Påvens vision om en synodal kyrka: Kan resultera i mera kaos men också bli en vändpunkt som pekar framåt. Exemplet Tyskland.

I en intervju 2016 sade påve Franciskus att han strävar efter en gemensam ledningsmodell för kyrkan med enhet i mångfald. Påven förespråkar i intervjun  principen om synodalitetet, vilket kräver en styrning som inte sker uppifrån och ner utan förmåga att lyssna till lokalkyrkorna, att harmoniera med dem och att urskilja. 2020 annonserade han att nästa ordinarie biskopsynod skulle äga rum 2022och ha temat synodalitet: ”For a synodal Church: communion, participation and mission”.

Synodalitet handlar om gemenskap och samverkan, vi befinner oss i ena ändan av ett spektrum där andra ändan är  påvemakt, hierarki, centralstyrning. Det är en lång resa Katolska kyrkan gjort genom detta spektrum från Första Vatikankonciliet 1870 då dogmen om påvens ofelbarhet skapades till i dag då Vatikanen sammankallar till ett möte som skall handla om synodalitet

För att konkretisera detta ännu mer har påven nu bestämt att biskopssynoden skall skjutas upp till 2023 för att man skall hinna med en process som möjliggör en involvering och lyssnande till hela Guds-folket och lokalkyrkorna. Det skall skall bli en process i tre steg som börjar i oktober i år. Första steget är överläggningar och konsultation i de lokala stiften, sedan på kontinental nivå kulminerande med ett möte i Rom oktober 2023.

De som är tillräckligt gamla kommer ihåg att vi hade en stiftssynod här i Sverige 1995. Per Beskow sammanfattade i Signum. Det resulterade i många visioner och krav, mer eller mindre svåra att förverkliga, men mycket rann nog ut i sanden, och att mycket förblev sig likt efteråt var nog många intryck. Synodalitet är ingen enkel sak och ställer krav på att alla involverade är besjälade av samma tro och låter sig ledas av den helige Ande. Annars finns risk att det urartar till ökad förvirring och tröttande byråkrati där målinriktade aktiva minoriteter tar sig fram och dikterar pastoral praxis till stor men för katolsk lära, sakramentalt liv och evangelisation.

Synodalitet handlar om en balans mellan centrum och periferi, vilket måste till för att få en levande kyrka som lever ut hela sin evangeliserande potential. Det finns två ytterligheter som båda är förlamande: Den ena är det som vi brukar kalla klerikalism och som drar upp starka skiljelinjer mellan hierarkiska nivåer, det andra är att betrakta lekmannainflytande som ett korrektiv till läroämbete och hierarki där beslut fattas i representativa kommittéer i likhet med sekulära parlamentariska sammanhang. Andrew Hamilton beskriver bra i en artikel i La Croix vad det handlar om och vad som står på spel:

”Synodality is above all an attitude of mind and heart that encapsulates Catholic tradition. At its heart is the conviction that the spirit is given to each member of the Church, so that each has the gift and responsibility to contribute to the lived understanding of faith and to share the gospel. The bishops with the Pope have a distinctive responsibility for teaching. But because lay people move at the edges of faith where the Gospel is shared, their insights are central in commending Christian faith. The centre of the Church is relocated at its periphery.This view of relationships in the Church is based in faith, and underlies the understanding of synodality as reciprocal process conversation in which the chief task of bishops, including the Pope, and of people is to listen for the promptings of the holy spirit. In their conversation all are variously teachers and learners.

Pope Francis’ emphasis on synodality has come under threat from two opposing directions.

– One insists on clear lines of separation with respect to dignity and authority between pope and bishops, bishops and priests, and priests and laity. It also insists on lines of separation between church and world, and between Catholic teaching and personal experience. It consequently sees conversation about faith as top down and segmented, not as a continuous flow. Pope Francis has criticised this vision of the church as clericalism. It makes for a self-preoccupied Church and prevents the flow between shared reflection, consultation and discernment that give energy to the spreading of the gospel…

– It is also threatened by an approach that applauds him (Pope Francis) for freeing conversation and opening it to more participants, but judges the process by criteria drawn from contemporary democratic parliamentary processes. In governance of the church the participants should represent constituencies, press the positions they have taken in caucus, and take votes in which majority decisions would be binding. In Pope Francis’ understanding of synodality this view would fail to recognise the canopy of guidance by the spirit in which tradition and discernment have a central part.”


Den senaste utvecklingen i Tyskland

I Tyskland publicerades den s.k. MGH-studien 2018 ”Sexual Abuse at the Hands of Catholic Clergy – A retrospective cohort study of its extent and health consequences for affected minors”, visande på omfattande övergrepp från präster i den tyska kyrkan. Den tyska biskopskonferensen under ledning av kardinal Marx diskuterade detta och beslutade att inleda en synodal process, ”den synodala vägen” där man ville titta mera övergripande på vilka systemfaktorer som kunde ligga bakom att detta kunnat fortgå under alla år. På hemsidan beskrivs vad man vill åstadkomma:

”Katolska kyrkan i Tyskland har ett problem. Hon har förlorat i förtroende och många troende är missnöjda. Därför säger biskoparna i Tyskland : Låt oss tala men inte bara i den lilla kretsen utan i ögonhöjd med lekmannarepresentanter för Centralkommittén för tyska katoliker (ZDK) ska vi tala om reformer. Alltså en strukturerad debatt under en överenskommen tidsperiod : Den Synodala vägen. Startpunkten är 1 dec 2019 och reformdialogen beräknas pågå under 2 år. Det synodala arbetet börjar i 4 arbetsgrupper som var och en leds av ett ledarpar – en biskop och en lekmannarepresentant. I arbetsgrupperna sitter män, kvinnor, vigda och icke-vigda. Varje arbetsgrupp arbetar med ett av 4 förutbestämda temata: MAKT, SEXUALMORAL, PRÄSTERS LEVNADSFORM, KVINNANS STÄLLNING.” (svensk översättning lånad av Irène Nordgren från bloggen Katolsk Vision).

Beslutet om den synodala vägen har rönt mycket kritik från mera konservativt sinnade katoliker. Men valet står mellan att tiga ihjäl eller belysa och samtala om tidens brännande frågor. Onekligen blir det en annan dynamik när man lyfter fram lokalkyrkans självständighet på detta sätt istället för att lägga locket på genom centralstyrning. En del är rädda för att det leder till kaos i kyrkan. Andra hoppas kanske på kaos och vill göra revolution. En tredje hållning är att lita på den helige Ande och att det blir en bra process i dialog mellan lokalkyrka och centrum.

Sista året har mycket fokus varit på ärkestiftet Köln och biskop Woelki som fått omfattande kritik för att inte offentliggöra rapporter om sexuella övergrepp från präster i stiftet. Läget har blivit så infekterat att påven nu beslutat att utreda det hela genom att sända två visitatorer till stiftet, en av dem kardinal Anders Arborelius som i skrivande stund sitter i samtal med ärkestiftets råd för övergreppsoffer.

Reinhard kardinal Marx har numera lämnat över ordförandeskapet i Tyska biskopskonferensen till biskopen av Limburg, Georg Bätzing, men meddelandet slog ner som en bomb i fredags att kardinal Marx skrivit till påve Franciskus och bett honom acceptera hans avgångsansökan från sitt ämbete som ärkebiskop i stiftet München-Freising som ett tecken på sitt medansvar för de sexuella övergreppen inom Katolska kyrkan. Kardinal Marx är tills vidare kvar i sitt ämbete då påven sagt att han behöver be och tänka över saken, men har givit tillåtelse till att kardinalens brev till honom offentliggörs.

Kardinal Marx hänvisade under fredagens presskonferensen till MGH-studien om sexövergrepp och menade att det inte räcker med att klarlägga individuella ämbetsmässiga misslyckanden, utan man måste också se över institutionella misslyckanden.

I brevet till påven skriver han att när han reflekterat över situationen i Tyskland har han mer och mer blivit klar över att det handlar också om Katolska kyrkan som helhet, inte bara idag utan sista årtiondena. Mitt intryck är, skriver han, att vi är vid en ”död punkt”, men som också kan komma att bli en vändpunkt. Han citerar därmed prästen Alfred Delp SJ som fängslades och mördades under nazist-tiden. I brev från fängelset skriver han:

”Die Kirchen scheinen sich… durch die Art ihrer historisch gewordenen Daseinsweise selbst im Wege zu stehen. Ich glaube, überall da, wo wir uns nicht freiwillig um des (wahren) Lebenswillen von der (gewohnten) Lebensweise trennen, wird die geschehende Geschichte uns als richtender und zerstörender Blitz treffen. Das gilt sowohl für das persönliche Schicksal des einzelnen kirchlichen Menschen wie auch für die Institutionen und Brauchtümer. Wir sind trotz aller Richtigkeit und Rechtgläubigkeit an einem toten Punkt. Die christliche Idee ist keine der führenden und gestaltenden Ideen dieses Jahrhunderts. Immer noch liegt der ausgeplünderte Mensch am Wege.“

https://www.kirche-im-swr.de/?page=beitraege&id=679

Kardinal Marx brev är något alldeles exeptionellt och jag tror det är helt ärligt skrivet, begrundat i bön och eftertanke. Precis så skall beslut tas, och påve Franciskus begrundar nu också i bön och eftertanke hur han skall svara. En synodal process mellan påve och en biskop som båda tar sina ämbeten på största allvar. Så behöver vi alla agera, lekmän såväl som vigda som deltar i den synodala processen. Då blir det på riktigt, bortom intrigerna och maktspelen.

Det är en hög insats kardinal Marx infogar och höjer därmed ribban för alla. Men han betonar att det är hans eget personliga beslut vilket inte innebär kritik av andra biskopar. Utan att själv vara anklagad för några oegentligheter tar han detta beslut som ett led i att som ledande biskop och representant för Katolska kyrkan i Tyskland ta sitt strukturella ansvar.

Jag tror att hans bedömning var att det behövdes en insats på den nivån för att rucka det dödläge han beskriver och få stenen i rullning. För något har hänt. Stenen har kommit i rullning och ingenting kan bli som förut. Påven är involverad genom att han måste ta ställning till brevet, och det pågår en påvlig visitation i ärkestiftet Köln. I Tyskland är detta inte längre bara en inomkatolsk angelägenhet, utan diskuteras och rapporteras om i nyhetsmedia (se videos nedan). Jag tror brevet kommer att gå till historien som en vattendelare. Jag rekommenderar det till läsning, flera gånger och med eftertanke (klicka på bilden av brevet ovan för att få en förstoring).

Med spänning följer vi utvecklingen.  

Reportage på DW 4 juni, intervju med kard Marx m.fl:

Intervju i Tagesschau 24 med biskop Georg Bätzing, ordförande i Tyska biskopskonferensen (klicka på bilden):


Detta inlägg publicerades i Katolska kyrkan, Samhälle, Vatikanen och märktes , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Påvens vision om en synodal kyrka: Kan resultera i mera kaos men också bli en vändpunkt som pekar framåt. Exemplet Tyskland.

  1. Pingback: Är vi medansvariga eller finns det onda utanför oss själva? Politisk och kyrkopolitisk teodicé | Bengts Blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s