Jag läser i tidningen Dagen en intressant artikel om teologen Karl Barth skriven av Heidi Marie Lindekleiv som gjort en intervju med Peter Zocher, ledare för forskningsinstitutet Karl Barth-Archiv vid universitetet i Basel. Det är i år 100 år sedan hans kommentar till Romarbrevet (”Der Römerbrief”) utkom och det firas genom ett Barth-jubileum.

Redan innan Första Världskriget bröt ut genomskådade Barth den bräckliga utvecklingsoptimism som låg bakom krigshetsen som gjorde att Europa kastades in i den fruktansvärda katastrofen.

Peter Zocher säger:

”Under 1800-talet hade teologerna tolkat den historiska utvecklingen allt mer positivt, att världen hela tiden blev bättre och att det i grund och botten gick mot en sammansmältning av de jordiska förhållandena och Guds rike.”

Den tanken och det sättet att bedriva teologi på bröt totalt samman efter världskriget. Det är utgångspunkten för Barth som avvisade tanken på en ”naturlig” väg till Gud, vare sig genom religion, politik eller något annat mänskligt företag. Tron är inget människan hittat på eller uppfunnit genom filosofiskt tänkande. Teologin och det kristna vittnesbördet måste därför ta sin utgångspunkt i den gudomliga uppenbarelsen i Jesus Kristus, och förkunnelsen av Guds Ord i Evangeliet (kerygma). Zocher igen:

”Hans poäng är att vi helt enkelt inte kan förstå Gud med våra mänskliga begrepp. Kunde vi det skulle Gud inte vara Gud, förklarar Zocher och ställer frågan om hur man då kan bedriva teologi, det vill säga tala om Gud.”

Jag känner igen dessa tankegångar från en annan av 1900-talets stora teologer, Joseph Ratzinger. Han var noga  att skilja mellan förvaltningen av Trons skatt som tillkommer läroämbetet och teologin som är en intellektuell disciplin som reflekterar över trosinnehållet. Jag hittade en text av kardinal Ratzinger om Katolska kyrkans katekes från 2002 – Är Katolska Kyrkans Katekes aktuell idag? Tankar tio år efter utgivningen. Texten finns i boken På väg till Jesus Kristus (Catholica förlag 2006 med texter av Joseph Ratzinger/Benedikt XVI). Jag läser:

”Teologin ‘uppfinner’ inte genom en intellektuell reflexion vad som är möjligt att tro och vad inte – om det vore så skulle den kristna tron bara vara en produkt av vårt eget tänkande och alltså ren religionsfilosofi. Teologisk vetenskap som förstår sin roll rätt är istället ett försök att förstå den ingenkännandets gåva som föregår den. I detta sammanhang  citerar katekesen Augustinus berömda sentens som sammanfattar det teologiska bemödandets väsen på följande klassiska sätt: ‘Jag tror för att förstå och jag förstår för att bättre tro’ (KKK 158, Sermones 43,7,9:PL38)”

Ändå flyttar Ratzinger tyngdpunkten något till förmån för möjligheten av en teologisk och filosofisk reflektion över tron. I egenskap av prefekt för Troskongregationen mötte han 1996 Lärokommissionen för Latinamerika där befrielseteologin avhandlades. Hans tal därifrån finns bevarat i ett dokument på Vatikanens hemsida: The current Situation of Faith and Theology. Han sade:

Karl Barth was right to reject philosophy as the foundation of faith independent from faith. If it were such, our faith would be based, from the beginning to the end, on the changing philosophical theories. But Barth was wrong when, for this same reason, he proposed the faith as a pure paradox that can only exist against reason and totally independent from it. It is not the lesser function of the faith to care for reason as such. It does not do violence to it; it is not external to it; rather, it makes it return to itself. The historical instrument of the faith can liberate reason as such again so that by introducing it to the path, it can see by itself once again. We must make efforts towards a new dialogue of this kind between faith and philosophy because both need one another reciprocally. Reason will not be saved without the faith, but the faith without reason will not be human.

Vi står med båda fötterna på jorden och sträcker våra armar mot himlen. Det är i detta spänningsfält vårt liv utvecklar sig.