Övergreppen: Mycket har blivit bättre i Katolska kyrkan men gay-nätverk finns sannolikt. Jag försöker reda ut bland allt som skrivs.

Internet och sociala media med ständig detaljerad direktinformationen om allt som rör sig i kyrkan, därtill människor som tycker och spekulerar och gör djuplodande analyser och kommer fram till diametralt motsatta ståndpunkter gör att det ibland kan kännas kluvet att vara katolik. Då gäller det att besinna sig: Det viktiga i mitt liv är inte att hänga med i alla turer kring de olika skandalerna, det är ändå för mycket att överblicka och ta ställning till för en enskild person.

Nej, det viktiga är mitt dagliga liv med mina relationer till medmänniskorna och mitt andliga liv med gudstjänstfirande och bön. Detta som på internetspråk kallas irl (”in real life”) är ju det viktiga och primära. ”Real life” fortsätter även om vi slänger bort våra mobiltelefoner och surfplattor, men internet skulle inte kunna fyllas med innehåll om inte ”real life” fanns.

Ändå är det som om internet och sociala media är en egen värld som man kan förlora sig i. Och något ligger det däri. Den kanadensiske litteraturprofessorn och kommunikationsteoretikern Marshall McLuhan präglade uttrycket ”The medium is the message”. Han skrev klassikern Gutenberggalaxen som handlade om hur boktryckarkonsten förvandlade hela vår verklighetsuppfattning. Internet och snabbheten i global elektronisk informationshantering direkt tillgänglig i varje människas hand tar detta till nya höjder. Vi upplever det inte som riktigt verkligt om vi inte skrivit om det eller lagt ut bilder.

Lösningen är inte att avstå från internet och sociala media, det är en del av vår verklighet, däremot att ha en medvetenhet om hur media påverkar oss och vår verklighetsuppfattning. Genom våra sinnen strömmar miljontals bit/sekund till hjärnan, men vårt medvetande förmår att processa endast kring 20 bits/sekund. Då förstår vi hur informationsstress uppkommer. Medvetandet blir snabbt fullt, och för att härbärgera information ordnar vi den aktivt och tolkar ofta nya intryck utifrån det vi tidigare lärt oss. Våra för-föreställningar är viktiga för hur vi processar ny kunskap, vi är ovilliga att lära om och hellre behåller vi ofta en fördom än att förändra våra för-föreställningar i förhållande till det nya. (Referens: Märk världen, en bok om vetenskap och intuition av Tor Nörrestranders)

Detta tycker jag blir tydligt i diskussionerna på sociala media där man ytterst sällan finner initierade nyfikna diskussioner där man är mån om att lyssna till den andre men oftast bergsäkra övertygelser och hårda tuppfäktningar med motståndaren, som om syftet inte är att lära sig något nytt, utan endast att markera det egna reviret och den egna ståndpunkten.

När det gäller allt som sker i Katolska kyrkan, skandalerna kring prästers sexuella övergrepp, klerikalismen och tystnadskulturen och hela processen med hur vi tolkar tron idag finns många bestämda och polariserade åsikter om hur teologerna och prästerna, även påven, sköter sig. Mina vänner på sociala media länkar till artiklar som än pläderar för än den ena än den andra sidan beroende på vilka som bekräftar ens egna preferenser.

Jag märker att det är laddat att skriva om Katolska kyrkan och allt som sker, en del präster tycker nog att vi lekmän inte borde lägga oss i så mycket utan nöja oss med att gå i mässan och förtrösta på att ”kyrkan” ordnar upp det hela. Andra präster uppmuntrar oss lekmän att engagera oss och bidra konstruktivt utifrån de nådegåvor vi har. Det förstnämnda förhållningssättet är väl just ett utslag av det vi kallar klerikalism, medan det senare utgår från att ”kyrkan”, består av alla döpta och där vi alla är ansvariga och utrustade med gåvor (det som kallas ”det allmänna prästadömet”) och har både rätt och plikt att engagera oss utifrån vår kallelse att bygga upp och gestalta de troendes gemenskap.

Utifrån detta senare perspektiv kan vi givetvis inte strunta i att engagera oss i kyrkans kris, eller vara passiva i hur vi tolkar och lever ut tron i vår tid. Att bidra till detta ser jag som drivkraften för mitt bloggande. Att jag ofta blir uppmuntrad av vänner, både av präster och icke ämbetsvigda personer gör att jag för närvarande dragit slutsatsen att jag skall fortsätta.

Oj, detta blev en lång inledning till det jag egentligen tänkte skriva om, nämligen fortsätta att tala om krisen med sexuella övergrepp i kyrkan, tystnadskulturen och de upphettade konflikterna kring dessa frågor.


 

Först att komma ihåg: Utifrån alla krisrapporter som kommer låter det som att allt är upp och ner i Katolska kyrkan. Men åtminstone 97% av alla katolska präster har aldrig varit involverade i sexuella övergrepp och försöker samvetsgrant sköta sitt ämbete med sakramentsförvaltning och själavård. Mycket i Katolska kyrkan fungerar bra, men som man brukar säga: Hälsan tiger still.

För det andra: I den kartläggning av sexuella övergrepp som nu kommer fram i olika stift i världen, t.ex. Pennsylvania-rapporten i USA så handlar det allra mesta om övergrepp som skett för länge sedan, under senare delen av 1900-talet, och de flesta förövarna är döda. Merparten av det som nu kommer fram i USA har varit känt genom tidigare rapporter, tidningen Boston Globes artiklar från 2002 och John Jay-rapporten från 2003 som Katolska kyrkan i USA själv beställde.

För det tredje: Sett från USA´s perspektiv, sedan 2003 då Katolska kyrkan införde nya rutiner för handläggning av anklagelser om sexuella övergrepp har det varit mycket få nya fall. [Läs om det förebyggande arbetet mot sexuella övergrepp i Katolska kyrkan i Sverige här]

För det fjärde: Långtifrån alla övergrepp som skett i Katolska kyrkan handlar om pedofili, d.v.s. vuxnas övergrepp på prepubertala barn. En stor del av fallen rör prästers och biskopars sexuella kontakt med unga i mellan- eller övre tonåren och unga vuxna, t.ex. korgossar och prästseminarister.

Den sexuella dragningen till unga efter puberteten kallar vi efebofili och skall skiljas från pedofili. Det är alltid ett mycket genomgripande trauma att som barn med icke fullt utvecklad hjärna utsättas för ett sexuellt övergrepp, och det leder nästan alltid till att man får ett stört psykosexuellt liv som vuxen, och pedofili är en djupgående störning som gör att man inte kan rekommendera annat än att förövare livslångt skall avhållas från att arbeta med barn.

När det gäller dragningen till tonåringar talar vi om något annat som inte nödvändigtvis klassas som sjukdom, utan här kommer mera vanliga mekanismer in som hur man väljer/förmår att tygla eller ge utlopp för sina sexuella lustar i olika sammanhang. Detta inte sagt för att förneka att präster som lever ett dubbelliv och har älskarinnor eller vanemässigt ger sig in i intima kontakter med tonårspojkar, ibland över, ibland under myndighetsålder inte skulle kunna ha psykiska störningar som orsak till sitt beteende, men i första hand handlar det om moral och hur man väljer att leva sitt liv.

Efebofila som vill ha bättre kontroll på sina impulser kan vara hjälpta av psykoterapi, och tonåringar som råkat ut för detta kan också få hjälp att etablera ett normalt psykosexuellt vuxenliv. Detta gäller vare sig förövaren är heterosexuell eller homosexuell, man eller kvinna.

Homosexualitet: Data från John Jay-rapporten stödjer inte slutsatsen att homosexuell läggning som sådan bland präster skulle vara orsak till övergreppsskandalerna i kyrkan.  Inte desto mindre är det sant att åtta av tio rapporterade övergreppsfall bland präster i USA sista 70 åren handlade om män som förgrep sig på andra av manligt kön.  Förklaringen är att under 1960-talet fram till mitten på 1980-talet då de flesta övergreppen ägde rum så var pojkar vid katolska skolor och seminarier mera tillgängliga för präster än flickor. Det är också rimligt att tänka sig att män som har en sexuell dragning till tonåringar gärna söker sig till yrken som präst, lärare, idrottsledare och liknande, och när det gäller homosexuellt lagda män kan man tänka sig att de söker sig till Katolska kyrkan som är en känd mansdominerad miljö.

Man kan alltså inte förneka att homosexualitet spelat roll i övergreppsskandalerna och skyddet av förövarna. En del vill göra det till hela förklaringen och menar att man borde rensa ut alla präster med homosexuell läggning, så vore problemet ur världen. Men så enkelt är inte sambandet, att tänka så är snarast ett uttryck för homofobi. Sanningen är att prästers sexuella utnyttjande av barn, tonåringar och sårbara vuxna är först och främst ett missbruk av deras prästerliga makt och missbruk av samvetet, inte en fråga om att man råkar ha sexuell dragning till personer av samma kön som en själv. Vi vet att det finns många präster med homosexuell läggning som hedrar sina celibatslöften och lever ett kyskt liv, liksom förhoppningsvis majoriteten av präster med heterosexuell läggning gör.

 

Att studera fallet McCarrick kan belysa frågan om skillnaden mellan pedofili och prästers otuktiga liv i vidare bemärkelse och varför det varit så trögt att komma till rätta med biskopar och präster som lever dubbelliv. Rykten har det funnits det gott om, men viljan att gå till botten och undersöka vad som ligger bakom har varit minimal. Anklagelsen nu är att det måste ha funnits fler som visste men som hellre höll tyst. Mycket tyder på att det ligger mycket i detta.

F.d. kardinalen Theodore Edgar McCarrick utnämndes till kardinal av Johannes Paulus II 2001. Han tillträdde den tunga posten som ärkebiskop av Washington 2001 och avgick 2006 av åldersskäl. McCarrick var aktad och respekterad, en tung person i det katolska USA. Därför blev hans fall desto större då det kom upp i offentlighetens ljus att han under sin karriär ägnat sig åt sexuell misskötsamhet, framförallt genom intima kontakter med unga prästseminarister, även yngre gossar i något fall. Anklagelserna gällde framförallt under den tid han var biskop av Metuchen (1981–1986) och ärkebiskop av Newark (1986–2000). Den 28 juli 2018 accepterade påve Franciskus McCarricks avskedsansökan från kardinalkollegiet.

Kardinal Joseph W Tobin kom till Newark som biskop 2017, drygt ett och ett halvt decennium efter att McCarrick slutat där, men ryktena om honom levde kvar, dock utan att någon ville tala klarspråk. Ingen talade om för Tobin att kyrkans advokater i hemlighet hade ordnat med en förlikning på 180.000 dollar till två personer som sade sig ha blivit utsatta för sexuella övergrepp av hans företrädare. Tobin säger i en intrevju med journalisten Mike Kelly från North Jersey Record att han fick reda på detta först sedan McCarrick tvingats av Vatikanen att avsäga sig kardinalstiteln och förbjöds hålla offentliga gudstjänster.  Han beordrade då att häva sekretessen på alla dokument om ärendet. Tobin ångrar nu att han inte tidigare tog ryktena som fanns kring McCarrick på större allvar. För rykten fanns. Mike Kelly beskriver situationen:

”What McCarrick reportedly orchestrated was a classic power-sex set of relationships. The seminarians or young priests were all beholden to McCarrick for their future careers, possibly even good assignments as priests at graduate schools. Think of now-disgraced Hollywood mogul Harvey Weinstein manipulating young actresses into sleeping with him in order to gain roles in films, and you’ll get an idea of how this sort of creepy relationship works. The key difference between McCarrick and Weinstein is that McCarrick was posing as a holy man who was a leader in a church that proclaimed a set of firm morals. Weinstein was just another Hollywood jerk. Morals were little more than chess pieces in a game of life.

For years, McCarrick would reportedly invite seminarians to his beach house in Sea Girt — usually just five at a time. The problem was that the house had only five beds in three bedrooms. Two of the bedrooms were furnished with twin beds — enough for four visiting seminarians. The master bedroom had just one, double bed.  McCarrick slept on one side and ordered the fifth visiting seminarian to climb into bed next to him.

By the late 1990s – only years before McCarrick was promoted to the high-profile post of archbishop of Washington, D.C., where he was also made a church cardinal — the sleeping arrangements with seminarians had become a tawdry open secret among North Jersey’s Catholics.  Some priests and nuns apparently regularly discussed the rumors of the archbishop’s strange sleeping relationships with his favored seminarians. One priest even phoned this columnist in 1998, asking for The Record to investigate McCarrick.

McCarrick was seen as a savvy, articulate church leader. He traveled the world and became closely tied to a variety of U.S. and international political leaders. How could someone who seemed so smart be so stupid as to force seminary students to sleep with him? Wasn’t McCarrick afraid of being caught?

Apparently not. With several reporters at The Record, I tried to check out the story – and promptly ran into the brick wall of silence. It was akin to investigating the mob.  No seminarians would talk. Certainly McCarrick would not talk. Nor would any priests with direct knowledge of the escapades at the beach house.

Now that shocking, you’ve-got-to-be-kidding-me story is back in the news — with firm confirmations from Catholic leaders who apparently knew about McCarrick for years but never told their flocks.

It turns out that after McCarrick left Newark for Washington in 2000, at least two former seminarians filed legal claims against him. But those claims were settled in secret.  Ordinary Catholic parishioners, who regularly drop cash into church collection baskets, were never told. Nor were front-line priests and nuns who have been valiantly serving the archdiocese for years.”

Tobin vill inte gå så långt att han säger att anklagelserna mot McCarrick aktivt täcktes över, men han delar den frustration som också flera känt när de ville gå vidare och gräva i detta och säger i intervjun: ”All I keep hearing is everybody knew. But if everybody knew, why didn´t somebody speak up?”

”Since then, Tobin said several priests have come forward to talk about McCarrick. But if McCarrick was regularly inviting groups of five seminarians to his beach house during his tenure in Newark, it stands to reason that scores of seminarians had direct knowledge of what took place. It also stands to reason that a large number of those seminarians became priests and are now serving parishes in North Jersey. Why haven’t they spoken up? It’s time to break the code of silence.

Tobin said he plans to launch an internal investigation into why he wasn’t told about McCarrick’s alleged antics. To help in this effort, he said he recently hired Kinsale Management Consultants, an investigative firm run by former FBI official Kathleen McChesney, to examine all of the archdiocesan files on sex abuse to determine if there are landmines.

For now, Tobin says he is trying deal with the imploding crisis that not only involves McCarrick but other reports of sexual abuse from a Pennsylvania grand jury report. He promises transparency – surely a notable goal in a church that has lived with far too many secrets for too many years. But Tobin knows what he faces.

‘It’s a bit like being in the boxing ring with your hands tied behind your back and a blindfold over your eyes,’ he said.  ‘You’re not sure where the next punch is coming from.’ ”

McCarrick rapporteras alltså ha haft intima kontakter med unga vuxna och tonåringar, i några fall också omyndiga unga pojkar, som klart faller inom kategorin sexuellt utnyttjande och övergrepp. Som vanligt är bland medelålders män, heterosexuella som homosexuella så attraherades han av unga kroppar (läs Åsa Beckmans artikel i DN). Eftersom några av hans offer var minderåriga har det nu öppnats en rättslig process mot McCarrick. Det är också orsaken till att han fråntagits sin kardinalstitel, förbjudits hålla offentliga gudstjänster och av påve Franciskus anbefallts ett liv i bön och botgöring.

Jag har tidigare rapporterat om Vatikanens tidigare nuntie i Washington Viagno som nu skrivit tre öppna brev där han bl.a. Anklagar påve Franciskus för att ha hört till dem som känt till McCarricks sexövergrepp men mörkat dem. Viagno anklagar Franciskus för att vara i masskopi med flera höga prelater i USA som skyddat förövare och i första brevet krävde han även påvens avgång. Många har ifrågasatt Viagnos motiv och menar att han tillhör samma falang som av andra skäl vill ha bort påve Franciskus för att han är alltför radikal och globalistiskt inriktad för dem som har en mera konservativ och traditionalistisk syn på vad Katolska kyrkan bör vara (jag återkommer till detta i ett kommande blogginlägg) och att sexövergreppsskandalerna utnyttjas för detta syfte.

Viagno påstår att han i samband med en träff med påve Franciskus 2013 muntligt informerade om ryktena kring McCarrick. Men det känns märkligt att kräva avgång av den enda påve som verkligen vidtog åtgärder mot McCarrick då anklagelserna om att ha förgripit sig på minderåriga ansågs trovärdiga i november 2017 (redan innan slutförd prövning enligt kanonisk rätt). Betänk också att avgångskravet baseras på att Viagno haft en enda muntlig konversation med påven om det hela, utan att ha refererat till några nya anklagelser eller ny rapport och utan någon uppföljande skriftlig kommunikation.

 

Kenneth L. Woodward, tidigare i 38 år redaktör för religionstemat på Newsweek och kännare av Katolska kyrkan  sätter in avslöjandena om McCarrick i ett vidare sammanhang och konstaterar att den typ av rykten som florerade kring McCarrick ingalunda var unika och frågar sig hur många fler än McCarric som levt och fortfarande lever dubbelliv och ger exempel på liknande rykten han hört under sin journalistiska karriär (men som precis som i fallet McCarrick varit för osannolika eller för vaga för att kunna göra något åt):

”…what about all the young men with whom the bishop shared a bed at his beach house and elsewhere? Some were surely coerced, some seduced. They were all initiated by a powerful church figure into a sexual double life to which McCarrick, as a bishop and cardinal, gave sanction by his acts. How many are still living that double life? We’ll never know, and the main reason we won’t is that when a priest violates his promise of celibacy, he is not subject to anything like the sort of clear canonical procedures available in cases of child abuse.

As the Catholic journalist and canon lawyer J. D. Flynn put it in a recent column in the Catholic Register, ‘Church law does not expressly establish that sex between a cleric and an adult is a canonical crime. As a consequence, bishops everywhere find themselves vexed, and frequently, about how exactly they should handle allegations of clerical misconduct involving adults—even in cases like Archbishop McCarrick’s, where coercion is an operative factor.’ ”

Woodward frågar sig utifrån det som uppenbarats i vad mån det finns gay-nätverk inom prästerskapet i USA, dess seminarier och juridiska instanser, och inom Vatikanen själv som jag tidigare skrivit om. Han är övertygad om att McCarrick inte kunde undgå att bli avslöjad under så lång tid bara på grund av klerikalismen och lojaliteten bland prästerna eller på grund av hans höga status, utan det måste ha funnits ett nätverk som hållit honom om ryggen:

”By networks, I mean groups of gay priests, diocesan and religious, who encourage the sexual grooming of seminarians and younger priests, and who themselves lead double lives—breaking their vows of chastity while ministering to the laity and staffing the various bureaucracies of the church.

The question of how networks relate to cases like McCarrick’s is one that veterans in the hierarchy ought to summon the courage to air. The laity has a right to a greater degree of transparency in these matters. Total transparency is probably too much to expect. But if structural reforms are necessary to protect the young from abuse, the scandals of the summer of 2018 ought to be seen as spurs to thoughtful action, not occasions for fruitless displays of anger, shock, shame, and despair. The danger of clerical double lives—of secrets that can be used as weapons to protect other secrets—should now be clear to everyone. There will be clerical hypocrisy as long as there is a church, but we can and should do more to combat it.

A final suggestion: stop treating cardinals and bishops as royalty rather than, as Francis has preached, as servants of the church.”

Woodward undrar om det kan vara så att en orsak till att man drar sig för att lyfta fram problemet med präster som har homosexuella kontakter med äldre tonåringar och unga vuxna är att inte ge extrema trosivrare på högerkanten vatten på sin kvarn och kräva att alla homosexuella präster och biskopar skall rensas ut. För som jag skrivit, sådana krav hörs hela tiden utifrån att man drar slutsatsen att det är homosexualiteten i sig som är problemet, vilket det inte är.  Jag tror det kan finnas en rädsla att grävande i detta skulle göra att man framstår som homofob. Jag drar paralleller till vad jag observerat i Sverige (sekulärt, ej i kyrkan). I den Clapham-rapport om Pride-rörelsen som jag var medförfattare till konstaterades att fortfarande efter #metoo så är benägenheten att lyfta fram övergrepp på tonåringar och sårbara vuxna inom gay-kulturen mycket liten, trots att mycket tyder på att det är ett stort problem även i den miljön.

rättviken

 

 

Det här inlägget postades i Katolska kyrkan, Samhälle och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s