Från påvens ofelbarhet i en strikt hierarki till Kyrkan som Guds folk och synodalitet

Påve Franciskus har just annonserat att nästa ordinarie biskopsynod år 2022 skall ha temat synodalitet: ”For a synodal Church: communion, participation and mission”.

Synodalitet handlar om gemenskap och samverkan, vi befinner oss på något sätt i ena ändan av ett spektrum där andra ändan är  påvemakt, hierarki, centralstyrning. Det är en lång resa Katolska kyrkan gjort genom detta spektrum från Första Vatikankonciliet 1870 då dogmen om påvens ofelbarhet skapades till i dag då Vatikanen sammankallar till ett möte som handlar om synodalitet. Det har pratats mycket om synodalitet i Katolska kyrkan under senare år, men uppfattningarna om vad det innebär är nog ganska diffusa hos många. Men innan vi går in på det, låt oss börja med några nyckelord:

Påvens ofelbarhet: Denna dogm slogs fast av Första Vatikankonciliet år 1870, men uppfattningen förekom redan i medeltida teologi och var den dominerande synen under motreformationen. Själva dogmen formulerades såhär: ”När den romerske biskopen talar ex cathedna, dvs när han utövar sitt ämbete som herde och lärare över alla kristna och i sin högsta apostoliska auktoritet bestämmer att en lära beträffande tron och sederna skall fasthållas av hela kyrkan, då äger han i kraft av det gudomliga bistånd som i den helige Petrus har utlovats honom den ofelbarhet som den gudomlige Frälsaren har velat utrusta sin kyrka med när hon träffar ett slutgiltigt avgörande över en tros- eller sedelära. Dessa den romerske biskopens avgöranden är därför oåterkalleliga i kraft av sig själva (ex sese) inte genom kyrkans samtycke.”   Observera att själva formuleringen inte direkt utsäger vad som egentligen menas med ofelbarhet. Först den kyrkliga tolkningen upplyser oss om innebörden, nämligen att påven i sådana ”definitioner” bevaras från villfarelse. Läs i denna [Signum-artikel från 1980] av p Herman Seiler SJ om vad dogmen utsäger och inte utsäger.

Läget 1870 var detta att i och med fransk-tyska kriget hade påven förlorat mycket av sin världsliga makt, han hade ju tidigare regerat som vilken världslig furste som helst över stora landområden i Italien. Det fanns ett behov av då istället markera påvens makt över själarna. Utsagan att påven är ofelbar är idiomatiskt provocerande och stöter på så vis redan a priori och bortsett från alla sakliga överväganden på oförståelse eller ett emotionellt motstånd. Men ibland har man kanske önskat väcka just denna provocerande reaktion för att markera mot protestantism och modernism. På så sätt har dogmen fått ett långlivat signalvärde bortom all saklig diskussion om vad det innebär.

När man talar om primatet i Kyrkan uppfattar många det som omedelbart negativt: Varför skall någon anse sig som förmer än någon annan? Men primatet handlar inte om det. Tanken bakom påveämbetet är inte att se det som en härskarmakt som ges åt en viss person, utan det är en tjänstegåva given åt hela kristenheten. Guds tjänares tjänare är den finaste titeln som påven bär. Under första årtusendet var påvens primat okontroversiellt och erkänt i både öst och väst. Den från Rom skilda ortodoxa kristenhetens kritik gäller framförallt de utökade maktanspråk som biskopen av Rom hävdade efter att öst och väst gått skilda vägar. Före år 1054 var man ense om att följande gällde för biskopen av Rom:

  • Han hade rätt att presidera över liturgiska ceremonier i egenskap av biskop från det främsta biskopssätet.
  • Rombiskopens roll vid koncilier uppmärksammas. Han närvarade alltid genom delegater vid koncilier och sanktionerade vad som hade kommits överens om.
  • Biskopar hade rätt att appellera till Rom om man menade att en lokal synod inte hade gått rätt till.

Läs mera: [Katolsk-ortodox dialog: Samförstånd om Primatet under de första 1000 åren]

Kollegialitet: Andra Vatikankonciliet kan sägas ta vid där första slutade. Nu har fokus skiftats från hierarki till hela Guds-folkets gemenskap där herdarna går bakom den hjord de är satta att betjäna. Det sker också ett skifte från påve till kollegialitet. Det är biskopskollegiet som utgör Kyrkans läroämbete, visserligen aldrig utan biskopen av Rom, men kollegiet betonas för att balansera vad som sagts om den påvliga makten. (Lumen Gentium tar först upp hela Guds-folket i kap II, kap III handlar om biskopsämbetet.)

Biskopssynod: Ett möte med biskopar samlade för att diskutera ämnen av teologisk och pastoral betydelse i syfte att förbereda ett dokument som skall vara rådgivande för påven. Biskopssynoden som återkommande möte instiftades av påve Paulus VI 1965 för att underlätta det nära samarbetet mellan påven och kyrkans biskopar och att försäkra att direkt och vederhäftig information delas i frågor situationer som rör kyrkans inre liv och som är nödvändigt för hennes aktivitet i dagens värld. Ordinarie synoder äger rum var tredje år. Man kan också sammankalla extraordinarie synoder.

Sista synoden ägde rum oktober 2019 och handlade om kyrkan i Amazonas. Att synoder inte bara rör biskoparna internt utan hela Guds folk blir tydligt genom att många andra än biskopar också bjuds in att medverka både under själva synoden och i förberedelsearbetet. Efter Amazonas-synoden betonade påven att synodalitet är en kyrklig resa vars själ är den helige Ande.

Stiftsynod: Här blir det ännu tydligare att synodalitet inte bara berör biskoparna utan hela det katolska folket. Representanter för alla verksamma katoliker, vigda, funktionärer, lekfolk i ett stift bjuds in för att tillsammans med sin biskop avhandla för lokalkyrkan angelägna frågor i tiden. I Stockholms katolska stift hade vi en stiftsynod 1995. Per Beskow skrev om synoden i Signum: ”Till skillnad från äldre tiders mera klerikalt dominerade kyrkomöten – där dock kejsare, kungar och stormän ofta satt med och deltog i besluten – präglas dagens synod av en långt större bredd genom sin stora lekmannarepresentation från olika församlingar och organisationer inom stiftet. Också observatörer från andra samfund deltog i de olika grupperna och fick ge synpunkter på arbetsdokumentens utformning.” (Innan synoden fick olika grupper lämna in synpunkter på arbetsmaterialet som getts ut innan synoden. Själv ser jag att jag skrev ett yttrande för AKKS´s räkning. Ytterligare en länk: Anders Arborelius (innan han blev biskop), föredrag om synoden för Mariadöttrarna i Vadstena 1995.)

Synodalitet: Då kommer vi in på den aktuella definitionen av synodalitet. Troskongregationens internationella teologkommission gav i mars 2018 ut ett dokument med titeln “Synodality in the Life and Mission of the Church.” Man konstaterar att under kyrkans historia har synoder och koncilier varit praktiskt taget utbytbara termer för kyrkliga sammankomster. Kommissionen definierar synodalitet som “the action of the Spirit in the communion of the Body of Christ and in the missionary journey of the People of God.” Kommissionen menar att det är något nytt att tala om kyrkan som ”synodal”. Vad som ligger i begreppet är helt klart ett fokus på interaktion med i Guds folk i motsats till enbart hierarkin och att det är den Helige Ande som skall styra processen. Påve Franciskus är uppenbarligen mycket angelägen om detta då han nu väljer synodalitet vara temat för nästa biskopssynod och han har själv sagt att ”utan den helige Ande finns ingen synodalitet”.

Jag uppfattar att påven menar att det är troende kristna upplysta av den helige Ande som för processen framåt, i motsats till maktkamp och intriger och även demokratiska processer där olika intressegrupper står mot varandra och högst mänskligt på maktpolitisk väg försöker få ut så mycket som möjligt för egen del. Inte sällan beskrivs ju motsättningarna inom kyrkan som ett maktspel. I västvärlden beskrivs klerikala och konservativa maktstrukturer stå mot det stora flertalet katoliker som rörelsen ”We are Church” gör anspråk på att representera och som vill kasta gamla lärosatser över bord och bygga en ny kyrka på modernitetens bas – i varje fall är det vad rörelsens kritiker säger att den står för.

Men med synodalitet avses alltså något annat. Det handlar om vad som skiljer kyrkans gemenskap från en rent sekulär ideell organisation. Det handlar om en interaktion mellan troende människor som alla förutsätts dela den gemensamma tron på Jesus Kristus som frälsare och Herre och öppna för den helige Andes ledning i det personliga livet. I den andan försöker man också lösa problem och konflikter som finns i kyrkan. Inte sopa dem under mattan, inte definiera bort motparten som bigott eller heretisk.

En uppenbar konflikt i kyrkan i västvärlden är klyftan mellan traditionellt troende katoliker och de stora massorna som influerade av den sekulära kulturen tänker annorlunda: Att det inte vore fel med kvinnliga präster, att homosexuella gott kan få gifta sig, att kyrkolagen är för sträng när det gäller skilda som lever i en ny relation o.s.v. Det är inte bara lekfolk som tycker så, de får sällskap av en del präster och biskopar också. Det finns alla schatteringar från det mest ärkekonservativa till det mest radikalmodernistiska både bland prästerskap och lekmän.

Problemet måste adresseras och lyftas upp på agendan, det är vad man tycker i Katolska kyrkan i Tyskland där man valt att inleda en synodal process för att tala om just dessa frågor. Vad den synodala vägen går ut på beskriver man på en hemsida som satts upp som kommunikationsforum för processen:

”SYNOD av grekiskans församling – möte. Katolska kyrkan i Tyskland har ett problem. Hon har förlorat i förtroende och många troende är missnöjda. Därför säger biskoparna i Tyskland : Låt oss tala men inte bara i den lilla kretsen utan i ögonhöjd med lekmannarepresentanter för Centralkommittén för tyska katoliker (ZDK) ska vi tala om reformer. Alltså en strukturerad debatt under en överenskommen tidsperiod : Den Synodala vägen. Startpunkten är 1 dec 2019 och reformdialogen beräknas pågå under 2 år. Det synodala arbetet börjar i 4 arbetsgrupper som var och en leds av ett ledarpar – en biskop och en lekmannarepresentant. I arbetsgrupperna sitter män, kvinnor, vigda och icke-vigda. Varje arbetsgrupp arbetar med ett av 4 förutbestämda temata: MAKT SEXUALMORAL PRÄSTERS LEVNADSFORM KVINNANS STÄLLNING. De 4 arbetsgrupperna lämnar förslag till plenarförsamlingen då alla regelbundet samlas. Första plenarförsamlingen planeras till våren 2020. Vatikanen manar till att behålla
enheten inom Världskyrkan. Oavsett resultatet så är biskoparna enligt kyrkorätten fria att förverkliga det eller inte” (svensk översättning lånad av Irène Nordgren på bloggen Katolsk Vision).

Ni som kan tyska, håll till godo med följande informationsvideo:

Beslutet om den synodala vägen i Tyskland har rönt mycket kritik från mera konservativt sinnade katoliker. Men valet står mellan att tiga ihjäl eller belysa och samtala om tidens brännande frågor. Onekligen blir det en annan dynamik när man lyfter fram lokalkyrkans självständighet på detta sätt istället för att lägga locket på genom centralstyrning. En del är rädda för att det leder till kaos i kyrkan. Andra hoppas kanske hoppas på kaos och vill göra revolution. En tredje hållning är att lita på den helige Ande och att det blir en bra process i dialog mellan lokalkyrka och centrum. Mänskligt sett är nog detta omöjligt, men för den helige Ande är allt möjligt. Låt oss se vart detta leder.

Låt oss be om den helige Andes ledning för Tyskland, för oss i Sverige och för hela världskyrkan. Kom helige Ande!

Kom, Guds egen andedräkt,
kom, du rena, varma fläkt
av Guds rikes ljuvlighet.
Kom och fyll vår fattigdom,
kom med all din rikedom,
kom och lys vår vilsenhet.

Gjut ditt mod i rädda bröst,
bo i oss och var vår tröst,
bli vår värme, bli vårt stöd,
vilan när vår nöd blir lång,
frihet mitt i livets tvång,
svalka mitt i smärtans glöd.

Ande, salighetens ljus,
gläd vårt hjärta med ditt rus,
bli dess tysta jubelskri.
Utan dig är allting dött,
åldrat, kraftlöst, tomt och trött
under tidens tyranni.

Tvätta rent det fläckade,
våt med dagg det torkade,
läk vår oros djupa sår.
Väck till liv det domnade,
värm ur död det stelnade,
samla dem som vilse går.

Kom med enhet, kom med frid,
gör vår tid till hoppets tid,
andas i vår längtans bön.
Gör oss visa av ditt råd,
gör oss goda av din nåd,
ge oss härligbetens lön.
Amen. Halleluja.

Det här inlägget postades i Katolska kyrkan, Tro och vetande, Vatikanen och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Från påvens ofelbarhet i en strikt hierarki till Kyrkan som Guds folk och synodalitet

  1. Kerstin Persson skriver:

    Intressant. Så vitt jag förstår rann slutsatserna från stiftssynoden 1995 ut i sanden?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s