Jag fick en fråga på Twitter av Jacob Sunnliden, Sv kyrkan. Han tycker sig se stora skillnader inom Katolska kyrkan i hur man ser på konversion: En del säger att man absolut skall konvertera eftersom Katolska kyrkan är den enda sanna, andra säger att man skall vara kvar där man är och långsiktigt jobba för den kristna enheten.

Skilda åsikter, ja kanske lika stora inomkatolska som mellan samfund, det finns dock läromässig konsistens. Andra Vatikankonciliet medförde en uppluckring av den ideologiska föreställningen bland katoliker att ingenting viktigt händer utanför Katolska kyrkan.

Alla kristna delar bekännelsen att Kyrkan är en enda, helig, katolsk och apostolisk.
RKK menar sig visserligen ha alla element inom sig som konstituerar Kyrkans fullhet men erkänner samtidigt andra samfunds rikedomar av nåd och sanning, t.ex. dopet som grundläggande sakrament.  Blir du katolik krävs inget omdop.

Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om kyrkan, Lumen Gentium säger:

”Denna Kyrka, som här i världen är grundad och ordnad som en gemenskap med social struktur har sin konkreta existens i den katolska Kyrkan (‘subsitit in Ecclesia catholica’), som leds av Petrus efterträdare och av biskoparna i gemenskap med honom, vilket inte alltid utesluter att det även utanför hennes synliga struktur finns flera element av helgelse och sanning som – då det är gåvor som är Kristi Kyrkas egna – utgör en impuls till den katolska enheten.” (LG p 8)

Det viktigaste är inte att alla går över till RKK utan drivs av samma vision att närma sig Jesus Kristus och manifestera Kyrkan kyrkan samlad kring honom.

I encyklikan Ut Unum Sint (1995) betonar JPII att den ekumeniska dialogen måste vara ömsesidig och att det är viktigt att vi alla rannsakar våra samveten:

‘Dialogen kan inte ske på enbart horisontell nivå och begränsa sig till möten, meningsutbyten eller ens utbytet av de gåvor som kännetecknar olika gemenskaper. Den innehåller också en vertikal rörelse, riktad till den Ende, som i egenskap av världens frälsare och historiens Herre, också är vår ‘försoning’

Vi inser då att

‘vi är män och kvinnor som har syndat vilket skapar ett inre utrymme bland syskonen i de gemenskaper som inte lever i full gemenskap med varandra, i vilket Kristus, källan till kyrkans enhet, effektivt kan verka, genom kraften i hans Ande, Hjälparen.’ (UUS p35).”

Se också: [Primat och ledarskap i världskyrkan]

Slutsatsen av allt detta måste vara att man kan konvertera, men det är inte självklart att vi katoliker skall uppmana andra att göra det.

Å ena sidan: Om du är övertygad om att Katolska kyrkan inom sig har alla element som konstituerar den universella kyrkan som Kristus grundat, vad hindrar dig då att konvertera?

Å andra sidan: Om du inte är övertygad om detta men håller fast vid den grundläggande tron på Jesus Kristus så kan vi katoliker inte oreserverat råda dig att lämna ditt samfund och bli katolik.
Varför? Jo, vi lär ju  att de element av helgelse och sanning som finns i ditt samfund också är gåvor som är Kristi Kyrkas egna och utgör en impuls till den katolska enheten. Råder vi dig att lämna din kyrka går vi ju miste om det. Vi vill ju att allt detta skall dras in i den katolska fullheten, vilket kräver ett annat slags ekumeniskt arbete än att enskilda personer konverterar bort från det.

Dessutom är det så att RKK som jordisk institution ingalunda är fri från stora problem. Alla har hört talas om klerikalism, maktmissbruk, sexuella övergrepp, tystnadskultur. I denna komplexa struktur kanske det finns element som inte hade kunnat utvecklas lika bra innanför Katolska kyrkans murar som utanför. Jag tänker t.ex. på hela den pingstkarismatiska förnyelseströmmen som utvecklats sedan början på 1900-talet utanför murarna som en frikyrklig rörelse för att först senare hitta vägen in i RKK och de övriga etablerade kyrkan. Kanske var det Guds plan att göra på det sättet, inom Katolska kyrkan kanske den hade blivit förkvävd i sin linda.

Se också: [Vidga samfundsperspektivet. Vi måste på allvar börja fokusera på den enade Kyrkan]

Det är som med aposteln Paulus efter sin tumultartade omvändelse på väg till Damaskus: Under ett och ett halvt decennium reste han runt och förkunnade evangeliet på egen hand utan att ha några församlingsledare bakom sig. Först efter tre år träffade han Petrus under en tvåveckorsperiod, och 14 år senare återvände han till Jerusalem för att stämma av med apostlarna som under 30 år …. Först därefter återvände han till jerusalem för att stämma av med Petrus och de andra ”pelarna” att det han gjort inte varit förgäves (Gal 1:13-2:9).  ”Och när Jakob, Kefas och Johannes som ansågs vara pelarna förstod vilken nåd jag hade fått räckte de mig och Barnabas handen som tecken på gemenskap” (Gal 2:9). Som apostlarna då konfirmerade Paulus verk konfirmerar och urskiljer Kyrkans läroämbete idag mycket som sker utanför RKK´s gränser.

Se också: [Petrus, Kyrkans tjänare, medbroder och klippa] [Enhet med eller under påven]

Kartdinal Joseph Ratzinger, tidigare prefekt för Troskongregationen, senare påve Benedictus XVI har på ett bra sätt sammanfattat Katolska kyrkans syn på ekumenik. I en intervjubok av den tyske journalisten Peter Seewald ”Joseph Ratzinger Benedikt XVI, Gud och världen” (Veritas förlag) lägger han ut texten om ekumeniken. På Seewalds direkta fråga när man kommer in på de kristnas återförening ”Vem ska egentligen ansluta sig till vem?”, svarar kardinal Ratzinger (intervjun gjordes år 2000):

”Den stora formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att hon också går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troendes vidaregående under ledning av Herren – som vet vägen. Och som vi anförtror oss.”

Ratzinger fortsätter att betona att det finns ingen lättvindig av människor planerad väg:

”De kristnas enhet kan inte framställas genom en politisk kupp eller genom ett svärd som hugger itu en gordisk knut. Det handlar om levande processer. Och varken en påve eller ett världskyrkoråd kan helt enkelt säga: kära vänner, nu gör vi så här! Tron är något som lever och är djupt rotad i var och en med ansvar inför Gud. Påven, har vi sagt, har inga totalitära eller absoluta fullmakter, utan tjänar trons lydnad.”

Utmaningen är att inte bli så smal att man lämnar utanför det som skulle vara med, samtidigt som man är trogen den stora traditionen, Trons skatt som är det som ger Kyrkan existensberättigande.

Jag vill till slut rikta uppmärksamheten på en artikel av ärkebiskop emeritus i Svenska kyrkan och Europapresident för Kyrkornas Världsråd Anders Wejryd som nyligen publicerades i Signum: [Ekumenikens vigör]. Wejryd sätter in den ekumeniska dialektiken mellan samfunden i ett ännu större perspektiv: Dialektiken mellan kyrkan och världen.

Citat från artikeln:

”Tar vi den treenige Guden på allvar så behöver vi finnas som medlevande och medskapande i en levande tradition i våra kyrkor och församlingar. Lär vi oss känna igen Gud och tar det vi lärt på allvar, så vet vi att Gud är verksam i allt som tjänar Livet, långt utanför kyrkan. Enligt Markusevangeliet 9:40 sade Jesus: ‘Den som inte är mot oss är med oss.’ … Denna dialektik mellan kyrka och värld, innanför och utanför, behöver de flesta av oss för att inte bli i värsta fall farliga, i bästa fall onyttiga. Det är i rörelsen emellan som vi får perspektiv, ser verkligheten, inser behoven och kan erfara kraften i Traditionen – och Traditionerna.”