Äktenskap, familj, barn, hetero och homo – kristna och sekulära perspektiv

Detta år har Katolska kyrkan fokus på familjen.

 Påven har utlyst ett Amoris laetitia familje-år. Det sker fem år efter att den apostoliska maningen Amoris laetitia om kärleken i familjen publicerades som ett resultat av de två familjesynoderna 2014 och 2015.

Dessutom uppmärksammas i år särskilt den helige Josef, den heliga familjens diskrete beskyddare och precis som Guds moder Maria en gestalt vars exempel är efterföljansvärt för oss alla. På 150-årsdagen efter att den helige Josef utsågs som kyrkans skyddspatron utgav påve Franciskus det apostoliska brevet Patris corde (Med en Faders Hjärta).

Kristen och sekulär syn på äktenskapet är oftast inte i harmoni med varandra.

  • Äktenskapet mellan man och kvinna med öppenhet för fruktsamhet och att ta emot barn värderas högt i Katolska kyrkan, och det har fått ett eget sakrament. Konstituerande för äktenskapet är att makarna själva förmedlar sakramentet åt varandra, samt att det är en offentlig handling som sker med prästen och församlingen som vittnen. Sedan det väl ingåtts är det för hela livet.
  • Detta står i kontrast till den moderna sekulärkulturens syn där fokus är på den romantiska relationen mellan vuxna, egalt vilka kön, egalt om öppenhet för barn finns, och inte alls nödvändigt att det skall vara för hela livet. Skilsmässor har blivit lika vanliga som bröllop och betraktas som en helt naturlig sak. Yttre ståt med påkostade bröllopsfester ges större uppmärksamhet än det inre innehållet.

Vilken av dessa två synsätt man i grunden har blir avgörande för hur man ser på andra överväganden som hör äktenskapet till såsom skilsmässor och vigsel av samkönade.

Även inom kungahusen har det sekulära synsättet blivit vanligare. Harry och Meghan tycktes se den yttre pompan och ceremonin i kyrkan mer som ett spel för gallerierna. I intervjun nyligen med Oprah Winfrey avslöjade Meghan att paret tre dagar innan i hemlighet lovat varandra trohet och utskiftat ringar.

Också inom kyrkorna sker en förskjutning: Att äktenskapet är mellan man och kvinna är inte längre självklart i alla kristna samfund. Svenska kyrkan har sedan länge officiellt bestämt sig för att äktenskapet skall betraktas som könsneutralt, och man viger jämlikt olikkönade och samkönade par. Dock är inte alla präster och lekmän ense om denna linje.

Även inom frikyrkorna har saken debatterats länge. Equmeniakyrkan har ingen officiell linje, men varje församling får avgöra själv om man vill viga samkönade. Nyss skedde en provomröstning bland medlemmarna i en frikyrkoförsamling i Örebro där resultatet blev att 80% ville öppna för att i framtiden införa samkönade vigslar i församlingen. Diskussionen är livlig men har en respektabel ton kan man konstatera genom att t.ex. läsa tidningen Dagen (numret 23 mars 2021 innehåller mycket om frågan).

I Katolska kyrkan pågår också mycket diskussion om äktenskap och familj, och det finns även här de som är kritiska till den moralteologiska dogmatik enligt vilken sex endast skall praktiseras inom äktenskapet, att man inte får skilja sig, inte gifta om sig, inte använda preventivmedel, inte göra abort, inte gå till kommunion om man är skild och lever i en ny partnerrelation samt att homosexuella inte får gifta sig.

 

Strikt regeletik kontra pastoralteologisk tillämpning

Det finns olika schatteringar i hur långt man vill gå i att luckra upp lärorna. Inte alla som är kritiska vill  ändra moralteologin i grunden, endast komplettera den med en mjukare pastoral tillämpning i den riktning som påve Franciskus gör sig till tolk för. Preventivmedelsförbudet vill alla radikala katoliker avskaffa, även när det antogs av påve Paul VI (encyklikan Humanae Vitae, 1968) var Internationella teologkommission inte enig med honom. I abortfrågan däremot är nog även de mest radikala överens med läroämbetet om att abort är synd, men förespråkar en mildare pastoral tillämpning där man tillmäter den enskilda kvinnans samvete större betydelse och tar hänsyn till kvinnors svåra livsomständigheter. Man är starkt kritisk till krav på sekulära katolska politiker att de måste verka för totalförbund mot abort. T.ex. har det uppstått en diskussion bland katolikerna I USA för eller emot president Biden som ju har en betydligt liberalare hållning till abort än sin företrädare.

I andra ändan av spektret finns de som fokuserar på reglerna och ser varje mjukare pastoralteologisk tillämpning som omöjlig. Denna falang är kritisk till påve Franciskus, trots att han inte föreslagit någon ändring I moralläran, bara framhållit att man måste tillämpa den på ett mera pastoralt sätt som tar hänsyn till människors livssituation. Låt mig ta ett exempel från Amoris Laetitia som diskuterades livligt för fem år sedan och fick några biskopar att protestera:

Grunden är att äktenskapet är för hela livet. Men I praktiken finns katoliker som skilt sig och sedan gift om sig och har barn I det nya förhållandet, går till kyrkan och låter barnen gå I tros-undervisning. Det är knappast möjligt att backa bandet och lösa upp den nya etablerade familjen, det vore t.o.m. oetiskt, och skilsmässan som skedde för många år sedan går inte att göra ogjord. Katoliker I den situationen är enligt dagens regler uteslutna från kommunionen. Skulle det inte vara möjligt I vissa fall, att katoliker I den situationen efter en tids botgöring kunde få tillåtelse att gå till kommunion föreslår påven I en fotnot.
”Absolut inte!”, sade en del biskopar och många lekmän bland de icke-progressiva höll med. Detta skulle riva upp hela grundvalen för Katolska kyrkans morallära.

Fyra kardinaler skrev ett öppet brev till påven där de uttryckte fyra s.k. dubia över texten. En av frågorna kardinalerna ställde till påven var om han ansåg att det fortfarande finns  ”absoluta moraliska normer” som förhindrar katoliker att göra vissa saker. Påven svarade inte direkt på kardinalernas brev, men har i tal och intervjuer I olika sammanhang gett uttryck för att hans pastorala hållning visst inte är i strid mot katolsk morallära, tvärtom i linje med genuint tillämpad thomistisk moralfilosofi.

 

Synodalitet

Påven har också varit angelägen om att göra kyrkan mera synodal, vilket betyder att lokalkyrkorna, lokala biskoparna och biskopskonferenserna tillsammans med lekfolket skall bli mera aktiva i beslutsfattande och evangelisation. Han annonserade förra våren att nästa ordinarie biskopsynod år 2022 skall handla om detta. Temat blir ”For a synodal Church: communion, participation and mission”.

Synodalitet handlar om gemenskap och samverkan, vi befinner oss på något sätt i ena ändan av ett spektrum där andra ändan är påvemakt, hierarki, centralstyrning. Det är en lång resa Katolska kyrkan gjort genom detta spektrum från Första Vatikankonciliet 1870 då dogmen om påvens ofelbarhet skapades till i dag då Vatikanen sammankallar till ett möte som handlar om synodalitet.

Troskongregationens internationella teologkommission gav i mars 2018 ut ett dokument med titeln “Synodality in the Life and Mission of the Church.” Man konstaterar att under kyrkans historia har synoder och koncilier varit praktiskt taget utbytbara termer för kyrkliga sammankomster. Kommissionen definierar synodalitet som “the action of the Spirit in the communion of the Body of Christ and in the missionary journey of the People of God.” Kommissionen menar att det är något nytt att tala om kyrkan som ”synodal”. Vad som ligger i begreppet är helt klart ett fokus på interaktion med i Guds folk i motsats till enbart hierarkin och att det är den Helige Ande som skall styra processen. Påve Franciskus har själv att ”utan den helige Ande finns ingen synodalitet”.

Synodalitet är alltså inte detsamma som demokrati. Det handlar om vad som skiljer kyrkans gemenskap från en rent sekulär ideell organisation. Det är en interaktion mellan troende människor som alla förutsätts dela den gemensamma tron på Jesus Kristus som frälsare och Herre och öppna för den helige Andes ledning i det personliga livet. I den andan försöker man också lösa problem och konflikter som finns i kyrkan. Inte sopa dem under mattan, inte definiera bort motparten som bigott eller heretisk.

 

Den synodala vägen i Tyskland

En uppenbar konflikt i kyrkan i västvärlden är klyftan mellan traditionellt troende katoliker och de stora massorna som influerade av den sekulära kulturen tänker annorlunda. Problemet måste adresseras och lyftas upp på agendan, det är vad man tycker i Katolska kyrkan i Tyskland där man valt att inleda en synodal väg för att tala om just dessa frågor. Vad den går ut på beskrivs på en hemsida som satts upp som kommunikationsforum:

”SYNOD av grekiskans församling – möte. Katolska kyrkan i Tyskland har ett problem. Hon har förlorat i förtroende och många troende är missnöjda. Därför säger biskoparna i Tyskland : Låt oss tala men inte bara i den lilla kretsen utan i ögonhöjd med lekmannarepresentanter för Centralkommittén för tyska katoliker (ZDK) ska vi tala om reformer. Alltså en strukturerad debatt under en överenskommen tidsperiod : Den Synodala vägen. Startpunkten är 1 dec 2019 och reformdialogen beräknas pågå under 2 år. Det synodala arbetet börjar i 4 arbetsgrupper som var och en leds av ett ledarpar – en biskop och en lekmannarepresentant. I arbetsgrupperna sitter män, kvinnor, vigda och icke-vigda. Varje arbetsgrupp arbetar med ett av 4 förutbestämda temata: MAKT SEXUALMORAL PRÄSTERS LEVNADSFORM KVINNANS STÄLLNING. De 4 arbetsgrupperna lämnar förslag till plenarförsamlingen då alla regelbundet samlas. Första plenarförsamlingen planeras till våren 2020. Vatikanen manar till att behålla enheten inom Världskyrkan. Oavsett resultatet så är biskoparna enligt kyrkorätten fria att förverkliga det eller inte” (svensk översättning lånad av Irène Nordgren från bloggen Katolsk Vision).

Beslutet om den synodala vägen i Tyskland har rönt mycket kritik från mera konservativt sinnade katoliker. Men valet står mellan att tiga ihjäl eller belysa och samtala om tidens brännande frågor. Onekligen blir det en annan dynamik när man lyfter fram lokalkyrkans självständighet på detta sätt istället för att lägga locket på genom centralstyrning. En del är rädda för att det leder till kaos i kyrkan. Andra hoppas kanske på kaos och vill göra revolution. En tredje hållning är att lita på den helige Ande och att det blir en bra process i dialog mellan lokalkyrka och centrum.

 

Genusideologi och hbtq

I många länder är homosexuella och hbtq fortfarande diskriminerade och förföljda, inte minst med åberopande av religiösa normer.  I västvärlden har hbtq-personers ställnings stärkts, och tidigare diskriminering har minskat betydligt. Det moraliska imperativet att inte diskriminera i kombination med vänsterintellektuellas odling av identitetspolitisk ideologi har slagit över i ett genusideologiskt tänkande enligt vilket redan hävdandet av två kön och en heteronormativ grund i skapelsen ses som suspekt och diskriminerande.  Katolska kyrkan och påve Franciskus är starkt kritisk till ett genusideologiskt tänkande som relativiserar könen. Han kallar det för en ”ideologisk kolonialisering” som förstör äktenskapet. Detta tillsammans med de många skilsmässorna gör att äktenskap och familj är hotade idag. 

Själva kritiken av genusideologin innebär i sig på intet sätt att hbtq-personers värdighet och rättigheter kränks. Själva definitionen av homosexualitet, transsexualitet etc utgår ju tvärtom från grundtillståndet heteronormativitet. Inga personer, oberoende av sexuell läggning är hjälpta av att könsrelativism. 

Många katoliker, inklusive påve Franciskus själv är angelägna om att inkludera hbtq-personer i den kristna gemenskapen och erkänner att det finns många diskriminerande och dömande attityder också inom kyrkan. Fader James Martin SJ brinner för katolsk evangelisation och har betytt mycket för att förklara och föra ut Evangeliet till dagens unga generation i USA. Han har också sett nödvändigheten  att bygga broar mellan kyrkan och HBTQ-samhället, där det ofta ömsesidigt finns attityder av misstro. Han tog han sig an detta i boken Building a Bridge: How the Catholic Church and the L.G.B.T. Community Can Enter into a Relationship of Respect, Compassion and Sensitivity. Boken fick en del seriös kritik, samtidigt som intentionen med den lovordades, men Martin utsattes också för en skoningslös kampanj på sociala media och högertraditionalistiska media i USA vilket gjorde att han råkade i vanrykte, och under trycket av detta bokade många konferensarrangörer och universitet som bjudit in honom av. Bl.a. försiggick en kampanj där även svenska clericus deltog för att förhindra hans medverkan i Världsfamiljdagen i Dublin 2018. Det visar hur  känslig frågan är i Katolska kyrkan.

Polariteten mellan å ena sidan progressiva katoliker som välkomnar påve Franciskus öppna attityd mot homosexuella och Fader Martins intentioner och å andra sidan dem som försvarar en stram syn på katolsk moralteologisk dogmatik enligt vilket varje öppnande för att välkomna homosexuella personer utifrån deras egen syn på sin identitet eller att tillåta skilda som lever i en ny relation att ta emot kommunionen skickar fel signaler och riskerar att rasera hela moralläran, är stark. En överväldigande majoritet av vanliga katoliker i västvärlden hör nog till den förstnämnda kategorin, och har nog inget emot att gå längre än de mera teologiskt medvetna och har inga skrupler varken för samkönade äktenskap eller mindre stränga regler för kommunionsdeltagande. Och självklart använder många preventivmedel. Utvecklingen bland det katolska lekfolket går nog i samma riktning som provomröstningen bland medlemmarna i frikyrkoförsamlingen i Örebro gav en hint om.

 

Troskongregationens utlåtande om välsignelse av homosexuella partnerskap och kritiken däremot.

Debatten som uppstått med anledning av att Troskongregationen svarade på ett s.k. dubium, en fråga som ställts om det skulle vara möjligt att kyrkan att välsigna partnerskap mellan homosexuella är ytterligare ett exempel på dagens polarisering i kyrkan.  Svaret på frågan blev klart nekande:

Responsum of the Congregation for the Doctrine of the Faith to a dubium
regarding the blessing of the unions of persons of the same sex TO THE QUESTION PROPOSED: Does the Church have the power to give the blessing to unions of persons of the same sex?

RESPONSE:
Negative.

En förklarande text tillfogades, jag citerar ett centralt avsnitt (min markering):

Explanatory Note
———-

Blessings belong to the category of the sacramentals, whereby the Church “calls us to praise God, encourages us to implore his protection, and exhorts us to seek his mercy by our holiness of life”. In addition, they “have been established as a kind of imitation of the sacraments, blessings are signs above all of spiritual effects that are achieved through the Church’s intercession” For this reason, it is not licit to impart a blessing on relationships, or partnerships, even stable, that involve sexual activity outside of marriage (i.e., outside the indissoluble union of a man and a woman open in itself to the transmission of life), as is the case of the unions between persons of the same sex.

Svaret utlöste genast sedan det publicerats 15 mars stark kritik från många håll, inklusive biskopar och präster, samtidigt som andra prisade det för sin tydlighet.

schönborn Wien-kardinalen Schönborn sade att han inte var glad över svaret. ”Om begäran om en välsignelse är ärligt och verkligen en vädjan om Guds välsignelse på den livsväg två personer önskar ge sig in på tillsammans, så kan man inte neka att ge en sådan välsignelse”, säger kardinalen i en intervju i ärkestiftets veckoblad Der Sontag. Han sade att många homosexuella vill se Kyrkan som deras mor, därför var Vatikan-deklarationen smärtsam för många, då de upplevde sig förskjutna. En mor nekar inte sina barn en välsignelse om de ber om den, det spelar ingen roll vilka problem de har:

”Die Kirche ist, wie man traditionellerweise sagt, Mater et Magistra, Mutter und Lehrerin. Sie muss lehren, aber sie ist zuerst Mutter. Und viele gleichgeschlechtlich Empfindende und Lebende sind gerade in dieser Frage besonders sensibel: ‚Ist uns die Kirche Mutter?‘ Und sie bleiben Kinder Gottes. Und sie wollen auch die Kirche als Mutter sehen und deshalb hat diese Erklärung viele so besonders schmerzlich getroffen, weil sie das Empfinden haben, sie werden von der Kirche abgelehnt.”

Att Troskongregationens svar har det positiva  ärendet att framhäva uppskattningen av det sakramentala äktenskapet, det livslånga förbundet mellan en man och en kvinna med öppenhet för att ta emot barn ifrågasätter inte Schönborn. Men detta ”Ja” till Familjen måste inte betyda att man säger ”Nej” till alla andra former. Han tar också upp skillnaden i synen på äktenskapet mellan kyrkan och det sekulära samhället:

”Aber dieses „Ja“ zur Familie muss man nicht in einem „Nein“ zu allen anderen Formen sagen. Die Kirche hat sich längst daran gewöhnt – es war ein schmerzlicher, lange Prozess -, dass sie nicht die einzige Stimme ist, die über Partnerschaften ein Wort zu sagen hat. Seit dem 19. Jahrhundert hat der Staat die Souveränität der Kirche über die Ehe zurückgenommen, und es ist für uns selbstverständlich – auch für die Kirche -, dass man sich zuerst zivil verheiratet, ehe man kirchlich heiratet. Und trotzdem ist das staatliche Verständnis von Ehe als einem Vertrag etwas wesentlich anderes als das Verständnis der sakramentalen Ehe. Damit leben wir längst.”

Förutom kardinal Schönborn har ett dussintal andra tyskspråkiga biskopar uttryckt kritik mot Troskongregationens text, bland dem sju av de tio stiftsbiskoparna i Österrike, också  Salzburg’s ärkebiskop Franz Lackner, president för österrikiska biskopskonferensen.  

Teologer, församlingspräster och ledande katolska lekmän har också uttryckt kritik.  200 tyskspråkiga teologer representerande Arbetsgemenskapen för dogmatik och fundamentalteologi har gett ut ett uttalande där de tar ställning till texten. Irène Nordgren sammanfattar uttalandet på på Katolsk Visions blogg:

”Troskongregationen med sitt uttalande griper in i en pågående kyrklig beredningsprocess som undersöker vilka teologiska, pastorala och liturgiska konsekvenser som kan dras ur tidigare förnyad och korrigerad tvärvetenskaplig förståelse av olika sexuella identiteter och orienteringar.” 

”Komplexa verkligheter  kräver svar på en nivå som motsvarar detta. Det finns inte längre något rättfärdigande av ett onyanserat avslag av alla parvälsignelser utanför det heterosexuella äktenskapet. Som företrädare för  den vetenskapliga teologin ansvarar vi för att den kristna tron intellektuellt och existensiellt görs rimlig.”

Katolska lekmannaledare har också uttryckt besvikelse över texten.  Birgit Mock,, familjepolitisk talesperson för Centralkommittén för Tysklands katoliker (ZdK) ställer sig också bakom de 200 teologernas uttalande. ZdK är involverade i den synodala vägen i Tyskland. Birgit Mock deltar i ett forum för den synodala vägen i Tyskland som behandlar sexualitet och partnerskap där man kommer att diskutera frågorna i detalj. Många menar att Troskongregationens text är ett prematurt ingripande. i den synodala processen som borde få ha sin gång så att frågorna kan belysas ingående och med eftertanke. [Läs mer om de tyska reaktionerna på texten i La Croix international].

I Sverige finns nätverket Vi är Kyrka Sverige (Väks), del i ett större internationellt nätverk som består av reformvänliga katoliker. Man har en offentlig grupp på Facebook som presenterar nyheter t.ex. om den tyska synodala vägen och på sista tiden har man skrivit ganska mycket om den kritik mot Troskongregationens text som redogjorts för ovan. Det är nyhetsmaterial som inte så ofta tas upp i övrig katolsk press och på katolska sociala media, annat än i starkt kritiska ordalag. I ett pressmeddelande från 22 mars skriver man bl.a: 

”Vi är kyrka Sverige VäkS, liksom We are Church international WAC-I, avvisar Vatikanens senaste deklaration, som hävdar att Kyrkan inte har makt att välsigna samkönade relationer.
Vi har uppskattat vår påve Franciskus uttalanden om betydelsen av kärlek, av familjer och av att nå ut till de marginaliserade…

HBTQ-par har välsignats i årtionden. I tjugonio länder är samkönade äktenskap lagliga vilket visar på en ökad förståelse från människor runt om i världen – inklusive katoliker…

Sjuttioen länder kriminaliserar fortfarande ”homosexuella handlingar”. Dessa länder kommer att känna sig uppmuntrade av detta uttalande, som alltså lär ha påve Franciskus stöd. Risken är stor att detta kommer att leda till nya attacker på HBTQ-personer med förlorade liv och självmord som följd.” [hela pressmeddelandet här]

 

Avslutande tankar

Till sist några personliga tankar: Troskongregationens strama text om välsignelse av homosexuellt partnerskap innehåller egentligen inget teologiskt nytt, utan uttrycker vad som alltid varit Katolska kyrkans syn. Det som upprörde var inte så mycket slutsatserna i sig som det sätt på vilket det motiverades i den förklarande texten. Utan finess och utan någon som helst analys av hur det tas emot. Liknande texter är egentligen inte skrivna för allmänheten, utan för biskopar och kateketer som sedan skall omsätta det i pastoral handling (det gäller även Katolska Kyrkans Katekes – läs mitt inlägg om kardinal Ratzingers kommentar till katekesen: Katolska kyrkans katekes är ingen lagbok). Men i dagens globaliserade värld fungerar det inte så, utan alla texter blir genast tillgängliga och läses av alla.

I den kultur som rått i Vatikanen och kurian är man inte van att ta sådana hänsyn. Påve Franciskus pastorala perspektiv introducerar något helt nytt vilket leder till slitningar och spänningar mellan honom och de som representerar den gamla kulturen. 

Pastoral hänsyn handlar dessutom inte bara om att bekymra sig om hur texter tas emot i en envägskommunikation, det handlar också om att lyssna till och respektera fotfolkets perspektiv. Det är innebörden i begreppet synodalitet som jag beskrev ovan. 

All kritik mot läroämbetet handlar inte om avfallna lekmän och att man är influerad av tidsandan. Mycket kritik kommer från hängivna katoliker som älskar sin kyrka, dessutom inte bara från lekmän, utan också från teologer, präster, biskopar och kardinaler. Det är klart att det måste tas på allvar, all kritik kan inte bara kväsas, utan man måste lyssna och ta varje människa på allvar. Varje katolik är också skyldig att följa sitt upplysta samvete, enligt katolsk teologi är det en högre auktoritet än blind underkastelse.

Ett stort problem idag är att många tröttnar och lämnar kyrkan. I Tyskland är statistiken överväldigande. Men det är inget alternativ för den som tror och älskar sin kyrka. Vi alla katoliker har ansvar att leva ut vår tro och bidra till kyrkans liv, även i tider av lidande och strid. Vi måste alla stå upp för de värden vi tror på, och inte förtrycka oss själva i en falsk underkastelse, annars riskerar vi vår mentala och andliga hälsa. Det gäller alla från påven till de sista lekmännen.  Därför menar jag att påvens intention att kyrkan skall bli mera synodal, och den synodala vägen som pågår i Tyskland är välgörande. Måhända mindre ordning i ledet, mer kaos, mer konflikter, men alla konflikter är inte av ondo de är också förutsättning för utveckling och ta sig ur dödlägen. Det kräver ömsesidig respekt och tilltro till att den helige Ande leder oss i en bra process i dialogen mellan lokalkyrka och centrum.

Denna reflekterande artikel av Robert Mickens i La Croix International finner jag mycket bra och rekommenderar till läsning och eftertanke: [Blessings and curses]

Det här inlägget postades i Church, Katolska kyrkan, Vatikanen och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Äktenskap, familj, barn, hetero och homo – kristna och sekulära perspektiv

  1. Alma-Lena skriver:

    På medeltiden var det en trend bland kristna som tex den heliga Birgittas dotter Katarina att ha ”vita” äktenskap utan barn. Varför skulle det vara ont, på vilket sätt skadar det kyrkan med par som inte får biobarn? Vad gör man då med dem som inte kan få biobarn? Nej, kristna familjer kan se ut på många sätt och de kan välsigna på många sätt just genom sin mångfald. En förebild i detta sammanhang är tanterna Brun, Grön, Gredelin och farbror Blå. Utan dem hade Petter och Lotta varit kvar hos Tvätt-Kristin. Så många familjer har sett ut så och på otaliga andra sätt. Gud bygger absolut familjer, men 1950-talets USAnska kärnfamilj är inte det absolut enda Gud i sin kreativitet kommit på i familjehänseende.

    I övrigt håller jag med dig om att hitta samsyn och om Vatikanens ovana vid att ta i dessa frågor. Jag tror detta är bråttom för RKK för som du säger: många lämnar eftersom det finns alternativ idag. Så många kristna församlingar finns som också är del i kroppen. (Jag tänker att RKK ändå skött sig bra genom århundradena genom att man tillåtit många olika uttryck i tex klosterordnar. Tyvärr har ju reformationens församlingar ofta delat upp sig i sinsemellen krigande läger där man inte alls erkänt varandras del i kyrkan.)

    Jag vet ju att du ser mig som en lem i Kristi kropp och därmed som medlem i Kyrkan precis som jag vet att du är det. Vi vet detta, många vet detta. Nu är det därför lättare även för hängivna troende att hitta en församling där de kan få vara sig själva och leva ut sin tro. Det blir nog svårare att hitta människor som benhårt håller fast vid den församling man föddes in i om den församlingen inte ödmjukar sig på en rad områden.

    Jag tycker alltså att vi behöver en mycket mer fördjupad förståelse av äktenskap och familj. Varför är familjer bra och del i Guds plan? Alltför mycket av kyrklig undervisning i frågan bygger ännu på Aristoteles (hedning) felaktiga teorier om hur familjen ska fungera och hur biologin är beskaffad. Samtidigt får inte Kyrkan falla i samma fälla igen, att Aristoteles upphöjdes till någon slags proto-lärare i kyrkan berodde ju på att man under antiken inte hade någon bättre naturvetenskaplig/social kunskap att tillgå. Man lyssnade på forskningen när man lyssnade på Aristoteles. Kyrkan ska inte anpassa sig efter världen utan forma den liksom vi, trots allt, gjort i så många frågor genom dessa 2000 år. Det är på tiden att lämna Aristoteles och omvända sig till Kristus på familjeområdet.

    Den antika hedniska sanden måste helt enkelt vaskas bort från kristendomens guld och det kan vi bara göra i samtal med hela kyrkan (i hela vår historia) , bön och bibelläsning under den Heliga Andes ledning. Det tar tid. Kanske måste en massa gamla strukturer omformas till det kärl krukmakaren tänkt sig, men jag är säker på att Gud vill ta sig den tiden.

    • bema skriver:

      Tack Alma-Lena för feed-back. Jag håller absolut med dig om att konkreta familjer kan se ut på många olika sätt. Detta får inte skymmas av en alltför idealiserad bild av kärnfamiljen. Det är bra att du vidgar diskussionen så att den inte blir alltför insnävad i en schablonbild som inte motsvarar verkligheten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s