på sociala media mellan de olika lägren innan det hela så småningom förhoppningsvis landar i något som kan ge kyrkan stabilitet och stärka henne i sitt evangeliserande uppdrag i världen (obs arbetsnamnet på dokumentet som antyder att strukturen skall anpassas för att främja det som är kyrkans grunduppdrag).

För att förstå kyrkans kris idag räcker det inte att fokusera på sexövergreppsskandalerna som enskilt fenomen. Vi måste sätta in krisen i ett större historiskt sammanhang. En som hjälper oss att göra det och som lever mitt i det mediala skyttegravskriget i USA är teologen och kyrkohistorikern Massimo Faggioli, professor vid Villanova-universitetet i Filadelfia. I en artikel i Foreign Affairs 11 okt beskriver han Katolska kyrkans kris idag som den värsta sedan reformationen. Nedan refererar jag hans tankar och återger vissa citat:

Unlike that [crisis] of the sixteenth century, the current situation probably won’t result in a schism or the establishment of new churches. But to understand the magnitude and complexity of what is now taking place, we have to look that far back, and to so significant a rupture.

Liksom vid Reformationen har dagens kris utvecklats mot en bakgrund av genomgripande institutionell korruption. Då som nu har den institutionella kyrkan, speciellt påvarna stretat emot att genomföra nyckelreformer under decennier innan krisen bröt ut.

På 1400-talet efter en period av schism (Rom – Konstantinopel) sammankallades en rad koncilier för att försöka ena Katolska kyrkan. De föreslog ett system där representanter för de lokala kyrkorna kunde utöva viss kontroll av den påvliga makten och förebygga korruptionen (konciliarism). Ungefär så hade det fungerat i den odelade kyrkan det första årtusendet och Katolska och Ortodoxa kyrkorna har i en gemensam samtalsgrupp enats om hur påvens primat fungerade då. Men påvedömet var snabbt med att förklara sådan maktdelning i strid med katolsk lära. Detta bakslag möjliggjorde fortsatt korruption och maktmissbruk inom Katolska kyrkans ledarskap. Det var inte bara Luther som såg maktmissbruket, även Luthers samtida Erasmus av Rotterdam har beskrivit kyrkans eländiga läge, och som Anders Piltz skriver i sitt bidrag i boken Doften av rykande vekar så var varenda förnuftigt tänkande person på den tiden ense om att en genomgripande reform behövdes. Renässanspåvarna uppmuntrade också reform, bara den inte utsträcktes till att också omfatta påveämbetet.

Åren efter Andra Vatikankonciliet 1962-65 har påvedömet ännu en gång stått emot att genomföra nödvändiga reformer menar Faggioli. Konciliet fick ett starkt genomslag i kyrkans kultur och teologi, mässan började firas på lokalspråket istället för latin, lekmännen involverades mer aktivt i kyrkans liv. Ändå åstadkoms ingenting i att reformera kyrkans institutionella struktur och påveämbetet.

Genom åtgärder som att decentralisera den juridiska processen för ogiltigförklarande av äktenskap och att göra biskopssynoderna mera lokalinriktade och med involvering av även lekmän åstadkomma en mera ”synodal” och mindre centraliserad och klerikaliserad kyrka har påve Franciskus försökt ändra på detta och skynda på reformprocessen. Men kanske för lite och för sent:

”So far, the world episcopate has been unwilling to take up the pope’s offer. The most visible change has been Francis’ decision to create more cardinals (compared to the past) from the so-called global South. But this is not a change that can or will affect the central government of the church in Rome in the short term.”

The brittleness that results from a papacy and church resistant to institutional reform make theological disputes all the more dangerous. In Luther’s time, the dispute centered on the role of Scripture in the theological life of Christians. Today, Catholics are divided over the Church’s teachings on sexuality. Consider first the views of many traditionalist Catholics, especially laypeople and clergy in the United States who gravitate toward magazines such as First Things, the Catholic media conglomerate EWTN, traditionalist blogs, and Catholic lobbying groups such as the Napa Institute. They tend to see the abuse crisis as a product of the sexual revolution of the 1960s and 1970s, which they believe contributed to the normalization of LGBT culture within the clergy, among other developments. This wing of the church believes that the abuse crisis will only recede if the church holds the line against any attempt to update the official teaching on sexual issues—especially on homosexuality.

….

The liberal-progressive side of the church, including Francis-appointed U.S. cardinals such as Blase Cupich of Chicago and Joseph Tobin of Newark, generally affirms Catholic teaching on sexuality but advocates a more pragmatic approach to issues such as the situations of gay, divorced, and remarried Catholics, contraception, and pre-marital cohabitation. This group sees the silencing and covering up of the abuses as a toxic result of the hypocrisy of the institutional church, which until recently had denied the need to update the language of its teachings while silently being aware of the huge gap between said teachings and modern culture.

As during the Protestant Reformation, the theological divide has extended beyond the clergy to the laity and the common faithful in the pew. The debates are not over obscure doctrinal questions for specialists, but issues such as sexuality, which are part of lay people’s everyday lives.

Samma jämförelse gäller för de politiska skiljelinjerna på 1500-talet och idag: Reformationen var början på en era av nationalisering, de troende tillhörde inte bara en kyrka, utan också nationer. Framväxandet av nationalstaten innebar en nedgång för Romersk katolska kyrkans doktrin om att kyrkans (särskilt påvens) legitimitet stod över furstarnas.

Idag handlar den Katolska kyrkans kris om djupa skiljelinjer inom kyrkan om den korrekta tolkningen av social-politiska lärofrågor. Konservativt-traditionalistiska katoliker motsätter sig varje legalisering av abort, medan progressiva katoliker bejakar legalisering kopplad till att förbättra kvinnors situation och minimera antalet aborter på annat sätt. I USA är konservativa katoliker ofta för rätten att bära vapen, medan progressiva vill se restriktivare vapenlagar. Konservativa är för dödsstraff och är kritiska till påve Franciskus nyligen ändrade skrivning i katekesen till att dödsstraff inte är tillåtet. Konservativa förordar i allmänhet en krympande statlig administration, medan progressiva ser offentlig samhällsservice som viktigt för att främja det allmänna bästa för medborgarna. Faggioli konstaterar:

These political rifts between the two Catholic camps have never been deeper in modern times, especially in the Western world.

Reformationen innebar nedgången för det tysk-romerska riket under Karl V, på samma sätt har dagens kris geopolitiska dimensioner:

Påve Franciskus ägnar mycket av sin tid åt världen utanför Europa och Nordamerika, särskilt Asien. Påven har t.ex. nått en historisk överenskommelse för att ena den officiella och inofficiella kyrkan i Kina, något många katoliker i USA är misstänksamma mot.  Många av påvens kritiker i västvärlden och särskilt USA ser sexövergreppskrisen inte bara som ett teologiskt-moraliskt misslyckande, men också som Katolska kyrkans misslyckande att förbli Västerlandets själ. Det är ingen tillfällighet att Trumps tidigare mediastrateg Steve Bannon hjälper till att i Europa bygga upp Dignitatis Humanae-institutet, ett högerinriktat romerskt katolskt institut i Italien som av sin grundare beskrivs som en “akademi för det jude-kristna Västerlandet.”

Faggioli tror inte på en schism inom Romersk katolska kyrkan som vid Reformationen. Han spånar om en annan tänkbar utveckling:

A more likely possibility is that the Roman Catholic Church ends up with a structure similar to the Eastern Orthodox Churches. Some individual Orthodox churches have very strong national identities. Nationalism often influences the theology of these churches and the system of global allegiances between them and the Patriarch of Constantinople, who is “first among equals” and center of Orthodox unity. This could be a long-term solution for an overstretched papacy, especially one headed by a Latin American pope with a tenuous grip on the Catholic churches that built the world of Christendom in Europe and North America. The Vatican cannot and should not abandon the globalization of Catholicism, but the process could come at a steep cost to its internal unity.

For now, what’s most likely to happen is a deepening of the church’s preexisting, unofficial divide. Catholics will remain formally obedient to one pope and one episcopal hierarchy. At the same time, neo-traditionalist Catholic groups—with their own parishes and seminaries—will continue on a different course from the rest of the church. Theirs will be a “long march”: an attempt to return Roman Catholicism and Catholic theology to a model that predates Vatican II, and even predates the twentieth century. It would be a great irony of church history if, once the Vatican heals the wound in China, a new and deeper wound opens up in the West.

Så långt referatet av Faggiolis artikel. Några avslutande reflektioner:

Faggiolis beskrivning fokuserar mycket på det strukturella och på kyrkopolitik. Men om det vore allt och det stannar vid mänsklig kamp om makten i dessa sammanhang, så vore kyrkan inte kyrka utan bara vilken sekulär organisation som helst.

Men kyrkan är både en andlig gemenskap (communio) med Kristus i centrum, vägledd av den Helige Ande och en struktur (korporation) grundad av Kristus i världen.  Kyrkan är båda dessa, och de hänger ihop. Joseph Ratzinger reflekterade över detta i sin bok Kallad till gemenskap. Problem uppstår menar Ratzinger om man sysselsätter sig så mycket med det konkreta, korporativistiska att man glömmer eller underbetonar kyrkans identitet som Kristi kropp. Ratzinger beskriver utmaningen såhär:

”Kyrkan måste under historiens gång ständigt vara på sin vakt så att inte de många mänskliga strukturerna vanställer det som är hennes egentliga andliga centrum.

evangelietsgladjeUnder första årtusendet var fokus på communio, under andra årtusendet har fokus mera och mera kommit att fokusera på det korporativa och kyrkan har blivit en steril maktorganisation oförmögen att reformera sig själv. Utmaningen är att återställa balansen mellan communio och korporation. Det är den intentionen jag utläser i påve Franciskus pontifikat. I den apostoliska maningen Evangelii gaudium är visionen kyrkan som gemenskap med Kristus i centrum och evangeliserande i den Helige Andes kraft. Men resten av kyrkan är trög att hänga med på denna resa, och vi behöver ägna också det jordiska, korporativa vederbörlig omsorg så att den fysiska strukturen främjar det andliga målet. Därför behövs en kuriareform.

Obalansen har inneburit att Kyrkan definierats som en pyramid där påven, biskoparna och övriga vigda ämbetsbärare finns längst upp, och ”folket” blir ett bihang, konsumenterna som betjänas och styrs över av de vigda ämbetsbärarna. De vigda är den egentliga kyrkan och resten, folket måste i den strukturen definieras som en egen grupp, ”lekmännen”.

Synodaliteten vänder upp och ner på denna pyramid: Folket = alla döpta, det är vi alla. Alla döpta är myndiga kristna som har del i ”det allmänna prästadömet” (jfr Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan, Lumen Gentium kap 2). Bland folket har vissa en speciell kallelse till tjänst som vigda ämbetsbärare. Begreppet ”lekman” blir i det perspektivet oegentligt.

Sedan ni begrundat denna bloggtext, ta också del av denna föreläsning av prof Massimo Faggioli som talar om begreppet lekman och klyftan mellan klerker och lekmän som uppstått till följd av utvecklingen under historiens lopp. Föreläsningen är 45 minuter lång och har stor bäring på ämnet som avhandlas i detta blogginlägg och till stor nytta för att förstå det skede Katolska kyrkan befinner sig i idag och den aktuella krisen:

2018 VOTF Conference: Prof. Massimo Faggioli from Voice of the Faithful on Vimeo.

 

Det här inlägget postades i Katolska kyrkan, Vatikanen och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s