När man talar om primatet i Kyrkan uppfattar många det som omedelbart negativt: Varför skall någon anse sig som förmer än någon annan? Men primatet handlar inte om det. Tanken bakom primatet, t.ex. när det gäller påveämbetet är inte att se det som en härskarmakt som ges åt en viss person, utan det är en tjänstegåva given åt hela kristenheten. Guds tjänares tjänare är den finaste titeln som påven bär.

Kyrkan är främst en andlig gemenskap med Jesus Kristus som huvud, men den har också en jordisk struktur, och dessa båda aspekter kan inte skiljas åt. Som i alla organisationer och institutioner måste det finnas en ledningsstruktur och någon som för dess talan. T.o.m. det så folkligt demokratiska Miljöpartiet tvingas inse detta, även om de väljer två språkrör istället för en partiledare.

Jag tänkte utgå från synen på primatet generellt, inte bara specifikt påveämbetet. Och då börjar jag i den ortodoxa delen av kristenheten och utgår från en bok jag tidigare nämnde, The Primacy of Peter som innehåller bidrag av flera ortodoxa teologer. Den är skriven i en resonerande och opolemisk anda och beskriver ortodox syn på detta.

Att Petrus hade ett primat i apostlakretsen går inte att förneka för den som läser Bibeln, och det är okontroversiellt också i ortodox teologi. Frågan är hur motsvarande funktion idag kan gestalta sig i världskyrkan. Att Petrus primat är instiftat som ett ämbete i Kyrkan som går i arv och som innehas av biskopen av Rom är som alla vet kontroversiellt, också mellan katoliker och ortodoxa.

Den ortodoxe teologen Alexander Schmemann som skrivit ett kapitel i boken,The Idea of Primacy in Orthodox Ecclesiology. Han definierar primat som en kyrklig auktoritet som är på en högre nivå än den lokale biskopen. Annars är ju kriteriet för tillhörighet till den universella kyrkan enligt ortodoxt synsätt den lokale biskopen som firar Eukaristin tillsammans med församlingen. Det finns ingen högre auktoritet än den lokale biskopen enligt ortodox syn.

Inte desto mindre har utvecklats olika former av primat, också i den ortodoxa världen. Schmemann nämner tre nivåer:

1. Regionalt primat inom en kyrklig provins eller metropolitområde omfattande att antal lokala stift med dess biskopar.
2. Primat inom de autokefala kyrkorna. Det gäller en patriarks eller ärkebiskops primat, t.ex. Patriarken av Moskva.
3. Universellt primat, exempel Rom, Konstantinopel.

Fakta: Autokefala kallas de självständiga kyrkor som ingår i den ortodoxa kyrkofamiljen, och Patriarken av Konstantinopel har ansetts ha ett primat och vara sammanhållande för dessa. De autokefala kyrkorna är 14 till antalet:

Patriarkat:

• Ekumeniska patriarkatet i Konstantinopell
• Alexandria
• Antiokia
• Jerusalem
• Ryssland
• Serbien
• Rumänien
• Bulgarien
• Georgien

Kyrkor med ärkebiskopar som ledare:

• Cypern
• Grekland
• Polen
• Albanien
• Tjeckien och Slovakien

______________________________________________________________

Medan Romersk-katolska kyrkan i sin teologi detaljerat definierat primatet, så konstaterar Schmemann att det inom den Ortodoxa kristenheten praktiskt taget inte finns några sådana definitioner alls:

”We badly need a clarification of the nature and functions of all these primacies and, first of all, of the very concept of Primacy”

Inte desto mindre har det utvecklat sig system för ledarskap också i de ortodoxa kyrkorna, särskilt på den andra nivån. Det finns dock ingen gemensam förståelse av primatets natur, utan det kan se väldigt olika ut, alltifrån patriarken av Moskva som är mer eller mindre en monark till ärkebiskopen av Aten vars primat endast är nominellt.

Den stora schismen 1054 berodde inte på att Östkyrkan hade utvecklat en från Väst skiljande teologi i synen på primatet utan mera på antiromerska känsloströmningar i Öst. Schismen resulterade i en ömsesidig exkommunicering av varandra, något som upphävdes först 1964 då påve Paul VI mötte patriark Athenagoras av Konstantinopel i Jerusalem. Sedan dess har relationerna mellan Rom och Konstantinopel stadigvarande förbättrats. Nuvarande patriarken av Konstantinopel, Bartholomeus närvarade vid installationen av påve Franciskus i Rom, vilket var historiskt, och sedan dess har de mötts i flera för världen viktiga sammanhang.

”Min broder Andreas” kallade påve Franciskus patriarken Bartholumeus av Konstantinopel då de möttes 2013 i Rom. Andreas var bror till Petrus, båda var fiskare. Påve Franciskus är efterträdare till Petrus 2000 år senare och patriarkerna av Konstantinopel anses efterträdare till Andreas.

Efter 1054 har RKK gått sin egen väg och i västliga koncilier mer och mer lagt ut detaljerna hur man ser på påveämbetet, och även i andra avseenden utlagt dogmatiken på ett sätt som inte varit förankrat i Öst. Framförallt har man varit kritisk till den centralistiska universalism i synen på påveämbetet som kulminerade i dogmen om ofelbarheten under Första Vatikankonciliet 1870.

Ortodoxa teologer framställer den östkyrkliga eukaristiska ecklesiologin som kyrkans autentiska uttrycksform i motsats till den centralistiska romerska ecklesiologin. Det som gör lokalkyrkan autentisk är att Eukaristin firas, eftersom Kristus är helt och hållet närvarande i Eukaristin.Där Eukaristin firas i gemenskap med den lokale biskopen, där är den katolska kyrkan, och omvänt, bara där församlingen förenad med sin biskop är kan en giltig Eukaristi firas. Varje lokalt stift manifesterar på detta sätt kyrkans katolicitet, och det finns ingen högre auktoritet än den lokale biskopen.

Enligt denna modell har den ekumeniske patriarken av Konstantinopel en annan mindre centralistisk roll än biskopen av Rom. Många gånger har fokus varit på att kritisera och ta avstånd från påvens primat, samtidigt som det, utan teologisk förankring, utvecklats väldigt omfattande maktstrukturer i östkyrkan på autokefalatsnivå och där det också förekommit en stark konkurrens mellan de olika autokefala kyrkorna och svårigheter att komma överens. Detta blev tydligt när patriark Bartholomeus nyligen försökte sammankalla till ett panortodoxt koncilium på Kreta, vilket också ägde rum men nobbades av fyra av de autokefala kyrkorna, Antiokia, Bulgarien, Georgien, och den stora Rysk-ortodoxa kyrkan. Konflikten mellan Rysk-ortodoxa kyrkan och Konstantinopel har länge varit synlig, och frågan är om man idag kan tala om ett primat för patriarken i Konstantinopel.

Kyrkan behöver ibland vara verksam och operera på en högre nivå än det lokala stiftet, det erkänner även ortodox teologi. De enskilda stiften skall inte ses som självförsörjande monader utan varje organisk länk med de andra monaderna. Men det handlar inte om en kongregationalism där delarna går in i en större helhet, utan att varje delkyrka, i kraft av identitet i ordning, tro och den Helige Andes gåvor i sig själv är samma katolska Kyrka, samma Kristi Kropp fullödigt närvarande varhelst hon finns på jorden.

Ignatius av Antiokia betonade den lokale biskopens unika roll. Han står för trons offentlighet och enhet mot varje gruppbildning, varje uppdelning i raser och klasser. Jesu evangelium utesluter både rasism och klasskamp. Därmed står kyrkan alltid inför en oerhörd försoningsuppgift; hon är inte kyrka om hon inte för samman människor som egentligen – utifrån sitt eget sätt att tänka och känna – inte passar ihop, inte skulle strävat efter att komma samman. Endast Jesu kärlek förmår förena. (jfr Ef 2:13f). Biskoparnas kollegialitet i Ortodoxa kyrkan illustreras också av att en biskop vigs av en grupp bestående av minst tre grannbiskopar.

Biskopsvigningens sakrament är  enligt Schmemann den basala formen av primat i Ortodoxa kyrkan och det vi kallar synodalitet. Kyrkan kan samlas till ekumeniska koncilier som omfattar hela kyrkan eller till lokala biskopssynoder. Men återigen, konstaterar Schmemann ”very Little has been done to define the nature and function of synods in theological terms”.

Kardinal Joseph Ratzinger skrev innan han blev påve Benedictus XVI en bok om kyrkosyn, KALLAD TILL GEMENSKAP där han tar upp skillnader mellan katolsk, ortodox kyrkosyn. Han påpekar också att denna ortodoxa ecklesiologi inte är helt lokal eftersom den har biskopen som sin konstruktionspunkt, inte orten som sådan. Utifrån en ensidig modern utläggning av den östkyrkliga traditionen drar man ibland slutsatsen att det inte finns någon konstituerande realitet i kyrkan utöver lokalbiskoparna. Det enda möjliga organet för kyrkans helhet vore då att de många biskoparna i kyrkan bildar ett permanent koncilium. Ratzinger presenterar följande diagram som beskriver katolsk och ortodox kyrkosyn, och tar även med protestantisk syn:

Då påve Franciskus besökte Turkiet 2014 träffade han på nytt patriark Bartholomeus. Påve Franciskus bad då Bartholomeus att välsigna honom och den Romerska kyrkan. I en gemensam deklaration förklarade de båda kyrkoledarna sin gemensamma önskan om full kristen enhet:

“…sincere and firm resolution, in obedience to the will of our Lord Jesus Christ, to intensify our efforts to promote the full unity of all Christians, and above all between Catholics and Orthodox.”

Det framställs ibland som om det finns en pågående stridig antagonism mellan ortodoxa och katolska kyrkan och att problemet enbart är Katolska kyrkans vidhållande av påveämbetets funktion. Sanningen är att det pågår mycket samtal och en ärlig strävan från båda håll att överbrygga klyftor och hitta en gemensam teologisk förståelse för kvarstående skiljepunkter. 1979 tillsattes en bilateral teologisk kommission av den ekumeniske patriarken Dimitrios och påve Johannes Paulus II.

Nyligen kunde vi läsa att kommissionen träffats i Chieti, Italien i september och har nått en överenskommelse som kommer att resultera i ett dokument med titeln ”Synodality and Primacy During the First Millennium: Towards a Common Understanding in Service to the Unity of the Church” Enligt källor uppnådde man konsensus kring skrivningen med undantag av Georgiens ortodoxa kyrka som hade vissa anmärkningar mot vissa paragrafer. Vatikanradion rapporterar:

Mgr Andrea Palmieri, undersecretary of the Pontifical Council for Christian Unity, told Vatican Radio the new agreement is the result of a long process which began with the so-called Ravenna document, published in 2007 on the role of primacy in the early Church. The new document looks closely at the relationship between the primacy exercised by the bishop of Rome and other Church leaders, he said, and can therefore point to ways of “resolving problems still existing between Catholics and Orthodox today”.

This document, Mgr Palmieri said, “opens the way” to a new phase of the dialogue but does not clearly resolve all the issues on the table. A note on the website of the Moscow Patriarchate, said consensus was reached, even though the Georgian Orthodox Church ”disagreed with the individual paragraphs” of the document. The Georgian objections, it said, are contained in a note in the final communiqué adopted by the plenary session.

Det slutgiltiga dokumentet har mig veterligen ännu inte publicerats, men vi ser fram mot det.

Slutligen vill jag nämna att de sista påvarna, alltsedan Johannes Paulus II gjort mycket för att överbrygga de hinder som finns och öppna en dialog för att ställa påveämbetet till förfogande som en tjänst åt hela kristenheten. Efter Katolska kyrkans alltmera stelnande i egna legalistiska former (se t.ex.Anders Piltz bidrag i boken DOFTEN AV RYKANDE VEKAR) och stundvis korrupta missbruk, vilket föranledde både intern kritik och Luthers krav på reformer för 500 år sedan och vad detaljregler kring påvens makt beträffar kulminerade i ofelbarhetsdogmen från 1870, så har en ny process inletts som så småningom ledde fram till Andra Vatikankonciliet med dess betoning av kollegialiteten som motvikt till påvemakten och bilden av Kyrkan som Gud folk där det allmänna prästadömet betonades som motvikt till en hierarkisk centralstyrd kyrka, och som fortsatt genom de postkonciliära påvarnas dialog med världen.

Andra Vatikankonciliet medförde en uppluckring av den ideologiska föreställningen bland katoliker att ingenting viktigt händer utanför Katolska kyrkan. Påve Johannes Paulus II var en mycket kreativ tänkare, samtidigt som han var förankrad i den katolska traditionen. I encyklikan om kristen enhet från 1995 Ut Unum Sint (Att de alla må bli ett) betonar han att den ekumeniska dialogen måste vara ömsesidig och att vi också rannsakar våra egna samveten:

”Dialogen kan inte ske på enbart horisontell nivå och begränsa sig till möten, meningsutbyten eller ens utbytet av de gåvor som kännetecknar olika gemenskaper. Den innehåller också en vertikal rörelse, riktad till den Ende, som i egenskap av världens frälsare och historiens Herre, också är vår ‘försoning’ ”(p35)

Vi inser då att

”…vi är män och kvinnor som har syndat… vilket skapar ett inre utrymme bland syskonen i de gemenskaper som inte lever i full gemenskap med varandra, i vilket Kristus, källan till kyrkans enhet, effektivt kan verka, genom kraften i hans Ande, Hjälparen.” (p35)

Påven menar alltså att det är i vårt möte med varandra som åtskilda kristna gemenskaper, där vi bekänner vår synd inför Herrens närvaro, som den helige Ande kan rena våra sinnen och läromässiga formuleringar. Det är just insikten om den helige Andes verk i andra kristna traditioner som ställer oss inför våra egna misslyckanden, luckor och fördomar. Det är en grundläggande är en rening från ideologi till levande tro. Vår teologi och lära förfaller till ideologi när de tappar siktet på sin grund i vår levande Herre och i den helige Ande. Ideologin är tydligast i de sätt på vilka våra samfund och institutioner har blivit självtillräckliga och ser sig själva som normen genom vilket alla andra skall bedömas.

Ideologin framkallar en samfundspatriotism och krigsretorik. Motståndarna demoniseras. Det ideologiska sinnet har mycket svårt att erkänna misstag och svagheter. I detta ideologiska krig har påvedömet blivit ett hinder istället för en hjälp till kristen enhet. Johannes Paulus II medgav detta i slutet på Ut Unum Sint och inbjöd därför ledare och teologer från andra kyrkor och gemenskaper att arbeta tillsammans med honom för att se hur biskopen av Roms primat och tjänst kan utövas på ett sätt som tjänar enheten istället för att hindra den. (Ut Unum Sint p96).

Min övertygelse är att det behövs ett ledarskap, ett primat i kyrkan även på den globala nivån, detta gäller alldeles särskilt i vår globaliserade värld, och verkligheten har visat att det finns ingen som bättre kan upprätthålla den funktionen idag än biskopen av Rom. Ibland i orostider behövs också någon som är inte bara de kristnas talesperson, utan hela mänsklighetens talesperson, och då vänder man sig till påven.

Jag tror att påven och Romersk-katolska kyrkan skulle göra världskristenheten eller mänskligheten en björntjänst genom att abdikera från sin ledarskapsroll. Men det handlar om att inte missbruka den till att härska och styra, utan att i dialog med andra kyrkor hitta tillbaka till den teologiska grunden.

?