Jag noterar att Annie Lööf och Jan Björklund stannat vid att beskriva SD som ”ett nationalistiskt och populistiskt parti” då de skall förklara varför de låter avståndstagandet från SD spela huvudrollen i hur man skall få till stånd en handlingskraftig regering. Jag noterar också att de inte använder epitetet ”fascistiskt”. Stefan Löfven har inte heller använt det ordet, men konstaterat att partiet har nazistiska rötter vilket är sant, men det är något man vill ta avstånd från idag.

Själv anser jag det inte finns tillräckligt underlag för att kalla partiet fascistiskt idag, men jag tror säker det finns medlemmar i partiet som har sådana sympatier.

Jag är inte positiv till SD, och jag menar att partiet är besläktat med andra partier i Europa som Orbans parti i Ungern eller Pis i Polen. Republikanerna i USA som fascineras av Trump är av samma anda. Grunden är ett missnöje med de etablerade eliterna och brist på respekt för grundläggande demokratiska institutioner och en vilja att ta över och kontrollera media, kultur, utbildningsväsende och domstolar i kraft av en föreställning att man representerar ”folket” som länge nog nu tryckts ner av ”eliterna”. ”Populistiska” politiker definierar jag som dem som rider på denna missnöjesvåg och uppviglar ”folket” till att tro att det finns enkla lösningar och till och med ger ideologiskt underlag till att strunta i grundläggande regler för medmänsklighet och att ta vara på sin nästa till förmån för ett högre syfte som Gud (vi talar då om ett förvrängt gudsbegrepp), nationen eller folksjälen som då ges en närmast mytisk aura.

Nationalism i en sådan högerpopulistisk tappning är förkastlig och farlig, medan patriotism och fosterlandskärlek är något som är naturligt bra, och ett grundläggande mänskligt behov. Alla människor har behov av ett hem på jorden, inte bara det egna lilla tjället, utan också en hemhörighet i en större gemenskap, kultur, nation. Det är detta senare behov som jag tror många känner ifrågasatt och därför känner sig förrådda av de etablerade eliterna.

Jag tänker att det inte är rationellt att betrakta SD, dess väljare och politiker som alltigenom onda och förkastliga, samtidigt som man betraktar sig själv och övriga partier som höjden av godhet och främjande det allmänna bästa. Jag tänker att det finns något gott och en strävan efter det allmänna bästa också hos SD, även om man inte håller med om alla deras idéer och att detta borde utgöra grunden för att samtala också med dem.

David Goodhart, brittisk debattör som introducerade polariteten någonstansare/varsomhelstare kommer till Stockholm och deltar i en debatt på Kulturhuset.

Jag tror denna polaritet mellan dem som lever kvar i det naturliga behovet att känna sig hemma någonstans på jorden och storstädernas eliter som dominerar mycket av den offentliga debatten som mera ser livet som ett projekt där man kan göra sig hemmastadd var som helst är en bra förklaringsmodell till varför SD samlat mer än en miljon röster i riksdagsvalet.

Polariteten i västvärlden har gått så långt att det inte finns någon återvändo om inte de etablerade partierna förstår hur man skall närma sig de människor som dras till missnöjespartierna. Det närmast extatiska firandet i Washington efter att Barack Obama segrat i presidentvalet med deltagande av många artister och entusiastiska storstadsbor var nog en av liberalismens sista egotrippade orgiastiska suckar innan den stora tomheten infinner sig och oförmågan att återge samhället en värdegrund som håller och kan accepteras av de flesta blir uppenbar.

Partierna förstår inte att deras vägran att ha något med SD att göra enbart ökar polariteten i samhället och bara driver en allt större del av befolkningen i famnen på det partiet då de uppfattar de etablerade partierna som representerande en nonchalant elit. Särskilt L och C har  inte alls förstått detta, KD, M, S och V tror jag har en något större förståelse, även om S och V står längst politiskt från SD på den traditionella höger vänster-skalan.

Problemet menar Goodhart är att den växande skaran varsomhelstare de senaste tre decennierna har skaffat sig en fullständig dominans över politiken och offentligheten. Ansvaret för att överbrygga klyftan mellan någonstansare och varsomhelstare vilar därför på de senares axlar.

Citat från intervju med Goodhart i DN:

Det nödvändiga första steget är att varsomhelstare blir mer emotionellt intelligenta och självmedvetna om sin makt. Deras värderingar, prioriteringar och intressen har styrt politiken. Någonstansarna har känt sig alltmer obekväma med dessa samhällsförändringar, oavsett om det rört sig om invandring, frihandel eller något annat.

Jag anser att varsomhelstarna inte kan fortsätta att nonchalant hänvisa till att de har rätt (Per Svensson!) och ignorera någonstansarna. Just precis emotionell intelligens är vad som behövs.

Skall man överbrygga klyftan i Sverige är ett bra första steg att övervinna rädslan att tala med SD. Goodhead ser också möjligheter på områden där det borde finnas samförstånd. Klimathotet är ett sådant:

– Grönsinnade personer tenderar att vara högutbildade, postmaterialistiska och individualistiska. Samtidigt har många någonstansare en väldigt stark och instinktiv känsla för natur och miljö, eftersom de har en stark koppling till platser på landsbygden eller i småstäder. De är ofta människor med relativt låg inkomst och har kanske inte råd att betala extra för förnybar energi. Men klimatförändringarna är både en gemensam fiende och en gemensam upplevelse för alla i samhället. Här har någonstansare och varsomhelstare ett gemensamt intresse.

Grundläggande naturrättslig etik som alla människors lika värde, den värdegrund som ligger i den judiskt-kristna etiken och Katolsk sociallära som besjälade Europa-gemenskapen från början då den byggdes upp i ruinerna av Andra Världskriget, är också ett självklart område som borde kunna utgöra gemensam grund.