Stefan Swärd, brukar inte vara rädd att kommentera de flesta stora ämnen som är uppe till aktuell diskussion inom kristenheten, och minst av allt om det är kontroversiella ämnen. Det är därför inte förvånande att han nu tar till orda när det gäller Katolska kyrkan i kontexten Ulf Ekmans motivering till varför han konverterat till densamma. Ulf Ekman skrev en artikel i sista numret av Keryx om ämnet, den är utgångspunkten för Stefans blogginlägg.

Stefan är alltid resonerande och villig att reda ut olika begrepp och utan att hamna i affekt, som en del snabbt gör, punkta upp vad han är överens om och inte. Jag vill gärna från min katolska horisont gå in i samtalet han inbjuder till.

Först är Stefan tydlig med vilken tradition han själv tillhör, nämligen den fribaptistiska som varken är katolsk eller luthersk. Stefan känner igen principiellt tre olika delar av kristenheten vid tiden för 1500-talets reformation: Förutom den katolska (Romersk-katolska m.fl. kyrkor) och den reformatoriska (Luther, Calvin) delen nämner han den baptistiska friförsamlingsrörelsen. Den var en liten förföljd minoritet, förföljd av både katoliker och lutheraner. Baptismen var, menar Stefan en reaktion mot religiöst tvång och förtryck. Man värnade om friförsamlingstanken och människors religionsfrihet. Enligt detta synsätt är den lokala församlingsgemenskapen den kristna kyrkans viktigaste uttryckssätt.

 Baptismen så som Stefan beskriver den verkar kvalificera för att ha vad Joseph Ratzinger kallar för en kongregationalistisk kyrkosyn (Se boken Kallad till gemenskap som jag skrev om år 2009) i motsats till en episkopal sådan, som katolska, ortodoxa och många lutherska kyrkor står för. Enligt den senare är den vigde biskopen i centrum, och enligt Katolska kyrkan har biskopen av Rom ett allderles särskilt uppdrag som enande princip i den universella kyrkan. Ortodoxa och ännu mer lutherska kyrkor tonar ner påvens ämbete och betonar istället kollegialiteten. Biskoparna som kollegium står som förvaltare av läroämbetet.  Katolska kyrkan betonar också biskoparnas kollegialitet, och den väldigt imperialistiska hållning till påvens suveräna makt över kyrkan som odlades under 1800-talet och början av 1900-talet har nu tonats ner rejält. och Andra Vatikankonciliet kompletterade bilden med att sätta Kyrkan som Guds folk i centrum och betona kollegialiteten framför påvens oinskränkta makt. Se vad jag skrivit tidigare om detta.

Men påve och biskopar med mycket eller lite makt, det spelar ingen roll. Den baptistiska synen erkänner inte en kyrkostruktur med ett biskopsämbete som enande princip, utan det är den lokala församlingen som samlas kring Guds Ord och ber som är kyrkans grundcell. Om katolsk kyrkosyn utgår från Matt 16:18 (Petrus, klippan), så utgår den kongregationalistiska från Matt 18:20 ”Där två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem”.

Detta diagram skapade jag 2009, se text. Enl den aktuella diskussionen skall lutherska kyrkor i det mera högkyrkliga spektret + Anglikanska kyrkan finnas på rad 2 medan fribaptism, många frikyrkor och protestantisk lågkyrklighet borde finnas på rad 3.

 Att Stefan inte erkänner ett strukturellt biskopsämbete som förvaltar läroämbetet som en given del av kyrkans väsen betyder inte att han inte erkänner behovet av ett läroämbete. Men detta kan också födas fram underifrån genom karismatiskt inspirerade ledare som naturligt verkar i detta. Således ser Stefan Lewi Pethrus, John Wimber och Ulf Ekman under tiden han var ledare för Livets Ord som naturliga uppbärare av läroämbetet inom den del av kristenheten de hade ansvar över.

Stefan menar att reformationen var en halvmesyr eftersom den resulterade i nationella institutionella kyrkor av monopolkaraktär som företrädde religiöst tvång och förtryck istället för fria församlingar, och att väckelserörelserna har präglats av det baptistiska arvet med betoning av frihet och omvändelsedop.

Fribaptismen som Stefan gör sig till tolk för framstår som en slags kristenhetens anarkister och rebeller där den lilla rättänkande goda människan slåss mot institutionella strukturer som nästan per definition blir förtryckande och av ondo. Micael Grenholm med hans idealistiska patos är en annan mycket tydlig representant för vad jag här försöker beskriva.  I denna anda säger Stefan att han hade förstått om Ulf Ekman valt att bli katolik genom att likt en trojansk häst infiltrera kyrkan för att sprida karismatisk kristendom och trosförkunnelse, men avvisar Ekmans bejakande av Katolska kyrkans självförståelse.

Förutom påvens ledarroll och Petrus-ämbetet är det två frågor till som Stefan särskilt vill problematisera när det gäller Katolska kyrkan:  1) Katolska kyrkan som den ursprungliga kyrkan som Jesus grundade, 2) Traditionens roll för kyrkans tro och lära. Jag menar att hans invändningar i båda dessa frågor bygger på en förytligad förståelse och att perspektiven därför blir förvrängda.

Katolska kyrkan som den ursprungliga kyrkan:

Det är sant att Romersk Katolska kyrkan har en självförstående enligt vilken hon bevarat frälsningens fullhet inom sig. Men det innebär inte att Romerskt-katolska kyrkosamfundet är identiskt med den universella kyrkan, den som vi i de klassiska trosbekännelserna bekänner som en enda, helig, katolsk och apostolisk. Katolska kyrkan erkänner dop i andra samfund, och alla som är giltigt döpta i Faderns, Sonens och den helige Andes namn är inlemmade i (den universella) Katolska kyrkan. Element av helighet och sanning finns inte bara inom Romerskt-katolska samfundet, utan i hela Kristi kropp, och Romersk-katolska kyrkan kan också lära sig något av andra samfund. Det sker en dogmutveckling genom kyrkohistorien där Kyrkan alltmer tränger in i Frälsningen mysterium, och en sådan dogmutveckling är inte en intern angelägenhet för Romersk-katolska kyrkan, utan det pågående ekumeniska samtalet är också en del av denna fördjupningsprocess. Ett koncilium skall i idealt vara ekumeniskt, d.v.s omfatta hela kristenheten.

Traditionens betydelse:

Vissa protestanters förståelse av ”Traditionen” inom Katolska kyrkan som något som skulle förringa Bibelordet eller vara ett alternativ till Bibelordet eller stå utanför Bibeln ter sig för mig mycket krystat. Å andra sidan har Katolska kyrkan sig mycket själv att skylla genom den triumfatoriska syn på sig själv hon byggde upp under 1800-talet med dess triumfalism och antimodernism. Under början av 1900-talet växer sig den ultramontanistiska hållningen i kyrkan stark och centraliseringen till det kyrkliga Rom stärks. Gränserna för påvens ofelbarhet och primat suddas ut mer och mer och den påvliga makten stärks på ett sätt som saknar motstycke. Under Pius X 1903-1914 bedrevs en fullkomlig häxjakt på katolska forskare, teologer präster och biskopar. Den s.k. moderniststriden flammade upp. Spionnätverket Sodalitium Pianum var ett angiverisystem som skulle rapportera otrogna. Pius X gav 1907 ut encyklikan Lamentabili sane, en lista med 65 punkter som fördömde olika aspekter av det man kallade modernismen. Kyrkan framstod mer som en konstantinsk struktur baserad på världslig makt än en förkunnare av Evangeliet. Jag tror det är reminicenser av detta som än i dag spökar i antikatolska strömningar och fördomar om Katolska kyrkan.

Men lika självklart som vi kan se, höra och tänka, så är det klart att Gud verkar genom människor och människors erfarenheter och den kultur, tradition som byggs upp kring Frälsningshistorien och tolkningen av de heliga skrifterna. Så har det varit från allra första början i Gamla Testamentets historia, så var det när Kyrkan grundlades och utvecklades efter Kristus. Bibeln som sammanhållen kanon fanns över huvud taget inte under Kyrkans första tid, den fastlades succesivt under de första århundradena. Och skulle man sociologiskt studera många evangelikala bibelfundamentalistiska frikyrkor så skulle man finna att de visst har en mycket påtaglig egen tradition som styr hur man gestaltar liturgi och hur man läser och tolkar bibeln.

Om jag hårddrar, så resonerar den som förnekar traditionens relevans för tron ungefär så här: Allt finns i Bibeln, ungefär som all information om en biologisk individ finns i cellkärnans DNA. Därför, om vi inte hade någon kyrkohistoria, ingen tradition att falla tillbaka på, utan att Bibeln skulle falla ner som en blixt från klar himmel idag och folk skulle börja läsa den, så skulle församlingen och kyrkan genereras utifrån bibelordet. Detta låter dumt, och jag tror inte ens den mest hårdföra bibelfundamentalist tror på detta, men det illustrerar något av hur problematiskt det blir när man bortser från traditionen eller mystifierar traditionen som ett främmande element istället för en självklar del i Kyrkans blodomlopp.

Slutligen konstaterar jag att Stefan Swärd hör till dem som menar, att gemensamma ekumeniska deklarationer till trots, så är katoliker och protestanter ännu inte fullständigt överens om rättfärdiggörelsen.

Mikael Karlendal, tidigare pingstpastor, numera pastor inom EFS/Equmenia har också skrivit mycket om Katolska kyrkan, bl.a. flera artiklar i Världen idag där han sakligt reder ut skillnader mellan katolskt och evangelikalt. Han har en betydligt mer mångnyanserad syn på katolska kyrkan än Stefan Swärd, speciellt ser han att perspektivet för protestanter ofta är begränsat genom att man levt i en antikatolsk kultur som format tänkandet i onödigt trånga banor. Mikael Karlendal är i detta avseende något av en folkbildare. Följ gärna hans blogg där han kommenterar Stefans inlägg, där finns också länkar till hans tidigare artiklar i Världen idag.