Andra Vatikankonciliet var ett pastoralt koncilium som var banbrytande. Från en klerikalt dominerad kyrka med påven i spetsen och där lekmännen och deras troserfarenhet tillmättes mycket lite betydelse markerar konciliet en milstolpe på vägen mot en kyrka som sätter de enskilda troende i centrum, och varje döpt kristen räknas som en fullvärdig kyrkomedlem. Påve, biskopar och präster är inte längre toppskiktet i en maktfullkomlig hierarki, utan ses som herdar med speciella uppdrag att vägleda Gudsfolket som består av alla döpta. Alla från påven till de sista lekmännen har del i Kristi prästerliga och profetiska ämbete (det allmänna prästadömet).

Denna vision är långtifrån genomförd, och de sista 50 åren har inneburit oavbrutna diskussioner om hur konciliet skall tolkas. Man har talat om kontinuitetens eller brytningens hermeneutik där en del menat att konciliet släppt lös okontrollerade krafter som bryter ner tron och liturgin till oigenkännlighet, medan andra menat att traditionalistiska krafter som vill bromsa upp utvecklingen har fått alltför stort utrymme.

Dessa diskussioner har snurrat som i en strömvirvel, eda, runt runt utan att komma vidare. Under påve Franciskus pontifikat är det som om denna strömvirvel nu kommer ur sitt bakvatten och fritt flödar vidare.

Diskussionen kring de båda biskopssynoderna om familjen , den extraordinrie 2014 och den ordinarie 2015 och det påvliga dokument som blev slutresultatet av dem, den apostoliska maningen Amoris Laetitia, belyser vilka processer det handlar om. Dokumentet stänger inte dörren för att skilda omgifta i vissa pastoralt motiverade situationer skulle kunna ta emot kommunionen. Uteslutet säger vissa, det skulle missbrukas och devalvera sakramentens helighet. Rimligt säger andra, det innebär en tyngdpunktsförskjutning bort från klerikal detaljstyrning till varje persons personliga ansvarstagande.

Kardinal Walter Kasper tillhör dem som stöder påven och omfattar det nya pastorala synsättet som delegerar beslut till lokala biskopar och personligt ansvarstagande istället för central detaljstyrning. I en artikel i decembernumret av Stimmen der Zeit reflekterade han över Amoris Laetitia och den debatt som väckts.

Kardinal Walter Kasper på Riddarholmstorget i Stockholm i samband med Pueri Cantores körfestival 11 juni 2009

Kasper menar att det nu är tid att sluta upp med de hetsiga debatterna kring tolkningen av dokumentet och börja praktisera det reella paradigmskifte som dokumentet har öppnat för. Kardinal Kasper ser det som olyckligt att debatten inte kretsat kring dokumentet som helhet utan fastnat vid vissa formuleringar i kapitel 8 om vissa irreguljära förhållanden för skilda omgifta och omständigheter under vilka de kan få gå till kommunion. Genom att reducera det till denna enskilda fråga görs inte rättvisa åt det rika bibliska och pastorala innehållet i dokumentet (jfr hur det rikhaltiga innehållet i encyklikan Humanae Vitae från 1968 kom i skymundan på grund av fokuseringen på en enda fråga: p-pillret, min anm).
Kardinal Kasper fastslår att allt som påven skrivit i dokumentet är sanktionerat av synodfäderna med minst 2/3 majoritet, påven har inte skrivit något som avviker från denna majoritet, påven har också en stor del av kyrkans medlemmar bakom sig som i deras tolkning av tron gjort denna urskiljning påpekar Kasper.

Min anmärkning: Jämför med begreppet sensu fidei, som talas om i Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan, Lumen Gentium nr 12:

”De troende som har mottagit smörjelse från den Helige kan, betraktade som ett helt, inte fara vilse i sin tro; denna särskilda egenskap hos det hela framträder i och genom hela folkets övernaturliga trosmedvetande (supernaturali sensu fidei totius populi) när helheten, alltifrån biskoparna till de sista lekmännen ger uttryck för sin universella samstämmighet i tros- och sedefrågor.”

Kardinal Kasper menar att man kan inte förstå Amoris Laetitia om man inte besinnar det genomgripanden paradigmskifte som denna apostoliska maning representerar. Detta innebär inte att kyrkans lära på något sätt förändras, men det sätter in läran i en större pastoral kontext.

”Detta paradigmskifte består i övergången från en lagbaserad syn på moral till Thomas av Aquinos tanke om moral är baserad på dygd. Dokumentet är därför i linje med den bästa tradition. Det nya är i själva verket gammalt och beprövat”, skriver Kasper.

Han menar att Amoris Laetitia karakteriseras av en ny, frisk och befriande ton, vilken har varit helt frånvarande i alla tidigare lärodokument. Det nya pastorala konceptet är baserat på att sträcka ut en hjälpande hand snarare än ett höjt förbudspekfinger, och dokumentet lägger ut texten realistiskt om glädjeämnen och svårigheter i dagens familjeliv. Dokumentet är inte ute efter att kritisera, moralisera eller indoktrinera utan adresserar sexualitet och erotik på ett öppet och avslappnat sätt.

Angående den känsliga frågan om skilda omgifta och kommunion konstaterar Kasper att påven säger att det i särskilda individuella fall kan finnas skäl att tillämpa en annan pastoral praxis än den hittills gängse, men Kasper påpekar också att påven inte på någon punkt drar några praktiska slutsatser av detta.

Kasper tillbakavisar kritikernas anklagelse att Läroämbetet därigenom gett upp ( jfr de fyra kardinalernas skrivelse). Istället menar Kasper att det faktum att påve Franciskus lämnat frågan öppen i sig är ”ett doktrinärt beslut som får omfattande konsekvenser”.

Så:

Kyrkan måste nu konfronteras med frågan hur man tillämpar den apostoliska maningen i praktiken. Kasper menar att det först och främst är viktigt att vägleda unga människor i att tillägna sig den katolska förståelsen av äktenskap och familj i all sin skönhet för att sedan följa dem på vägen mot att förverkliga detta. Äktenskapsförberedelse och äktenskapspastoral borde omstruktureras i linje med Amoris Laetitia, betonar Kasper.

Han varnar också för att det pastorala arbetet med par i irreguljära situationer, särskilt skilda omgifta, inte kommer att bli lätt. Amoris Laetitia väljer inte den bekväma vägen att anvisa patentlösningar, därför det finns inga sådana, påpekar Kasper. För en fri kristen person är det inte lättare att komma fram till ett informerat ansvarsfullt samvetsbeslut jämfört med att följa givna regler, snarare svårare.

Denna nya pastorala approach kommer att kräva mycket av biskopar, präster och själasörjare. Det krävs en andlig kompetens att hjälpa människor fram till ansvarsfulla samvetsbeslut i samband med Försoningens och Eukaristins sakrament, säger Kasper, vilket kräver att präster får adekvat praktik och undervisning under sin utbildning och vidareutbildning för att vara föreberedda på denna nya uppgift.

Hela processen att tänka om och sjösätta detta i praktiken kommer säkert att ta lång tid.