Homosexuella nätverk inom katolska prästerskapet och sammansvärjning för att få bort påve Franciskus – myt eller verklighet?

Sexuella övergrepp på barn och unga inom Katolska kyrkan är en stor tragedi i sig och inget som borde användas som slagträ i kulturkampen mellan olika läger i Katolska kyrkan. Men det senare är precis vad som verkar hålla på att ske, särskilt i USA.

Strax före påvens Irlands-resa skrev han ett brev till hela Guds folk angående sexövergreppsskandalerna. Han uppfordrar alla katoliker, lekmän såväl som hierarki för att samverka i att bekämpa och få slut på denna farsot inom kyrkan. Brevet kritiserades dels för att inte komma med några konkreta förslag, dels för att tona ner hierarkins ansvar och skjuta över det på lekmännen. Jag tror inte man skall se det på det sättet. Transparens inom hierarkin ocha att fortsätta ställa inte bara förövarna, utan också dem som skyddat förövarna till svars ligger i förlängningen av detta, och jag tror inte brevet i sig skall ses som ett tecken på att vi inte kommer att få se mera praktisk handling på det planet. Men jag tror påven har rätt i att alla behöver samverka, det handlar inte om fotfolket mot hierarkin, utan att alla vi som älskar kyrkan, fotfolket såväl som präster, biskopar och påve samverkar i bön, rannsakan, klarspråk och handling.

Under resan till familjekongressen i Dublin träffade han offer för övergreppen inklusive Marie Collins som tidigare var medlem i påvliga kommission för skydd av minderåriga men som lämnade kommissionen 2017 då hon tyckte arbetet gick alldeles för trögt. Collins föreslog tillsättandet av en global tribunal som skulle hantera biskoparnas agerande och underlåtelse att handla.

collinstwitter

På Marie Collins twitterkonto har vi kunnat följa deras dialog, och påven kommenterade det hela på presskonferensen under hemresan till Rom. Det handlar framförallt om frågan om det skall vara en central tribunal eller en för varje enskilt fall, påven försöker förklara varför det senare är att föredra:

”I esteem Marie Collins so much. At times, we call her to give Vatican conferences. She is fixated on the idea, the idea of the “madre amorevole” (editor’s note: The motu proprio, “As a loving mother”), in which it is said that to judge bishops, that it would be good to have a special tribunal. Then, we saw this wasn’t practical and it also wasn’t convenient for the different cultures of the bishops that had to be judged.

You take the recommendations of “madre amorevole” and you make the “giuria” (Editor’s note: a special commission of bishops) for each bishop, but it’s not the same. This bishop is judged and the Pope makes a “giuria” that is more capable of taking that case. It is a thing that works better and also because not all bishops are able to leave their dioceses. It’s not possible.

In this way, the tribunals, the “giurias” change. And that’s what we’ve done up until now. Rather many bishops have been judged. The latest is that of Guam, the Archbishop of Guam, who appealed. And, I decided – because it’s a very difficult case – to take the privilege that I have of taking on the appeal myself and not sending it to the council of appeal that does its work with all the priests. I took it upon myself. And made a commission of canonists that are helping me and they told me that when I get back, after a maximum of a month, a recommendation will be made so I can make a judgment. It is a complicated case, on one hand, but not difficult because the evidence is clear. I cannot pre-judge, I await the report and then I will judge. I say that the evidence is clear because there is this evidence which led the first tribunal to the condemnation.
This is the latest step. Now, there’s another and we’ll see how it ends. But, of course, I told Marie that the spirit and also the recommendation of “as a loving mother” is being done… a bishop is judged by a tribunal, but it isn’t always the same tribunal, as it is not possible. She did not understand that well. But, when I see her, sometimes she comes to the Vatican, I will explain it more clearly.”

Påven fick en fråga med anledning av brevet till Guds folk hur han tänker sig att alla kan hjälpa till att motarbeta övergreppen. Han svarade bl.a. att det är viktigt att larma med en gång då man ser någonting. Påven nämnde att det ibland händer att föräldrar inte för vidare sådant som deras barn berättar, för att de vill inte tro att det är sant. Från presskonferensen:

”I’ve received a person, a woman, that for 40 years suffered this scourge of silence because her parents didn’t believe: she was abused at 8 years old. Speak! This is important. It’s true that for a mother to see it is better that it wasn’t, seeks that the child maybe is dreaming… speak! And speak with the right people, speak with those who can start a judgment, at least an preliminary investigation. Speak with a judge, with the bishop and if the parish priest is good speak with the parish priest, this is the first thing the people of God can do, this should not be covered up.”

Det som fick stor uppmärksamhet också i sekulära media under påvens Irlandsbesök var publiceringen av ett 11-sidigt öppet brev från den före detta Vatikan-ambassadören i USA, Carlo Maria Viganò. Brevet beskriver en kultur av tolerans mot präster och biskopar som uppvisar en slapp sexualmoral och t.ex. delar säng med unga seminarister och en tystnads- och beskyddarkultur hos biskopar och kuriakardinaler. Flera biskopar i USA nämns vid namn samt flera tunga kuriakardinaler, bl.a.  Kardinal Sodano, Vatikanens statssekreterare under Johannes Paulus II´s tid som jag skrev om tidigare. Han agerade mycket bakom kulisserna för att släta över de uppoppande skandalerna. 2010 anklagades han av Kardinal Schönborn för att ha hindrat en kyrklig rättsprocess mot den österrikiske sexförbrytaren kardinal Groer som kardinal Ratzinger ville genomföra, och ända till slutet försvarade han den notoriske sexförbrytaren och ledaren för Legionaries of Christ,  Marcial Maciel Degollado som Benedictus XVI tog itu med och avsatte det första han gjorde då han tillträtt som påve. Kardinal Sodano är nu 90 år men är fortfarande dekan för kardinalskollegiet, och skulle påve Franciskus avlida den närmaste tiden så är det han som kommer att leda kardinalskollegiets dagliga möten då ny påve skall väljas. Sodano är aktiv trots sin ålder och ses i Rom allmänt som en person med stort inflytande bakom kulisserna och har ett stort nätverk av vänner och beskyddare särskilt i statssekretariatet. Den bild Viagno förmedlar är i samstämmighet med dessa tidigare kända fakta.

Jag tror inte den bild Viagno förmedlar är falsk, tvärtom kan man nog av hans brev utläsa en hel del om hur det kan gå till bakom kulisserna i kurian och bland biskoparna i USA. Det är ett enda stort getingbo med maktkamper och smutskastningskampanjer med anklagelser och motanklagelser. Också mot påve Franciskus pågår en kampanj det verkar klart att några vill ha bort honom. Viagnos brev faller väl in i detta mönster. Jag tror inte han ljuger när han skriver att han träffade påven 2013 och då hade ett samtal med honom om den nu avsatte kardinalen McCarrick och hans lössläppta umgänge med unga seminarister. Men det är omöjligt att avgöra exakt vad som sades, hur påve Franciskus utvärderade det i relation till andra källor han hade och vilken grund han hade för sitt beslut.

Viagnos brev är hållet i en aggressiv ton, det har klart ett kyrkopolitiskt syfte, och Viagno själv har ju tidigare varit med om att mörka bevis i sexövergreppsprocesser. Och man undrar: Om han vetat om allt detta sedan länge, varför yppar han det först nu, varför var han inte mera tydlig med detta och talade med USA´s biskopskonferens under den tid han var nuntie? Denna underlåtenhet gör ju att han själv är en del av tystnads- och underlåtenhetskulturen. Jag tror som sagt inte man kan avfärda hans brev som lögnaktigt, men jag tror man måste ta det med en stor nypa salt och vara försiktig med att dra alltför långtgående slutsatser.

Påve Franciskus kommenterade Viagnos brev under presskonferensen på flyget. Han sade:

”I read the statement this morning, and I must tell you sincerely that, I must say this, to you and all those who are interested.  Read the statement carefully and make your own judgment.  I will not say a single word about this.  I believe the statement speaks for itself.  And you have the journalistic capacity to draw your own conclusions.  It’s an act of faith.  When some time passes and you have drawn your conclusions, I may speak.  But, I would like your professional maturity to do the work for you. It will be good for you.”

Jag tänker att det var ett klokt och strategiskt riktigt svar. Påven förnekar inte att han träffade Viagno 2013, men ber journalisterna dra sina egna slutsatser. Sedan har detta stötts och blötts i sociala media och allt som kommer fram är en guldgruva att studera som illustrerar det som sker inom Katolska kyrkan just nu. Många inlägg är balanserade och man försöker undersöka det hela förnuftigt. Också rapporteringen i svenska sekulära nyhetsmedia har varit saklig. Lyssna t.ex. till Ulla Gudmundson (tidigare Sveriges ambassadör i Vatikanen) och DN-medarbetaren Erik Helmerson i P1 morgon i förrgår, eller intervjun med Ulla Gudmundson i Aktuellt igår kväll.

Hur var det då med de homosexuella nätverken i Katolska kyrkan? Jag har skrivit om detta tidigare. Att de finns är nog klart, men det är svårt att bedöma hur omfattande de är. Den nu avsatte kardinalen McCarrick som ganska öppet att döma av brevet från Viagno i de inre kretsarna kunde tala om att han delade säng med seminaristerna utan att göra någon stor sak av det och som hade beskyddare långt inne i den romerska kurian ger en bild av det. Likaså det nätverk som avslöjades i Chile. Det mest uppseendeväckande i detta är inte homosexualiteten i sig men, förutom att icke myndiga tonåringar eller unga vuxna som man stod i auktoritetsställning till utnyttjades, dubbelmoralen i det hela: Att utåt stå för Katolska kyrkans stränga kontrollerande sexualmoral och lönndom leva ett helt annat liv. Det urholkar kyrkans auktoritet och ruinerar förtroendet för prästerna.

En del vill koppla kyrkans problem på detta område direkt till homosexualiteten. Man skiljer inte tydligt på homosexuell läggning (som man inte själv valt) och homosexuella nätverk i kyrkan med en dubbelmoralistisk dekadent livsstil. Jag drar en parallell till kritiken av Pride härhemma: Man kan kritisera Pride och den sekulära sexualliberala livsstil som den rörelsen ger uttryck för utan att vara homofob eller sakna förståelse för homosexuella personers livssituation. I både de kyrkliga nätverken och i Priderörelsen förekommer en tolerans för kontakter med unga och i båda fallen förekommer övergrepp.

Det finns inget som säger att homosexuella präster bara för att de är homosexuella skulle vara mer impulsstyrda och ha svårare att hantera sina drifter (ifrågasätter någon att det också finns heterosexuella präster som inte lever som de lär och har älskarinnor vid sidan av?). Det finns många goda katolska präster som upplever attraktion till det egna könet men som fungerar utmärkt som integrerade personer som har kontroll över sina drifter och sublimerar den i en prästerlig kallelse.

Detta skall skiljas från den betydelsen ordet ”gay priest” fått i den amerikanska kontexten: Präster som är homosexuella och som enligt dem själva och den kultur de är en del av tycker det är ok och i sin ordning att leva ett okyskt gay-liv. Det förstnämnda är okontroversiellt, inte det sistnämnda.

Kyrkan behöver förstå homosexuella personer bättre, hitta en dialog med HBT-rörelsen och göra upp med ett homofobt arv. Men alla håller inte med om detta utan tycks dra alla över en kam. Så t.ex. har F James Martin SJ kritiserats, inte för att han kunnat beslås med att ifrågasätta kyrkans lära, men bara för att han öppnat dörren för en dialog med HBT-rörelsen. Jag skrev nylige om detta och de protester som uppstod mot F Martins medverkan på Världsfamiljmötet i Dublin och som gav eko också här hemma genom diakon Fäldts uppmaning att skriva på en protestlista.

Viagno kritiserar också F Martin. I sitt brev nämnder han F Martin m.fl jesuiter som en del av en ”avfallen falang” av Jesuitorden i Amerika:

”Father James Martin, S.J., acclaimed by the people mentioned above, [här nämner han biskopar i USA som han anser tvivelaktiga] appointed Consultor of the Secretariat for Communications, well-known activist who promotes the LGBT agenda, chosen to corrupt the young people who will soon gather in Dublin for the World Meeting of Families, is nothing but a sad recent example of that deviated wing of the Society of Jesus.”

De som är emot dialog med HBT-rörelsen är ofta också emot påve Franciskus yttrande på detta område, t.ex. hans kända yttrande från en tidigare in-flight-presskonferens ””vem är jag att döma?”.

F Martins medverkan på Familjekonferensen blev mycket uppskattad, och på presskonferensen fick påven en fråga om föräldrars relation till homosexuella barn. Han betonade att barnen måste bejakas och bli sedda som de personer de är:

”There have always been homosexuals, people with homosexual tendencies. Always. Sociologists say… Your question is clear: what would I say to a father who sees that his son or daughter has that tendency? I would say first to pray, pray! Don’t condemn. Dialogue, understand, make space for son and the daughter. Make space so they can express themselves….

To ignore a son or daughter with homosexual tendencies is a lack of paternity and maternity. You are my son, you are my daughter as you are! I’m your father, mother. Let’s talk! And if you, father and mother aren’t up to it, ask for help, but always in dialogue because that son and that daughter have the right to a family and that family of not being chased out of the family.”

Inte minst F Martins pastorala arbete är ett stöd inte bara för barnen och de unga som upptäcker dragningen till det egna könet, också för föräldrar vilket omvittnats av många.

Slutligen följande länk: USA´s biskopskonferens, kommentar till Viagnos brev

Det här inlägget postades i Katolska kyrkan, Vatikanen och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Homosexuella nätverk inom katolska prästerskapet och sammansvärjning för att få bort påve Franciskus – myt eller verklighet?

  1. Jan Sture Neuman skriver:

    Jag tycker du bagatelliserar svårigheterna för en homosexuell präst att leva kyskt. Frestelserna måste ju vara legio i den helt övervägande manliga värld som en katolsk präst lever i, i seminariemiljö, inte minst. Det är ju som om en heterosexuell man försökte leva kyskt bland idel kvinnor och flickor!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s