21 november 1964 promulgerades 3 dokument som förberetts noga under de tidigare sessionerna av Andra Vatikankonciliet: Först konstitutionen om kyrkan, Lumen Gentium, sedan två dekret, det ena om ekumeniken, Unitatis Redintegratio och slutligen ett dekret som behandlade de med Rom unierade östkyrkorna, Orientalium Ecclesiarum.
Viktigast är den förstnämnda, en av Konciliets fyra dogmatiska huvudkonstitutioner som beskriver Kyrkans väsen och hur Katolska kyrkan förstår sig själv som kyrka, de andra två dekreten bygger på denna, för det är klart att synen på Kyrkans väsen får konsekvenser också för relationen till de andra kristna samfunden, protestantiska och ortodoxa.

När vi talar om ”Katolska kyrkan” associerar vi här i väst oftast till Romersk-katolska kyrkan, men vi glömmer östkyrkorna, ett antal orientaliska kyrkor som står i förbindelse med biskopen av Rom, de tillhör också den katolska kyrkofamiljen (i motsats till de ortodoxa kyrkorna som inte står under påven men där ekumeniske patriarken av Konstantinopel står som enande symbol (i Sverige finns följande öst-kyrkor representerade: Armenisk-katolska kyrkan, Etiopisk-katolska kyrkan, Kaldeisk-katolska kyrkan, Grekisk-melkitiska katolska kyrkan, Syrisk-maronitiska kyrkan, Syrisk-katolska kyrkan och Ukrainska grekisk-katolska kyrkan).

Påven och Ekumeniske patriarken av Konstantinopel möttes nyligen i Jerusalem.

Ärkebiskopen av Melbourne, Denis Hart, vars blogghörna på ärkestiftets hemsida fyndigt nog kallas hartbeat har skrivit en fin kommentar som sätter in Lumen Gentium i sitt historiska sammanhang bakåt och framåt. Artikeln finns här.

Utifrån vad Katolska kyrkan sade om sig själv under 1800-talet och början av 1900-talet då makten centraliserades till Rom alltmer så kunde det framstå som att kyrkan sade om sig själv att den är en konstantinsk världslig maktapparat med påven som överhuvud som gör anspråk på att ofelbart veta sanningen både om Gud och vetenskapen. Det var under Första Vatikankonciliet som dogmen om påvens ofelbarhet kom till, och under början av 1900-talet blir centraliseringen till det kyrkliga Rom allt starkare, gränserna för påvens ofelbarhet och primat suddas ut mer och mer och den påvliga makten stärks på ett sätt som saknar motstycke i historien. Kyrkans hierarki angrep också modernismen och den moderna vetenskapen. Pius X gav ut encyklikan Lamentabili sane, en lista med 65 punkter som fördömde olika aspekter av det man kallade modernismen.

Allt detta försökte Andra Vatikankonciliet ställa till rätta. Alla inser att kyrkan är en gemenskap av syndare som visserligen är Helig genom att hon förvaltar Frälsningens mysterium, men att detta inte genomsyrat henne så att hon i jordisk bemärkelse kan vara en felfri organisation.

Grunden för Lumen Gentium är insikten  att Kyrkan inte är en jordisk organisation (juridisk, institutionaliserad) rätt och slätt. Hon är det också, men framförallt är hon en organism, något som rör människans andliga sida och sträcker sig in i evigheten.

Kyrkan som organism innefattar alla kristna genom alla tider. Dessa utgör Kyrkans levande kropp, detta ”vi” är Kyrkan.  Kyrkan existerar inte för sig själv, utan är orienterad mot hela mänsklighetens himmelska mål, gemenskapen med Gud genom Jesus Kristus. Därför är Kyrkans viktigaste uppgift att evangelisera. Kallelsen till helighet är universell. Alla kyrkans medlemmar, inte bara präster och munkar och nunnor är genom dopets förbund kallade till ett liv i helighet.

Jag vill citera några valda avsnitt från dokumentet:

”Kyrkan är i Kristus ett slags sarament, dvs tecken och redskap, både för den innerligaste föreningen med Gud och för hela människosläktets inbördes enhet”, sägs i inledningen (1)

Faderns plan för allas frälsning

”Den evige Fadern har skapat hela världen enligt sin vishets och godhets helt fria och fördolda rådslut. Han har beslutat att upphöja människorna till delaktighet i hans eget gudomliga liv… Dem som tror på Kristus har han beslutat sammankalla i den heliga Kyrkan. Kyrkan började avteckna sig redan från världens begynnelse. Hon förbereddes i folket Israels historia och i det gamla förbundet på ett underbart sätt. Hon grundades under den nya tidsåldern, uppenbarades genom den Helige Andes utgjutande och fulländas i härlighet vid tidens slut…” (2)

Sonens sändning och uppgift

”För att uppfylla Faderns vilja upprättade Kristus himlarnas rike här på jorden, han uppenbarade hans mysterium och fullbordade frälsningen genom sin lydnad. Kyrkan, dvs. Kristi rike närvarande i mysteriet, växer genom Guds kraft på ett synligt sätt i världen. Denna begynnelse och tillväxt antyds symboliskt genom det blod och vatten, som flöt fram ur den öppna sidan på den korsfäste Jesus (jfr Joh 19:34), och förutsägs genom Herrens ord om sin död på korset: ” När jag blivit upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig” (Joh 12:32). Så ofta korsoffret, där vårt påskalamm Kristus blivit slaktat (1 Kor 5:7), firas på altaret, fullggörs frälsningen. På samma gång framställs och förverkligas genom det eukaristiska brödets sakrament enheten mellan de troende, som utgör en enda kropp i Kristus: Han är världens ljus, av honom kommer vi, genom honom lever vi, hän mot honom strävar vi.” (3)

Anden som helgar Kyrkan

”När det verk som Fadern hade givit Sonen i uppdrag att utföra på jorden (Joh 17:4) var fullbordat, sändes på pingstdagen den Helige Ande för att ständigt helga Kyrkan och för att de troende på så sätt genom Kristus skulle ha tillgång till Fadern i en och samme Ande (Ef 2:18). Han är livets Ande, källan vars vatten springer upp med evigt liv (jfr Joh 4:14; 7:38-39)… anden bor i Kyrkan och i de kristtrognas hjärtan som i ett tempel (jfr 1 Kor 3:16, 6:19), han beder i dem och vittnar om deras barnaskap (jfr Gal 4:6; Rom 8:15-16, 26). Han leder Kyrkan fram till hela sanningen (jfr Joh 16:13), enar henne i gemenskap och tjänande, utrustar och leder henne med de olika hierarkiska och karismatiska gåvorna och berikar henne med sina frukter (jfr Ef 4:11-12; 1 Kor 12:4; Gal 5:22). Genom Evangeliets kraft gör han Kyrkan ständigt ung på nytt, förnyar henne oupphörligt och leder henne till den fulla föreningen med hennes brudgum. Ty Anden och bruden säger till Herren Jesus ”Kom!” (jfr Upp 22:17). Så framträder hela kyrkan som ‘folket vilket hålls samman utifrån Faderns och Sonens och den Helige Andes enhet’ ” (jfr Cyprianus). (4)

Ytterligare ett ställe som jag ofta återkommer till och citerar från detta dokument är artikel 12 där det talas om de kristnas trosmedvetande och karismatiska gåvor.

”De troende som har mottagit smörjelse från den Helige kan, betraktade som ett helt, inte fara vilse i sin tro; denna särskilda egenskap hos det hela framträder i och genom hela folkets övernaturliga trosmedvetande (supernaturali sensu fidei totius populi) när helheten, alltifrån biskoparna till de sista lekmännen ger uttryck för sin universella samstämmighet i tros- och sedefrågor.”

Här sägs att det är hos de troende som gemenskap som ofelbarheten i grund och botten bor, det är detta som gör tron möjlig och att vi som kyrka, kristen gemenskap inte är utlämnad åt godtycke och villfarelser. Garanten för detta är att Kristus som bor i sin kyrka och Anden.

Läs också min tidigare artikel Petrus, kyrkans tjänare, medbroder och klippa.