Hur förkunnar vi evangeliet idag? Kyrkan som både med- och motkultur. Intressant samtalskväll i S:ta Eugenia.

I onsdags var jag på en intressant och givande samtalskväll arrangerad av Katolskt Forum i S:ta Eugeniakyrkan i Stockholm. Temat var ”MOT- OCH MEDKULTUR”

Frågeställningen var vilka utmaningar vi kristna står inför i samtiden. Är vi jordens salt som vi är kallade att vara? Vad innebär Kristi efterföljelse i förhållande till vår omvärld idag?

Kvällen var del i ett tyngdpunktstema som Katolskt Forum satsar på under året: Motstånd och efterföljelse. Samtalet skulle handla om alternativa levnadstilar bl.a. utifrån den omdiskuterade boken The Benedict Option av Rod Dreher (lyssna till läsarpodden där Joel Haldorf diskuterar boken med Patrik Hagman, ger en bra inblick i boken, recension i NY Times av David Brooks här ).

180829joellovisalthomaseugenia

Joel, Lovisa och Thomas. Foto: Joel Halldorf

Inbjudna var en panel bestående av Lovisa Bergdahl, doktor och lektor i pedagogik vid Södertörns högskola och medlem i S:ta Eugenia församling, Thomas Idergard SJ, präst i S:ta Eugenia församling och Joel Halldorf ledarskribent i Dagen och lektor vid Teologiska högskolan samt nu aktuell med boken Gud: Återkomsten. Samtalsledare var Susanne Wigorts Yngvesson, professor i etik vid Teologiska Högskolan.

Rod Dreher skriver för konservativa kristna i USA och temat är traditionalism kontra modernism.  Det handlar lika mycket om politik som teologi. Modernismen har inneburit ett förfall inte bara i det sekulära samhället utan också i kyrkan är bokens budskap, och nu handlar det om att bygga en motkultur, för att rädda världen och återge kyrkan dess förmåga att vara en frälsande kraft i samhället. För att det skall vara möjligt måste man också gå in i politiken.  Boken tar upp allmängiltiga stora teman som är brännande och nödvändiga att diskutera idag, men är på andra områden väldigt smal och återger en liten krets´trånga konservativa syn på politisk kristendom. T.ex. när det problematiseras att kristna bagare är en väldigt utsatt grupp i samhället eftersom de inte får vägra baka tårtor till samkönade par som gifter sig.

Inte då så konstigt att kvällens samtal inte handlade så mycket om boken i sig, däremot om de allmänna teman som boken tar upp och som är aktuella och engagerande också här från vår svenska horisont. Det är teman som mår bäst av att diskuteras inom ramen för en kristen mångfald där olika perspektiv kan brytas mot varandra, inte att de diskuteras i konservativa kretsar för sig och i vänsterradikala kretsar för sig för att sedan gräva ner sig i sina skyttegravar och i sina internetbubblor odla fördomar om varandra istället för att samtala med respekt för varandra och för sanningen.  Katolskt Forum erbjuder en utmärkt arena för sådana breda respektfulla samtal där vi som kristna kan mötas över samfundsgränser och över ideologiska gränser.

Kristendomen handlar oftast inte om antingen/eller sade Joel Halldorf, utan om både och. Jesus både Gud och människa, människan både syndare och rättfärdiggjord, och som kristna lever vi i världen men inte av världen. Vi är både en medkultur i det vi solidariserar oss med medmänniskan och en motkultur i det vi inte stryker människans ego och den ego-centrerade materialistiska kulturen medhårs, utan insisterar på att det finns sådana saker som synd och behov av omvändelse.

Jag associerade omedelbart till Paulus VI´s apostoliska maning Evangelii Nuntiandi och dess sentida uppföljare Evangelii Gaudium av påve Franciskus. I EN (Om Evangeliets förkunnelse i dagens värld) som kom ut strax efter Andra Vatikankonciliets avslutande sägs att alla döpta har ett ansvar för evangelisationen och att evangelisation innebär både gärningar (socialt arbete, hjälpa sina medmänniskor, visa kärlek) och ord (en klar förkunnelse som nämner Jesus Kristus som grunden för vår tro och vårt agerande i världen). Förutom Evangelii Gaudium från 2013 har påven gett ut två apostoliska maningar till, Amoris Laetitia som hade temat äktenskap och familj 2016, och Gaudete et Exsultate som handlar om alla kristnas kallelse till helighet i vår tid.  Både Paulus VI och påve Franciskus betonar att se människan, särskilt den nödlidande och förtryckta människan, och solidarisera sig med henne, något som mött kritik från traditionalistiska och konservativa katoliker som i detta ser en eftergift åt den moderna kulturen med brott mot läran som följd. Det anknyter till kvällens tema. Det handlar ju inte om antingen eller utan om både och. Inom Katolska kyrkan, särskilt i USA verkar denna konflikt mellan kulturerna på sista tiden urarta till rena inbördeskriget på sista tiden (jag återkommer om detta). Därför är det så viktigt med sådana samtal som fördes denna kväll.

Också paneldeltagarna denna kväll lade olika betoningar på ämnet som anknöt till temat.  Lovisa Bergdahl öppnade överraskande genom att beskriva världen som en IKON. (Vad? Denna syndfulla mörka värld en ikon???). Visserligen en skamfilad ikon som behöver putsas på eller till och med restaureras, men ändå en ikon, tillade hon.

[Mina funderingar: Lovisa anknyter på så sätt till skapelseteologin, och på så sätt måste man förstå henne: Världen är Guds skapelse och Han såg på allt han skapat, och det var gott. Detta måste vi ju som kristna och gudstroende bejaka. Vilka är vi att inte bejaka världen som Gud själv har skapat och som han älskade så mycket att han sände sin Son för att rädda den? Jesus vände sig till de allra mest utstötta och syndiga, förbarmade sig över alla eländiga. Vilka är då vi att vi inte skulle befatta oss med denna världen?

Att ikonen är skamfilad får tolkas som syndafallet, och restaureringen symboliserar väl frälsningen. Men det blir en diffus berättelse i relation till det kristna kerygmat. Var kommer frälsning, synd och omvändelse in? Är det vi människor som restaurerar ikonen, var kommer Jesus in i bilden?]

Thomas Idergard betonade att som kyrka måste vi tala klarspråk om Jesus Kristus och frälsningen genom honom, om synd och omvändelse. Det är viktigt att kyrkan talar sanning även om det gör ont. För var finns möjligheten till förlåtelse och omvändelse om vi inte nämner synden vid dess rätta namn? En kyrka som inte förkunnar frälsningen i Jesus Kristus sviker sin mest grundläggande uppgift.

Thomas Idergard är jesuit och förtrogen med Ignatius av Loyola och hans undervisning om andarnas urskiljande och tillämpar det i själavården. Jesus ställer oss inför ett val: Att överge fixeringen på oss själva och istället genom Jesus fokusera på Gud och hans frälsningsplan med oss för att på så sätt ta oss ut ur vårt egos fängelse och uppnå frihet och frälsning. Ego-drama förvandlas till Teo-drama. För att kunna gå denna väg är det nödvändigt att vi blir uppmärksamma på vår egen synd och brist och genomgår en omvändelseprocess.

[Mina funderingar: Den första förkunnelsen av tron, det som kallas kerygmat är grundläggande. Paulus VI talar i EN om de kristnas vittnesbörd genom kärlekens gärningar åt medmänniskan, detta är i sig ett starkt vittnesbörd men är ändå otillräckligt:

”…ty det skönaste vittnesbörd visar sig i längden overksamt om det inte förklaras eller motiveras – Petrus talar om att ”svara var och en som av er begär skäl för det hopp som är i er” – om det inte uttrycks i ett klart, otvetydigt budskap om Herren Jesus. Det glada budskapet som först förkunnas genom den kristnes liv bör alltså förr eller senare förkunnas med livets ord: Det finns ingen sann evangelisation som inte kungör Jesus av Nasaret, Guds Sons namn, lära, liv, löften, rike, hemlighet.” (EN 22)

Men flera i publiken tyckte att Thomas lät arrogant och att det kunde vara för starkt för människor att höra ett budskap så rakt på sak, risken finns att de inte lyssnar och vänder kyrkan ryggen. Detta är ett mönster som jag tycker man känner igen i många sammanhang: En enligt mig onödig polaritet mellan de som vill tona ner tydligheten i budskapet av rädsla att stöta bort människor och de som vill vara tydliga med budskapet och att man någon gång också måste konfrontera och utmana en människa för att hjälpa henne framåt.

Vår tid präglas mycket av att må bra, fokusering på jaget och att var och en är sitt eget projekt och att var och en blir salig på sin tro. Påve Franciskus som själv är jesuit tog upp detta i inledningen av Evangelii Gaudium:

 ”The great danger in today’s world, pervaded as it is by consumerism, is the desolation and anguish born of a complacent yet covetous heart, the feverish pursuit of frivolous pleasures, and a blunted conscience. Whenever our interior life becomes caught up in its own interests and concerns, there is no longer room for others, no place for the poor. God’s voice is no longer heard, the quiet joy of his love is no longer felt, and the desire to do good fades. This is a very real danger for believers too.”]

 

Jag tror vi alla kompletterar varandra i Guds rike. Jesuiternas karism är just att våga utmana och konfrontera för att hjälpa en människa att urskilja andarna för att hjälpa henne framåt från ett läge där hon fastnat i ego-positionen. Från ego-drama till teo-drama. Andra har gåvan att trösta och hjälpa.  Men det handlar ju inte om att renodla så långt att den ene bara gör en sak, och den andre en annan sak. Jag är övertygad om att också jesuiter kan trösta och hjälpa utan att vara konfrontativa liksom att de som tröstar och hjälper vid en tidpunkt som är lämplig kan ge ett mycket tydligt och klart vittnesbörd om Jesus Kristus och är beredda att utmana och konfrontera. Allt handlar om den rätta tidpunkten: Att trösta och hjälpa har sin tid och att förmana och konfrontera har sin tid. Det gäller att ha en lyhördhet och vara ledd av Anden på ett sådant sätt att man förstår när man skall göra det ena och när man skall göra det andra. Då har man blivit en evangelist som verkar i den anda som påve Franciskus manar till i Evangelii Gaudium:

In this Exhortation I wish to encourage the Christian faithful to embark upon a new chapter of evangelization marked by this joy, while pointing out new paths for the Church’s journey in years to come.”

Vi är alla med på denna resa. Det märktes inte minst under onsdagskvällen samtal som engagerade många. Nu skall jag fortsätta att läsa Joel Halldorfs nya bok Gud: Återkomsten och återkommer så småningom med en recension.

180829bengtörjaneugenia

Jag och Örjan Ekman i eftersnack tillsammans med Irène Nordgren som tog fotot.

Det här inlägget postades i Church, Samhälle och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Hur förkunnar vi evangeliet idag? Kyrkan som både med- och motkultur. Intressant samtalskväll i S:ta Eugenia.

  1. Ulla Gudmundson skriver:

    Verkligen synd att ha missat detta! Tack Bengt för utförligt referat!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s