Idag presenteras Amoris Laetitia (Kärlekens glädje) ‐ påvens dokument om kärleken i familjen som samlar resultaten av de två familjesynoderna 2014 och 2015.
Påven noterar att den galopperande individualism som råder i dag gör det svårt för någon att ge sig själv helt och hållet till någon annan: ”Rädslan för att vara ensam och längtan efter stabilitet och trohet existerar sida vid sida med en växande fruktan för att känna sig som fånge i ett förhållande som kan begränsa ens personliga mål”. Det är orealistiskt att tro att familjer kan upprätthålla sig själva ”bara genom att understryka doktrinära, bioetiska och moraliska frågor, utan att uppmuntra till att vara öppen för nåd”, skriver påven.
Ja, är äktenskapsidealet som ett livslångt trohetsförbund mellan två människor över huvud taget en realistisk möjlighet? Skilsmässofrekvensen är idag hög, och också många kristna par skiljer sig. Många är berättelserna om kraschade äktenskap, just nu läser jag Ebba Witt-Brattströms roman Århundradets kärlekskrig som jag läser just som en roman, inte som en fallstudie, och jag tycker författaren träffar precis rätt i skildringarna av de återvändsgränder vi människor kan komma in i i en relation och där våra allra sämsta sidor mobiliseras. Nog går det att känna igen sig.
Witt-Brattströms roman är nyttig för att den sätter ord på verkliga saker. Sätter man ord på det så medvetandegör man det, och det som är medvetandegjort kan också förändras.
Påvens dokument kommer lagom som ett dialoginlägg till romanen, en motbild, ett hopp om något bättre, att det finns andra utgångar. Det finns visserligen ingen garanti för att vi kommer att ha samma känslor för varandra hela livet, men det finns par som lyckas med att skapa ett gemensamt och varaktigt livsprojekt, som älskar varandra och lever tillsammans till döden skiljer dem åt och njuter av en intimitet som berikar. Det finns många vittnesbörd om detta, men de blir kanske inte så uppmärksammade som historierna om när det går snett. Hemligheten är uppoffring och beredskap att förlåta och sätta omsorgen om det gemensamma framför det egoistiska självförverkligandet och ta emot livet och motparten som en gåva, utifrån kristet perspektiv att leva av nåden, öppenheten för Anden. Den kristna grunderfarenheten är att ett sådant självutgivande liv där makarna gemensamt strävar efter detta ger mycket mera tillbaka i form av glädje på djupet än att enbart centrera på det individuella självförverkligandet.
I kap 4 citerar påven 1 kor 13:4-7, Paulus om kärlekens natur:
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Jag citerar från den engelska texten p 93-94:
”Love is at the service of others
93. The next word that Paul uses is chrestéuetai. The word is used only here in the entire Bible. It is derived from chrestós: a good person, one who shows his goodness by his deeds. Here, in strict parallelism with the preceding verb, it serves as a complement. Paul wants to make it clear that “patience” is not a completely passive attitude, but one accompanied by activity, by a dynamic and creative interaction with others. The word indicates that love benefits and helps others. For this reason it is translated as “kind”; love is ever ready to be of assistance.
94. Throughout the text, it is clear that Paul wants to stress that love is more than a mere feeling. Rather, it should be understood along the lines of the Hebrew verb “to love”; it is “to do good”. As Saint Ignatius of Loyola said, “Love is shown more by deeds than by words”. It thus shows its fruitfulness and allows us to ex- perience the happiness of giving, the nobility and grandeur of spending ourselves unstinting- ly, without asking to be repaid, purely for the pleasure of giving and serving.”
Att ur kristet perspektiv också är uppoffrande innebär inte att påve Franciskus nedvärderar den erotiska kärleken. Tvärtom. Jag erinrar mig även hans föregångare, Benedikt XVI vars första encyklika behandlade kärleken. Kärleken är en, skrev Benedict, men i många former. Man kan inte separera erotisk kärlek från agape, den uppoffrande kärleken. Men varför har då kristendomen kommit att betraktas som så fientlig till den erotiska kärleken? Varför anklagas kyrkan för moralism sexualfientlighet? Filosofen Nietzsche talade om att ”kristendomen har givit Eros gift att dricka”. Påve Benedikt XVI försökte utreda detta i sin första encyklika Gud är Kärleken. Kärlek är ett missbrukar ord, och det tycks finnas en avgrund mellan sekulärkulturens materialistiska biologiskt sexfixerade kärleksbegrepp och kärleken enligt Bibeln och Kyrkans tradition. Inte desto mindre hänger de många bilderna av kärleken ihop. I hela denna mångfald framstår, skriver påven, ”kärleken mellan man och kvinna, i vilken kroppen och själen på ett oskiljaktigt sätt samspelar och där för människan ett löfte om lycka framträder som tycks vara oemotståndlig, som varande urtypen för kärleken”. Men begreppet eros förekommer sparsamt i Bibeln, medan begreppen philia och agape dominerar i NT. Detta språkliga åsidosättande av eros som kommer till uttryck i ordet agape visar på något nytt i kristendomens förståelse av kärleken.
Den radikala kristendomskritiken, både i dess filosofiska form (Nietzsche) och i dess folkliga form där man uppfattar att kristendomen sätter upp förbudsskyltar och gör eros till last istället för lust, så har detta nya utvärderats som något alltigenom negativt. Men är det verkligen så? Nej, svarar påven och i en mycket spännande och intressant utläggning argumenterar han för varför svaret är nekande.
-Eros vill lyfta oss i extas till det gudomliga och leda oss ut ur oss själv, skriver påven. Men Gud är agape, självutgivande och förlåtande kärlek som vill den älskades bästa, och mötet med Gud förvandlas vår eros till agape.
Bengts Blogg 
Pingback: Om avund | Bengts Blogg
Bengt,
Ursäkta sen kommentar.
Påve Franciskus dokument ”Kärlekens glädje” innehåller värdefulla reflexioner, men det är också nödvändigt att notera allt det som utelämnas.
DignityUSA är en organisation för homosexuella katoliker. Deras ledare Marianne Duddy-Burke uttrycker i ett uttalande sin djupa besvikelse över påve Franciskus ”Kärlekens glädje” som nämner homosexuella endast i förbigående och med okunniga och nedvärderande formuleringar:
“In this document, Pope Francis has continued the characterization of LGBT people as unable to fully reflect the fullness of God’s plan for humanity. We had hoped for much more, and many, many people are profoundly disappointed today.
While in many areas, the Pope urges respect for individual conscience, and pastoral flexibility, when it comes to same-sex relationships and gender identity questions, Francis simply reiterates the long-standing teachings of the Church. There is no flexibility. He says same-sex relationships are in no way equal to marriage between a man and a woman, and that gender must be respected as created. The document also talks about the situation of families ‘whose members include persons who experience same-sex attraction, a situation not easy for either parents or children.’ There is no recognition that embracing and affirming LGBT family members can bring grace and wholeness to a family.
While ‘Amoris Laetitia’ calls for respect for the dignity of all people regardless of sexual orientation, and the avoidance of ‘unjust discrimination,’ there is no strong call for an end to anti-LGBT violence, for Church officials to avoid inflammatory statements against the LGBT community, or for a clear statement that LGBT people and supporters are welcome to participate in the Church’s sacramental life and ministries. While the Pope acknowledges the Church has been too rigid in other areas, there is no repentance when it comes to LGBT people. We need to see changes in teaching and practice before we can move forward.
It is absolutely untrue that international development aid from Western nations is conditional on support for same-sex marriage. The repetition of such a claim in the Pope’s statement lends unfortunate credibility to something that is simply untrue.
Clearly, Church officials, up to and including Pope Francis, still have little idea of the reality of LGBT people’s faith, lives, and family situations. This document continues to demonstrate a tragic ignorance. Many LGBT people and families have offered to share their experience with Church officials, and often get a deaf ear. This document reflects that sad reality.”
http://www.dignityusa.org/article/amoris-laetitia-joy-love-offers-no-joy-lgbt-catholics-families
Kärlekens glädje är Guds gåva till alla människor – utom till homosexuella. De ska leva i celibat eller botas.
Eukaristin är kärlekens sakrament som delas ut till alla människor – utom till homosexuella. De som lever i kärleksförhållanden får inte ta emot kommunionen.
Påve Franciskus ger utrymme för pastoral flexibilitet och möjlighet för frånskilda och omgifta heterosexuella att få ta emot kommunionen – utom homosexuella som är inte värda flexibilitet och nyanser.
Katolska kyrkan menar att läran har ingenting med rättvisa att göra. Jag inser att den dubbeltydiga titeln på professor Sr. Margaret Farleys berömda bok ”Just Love” är mycket träffande.
Inez
Pingback: Påvens brev till alla kristna: Alla är kallade till helighet. Var inte rädd för helighet. | Bengts Blogg
Pingback: Äktenskap, familj, barn, hetero och homo – kristna och sekulära perspektiv | Bengts Blogg