Storbritanniens premiärminister Boris Johnson har gift sig med Carrie Symonds i Westminster Cathedral, Katolska kyrkans högborg i London. Vigseln förrättades av F Daniel Humphreys, samma präst som i september förra året döpte deras son Wilfred.

Det har föranlett mycket undran och även upprördhet på sociala media. Media talar om kryphål i katolsk kyrkolag. Hur kan premiärministern behandlas på ett sätt och alla andra på ett annat sätt? Som alla vet är det förbjudet att gifta om sig i Katolska kyrkan, och Boris har ju varit gift två gånger tidigare.

Austen Ivereigh, docent i samtida kyrkohistoria vid Oxfords universitet utreder i en läsvärd artikel det hela, och konstaterar att Boris Johnson i själva verket blivit behandlad av Katolska kyrkan precis som vilken person som helst. Han ger den biografiska bakgrunden och går igenom detaljerna i katolsk sakramentslagstiftning.

Utgångspunkten är att sakramenten i Katolska kyrkan inte är en belöning för de rättfärdiga, utan något som alla katoliker har rätt till så länge det inte finns några förhindrande omständigheter och de uppfyller grundvillkoren och tar emot dem i medvetenhet om deras fulla innebörd och vikt. För att kunna vigas sakramentalt måste båda parter vara döpta kristna, och minst en måste vara katolik. De måste vara fria att gifta sig, ha genomgått undervisning om kyrkans förståelse av äktenskapet: som livslångt, mellan en man och en kvinna, öppet för nytt liv o.s.v.

På frågan huruvida ärkebiskopen av Westminster Kardinal Vincent Nichols, hade godkänt bröllopet svarade en talesman för stiftet att kardinalens godkännande inte var nödvändigt, eftersom vigseln utan undantag genomförts i enlighet med de normer som gäller för Katolska kyrkan, och vi önskar dem all lycka. I ett uttalande från stiftet sägs:

“the bride and groom are both parishioners of the Westminster Cathedral parish and baptised Catholics. It is not appropriate to comment on the personal circumstances or disposition of this couple, other than to confirm that this marriage took place in full accordance with the requirements of the Church. These requirements, rather than sentiment, must guide action. No privileges or exceptions were afforded to this couple, other than the closure of the Cathedral for security reasons.

The Catholic Church celebrates marriage as a great blessing instituted by God for the good of the spouses, their children and the wider community. Marriage is a sign of God’s love for all of human creation and the marriage of a man and a woman, both of whom are baptized Christians, is considered a Sacrament–a sacred sign of the enduring union of Christ and the Church. The Catholic Church holds that it is the legitimately manifested consent of the man and the woman marrying that creates the marriage bond which is a lifelong bond of love and fidelity and is particularly characterized by an openness to receiving the blessing of children. ”

Boris Johnson var döpt katolskt som barn, men konfirmerades i Anglikanska kyrkan då han studerade vid Eton. Nu sägs i uttalandet från Westminster-stiftet att både han och Carrie är medlemmar i Westminster Cathedral-församlingen och båda katoliker. Hur skall man förstå det? Han är döpt katolik, visserligen konfirmerad anglikanskt, men har han inte formellt gått ur Katolska kyrkan så är han i Katolska kyrkans ögon fortfarande katolik.

Ingen vet vilken andlig process premiärministern genomgått sista åren med att vara nära att dö i covid, en ny kärleksrelation och en ny son och nu genomgått äktenskapsförberedande samtal i Westminster Cathedral-församlingen och ingått ett katolskt äktenskap. Ingen förutom F Humphreys vet, och han kommer inget att säga.

Austen Ivereigh konkluderar:

”Far from Mr. Johnson getting special treatment, the point is the opposite. Assuming that certain procedures above were followed, he has been treated exactly the same as everyone else, under the same universal law. And this, it turns out, is the real stumbling block for so many.

That law says that the church will hold you to the vows you made in a sacramental marriage, but not those you made in a non-sacramental marriage because, put crudely, the church cannot be sure what those vows meant. The British tabloids like to call this a “loophole” but it is simply the working out of two different, and parallel, legal systems.”

De två systemen är 1) Katolskt ingångna sakramentalt giltiga äktenskap. Dessa är livslånga och kan inte brytas av annan anledning än att de annulleras av en kyrklig domstol. 2) Äktenskap ingångna utanför Katolska kyrkan. Dessa kan mycket väl vara giltiga men faller utanför den katolska äktenskapslagstiftningen. Om ett icke-katolskt par som gift sig blir katoliker kan giftermålet i efterhand valideras som giltigt, de behöver alltså inte gifta om sig.

Ändå är det väl så att många tycker det är orättvist att det skall gå så lätt för premiärministern att få gifta sig katolskt med tanke på hans bakgrund. Man kräver att kyrkan sänder ett tydligt budskap för att upprätthålla sin lära om äktenskapet genom att neka honom. Men det om något vore en särbehandling. Man får inte använda kyrkans sakrament i kyrkopolitiska syften, för att statuera exempel eller straffa.

Det påminner om ett näraliggande fall, Kardinal Luis Ladaria, prefekt för Troskongregationen i Rom som i ett brev varnade USA´s biskopskonferens för att fatta generella beslut att utesluta politiker som förespråkar pro choice i abortfrågan från kommunionen. För att utveckla sådana policies krävs en dialog i två steg, först mellan biskoparna själva, sedan mellan biskoparna och de pro-choice-politiker de har ansvar för. Kardinal Ladaria var också tydlig med att en sådan policy på intet sätt kan beröva den enskilde biskopen hans rätt att fatta beslut i varje enskilt fall (alla förstår att det är president Biden som är orsaken till att denna animerade diskussion uppkommit bland USA`s biskopar). [Läs mer]

Ivereigh kommentarer svårigheten med att komma ut som katolik i egenskap av brittisk premiärminister (Johnson är i så fall inte den förste, även Tony Blair blev katolik).

”Might this be the “twitch upon the thread” that Father Brown spoke of in G.K. Chesterton’s stories? The announcement from the Archdiocese of Westminster said Mr. Johnson and his new wife ‘are both parishioners of the Westminster Cathedral parish.’ Has Boris Johnson crossed the Tiber?

If so, he would not do so publicly while prime minister. There is the thorny constitutional issue of a Catholic prime minister appointing Anglican bishops in the name of the queen, the “Supreme Governor” of the Church of England. But the main obstacle is one of political distraction. The aggressively adversarial British political system encourages picking away at any perceived inconsistency or hypocrisy. A Catholic prime minister would be permanently on the defensive, accused by secularists of taking his orders from Rome and by Catholics of a lack of coherence with church teaching.
Those are some of the reasons why Tony Blair received instruction to become a Catholic while still prime minister but was not received into the church until 2008, soon after he had left office.”

(Tillägg 3 juni 2021:)

Jag vill avsluta med några reflektioner om rättssäkerhet i kyrkliga bedömningar när det gäller annulering och revalidering av vigslar.

Ivereigh skriver:

Mr. Johnson’s previous two marriages, it is safe to assume, “lacked canonical form”: That is, they did not fulfill the requirements of church law and therefore cannot be considered sacramental. (There are dispensations from these requirements in advance, and ex post facto “validations” that can change this, but—let’s again assume—that Mr. Johnson did not avail himself of them in the case of the first two marriages.) So all that was needed in this case was a simple declaration of the invalidity of his previous marriages by the church….

There is every reason to believe that Father Humphreys and the newly-married couple followed the Catholic Church’s procedures for ensuring that Mr. Johnson’s previous marriages were invalid.

Eftersom Boris Johnsons tidigare äktenskap saknade kanonisk form var det lätt att avfärda dem. Men tänk om han fortfarande var gift med sin andra fru (25-årigt äktenskap, 4 barn, skilsmässa 2018), och de båda önskade ta upp kontakten med Katolska kyrkan. Det är väl då sannolikt att deras äktenskap kunde bli revaliderat som giltigt av Katolska kyrkan. Men eftersom ingen revalidering efterfrågades behöver inte det undersökas. Men för att det nya äktenskapet skall vara giltigt krävs att de tidigare äktenskapen inte var det.
Här finns utrymme för en godtycklighet. Jag har talat med flera som varit gifta tidigare, som blivit katoliker och nu vill gifta sig på nytt. De tycker det är ovärdigt och kränkande att se ned på sitt tidigare äktenskap och stämpla det som inte allvarligt menat, men som av olika omständigheter ändå inte hade gått att hålla ihop. Ändå är det vad Kyrkan kräver för att man skall få gifta om sig.

Sedan finns det katoliker som lever i legalt oegentliga förhållanden i långvariga stabila relationer med flera barn som är aktiva församlingsmedlemmar men som nekas kommunion. I en församling jag var med i som ung fanns en sådan familj, där ena parten varit gift tidigare, därför kunde deras relation inte revalideras som ett giltigt äktenskap. Trots det var de trogna församlingsmedlemmar under alla år och accepterade att inte få gå till kommunion. Deras lydnad prisades av prästerna som ett exempel på stor katolsk tro och fromhet. De är kanske ett exempel på ett par som skulle kunna bli föremål för den öppning påve Franciskus gav i en fotnot i den apostoliska maningen Amoris laetitia att man efter en tid av botgöring kunde ge dem tillträde till kommunionen trots deras tidigare historia.

Är det verkligen adekvat att betrakta icke-katolska och katolska äktenskap med sådan skillnad? Vår moraliska standard och förmåga att fatta ansvarsfulla beslut förändras ju inte tvärt bara för att vi blir katoliker. Är det inte att se ner på våra kristna bröder och systrar i tron?

Och som påpekats, sakramenten är inte en belöning för de rättfärdiga, utan till uppbyggnad, hjälp och beskydd att leva vårt kristna liv. Annars vore ju allt bara en fråga om prestation, men kristen tro handlar helt och hållet om att öppna sig för Guds nåd.

Vi katoliker förutsätts ha en outtröttlig tilltro till Katolska kyrkans bedömningar. Men vi har sett så mycket maktmissbruk, godtycke och tystnadskultur i andra kyrkliga sammanhang, så realistiskt sett borde också processerna kring äktenskapsrätten behöva bli föremål för granskning och utvärdering. Diskussionen som uppstått kring Amoris laetitia är ett led i detta.

Det finns ett legitimt intresse att försvara kyrkans förståelse av äktenskapet som ett livslångt förbund mellan man och kvinna med öppenhet för nytt liv ingånget av två ansvarstagande parter som ger varandra ett livslångt löfte.

Människor kan inte betrakta kyrkan som ett serviceorgan som förser människor med vackra ceremonier utan att ställa krav på sig själva att hålla de löften man avger.

Men för att det inte skall bli ett prestationstänkande där man förtjänar nåden genom egenrättfärdighet måste det också finnas luft i systemet och en dynamik som tar hänsyn till omständigheter och att människor ett helt liv inte skall behöva lida av tidigare begångna misstag. Kyrkan lär ju att det finns utrymme för försoning och förlåtelse. Det måste också återspeglas i kyrkolagstiftningen.